”Vi är så olika – men vill verkligen försöka hitta en lösning”

Fråga: Hej! Vi är ett par som har varit tillsammans i lite mer än ett år, jag som är killen är mer extrovert av mig och hon är lite mer av introvert. Tiden tillsammans har för det mesta varit underbar med mycket romantik och kärlek. Från början tyckte hon att jag var lite väl pratsam och jag att hon kändes lite tyst. Men så småningom lärde vi känna varandra bättre och diskussionerna var livliga och vi har/hade enormt roligt tillsammans. Det var med henne som jag verkligen började tänka på framtiden och känna lycka igen. Vi har båda många vänner, jag som nyinflyttad sen tre år tillbaka har fått många nya bekantskaper och hon har sin vänskapskrets som hon umgåtts med i många år.

Jag har några gånger varit mer drivande för att hon ska vara mer social utan att förstå att det har varit jobbigt för henne, om hon nu kan vara superpratsam med mig så kan hon ju vara det med andra har jag tänkt. Hon som har varit mer påläst än jag om saken har lärt mig mycket om ämnet introvert. Men på samma gång känner hon en allmän press om att vara mer social och har lärt sig vissa invanda sociala mönster för till exempel när folk hälsar på. Vissa gånger när jag har tagit upp ämnet om varför hon varit tyst i sociala sammanhang har hon tagit det som kritik och som att det är henne det är fel på och att hon ska försöka bli bättre. Det absolut främsta jag vill är att min flickvän ska vara precis så som hon känner och är och inte tvinga sig till något annat, men på samma gång får jag dåligt samvete för att jag egentligen önskar att hon vid vissa tillfällen var mer social.

Annons:

En gång, ganska tidigt i vårt förhållande, skulle vi hälsa på min syster med man och två barn och tillbringa natten där. Då föreslog min tjej att vi skulle ta in på hotell istället, frågan kändes konstig och jag undrade varför, min syster hade ju ett tomt rum, anledningen jag fick höra var att hon inte kände min syster och hennes familj. Jag blev först lite sårad eftersom det gällde någon så nära som min syster som jag inte träffar så ofta. Jag tror att min flickvän inte ville stöta sig med mig eller göra mig besviken så vi stannade ändå över natten hos min syster. Min flickvän var väldigt tyst under hela besöket och jag såg på henne att hon inte riktigt trivdes, hon tyckte att min syster var trevlig och så men själva besöket hade varit jobbigt. Vi hade en del diskussioner efteråt om varför besöket varit så påfrestande.

Det här blev som mest kännbart när hon ett par månader senare hälsade på mina föräldrar och några av mina andra systrar som alla har barn. Min familj älskar diskussioner och alla tillhör nog den extroverta kategorin. Detta var mycket påfrestande för min flickvän som hade djup ångest innan och satt tyst långa stunder under de dagar vi var där. Hon berättade efteråt att hon hade haft allvarliga funderingar på att göra slut bara för att slippa komma med. Vid det andra besöket hos mina föräldrar och systrar med barn var min flickvän också mycket tyst och såg inte riktigt ut att njuta, men ångesten innan var mindre och det var ändå lite bättre.

Jag som har mina föräldrar och systrar på flera olika orter i Sverige älskar att hälsa på dem och vi har ofta livliga diskussioner om allt från familj till världsproblem, och brukar hitta på olika aktiviteter.
Min flickvän tycker också om att hälsa på sin familj, som bor i samma stad, men ett par timmar räcker oftast. Ju mer jag förstår hur min partner är desto mer vill jag acceptera, men blir på samma gång smärtsamt påmind om hur olika vi är. Jag vill gärna jobba utomlands och testa på att flytta till en annan stad i framtiden, något som mer eller mindre är otänkbart för henne. Hon vill gärna stanna i sin hemstad. Vi har, senast i dag, haft en stor diskussion om detta med mycket tårar då vi båda börjar se hur våra drömmar drar åt olika håll.

Jag får väldigt dåligt samvete för att det är jag som drar igång dessa samtal när hon egentligen är helnöjd med mig, över varför jag inte bara kan vara nöjd. Men jag känner att jag verkligen måste ta upp allt med henne om vi ska ha en chans att klara av detta.

Vi älskar det vi har tillsammans, det roliga, kärleken och våra gemensamma vänner, att ge upp allt det känns otroligt jobbigt men samtidigt har verkligheten hunnit ikapp oss och det känns lite hopplöst när man tänker på framtiden. Jag vet inte riktigt hur vi ska lösa detta eller hitta en gemensam väg, jag stretar åt olika håll och hon vill stanna kvar, men vi vill verkligen försöka hitta en lösning.
A

Svar: Hej! Visst är det så att ni två på många sätt är varandras motsatser. På en personlighetsskala för utåtvändhet kan ni beskrivas som om ni befinner er i var sin ytterända av skalan. Du är ganska uttalat extrovert. Men din flickvän är tydligt introvert. Frågan du har, och som jag tror många känner igen sig i, är hur man når fram till människor av den andra sorten. Går det att leva ihop över huvud taget om man är så olika? Det är så att det mellan den extroverte och den introverte finns vad man kan beskriva som en kommunikationsklyfta. Men visst är den möjligt att lösa. Faktum är att människor som har de här olikartade egenskaperna ofta dras till varandra. På arbetet, som vänner, och i kärlek. Det uppstår en känsla av att man kompletterar varandra. Vilket också verkar vara hur ni upplever er relation. Du skriver att det var med henne som jag verkligen började tänka på framtiden och känna lycka igen. Men att man ibland drar åt olika håll leder också till påfrestningar. För att hålla ihop krävs en hel del, både förståelse för varandras olikheter och kompromissvilja. Jag ska strax återkomma till det.

