En blå kväll i London

Foto: Tim Hales/AP

”Nu är Villas-Boas borta och Roberto Di Matteo har tagit över jobbet – en man som åtminstone enligt taxichauffören som körde oss till Newcastles flygplats är ännu mer avskydd bland Chelseas spelare. Jag vet inte om det är sant, eller om det ens är möjligt att stå lägre i kurs än Villas-Boas. Oavsett vilket tror jag inte att Di Matteo blir kvar på tränarposten längre än till sommaren.”

Tyvärr är orden mina egna. Jag skrev dem i början av mars någon dag efter att André Villas-Boas hade fått sparken från Chelsea.

Sedan dess har oerhört mycket hänt.

Under Robert Di Matteos ledning har Chelsea gjort en helt fantastisk vår.

På lördagen besegrade man Liverpool i FA-cupfinalen och om knappt två veckor spelar man om guldet i Champions league.

Även om det blir förlust mot Bayern München hoppas jag att Roberto Di Matteo får stanna som tränare. Jag vet inte om han är rätt man att leda Chelsea på sikt men efter den här våren är han i alla fall värd ett försök.

Roberto Di Matteo hade ett enda krav på sig när han tog över klubben i mars: rädda det som räddas kan. Med facit i hand är det bara till att lyfta på hatten och konstatera att Di Matteo har gjort det absolut bästa av situationen.

Han har haft ett svårt jobb men också ett på många sätt väldigt tacksamt. Di Matteo har inte alls haft samma krav på sig som André Villas-Boas.

Villas-Boas förväntades bygga om Chelsea från grunden. Föryngra, förnya och tids nog förbättra. Han förväntades titta mot framtiden samtidigt som han också förväntades göra resultat här och nu.

Di Matteo har inte behövt bekymra sig om framtiden. Hans jobb har varit att få laget att prestera så bra som möjligt under ett par månader i slutet av säsongen. Och oj, vad bra han har fått det att prestera.

Italienaren har kramat ur det sista (?) ur Chelseas veteraner och vänt en säsong i fritt fall till en säsong som kan gå till historien. En cuptitel är redan bärgad. Leder han Chelsea till Champions league-seger också blir han odödlig i London.

***

Samtidigt som Chelseaspelarna firade FA-cupsegern på Wembleys gräsmatta stod Kenny Dalglish och tittade tomt framför sig vid sidlinjen. På planen hade flera av hans nyförvärv (alla utom Carroll märkligt nog) svarat för mediokra insatser.

Det var mycket prat om Liverpools dyra värvningar i somras – och framför allt var det mycket prat om systemet som Liverpool värvade spelare utifrån. Med hjälp av ett enormt statistikunderlag skulle klubben göra smartare spelarköp än alla andra. Modellen hämtades från baseballens värld – med facit i hand kan vi konstatera att den nog fungerar betydligt bättre där än i fotbollens.