Sviker jag mina barn om min flickvän får del i lägenheten?

Han är arbetslös och utan besparingar. Hans flickvän har mycket god ekonomi. Nu vill hon sälja sin villa, stå med på hans hyreskontrakt och skriva samboavtal. Är det rätt mot hans tonårsbarn, som inte går bra ihop med flickvännen?

Fråga:

Som arbetslös och frånskild man utan utbildning, utan egendom och utan besparingar, lyckades jag träffa en välutbildad välbeställd kvinna. Mina unga tonårsdöttrar går alls inte ihop med min nya livskamrat men vi delar bostad,­ min stora hyresrätt,­ sedan ett par år. Döttrarna bor hos oss varannan vecka. Det går ganska bra på det hela, även om alla flickornas svartsjuka är tärande. Jag känner mig aldrig riktigt tillräcklig, vilket förstås gnager.

Min flickvän vill sälja sin villa och flytta in för gott, men jag är tveksam till hur relationen till mina döttrar ska utvecklas. Och mitt livs investering i hyresrätten blir i ett slag halverad eftersom flickvännen kräver att få stå på kontraktet. Att hon dels har mycket god ekonomi från början men också kommer att bli mångmiljonär vid husförsäljningen anser hon inte hör till saken alls, ­hon är mycket tydlig med att vi ska skriva samboavtal. Då hon efterhand bytt ut i stort sett alla mina gamla möbler och inventarier och äger även dessa, undrar jag om jag är för naiv och dessutom sviker mina barn med tanke på deras möjligheter att få del i lägenheten i ett framtida byte.

Goda vänner har rått mig att ”sälja in” halva min hyresrätt åtminstone, vilket kan tyckas rättvist. Dock är det ju formellt olagligt. Andra vänner anser jag borde lämnat henne för länge sedan. Fast vi älskar varandra.
Rådvill

Svar:

Visst är det ett dilemma som du hamnat i. Du har olika intressen att väga in, och att ta hänsyn till – som också verkar till synes ganska oförenliga. För det första ditt eget. För det är så att en bostad är så mycket än bara platsen där man bor. Den representerar även trygghet och kontinuitet, och ganska ofta är den en del av ens identitet.

Att hamna i ett läge där det finns risk att kanske förlora sin bostad är något som förstås väcker stark oro, och som man vill undvika. För det andra dina döttrars; många föräldrar bekymrar sig i dag över hur deras barn ska kunna få ett rimligt boende i ett läge där det nästan överallt i Sverige är bostadsbrist och höga bopriser. Din hyresrätt kan vara ditt sätt att kunna hjälpa dem. Så det är förstås ett viktigt intresse för dig att inte förlora den möjligheten.

Samtidigt finns din kärlek till din flickvän, och även om ni bor ihop i din hyresrätt blir det något annat om ni gör din hyresrätt till er gemensamma bostad även i formell mening, särskilt om hon också säljer sin villa. En vanlig föreställning är ett sådant steg är ganska avgörande i en kärleksrelation; det är att visa att man både vill och tror att relationen ska vara länge, kanske för alltid.

Det är ungefär så här jag uppfattar ditt dilemma. Mitt första råd till dig är att du vänder dig till en jurist som kan ge dig besked om vad du riskerar ur ditt och dina döttrars perspektiv om du skriver på ett samboavtal. En jurist som du också kan resonera med om vad som är rätt och rimligt att göra och inte göra i din situation, utifrån juristens erfarenheter och kunskaper.

Med andra ord, gör det som är klokt i ett läge av motstridiga känslor, bli mycket saklig och ta reda på vilka de faktiska omständigheterna är.

Inom många förhållanden råder tystnad kring det som vi i vid mening kan kalla för plånboksfrågorna. Forskning av sociologen Charlott Nyman vid Umeå universitet visar att få par diskuterar ordentligt hur pengar och andra tillgångar ska fördelas på ett rättvist sätt, utan uppdelningen sker ganska oreflekterat. Omkring 70 procent av paren som Charlott Nyman intervjuade hade gemensam ekonomi, men nästan inga kunde förklara varför de valt den lösningen. Det fanns en ovilja att prata om ”ditt och mitt”. Eftersom det ansågs krocka med starka föreställningar i parförhållanden om kärlek och gemenskap.

Så här har du nog en utmaning. Om du väljer att ifrågasätta din fästmös önskan om samboavtal för hyressätten, och vill ha en annan, som du tycker rättvisare, lösning så kan du bli anklagad för att du väljer ”ekonomin framför kärleken”. Detta har sin grund i en av de stora myterna om kärleken – att den övervinner allt, att ekonomin är sekundär när man älskar varandra.

En annan snarlik myt är att om man pratar om ekonomin och ”dina och mina intressen” är det ett tecken på att man inte litar på den andra, och kanske till och med har tänkt tanken att skilja sig, inte nu, men i framtiden. Underförstått, att inte bry sig om sådana frågor är ett bevis på ”riktig” kärlek. Detta är en stor myt!

Min erfarenhet är att om villkoren för den gemensamma ekonomin av någon i paret upplevs som orättvis, så blir det förr eller senare ett påtagligt hinder i relationen. Och riskerar att göra slut på kärleken. Så mitt råd är att du tar ett steg tillbaka och tänker efter noga vilka av dina intressen kring hyresrätten som du inte vill släppa taget om, och som sagt, gärna efter att du fått rådgivning av en jurist. För att i nästa steg faktiskt se på din fästmö som en motpart, och bjuda in till ett förhandlade om hur ni ska hantera dina och dina döttrars gemensamma intressen, dina egna respektive hennes – och era gemensamma intressen som par. För de finns ju också!

Blir detta allt mer knepigt och att ni känner att ni inte kommer vidare, så kan ett alternativ vara att ni vänder er till familjerådgivarna i den kommun där ni bor.

Ungefär hälften av alla par bråkar om ekonomin ganska ofta, enligt en studie från 2015 av SBAB, den statliga bolånebanken. Ofta handlar det om vardagsekonomiska frågor, som fördelning av kostnader, särskilt om paren har ojämlika ekonomiska förutsättningar.

Hur man förhåller sig till pengar, och den andras och ens egna intressen, i en relation handlar inte bara om just det; det har lika mycket att göra med hur mycket vi bryr oss om den andra och om vår egen självrespekt. Vi måste inse att hur vi och vår partner hanterar den gemensamma ekonomin återspeglar hur kärleksfull relationen är.

Att hjälpa vår partner att kunna ha en hygglig ekonomi och bli ekonomiskt oberoende av oss är en tydlig kärlekshandling. Att vi själva i vår tur tar hand om vår egen ekonomi och värnar om vår ekonomiska handlingsfrihet är ett tecken på självrespekt. Här närmar vi oss ett annat problem som kan ställa till det i parrelationer. Vi tenderar att lita alltför mycket på vad vår partner säger. När vi borde vara lika uppmärksamma på vad vår partner gör på beteendenivå. Ett exempel: om en person säger att hen älskar oss men ber oss att ta stora lån och härigenom riskera vår ekonomiska framtid finns det anledning att undra om personen genuint älskar oss.

Jag har tyvärr sett många gånger i parrelationer att någon i paret inte lyssnar på de varningssignaler som hen trots allt ser och upplever. Jag uppfattar att du tycker att något inte stämmer längre i din fästmös beteende kring din hyreslägenhet. Jag vet inte om du håller med mig, men jag får intrycket att det är något som gör dig orolig kring det som pågår, kanske är du också besviken och arg.

Så bör ni gå skilda vägar? Nej, men bestäm dig för vilka villkor som är rätta och rimliga när det gäller din hyresrätt, och som du inte kan kompromissa om. Var tydlig och ärlig med detta. Försök sedan att hitta lösningar som kan ge plats både för dina och dina barns intressen och er kärleksrelation.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

”Min vuxna dotter verkar tycka att allt jag gör och säger är fel”

Hon älskar sin dotter, men känner att hon aldrig duger i dotterns ögon. Ibland känns det nästan som att de är rivaler. Hur ska hon göra för att de ska få en bättre relation?

Fråga:

Jag skulle så gärna vilja vara en tillräckligt bra mamma, men jag känner att jag aldrig räcker till för min äldsta, nu vuxna, dotter. Hon är en fantastisk yrkeskvinna, vacker, en vänlig själ, fixar allt och ställer upp och jag älskar henne men allt jag gör och säger verkar vara fel. Jag duger helt enkelt inte. Och ändå känner jag att det är ju jag som fostrat henne till att bli kritisk och granskande. Ibland känns det nästan som om vi vore rivaler. Men vad har vi att vara rivaler om?

Skulle vilja tala ut med henne, men känner mig för feg för en konfrontation. Har alltid varit rädd för konflikter. Jag skulle så gärna vilja ha en varm och innerlig relation med henne. Vad gör jag för att komma dit? Undrar en mamma som gjort så gott hon kunnat!
”Otillräcklig”

Svar:

Hej! Det är svårt för dig som det är nu i relationen till din dotter. Att känna att man inte duger i en nära och kär relation är mycket smärtsamt. Min första reflektion när jag läste ditt brev var att när ditt brev kommer att läsas i DN kommer så många mammor och döttrar att känna igen sig! Mamma- och dotterrelationen är speciell till sin karaktär. Den kan rymma närmast unika känslor av närhet och värme, av solidaritet och förståelse kvinnor emellan. Men även svårhanterliga rivalitetskonflikter och starka känslor av besvikelse och ilska.

Du undrar vad du kan göra för att få ”varm och innerlig relation” till din dotter. Jag ska strax ge dig några råd utifrån det som inom psykologin kallas för kommunikationsfärdigheter – något som kan låta ganska tekniskt, men som lite mer vardagligt uttryckt handlar om att använda annorlunda sätt att förhålla oss till varandra och samtala än de gängse. Sätt som gör att vi kan undvika de kommunikationsfällor som ställer till det för oss.
Men låt mig först resonera om varför ingen annan relation än den mellan dotter och mamma verkar kunna röra sig så mellan djup kärlek och stor ilska.

Det är en myt att mammor och döttrar inte är rivaler. Snarare är det tvärtom. En psykologisk iakttagelse är att det i relationen mellan mammor och döttrar ofta finns inbyggt en maktdimension, som kretsar kring att få varandras godkännande. För dottern handlar det om att få veta att hon duger. För mamman att hon är en god mamma.

Den amerikanska professorn i sociolingvistisk, Deborah Tannen, har analyserat samtal mellan mammor och döttrar och hittat flera särdrag hos dem. Hon har bland annat skrivit boken ”Den där kan du väl inte ha? Att förstå hur mödrar och döttrar samtalar”. Hennes slutsats är att inga andra samtalar som mor och dotter. Hon använder sig av begreppet metabudskap för att förklara varför det kan bli så komplicerade och laddade samtal. Hon menar att ett samtal mellan en mamma och hennes dotter inte bara är de ord som sägs just då, utan att det är summan av flera olika samtal, varav vissa ligger långt tillbaka i tiden, och av det som uppfattas finnas mellan orden.