Jag vet inte om du uppmärksammat det, men på senare tid har egenskapen att vara introvert fått mer uppmärksamhet, och enligt många på ett mer rättvist sätt- som en positiv och värdefull egenskap. Att vara introvert har för många varit svårt på arbetsplatser och i sociala sammanhang där det extroverta sättet att vara är normen och det som värderas högt. Introverta uppfattas lätt som lite tråkiga, för tillbakadragna och trist tystlåtna. Men det är en extrovert norm som vi utgår ifrån. Många introverta har också försökt göra om sig. Till en del kan man också träna upp sin motsatta sida. Men någon hemmaplan blir det sällan. Studier visar att vi föds till att i första hand vara introverta eller extroverta. Nu pågår en omprövning av synen på vad introversion är. I hög grad bidragande till det är boken ”De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns” av den amerikanska författaren Susan Cain. Hon beskriver sig som uttalat introvert, och berättar personligt om hur hon trots detta haft en framgångsrik karriär som affärsjurist. Men hon redovisar också de nya kunskaperna inom psykologin om egenskapen att vara introvert, och vänder upp och ner på flera av våra föreställningar. Som att social kompetens och att vara social faktiskt inte är samma sak. En introvert person är bra på att lyssna och återkoppla, och det är ju faktiskt att vara socialt kompetent. Bara på ett annat sätt.

Mitt första råd till er är att ni tillsammans läser boken av Susan Cain. Kapitel för kapitel. Som en läscirkel för er två. För att få ännu mer förståelse för varandras egenskaper, och olika sätt att vara. Susan Cain skriver till exempel både klokt och med humor om de olika beteenden som den extroverte respektive den introverte har. Att den introverte behöver mycket stimulans för att inte bli uttråkad. Hur energin kommer utifrån. Mycket folk. Mycket prat. Att den introverte istället får sin energi från den inre världen, genom att läsa, fundera och ha samtal men en person, inte flera. Och hur en extrovert person kan träna sig i att gå utanför sin bekvämlighetszon och bete sig mer introvert, för att nå fram till en partner av den andra sorten.

Läs gärna med särskild uppmärksamhet hennes kapitel om att hitta rätt i kärlek och arbete. Här finns berättelsen om den extroverte Greg och den introverta Emily. Som levt som par i fem år, och vars dilemma på många sätt påminner om ert. Läs om hur de lyckats kompromissa sig fram kring umgänge och vardagsrutiner, och samtidigt behålla respekten för varandras olikheter och kunnat samsas med dem! Jag tror att särskilt det här kapitlet blir en mycket uppmuntrande läsning som kan vara till hjälp för er.

Men det finns kanske ett större problem för er. Det är det som du beskriver som att våra drömmar drar åt olika håll. Du vill flytta, och kanske arbeta utomlands ett tag. För din flickvän framstår det som närmast otänkbart. Jag tror att du håller med mig om att detta är ett delvis separat problem, och en större utmaning att hantera. Det skulle nog vara till stor hjälp för er om ni vänder er till kommunens familjerådgivare, och får ett professionellt samtalsstöd kring detta särskilda problem för er.

Varma hälsningar och sköt om er!
Liria

”Pappa är lättkränkt och blir rasande för bagateller”

Pappan, som nu är drygt 70 år, har alltid haft problem med sitt humör. Men nu har det blivit allt värre. Han är lättkränkt och blir rasande för bagateller, och ältar sina upplevelser av att ha blivit illa behandlad genom livet. Mamman och de vuxna barnen lider och vet inte hur de ska hantera situationen. Psykolog Liria Ortiz kommenterar och ger råd.

Fråga: Hej! Jag skriver för att kunna få lite insikter och hjälp kring hur jag ska kunna stötta min mamma och mitt syskon som är de som råkar mest illa ut, känns det som. Min pappa, drygt 70 år gammal, har egentligen under hela sitt liv (så vitt jag vet) haft problem med sitt humör. Under vår uppväxt minns jag många episoder med omotiverade utskällningar av personal i besökskassor när han upplevde sig felaktigt behandlad, eller helt enkelt när något inte stämde.

När man ställer honom mot väggen om varför han är på så dåligt humör hela tiden, upprepar han att han upplever sig som felaktigt behandlad. Han går gärna tillbaka 20-30 år och drar upp saker som han upplever har hänt, och vad olika människor har sagt och gjort mot honom.

Allt detta har vi så att säga lärt oss att acceptera genom åren, trots att det har inneburit ganska många otrevliga stunder. Jag tror att mina föräldrar i alla fall har haft ett helt okej äktenskap i vardagen. Pappa har många bra sidor, han är väldigt snäll och har faktiskt ett hjärta av guld och vill oss barn väl, vilket gör att det är extra jobbigt att se det som händer nu. Sedan han gick i pension för några år sedan har hans humör blivit värre och värre. Det yttrar sig inte främst som raseriutbrott, utan i form av att han spänner sig så att han faktiskt skakar ibland och munnen blir som ett streck. Han kan ta sina händer och köra in naglarna i vad som finns tillgängligt, ofta hans glasögon. Detta kan hända helt utan synbar anledning, som när någon i ett sällskap säger något som han inte håller med om, eller när någon i ett tv-program har en åsikt som avviker från hans. Om vi till exempel sitter och spelar ett sällskapsspel (han är aldrig med), blir han ofta irriterad, spänner sig och lämnar rummet.

Vi andra i familjen har många gånger försökt att prata med honom om hans beteende. Jag upplever det tyvärr dock som att det är absolut omöjligt att nå fram till honom genom att resonera om det. Själv har jag familj och egna barn och står liksom lite vid sidan om numera, men för min mamma och mitt syskon, som ofta är hemma hos föräldrarna, är det desto jobbigare, och jag ser på mamma hur jobbigt hon tycker att det är. Hon är uppvuxen i en ganska traditionell miljö och ser inte skilsmässa som ett alternativ, utan säger själv att det bara är att härda ut. Pappa betyder trots allt väldigt mycket för henne, och hon vill mer än något annat hjälpa honom att hitta balans i livet, men ingen av oss vet hur det ska gå till. Han slår bakut så fort någon form av hjälp kommer på tal, eftersom han alltid upplever sig själv som offret.

Jag vill vara ett så bra stöd för mamma som möjligt i detta, men har slut på idéer. Ibland har jag försökt att sätta hårt mot hårt, något som mamma absolut inte är förmögen att göra, men det slår bara tillbaka till slut.

