Min man klagar på allt – men jag vill ändå inte lämna honom

De har det ofta rätt bra tillsammans, men mannens negativa inställning till allt är ett stort problem. Han klagar på det mesta och kan skälla ut henne inför barn­en för att hon ”uppfostrat dem dåligt”. Hon har föreslagit familjeterapi, men han vill inte. Trots allt vill hon inte att de separerar. Vad kan hon göra? Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag och min man har varit gifta i tolv år och har tre barn tillsammans. Vi har det rätt bra för det mesta, vi är väldigt olika till vår läggning, vilket kan vara bra, vi kompletterar varandra, jag är obotligt positiv och han säger i princip alltid ”nej, det går inte” om man föreslår något. Det leder till argumentation ibland, men när vi träffades tyckte jag att vi har något slags gemensam grundsyn på livet och det var vad jag fastnade för bland annat. Och det tycker jag väl än i dag, när han är okej och mår bra.

Annons:

Men den här negativa inställningen till allt kan bli lite mycket ibland. Konkret, ett exempel:

Han kommer hem fredag kväll, kliver in sur genom dörren efter att ha haft en jobbig dag på jobbet, börjar klaga på allt. ”Varför ligger den här där? Varför har hon använt de här skorna i skolan? De blir skitiga.” Det eskalerar till: ”Du är inte rädd om dina saker, man kan aldrig köpa något fint till er, ni är inte rädda om era grejer!”

Jag står och fixar maten, och säger inte så mycket för erfarenheten har visat att det blir bara värre (vi slåss inte, dock). Han lugnar ofta ned sig om man inte säger så mycket, kommer då till sans och säger till och med förlåt ibland.

Men ibland hjälper inte det, vi bråkar mycket om barnen, han kan stå och skrika till mig inför dem att de är så dåligt uppfostrade och att det är mitt fel.

Jag skäms lite inför barnen över att bli behandlad så här, ibland kan han säga att allt är mitt fel. Vi separerade för några år sedan, men det blev i princip ännu värre. Jag bestämde mig för att försöka reda ut våra problem och gå vidare tillsammans, för jag klarade inte av att bara ha några veckor med barnen då och då. Ville inte heller ge barnen det livet. Jag har valt honom, jag har valt att skaffa tre barn med honom, allt jag vill är att vi försöker hjälpa varandra till en roligare vardag!

Barnen och jag gör ibland saker i smyg som vi vet att han skulle protestera mot. Han hatar när det blir kladdigt, stökigt med mera, så vi bakar helst när han inte är hemma. Häromveckan stod han och skrek i köket att han inte kunde ”leva med den här familjen” och att jag inte förstod hur dåligt han mår. Då tog jag kontakt med en psykolog och bokade en tid. ”Avboka den, vi har inte råd.”

Vi gick i terapi ett tag innan vi separerade men han betedde sig som en barnunge, det var noll samarbetsvilja. Kanske skulle vara annorlunda nu, men jag får till svar att vi inte har råd och tid.

Om jag kunde få några som helst goda råd om vad jag kan göra så är jag så tacksam! Känner mig som i en film eller bok ibland och jag skulle bli galen på tjejen som inte bara drar! Eller gör något.
L

Svar: Hej L! Det jag slås av när jag läser ditt brev är din uttalade ambivalens till din man. Du är mycket arg och besviken på honom för hans självupptagenhet och klagande sätt. Samtidigt verkar du känna en värme för honom, och ett behov av honom.

”Än i dag”, när han mår bättre, har ni det gemensamt som gjorde dig förälskad i honom. Du känner också att du har ”valt honom”, och det verkar vara en viktig känsla för dig. Men, och här uppstår ambivalensen, er relation har de senaste åren utvecklats på ett sätt som gör att er vardag inte är särskilt rolig längre, för att använda dina egna ord.

Visst, du har tankar om att ”bara dra”, men er förra separation avskräcker. Så att göra något handlar för dig om att du genuint vill hitta sätt att få det bra er emellan igen, och rädda äktenskapet.

Jag anar att personer i din omgivning har gett dig rådet att skiljas, men jag vill i mitt svar utgå ifrån hur du ser på situationen. Så låt oss resonera om vad du kan göra för att ni ska kunna hitta tillbaka till varandra eller separera. Som jag läser ditt brev verkar separation inte vara ett alternativ som du överväger just nu. Det är dock mitt råd att du funderar på det om du provar andra vägar att gå och det inte fungerar.

Mitt första råd är att du går i parterapi och förmodligen får du gå för egen del nu. Åtminstone till en början, utifrån vad du berättar om din man är det väl troligast att han kommer att säga nej.

Det är fullt möjligt att gå i parterapi eller familjeterapi för egen del. Målet kan då vara att du ska upptäcka och lära dig sätt som gör att ni kan börja prata med varandra igen, separera eller något annat …

Du berättar, som jag uppfattar det, att ni har fastnat i ett mönster av påtryckningar och anklagelser. I parterapi som psykologisk metod beskriver man hur detta mönster, när det väl fått fäste, blir till en fälla. Oavsett vem som har gjort rätt eller fel känner båda sig hjälplösa, och ensamma med sin upplevelse av att det bara är man själv som är låst och övergiven.

Möjligen är det så att det är du som får ta initiativet till att ni ska börja samtala på ett respektfullt och ärligt sätt med varandra igen – vilket jag också har intrycket av att du vill försöka med, åtminstone en gång till. Men du behöver nog skaffa dig en del färdigheter för detta, och det är vad du kan få i par- eller familjeterapi. Liksom uppmuntran och coachning när du börjar använda dig av det ni resonerat om i terapin för att minska avståndet er emellan.

Jag tror också att en par- eller familjeterapi är en viktig möjlighet för dig att ”få prata av dig” när det känns tungt, och bli förstådd och bekräftad.

På sikt är förstås målet att även din man ska vilja förändra sig. För att man ska växa tillsammans behöver det finnas en vilja från båda att förstå sin partner, och att se närmare på sig själv och sin roll i det som händer. Jag vill understryka det.

Du kan ta initiativet, och du kan visa din goda vilja och omsorg om ert äktenskap, men det är förstås så att din man också måste svara på det du gör för att det ska vara meningsfullt för dig att fortsätta. Jag skulle vilja be dig att fundera på var dina gränser går, när får det vara nog för dig? Vilket känslomässigt pris är du beredd att betala för att stanna tillsammans med din man? Självklart är du den som vet detta bäst, men fundera gärna, och, om det är möjligt, prata med dina barn om det. Det finns en risk att ni vänjer er och accepterar din mans beteende som normalt, när det inte är det. Professorn Eva Lundgren har myntat begreppet våldets normaliseringsprocess som är beskriven bland annat i min bok ”Motiverande samtal i arbete med våld i nära relationer”.

Det finns olika former av par- och familjeterapi. Den jag känner till, och gärna rekommenderar utifrån det du berättar i ditt brev, är parterapi på beteendeterapeutisk grund. En sådan har fokus på framtiden, och arbetar med ett lösningsfokuserat förhållningssätt med tydliga mål för terapin. Du kan läsa mer om denna variant av parterapi i boken ”Par i beteendeterapi” av psykologerna Therese Anderbro och Liv Svirsky.

För att ha kraft att börja en förändringsprocess behöver du också ta hand om dig själv. Jag anar att situationen som den är sliter en hel del på dig, och det kommer ju att dröja ett tag innan det blir bättre. Här är några råd:

Fortsätt att prata med dina vänner, och skriv gärna dagbok. Det hjälper dig att få perspektiv och bearbeta det som händer. Det är också ett bra sätt att förbereda dig för den terapi som du kanske väljer att gå i.

Ge dig egen tid. Jag inser att i en trebarnsfamilj är det inte så lätt. Men prova gärna att schemalägga tid som du fullt ut äger för egen del, och gör något som gör dig glad eller avkopplad på den tiden. Det kan räcka med en timme två gånger i veckan för att göra skillnad för ditt mående.

Använd avslappning. Det finns många appar i dag, som har ett bra innehåll. En sådan är ”Dagliga droppar mindfulness”.
Liria

Vad ska jag göra för att få min partners barn att acceptera mig?

Partnerns dotter svänger i humöret och är ofta sur, ifrågasättande och elak, särskilt mot pappas nya partner. Dottern blir arg när hennes pappa och den nya kvinnan pussas eller håller handen, och säger ofta att de inte bryr sig om henne. Hur ska man bäst tackla detta? Psykolog Martin Forster svarar.

Fråga: För ungefär ett år sedan började jag träffa en man som har en dotter från en tidigare relation. Det dröjde några månader innan jag fick träffa dottern och det verkade gå bra. Men nu har både vi och dotterns mamma märkt ett beteende hos dottern som jag undrar över hur man kan tackla.

Dotterns humör svänger från att vara jätteglad och överlycklig när pappan berättar att jag ska komma över helgen, till att vara sur, elak och ifrågasättande. Ett tag kunde varken jag eller föräldrarna knappt öppna munnen innan hon skulle säga emot. Det kunde vara alltifrån hur man uttalade saker (jag är stockholmare och hon från en annan ort) till att hon skulle plocka undan efter sig. Detta var särskilt riktat mot mig, men även i mindre utsträckning mot hennes biologiska föräldrar.

Hon blir arg om jag och pappan pussas eller håller handen och hon försöker ofta ”tränga” sig emellan oss när vi sitter bredvid varandra. Vi försöker att inte kela lika mycket när hon är i närheten och försöker till och med gå undan för att ”stjäla” oss en puss. Men då blir hon ändå arg då hon säger att hon ”hör” oss.

