Uppror med tyngd

Marit Paulsen – den svenska tanten tiger inte i Bryssel – fick en rejäl framgång i EU-valet. Hennes franska motsvarighet är Daniel Cohn-Bendit, Röde Danny. Hans nybildade gröna parti blev andra eller tredje största parti, det vill säga fick lika stort stöd som socialisterna, 16 procent. Hans snilledrag var att ta med en norsk tant, Eva Joly, åklagare i ett uppmärksammat korruptionsmål, och mustaschprydde José Bové, bonde med upprorsgaffeln ständigt till hands.
Till skillnad från Piratpartiets folk är det människor med politisk erfarenhet. Av dem kan vi vänta resultat.

Annons:

Britain rule the waves.

USA:s president Barack Obama har ställt in en middag med Frankrikes president Nicolas Sarkozy efter att den franske värden vägrat bjuda in Storbritanniens drottning Elizabeth II till årsdagen av landstigningen vid Normandie.

Vem sa att Atlanten skulle vara bredare än Engelska kanalen.

Gott och billigt

Fransmännen knäar under trycket av den ekonomiska nedgången. President Sarkozy känner med sina landsmän och sänker restaurangmomsen. Fler ska ha råd att äta god fransk mat ute och restaurangbranschen ska med fler kunder kunna anställa fler medarbetare är det tänkt. Med 5,5 procent får de franska restauranggästerna betala den lägsta momsen som är möjlig i EU.
Fast vinet till maten får behålla den högre momsen. Sarkozys regim vill minsann vara modern och hälsomedveten.  

Rödgröna varningar

Rödgröna varningar

Tysklands förre utrikesminister Joschka Fischer är bekymrad över Europasamarbetets framtid. För någon månad sedan skrev han i DN om sin besvikelse över EU:s illa samordnade krishantering. I en intervju i franska Le Monde berättar Daniel Cohn Bendit – känd studentledare under Frankrikes 1968 – om en lunch som han nyligen hade med Fischer, som blivit än mer oroad på sistone.
Fischer drar paralleller till 1930-talets upptakt och Cohn Bendit själv talar om att EU-projektet riskerar att ta flera steg tillbaka, vilket få trodde var möjligt.
Allt för pessimistiska framtidsprognoser? Bedöm själva.

Franska ursäkter

Det är inte lätt att var förlorare i ett presidentval, vem tänker i dag på John McCain? Eller på Ségolène Royal, Nicolas Sarkozys konkurrent för två år sedan? Ja, bor du i Frankrike har du förstås inte glömt henne. Det går knappast en vecka utan rapport om något märkligt förehavande från mme Royal. Sedan hon i höstas — mycket knappt — förlorade i ordförandestriden i socialistpartiet har Ségolène Royal rest en del. Och så har hon bett om ursäkt för president Sarkozys klavertramp. Senast skrev hon brev till spanske premiärministern Zapatero, en partikamrat, och förklarade att hon skämdes för de förklenande omdömen Sarkozys ska ha fällt om Zapatero vid en lunch. Ibland vill jag inte vara fransyska, sade hon.Det är lätt att föreställa sig vad som skulle hända en amerikansk politiker som yttrade sig på motsvarande vis, men nu börjar också fransmännen undra hur det står till med mme Royals omdöme. Snart är det väl bara hon själv som tror på sin framtida kandidatur. Fast litet synd är det, Ségo innebar ändå något nytt.