Orolig son

Svar: Hej! Jag imponeras av ditt nyanserade och ömsinta sätt att berätta om din pappa. Trots att din pappa beter sig på det sättet som du beskriver så ser du också hans goda sidor. Han verkar ha drag av självupptagenhet och lättväckt ilska, som han agerar ut utan större hänsyn till sin omgivning. Jag anar mellan raderna att du och de övriga i familjen fått stå ut med ganska mycket, och att ni hållit tillbaka och har behövt anpassa er på sätt som inte alltid känts rimligt. För mig framstår din pappa som en familjens diva. Snäll oftast, och med en god vilja visserligen, men en diva.

Jag undrar hur ni andra i familjen mår. Mitt första råd är att ni träffar en familjerådgivare och får möjlighet att berätta hur ni har det och har haft det. Det finns kanske en del som ni behöver hjälp att läka. Och ett lika viktigt fokus är nog att hitta sätt att kunna förhålla er till din pappas ilska, som är till hjälp och skyddande för er.  Professionella familjerådgivare finns hos kommunen där ni bor. Hela familjen behöver inte delta om man inte vill det.

Låt mig också ge min syn på din pappa utifrån min erfarenhet som klinisk psykolog. Med reservation för att jag har en ganska begränsad information om din pappa. Möjligen är det så att din pappa har en sårbarhet som innebär att han är mycket lättkränkt. Det skulle kunna ha sin bakgrund i hans egen historia och kanske i en genetisk sårbarhet. Ilska av den explosiva och intensiva karaktär som din pappa verkar ha är ibland ett särdrag som fäster sig med tiden om man inte lär sig att hantera sin ilska. Ett inslag i lättkränktheten kan också vara ett ältande av upplevda oförrätter, ungefär så som du berättar. Precis som du beskriver är det tyvärr så att det här sättet att bete sig blir ganska stabilt över åren om man inte söker hjälp, och om omgivningen anpassar sig till personen som verkar ha varit fallet i din familj. Många lär sig sätt att hantera sin lättväckta ilska och sin tendens att anklaga sin omgivning, så att relationerna till andra fungerar smidigare med åren. Men problemet är ju förstås att din pappa inte verkar vara redo till att göra detta. Och när det är så blir min rekommendation att ni själva ska förändra ert förhållningsätt och beteende när din far får sina vredesutbrott. Men jag återkommer till det.

Först en kommentar till det du berättar att det har blivit allt värre med din pappas humör. Det finns en risk att din pappa är deprimerad. När man blir äldre blir man mer mottaglig för depressioner. Det kan bero på olika saker, som att man får en ökad känslighet i hjärnan, eller har brist på viktiga fettsyror, vitamin B12 och folsyra. Depression, särskilt hos äldre män, kan visa sig genom aggressivitet. Att bli äldre är också att ibland göra förluster – av arbetet, som för många var en viktig del, kanske den viktigaste, i ens identitet. Av kroppen som stark, frisk och snygg. Vad säger du, stämmer detta med hur din pappa kan uppleva det att ha blivit äldre?

Depressioner är vanligare hos äldre personer än vad man ofta vill tro. Tyvärr är det vanligt att man inte söker hjälp eller berättar för anhöriga. Man vet kanske inte att man har en depression eller så skäms man. Mitt råd är att du funderar på vad du kanske känner igen av detta hos din pappa, och även hör med dina syskon och mamma om vad de kanske har iakttagit. Är det så att din pappa kan vara deprimerad så försök motivera honom att träffa en läkare för ett samtal och bedömning. Du skriver: ”Det yttrar sig inte främst som raseriutbrott, utan i form av att han spänner sig så att han faktiskt skakar ibland och munnen blir som ett streck. Han kan ta sina händer och köra in naglarna i vad som finns tillgängligt, ofta hans glasögon.” Din pappa verkar kämpa så gott han kan med att hålla tillbaka sin ilska så att den inte drabbar er. Så kanske kan detta vara en motiverande faktor för honom. Distriktsläkare har stor erfarenhet av att möta och hjälpa deprimerade personer. Det finns olika behandlingar – bland annat läkemedel, interpersonell- och kognitiv beteendeterapi. Behandlingsresultaten är mycket goda.

Du skriver att du vill ”sätta hårt mot hårt”. Men att din mamma inte klarar av det, och att det ”slår tillbaka till slut”. Jag tror att du fångar något väsentligt när du noterat det. En person med stor kapacitet för ilska vinner nästan alltid. Andra som är mer behärskade och aggressionshämmade på det sätt som de flesta är, hamnar ofrånkomligen i ett underläge.

Vad kan ni konkret göra när din pappa får vredesutbrott? Bemöt utbrott med tystnad och tillbakadragande. Lämna situationen och invänta att ilskvågen lägger sig, som den gör ganska snart om den inte underhålls genom att omgivningen argumenterar emot, försöker rätta till eller visar med sitt kroppsspråk hur provocerad den är.

Är det inte fegt att göra så? Ska man inte sätta en gräns?

Mitt resonemang är följande: Sätta en gräns genom att argumentera emot kan man göra om det ger resultat. Men i din pappas fall är det mindre troligt. Så mitt råd är att ni värnar om ert välbefinnande genom att sätta en annan typ av gränser som skyddar er och inte utsätter er mer än absolut nödvänligt för hans ilska. Bli tysta inför ilskan. Går därifrån.

Säg till honom i ett lugnt ögonblick att det är så ni kommer att göra i framtiden. Att ni uppskattar honom för hans goda sidor samtidigt som att ni berörs illa av hans utbrott. Och att ni återkommer till honom när han är lugn igen, och sin vanliga hyggliga person. Detta har inte bara funktionen att skydda er från hans ilska, utan också att belöna de goda sidorna hos honom och låta ilskan vara förenad med en del förluster för honom. Det kan bli lärosituationer för honom, och på sikt leda till att han blir motiverad och vågar söka hjälp för sin ilska.

Varma hälsningar och ta väl hand om dig!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Min 12-åring kissar i trosorna”

Fråga: Jag har en 12-årig dotter som kissar i trosorna. Detta verkar inte bekymra henne då hon kan lägga ett par använda trosor som är blöta och gula inuti överst i tvättkorgen. Hon kan även komma och sätta sig i soffan med linne och trosa och då kan man se att det är blött i trosorna. När jag då ber henne gå och byta trosor och tvätta sig så vill hon inte. Hon säger att hon inte har kiss i trosorna. Hon vill inte duscha när jag ber henne och är ofta smutsig, luktar svett och kiss.