Hon kan till exempel också bli arg för att vi inte pratar med henne i bilen, fast hon strax innan inte svarat när vi försökt. Eller så blir hon arg för en sådan enkel sak som att jag ber pappan räcka mig något och inte ber henne.

Ibland blir hon arg utan att vi ens vet vad det beror på. Ofta säger hon att vi inte bryr oss om henne eller inte vill göra saker som hon vill göra. Detta kan komma fast vi exempelvis varit på Gröna Lund hela dagen för hennes skull. På sista tiden har till och med hennes kompisar börjat notera hennes beteende och påpekat det för henne flera gånger.

Jag kan också tillägga att pappan och mamman har olika åsikter om mycket och inte direkt pratar med varandra om saker och ting.

Hur ska jag göra för att tackla detta? Jag försöker hålla en låg profil utan för den skull bli osynlig.

Svar: Tack för ditt brev. Jag har svarat på frågor om barn till skilda föräldrar tidigare, men de har handlat om andra slags svårigheter. Det problem som du tar upp tror jag är bland det vanligaste och något som jag ofta stöter på i mitt arbete som psykolog.

Även om vissa barn ganska snabbt kan acceptera och uppskatta att en förälder träffar en ny partner, är det en större utmaning för många. Därför får man vara beredd på att bli avvisad och försöka att inte ta det personligt. Att vara medveten om det tror jag är grundläggande när man inleder en relation med någon som har barn. Du verkar vara uppmärksam på detta, men jag vet att många underskattar hur lång tid ett barn kan behöva för att släppa in en ny person i familjen. Du har träffat pappan i ett år och dottern ett drygt halvår. Dessutom förstår jag att ni inte bor tillsammans. En förklaring till problemet kan alltså vara att dottern på ett ganska normalt sätt håller på att bearbeta att hennes pappa har träffat en ny partner. I så fall är det bara att ha tålamod.

Samtidigt tar du upp några saker som tyder på att det kan vara tuffare än vanligt för er, som exempelvis att kompisarna har reagerat på hennes beteende. Frågan är i så fall om du kan göra något mer än att bara ha tålamod. Jag ska ta upp några möjliga orsaker till problemet och resonera om vad du kan göra.

För det första skriver du att kommunikationen mellan mamman och pappan är dålig, vilket brukar försvåra på flera sätt. Inte minst kan det bli en lojalitetskonflikt för dottern. Om hon skulle acceptera dig fullt ut kanske hon upplever det som ett svek mot mamman. Det kan också förklara att hon pendlar i humöret och i relationen till dig. Om hon i ena stunden närmar sig dig, får hon i nästa stund dåligt samvete och tar tvärt avstånd.

Detta kan också förklara varför många barn reagerar negativt när en ny partner är alltför angelägen om att komma nära eller bli vän.

En avgörande fråga är förstås också vad som hände i samband med skilsmässan och hur föräldrarna förhåller sig till den i dag. Om mamman exempelvis känner sig övergiven ligger det nära till hands att dottern tar hennes parti och ser dig som en inkräktare.

Om dottern upplever situationen på detta sätt finns det ännu större anledning till att ligga lågt. Utmaningen är att göra det utan att dottern upplever dig som avvisande eller ointresserad.

Du måste alltså försöka fortsätta att vara tillgänglig och lagom intresserad av kontakt, även när hon nyligen har avvisat dig. Ju mer du kan förstå orsakerna till hennes beteende, desto lättare kommer det att vara att inte ta hennes beteende personligt. Då blir det också lättare för dig att vända andra kinden till.

Sedan önskar man förstås att hennes mamma aktivt kunde uppmuntra henne att ge dig en chans, för att lindra eventuella skuldkänslor som dottern kan ha över att närma sig dig.

En annan möjlig orsak till problemen är att dottern är svartsjuk, vilket verkar ganska uppenbart genom hennes sätt att reagera när du och hennes pappa är nära varandra. Är hon rädd för att du ska ta pappan ifrån henne? Hon har varit med om en separation – innebär detta ytterligare en?

Jag vet inte hur gammal dottern är, men att döma av ditt brev gissar jag att hon är i skolåldern eller tidiga tonåren. En studie om skilsmässor visade att barn i den åldern hade särskilt svårt att acceptera att deras föräldrar träffade en ny partner – i synnerhet döttrarna. Ju bättre relationen var mellan föräldern och den nya partnern, desto mer agerade döttrarna ut. Forskarna tolkade resultaten i ljuset av att flickor kommer tidigare i puberteten och att det blir särskilt konfliktfyllt att se sin förälder i en ny kärleksrelation samtidigt som sådana känslor och relationer blir mer aktuella för barnet självt.

Ska ni alltså dölja er kärlek? Tidigt i en ny relation bör man förstås gå försiktigt fram. Som sagt är ni kanske fortfarande i den fasen, men om dottern fortsätter att reagera negativt framöver gäller det att inte anpassa sig för mycket. Om du och hennes pappa fortsätter att vara tillsammans är det något hon måste lära sig att leva med. Att smussla eller anpassa er efter hennes reaktioner blir i så fall att göra henne en björntjänst. Även om hon reagerar starkt inledningsvis kommer hon att ha lättare att acceptera ert förhållande om ni står för det. Ett villkor är förstås att pappan samtidigt fortsätter att vara lika mycket närvarande och kärleksfull i relationen till henne. Med tiden kan det stilla hennes eventuella farhågor om att förlora honom.

En sak jag undrar när jag läser ditt brev är vad du tycker om dottern. Jag har full förståelse för om du har blandade känslor. Det är inte lätt att hela tiden bli avvisad och vända andra kinden till. Samtidigt vill du förstås få en bra relation till henne, särskilt om du och pappan flyttar ihop så småningom.

Ett stort problem för styvföräldrar är andras och egna förväntningar på en kärleksfull relation till styvbarnen. Du och dottern kanske kommer att få en nära relation – eller kanske inte. Just nu kanske ni får nöja er med ambitionen att lära känna varandra, så får ni se vad framtiden bjuder.
Martin

Se www.forster.se/referenser141117 för referenser till forskningen i svaret.

Jag får aldrig några riktigt nära vänner – vad gör jag för fel?

Hur blir man egentligen nära vän med någon som man är bekant med? Alla verkar så upptagna, de har mycket på gång och har redan många andra vänner. De säger att de gärna vill träffas men sedan blir det ändå inget, skriver veckans frågeställare. Gör hon något fel? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga: Jag tycker att det är svårt att bli nära vän med vänner. Att bli bekant är inget problem, men sedan kan det av olika anledningar ta stopp.

I gymnasiet hade jag bara ett par kompisar. Den ena idrottade i samma förening som jag och någon annan gick i en annan klass. Min idrottande kompis var jag nog egentligen bara kompis med för att vi idrottade i samma förening. Annars hade vi nog inte varit kompisar. I gymnasiet gick mycket av tiden förstås åt till att plugga och tiden som blev över lade jag på idrott. Så jag hade det väl ganska bra ändå, men någon riktigt bra vän hade jag inte. Senare på universitetet läste jag enstaka kurser och hittade faktiskt några tjejer att umgås med. Men vi umgicks inte jättemycket på fritiden. Alla bodde utspridda så vi träffades ändå bara ganska sporadiskt. Idrottskompisarna hade slutat för flera år sedan och jag med i princip. Tiden gick mest åt till studier.

När jag var 26–27 började jag jobba och där hittade jag några trevliga tjejer som jag faktiskt blev lite närmare vän med skulle jag säga. Kanske var det faktiskt första gången som jag kände att några var schysta och gillade mig. Vi umgicks på fritiden och tränade tillsammans ibland. Sedan gick det tio år med småbarn och jag släppte mina vänner som jag hade, för de bodde ganska utspritt och det fanns inte så mycket tid till annat. Nu när barnen börjar bli större känner jag en längtan efter att kunna umgås med vänner utanför familjen igen. Nu har jag kanske Facebook att tacka för att jag hittat ett par av mina gamla vänner igen och även hittat några nya.

För ett par år sedan blev jag lite inblandad i en väns familjetragedi. Jag hjälpte henne sedan en del innan hon flyttade tillbaka till sin hemort.

Jag kände direkt att jag måste kolla så att hon mådde okej eftersom hon bodde så nära. Dessutom var hon en väldigt trevlig person, så det kändes inte konstigt. I ett sådant här ”krisläge” upptäckte, eller trodde i alla fall, jag att vi blev nära vänner. Vi hade intressanta diskussioner och barnen lekte tillsammans en del. Det kändes som att hon mådde ganska okej efter några månader. Jag förklarade att jag verkligen gillade henne och hon sa samma sak till mig. Då som nu var det ändå mest jag som försökte hålla kontakten och jag blir väldigt osäker på om jag ska låta bli att höra av mig. Hon verkar ha så mycket annat på gång, och andra vänner, att jag ibland känner mig helt överflödig.

I början tyckte jag att det var sorgligt, men nu har jag vant mig. Hon hälsade dock på mig i somras och då drev jag nog på det hela lite. När jag ibland driver på vänskaper så blir jag också lite osäker. Jag vill ju att det ska vara ömsesidigt och inte bara komma från mig. Men jag har lärt mig mycket genom den här vänskapen och det tycker jag är positivt. Jag känner att det nu är mycket lättare att hitta vänner än tidigare. Och jag märkte att när man är väldigt öppen så blir det mycket lättare.

