Hur ska Barcelona spela?


Foto: Manu Fernandez/AP

Barcelona spänner musklerna inför nästa säsong. Nu verkar det inte längre vara en fråga om utan snarare när Cesc Fabregas och Alexis Sanchez kommer att ansluta till klubben.

Annons:

Två värdsklasspelare helt klart, men vad innebär deras ankomst för Barcelonas spelsystem?

Varken Fabregas eller Sanchez värvas för att sitta på bänken. Det innebär att två andra spelare kommer att tvingas lämna startelvan. Frågan är vilka?

Så här brukar Barcelona starta när alla spelare finns att tillgå:

Valdes

Alves-Puyol-Pique-Abidal

Xavi-Busquets/Mascherano-Iniesta

Pedro-Messi-Villa

Xavi och Iniesta är förstås givna i startelvan när de är skadefria. Men ett mittfält med Xavi, Iniesta och Fabregas är nog till och med för offensivt för Guardiolas smak.

Gissningsvis får Iniesta flytta upp i tremannaanfallet för att lämna plats åt Arsenals lagkapten på mitten.

Om Sanchez tar plats i startelvan innebär det att två av Barcelonas nuvarande anfallare får finna sig i att hamna på bänken. Självklart heter inte någon av dessa Messi.

Det betyder att Barcelonas startelva skulle kunna se ut så här nästa säsong:

Valdes

Alves-Puyol-Pique-Abidal

Xavi-Busquets/Mascherano-Fabregas

Sanchez-Messi-Iniesta

En fruktansvärt stark elva – men inte så mycket starkare än den med Villa och Pedro på topp.

Å andra sidan kanske inte värvningarna av Fabregas och Sanchez främst syftar till att spetsa startelvan, utan snarare handlar om att stärka truppen.

Dagens Barcelona har egentligen bara en svaghet. Bänken. Klubbens startelva är världens bästa, men truppen är betydligt tunnare än konkurrenternas.

Med Fabregas på mittfältet skulle en skada på Xavi eller Iniesta inte alls vara lika jobbig. Och med Sanchez i anfallet skulle Barcelona kanske våga vila Messi ibland.

Fabregas och Sanchez skulle definitivt stärka Barcelona. Nu återstår bara att se om värvningarna blir av.

Tre poäng är alltid tre poäng

En handfull missade målchanser, obefintligt passningsspel och bara 1-0 mot Colombia i VM-premiären. Sveriges första VM-match var stundtals frustrerande att titta på.

Med tanke på det är kanske inte efterspelet så konstigt. Timmarna efter slutsignal har tidningssidorna svämmat över av dystra rubriker. ”Spelar vi så här dåligt kan vi glömma kvartsfinal”, skriver någon. ”Nu måste vi slå Nordkorea för att gå vidare”, skriver en annan.

Men, måste vi vara så negativa?

Tre poäng är alltid tre poäng. En seger alltid en seger.

Det finns många exempel på att det inte är premiären som avgör var mästerskapsmedaljerna till slut hamnar.

Fråga bara Italien. Det italienska (herr)landslaget har gjort det till en (o)vana att inleda mästerskap trevande, för att sedan accelerera och ändå vara med och kriga om medaljer i slutändan. 1994 var Italien nära att åka ut redan i gruppen, men när VM var över hade de bärgat en silvermedalj.

Och allt var ju inte dåligt i premiären mot Colombia.

* Effektiviteten må ha varit usel, men det skapades i alla fall chanser.

* Lotta Schelin var pigg och svarade för en vacker framspelning till segermålet.

* Hedvid Lindahl fick hålla nollan.

Och varför skulle inte Sverige kunna slå Nordkorea? Koreanerna såg inte oslagbara ut mot USA.

Det är något konstigt med Argentinas trupp

Messi, Sanchez, Neymar. Fotbollsfebern stiger i Sydamerika. Den 1 juli startar Copa America och värdnationen Argentina siktar på att ta sitt första guld sedan 1993.

Men är det inte något konstigt med Argentinas trupp?

Vid en första anblick är det svårt att sätta fingret på vad det är. Sedan blir det plötsligt uppenbart. Argentina har – för ovanlighetens skull – tagit ut starkast tänkbara mästerskapstrupp.

Det senaste decenniet har de argentinska fotbollssupportrarna tvingats vänja sig vid märkliga trupputtagningar och diskutabla startelvor.

Vi kan börja med att backa bandet till 1998. Fernando Redondo, på den tiden en viktig kugge på Real Madrids mittfält, väljer att lämna landslaget lagom till VM i Frankrike. Enligt Redondo berodde avhoppet på att förbundskapten Daniel Passarella beordrat honom att klippa sig. Passarella hävdar i stället att mittfältaren var omöjlig att jobba med. Det enda som är helt klart är att Argentina åkte till VM utan en av sina bästa spelare.

Fyra år senare avgjordes VM-slutspelet i Japan och Sydkorea. Argentina åkte till mästerskapet med Crespo och Batistuta i anfallet. Men till många argentinares förvåning saknades Javier Saviola i truppen. Den unge forwarden ansågs på den tiden vara en av världens mest lovande spelare.

Ännu mer förvånande var att Claudio Caniggia, vars bäst före-datum hade passerat för länge sedan, tog Saviolas plats i truppen. Caniggias mest minnesvärda ögonblick under turnering var när han lyckades få rött kort på avbytarbänken i Argentinas avgörande gruppspelsmatch mot Sverige.