Vi bråkar dagligen om dusch och att använda deodorant och det blir alltid ett stort bråk. Jag är rädd att hon ska bli retad av sina klasskamrater om de börjar bli mer uppmärksamma på detta då de är äldre. Hon har även problem med att hålla sig ren när hon äter och äter ofta med händerna och kan då med kladdiga händer dra fingrarna genom håret vilket resulterar i mera tjat om dusch. Hon är duktig i skolämnena, men jag är ändå orolig att det är något ”fel” på henne då detta med att vara smutsig och lukta illa inte bekommer henne. Bör jag söka hjälp och vart vänder jag mig då?

Tacksam för svar.

Svar: Tack för ditt brev och jag förstår att du är bekymrad över din dotters beteende. Det är i och för sig inte så ovanligt med enures hos barn (att kissa på sig), men de flesta barn brukar tycka att det är ett stort problem. Du är orolig för att det är något ”fel” som kan förklara att hon inte verkar bry sig om problemet. Jag ska återkomma till det, men enbart problemet med enures tycker jag är skäl nog för att söka hjälp. Det finns bra behandlingar för det och precis som du skriver kan det få konsekvenser i skolan, förutsatt att problemen med hygienen förekommer så ofta eller mycket att andra märker det.

Vad kan ligga bakom dotterns inställning till problemet? Jag skulle behöva mycket mer underlag än ditt brev för att kunna uttala mig om det. Bristande intresse för hygien kan handla om allt från vanlig trots till att vara tecken på mer omfattande psykiska problem. Det är exempelvis vanligt hos barn och unga som är deprimerade. Jag skulle kunna avsluta mitt svar här med en uppmaning om att söka hjälp för dotterns enures och eventuell vidare utredning. Jag vill dock föregripa en diskussion om diagnoser som ibland uppstår i kommentarsfältet till den här bloggen. Jag vet inte om du själv har tankar om någon särskild diagnos, men en som ofta kommer på tal är Aspergers syndrom. Vissa saker du skriver för tankarna till den diagnosen och jag vill därför ägna en del av svaret åt att detta – inte för att påstå att din dotter har Aspergers utan för att klargöra att det krävs mer än några udda beteenden för att uppfylla kriterierna för en diagnos.

Aspergers syndrom är inte en sjukdom som plötsligt dyker upp. Det är snarare ett annorlunda sätt att tänka, känna och bete sig som finns redan från tidig ålder. Det behöver dock inte märkas så mycket de första åren utan kan för vissa bli synligt först senare under uppväxten. Det har precis kommit ut nya riktlinjer som används för att ställa diagnosen, som också kommer att få ett nytt namn när den svenska översättningen är klar. Det kan tyckas märkligt att diagnoser ändras, men det speglar att kunskapen om psykiska problem och tillstånd hela tiden utvecklas i takt med att nya studier publiceras. Det jag beskriver här utgår alltså från den senaste forskningen på området. För att få diagnosen Asperger finns det två huvudsakliga kriterier som måste uppfyllas. För det första måste man ha svårigheter i det sociala samspelet med andra människor. Det varierar hur uttalade svårigheterna är, men de ska kännetecknas av brister i ömsesidigt samspel, ett annorlunda sätt att använda kroppsspråk, mimik eller ögonkontakt, samt brister i att utveckla och förstå relationer. Det sistnämnda kan exempelvis handla om osäkerhet på sociala koder eller bristande anpassning efter omgivningen.

Det andra grundläggande kravet för att få diagnosen Aspergers syndrom är att det finns en strävan efter rutiner och upprepning i livet. Det kan till exempel handla om beteenden eller tics som upprepas på ett överdrivet sätt, en stark motvilja mot förändringar, eller att vara intensivt intresserad av vissa saker och samtidigt totalt ointresserad av annat. Ytterligare ett exempel är överdrivet starka eller svaga upplevelser av känsel, doft eller synintryck.

Problem med hygien är inte ett kriterium för Aspergers syndrom, men det kan för vissa personer bli en konsekvens av de kriterier jag räknade upp ovan. Att din dotter inte verkar bry sig om att hon är smutsig eller har kissat på sig skulle kunna vara exempel på svårigheter att anpassa sig efter sociala sammanhang eller en annorlunda upplevelse av doft och känsel. Samtidigt ser du att det krävs mer för att uppfylla dessa kriterier. Hon måste i så fall ha svårigheter på flera sätt i många olika sammanhang och du bör ha sett åtminstone tendenser till det under hennes uppväxt. Dessutom finns en möjlighet att hon visst bryr sig om hygienproblemen, men kanske inte visar det för dig av någon anledning.

En avgörande fråga är också hur mycket man hindras av sitt annorlunda sätt att bete sig. Man får nämligen bara diagnosen om dessa beteenden leder till betydande lidande eller begränsningar i livet. Du skriver att det går bra i skolan och även om din dotters bristande hygien kan leda till svårigheter med kamrater, verkar det inte vara så än. I övrigt framgår det inte hur hon klarar sig. Hur är det med vänner? Vad gör hon på fritiden? Hur mår hon i allmänhet?

Jag tar som sagt bara upp Aspergers syndrom som ett exempel eftersom många pratar om det. Det kan som sagt finnas en rad olika orsaker till din dotters beteenden och det är inte säkert att det handlar om någon diagnos över huvud taget. Som förälder kan man heller inte ställa diagnoser själv utan måste låta barnet genomgå en gedigen utredning. Därför tycker jag att ni ska kontakta skolhälsovården eller vårdcentralen. Där kan ni vid behov få en remiss till BUP eller till en specialistmottagning för barn (BUMM). Då får ni hjälp även om problemet enbart skulle handla om hygien och enures, men de kan också bedöma vad din dotters avvikande inställning till detta betyder och om det krävs någon vidare utredning.