Här är ett exempel: ”Men skulle det inte passa bättre med en enkel grönsallad till den här varmrätten?” Det kan verka som en oskyldig replik, men dottern eller mamman (beroende på vem som sagt repliken) kan uppfatta det som att hon får återigen får veta att ”jag vet bättre”. Och en oproportionerlig ilska eller ledsenhet uppstår, som för den andra framstår som både orättvis och förbryllande. En del mammor beskriver det i Deborah Tannens studier som att de känner att de balanserar som på en knivsegg i samtalen med sina döttrar.

Jag föreslår att du frågar dig om din dotter är en kritisk och felsökande person enbart i relation till dig. Om svaret är ja är det möjligen så att du och din dotter är indragna i ett maktspel.

Ett första steg kan då vara att du accepterar att det finns ett granskande av varandra i era möten, en rivalitet er emellan. Från din sida kretsar det kanske kring ”avvisa mig inte”, och från din dotter ”kritisera mig inte” eller vice versa. Titta lite närmare på det som händer. Hur ser rivaliteten ut? Jag vet inte om du känner igen dig i detta, men enligt min erfarenhet finns mellan mammor och döttrar närmast en upptagenhet kring frågan om likheter och olikheter dem emellan som kan utlösa känslor av rivalitet.

Det är som bekant så att det enda vi kan förändra är oss själva. Så, om vill du gå vidare i den här riktningen, fundera på vad din rivalitet och konkurrens med din dotter kanske består av för känslor och tankar. Vad du vill du rätta till hos din dotter; livsstil, värderingar, tycke och smak och annat kanske? Var ärlig mot dig själv, och tillåt dig att ge plats även för det som känns olustigt att behöva upptäcka.

Nästa steg kan vara att du aktivt väljer att ha acceptans för era olikheter, och härigenom slutar att säga och göra det som kanske triggar din dotter att känna att hon behöver försvara sig genom att vara kritisk till dig.

Det kan också vara så att din dotter mer överlag är en kritisk person, och att det provocerar dig. En färdighet du kanske kan ha nytta av i era samtal i sådana lägen är SOAL, ”stanna upp, observera, acceptera och låt gå” för att förebygga att det blir ett ställningskrig. Här är ett exempel på hur det kan låta när något den andra säger triggar en stark känsla:

Stanna upp: Vilken känsla har du, arg, ledsen, rädd eller vad, och hur känns det i kroppen?

Observera: Var kvar i känslan ett tag, och agera inte på den. Lär i stället känna den.

Acceptera: Tillåt dig att känna det du känner, men trassla inte in dig i känslan, säg dig att känslor bara är känslor, och påminn dig om att den kommer att minska ganska snart om du låter den vara.

Låt gå: Släpp känslan, låt den glida iväg, som ett moln på himlen, eller ett löv på vattnet, och rikta istället uppmärksamheten fullt ut på den andre och det hon pratar om.

Det som kan ge dig kraft och styrka att tillämpa SOAL är att du påminner dig om att du gör det här för att relationen är viktig för dig. Att detta kan leda till att du låter bli att gå i försvar när hon kritiserar dig, eller att du låter bli att kritisera henne. Detta kan leda till att ni närmar er varandra eftersom motsatsen till att känna sig kritiserad är att känna sig accepterad och detta är något vi alla behöver.

Du skriver att du skulle vilja ”tala ut” med din dotter, men att du är ”för feg för en konfrontation”. Ett sätt att kunna kommunicera utan att det behöver leda dit är att använda korfattade jag-budskap.

Det skulle kunna låta så här från dig: ”Jag blir bekymrad och lite ledsen när du kritiserar mig” (sätt ord på dina känslor). ”Jag förstår att det jag sa gjorde dig ledsen” (visa att du kan förstå och ta ditt ansvar för det som hände). ”Jag vill så gärna att våra samtal kan bli bättre” (var positiv). ”Vad kan jag göra för att lyckas med det?” (använd öppna frågor för att tillsammans kunna hitta lösningar).

Och ett sista förslag, varför inte prova att vara ännu mer bekräftande i förhållande till din dotter? Visa med ord och handlingar din uppskattning av henne, ge henne din odelade uppmärksamhet när hon efterfrågar den, ge henne glada överraskningar, och erbjud din hjälp utan att hon efterfrågat den. Eller med andra ord, öka trevlighetskvoten i era möten.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 10

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Som del i en komplicerad mamma-dotterrelation så skulle jag nog råda att vara försiktig även med "jag-budskapen"... Med den högen bagage man generellt har så kan även dessa trigga agg. Satt och föreställde mig att min mor använde de föreslagna meningarna mot mig, och min känsla blev just det... "mot mig". Särskilt "...vad kan jag göra för att lyckas med det" skulle få mig att gå i taket om det kom från mor min. Alla andra i hela världen skulle dock antagligen få ett konstruktivt svar :D.

annan Camilla, 13:57, 13 september 2016. Anmäl

Hur ska vi få vår lilla dotter att kunna knyta an till andra vuxna?

Hon är 1,5 år gammal och ska börja förskolan i höst. Men hon är mycket reserverad mot andra vuxna. Hon panikskriker, och går inte att trösta, så fort föräldrarna är borta en halv minut. Finns det några tips inför inskolningen?

Fråga: Jag skulle vilja ställa en fråga om vår dotter som är ett och ett halvt år. Hon är vårt andra barn, med en storebror som är fyra. Hon har inte börjat förskolan än, utan är fortfarande hemma med oss föräldrar. Vi har delat på föräldra­ledigheten och är, tror vi, stabila och närvarande föräldrar. Våra barn är glada, aktiva, friska, och verkar i familjen må väldigt bra.

Så till själva frågan: Vår dotter är oerhört reserverad mot främlingar (vuxna). Hon har varit det sedan fyra månaders ålder, och sedan dess har i princip inga andra vuxna kunnat röra henne utan att hon gråtit. När vi försökt diskutera det med bvc eller personalen på storebrors utmärkta förskola, där lillasyster ska börja, har vi bara fått höra att det växer bort, och att alla barn är så här.

Vi upplever dock en distinkt skillnad mot vårt äldre barn, som också varit reserverad, men som kunnat ta till sig nya vuxna som varit trygga och återkommande, och också mot andra blyga barn. Det här är inte blyghet som vi upplever det, hon interagerar gärna med andra vuxna om vi är närmare än de andra vuxna. Vi har naturligtvis försökt exponera henne för sociala situationer med våra vänner, utan att på något sätt tvinga på henne umgänge när hon signalerat att hon inte vill.

Nu, när hon är 18 månader, är det stört omöjligt att tänka sig att hon skulle kunna bli bytt på och få en måltid av en annan vuxen. Hon panikskriker och går inte att trösta om vi försvinner en halv minut (och är vi borta flera minuter eskalerar det snabbt och intensivt). Vi oroar oss för inskolningen på förskolan i höst.

Vi har fått kommentarer från förvånade vuxna i omgivningen om att detta antingen är för att vi är för mesiga som föräldrar och att det bara är att lämna henne, eller att det handlar om en otrygg alternativt för intensiv anknytning, kommentarer som sårar eftersom de träffar oss mitt i vår oro.

Vår dotter får gärna vara blyg, men både för hennes och vår skull skulle hon behöva kunna knyta an till någon/några få andra vuxna.

Svar: Jag förstår verkligen er oro, eftersom det finns få saker som är så plågsamma som att lämna ett förtvivlat barn. Samtidigt vill jag påstå att inskolning på förskolan ofta går bättre än man tror. Många barn som hemma visat stark oro över att skiljas från föräldrarna kan oväntat snabbt vänja sig och känna trygghet på förskolan, inte minst när föräldrarna känner förtroende för pedagogerna, vilket ni verkar göra.

På samma gång talar era erfarenheter av att försöka lämna er dotter till barnvakter eller andra vuxna emot min förhoppning. Det som ändå gör mig hoppfull är att många barn kan uttrycka stark förtvivlan över att lämna föräldrarnas famn, så länge föräldrarna finns i närheten. Det kan låta hjärtlöst, men det räcker sällan med några minuter för att ett barn ska hinna lugna ned sig och kunna finna trygghet hos andra.

Samtidigt kanske det är just den här reaktionen ni brukar få – att andra försöker lugna er och mellan raderna påstå att ni är överdrivet oroliga. Ni kan ju faktiskt ha rätt i er oro – er dotters rädsla för separationer kanske är allvarligare än hos ”normalängsliga” barn och den kommer kanske inte alls att ge med sig som den brukar.

Mitt första råd blir därför att återigen prata med pedagogerna inför inskolningen. Be dem att beskriva hur de brukar göra med barn som är mer rädda och förtvivlade än vanligt. Mitt nästa råd är att följa deras råd, givet att de inte verkar helt fel. Utgå från att det kan fungera, för det gör det som sagt ofta även med mycket oroliga barn. Jag ger det rådet eftersom barn uppfattar föräldrars oro, vilket förstås gör det svårare för barnet att känna trygghet med andra vuxna.

Det mest grundläggande för en bra inskolning är att pedagogerna är lyhörda och närvarande när de möter barnet. Det låter självklart, men ibland tycker jag att det kommer i skymundan för uppmaningar om att föräldrarna måste ”kapa bandet” och ”släppa taget”. Under inskolningen kan ni försöka uppfatta om ert barn verkar känna sig mer trygg med någon särskild av pedagogerna. Vissa förskolor använder sig av en ”anknytningsperson”. Diskutera hur de gör på er förskola och om det finns möjlighet att byta anknytningsperson ifall er dotter verkar ty sig mer till någon särskild.

Det finns också en diskussion om så kallad föräldraaktiv inskolning, vilket innebär att föräldrarna är med några hela dagar för att sedan lämna helt (men vara tillgängliga vid behov). Jag tycker att det finns flera fördelar med den föräldraaktiva inskolningen, givet att den genomförs på ett lyhört sätt. I traditionell inskolning är man kortare stunder på förskolan och föräldrarna ska gradvis dra sig undan alltmer. Upprepade små separationer kan väcka barnets osäkerhet. Det värsta för ett ängsligt barn är oförutsägbarhet – är mamma/pappa på väg att gå nu? Om föräldern i stället är med hela dagar får barnet en chans att utforska miljön och lära känna personal och barn i lugn och ro.

Har barnet verkligen hunnit bli tryggt med pedagogerna på bara ett par dagar? Om ni märker efter ett par dagar att det behövs mer tid tycker jag inte att det finns några hinder för att ni är där ytterligare några dagar. Men, när ni sedan ska lämna tror jag att det är bäst att göra ett tydligt avsked och att ni är borta ett par timmar.