Jag har även hittat andra som jag verkligen gillar, men jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga. Många verkar så himla upptagna. De säger att de gärna träffas när jag hör av mig, men det är alltid jag som får ta initiativet (känns det som). Jag bjuder in dem, jag sms:ar, jag ringer. Om de säger att de vill träffas så har de sedan sällan tid när det kommer till kritan och en del har ju uppenbarligen en massa andra vänner. Jag har egentligen inte mer tid än de, men jag säger aldrig det för jag tycker att det ger ett intryck av att man kanske inte är intresserad. Men jag kanske borde göra det?

Vad gör jag för fel? Känner ibland att någon kan vara så jätteintresserad av mig i början och säga att ”åh, vi måste träffas oftare” Sedan händer inget? Då försöker jag ta initiativet och då har personerna redan tröttnat, känns det som. Det känns som om det är en jättekonkurrens och som om man måste vara jättemycket på hugget och driftig för att hitta vänner. Är man för avvaktade blir det inget. För mig är det inte viktigt med 1000 ytliga vänner. Jag vill hellre ha två tre nära vänner som jag kan lita på och som jag inte känner att jag ”stör”.
Förvirrad

Svar: Hej, och tack för din angelägna fråga. För du berättar om något som jag tror är ett dilemma för många av oss. Bristen på tid för att träffa de vänner vi har, men också för att lära känna personer vi uppskattar och vill lära känna ännu mer, kanske bli vänner med. En del hävdar att bristen på egen tid närmast är något som karakteriserar vår vardag. I det ständiga livspusslande som vi behöver ägna oss åt väljer vi bort saker trots att de är angelägna för oss, och fast vi vet att de gör oss gott – som att träffa vänner.

Du undrar om du ”gör något fel”. Nej, jag tror inte det. Det handlar snarare om att förutsättningarna som du har är en rejäl utmaning. Nära vänskap tar ju tid att utveckla, och behöver uppmärksamhet och kontinuitet som inte är så lätt att få plats för i en krävande vardag. Du fångar det så väl när du skriver att ”det känns som om det är en jättekonkurrens och man måste vara jättemycket på hugget”.

Två norska forskare, Birgitte Lange och Marit Slagsvod, har studerat hur vuxen vänskap uppstår och upplevs på gott och ont. En av deras slutsatser ligger nära din. Nära vänner kan man inte ha mer än två eller tre. Har man för många vänner är man en halvgod vän med många, och inte god vän med någon. Nära vänskap kräver tid. De resonerar vidare om detta utifrån ett fenomen som de kallar ”väntyranni”. Det målas upp en bild i offentligheten, i medier och tv-serier, av att nära vänskap uppstår enkelt och finns överallt, till exempelvis med grannar, arbetskamrater och träningskompisar. Forskarna menar att detta skapar en förväntan kring vänskap som är långt ifrån hur verkligheten ser ut för de allra flesta.

Vad kan du då göra för att underlätta för dig? Du vill ha två till tre nära vänner som du kan lita på, och som du känner att du inte stör när du hör av dig!

För det första, jag tror att du får tillämpa acceptans – för även om du gör allt rätt, så kommer ganska många att förbli bara bekanta. Inte för att du är för ”drivande” eller ointressant utan för att de inte hinner med vänskap eller behöver mera av detta. Kom ihåg det när du blir besviken. Anklaga dig inte, utan konstatera detta och leta vidare. Och här tror jag att det är viktigt att du väljer mer selektivt vilka du ska närma dig. Utifrån psykologisk forskning vet vi att vi lättare blir vänner om vi känner en likhet i vårt sätt att vara och i våra uppfattningar om saker och ting. Vänskap uppstår också lättare när vi gör saker tillsammans och detta gäller alla, inte bara män. Din första nära vänskap med kompisen som du idrottade ihop med är ett bra exempel på detta. Fundera på vilka personer i din omgivning som du kanske ska närma dig särskilt, utifrån detta resonemang om när förutsättningarna för nära vänskap verkar vara som bäst.

Vill du läsa mer om vänskap mellan kvinnor i vuxen ålder så finns en bok om detta av författaren Åsa Moberg. Den heter ”Väninnorna och jag”, och är en varm bok om kvinnlig vänskap. Hon skriver om vänskap som en relation där man får prata rakt och prestigelöst, om hur vänskap kanske är vår viktigaste relationsform och om hur den uppstår och ibland upphör.
Liria

Tar vår treårige son skada av att lillasyster ofta favoriseras?

Omgivningen, ibland även nära anhöriga, favoriserar och berömmer lillasyster, 2 år, som är tidig med allt. Storebror som är 3,5 verkar än så länge mest nöjd med att lillasyster är duktig och får beröm. Men hur kan detta påverka hans självkänsla i längden? Och vad kan föräldrarna göra, ska de försöka påverka omgivningen? Psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga: Jag har ett problem som jag faktiskt aldrig har hört talas om eller läst om, trots att jag tänker att det måste vara mycket vanligt. Jag har en son på 3,5 år och en dotter på 2 år. Jag tycker så klart att båda är rätt fantastiska.

Min son är en rätt vanlig treåring, tänker jag. Viljestark och bestämd, nyfiken, bråkig ibland, otroligt hjälpsam, rolig och fantasifull. Han har varit lite sen med det mesta, men inom normalspannet. Och när han väl börjar utvecklas går det snabbt och han hinner i kapp sina jämnåriga utan problem. Min dotter är i stället tidig med allt. Pratar långa meningar, räknar till tio, böjer verb, kan namnen på alla barn på förskolan etcetera. Hon är dessutom otroligt charmig och framåt, medan min son är blyg och lite ängslig.

Mitt problem är att jag upplever att många favoriserar dottern. Även bland våra närmaste anhöriga. Och jag tycker inte alltid att de är så duktiga på att dölja det. I vart fall inte för vår son som har långa känselspröt och uppfattar alla nyanser. Än så länge verkar min son inte må dåligt av det. Han verkar framför allt ganska nöjd med och stolt över att hans lillasyster får beröm och är duktig. Men jag är orolig för framtiden.

Hur kan detta påverka hans självkänsla och relationen till systern? Hur kan jag som förälder kompensera och kan och bör jag påverka omgivningen?

Svar: Tack för ditt brev och för att du tar upp detta intressanta ämne. Jag har inte fått frågan förut, men tror precis som du att många känner igen sig. Jag förstår att det känns smärtsamt när din son kommer i skymundan och att du oroar dig för att han snart kommer att märka det. I synnerhet om vissa närstående uppenbart favoriserar lillasystern. Man önskar att de kunde börja behandla syskonen mer lika, men det är samtidigt ofta svårt för både föräldrar och andra närstående att hejda eller dölja sina spontana reaktioner. Om ett barn rusar fram med ett brett leende och öppna armar kommer man automatiskt att reagera känslomässigt och svara på samma sätt.

Frågan är vad du kan göra för att kompensera detta. Frågan är också om du behöver göra det. Finns det anledning att oroa sig för sonens framtida relationer och självkänsla? Det beror på flera saker. Först och främst är barnen fortfarande små och utvecklas mycket i den tidiga barndomen. Det är i regel svårt att konkurrera om uppmärksamheten med en 2-åring. Många barn som är blyga eller ängsliga behöver heller inte hindras av det – barn är olika, helt enkelt. För ungefär hälften av alla barn som är tydligt tillbakadragna i den tidiga barndomen består problemen när de blir äldre. Just nu verkar din son inte lida av detta, så frågan är hur ängslig han är och hur stor risken är att det kommer att utvecklas åt fel håll.

För det andra är det vanligt att syskon behandlas olika beroende på sin personlighet. Det behöver inte vara ett problem eftersom de kan ha olika behov. Även om din dotter exempelvis får mycket uppmärksamhet är det inte säkert att din son vill ha det. Eller att han vill ha samma slags uppmärksamhet. Något som stödjer detta är forskning som visar att barns självkänsla och relationer inte påverkas av att föräldrar behandlar dem olika. Det får betydelse först när barn uppfattar skillnaderna och tycker att de är orättvisa. Frågan är alltså om din son kommer att börja uppfatta att omgivningen reagerar olika, och om han får den uppmärksamhet och uppskattning han behöver.

Jag kommer nu att ge några råd om hur du kan förebygga en negativ utveckling. När ni är i sällskap där allt ljus faller på dottern tycker jag att någon ska försöka kompensera genom att också ge sonen uppmärksamhet. En utmaning är att lägga märke till att sonen kommer i skymundan. Du verkar redan notera det, men jag tycker att du kan ta upp det med närstående och kanske till och med påminna dem i stunden. Det är dock viktigt att sonen uppmärksammas på ett naturligt sätt. Om vuxna gör en plötslig eller uppenbar ansträngning för att rikta uppmärksamheten mot honom finns risken att han inte upplever det som äkta. Det är som sagt nödvändigt att fundera över vilket slags kontakt och uppmärksamhet just han mår bra av. Det kanske inte ska ske just när lillasyster håller hov – många barn genomskådar och blir pressade av kommentarer som ”Titta på storebror – han kan också, visa nu vad du kan!”.

En sak som ökar risken för jämförelser och avundsjuka mellan syskon är förstås om de konkurrerar inom samma områden. Det finns alltid en poäng med att uppmuntra barn att utveckla egna intressen, men det kan vara särskilt viktigt för din son. Risken att han försöker tävla med lillasyster inom områden där hon har uppenbara fördelar ökar också då omgivningen uppmärksammar hennes färdigheter och aktiviteter mer. Det är alltså återigen viktigt att omgivningen börjar notera vad han håller på med. När alla tittar på lillasyster som spelar apa kanske någon kan sätta sig bredvid storebror som ritar. Då visar ni att det han gör har lika stort värde som vad lillasyster gör.