Martin

www.forster.se/referenser140623 finns det referenser till forskning som diskuteras i svare.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Det känns som om det är mitt fel att min exman blir utan familj”

Fråga: Jag har varit gift med en utländsk man i cirka 25 år. Vi träffades när han hade separerat från sin partner i ett tidigare äktenskap och stod beredd att flytta tillbaka till sitt hemland. Men vi blev förälskade och han bestämde sig för att fortsätta att leva sitt liv här i Sverige, med mig men långt från sin familj i hemlandet. Vi har åkt och hälsat på i hans hemland ungefär vart tredje år och haft en god relation med dem, likaväl som med min familj i Sverige. Vi har inga barn.

Vi är nu båda i 60-årsåldern och separerade för snart fem år sedan. Sakta men säkert separerar vi våra liv. Men så klart är det inte det lättaste efter 25 år tillsammans. Han har fortsatt att följa med till min familj då det har bjudits till kalas och liknande. Jag har tyckt att det är bra, det ger oss och familjen en chans att skiljas i lite långsammare takt. Vi är vänner numera.

Men nu känns det som att det även är dags att släppa familjebiten. Trots att jag vill gå vidare även i detta avseende mår jag jättedåligt av den delen av separationen. Jag känner det som att det är mitt fel att han ”blir utan familj”. Som att jag är elak och inte generös. Jag ”förstår” att jag någonstans försöker mildra effekterna av skilsmässan, liksom komma förbi en kanske smärtsam del i det hela genom att förhala eller försöka undgå en del av separationen. Jag tar på mig ansvar för något som inte är mitt ansvar. Men hur får jag mina känslor att gå med på det?

Jag försöker samtidigt hitta en ny partner och att bygga mitt eget nya liv, och det går lite upp och ner. Fast det är ok. Men mitt dåliga samvete tär på mig. Mycket tacksam för lite kloka ord om detta.

En kvinna någonstans i Sverige

Svar: Hej, och tack för ditt brev.

Som jag läser det du skriver så kretsar din fråga om omsorg och skuldkänslor. Något som ju nästan alltid finns i våra nära relationer.

Frågan du väcker, och som jag tror många känner igen sig i och brottas med, är om dina känslor är överdrivna. Skuldkänslor, eller dåligt samvete, hör ju livet till. De reglerar vår självbild, hur vi vill vara gentemot andra människor. De hjälper oss att reparera det vi kanske ställt till med för andra.

Men alltför mycket skuldkänslor kan trycka ner oss, och bli till hinder för oss. Det gör oss för återhållsamma, och osjälvständiga, och låter oss inte ge plats för våra egna behov – det som vi kanske kan kalla för den sunda egoismen. Att ständigt oroa oss för andra gör att vi inte lever vårt liv. Medkänsla och empati är goda egenskaper, och de behövs för att hålla tillbaka vår självupptagenhet. Men det är också viktigt att vi sätter gränser för vad vi behöver göra för andra utan att få dåligt samvete.

Alla människor har rätten till ett eget liv, och att vara tydlig på den punkten är det bästa sättet att få ärliga och jämlika relationer till andra. Naturligtvis känner du fortfarande omsorg om den man som du levt med i 25 år. Ni har ju också lyckats bryta upp utan att bli ovänner.

Som jag anar av ditt brev så är din före detta man en sympatisk människa. Men för att kanske uttrycka mig något drastiskt så är det kanske dags att göra slut. Du skriver klokt och insiktsfullt om hur du skjutit på detta. Men tillvaron är ju ändå sådan att relationer tar slut, även när de känslomässiga banden varit starka. Vi måste helt enkelt ibland lära oss att stå på egna ben, och ta ansvar för vårt liv.

Du skriver inte om hur din före detta man lever. Har han vänner som han träffar ofta, och som han nära vänskap till? Har han ett intressant arbete som han är engagerad i och som är en stor del av hans identitet? Mitt råd är att du frågar honom hur nöjd han är med sitt liv nu några år efter er skilsmässa. Hans svar kanske kommer att överraska dig positivt.

För många människor är familjen och släkten inte det viktigaste sociala sammanhanget att vara i. Jag undrar över att din man valde att stanna i Sverige ”långt borta från sin familj”. Är du helt säker på att det är en uppoffring? Vissa har ett behov av ett visst avstånd till sin ursprungsfamilj och sin släkt av olika skäl, som religiösa, kulturella eller mycket personliga skäl. Det passar honom kanske att ha den glesa kontakt med sin familj som han har haft.

Så du behöver prata om hur det nya livet är för honom för att göra det tydligare för dig om han är så beroende av din familj som du tror.

Kanske det är så att du något oreflekterat tar för givet att ditt behov av din familj även är hans. Så visar det sig kanske inte vara om du frågor honom på ett öppet sätt om detta.

En fråga som du också väcker hos mig gäller din roll i ert äktenskap. Var du den som var den starka och omhändertagande? Ibland kan man, om man haft den rollen, ha svårigheter med att släppa taget, sluta oroa sig och lösa problem som den andra egentligen har alla förutsättningar att klara av på egen hand.

Jag vet förstås inte om det stämmer på er. Men fundera över om det finns inslag av detta som kanske bidrar till ditt dåliga samvete så här långt efter skilsmässan.

Du planerar inte heller att sluta vara vän med din före detta man, som jag läser ditt brev, även om du vill avsluta hans umgänge med din familj. Det är förstås en förändring, och möjligen en förlust för honom. Men det kanske inte är en så drastisk förändring, egentligen, eftersom du blir kvar som vän.

Jag tror att det bästa är att du rätt upp och ner förklarar att du inte känner för att han ska umgås med din familj längre. Eftersom ni är skilda sedan en ganska lång tid, och inte längre är man och hustru utan vänner. Du behöver egentligen inte gå in på några personliga skäl för ditt beslut om du inte vill. Alla människor måste respektera att man utan förklaringar vill sluta umgås.

Vilka är dina andra skäl för att du vill ”släppa familjebiten”? Att göra det tydligt för dig kan underlätta för dig att både fatta beslutet och berätta inför honom. Man har rätt att sätta gränser för sitt eget välbefinnande.
Hur du än gör så har du ett känslomässigt arbete framför dig. Slutar du låta honom träffa din familj så får du sörja det goda ni haft tillsammans, och under en tid känna skuld över att du utestänger honom. Låter du det vara som det är nu så kommer du att fortsätta vantrivas med det.

