Milan halkar efter

Milan står och stampar. Medan Juventus är på uppgång, Roma bygger nytt och Lazio och Udinese får ut mesta möjliga ur sina spelartrupper har Milanoklubben tagit ett steg tillbaka sedan förra säsongen.

Missförstå mig inte nu. Milan är – i mitt tycke – fortfarande ett bättre lag än Udinese, Lazio och Roma. Men Milanoklubben får se upp. Fortsätter det på samma sätt kan den snart vara frånsprungen av konkurrenterna.

Milans problem är flera. Till att börja med har man Europas äldsta spelartrupp. Spelare som Clarence Seedorf, Filippo Inzaghi, Gianluca Zambrotta, Massimo Ambrosini, Mark van Bommel och till och med Alessandro Nesta är alla på väg utför (vissa av dem har varit det i flera år). Milan är i behov av en föryngring.

Problem nummer två är att truppen saknar balans. Medan det kryllar av hårt jobbande, centrala mittfältare (van Bommel, Boateng, Ambrosini, Flamini, Nocerino, Muntari, med flera) saknar laget kreativa spelare som kan avlasta Zlatan i offensiven. Förra säsongen, och framför allt förra hösten, bar svensken Milan på sina axlar. Nu är han, om möjligt, ännu viktigare för laget.

Zlatan Ibrahimovic har gjort 15 ligamål den här säsongen. Hans anfallskollegor har betydligt sämre facit. Målsumparen Robinho har gjort tre ligamål, Antonio Cassano hann göra två innan hjärtat satte stopp och skadedrabbade Pato har bara mäktat med ett enda. Tre spelare med totalt sex mål sinsemellan. Det håller inte om klubben ska vara med och utmana om guldet i vår.

Milan hade definitivt behövt Carlos Tevez, eller åtminstone någon i närheten av argentinarens klass. I stället fick man nöja sig med Maxi Lopez. En habil anfallare, men knappast någon som vinner Champions league åt klubben.

Med Zlatan Ibrahimovic avstängd i tre matcher (efter hjärnsläppet hemma mot Napoli) är det upp till bevis för nyförvärvet.

Det är förresten inte bara i anfallet det ser klent ut. Milans mittfält skriker efter en riktig trequartista. Kevin-Prince Boateng är kraftfull och står för bra djupledslöpningar men har alldeles för begränsat passningspel, Robinhos formsvacka verkar oändlig och Urban Emanuelsson gör sig bäst på en kant.

Antonio Nocerino har visserligen imponerat hela säsongen, men inte heller han är en klassisk trequartista.

Kritiken kan tyckas överdriven. Milan ligger trots allt bara en poäng bakom Juventus (med en match mer spelad). Tar man en titt på Milanoklubbens ligafacit mot de andra topplagen blir det dock tydligt att man har förlorat i styrka. På sammanlagt fem matcher mot Juventus, Udinese, Lazio och Inter har Milan tagit två poäng. Det är förstås alldeles för dåligt.

Frågan är varför problemen har uppstått. Som jag ser det finns det två anledningarna. Till att börja med har Milan en lång tradition av att ge äldre spelare chansen. Man har varit mästerliga på att plocka in rutinerade (och gamla) spelare och krama ur det sista ur dem. Giuseppe Pancaro är ett exempel från början av 00-talet, Mark van Bommel ett annat som ligger närmare i tiden. Det finns betydligt fler.

Men någonstans går gränsen. Milan kan inte längre räkna med att spelare som Ambrosini eller Seedorf ska kunna konkurrera med Europas bästa mittfältare.

För det andra så är det förstås en fråga om pengar. Hade Silvio Berlusconi ansett sig ha råd att köpa Carlos Tevez så hade Milan garanterat gjort det. Men pengarna fanns inte och när Patos övergång till PSG sprack fick Milan nöja sig med det betydligt billigare (och sämre) alternativet Maxi Lopez.

Det spekulerades i huruvida Berlusconi skulle lägga mer energi (läs pengar) på Milan efter det politiska uttåget i höstas. Än så länge har han inte gjort det. Gör han det inte till sommaren kommer Milan att få det svårt att mäta sig med Europas toppklubbar.