Det är förstås också viktigt att uppmärksamma förmågor och färdigheter på ett sätt som inte förstärker tendenser till negativa jämförelser mellan syskon. Det mest grundläggande är att visa nyfikenhet och intresse, snarare än att värdera det barnet gör. Om sonen ritar är det ibland tillräckligt att bara sätta sig bredvid och titta på vad han gör. I huvudsak bör man prata om vad ett barn gör och hur det gör, inte hur bra det är. Framför allt bör man undvika etiketter som smart, konstnärlig eller musikalisk, vilket jag återkommer till senare. Det kan så klart vara svårt för dig att bromsa spontana kommentarer från omgivningen om hur fantastisk lillasyster är, men det blir sällan bättre av att försöka kompensera genom att just då säga samma sak till storebror.

Även om jag vill betona att det inte alltid behöver vara en nackdel att vara blyg och ängslig är det ändå tydligt i ditt brev att omgivningen visar mer uppskattning för din dotters beteenden. Det är inget ovanligt att syskon får olika roller, men jag vill avsluta mitt svar med att diskutera ett problem med detta.

Om man ofta sätter ord på rollerna finns risken att de befästs och att omgivningen börjar bete sig därefter. Man vet exempelvis att föräldrar som tror att deras barn är ängsliga ”av naturen” i högre grad kommer att bete sig på ett sätt som förstärker ängsligheten. Det sker inte i samma utsträckning om föräldrar uppfattar att barnets ängslighet i högre grad beror på samspelet med omgivningen. Självklart beror barns beteenden både på medfödda egenskaper och på samspelet med andra, men forskningen visar alltså att det är en fördel att framför allt utgå från det senare.

Det är alltså viktigt att undvika etiketter som ängslig eller charmig om du pratar om syskonen med andra. Ta i stället upp vad sonen behöver lära sig och framför allt vad du önskar att omgivningen ska göra – inte hur han eller hans syster är. Säg till exempel att hans syster ofta får mycket mer uppmärksamhet och att ni ser att han kan lida av det.

Även medvetna och lyhörda föräldrar kan trilla i fällan att förmedla sin egen oro till barnen. Ju mer du tänker på din son som ängslig och blyg, desto större risk att du omedvetet börjar anpassa dig därefter. Din oro är samtidigt begriplig och det är bra att du funderar på vad du kan göra åt omgivningens sätt att reagera.

Min poäng är bara att du inte ska behöva känna mer oro än vad som är befogat. Risken minskar om du undviker att tänka att barnen är på det ena eller det andra sättet. Det handlar inte om att blunda för svårigheter som finns, utan om att inte omedvetet befästa roller som gör att svårigheter uppstår eller förstärks. Samtidigt vet jag inte om du behöver jobba med detta med tanke på hur du inleder ditt brev: Din son är en vanlig 3-åring, som är bestämd, bråkig, hjälpsam, rolig och fantasifull. Det kanske bara gäller att du också lyckas få andra att se alla dessa sidor hos honom.
Martin

Läs mer om forskningen i svaret: www.forster.se/referenser141103

”Min sambo hotar med att jag inte ska få träffa dottern”

Hans sambo har en allt mer dömande inställning till andra människor, exempelvis missbrukare. Han har ett förflutet med missbruk och kriminalitet och har svårt för hennes dömande hållning till andra. Nu säger hon att om de går skilda vägar så kommer hon att använda hans förflutna för att hindra honom från att få träffa dottern. Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag är en kille som är strax under 30 och som har börjat reflektera mycket över min tillvaro och dess innehåll. Det handlar mycket om min sambo. Hon uttrycker främlingsfientliga åsikter och har en dömande inställning till allt som avviker från hennes normer.

Själv är jag mer öppensinnad och jobbar med att ha kontakt med mina känslor. Har gjort en resa från ett liv innehållande kriminalitet och missbruk och kan relatera till andras situation genom mina egna erfarenheter.

Jag upplever att hennes dömande inställning blir starkare och starkare och hon verkar totalt sakna medvetenhet kring detta. Jag har tagit upp detta och då blir hon arg eller ledsen. När jag föreslår terapi säger hon: ”Säg bara hur du vill att jag ska vara.”

Min önskan är ju att hon kan må så bra i sig själv att hon slipper döma personer som har det jobbigt på olika sätt. Vad tjänar man på att trampa på andra som har det jobbigt? Jag tar själv illa upp när hon gör det och mår dåligt av det.

När vi träffades hade jag precis avtjänat mitt sista straff och börjat arbeta. Vi flyttade ihop ganska tidigt och hon var ett jättebra stöd på många sätt. I dag talar hon illa om personer som missbrukar och när jag påpekar det säger hon att jag inte är ”sådan”. Vet inte vad hon menar med det, men hon verkar ha problem med att acceptera att jag faktiskt har varit ”sådan”.

Vid ett tillfälle uttryckte jag att det inte kändes bra och att jag funderade på om vi skulle gå skilda vägar. Då sa hon att hon i så fall skulle se till så att jag och vår gemensamma dotter inte får träffas igen. Hon sa också att hon inte drar sig för att använda mitt förflutna för att få sin vilja igenom.

Om jag lämnar henne kommer hon att må jättedåligt och jag vet inte hur det drabbar vår dotter. Samtidigt tror jag att hela familjen skulle må bättre om hon fick en chans att prata med någon om detta. Först av allt måste hon ju förstå att hon inte mår bra, tyvärr känns det väldigt avlägset.

Vad ska jag göra? Det känns minst sagt märkligt att leva i en relation som hålls ihop av hot. Min sambo har många fina sidor men dessa överskuggas av allt dömande.
Orolig

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Låt mig först säga att jag imponeras av hur du använder dina svåra livserfarenheter för att vara inkännande och respektfull i förhållande till andra människor. Du framstår för mig som en tolerant och ödmjuk person. Jag anar att du utifrån egen erfarenhet vet att livet ger oss olika förutsättningar, och att bakom etiketter som missbrukare eller kriminell finns unika människor. Som det sällan är lätt att döma när man vet deras historia och känner dem som människor. Är det så att din sambo inte har de livserfarenheter som ofta underlättar för oss att vara medkännande och empatiska?

Ni har två problem som jag läser ditt brev. Din sambos intolerans och fördomsfullhet som gör att hon känns allt mer främmande för dig. Och hennes beroende av dig, som gör att hon hotar dig med att du inte ska få träffa din dotter om du lämnar henne.

Jag får intrycket att det inte finns så mycket förtrolighet kvar er emellan. Du verkar bli avvisad, eller hotad, när du bjuder in till att prata om det som oroar dig, och som gör dig besviken på henne.

Du kan försöka igen samtidigt som jag tror att det klokaste är att du går i familjeterapi för egen del en tid. För att göra dina tankar och dina känslor för din sambo och er relation ännu tydligare för dig, och för att med hjälp av en familjerådgivare hitta sätt att göra det möjligt att ha genuina samtal med din sambo.

Det finns sätt att komma förbi den blockering som uppstått er emellan. Du behöver både råd om hur du ska gå tillväga och övning i att använda råden. Det kan du få inom ramen för en familjeterapi på egen hand. Familjerådgivare finns anställda inom kommunen där du bor.

Detta kan vara första steget, att ni börjar samtala med varandra i egentlig mening. Sedan kvarstår att du verkar känna dig allt mer främmande inför din sambo och hennes intoleranta hållning till människor som är i underläge.
Varifrån kommer fördomar och intolerans? Vi människor har en tendens att kategorisera. Ur ett evolutionärt perspektiv har detta varit till nytta en gång i tiden. Det gjorde att vi snabbt kunde identifiera någon som vän eller fiende. Inom socialpsykologin talar man om i huvudsak två förklaringar till fördomar. Den ena är okunskap. Föreställningarna om ”de andra” bygger inte på fakta utan på förenklade kategoriseringar. Den andra är frestelsen att inta ett överläge, och dela in människor i bättre – dit man själv hör – och sämre, som är de andra.

Ibland är den här tendensen ett uttryck för rädsla eller känsla av socialt underläge. När vi ”tänker” våra fördomar är ett område i hjärnan aktivt som heter amygdala, eller känslo­hjärnan, som är kopplat till upplevelser av rädsla.

Du skriver att din sambo ”inte mår så bra”. Kanske det spelar viss roll för hur hon tänker och beter sig. Och det handlar inte om att ursäkta henne och tillåta henne att fortsätta som hittills utan om att försöka förstå mer för att hjälpa till en förändring.

Inom socialpsykologin talar man om olika strategier för att minska fördomar och intolerans. Den grundläggande strategin är att lära känna dem som man fruktar eller föraktar, och upptäcka att de inlärda föreställningarna inte alltid stämmer. Jag tror att du har en unik möjlighet att hjälpa din sambo att bli tolerantare, genom att berätta om dina erfarenheter som missbrukare och kriminell och de människor som du då hade omkring dig. På ett ömsint och varsamt sätt, så att du med dina berättelser utmanar hennes fördomar och förenklade föreställningar.

Jag tror att du med hjälp av familjerådgivningen hittar sätt att få henne att förstå rimligheten i och värdet av att hon lyssnar mer på dig.

Det finns ytterligare ett problem, och det är att din sambo hotar att hindra dig från att träffa er dotter om du lämnar henne. Här tycker jag att du ska vara mycket tydlig och säga att du inte accepterar hot av detta slag och att du inte vill att det ska komma dit, det vill säga att ni skiljer er. Att du vill rädda er relation men att det samtidigt är så att om en separation blir aktuell så kommer du att hävda din rätt som pappa, och att din hållning är att ett barn inte ska bli offer i en konflikt mellan två föräldrar. Och att varje förälders mål förstås ska vara att se till barnets bästa, och inte låta det bli indraget i föräldrarnas problem.