För du har helt rätt i att du faktiskt inte har något ansvar för din före detta man. Om det visar sig att han saknar ert äktenskap och oroar sig för att bli ensam så kan du sörja över detta för hans skull. Men du kan inte ta ansvar för hans val och hans liv.

Mitt råd är att du gör ännu tydligare vad du vill få plats för i ditt liv den närmaste tiden. Som är viktigt för dig, och som gör att du får ett liv som du blir nöjd med.

Du skriver att du vill ha en ny relation till en man. Vad mera är det som är viktigt för dig? Hitta det ännu mer, skriv ner och få idéer och tankar av andra. Handla sedan i den riktning som stämmer med det som du värderat som viktigt.

Varma hälsningar!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Ska vi hjälpa vår spelberoende son att betala av sina skulder?”

Fråga: Min son, 22 år, står inför en omedelbar risk att hamna hos Kronofogden på grund av obetalda räkningar. Jag som förälder slits mellan vilja att rädda honom genom att betala och att låta honom ta konsekvenserna fullt ut. Vi har betalat hans skulder två gånger tidigare för att rädda honom.

Vår son har ett spelberoende vilket fått honom att hamna i dessa skulder. Han har lovat att sluta förr, men nu är det annorlunda. Han har anmält sig till terapi, avbrutit sina studier och skrivit in sig vid arbetsförmedlingen och har som högsta önskan att få ett arbete för att betala sina skulder. Även om han lyckas med det har han under tre år kvar betalningsanmärkning hos Kronofogden. Betalningsanmärkningen kan alltså under tre år hindra honom när det gäller bostad och jobb.

Vi kan enkelt rädda honom genom att betala men vi tvekar inför vad som kan vara en björntjänst. Gör vi rätt att inte betala mot bakgrund av målet att han ska komma ur sina problem och leva ett vuxet liv? Eller bör vi ingripa och betala en tredje gång nu när han anmält sig till terapi och arbete? Valet är svårt. Tacksam för råd.

Det tuffa valet

Svar: Hej! Tack för ditt brev. Ni står verkligen inför ett svårt val. När ska man låta sina barn ta en smäll för att lära sig? Var går gränsen? När blir konsekvenserna för drabbande? Jag kommer att börja med dessa frågor, men också diskutera andra saker som kan vara viktiga att tänka på när man ska hjälpa en anhörig som är spelberoende.

Det generella rådet till anhöriga är att aldrig betala skulder. Det riskerar att bli en björntjänst, precis som du skriver. Det korta svaret är alltså att ni ska låta sonen ta smällen själv. Men du undrar om just detta tillfälle kan vara ett undantag från regeln, eftersom sonen verkar ha inlett en positiv förändring. Kanske är det så, men närstående ser ofta varje enskilt tillfälle som undantag och kan först i backspegeln konstatera att de skulle ha dragit i bromsen långt tidigare. Det brukar kallas för medberoende, vilket innebär att man anpassar sig mer än man borde efter en person med missbruk. Vid sidan av att ge pengar eller betala skulder kan det exempelvis handla om att försaka egna behov, undvika att ställa krav, eller att ljuga och täcka upp inför omgivningen. Dessa anpassningar löser akuta problem, men bidrar samtidigt till fortsatt missbruk.

Jag vet inte om ni känner igen er i beskrivningen av medberoende, men för många i er situation är det relevant. En förklaring till att närstående blir medberoende är just konflikten mellan konsekvenser på kort och lång sikt. Även om man vet att den som missbrukar måste ta eget ansvar för sina handlingar, är det ofta för jobbigt att i stunden låta den närstående ta smällen och falla. En annan förklaring är att man bedömer riskerna känslomässigt snarare än rationellt, vilket för övrigt också kännetecknar spelberoende i sig. Precis som spelmissbrukaren tror på vinst varje gång så kan den medberoende hoppas på att varje återfall var det sista. Givetvis ska man inte ge upp hoppet om bättring, men för att kunna hjälpa på rätt sätt måste man göra en rationell bedömning av risker och konsekvenser. Jag ska ge ett exempel på hur en sådan bedömning kan se ut i ert fall.

Vad händer om sonen får ta smällen själv? Till att börja med får han en skuld hos kronofogden och en betalningsanmärkning. Sedan kanske ni befarar att han kan tappa sugen till terapi och jobb. Samtidigt kan det lika gärna vara tvärtom, vilket jag återkommer till senare. Om det är just en betalningsanmärkning ni vill undvika bör man fundera på om det verkligen är en så katastrofal konsekvens. Framför allt utgör inte betalningsanmärkningar något hinder för att gå i terapi och i allmänhet inte heller för att få jobb, även om vissa arbetsgivare kan undersöka sådant. Betalningsanmärkningar innebär förvisso svårigheter att låna pengar och att hyra lägenheter, men det går att lösa om ni ställer upp som borgensmän. En förutsättning är förstås att ni i så fall begär att få insyn i betalningar, vilket ändå kan vara nödvändigt eftersom ­sonen inte kan ta ansvar för sin ekonomi så länge han är fast i spelberoende. Anmärkningen försvinner i regel efter tre år, vilket kanske är en lagom lång period för att bygga upp ett liv utan spelande.

Vad kan hända om ni tvärtom betalar skulderna? Den mest uppenbara negativa konsekvensen av det är att sonen berövas möjligheten att verkligen förstå allvaret i problemen. I det nuvarande akuta läget är han kanske ytterst motiverad till jobb och terapi, men om pressen lättar behöver det inte längre kännas lika angeläget. Man vet att personer med missbruksproblem ofta pendlar i insikt om sina problem och därmed motivation till förändring. För många är motivationen som störst när de befinner sig på botten. Risken för fortsatt spelande ökar förstås om sonen inte förstår allvaret. Om han slipper skulderna ökar dessutom de ekonomiska möjligheterna att spela. Ni kanske tänker att ni vill ge honom en sista chans, men det finns en baksida med det. Generellt tenderar spelmissbruk att accelerera över tid med allt större risker och insatser, vilket gör att sonen nästa gång kanske har en tyngre skuldbörda att hantera. Dessutom riskerar er relation att försämras om han missbrukar ert förtroende en gång till. Ni ger säkert aldrig upp, men upprepade svek tär på relationen och därmed era möjligheter att ge stöd på ett bra sätt.