Det vanliga rådet är att lämningen ska vara snabb och tydlig, eftersom barnets förtvivlan brukar förvärras av utdragna avsked. Hjärtat går förstås itu när man kallhamrat ska kliva ut genom grinden och lämna barnets tårar och skrik bakom sig. Finns det ingen gräns för hur ledset ett barn får bli? Här tycker jag att just lyhördheten är viktig, både hos pedagogen och hos föräldern.

Även om man ska försöka göra snabba och tydliga avsked, handlar det också om tajmning. Om avskedet blir för abrupt eller sker när barnet är helt ur balans blir det onödigt jobbigt. Sök därför givetvis upp en pedagog innan avskedet om ingen finns i närheten. Vänta med avskedet tills barnet är engagerat i någon aktivitet eller när pedagogen har fångat dess uppmärksamhet. Gör också avskedet till en ritual – kram och hejdå på samma sätt varje morgon.

Vad ska ni göra om er dotter fortsätter att vara förtvivlad på förskolan även efter inskolningen? I det långa perspektivet finns det anledning att vara hoppfull. I en aktuell studie följde man barn under flera år och såg att majoriteten av barn i er dotters ålder med stark separationsångest inte hade mer besvär än andra barn när de var 4–5 år. Och om problemen inte ger med sig av sig själva har kognitiv beteendeterapi visat sig hjälpa större delen av barn som deltar i behandlingen.

Jag vill avsluta med att ta upp det du skriver om anknytning. Det är viktigt med en trygg anknytning mellan föräldrar och barn, men beklagligt att detta ofta blir den dominerande förklaringen till att barn har svårt för att bli lämnade, eftersom sambandet inte är så starkt. Forskning om oro och rädsla hos barn pekar på att andra faktorer, som erfarenheter utanför familjen och medfödda egenskaper, har större betydelse. Exempelvis vet man att en del barn är mer avvaktande inför nya situationer från födseln, vilket gör det svårare med separationer.
Martin

Läs mer: På www.forster/referenser160905 kan du läsa mer om forskningen som diskuteras i svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

”Kan jag kräva att svägerskan bor på hotell i stället för hos oss?”

Svägerskan hälsar gärna på, men anpassar sig inte efter värdfolkets vanor som gäster brukar göra. Även om hon inte menar något illa känns hennes beteende sårande, skriver veckans frågeställare som undrar hur hon ska handskas med problemet.

Fråga: Jag har ett problem som jag inte vet hur jag ska lösa och som tar en del kraft trots att det kan verka futtigt. Det gäller min relation med min svägerska. Min svägerska är ensamstående och barnlös (själv har jag två barn med hennes bror). Hon är en mycket självständig person och har enligt egen uppgift valt att leva ensam och barnlös för att ha hundraprocentig frihet. Hon bor nära oss och kommer gärna förbi och hälsar på, medan jag, under de dryga tio år som jag har levt med hennes bror, bara varit hemma hos henne vid ett tillfälle.

Hennes hem är hennes borg och hon vill inte ha besväret med att ordna kaffe eller lite mat för gäster. Jag har haft synpunkter på detta under åren, men har, på uppmaning av min man, kommit att acceptera henne som hon är. Jag motsätter mig aldrig att hon besöker oss i vårt gemensamma hem, vilket hon gör relativt ofta, utan försöker vara välkomnande.

Jag uppfattar henne dock som en besvärlig gäst eftersom hon aldrig vill säga innan hon kommer om hon ska äta med oss eller ej, utan bestämmer sig på plats. Det gör det svårt att planera måltiderna. Jag försöker laga sådant som jag vet att hon gillar och äter (hon sportar mycket och är noga med maten), men det händer ofta att hon inget vill ha eller bara äter vissa delar av måltiden. Eller ber om en tallrik cornflakes. Trots att jag vet att hon inte menar något illa sårar hennes beteende, som jag uppfattar som oförskämt, mig. Men jag accepterar det.

Nu till problemet. Jag har ett hus i mitt hemland som vi åker till varje höst. När vi är där vill min svägerska gärna komma på besök några dagar och bo hos oss. När hon är där anpassar hon sig emeller­tid inte till våra vanor, utan kör sin vanliga stil. Jag upplever att hon vill ha fördelarna med att bos hemma hos någon (gratis boende och mat), men också den frihet som man har när man bor på hotell. Jag vantrivs när hon är där. Jag skulle vilja att hon tar in på hotell i stället. Det finns flera på orten och min svägerska har god ekonomi.

Kan jag kräva detta? Och hur ska jag argumentera inför min man? Kanske kan det att jag har accepterat hennes önskan om att jag (vi) inte ska komma hem till henne, göra att hon (och min man) skulle kunna acceptera min önskan om att hon inte ska bo hos oss?
Svägerskan

Svar: Hej! Du berättar om ett dilemma som jag tror många kan identifiera sig med: Hur vi ska förhålla oss till, och emellanåt närmast stå ut med, den besvärliga familjemedlemmen – som är så nära att det ändå inte känns rimligt att bryta relationen. Att man inte vill bryta kan ha olika skäl; konvention, hänsyn, och inte sällan av en upplevelse av att personen ändå tillhör vår historia och vår berättelse. Familjen och släkten kan vara irriterande emellan­åt, men de fyller funktionen att vara sammanhangsskapande, säger socialpsykologerna. Så vi härdar oftast ut, trots allt.

Dessa ”besvärliga” personer finns i olika varianter. Från dem som mest är oförargliga men trist skrytsamma och självupptaget pratsamma, till dem som är elaka och egoistiska. En vanlig hållning, närmast normen, är vi ska tillämpa acceptans för släktingar av detta slag, och fortsätta att träffa dem på deras villkor utifrån tankemodellen att ”hon är som hon är, och hon är vår släkting ändå”.

Låt mig säga på en gång att jag tycker att det är en missuppfattning av begreppet acceptans. Mitt svar på din fråga är att du visst kan kräva att din svägerska bor på hotell i stället för hemma hos er i höst. Varför ska man acceptera att vissa familjemedlemmar är oförskämda och behandlar sina släktingar hänsynslöst när de är väluppfostrade inför främmande människor?

Du har förstås rätt att sätta gränser för ditt välbefinnandes skull. Du måste faktiskt inte släppa in besvärliga personer i ditt hem. Även om det ”bara” är för några dagar. Med det som utgångspunkt ska jag strax ge dig några råd om hur du kan gå tillväga för att hävda gränserna för vad du vill utsätta dig för, och lika viktigt är nog att du och din man är överens om att han ska vara din allierade i detta.

Men först några ord om begreppet acceptans i det här sammanhanget. Med några få undantag, som vid demens eller andra sjukdomar, kan vi faktiskt välja att vara mer eller mindre empatiska och hänsynsfulla i förhållande till vår omgivning. Och detta gäller förstås även för en ”enbart” egocentrisk person som din svägerska.

Så visst är det rimligt att förvänta sig att hon ska kunna anpassa sig, vara generös och visa hänsyn när hon träffar er, och uppträda som den gäst i ert hem som hon är. Du skriver att hon inte ”menar något illa”, och så är det kanske, men hon gör det mycket bekvämt för sig.

Ibland leder föreställningen om att ”hon är som hon är” till att en besvärlig person beter sig som hon gör för att hon tillåts göra det, och för att ingen sätter gränser för henne. Visst skulle man vilja att det ska komma ”naturligt” från hennes sida, men då får man kanske vänta hela livet.

Hur ska du då förbereda dig? Förslagsvis börjar du med att prata med din man om hur besvärad du är över din svägerskas beteende och den olust som du känner inför att hon återigen ska bo hos er i höst.

Innan du gör detta kan det kanske vara en poäng att du har gjort en lista över vad du störs av, och sorterat listan i en ordning utifrån vad du kan stå ut med och vad du inte längre kan acceptera. Till exempel, att du kan stå ut med att din svägerska kommer på till­fälliga besök ibland, och ratar din mat, men att du inte längre vill att hon bor hos er. Eller med andra ord, välj en avgörande sak som du vill förändra. Det känns ofta mer hanterligt på det sättet och mer möjligt att lyckas med det man vill.

Berätta för din man vad du upplever, hur olustigt det är för dig. Kritisera honom inte, välj i stället att be om hans solidaritet med dig, och bjud in honom att hitta lösningar tillsamman med dig. Men var samtidigt tydlig med ditt fokus, att du vill att din svägerska inte bor hos er i höst. Och att vad hon väljer att göra, att bo på hotell, eller inte komma, är upp till henne. Om han ändå insisterar på att hon ska bo hos er kräv då att han ska ta hand om sin syster, laga hennes mat, bädda hennes säng …

Vilka argument ska ni ge henne om du och din man kommer överens om detta? Mitt råd är att ni berättar att ni vill förändra och hur. Att ni gärna fortsätter att träffas som hittills, om det är det ni vill, men att ni vill att hon ska bo på hotell. Vit lögn eller inte om varför? Gör det som passar er men uteslut inte att det faktiskt kan vara nyttigt för din svägerska att få en ärlig återkoppling på hur hon uppfattas av andra! Som sagt, hon väljer hur hon ska bete sig som den vuxna och kapabla person hon är.

Hur ska ni då berätta om ert möjliga beslut i den här riktningen för henne? En lösning kan vara att skriva ett brev till henne. Det känns ofta mindre utsatt att framföra beslut och skäl av det här slaget i ett brev än att göra det i telefon eller i ett personligt möte. En del tycker att det är mindre respektfullt att skriva brev. Jag tror att det ibland är precis tvärtom. Vi ska vara varsamma med människor, och att få veta saker som överraskar och utmanar en i ett brev är att få läsa om det på egen hand, och inte behöva uppleva att man tappar ansiktet inför andra. Och det ger tid för eftertanke.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Hur ska vi bryta de negativa mönstren runt vår äldsta dotter?”

På många sätt har de det bra, men i familjen uppstår ­mönster med konflikter och negativ uppmärksamhet runt äldsta dottern, tolv år. Flickan har dålig självkänsla och låga tankar om sig själv, tror föräldrarna. Hur kan de förändra mönstren och ­hjälpa henne?

Fråga:
Vi är en familj med två vuxna och tre barn (tolv, tio och fem år). På många sätt har vi det bra, men det uppstår negativa mönster i familjen­ som ofta kommer att handla om vårt äldsta barn. Nu känner vi föräldrar att det är väldigt viktigt att vi bryter de mönstren och att vi inte vet vad vi ska göra.

Vårt äldsta barn hamnar ofta i ­lägen där det är bråken mellan oss och henne som tar plats i familjen. Hon är också väldigt osäker socialt (som liten var hon väldigt blyg, nu pratar hon på men osäkerheten kring vad andra tycker och så vidare är stor). Jag uppfattar också att hon har dålig självkänsla och att hon har låga tankar om sig själv. Den delen är det som gör mest ont att se.