Det är visserligen så att pappor diskrimineras i rättegångar om vårdnadstvister. Möjligen ska du också för att minska din egen oro kontakta en familjerättsadvokat och höra hur hen bedömer ditt utgångsläge. Vad brukar hända? Vilka regler gäller?

Varma hälsningar och sköt om dig!

Liria

”Kan vi säga till vår svärson att han är för hård mot barnen?”

Hur mycket kan man som mor- och farförälder lägga sig i barnbarnens uppfostran? Mormor och morfar tycker att deras svärson är för hård och nedvärderande mot sina två pojkar. De tycker också att det märks att barnbarn­en mår dåligt av detta. Ska de våga ta upp problemet, och i så fall hur? Psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga: Vi har två härliga barnbarn som är som barn är mest, lite busiga men inte mer än så. De är ofta hos oss och har varit det sedan de var små. Sover över några nätter då och då och både de och vi tycker det är härligt. Det är underbart att få uppleva deras utveckling och vi känner att vi har en bra relation till dem. De vill gärna komma och vi hittar på mycket. Badar, cyklar, går på museer med mera.

Problemet vi upplever nu är att vår svärson, killarnas pappa, är väldigt sträng. Är det inte datorförbud så är det godisförbud. Han nedvärderar killarna hela tiden inför andra/oss och säger att de har fel och inte kan, etcetera, på ett väldigt arrogant sätt. Särskilt den äldsta killen får utstå mycket av detta och mår dåligt. Det har gjort att han fått ett självhävdelsebehov. Han försöker hävda sig och få rätt i allt när han är med oss, vilket vi tyder som ett försök att kompensera den nedvärdering han utsätts för av sin pappa.

Pappan visar heller inte några varma känslor för sina killar, engagerar sig inte mycket i dem utan prioriterar sina egna intressen. Vi skulle önska att få se honom krama om dem och tala om att de är härliga – vilket de verkligen är. Till saken hör att pappan själv har haft liknande upplevelser under sin uppväxt. Vi tror att han nu upprepar det med sina egna barn.

Vår dotter borde reagera på detta eftersom hon har en helt annan inställning till barn. Hon har ibland antytt att hon tycker att pappan är för hård, men verkar inte tala med honom om detta/göra något åt det.

Vad kan vi göra? Ska vi tala med vår svärson/vår dotter?
Morföräldrar

Svar: Tack för ert brev och jag förstår verkligen att ni känner vånda och maktlöshet över barnbarnens situation. Det är svårt att veta om och hur man kan lägga sig i uppfostran av barnbarn. Precis som er fråga antyder kan det vara känsligt oavsett om ni pratar med er dotter eller svärsonen. Samtidigt verkar svärsonens samspel med barnen vara klart dåligt, så något måste ni göra. Även om det är ganska uppenbart vad han gör fel, vill jag inleda med att diskutera det innan jag återkommer till frågan om vad ni kan göra.

Svärsonens sätt att nedvärdera pojkarna är förstås helt oacceptabelt. Det finns ju också en risk för att det låter ännu värre när ni inte är med. Detta beteende ser jag som allvarligast av det ni räknar upp och bör kanske prioriteras om ni tar upp problemet. Det säger sig självt att taskiga kommentarer från föräldrar får barn att må dåligt, men det finns också forskning som bekräftar att det är särskilt illa i jämförelse med andra föräldrabrister. Ni skriver att er dotter inte verkar tala med pappan om problemet, men hur reagerar hon i dessa situationer? Tar hon pojkarna i försvar? Försöker hon släta över? Hennes reaktioner är förstås också viktiga och kanske lättare för er att påverka.

Bristen på värme och engagemang är förstås också ett stort problem. Samtidigt är det något som er dotter till viss del kan kompensera för. Hon kan inte få en nedvärderande kommentar från pappan att bli osagd, men hon kan vara en trygg och varm förälder att knyta an till i brist på en engagerad pappa.

Bristen på värme gör också pappans stränga krav och regler till ett större problem. Just den kombinationen brukar man inom forskning kalla för auktoritärt föräldraskap vilket är tydligt kopplat till exempelvis lägre självkänsla hos barn. Att ha godis- eller datorförbud behöver alltså inte innebära problem i sig, så länge föräldern samtidigt är varm och stödjande. Och i era barnbarns fall finns det åtminstone en förälder som kan stå för de sidorna.

Ni tror att pappans kyliga relation till pojkarna har med hans egen uppväxt att göra. I så fall behöver han antagligen jobba en hel del med sig själv för att kunna få en bättre relation till pojkarna. Frågan är förstås om han är intresserad av det. Sedan finns det givetvis andra möjliga förklaringar till att pappans beteenden. Exempelvis brukar problem i relationen mellan föräldrarna kunna leda till svårigheter i relationen mellan föräldrar och barn. Det gäller inte minst om man har konflikter om barnuppfostran. Er dotter och svärsonen kanske har en sådan konflikt även om ni inte får se den. Hur verkar deras inbördes relation vara i allmänhet? Ofta kan parterapi innebära lika mycket hjälp för barnen som för föräldrarna.

Hur ska ni ta upp detta med föräldrarna? Jag vet inte hur er relation till svärsonen ser ut, men jag gissar att ni inte står varandra så nära. Jag tror därför att ni har betydligt större chans att lyckas påverka situationen om ni pratar med er dotter. Det kan ju hända att hon är helt mottaglig för ett sådant samtal och uppskattar ert engagemang. Det kan ju också hända att hon känner sig anklagad eller blir ledsen över att ni uppenbart ogillar hennes mans sätt att vara pappa. Hon kanske också vill vara lojal mot honom och därför undviker att prata öppet med er om problemet. Jag ska ge några råd som kan öka chansen till ett bra samtal.

Det är bra att öppna samtalet ärligt och förklara med något konkret exempel varför ni är oroliga. Prioritera någon del i pappans beteende ni tycker är särskilt angelägen, eller som ni tror är lättast att prata om för er dotter. Det kan också vara bra att fokusera på hur pojkarna mår och prata mindre om pappans brister. Ett exempel på inledning kan vara: ”I går när vi var här såg vi att pojkarna blev ledsna när pappan sa till dem. Vi har tänkt på att han kan säga sådana saker ibland till pojkarna och känner oss oroliga för det. Hur ser du på det här?”

En poäng är att hålla beskrivningen av problemet ganska kort och sedan bolla över till dottern. Ställ frågor och lyssna på ett bekräftande sätt, så ökar chansen att hon öppnar sig. Upplever dottern alls det här problemet? Har ni fått en felaktig bild? Hur uppfattar hon att pojkarna reagerar? Hur brukar hon reagera när ni inte är med? Har hon pratat med pappan om detta? Upplever han problemet på något plan? Har de pratat om att göra någon förändring? Har hon själv försökt göra något år problemet?

Låt dottern utveckla sina egna lösningar och ge bara råd om hon ber om det. Ett sådant råd skulle till exempel kunna vara parsamtal om dottern redan har försökt att prata med pappan utan framgång. Även om de inte har uppenbara problem i sin inbördes relation kan parsamtal vara en bra utgångspunkt för diskussioner om barnuppfostran. Det är lättare att nå förändring om man utgår från problemet som gemensamt, oavsett hur mycket man tycker att det mest är en av föräldrarna som gör fel. Som sagt – er dotters reaktioner i samband med pappans beteenden kan vara en viktig del av problemet eller lösningen.

I mitt svar har jag utgått från att er bild av situationen är riktig. Det är alltid svårt att som utomstående veta vad som faktiskt händer i en familj. Jag tror att ni är medvetna om detta och därför har varit försiktiga. Man kan hoppas att ni av något skäl har fått en överdriven uppfattning om pappan och att han har positiva sidor som ni inte ser. Om det däremot skulle visa sig att er bild är riktig, tror jag att det enda ni kan göra är att försöka stödja er dotter till att förändra situationen. Fast ni bidrar ju också redan med det en mormor och morfar verkligen kan göra – att erbjuda en trygg famn för pojkarna att vila i när det behövs.
Martin

Läs mer om forskningen i svaret: www.forster.se/referenser141020

”Min man tar avstånd från min familj – vad ska jag göra?”

Hennes man tycker att hon har ett ”för nära” förhållande till sina föräldrar och syskon och att hon faller in i en ”barnroll”. Själv är han avståndstagande i sin kontakt med hennes familj. Hon blir både arg och ledsen. Samtidigt vill hon vara lojal mot sin man. Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Hej! Jag skriver för att fråga om hur jag ska lösa den minst sagt stela relationen mellan min man och mina föräldrar och syskon. Jag är tillsammans med en man sedan femton år, vi är gifta och har tre barn ihop. Vi älskar varandra mycket, trots att vi bråkar ganska ofta om allt möjligt.

Jag tycker att vi har ett lyckligt och starkt förhållande, men på ett område återkommer konflikterna och det är när vi ska träffa min ursprungsfamilj. Han tycker att jag har ett för nära förhållande till dem, att vi fortfarande faller in i föräldra- och barnroller när vi ses. Att jag kallar dem mamma och pappa tycker han till exempel är ett tecken på att vi fortfarande är för mycket föräldrar och barn i relation till varandra. Han själv kallar sina föräldrar vid förnamn. Han tycker också att jag går in i en barnroll när vi ses och att om jag ber min pappa, som är mycket bra på teknik och husrenoveringar, om hjälp med att till exempel välja ut nytt golv så är det ett tecken på att jag fortfarande är beroende av honom.