I mitt exempel ovan utgår jag ifrån att ni överdriver de negativa konsekvenserna av att sonen hamnar hos kronofogden, medan ni förminskar riskerna med att betala hans skulder. Det kanske inte alls är så i ert fall, men jag ville bara illustrera hur det kan vara för många föräldrar i er situation. Generellt har också skuldsättning mindre betydelse än man kan tro för att lyckas bryta ett spelberoende. I en studie med över 4 000 spelberoende personer visade man att chansen att bli fri från missbruket efter terapi bara påverkades minimalt av hur stor skuld deltagarna hade. Däremot fördubblades nästan chansen att lyckas om närstående aktivt medverkade i behandlingen, vilket bland annat handlar om att bryta medberoende.

Jag vet för lite om er situation för att kunna ge ett rakt svar på frågan om ni ska betala skulderna denna gång, men min bästa gissning är att ni bör låta bli. Lägg i stället allt krut på att er son ska påbörja en behandling. Generellt har man sett att behandlingar som utformats för att hjälpa personer med alkohol- eller drogmissbruk också fungerar bra för personer med spelmissbruk. Det är inte så konstigt eftersom man på senare år har funnit allt större likheter mellan olika former av missbruk. ­Ungefär samma drivkrafter och processer verkar vara inblandade oavsett om det handlar om alkohol, droger eller spel. Det finns mest forskningsstöd för behandlingar som bygger på kognitiv beteendeterapi, i synnerhet sådana som involverar personens sociala sammanhang.

Om er son börjar i behandling ­hoppas jag att också ni föräldrar kan få mer vägledning, exempelvis i hur ni kan hjälpa honom att sanera ekonomin. Fråga hur ni kan använda ert uppenbara engagemang för att stödja honom utan att understödja missbruket. Om ni kan jobba tillsammans i behandlingen finns det som sagt anledning att vara optimistisk.

Martin

Gå till www.forster.se/referenser140609 för referenser till forskning

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Hur ska jag hantera min högkänslighet på bästa sätt?”

Fråga: Hej Liria! Jag lyssnade på dig i radioprogrammet ”P4 Extra” om ”Lär dig göra det bästa av din högkänslighet”. Jag fastnade för det du sade om att högkänslighet innebär fantastiska upplevelser och är en tillgång, men dessutom också innebär psykiskt lidande. Jag tycker att den delen hamnar i skuggan många gånger, det känns som att högkänsligheten idealiseras nu för tiden. Vi högkänsliga är de nya supermänniskorna.

Jag känner inte igen mig i den idealiserade bilden. Jag tycker att det är jobbigt när jag är mitt i en känslostorm och inte vet vart ska jag ta vägen med mina känslor eller när en icke illa menad kommentar om min person gör att hela min vecka blir förstörd för att jag inte kan sluta älta. Eller när jag känner mig gråtfärdig för att en granne går förbi mig utan att hälsa. Situationerna är många. Jag är tacksam för alla råd och tips om hur jag kan hantera min högkänslighet på ett bättre sätt.

Högkänslig

Svar: Hej högkänslig! Jag skulle vilja börja med att kort beskriva vad högkänslighet är och hur den kan yttra sig, innan jag ger dig förslag på hur du kan hjälpa dig själv att få ett bra liv med, och trots, din högkänslighet.

Det är den amerikanska psykologen Elaine Aron som uppmärksammat och beskrivit fenomenet ”highly sensitive person”, ofta förkortat till HSP. Den svenska benämningen är högkänslig person.

Elaine Aron betonar att högkänslighet inte är en personlighetsstörning eller en ny bokstavsdiagnos, utan ett personlighetsdrag. Uppskattningar säger att ungefär var femte person har drag av högkänslighet. Det är lika vanligt hos män som hos kvinnor.

Troligen är HSP en medfödd egenskap men man vet väldigt lite om det ännu. Mekanismerna bakom HSP är oklara. Från vetenskaplig synpunkt handlar det än så länge om ett fenomen som är beskrivet, men som ännu inte är utrett och förklarat. Men en vanlig beskrivning är att det handlar om en låg tröskel för sinnesintryck och svårigheter att reglera känslorna. Det du beskriver är ett bra exempel, en granne hälsar inte och hela veckan kan bli förstörd.

Elaine Aron idealiserar inte HSP som personlighetsdrag utan tar upp komplexiteten med att vara högkänslig. Hon beskriver, utifrån djupintervjuer med personer som uppfattar sig som HSP, att man upplever att man både har styrkor och svagheter.

Många berättar att den ökade känsligheten gör att de är lyhörda och känsliga för andras behov – egenskaper som uppskattas, och blir till fördel i vissa yrken. Men också att de lätt blir ”uppjagade”, är känsliga för smärta, både psykisk och fysisk, och har en låg tolerans för stress. Högkänsliga personer har också ansetts ha en ökad risk för att drabbas av utmattning och andra stressrelaterade symtom.

Men, påpekar Aron, det finns också ett inslag i HSP av ”fördelaktig känslighet”. På en arbetsplats är det inte sällan den högkänsliga som är den något försiktiga och eftertänksamma som ser riskerna med en idé före de andra, som helst bara tänker på att komma i gång. Inte sällan är det också HSP-drag som finns hos den arbetskamrat som alla uppskattar för hens förmåga att lyssna och förstå.

Vad kan man göra för att hjälpa sig själv?

En grundregel för en högkänslig person utifrån beprövad erfarenhet verkar vara att hitta en balans i vardagen så man inte behöver drunkna i känslor och intryck. Det handlar mycket om att acceptera att man är extra känslig för intryck, och att man drabbas oftare av känslostormar och delvis är av en annan sort än den lite mer hårdhudade majoriteten.

Samtidigt som man tar till vara de saker som kan vara en tillgång när man är högkänslig.

Här är en modell som du kan prova för att hantera din högkänslighet. Den omfattar tre sätt som kan användas var för sig eller tillsammans.