Hon är alltid beredd att starta en ny konflikt eller kasta sig in i en annan, där hon egentligen inte var med från början. Ofta känner hon sig väldigt missnöjd och ”drabbad”, som att saker är jobbigare och värre för henne än för andra. Det blir ju också ett negativt fokus när det är så mycket bråk och ingenting sker utan konflikt. I familjen skapar det också mönster där vår mellanunge får gjuta olja på ­vågorna allt som oftast och det känns inte som något positivt mönster.

Vår uppfattning är att för mycket negativ uppmärksamhet finns runt vårt äldsta barn. När vi ska göra saker tillsammans så vill hon oftast inte vara med och hon delar inte med sig så mycket eller pratar om hur hon har det. När vi frågar om läget är det oftast dåligt och det är svårt att vända samtalen till något positivt.

Nu är detta en lätt överdriven bild för att tydliggöra problematiken, hon är också ett väldigt roligt och härligt barn och vi älskar henne innerligt.

Vårt barn funkar bra i skolan och i andra sammanhang. Hon har inte så många kompisar, men det känns ofta självvalt (hon säger nej när de frågar) och hon har ett stort behov av att få vara för sig själv.

Vi vet inte hur vi ska bryta de negativa mönstren hemma, eller hjälpa henne till en bättre självkänsla och en mer positiv syn på livet och tillvaron. Allra mest undrar jag över hur jag ska kunna hjälpa henne till en bättre självkänsla och till att hon ska känna sig mindre drabbad i livet.
Tacksam för alla tips och råd

Svar:
Tack för ditt brev, som jag tycker vittnar om god insikt om hur viktigt det är att vara medveten om roller och mönster som kan uppstå i en familj. Konflikterna kanske springer ur dotterns låga självkänsla och upplevelse av att vara drabbad, men de kan också bidra till att förstärka hennes negativa bild av sig själv och tillvaron. Jag kommer att fokusera på självkänslan i mitt svar, eftersom det är den delen av problemet som smärtar mest.

Låg självkänsla kan betyda så många olika saker och det är därmed svårt att ge specifika råd om vad som skulle hjälpa just er dotter. Jag kommer därför ta upp vad det oftast brukar handla om hos de barn och ungdomar jag möter.

En vanlig grund till låg självkänsla är social osäkerhet. Du skriver att din dotter tidigare var väldigt blyg och att hon i dagsläget inte har så många kompisar. Du skriver samtidigt att det verkar vara självvalt. Så kan det vara, men ibland kan barn vara bra på att maskera/hantera en social osäkerhet genom att ”välja” att inte umgås med andra. Det behöver inte vara ett medvetet val, utan kan med tiden bli ett mönster där man ständigt väljer det bekväma alternativet (vara hemma ensam) framför det obekväma (att vara i en social situation).

Jag påstår inte att det alltid är självbedrägeri att välja bort umgänge och att alla barn måste ha många kompisar. Jag vill bara uppmärksamma er på möjligheten att det kan vara så. För många barn (och vuxna) som ”valt bort” umgänge kan nya världar öppnas när de inser att de delvis har gjort det på grund av osäkerhet. Jag gissar att ni pratar med er dotter om detta och mitt råd är att fortsätta med det. Försök att vara lyhörda och haka på när hon pratar om vänner.

Tricket är att vara nyfiken och förstående, så att hon inte upplever sig ifrågasatt. Om ni märker att hon ibland undviker umgänge på grund av osäkerhet kan ni försöka peppa henne att utmana sig mer.

En annan vanlig grund till låg självkänsla är att man alltför ofta vänder blicken inåt, på bekostnad av att uppfatta vad som sker i omgivningen. Detta fenomen har inte bara med självkänsla att göra, utan lyfts fram som viktigt för hur man mår i stort. Det är exempelvis mycket större risk att man känner sig drabbad i livet (som er dotter), ju mer man fokuserar på sig själv.

Det har också visat sig ha en avgörande betydelse för social osäkerhet/blyghet. Om man känner sig socialt osäker i en situation förstärks osäkerheten i takt med att man riktar uppmärksamheten mot sig själv och sitt eget beteende. När man arbetar med sådana problem i terapier är därför ett återkommande inslag att träna på att uppmärksamma omgivningen. Ni kan i naturliga samtal med er dotter försöka hjälpa henne att rikta uppmärksamheten utåt. Om hon exempelvis börjar klandra sig själv kan ni ställa frågor som vänder hennes blick utåt. Vad gjorde de andra? Vad sa de? Frågorna måste vara nyfikna snarare än ifrågasättande.

En tredje vanlig orsak till låg självkänsla (och allmänt missnöje) är roller och kommunikationsmönster inom familjen, vilket du själv tar upp i brevet. Jag uppfattar att ni föräldrar är medvetna om detta, men ni verkar ändå ha fastnat i ett mönster där det blir mycket negativ uppmärksamhet kring den äldsta dottern.

Hur ska ni bryta detta? Det brukar vara fruktbart att förändra något konkret i hur man umgås inom familjen, som exempelvis att umgås i nya konstellationer. Kan ni exempelvis dela upp er i någon av de situationer som brukar leda till konflikter och missnöje?

När hela familjen är tillsammans återstår bara att skärpa sig och försöka förändra de negativa mönster som uppstår, även om det är svårt. Det kan ofta vara bra att börja med att reflektera över sina förväntningar. Det är givetvis bra att vara positiv, men det är inte så lyckat om barnet märker att föräldrarna hoppas på en positiv reaktion som kanske inte alls matchar barnets känsloläge. Det är oftast bäst att vara neutral och öppen för att barnet kan reagera hur som helst.

Det är svårt att inte bli irriterad på någon som ofta är missnöjd. Det blir en ond cirkel där den som är missnöjd med tiden får allt mindre stöd och bekräftelse. Det bästa sättet att bryta detta mönster är att snabbt och ofta bekräfta barnets negativa upplevelser och känslor.

Det låter självklart, men när ett barn visar missnöje brukar föräldrar ofta först försöka muntra upp eller argumentera emot, vilket i regel bara väcker mer missnöje. Detta gäller förstås även mellan vuxna. Om man tar upp ett jobbproblem med sin partner vill man oftast hellre höra ”jag förstår” än ”varför gjorde du inte så här…”. Även om man inte tycker att barnet har fog för sina känslor gäller det att visa att man på något plan ändå kan förstå vad det upplever.

Pröva att göra det några gånger utan att över huvud taget försöka förändra eller påverka vad er dotter känner. Om hon fortsätter att vara negativ fortsätter ni bara att bekräfta. Ni kan ställa frågor, men bara i syfte att förstå – inte ifrågasätta. Det är inget magiskt trick, men kan faktiskt ofta mildra negativa mönster i kommunikationen.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 26

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Den äldsta flickan uppges vara 12 år och är därmed på god väg in i en ålder med tonårsproblematik. Spontant tycker jag att mycket av det som beskrivs påminner mest om det. Det innebär inte att råden i svaret är fel, men kanske borde föräldrarna fokusera mer på att flickan genomgår en normal fas i livet, än att försöka koppla ihop allt med tidigare uppvisad blyghet, etc. Blyg eller inte, man är sällan en kul person i den där åldern.

Kap Kennedy, 14:03, 13 juni 2016. Anmäl

”Egentligen har jag ett bra liv – varför är jag så sällan nöjd?”

Hon har på det stora hela ett bra liv, men ändå är hon oftast missnöjd. Samtidigt får hon skuldkänslor för att hon inte är nöjd. Hur ska hon hitta mer ro och stabilitet i sitt liv? Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Jag är en 35-årig kvinna som på många sätt lever ett bra liv. Jag har en fin familj, vänner, ett bra jobb och god ekonomi. Visst skulle vissa saker kunna vara bättre – jag lever till exempel som ensamstående men skulle gärna ha en partner, och alla mina vänskapsförhållanden är inte okomplicerade – men på det stora hela har jag det bra. Ändå är jag sällan nöjd.

Jag har exempelvis haft flera längre relationer som jag nu, många år senare, tycker att jag avslutade lite väl lättvindigt. Jag kan också se att jag nästan aldrig varit helt nöjd i mitt yrkesliv, trots att det utifrån sett hittills har varit relativt framgångsrikt. Jag tror att jag på sätt och vis har för höga förväntningar.

Nu har jag ett nytt jobb där jag först trivdes mycket bra, men där jag på sistone har börjat känna mig missnöjd. Det finns skäl till det, eftersom arbetsuppgifterna är mindre kvalificerade än vad jag blivit utlovad. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en trötthet – om jag skulle byta jobb, skulle jag verkligen bli mer nöjd då?

Jag tror att det delvis var samma känsla som bidrog till att jag stannade lite för länge i min senaste relation. Å ena sidan har jag lätt att bli missnöjd, å andra sidan leder det till att jag skuldbelägger och tvivlar på mig själv. Jag kan se att denna egenskap är en del av den jag är och också något som bidragit till att jag har upplevt mer än jag annars skulle ha gjort. Samtidigt skulle jag gärna hitta ett sätt att hantera den så att jag kunde uppleva lite mer ro och stabilitet i mitt liv.
Missnöjd

Svar:
Hej! Ditt brev väcker många tankar hos mig. Ditt dilemma, och ditt sätt att resonera, tycker jag i hög grad knyter an till en växande uppmärksamhet inom psykologin på frågor som handlar om hur vi kan lära oss att vara lyckligare, och ha mer av medkänsla med oss själva.

Det här till stor del nya och spännande området inom psykologin kallas för positiv psykologi. Och rör även något så grundläggande som hur vi kan få uppleva en känsla av mening i tillvaron.

Jag kommer att berätta om några tankar från positiv psykologi, som jag tror kan vara till hjälp för dig. Om vår benägenhet att fastna i missnöje med oss själva och skuldbelägga oss, och hur vi kan förebygga detta genom att lära oss att uppfatta det som händer på ett annorlunda sätt. Men också om vår benägenhet att inte uppskatta, eller ens uppfatta, de ögonblick av lycka som vardagen rymmer. Vi får se vad som väcker genklang hos dig, och som du kanske vill lära dig mer om. Jag kommer därför att ge dig flera lästips.

Du kommer också att få olika verktyg inom positiv psykologi, som du kan använda på egen hand. Positiv psykologi med dess olika grenar är numera en väl beprövad och beforskad psykoterapeutisk metod.

Låt oss börja med begreppet självmedkänsla. Det är ett relativt nytt begrepp. På engelska heter det ”self-compassion”. Kristin Neff, professor i psykologi vid University of Texas och forskare inom området, påpekar att människor tenderar att döma sig själva hårdare än de dömer sin omgivning. Vilket riskerar att leda till att man återkommande har självkritiska tankar och sällan får möjlighet att känna sig riktigt nöjd med sig själv – trots att omgivningen betraktar en som duktig, kanske till och med som framgångsrik. Ungefär som jag uppfattar att det är för dig.