När vi träffar dem är min man alltid avvaktande och håller sig i bakgrunden. De första åren var de nyfikna på honom, ställde frågor om hans jobb och hur han mådde, men när de bara fick så gott som enstaviga artiga svar och inga följdfrågor gav de upp. Min ursprungsfamilj känner ju av den här spänningen, och har frågat ett par gånger om min sambo inte tycker om dem. Jag vet aldrig vad jag ska svara på det och försöker ge något undvikande, utslätande svar.

Den här sommaren deklarerade han tidigt att han inte ville umgås med dem på landet, som vi brukar göra någon vecka per år eller så. Samlingarna på landet är för mig en viktig sammankomst där vi får möjlighet att umgås och ta igen att vi kanske inte hinner ses så mycket i vardagen. Särskilt mitt syskon tog illa vid sig av det och kände sig avvisad, blev sårad och arg på mig som fick förklara att vi ville vara själva i stugan.

Min man har ett moget förhållande till sin ursprungsfamilj och även om han ibland kan bli irriterad på sina föräldrar, som man kan bli, så hanterar han dem på ett vuxet sätt. Det är därför jag är så förvånad över att han inte kan hantera min familj lika moget. Han säger att han har valt att leva med mig, inte med min familj. Själv tycker jag mycket om hans familj och släkt och umgås gärna med dem på helger och semester.

När de här situationerna uppstår vet jag inte hur jag ska göra och det gör mig både ledsen och arg att han inte anstränger sig för min skull, och ger dem en chans att lära känna honom. Jag vill vara lojal mot honom, men jag vill också skydda min ursprungsfamilj och inte tala om vad han egentligen tycker om dem. Det skulle göra dem ledsna.

Jag känner att jag glider längre och längre bort från min ursprungsfamilj. Ibland fantiserar jag om att bara skita i min barnsliga mans inställning, sluta skydda honom och förklara läget för min ursprungsfamilj, så att de i alla fall inte tror att det är jag som tar avstånd ifrån dem. Men då skulle stämningen bli väldigt ansträngd på framtida träffar och det kanske inte skulle gagna någon. Hur ska jag göra? Ska jag sätta mig ner med mina föräldrar och syskon och förklara läget eller ska jag fortsätta att vara lojal mot min man?
Lojal hustru

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Du skriver om något som jag tror många kan känna igen sig i. Problem i relationen till svärföräldrar och övrig släkt är ett de vanligaste problemen som par brukar presentera när de kontaktar psykologer och psykoterapeuter för parterapi. Att leva ihop med någon innebär ju nästan alltid att man får en ny familj. Risk finns ju att den nya familjen har vanor och värderingar kring hur saker och ting ska vara som känns främmande för en själv, och ibland svåra att acceptera. Oftast löser sig detta med tiden. Men ibland låser det sig. Som det verkar ha gjort för er.

Låt mig säga på en gång att jag tror att det bästa för er på sikt vore att ni tillsammans kommer överens om att gå i parterapi. Jag inser att det kanske inte är helt enkelt att bli överens om. Men jag har några skäl. Jag ska strax återkomma till dem.
Men först en annan sak. Du frågar vem du ska vara lojal mot. Mitt svar på detta är att du ska vara lojal först och främst mot dig själv! Du vill träffa din ursprungsfamilj mer. Mitt förslag är att du gör detta, i den utsträckning du vill, men på egen hand, eller med dina barn. Det har förstås flera fördelar. Träffar du dem på egen hand så blir det mer okomplicerat och lugnt, både för dig och för dem. Kanske en del i detta är att din man slutar träffa din familj, eller gör det mycket sällan. Men det innebär förstås att du måste berätta för dem hur det ligger till med din mans sätt att se på dem.

Men har de inte redan förstått? Och har de inte det, så kanske de har rätt att få veta hur det ligger till så de slipper ha så mycket fantasier om vad som händer. Nästan alltid är det befriande att få veta vad som gäller. Jag undrar också om dina barn. Vill de inte träffa sina morföräldrar och andra nära släktingar? Väljer du en lösning i den här riktningen så får även de fler möjligheter till detta. Om din man vägrar dig detta så är min uppfattning att det är ett uttryck för självupptagenhet och ett kontrollbehov som du förstås inte ska behöva acceptera.

Så till mina skäl till att det kanske vore klokt att ni går i parterapi. Det första skälet är att du verkar ha hamnat i ett underläge i förhållande till din man. Jag kanske har fel. Men när jag läser ditt brev, och särskilt om händelsen i somras, så får jag intrycket att det har uppstått det som inom parterapin kallas en asymmetri eller obalans er emellan. Som innebär att det är din man som ställer krav och styr medan du mer anpassar dig.

Det andra skälet är att ni verkar ha fastnat. Långvariga konflikter har ofta som konsekvens att man blir allt mer låst i sina uppfattningar. Och ibland hamnar i fällan att man tror sig vara ensam om sin upplevelse av att saker och ting är orimliga och av att ”det här ska man inte behöva utsättas för”. Så jag tror att ni behöver professionell hjälp för att bryta det ”ställningskrig” som verkar ha uppstått er emellan.

Läs gärna boken ”Par i beteendeterapi”, av psykologerna Therese Anderbro och Liv Svirsky, för att få en tydligare bild av hur en parterapi kan vara upplagd och ha för innehåll.

I boken finns några övningar som ni också skulle kunna pröva på egen hand. En sådan är det som kallas ”empatiskt möte”. Ett sådant sker genom att paret noggrant lyssnar till varandra för att få en djupare förståelse för hur den andra tänker och upplever problemet. En annan är att träna sig i färdigheten ”gemensam distans”. Ett sätt att göra detta är att paret föreställer sig att de placerar sitt problem på en stol framför sig och därefter, var och en, beskriver vad de ser. Under övningen ökar möjligheterna att paret ställer sig bredvid varandra och tittar på konflikten tillsammans, i stället för att stå på var sin sida och vara varandras motståndare. Detta är en mer intellektuell övning än den första som vill ge plats för ett genuint samtal utifrån de ”mjuka” känslor som ofta väcks.

På beteendeterapeutiska föreningens hemsida, www.kbt.nu, finns kontaktuppgifter till legitimerade psykologer och psykoterapeuter som arbetar med den här inriktningen.
Liria

Ebola är min dotters senaste skräck – hur ska jag hjälpa henne?

Trettonåringen är rädd för det mesta. Nu är det ebola som är orsak till den största oron och hon söker själv information på nätet, något som bara förstärker känslan. Psykologen Martin Forster ger i dag flickans mamma svar på hur hon ska hantera dotterns problem.

Fråga: Hej! Min dotter är tretton år gammal och har i många år varit rädd för det mesta som hon ser och hör.

I två år var hon rädd för att jorden skulle gå under år 2012. Det hade nämligen hennes storebror berättat om och om igen. Hon har nu tack och lov blivit av med just den rädslan. Men det dyker ständigt upp något nytt som hon blir rädd för.

Just nu handlar det om ebola. Dumt nog söker hon upp nya fakta om sjukdomen varje dag på internet. Därför har jag börjat ta hennes mobil då och då för att se vad hon söker på. Jag tror dock att hon raderar sina sökningar för att jag inte ska kunna se.

Hon har pratat med mig många gånger om det här, men jag blir lika arg varje gång. Hon behöver inte tänka på det där, tycker jag. Ebola finns inte i Sverige och det är en så liten risk att sjukdomen kommer hit. Men likväl är hon orolig för det och kan ligga vaken om nätterna med denna oro.

Hur ska jag hjälpa henne? Ska hon prata med någon om det här och allt annat hon är rädd för? Jag gillar inte att se henne så rädd och jag vet inte hur jag ska reagera när hon till exempel frågar om ebola kommer att komma till Sverige.

Svar: Tack för ditt brev. Det låter som om din dotter har det väldigt jobbigt och jag förstår att du också påverkas mycket av hennes oro. Jag tror också att problemet du tar upp har blivit vanligare i takt med att tillgången på medier har ökat dramatiskt senaste åren. Bara för fem år sedan var det få vuxna och ännu färre barn som kunde surfa på sin telefon. Samtidigt beror din dotters oro förstås inte enbart på nyheter och medier.

Problemen du beskriver påminner en del om ett brev jag svarade på tidigare (länk till svaret i DN den 17 februari 2014, se här intill) som handlade om generell ångest.

Samtidigt kan jag som vanligt inte ställa någon diagnos med enbart ett brev som underlag. Jag vet heller inte om dotterns oro är så omfattande att det över huvud taget är relevant att tala om diagnoser, men det låter som problemen upptar ganska mycket tid och innebär en hel del lidande.

Jag tycker därför att du ska kontakta en barn- och ungdomsmedicinsk mottagning (Bumm) eller barnpsykiatrin (Bup) och be om en bedömning.

Innan jag ger råd om hur du kan svara på din dotters oroliga frågor vill jag diskutera betydelsen av medierna. Hur mycket bidrar skrämmande information om Ebola till dotterns oro? Överdrivs betydelsen av medierna i den allmänna debatten? Det finns mycket forskning som har undersökt detta och svaret är entydigt: skrämmande information leder till ökad oro och rädsla hos många barn.

Det är därför bra att du har försökt att begränsa din dotters sökande efter information och nyheter om ebola.

Samtidigt verkar dina ansträngningar inte hjälpa och frågan är om du kan göra på något annat sätt. För det första brukar det vara svårt att kontrollera vilken information en trettonåring söker efter. I stället för att lägga kraft på att kontrollera hennes mobil tror jag att du kan nå längre genom att väcka hennes egen motivation till förändring.

