Vill gå hem

Då och då säger någon: ”Men du som tittar så mycket på film…blir det inte rätt tråkigt i längden, lite trist…” Jag vet inte om litteraturkritiker eller konstkritiker brukar få en så, hur ska jag uttrycka det, trist fråga. Men svart är förstås nej, nej, nej. Väldigt få filmer, liksom böcker eller konst, är utbytbara mot varandra. Okej, en och annan dussinfilm kan väl kännas som ett tidsslöseri.

 Men ta en dag som denna: på förmiddagens såg jag Stefan Jarls nya dokumentär ”Underkastelsen” som är en essäfilm om hur våra kroppar är invaderade att alla de kemikalier som genomsyrar våra liv. Ett hot som enligt Jarls och hans imponerande uppsättning av forskare är att likställa med klimatkrisen. Det var skakande, i ordets rätta bemärkelse. Av någon anledning fokuserade jag min ångest på barnens foppatofflor. Ftalater i massor. De åker ut nu, den saken är säker.

På eftermiddagens såg jag Ridley Scotts senast episka äventyrsdrama ”Robin Hood” med Russel Crowe i titelrollen och som inviger Cannes filmfestival om tre veckor. Eftersom det är ”review embargo” (filmbranschen, suck…) på den till och med den tolfte maj sparar jag mina omdömen till dess.

  En mer omväxlande arbetsdag är väl ändå svårt att tänka sig?

Pratade sedan med en desperat väninnan som askmolnsfastnat på Mallorca och verkligen längtade hem. ”Asch, det är väl inget synd och henne, det låter skitskönt”, kommenterade min son kallt. För mig låter det som värsta mardrömmen,  att inte få komma hem till familjen när man vill. Det slog mig vilket starkt filmtema det där är: att längta hem, särskilt om något eller någon är i vägen. Tänk en annan av Russel Crowes hjälteroller, den i briljanta ”Gladiator”.. Det enda den ärrade gamle krigaren vill är ju att FÅ KOMMA HEM till dem han älskar. Och hur starkt är inte det?