Självmedkänsla, betonar Kristin Neff, handlar inte om att tycka synd om sig själv, utan om att kunna bemöta sig själv med empati, och det är något som vi kan lära oss.

Psykoterapimetoden utifrån begreppet ”self-compassion” heter Compassion focused therapy, cft, och helt nyligen kom en bok på svenska om metoden av psykoterapeuterna Petra Söderholm och Helena Fogelberg: ”Compassion. Medkänsla med dig själv och andra.” Ett tema i boken är bland annat att vi måste hitta sätt att kunna stå på vår egen sida när vi utmanas, att veta var våra gränser går och att kunna säga nej till överkrav, från andra och oss själva.

Här en övning som du kan prova, som kommer från Kristin Neff för att öka självmedkänslan: Tänk dig att något har hänt som väcker dina självkritiska tankar. 1. Påminn dig själv om att detta är så mänskligt. 2. Visa dig själv vänlighet.

Säg till dig själv: Det som hänt är en del av livet. Alla gör vi misstag. Alla känner sig missnöjda med sig själva då och då. Jag är inte ensam om att känna mig otillräcklig. Alla kämpar med sitt. Fråga dig: Hur brukar jag bemöta en nära person eller en uppskattad kollega som anklagar sig själv för ett tillkortakommande, och närmast ältar det? Ha samma stöttande inställning till dig själv. Lägg händerna på bröstet, och säg till dig själv: ”Må jag vara vänlig mot mig själv, och ha tålamod med mig själv.”

Och så lite om att kunna känna sig lycklig, som i mer vardagsnära ord kan beskrivas som att vara tillfreds, eller som du uttrycker det; att känna ro. Här har under senare tid skett en omfattande forskning, ett ledande namn inom området är den amerikanska psykologen Sonja Lyubomirsky.

Hennes definition av lycka är ett ”förnöjsamt liv”. Hon konstaterar att de flesta tänker att sådant som yrkesframgångar, gott om pengar och att vara kär, är viktiga för lycka. Men studier visar tydligt att så är det faktiskt inte. Visst blir vi lyckliga av allt detta, men bara för stunden. Någon långvarig lycka skapar de inte.

Förklaringen är ett fenomen som kallas hedonistisk adaption. Vi människor har en tydlig tendens att överraskande snabbt vänja oss vid nya saker i våra liv; när man väl vant sig får man inte längre ut lika mycket lycka av det längre.

En bättre strategi, enligt Sonja Lyubomirsky, är att uppmärksamma och ta vara på de korta ögonblick av förnöjsamhet som vardagen nästan alltid ändå erbjuder, och hålla kvar de ögonblicken ett tag. Det är frekvensen av ögonblick av lycka som får oss att må bra, inte styrkan på dem. Och lycka i den här meningen upplever vi också när vi gör saker för andra; visar uppskattning, uttrycker tacksamhet, gör snälla saker och förlåter. Vill du läsa mer om detta så rekommenderar jag boken ”Lyckans verktyg” av Sonja Lyubomirsky, en av de mest sålda handböckerna i positiv psykologi.

Något annat som jag också vill uppmärksamma dig på är att mycket tyder på att det som har störst inverkan på vårt subjektiva välbefinnande är när vi upplever en känsla av mening i tillvaron, vad den grundar sig i på är inte lika viktigt. Inom metoden act, Acceptance and commitment therapy, fokuseras på vad som är meningsskapande för oss, och på att vi upplever meningsfullhet när vi känner att vi ingår i ett större sammanhang och bidrar till något som vi uppfattar som rätt och riktigt utifrån våra värderingar. Det hjälper oss också att kunna acceptera det negativa som ibland ofrånkomligen händer oss.

Kanske skulle du känna mer av ”ro och stabilitet” om du hittade något utanför dig själv, som du vill bidra till och ägna dig åt. Läkaren och psykoterapeuten Russ Harris har skrivit en bok om detta, ”Lyckofällan”, som beskriver ett nytt sätt att se på lycka, på tankar och känslor, samt hur man kan uppnå tillfredsställelse med sitt liv genom att lära sig att leva mer meningsfullt.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 34

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag känner igen mig i ”Missnöjds” frustration och förvirring. ”Ska jag tolka mitt missnöje som ett tecken på att jag ska gå vidare eller handlar det om ett mönster som ska brytas?”. För egen del handlar det om det senare. Ett mönster där prestationer har varit ett sätt att bevisa min rätt att få tillhöra. När man upplever att man måste GÖRA för att kunna VARA är det svårt att känna sig nöjd, vare sig man står still eller springer. Jag skriver mer om detta på min blogg Bli mera du. Välkommen dit.

Marie Bengtsson (Webbsida), 14:47, 1 juni 2016. Anmäl

Strängt taget beskriver frågeställaren tillståndet i samhället i stort, just nu. Sverige har nästan aldrig haft det så bra, men ändå är det som om domedagen vore här. Jag tror att många människor i den rika delen av världen faktiskt har nått den punkt då de inte längre kan uppskatta och njuta av framgångar. Välståndet och välfärden gjorde dem aldrig lyckliga, och nu börjar insikten om det göra dem förtvivlade.

Kap Kennedy, 11:01, 31 maj 2016. Anmäl

”Är jag självisk som inte vill vara så länge i min mans hemland?”

Hennes man drömmer om att de ska flytta till hans hemland. Men hon har aldrig velat det. Nu ska familjen snart tillbringa en längre tid där, men hon vill egentligen inte vara borta hemifrån så länge. Hur kan hon säga det utan att såra honom?

Fråga:

Jag är gift med en underbar man från ett annat land. Han flyttade till Sverige för min skull, men han har trots snart sju år här ändå hemlängtan. Han drömmer om att flytta till sitt hemland och pratar ofta om det. Jag vill inte bo där och har aldrig sagt att jag vill flytta dit med honom.

Innan barnen kom åkte jag till honom och bodde där ett tag, jag lärde mig språket och kulturen. Vi har varit där med våra barn under föräldraledigheter också. Innan barnen kom var det okej att vara där. Men det var jobbigt för mig de gånger vi varit där med barnen. Första gången mådde jag väldigt dåligt på grund av att man lever mycket mer instängt och begränsat i hans hemland. Även om jag älskar hans familj, landet och folk där så vill jag inte vara där mer än kortare perioder, helst en till två månader. Men jag skulle kunna tänka mig sex månader också för hans och barnens skull.

Snart ska vi åka dit för en väldigt lång period. Jag har lyckats ta tjänstledigt från jobbet och vi har sagt upp barnens förskoleplatser. Jag vill egentligen inte vara borta så länge, men jag vågar inte säga det till honom för jag vill inte såra hans känslor. Dessutom känner jag det som om han ”offrat” sig, gett upp familj, karriär och så vidare för att flytta till mitt land, och då är den period vi ska vara borta ingenting i jämförelse.

Jag oroar mig för att han ska få svårt att komma tillbaka in på arbetsmarknaden när vi kommer tillbaka till Sverige. Han har nyligen lyckats få in en fot på arbetsmarknaden och då åker vi bort. Det är ett ganska tufft ansvar som vilar på mina axlar, att vara den som har fast jobb och inkomst. Så har det varit under hela småbarnsperioden och det sliter på mig. Det har varit bättre det senaste året då han haft jobb. Han har mått bättre när han har jobbat och samtidigt är det skönt att han har haft en fast inkomst.

Han har haft svårt att komma in på arbetsmarknaden trots att han är både smart, social och högutbildad, men nu när det äntligen lossnat ska vi åka bort en lång period och då kommer han kanske att vara tvungen att starta om från början när vi kommer hem.

Jag försöker vara positiv till resan. Men jag får ont i magen när jag tänker på hur länge vi ska vara borta. Det är svårt att kontrollera mina känslor. Jag är väldigt hemkär. Samtidigt vill jag gå honom till mötes, och dessutom ge våra barn en chans att lära känna sin andra kultur och sitt andra språk helt och fullt. Men för mig skulle det räcka att vara borta ett halvår.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns inte bra att dölja mina känslor för min livskamrat. Vi brukar prata om det mesta, men jag tror att han kommer att bli sårad och ledsen om jag säger nu att jag inte vill åka. Jag har ju varit med på den här planen i flera år. Men nu när det närmar sig så känner jag ett motstånd mot att vara borta så länge och jag vet inte hur jag ska komma över det.

Jag visste ju när vi gifte oss och skaffade barn att det inte skulle bli helt enkelt. Men vårt liv är ändå så fint ihop och jag vill inte förstöra det vi har genom att vara självisk och säga att jag vill stanna hemma. Jag vill hellre försöka se möjligheterna med resan. Men samtidigt har jag lärt mig att man inte ska gå emot sina känslor alltför mycket. Jag vet inte hur jag ska tänka.

Svar:

Hej! Du har förstås rätt i att det är fullt rimligt att du berättar för din man om din oro inför resan. För din egen skull – du måste känna dig mycket ensam med din oro – och för din mans skull. Det går ju inte att utesluta att han kan tänka om, bara han får veta hur du tänker och känner.

Jag vill inte heller utesluta att även din man kanske känner en viss tveksamhet. I en situation när man uppfattas som den som tagit initiativet till något, och är den som har störst intresse av det som ska ske, kan det vara svårt att berätta om en växande tveksamhet. Du berättar ju om en hel del omständigheter som borde kunna göra även din man oroad inför vad er långa vistelse i hans hemland kan innebära.

När saker och ting verkligen ska ske, och inte ”bara är drömmar”, så brukar en verklighetsförankrad osäkerhet ofta dyka upp även hos den mest målinriktade. Jag får en bild av er som två hyggliga och kärleksfulla personer där ingen hittills vågat ta initiativet till att prata om er möjligen ömsesidiga tveksamhet inför hur rimlig resan är. Du av oro för att såra din man, och han möjligen för att det känns svårt att backa.

Oavsett vilket är det förstås din fulla rätt att berätta att du inte vill vara borta så länge, och att bli lyssnad till. Det kan låta som en plattityd, men sanningen är ju att ett äktenskap handlar om ett ömsesidigt givande och tagande. Du har dessutom flera sakliga skäl till din oro. Om det var svårt för honom att få arbete i Sverige kommer det inte att bli lättare med långa perioder utomlands. Det är du som måste ta initiativet till ett uppriktigt samtal, och det ganska raskt, när det fortfarande finns tid att ordna till saker och ting.

Första steget bör vara att du gör tydligt för dig själv vad du faktiskt vill, vad du kan kompromissa om, och vad som inte är förhandlingsbart. Du ger ett exempel på en möjlig kompromiss i ditt brev, att det för dig ”skulle räcka med att vara borta ett halvår”. Sätt dig gärna med papper och penna. Skriv ned dina tankar om detta. Och varför inte skaffa dig ett ”bollplank” när du gör detta? En klok vän, eller en annan person i din krets som du litar på.