Du har säkert försökt att göra det, men fortsätt i så fall med det. Motivation väcker man bäst genom att vara lyhörd och visa förståelse för hennes oro, samtidigt som man förklarar baksidorna med hennes beteende. Försök att nå fram till en överenskommelse som bygger på ömsesidigt förtroende, snarare än att du ska agera polis. Frågan är hur du kan göra detta och samtidigt handskas med din egen frustration och ilska.

Många föräldrar till oroliga barn blir arga, vilket leder till dåligt samvete, vilket i sin tur leder till att man kompenserar och kanske lugnar barnet lite för mycket. Små frågor och tecken på oro blir förstorade och uppmärksamheten riskerar att förstärka oron.

Jag vet inte om du känner igen dig i detta, men oavsett är ilska sällan hjälpsamt. Du kanske kan hantera den bättre om du släpper kampen att kontrollera din dotters sökande efter information. Det kan också bli lättare om du vet vad du ska svara när dottern ställer frågor till dig, vilket jag återkommer till.

Varför biter inte argumentet att det är så liten risk att ebola kommer till Sverige? Det beror på att oro inte är rationell. Människor har generellt svårt för att göra riktiga bedömningar av risker. Vi kan uppleva att det är stor risk att något ska hända trots att risken i verkligheten är minimal – och tvärtom. Därför kan vi vara livrädda för ebola men glatt cykla utan hjälm, fast det är oändligt mycket farligare.

Det finns en särskild tendens till att överskatta osynliga risker, som smitta eller strålning. En läskig hund kan man se och fly ifrån, men ebola kan finnas överallt. Eftersom din dotters oro inte är rationell så hjälper det inte att övertyga henne med logiska argument.

Det lömska med lugnande svar och argument är också att de bara lindrar oron för en kort stund, men i längden bidrar de ofta till fortsatt oron.

När din dotter kräver ett svar är det ungefär som att ta en Alvedon mot magsår. Ganska snart vill man ta en till tablett eftersom man inte har kommit åt roten till smärtan. Forskning har visat att man ofta måste lära sig att stå ut med ovisshet för att övervinna oro. Varje gång din dotter söker svar om ebola berövar hon sig själv den möjligheten. Oroliga barn blir ofta beroende av att få försäkran på detta sätt.

När din dotter ställer oroliga frågor bör du alltså försöka undvika att ge lugnande svar. Förklara varför och kom överens med dottern om vad du ska säga när hon ställer sina frågor. Det är bra att ge ett kort svar där du visar förståelse för oron utan att svara på själva frågan – ”Jag märker att du är orolig igen, men vi har ju pratat om det och jag kan inte ge dig fler svar än jag redan har gjort”. Det kan kännas empatilöst att inte svara, men dottern behöver inte uppleva det så om hon förstår dina motiv.

Samtidigt spelar det kanske inte så stor roll om du slutar att ge försäkringar, så länge din dotter fortsätter att söka information på annat sätt. För inte nog med att sådan information kan skrämma henne, den kan emellanåt också fungera som försäkran. I stället för att fråga dig om ebola kommer till Sverige ställer hon samma fråga till Google. Det lömska med detta är att informationen på nätet är obegränsad och går så snabbt att hitta. Även om hon får lugnande besked kan hon aldrig vara riktigt säker och kan genast leta vidare. Därmed får hon ingen chans att lära sig att leva med ovisshet.

Jag hoppas att du kan nå fram till din dotter med detta. Visa förståelse för att ebola eller andra saker är skrämmande och oroar henne, men försök att förklara baksidorna med att söka information.

Hennes utmaning är att ovissheten och oron först kommer att öka om hon slutar söka försäkran. Men kan hon motstå frestelsen att ta en ”Alvedon” kommer hon till slut att finna ovissheten mer uthärdlig. Då kanske hon kan börja grubbla över vanliga tonårsbekymmer i stället för katastrofer och sjukdomar.
Martin

Läs tidigare svar på bloggen: blogg.dn.se/fragainsidan/2014/02/17/hur-kan-jag-fa-min-dotter-att-sluta-vara-radd/
Du kan också läsa på www.forster.se/referenser141006

”Jag tycker att det är tråkigt att äta – vad ska jag göra?”

Vad gör man om man tycker att det är tråkigt att äta och har svårt att få i sig tillräckligt med mat? Veckans frågeställare vill gärna äta ordentligt men känner sig ”matless”. Alla försök att med olika knep försöka äta mer har runnit ut i sanden. Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga: I många år nu har jag haft problem med att äta tillräckligt. Jag gick till psykolog för några år sedan på grund av depression och efter månader av samtal upptäckte psykologen att jag inte åt normalt. Detta har pågått sedan högstadiet. Jag hade inte tänkt på det själv innan hon frågade hur, och hur mycket, jag äter. Vi gjorde en lista på hur mycket mat man ska äta per dag, och lite förslag på vilken typ av mat.
När jag slutade hos psykologen föll jag tillbaka till gamla vanor och jag har verkligen försökt allt för att äta rätt, men jag får inte till det!

Jag har ställt larm och gjort maten klar inför varje dag, jag har skrivit listor och scheman och jag har försökt att äta på fasta tider. Men av någon anledning rinner det alltid ut i sanden. Nu har jag haft denna störning så länge att jag inte ens vet hur mycket man ska få i sig varje dag, och det har blivit ett ok att hela tiden tänka på att jag måste äta.

Min psykolog tyckte att jag var konstig när jag berättade att jag tyckte det var tråkigt att äta och trodde inte på att det var så, trots att det verkligen är så det känns.

På en dag kan jag äta en macka och en liten portion middag. Jag äter inte så mycket frukt, och innehåller inte middagen grönsaker får jag inte i mig det. Jag har alltid gillat fisk, men tycker numera att det är svårt att äta, jag är aldrig sugen på fisk. Jag har väldigt svårt för att få i mig frukost, jag blir illamående. Och sedan glömmer jag att äta till långt in på dagen.

Jag har blivit ”matless”, och tycker det mesta är tråkigt om det inte är något nytt och spännande med starka smaker, men jag har ingen kraft att orka komma på och genomföra gigantiska matprojekt varje dag. Och jag blir så förvirrad av att ständigt läsa om vad man borde och inte borde äta, vad som är bra och vad som är dåligt, vilket gör att jag tappar modet och i stället inte äter alls. Min magsäck har blivit liten, och jag känner inte hunger innan jag blir illamående av hungern.

Vad kan jag göra? Hur kan jag få hjälp? Hur mycket äter man per dag? Finns det någon generell uppskattning av hur mycket en normal person äter? Finns det många som jag? Jag vill verkligen äta ordentligt, men det känns som värsta projektet och jag tycker, ärligt, att det är tråkigt att äta!
Matless

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Mitt råd är att du tar kontakt med någon av de speciella ätstörningsmottagningar som finns i ditt landsting. Ibland behövs remiss från vårdcentral. Men på flera ställen kan man själv ta kontakt. Du vill kunna börja äta ”ordentligt” samtidigt som du känner dig vilsen inför vad det innebär. Därför tycker jag att du behöver ha professionell hjälp med hur du ska få ordning på dina matvanor.

Utifrån det du beskriver kan man undra om du kanske har anorexi. Jag har för litet underlag för att kunna svara på den frågan, men du kan få en kunnig bedömning när du söker professionell hjälp. Anorexi är en ätstörning som innebär att man bantar så kraftigt att man kan svälta sig själv. När man har anorexi är man mycket rädd för att gå upp i vikt. Man upplever att man är tjock även om man väger för lite. Svåra upplevelser, en kris i familjen eller bantning är vanliga utlösande faktorer. Du skriver inget om ifall något av detta haft betydelse för dig.

Professor Ata Ghaderi, en av Sveriges främsta specialister på ätstörningar, brukar påpeka att det finns en grupp personer som inte uppfyller kriterierna för anorexi och bulimi, men som ändå har påtagliga problem med ätstörningar – och som är i behov av professionell hjälp i lika stor utsträckning som de med anorexi och bulimi. Så kontakta gärna en ätstörningsmottagning och resonera om vad du kan göra, och vilken hjälp du kan få. För att komma dit du vill, att få ordning på dina matvanor igen. De frågor som du har i ditt brev är en bra utgångspunkt för ett första samtal. Du kommer att få både utförliga och kunniga svar på dina frågor.

Det finns också frivilligorganisationer som vänder sig till dem som har ätstörningar. Du hittar några av dem på atstorningszonen.se och friskfri.se (Frisk & fri – riksföreningen mot ätstörningar).

Innan du kontaktar ätstörningsmottagningen ska du kanske fundera på om det finns något i din bakgrund som spelar roll dina matvanor. Eller om det bara handlar om att du är ”matless”. Ibland, men det gäller kanske inte dig, så finns vid ätstörning en del tankar och erfarenheter som vidmakthåller beteendet. Som till exempel ett slankhetsideal, eller mobbning under en period av övervikt. Kan detta eller något annat spela roll för hur du äter? Börja gärna med att reflektera över det och om du vill, skriv ner dina tankar och slutsatser.

Ett annat förslag är att du funderar på en annan möjlig orsak till din bristande matlust. Kan det vara så att du återigen är deprimerad? Det är kanske inte så att du har en egentlig depression. Det hade du förstås känt igen. Depression har tyvärr en tendens att återkomma.

Men det finns flera former av depression. En av dem är det som kallas dystymi. Det är en variant av depression som inte har samma djup som en egentlig depression, och därför är svårare att känna igen och förstå att man har drabbats av.