Tyskland, 2006. Förbundskapten Jose Pekerman åker till turneringen med ett starkt lag på pappret. Men ett par tunga namn saknas. Intertrion Walter Samuel, Javier Zanetti och Juan Sebastian Veron har ställts åt sidan, liksom Bayern Münchens Martin Demichelis. Däremot återfinns spelare som Nicolas Burdisso (reserv till Samuel i Inter), Leandro Cufre (säkerhetsrisk i Roma) och Lionel Scaloni (långt ifrån Zanetti-klass) i truppen.

Det räckte till kvartsfinal. Där tog det stopp mot Tyskland.

Fyra år senare, 2010, upprepade sig historien.

Javier Zanetti och Esteban Cambiasso hade båda varit tongivande i Inters Champions league-seger tidigare under våren. Men i Maradonas offensiva Argentina fick de inte plats.

I kvartsfinalen ställdes Argentina åter mot Tyskland och än en gång blev det förlust.

Nu är frågan om Argentina har lärt sig av läxan? På förhand verkar det faktiskt så. I truppen till årets Copa America ryms såväl offensiv briljans (Messi, Tevez, Pastore) som defensiv världsklass (Cambiasso, Zanetti, Mascherano).

Nu gäller det bara att få spelet på planen att fungera också.

En avdankad Pirlo gör ingen skillnad

Sommartider är silly season-tider. I Italien har toppklubbarna redan börjat rusta inför kommande säsong. Milan vill hålla sig kvar i toppen, Roma bygger nytt och Juventus drömmer om bättre tider.

Milan

Milan har hämtat mittbacken Philippe Mexes från Roma och vänsterbacken Taye Taiwo från Marseille. Två bra nyförvärv till backlinjen som släppte in minst mål i Serie A förra säsongen.

På mittfältet har Clarence Seedorf skrivit på för ett år till. Holländaren var utskälld under hösten men svarade för en mycket fin vårsäsong. Bredvid honom tar råskinnen Mark van Bommel och Kevin-Prince Boateng plats. Frågan är vem som ska slå de avgörande passningarna och stå för fantasin. Det är ingen hemlighet att Milan behöver mer kreativitet på mitten.

Framåt ser det desto bättre ut. Ibrahimovic, Pato, Cassano och Robinho skrämmer slag på vilket försvar som helst.

Inter

Leonardos avhopp stör Inter. I stället för att leta nya spelare måste klubben ge sig ut på jobbig tränarjakt. Inter har redan fått nobben av Capello, Bielsa och Villas-Boas och de heta namnen blir allt färre.

Inte bra.

Dessutom är Wesley Sneijders framtid i klubben osäker. Både Chelsea och Manchester United uppges vara intresserade av mittfältaren och Sneijder själv säger att bara Gud vet var han spelar nästa säsong.

Sneijder är oerhört viktig för Inters offensiv och vore näst intill omöjlig att ersätta. Reserverna Stankovic och Kharja håller inte alls samma kvalitet som holländaren.

Napoli

Napoli svarade för en fantastisk fjolårssäsong. Laget utmanade Milan om ligaguldet långt in på våren och slutade till sist på en imponerande tredjeplats.

Nästa säsong väntar spel i Champions League och truppen behöver breddas. Bland tänkbara nyförvärv nämns spelare som Gökhan Inler, Arturo Vidal och Erik Lamela.

Framåt förfogar Napoli över ett av seriens bästa anfallspar i Cavani och underskattade Lavezzi. Får Napoli behålla sina guldklimpar kan det bli en ny topplacering nästa säsong.

Udinese

Udinese var vid sidan av Napoli Serie A:s största utropstecken förra säsongen. Nästa säsong kan bli betydligt jobbigare för de svartvita. Alexis Sanchez är nära Barcelona och både Gökhan Inler (Napoli) och Mauricio Isla (Roma) ryktas vara på väg bort.

För Udineses del handlar sommaren framför allt om att försöka behålla så många nyckelspelare som möjligt. Annars väntar en tung baksmälla till hösten. Fråga bara Sampdoria.

Lazio

Lazio imponerade i fjol och var med och krigade om en Champions League-plats in i det sista. Nu har Miroslav Klose värvats från Bayern München och klubben hoppas på ännu större framgångar nästa säsong. I Hernanes, Ledesma och Zarate har Lazio tre mycket duktiga spelare, men truppen som helhet håller inte tillräckligt hög kvalitet för att utmana om guldet.

Djibril Cisse är en rolig värvning på pappret, men knappast mycket mer än så.

Roma

Roma bygger för framtiden under nye ägaren DiBenedetto. Luis Enrique har hämtats från Spanien och målsättningen är att huvudstadsklubben ska börja spela som Barcelona.

För första gången på länge har Roma pengar att handla för och det pratas om spelare som Javier Pastore och Bojan Krkic.

Högklassiga nyförvärv behövs. Dagens Roma är knappast gjort för att spela hårt pressande 4-3-3-spel och truppens medelålder är alldeles för hög.

Det är en sak att vilja spela som Barcelona, en helt annan att faktiskt göra det.

Juventus

Juventus har gått ut hårt på sommarens transfermarknad. Alessandro Matri, Fabio Quagliarella, Simone Pepe och Marco Motta (alla på lån förra säsongen) har köpts loss. Dessutom har klubben knutit till sig Andrea Pirlo (Milan), Reto Ziegler (Sampdoria) och Michele Pazienza (Napoli).

Frågan är om det räcker. Juventus hade enorma problem förra säsongen och det krävs mer än en avdankad Pirlo och en överskattad Motta för att få maskineriet att fungera.

Dessutom måste klubben bestämma sig för vilket spelsystem man ska satsa på. Luigi Del Neri höll fast vid 4-4-2 med en dåres envishet förra säsongen – trots att det inte fanns en duglig vänsterytter i hela truppen.

Nye tränaren Antonio Conte har onekligen en mycket tuff uppgift framför sig.