Nästa steg kan vara att du säger till din man att du vill samtala om er resa. Gör det enkelt, utgå från dig själv, berätta om din oro. Kritisera inte, och säg att du vill att din man lyssnar på dina skäl till att du blivit allt mer tveksam till att vara borta så länge, och att du vill hitta en lösning som ni helst båda kan acceptera.

Erbjud sedan din man att ni tillsammans tittar närmare på både fördelar och nackdelar med att vara borta länge. Du börjar, och din man bara lyssnar. Låt din man fortsätta, och nu lyssnar du.

Sista steget, som är början till att försöka komma till en gemensam lösning, är att ni ställer er frågan: Vad innebär det här för oss?

Berätta vad du kan kompromissa om. Fråga din man vad han kan kompromissa om. Börja problem­lösa kring det som dykt upp som nackdelar. Sträva efter att bli ett team som jobbar ihop för att komma fram till något bra för er båda.

Om ni bestämmer er för att vara långa perioder i din mans hemland, ta reda på vilka lagar gäller där för dig som kvinna och vilken rätt du har till dina barn. Utrikesdepartementet erbjuder information på sin hemsida.

Jag är optimistisk när det gäller era möjligheter att komma överens. Men skulle det inte bli så måste du ta ställning till var din gräns går för vad du vill delta i. I det läget är mitt råd att ni vänder er till familje­rådgivningen i kommunen där ni bor.

Den kritiska frågan för andra i din situation har varit om man kan fortsätta att vara tillsammans när man vill olika saker.

Det kan finnas ett annat, och för tillfället vilande, bekymmer er emellan som ni förr eller senare måste hantera. Och det är att du inte vill bo permanent i din mans hemland, men din man ”drömmer om det” och pratar ofta om det. Även det här måste ni ganska snart reda ut med varandra.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Maria Mendez, ja, men nu handlar det om en invandrare som helt frivilligt har flyttat till Sverige och gift sig med en svensk kvinna. Och då bör han också visa förståelse för hur hans fru tänker. Hon kanske kommer att känna sig kränkt om hon måste anpassa sig efter vad som gäller i ett annat land. Förståelsen bör vara ömsesidig. Antingen hittar de en kompromiss eller så måste de gå skilda vägar.

Natalia Zinovjeva, 12:31, 19 maj 2016. Anmäl

Tänk pà dina barn och deras framtida liv och möjligheter i Sverige jämfört med detta land. Tänk pà deras fysiska och sociala välmàende, tillgàng till utbildning, bra sjukvàrd, jobb och inte minst frihet och trygghet och rätt att leva som de vill. Lyssna pà din magkänsla. Lita till din intuition. Var uppriktig mot dig själv och det liv du vill leva. Denna enorma förändring ska göras enbart om du är övertygad och för att du vill - inte för att du är rädd för att sàra eller ràdd för ngt annat

Annica Centonze, 13:32, 18 maj 2016. Anmäl

Det låter som rådgivaren som svarat på brevet inte riktigt förstår hur annorlunda ofta vi invandrare tänker, och hur annorlunda kulturerna är. Tex så kan "problemlösning" i form av "familjerådgivningen" uppfattas som en stor kränkning för män från tex Iran eller Turkiet. Även män i mitt hemland faktskt, skulle reagera så.

Maria Mendez, 13:56, 16 maj 2016. Anmäl

Oj, vad många frågor det här väcker. Exakt hur lång tid är en "väldigt lång period"? Tydligen längre än sex månader men innebär det ett år, två år eller fem år? Hon oroar sig för hans möjligheter att komma tillbaka på den svenska arbetsmarknaden senare, men försörjningen i makens hemland är uppenbarligen inte aktuellt som problem. Ska han jobba men inte hon? Yrkesarbetar kanske inte kvinnor där? Om de inte ens lyckas prata med varandra om dessa saker kan det ju bara sluta illa.

Kap Kennedy, 13:39, 16 maj 2016. Anmäl

”Hur kan vi få sexåringen att flamsa mindre och lyssna mer?”

Den sexårige sonen är aktiv och intensiv. Han kommer ofta in i en särskild sinnesstämning där han ”flamsar”, som föräldrarna kallar det, och hans yngre bror rycks med. Föräldrarna har försökt hantera det på olika sätt, men nu är de uppgivna och trötta. Psykolog Martin ­Forster kommenterar.

Fråga:

Vi har tre barn mellan ett och sex år. Sexåringen har hela sitt liv varit mycket aktiv med massor av spring i benen som vi försökt kanalisera in i konstruktiva aktiviteter bestående av framför allt utelek av alla de slag, med ökande inslag av sporter. Förutom springet i benen så finns en intensitet hos honom som ligger mer på det psykologiska planet. Vi hade under en period funderingar omkring adhd men har avskrivit det då han sitter länge med fullständig koncentration exempelvis när vi läser för honom. Intensiteten är lite svår att beskriva. Vi kallar det för att han flamsar. Han kan omöjligt sitta still, snor runt och upp och ned, fnissar oavbrutet, pratar med hög röst, viftar omkull saker och råkar slå till folk i närheten, gör diverse enerverande ljud. Och lyssnar icke på vad vi föräldrar (eller någon annan vuxen) säger. När han inte flamsar så lyssnar han, men det är som att han går in i en särskild sinnesstämning med skygglappar och öronproppar när han flamsar. Detta är numera ett problem på hemmaplan. I förskoleklassen sköter han sig bra.

Femåringen är en levnadsglad unge som gärna hänger på i flamset. Men han lyssnar på ett helt annat sätt och håller det hela på en lugnare nivå än sexåringen. De drar dock i gång varandra.

Vi har försökt jobba runt detta på olika sätt, verkligen ansträngt oss för att hitta bra lösningar och vara konsekventa och tydliga. Det har fått bli ungefär så här: Tydliga och få regler, så att det inte blir tillsägelser precis hela tiden. Flams är tillåtet dels utomhus, dels inomhus men inte under måltider eller sista 30–60 minuterna före läggning. Vi håller låg profil, uppmuntrar inte skoj och bus (vilket verkligen är jättetråkigt). Vi påminner lugnt och kortfattat i de situationer när det ändå flamsas då det inte är tillåtet. Därefter säger vi till skarpare. Sedan har vi provat olika konsekvenser när det ändå inte fungerar, till exempel gick vi ett tag ut med sexåringen på bron en stund för att lugna ned stämningen. Vi har försökt ignorera det hela, vi har infört belöningssystem för att motivera till lugn kring matbordet och på kvällen och så vidare. Vi tyckte nog att det hade blivit bra mycket bättre, men det är fortfarande ett stort problem.

Vi är uppgivna nu och utan fler idéer. Vi vill ha ett mysigt och härligt familjeliv där vi kan vara glada och hitta på saker tillsammans och njuta av tillvaron, men vi är fast i flamsträsket där vi ofta tvingas välja mellan att acceptera flamsandet (som kan vara så illa att vi vuxna inte kan prata med varandra, att lillasyster blir skrämd, att vi gör oss illa på sexåringen som flaxar okontrollerat, och som är så intensivt och psykiskt utmattande att vi tappar lusten till det mesta), eller att försöka bli av med det på något sätt.

Hjälp oss med tips om hur vi kan hantera flamsandet på ett bättre sätt, och hur vi kan få barnen att lyssna utan att höja rösten när de är i ett flams-stim.

Svar:

Tack för ditt brev. Som förälder blev jag lite trött bara av att läsa det, eftersom du ger en så målande beskrivning av hur en förväntat harmoniskt kväll mynnar ut i kaos. Jag kan garantera att vi är många som känner igen oss. Jag gissar därför att andra kan avfärda ert problem med att barn är barn. Givet­vis kan en del föräldrar behöva sänka sina förväntningar på familjelivet och barnen, men jag uppfattar inte att ni har för höga krav. Tvärtom verkar ni ha ansträngt er för att acceptera läget.

Varför blir era killar så flamsiga trots alla ansträngningar? Självklart har barnens personlighet betydelse, men jag vill fokusera på andra möjliga orsaker – saker som ni faktiskt kan påverka. Till att börja med är det viktigt att reflektera över grundläggande saker som sömn och kost. Det beteende du beskriver låter som ett trött, hungrigt och kanske utmattat barn. Ni har säkert tänkt på detta, men ta ett varv till och försök att se mönster. Varierar problemet beroende på dessa faktorer? Finns det anledning att lägga barnen tidigare? Runt tio timmars sömn är rekommendationen för en sexåring. Har ni testat att ge ett extra mellanmål eller att ge mat tidigare?

Du skriver att er sexåring sportar och är ute mycket – blir det bättre de dagar han rört på sig? Eller har han kanske för mycket aktiviteter? Finns det någon aktivitet och miljö där han kan koppla av? Till sist – hur mycket skärmtid har han och när stänger han av skärmarna för kvällen?

Vid sidan av dessa grundläggande villkor för att barn ska kunna vara lugna och harmoniska, så har förstås samspel och kommunikation i familjen betydelse. Du skriver att ni har försökt att ge flamsandet så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag tycker det låter vettigt och det har också blivit bättre. Så varför blir det inte helt bra? En vanlig fallgrop är att barn och föräldrar har olika bilder av vad som är okej. Det är svårt att dra gränsen mellan acceptabelt skojande och flamsande som stör. Det kanske är glasklart för era barn, men diskutera annars igen och ge många exempel på både skoj och flams.

Ni kan förstås också anstränga er ännu mer för att ge mindre uppmärksamhet åt flamsandet, vässa poängsystemet mer och vara ännu lugnare när ni säger ifrån. Frågan är bara hur långt ni kan nå den vägen, inte minst med tanke på att pojkarna kan trissa upp varandra. Jag tror att det kan vara en poäng att fokusera mer på samspelet vid sidan av måltider och läggningar.

Du påpekar hur tråkigt det blir att hålla låg profil och avstå från skoj och bus med barnen. Kanske ni ska göra tvärtom – när det inte är måltider eller läggning prövar ni att fullständigt ge er hän åt flamsa på barnens villkor. Inte hela tiden förstås, men någon gång varje dag kan ni testa att hänga på. Jag ser flera syften med det. Dels visar ni att flams och bus är roligt i vissa sammanhang, dels brukar en stunds gemenskap och glädje minska risken för konflikter och problem i nästa stund. Om barnen har fått busa fritt med er innan middagen är chansen större att de lyssnar när ni ber dem vara lugna vid bordet.

Oavsett vilka problem eller konflikter som finns i en familj, brukar det vara fruktbart att avsätta tid för umgänge och lek. Även när föräldrar redan tillbringar mycket tid med barnen brukar det vara meningsfullt att försöka utöka den tiden något – och framför allt att man som förälder försöker vara fullständigt närvarande i umgänget.