Dystymi är ett tillstånd som kännetecknas av att man sällan känner sig glad utan nästan alltid är något nedstämd, och tycker att livet ganska ofta är tungt. Brist på energi och uthållighet liksom dålig förmåga att komma i gång med saker är andra tecken.

Dystymi anses föreligga om man känt sig på detta sätt under minst två år. I ditt brev berättar du om en del som verkar peka i den riktningen. Som att du inte har någon kraft och lätt tappar modet.
Om du tycker att det möjligen kan ligga något i detta så är mitt råd att du träffar en läkare för att utreda om du kanske åter är deprimerad. Kontakta gärna din vårdcentral. Distriktsläkare har stor erfarenhet av att igenkänna och behandla depression av olika slag.

Fråga gärna också en läkare om du möjligen är undernärd, och be att få det utrett. Det finns en risk att du är det eftersom du inte bara äter lite utan även till stor del avstår från grönsaker och frukt. Undernäring kan leda till en ond cirkel av trötthet, nedstämdhet och bristande matlust!

Du berättar insiktsfullt om hur svårt det kan vara att vidmakthålla en förändring som man börjat. Med hjälp av psykologen som du gick hos fick du bra matvanor med hjälp av listor på hur du skulle äta på ett bättre sätt. Med efter ett tag föll du tillbaka i ”gamla vanor”. Och det är verkligen inte lätt att ändra på inlärda vanor. Men det går, även om det kräver sina särskilda strategier eller verktyg.

Jag föreslår dig att läsa två böcker ”Från självsvält till ett fullvärdigt liv: en ny KBT-metod i 6 steg” av Ata Ghaderi och Thomas Parling och ”Motiverande samtal i arbete med ätstörningar”, som jag skrivit. Min bok vänder sig i första hand till professionella. Men den kan också användas som självhjälpsbok. I boken finns övningar för att hantera sitt motstånd till att ändra sina mat­vanor, och fånga upp och förstärka sina egna skäl till att vilja äta bättre.
Liria

Vår fyraåring slåss och biter andra barn – vad ska vi göra?

Den fyraårige sonen hamnar i konflikter och har börjat bitas på förskolan. Föräldrarna känner att personalen har börjat stämpla honom som en ”bråkstake”. De är rädda för att det ska bli en ond spiral där sonen lever upp till den rollen. Och vad kan beteendet bero på? Psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga: Jag har en fråga som rör min son som är fyra år. Varken jag eller min man vet ärligt talat vad vi ska göra, vi känner oss fullkomligt maktlösa. Han har börjat bitas och slåss, både på förskolan och hemma. Han har alltid varit känslosam, lätt kunnat få utbrott, dock bara hemma. På förskolan har han beskrivits som en väluppfostrad kille, ”en liten farbror”, som leker och har en enormt utvecklad fantasi.

De aktuella problemen började före sommaren. Han blev arg på förskolan och hade konflikter med andra barn, även om han inte gav sig på dem fysiskt. Efter sommaren har problemen accelererat i och med att han började på en större avdelning. Han slåss, blir arg och springer iväg. Det största problemet är att han också kan bitas. En av pedagogerna följde med från den andra avdelningen och han är extremt ägande i förhållande till henne. Sonen, som aldrig ens varit mammig och som haft lätt att knyta till sig andra vuxna, har nu ett närmast osunt förhållande till denna pedagog. Inget annat barn får vara med henne.

Den nya avdelningen är större, det är öppna ytor och ganska mycket barn. Vår son är känslig, som sagt, och kan sitta i timmar i sitt rum och leka. Han har stort behov av att få vara ifred och bygga upp sina världar med djur, bilar och vad det nu kan vara.

Vi upplever att han bits när han inte får som han vill, men framför allt när någon tar hans saker. Han vill leka med vissa grejer och gå därifrån ett tag för att sedan komma tillbaka.

Han har ett väl utvecklat språk men jag upplever att han den senaste tiden närmast gått tillbaka språkligt. Åtminstone i de här situationerna. Han biter ihop käkarna, gör något fräsande ljud, och så smäller det. Sedan skäms han och springer iväg. När han lugnat sig kan han förklara vad som hände och han förstår mycket väl vad som är fel.

Förskolan är handfallen och vi märker att de börjar stämpla vår son som bråkstake. Allt handlar om dagens eventuella incidenter och vi får aldrig höra något bra han gjort. Bör vi prata om det som händer på förskolan med vår son?

Min största skräck är att detta eskalerar, men också att det blir en ond spiral. Att han börjar leva upp till rollen som bråkstake.

Svar: Många föräldrar känner den maktlöshet du beskriver när deras barn hamnar i bråk på förskolan eller i skolan. Att varje dag få höra om incidenter eller vänta på att någon ska ringa är väldigt tärande, särskilt som man inte har full insyn i vad som sker.

När barn bits brukar det väcka särskilt mycket oro hos både personal och föräldrar. Även om det är vanligt att småbarn kan bitas när de blir frustrerade, är det mindre vanligt bland barn som kan uttrycka sig verbalt. När sådana utbrott förekommer väcks ofta frågan om barnet har några särskilda svårigheter som behöver utredas och om det behövs professionell hjälp. Jag ska återkomma till det.

Till att börja med föreslår jag att ni är med några dagar på förskolan för att observera vad som händer. Syftet är att ni ska få mer underlag för att finna lösningar tillsammans med personalen. Finns det saker på den nya avdelningen som kan förklara varför sonens problem har ökat? Hur reagerar omgivningen när utbrotten uppstår? Begär därefter ett möte med förskolepersonalen då ni kan prata om vad ni har sett. Ta också reda på om förskolan har någon psykolog eller specialpedagog knuten till sig, som kan hjälpa till med observationer och handledning av personal.

Det kan hända att era besök och samtal med förskolan avslöjar att den nya miljön uppenbart inte passar er son. Ibland kan byte av förskola innebära lösningen på ganska allvarliga problem. Samtidigt gäller det att göra en ärlig bedömning av hur mycket problemen beror på förskolan respektive sonens egna svårigheter. Om problemen till större delen handlar om sonen själv finns risken att han misslyckas på nytt. Om ni överväger byte rekommenderar jag att ni gör studiebesök hos flera and­ra förskolor eller dagmammor och är öppna med att det finns problem.

Jag vill också ta upp några generella råd om vad förskolan och ni kan göra för att förebygga och mildra sonens utbrott. Du ser att sonen har börjat få rollen som bråkstake och befarar att han ska leva upp till det. Att bryta det mönstret är kanske förskolans viktigaste uppgift. När sonen slåss eller bits gäller det att snabbt avbryta situationen på ett sätt som väcker så lite uppståndelse som möjligt.

Generellt bör man lyfta undan ett barn från situationen och gå till ett ställe där det kan lugna ner sig. Barn som är fyra år vet i allmänhet att man inte får bitas eller slåss, så det tjänar lite till att förmana dem efter sådana händelser. När känslorna lagt sig kan man börja prata om händelsen och då i första hand fokusera på barnets känslor.

Det blir mycket lättare för ett barn att öppna sig om man först visar empati – ”Jag förstår att du blev jättearg när de tog din cykel”. Därefter kan man konstatera att det inte är okej att slåss eller bitas, samtidigt som man diskuterar alternativ – ”Vad kunde du ha gjort i stället?” Det är bra att hjälpa barnet att sätta ord på känslorna, vilket vissa barn har svårt för. Forskning har också visat att starka känslor mildras just när man uttrycker dem med ord.

Även om det är bra att prata om konflikter med barn på det här sättet bör man inte göra det varje gång något händer. Då riskerar man återigen att fastna i ett mönster av att barnet framför allt får uppmärksamhet vid sådana tillfällen, på bekostnad av att få synas i andra sammanhang.

Bör ni prata med sonen om händelserna på förskolan när han kommer hem? Spontant nej, såvida han inte tar upp det själv. De samtal som jag beskriver ovan funkar bäst om de sker i anslutning till en händelse. Passa i stället på att ta prata om konflikter som uppstår hemma när ni är närvarande. Då kan ni lotsa honom genom samtalet enligt råden ovan.

När ett barn får problem av olika slag undrar man såklart vad det beror på. Ibland fokuserar man för ensidigt på att leta efter orsaker som har med barnet självt att göra. Är han omogen? Har han kanske någon diagnos? Risken med det är att man missar förklaringar som har med omgivningen att göra, vilket också minskar möjligheten att finna rätt lösningar. Det är därför jag tycker att ni ska börja med de förslag jag ger ovan, som just går ut på att försöka skapa en så gynnsam miljö som möjligt på förskolan – och för att problemen tydligt förvärrades när sonen började på den nya avdelningen.

Det motsatta misstaget förekommer förstås också – att enbart söka efter förklaringar i omgivningen och därmed missa barnets egna svårigheter. Konsekvensen kan då vara att barnet inte får rätt slags stöd och fortsätter att misslyckas trots alla ansträngningar. Mitt råd är därför att inte vänta för länge med att söka hjälp via förskolan eller direkt hos exempelvis barnpsykiatrin.

Jag vill betona att ni kommer att behöva jobba med situationen på förskolan oavsett om ni söker professionell hjälp eller inte. Sådan hjälp kan dröja och din son behöver få det bättre nu. Dessutom brukar insatser från exempelvis barnpsykiatrin i regel innebära hjälp till självhjälp. Jag tror inte att någon psykolog kan hjälpa din son om det inte sker i samarbete med er och förskolan.

I slutändan är det alltså ni som får göra jobbet, men jag hoppas att ni kan få det stöd ni behöver för att klara det.

Martin