Jag vill avslutningsvis återknyta till inledningen, där jag konstaterade att ni verkar vara bra på att acceptera att det blir en del flams med en fem- och sexåring som har mycket spring i benen. Jag har samtidigt mött många föräldrar som i ivern att lösa ett problem tappar perspektivet. Det blir en dragkamp där barnen uppfattar att föräldrarna ständigt är missnöjda, vilket i sin tur väcker motstånd hos barnen. Min poäng är inte att ni ska acceptera flamset eller att förminska det problemet, men att ni bör försöka undvika att hamna i en dragkamp. I längden kan den bli ett värre problem eller faktiskt bidra till mer flams. Om ni känner att ni hamnat där, försök att höja blicken och se de goda stunder ni haft och påminn er om de fina sidor barnen har. Då kan det vara lättare att släppa taget och att acceptera att just den här kvällen blir ett fullständigt kaos där ingen får en syl i vädret. Det kanske till och med är lika bra att flamsa med.

Martin Forster

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 21

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Åh, vad jag känner igen mig. I allt. FS skriver att de tänkt på adhd men sedan tänkt att det inte kan vara det eftersom barnet kan koncentrera sig ibland. Bra att veta kan vara att barn med adhd inte behöver sakna förmåga att koncentrera sig. Adhd eller inte - för oss har det hjälpt att läsa på kring metoder som föräldrar till barn med adhd använder. Att se flamset som ett tecken på trötthet som kan förebyggas eller avhjälpas just som trötthet har också varit en hjälp för oss.

Helena R, 18:53, 14 maj 2016. Anmäl

”Varför tar min mamma alltid parti för andra och inte för mig?”

Hon är vuxen och har flyttat hemifrån, men känner sig fortfarande sårad av sin mammas sätt att alltid ta andras parti och göra sin dotter till ”syndabock”. Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Hej! Jag har ett problem som besvärar mig. Så länge jag kan minnas har min mor vänt sig emot mig i alla meningsskiljaktigheter som kommit i min väg. Om en kompis behandlat mig orätt och vi blir osams tar min mor kompisens parti, trots att det är mig hon borde försvara. Hon kan exempelvis säga att jag ska finna mig i kompisens krav och inte bråka utan i stället vara en bra kompis.

Nyligen, när min lärare gav mig underkänt på ett prov och det senare visade sig att jag fått underkänt på otillräckliga grunder, tog min mor lärarens parti och sa att jag borde skriva bättre och längre svar på frågorna, så att läraren blir nöjd. Dessutom sa hon att jag inte skulle framföra klagomål till högre instans för att ”du ska inte göra läraren arg”.

Jag gjorde det ändå och rektorn i skolan sa att läraren agerat fel och skulle ta tag i saken, men min mor tycker fortfarande att läraren hade skäl att ge mig underkänt trots att hon inte ens sett mitt prov.

När mina syskon varit osams med sina kompisar eller om en lärare behandlat dem orätt (vilket har hänt) har min mor inte tvekat att försvara dem. Jag vågar inte berätta något för min mor, inte ens något riktigt litet, ty jag vet att hon alltid hittar på sätt att skylla på mig eller på annat sätt se negativt på saken så att jag blir ledsen.

Jag har upprepade gånger sagt till henne att det inte är trevligt att hon alltid gör mig till syndabock i allting, men hon tar inte åt sig utan fortsätter bara. Jag har sagt förlåt till henne för alla gånger jag har brusat upp mot henne, men hon säger aldrig förlåt för att hon skyllt på mig utan giltig orsak.

Jag är inget litet barn längre. Jag är 21 år och bor i eget hem (min familj bor i ett annat land och jag själv studerar i Sverige), men ändå kommer jag inte ifrån det här. Jag vet inte vad jag ska göra, ty min mors sätt är väldigt sårande och bidrar inte till att bygga upp mitt raserade självförtroende det minsta.

Förutom att hon alltid tar andras parti i konflikter, har hon ett ständigt behov av att kontrollera vad jag gör. Om jag någon gång försummar att genast svara på hennes meddelanden så skickar hon nya meddelanden hela tiden tills jag har en hög olästa meddelanden.

Jag kan inte vara ifrån telefonen ens en kort stund om det råkar sig så att hon ringer just då. Hur ska jag hantera detta och vad är det som fått min mor att vända sig mot mig och göra mig till syndabock i allting?

Svar:

Hej! Du berättar om något som många kvinnor känner igen: den komplicerade relationen mellan mor och dotter, och hur den rymmer starka känslor. På gott och ont. Dilemmat är ofta de motstridiga känslor som finns i dotter- mamma relationen.

För samtidigt som en dotter kan vara urtrött på relationen, upplevs den som viktig och är fylld av förväntningar och lojaliteter. Så mycket att det inte känns möjligt att släppa taget om relationen och ”bara gå”. Relationsproblem mellan mamma och dotter är nästan alltid en utdragen historia, en energitjuv, och något som man lätt blir insnärjd i och upptagen med.

För att ge dig en bakgrund till det jag kommer att föreslå för dig kommer jag att berätta om en undersökning som jag gjort om vuxna barns relation till sina mammor. Jag bjöd in vuxna, både män och kvinnor, att berätta anonymt. Svaren finns återgivna i den bok som jag skrev efteråt, ”Jag och min mamma – att hantera en viktig relation”.

En viktig orsak till ilska och besvikelse från de vuxna barnen i relationen till deras mammor visade sig vara handla om myter om hur en mamma borde vara, och om hur relationen borde fungera! Myter som säger att en mamma alltid älskar sitt barn, inte ljuger, alltid sätter sitt barn först, är att lita på, och alltid tröstar.

De flesta mammor lever hyggligt upp till de föreställningarna, om än inte varje dag. Men sanningen är också att en del klarar det sämre, vissa nästan inte alls. Du har säkert läst eller hört om de vuxna barn till kända mammor som under de senaste åren skrivit om hur deras mammor inte alls levt upp till myten om den goda mamman.

Du frågar vad det är som får din mamma att bete sig som hon gör. För det klart att det sårar dig; det är smärtsamt när en förälder inte försvarar en, och inte är stödjande, generös eller ger trygghet.

Det finns en del erfarenhet om säger att mammor uppträder olika i förhållande till sina olika barn, utifrån hur lik eller olik barnet som mamman känner sig, eller utifrån i vilken ordning i syskonskaran som barnet är fött. Äldsta barnet behandlas till exempel ofta ganska olika än sina yngre syskon.

Möjligen spelar något av detta roll för att dina syskon behandlas annorlunda än du. Men troligast är det att du inte kommer att få veta hur det kommer sig att din mamma beter sig som hon gör, eftersom hon inte vill förklara sig.

Jag tror att det kan vara till större hjälp för dig att acceptera att din mamma kommer att förbli som hon är, och inte fundera så mycket över varför hon beter sig som hon gör. Din mammas sätt att vara mot dig har pågått så länge, så jag tror inte att du ska förvänta dig att hon kommer att ändra sig på något avgörande sätt. Och dina försök att få henne att lyssna på dig har ju tyvärr inte fungerat, du skriver att ”hon tar inte åt sig utan fortsätter bara”.

Mitt råd till dig blir därför att acceptera att din mamma ”är som hon är”, även om förstås är smärtsamt. Men också att du ska påminna dig om att det som händer inte är ditt fel. Det behöver inte heller handla om elakhet från din mamma utan snarare oförmåga.

När vi kan acceptera saker som inte går att ändra på känner vi ofta en stor lättnad. Vi slutar att älta hur det borde vara, och slutar att vara så insnärjda i det som irriterar eller gör oss ledsna. Jag tror att om du kan tillämpa acceptans på detta sätt kan du ”komma ifrån det här” som upptar dig så mycket trots att du bor i ett eget hem och i ett annat land.

Det handlar inte om att du behöver bryta med din mamma. Utan om att få en saklig distans till henne, att frikoppla dig från henne: utifrån att du accepterat att ”hon är som hon är”. Och fokusera på det du har nu, det som gör dig glad och nöjd med dig själv, i det vuxna liv som du börjat. En bok som kan vara till hjälp är: ”Sluta grubbla, börja leva” av Steven Hayes och Spencer Smith.

När det gäller din mammas kontrollbeteende med ”meddelanden hela tiden”, när du inte svarar omedelbart, är mitt råd det här. Besluta dig för en regel för hur du vill kommunicera med henne. Till exempel att du svarar när det passar dig, men inom 24 timmar.

Viktigt är att du konsekvent håller dig till din regel. I början kommer din mamma förmodligen att fortsätta sitt gamla beteende, och kanske intensivare än vanligt, men all erfarenhet säger att efter ett tag så kommer hon, när du är uthållig och konsekvent, att anpassa sig.

Du skriver att din mammas sätt har raserat ditt självförtroende. En väg att hjälpa dig att må bättre är att du påminner dig om vad du har uppnått, nu som vuxen, och vad hos dig som dina vänner (och du själv) uppskattar som goda egenskaper och bra sätt att bete sig på. Med andra ord, egenvårda ditt självförtroende!

Liria Ortiz

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 10

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

När ens närstående undermedvetet ägnar de sig åt att förstöra vårt självförtroende, men utåt säger att de bara vill härda oss inför livet. Vad de gör är att vänja oss vid att orättvisor begås mot oss och de vill få oss att känna oss maktlösa (tom förlamade) att kunna göra något åt det. För att hantera dessa personer ska man skära i deras möjligheter att kritisera en, inte acceptera deras tolkning utan hävda din rätt. Så småningom kan kanske beteendet brytas eller ändras. Det tog 40 år för mig.

Eva Eriksson, 11:45, 17 maj 2016. Anmäl

Låter som att FS problem är att hon bor utomlands och att mamman är rädd för att hon ska råka illa ut. Låter också som att FS kanske har lätt att hamna i konflikter - inte bara med mamman, samtidigt söker hen ständigt moderns gillande. Här måste nog FS lära sig att välja. Hävda sin rätt att inte svara på varje sms, sitta beredd om telefonen skulle ringa - och samtidigt strunta i mammans ständiga tyckande.

Anna N, 13:34, 16 maj 2016. Anmäl

Jenny Löwerot, visst kan det vara så illa som FS beskriver, jag "försvarar" inte mamman, jag föreslår däremot att de tar hjälp utifrån för att få hjälp att kommunicera och förstå varandra bättre eftersom det låter som om de inte lyssnar på varandra. Mamman kanske är lika ledsen över att relationen är dålig, kanske orolig över FS också som verkar må dåligt. Inte konstigt om hon hör av sig överdrivet ofta i så fall om dottern bor långt bort. Säkert jobbigt, men knappast läbbigt om det är så.

M K, 19:10, 9 maj 2016. Anmäl

Väldigt mycket försvarande av mamman här. Om mamman vill så väl så borde hon inte behandla syskonen olika och hon borde kunna erkänna när hon haft fel, som i exemplet med provet. Jag tycker inte om föräldrar som daltar och jämnt håller med sina barn men att konstant göra det motsatta är inte bättre. Kontrollbehovet är också läbbigt, även om det handlar om missriktad omtänksamhet. Hade det varit en partner som betett sig så hade man direkt misstänkt våld i relationen. Lirias råd om det är bra.

Jenny Löwerot, 11:07, 9 maj 2016. Anmäl

Två personer som inte kan kommunicera, föräldern som bara vill alla sina barn allt gott, men som översätts till något annat av mottagaren, som också verkar ha väldigt dålig självkänsla, trots en bra uppväxtmiljö. Om då föräldern är mer lik sina andra barn blir det ju automatiskt en bättre kommunikation med dem, som kanske skapar avundsjuka och en ond cirkel. Trots att föräldern älskar alla barnen lika mycket. Varför inte börja med att gå till en familjeterapeut för att reda ut vad som är vad.

M K, 14:57, 6 maj 2016. Anmäl

Att FS skulle bryta med sina föräldrar, vad är det för (icke-)råd, skulle hon verkligen må bättre av det? Visst, det finns definitivt dåliga föräldrar, men det som får mig att undra i det här fallet är att mamman beskrivs som en bättre mamma i förhållandet till syskonen. Hon säger aldrig förlåt, kan det vara så att hon handlat i välvilja och blir missförstådd? Blir väldigt konstigt om hon då skulle säga förlåt. Det här låter väldigt likt relationen mellan en förälder och en ung vuxen i minnärhet

M K, 14:39, 6 maj 2016. Anmäl

Bra råd att sluta längta efter hur din mor borde vara och istället acceptera henne som hon är. Men Liria betonar inte tillräckligt att du aldrig behöver acceptera det hon säger som sanning, eller hennes beteende som okej. Du kan och bör ta rejält avstånd från din mor, sätta ner foten, sätta gränser. Hon beter sig gränslöst mot dig, och det kunde hon göra när du var barn, men nu är du vuxen; nu kan hon bara det så länge du tillåter det. Sluta tillåta det! Bryt med henne ett tag- ifall du behöver!

H R, 13:08, 4 maj 2016. Anmäl

Tycker tyvärr att det här var ett mindre bra svar från Liria. Du behöver minst lika mycket hjälp med att sätta gränser. En sajt som tar upp den här problematiken är captainawkward.com, där man kan söka på termer som "boundaries", "the art of saying no", "parents", "manipulation" osv. Den här posten innehåller en bra diskussion om relationen mellan mammor och döttrar, även om det inte matchar precis: https://captainawkward.com/2014/06/04/583-the-worry-wyvern-and-the-dragon-of-disappointment/

Nsu Affect, 13:18, 3 maj 2016. Anmäl

Forts. Menar inte att FS inte skulle ha tolkningsföreträde, men så onödigt om det är så att man missförstår varandra. Jag hade nog försökt reda ut med hjälp av en terapeut.

M K, 19:30, 2 maj 2016. Anmäl

Familjeterapi för att kommunicera bättre kanske vore en ide? Kan det vara så att FS misstolkar det mamman gör och säger? Mamman kanske bara vill visa på ett annat sätt att se på det hela när det gäller konflikt med kompisar, behöver inte betyda att hon inte tar FS:s parti. När det gäller studierna så kanske det är hennes sätt att peppa för att FS ska lyckas riktigt bra. Synd om det är välvilja och FS inte tolkar det så. Att hon ringer ofta kanske är engagemang i stället för kontrollbehov?

M K, 19:20, 2 maj 2016. Anmäl

”Hur ska jag göra för att sluta skuldbelägga min partner?”

Egentligen är förhållandet bra. Men hon har börjat skuldbelägga sin partner och hacka på honom, fast hon egentligen inte vill. Det sker framför allt när hon känner sig nere. Hon har också ett stort bekräftelsebehov och blir lätt svartsjuk. Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Jag har varit tillsammans med min partner i drygt två år och han är femton år äldre än jag. Vi har i grunden en väldigt stabil relation med djup vänskap, mycket passion och få, kortvariga bråk.

Däremot har jag blivit bitter och börjar ofta skuldbelägga min partner. Det hela började med att mitt dåliga självförtroende fick törnar när jag fick kommentarer av gemensamma vänner om hur lycklig jag borde vara som har fått just honom, han är ju så trevlig och stilig och alla vill ha honom, ”han är för bra för dig”.

Tiden gick och jag blev lite sämre psykiskt och hamnade i en depression med återkommande panikattacker. De få gånger vi verkligen bråkat ordentligt så har jag fått panikattacker när jag insett att jag löper risk att förlora honom, vilket såklart skrämmer upp honom också! Jag har däremellan ett enormt bekräftelsebehov och blir ofta svartsjuk om han nämner ett ex (han är min första seriösa relation och nej, jag är inte hans första relation direkt).

Jag mår bättre psykiskt nu men när jag är nere så hamnar jag lätt i mönster där jag hackar på ­honom, överdriver och får honom att känna sig som en dålig människa (vilket han absolut inte är!)

När jag skriver detta så inser jag ju att det låter som om jag trycker ned honom för att må bättre själv – så att vi hamnar på samma nivå … Men jag vill verkligen inte behandla honom så! Hur ska jag göra för att sluta bete mig så? Hur ska jag stärka mig själv och lita på att han älskar mig lika mycket som han visar och säger att han gör?

Jag vill inte vara den partnern som gnäller och är elak, jag är ju i grunden en lättsam, varm och glad människa! Jag känner helt enkelt inte igen mig själv längre … Och hur gör jag för att inte få en attack så fort vi skriker på varandra?

Mitt missnöje förstör förhållandet

Svar:

Hej! Det är besvärligt för dig nu, och det verkar ha varit så under en ganska lång tid och det på flera olika sätt. Jag ska ge dig råd kring de olika svårigheter som du berättar om. Även om det möjligen är så att det som händer dig till del hänger ihop. Som du själv var inne på när du skrev signaturen i ditt brev till mig; om din benägenhet att vara missnöjd.

Men jag vill börja med något annat. Skälet är att du skriver att du ”helt enkelt inte känner igen (dig) själv längre”, och att du väljer ordet depression för att beskriva hur du mår. Även om du mår något bättre nu, så tror jag att det är klokt om du träffar en psykolog eller psykoterapeut för några utredande samtal om din psykiska hälsa. Det kan vara så att du har utvecklat det som kallas för en egentlig depression. Jag vill betona att det bara är en hypotes som jag har, men kanske ändå rimligt att titta närmare på.

Att i perioder vara i obalans, och känna sig ledsen och missnöjd, hör till livet. Men om det pågår under en längre period och är kopplat till känslor av missmod och uttalad självkritik kan det handla om en depression i genuin mening. Det vill säga något mer än vad vi menar när vi vardagligt säger att vi är deprimerade.

Vanligt vid depression är att man sällan känner sig glad, inte ens när man gör saker som man tidigare brukade gilla. Och att man inte bara är missnöjd med sig själv utan även med andra. Något som inte är så känt är att ett ganska framträdande symtom kan vara att man är mycket lättirriterad och kritisk till människor i sin omgivning. Du skriver att du lätt hamnar i ett mönster, där du hackar på din sambo. Trots att han är en bra människa.

Vi är olika sårbara för att bli deprimerade. En erfarenhet är att en person som funderar mycket över sina brister och på risken att bli lämnad, och har en dålig självkänsla, har en påtagligt större sårbarhet än en som har god självkänsla och är mer optimistisk.

Jag påstår inte att det som händer dig enbart behöver vara tecken på att du är deprimerad. Men jag tror som sagt att det vore värt att ta reda på om det är så, eftersom det då möjligen kan bidra till en del av dina andra bekymmer. Som din lättväckta ilska och ditt stora bekräftelsebehov. En depression kan göra att man allt mer tvivlar på sitt värde, och sin tillit till andra.

Du skriver också om att du på senaste tiden har återkommande ”panikattacker”. Sådana är vanliga vid depression, och är ett uttryck för den ångest som ofta finns som ett samtidigt inslag utöver nedstämdheten. Så illa som du har det nu ska du inte behöva ha det! För det finns lätt tillgänglig och effektiv behandling att få för depressiva besvär om det är det som hänt dig!

Om du vill gå vidare med detta så är det enklaste att du vänder dig till din vårdcentral; allmänläkare har stor erfarenhet av att utreda och behandla depression. Vill du på egen hand ta reda på mer om depression, besök gärna 1177 Vårdguiden.se.

Och så till din fråga om hur du kan ”stärka dig själv”, och bli mer av den ”lättsamma och glada människa”, som du i grunden är.

Det finns en hel del som du kan göra som egenvård, inte minst för att på sikt börja bli något lyckligare. Jag använder medvetet ordet lycklig, vilket kanske överraskar. Inom psykologin har vi länge varit fokuserade på negativa känslor och på hur de ska försvinna, eller hanteras. Men under de senaste åren har det skett en omfattande internationell forskning också om psykisk hälsa utifrån perspektivet om hur vi kan uppnå lycka som mänsklig upplevelse. Eller om man så vill, hur vi kan slippa att vara så missnöjda.

Ett ledande namn inom området är den amerikanska forskaren och psykologen Sonja Lyubomirsky. Hon har påvisat några verktyg i en självhjälpsmodell för att uppleva lycka. I mycket handlar det om att leta efter lyckan, kunna glädjas åt den när den finns där, men också kunna acceptera att den ofta är kort och inte underskatta den på grund av det.

Så här menar hon: lycka är ögonblickliga känslor av till exempel glädje, förtjusning, förnöjsamhet, frid, nyfikenhet, entusiasm, energi och stolthet. De är kortlivade, men därför inte betydelselösa. Och det är ofta det som vi inte inser. Föreställningen att lycka är ett stabilt tillstånd med frånvaro av olust är det som leder oss fel. Det är korta stunder av lycka som vi får, visar den internationella forskningen om lycka.

Poängen är att vara uppmärksam på de positiva känslor som vi upplever då och då under våra vanliga dagar; de tillfällen då vi har en känsla av att livet är generöst, och av att allt är möjligt. Det är när vi blir allt bättre på det som vi börjar få en växande tillit och energi, och blir mer motståndskraftiga mot negativa tankar.

Det är alltså en fråga om att lära sig både ett förhållningssätt och en färdighet. Mitt råd är att du prövar den självhjälpsmodell för lycka som Lyubomirsky utvecklat. Som ett sätt att ”stärka dig själv”. Du kan läsa om den i hennes bok ”Lyckans verktyg. En vetenskaplig guide till lycka”. I den beskrivs handfasta sätt som du kan prova, som att leva i nuet, hitta sina viktigaste mål, ta hand om kroppen, undvika grubblerier, och sluta jämföra sig med andra.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 10