1. Ha en livsstil i balans: Planera så att du kan ha tid för vila och återhämtning i vardagen. Ta korta andningspauser var tredje timme. Andas bara i lugn och ro i cirka tre, fyra minuter. Om du vill, koncentrera dig på en mental bild som innebär lugn för just dig. Detta kan hjälpa dig att sortera intryck och vila mitt i vardagen.
Eller ge dig tid för att varva ner och vila en stund när du kommer hem. Vila behöver inte innebära att du passivt sitter framför tv:n eller lägger dig i sängen.
Att exempelvis vistas i naturen eller ta en kort promenad där man bara koncentrerar sig på himlen kan också vara vilsamt. Se till att du sover tillräckligt mycket.
Hur reagerar du på kaffe eller alkohol? Behöver du minska ner eller sluta? Det finns hjälp att få.

2. Lär dig att hantera din omgivning:
Hur kan du hantera andras krav eller önskemål om exempelvis umgänge när du bara vill vila upp dig?
Lär dig att sätta gränser genom att använda dig av ”jag-budskapet”. Prin­cipen är att man ska utgå ifrån sina egna känslor, berätta om det man behöver och föreslå ett alternativ. Säg något i stil med: ”Tack för inbjudan till afterwork men efter en veckas arbete behöver jag vila och återhämta mig. Men, kan vi luncha tillsammans någon gång i nästa vecka i stället?”

3. Tillämpa mindfulness (med­veten närvaro) för att hantera dina känslostormar: Stanna i dina känslor. Fly inte när amygdala, som tillhör det limbiska systemet, aktiveras.
Uppmärksamma dina larmsignaler, exempelvis händelser, påträngande tankar som du ältar, obehagliga känslor, stress- och sensoriska reaktioner i nuet.
Genom att tillåta dig att uppleva dina påträngande känslor, tankar och sensoriska blir det paradoxalt nog lättare för dig att distansera dig från dem. Det som händer är att pannloben som står för de rationella delarna av din hjärna får möjlighet att komma igång och koppla in logiken igen.

Observera och beskriv det du känner och tänker, så hjälper du pannloben. Du kan sätta ord på det genom att skriva eller spela in dig i mobilen, du kan rita eller måla … gör det som passar dig bäst.
Viktigt är att du beskriver det du upplever utan att värdera och döma. Undvik att resonera i kategorier som bra, dåligt, borde, borde inte … Bedömningar hindrar dig att vara i direkt kontakt med det du upplever.
Acceptera att det är som det är just nu. Kämpa inte emot, acceptera i stället och låt alla känslor, tankar och sinnesintryck finnas där inom dig. Du är just nu mitt i en tanke-, sinnes- eller känslostorm. Dina känslor, tankar och sinnesintryck är som vågor. Vågorna kommer att stegras för att efter ett tag plana ut och ge plats för ett lugnare tillstånd.

Lös problemet genom att kämpa för förändring eller släpp taget. Reflektera och ta beslutet om det du behöver är att agera, det vill säga lösa problemet, lära dig att hantera stress, sätta gränser … eller om du bara ska acceptera att just nu är det som det är och släppa taget.

Du bestämmer vad som är bäst för dig på kort och lång sikt!

Varma hälsningar,
Liria.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Vad ska jag göra för att inte irritera mig på mina styvbarn?”

Fråga: Jag lever sedan ett par år tillbaka med en man som har två barn sedan tidigare, vi har också ett gemensamt yngre barn. I stort har vi det bra, vi har det ganska harmoniskt de veckor barnen är hos oss (varannan vecka), de accepterar mig och accepterar när jag säger till dem. De fungerar mycket bra tillsammans med vår dotter och verkar tycka om mig, de kan båda två krypa upp i mitt knä, be mig att ligga bredvid dem på kvällen när de ska sova och så vidare. Jag vill väldigt gärna att vår familj ska fungera och jag och min sambo jobbar medvetet för att det skall bli så.

Jag kan dock inte komma ifrån att jag tycker att det är väldigt jobbigt att ha styvbarn. De tar mycket av min energi och jag irriterar mig mycket på dem. Ibland vet jag inte hur jag ska stå ut när de är hemma hos oss, det känns som att jag inte kan koppla av i mitt eget hem.

Trots att jag tycker att jag jobbar mycket med det har jag en laddad relation till dem, jag vet inte om det grundar sig i att min sambo har dem tillsammans med en annan kvinna eller i att jag tvingas leva med dem trots att jag helst skulle slippa. För det mesta kan jag behärska mitt humör, men ibland blir jag väldigt arg och på dåligt humör när de är hemma hos oss.

Att vara styvförälder är något av det svåraste jag gjort hittills och jag tycker inte att jag hittar ett förhållningssätt som fungerar. Jag hamnar lätt i tankar som ”vad lätt allt hade varit om de inte funnits”, ”jag avundas dem som har en kärnfamilj” och så vidare. Jag kommer ofta på mig själv med att vara ganska missunnsam mot dem.

Varför är det så svårt att leva med andras barn, kan det vara kulturellt betingat att jag reagerar som jag gör? Hur kan jag göra för att hitta en relation till dem som fungerar? Finns det något generellt att säga om styvfamiljer som fungerar väl?

Svar: Tack för ditt ärliga och öppna brev. Jag tror att vissa skulle avfärda dina frågor med ett ganska kort svar: Så länge du känner att du helst vill slippa styvbarnen kommer din relation till dem att förbli dålig. Självklart är det så, men din fråga är väl egentligen varför du känner så ibland. Jag kan intyga att många styvföräldrar kan känna likadant, men få pratar öppet om det. Jag förstår att du är rådvill, eftersom det är svårt att tvinga fram eller bort känslor.

Jag vill börja med din fråga om vad man vet generellt om styvfamiljer. De flesta studier som har undersökt hur styvföräldrar mår och klarar familje­livet pekar på att de har det lite tuffare än biologiska föräldrar. Samtidigt verkar det inte ha så mycket att göra med själva familjeformen, utan beror till stor del på hur familjemedlemmarna kommunicerar och umgås med varand­ra. Med andra ord kan styvföräldrar må sämre än andra föräldrar, men behöver inte göra det om samspelet i familjen fungerar.

En återkommande slutsats är att relationen till den andra föräldern i hög grad påverkar hur man som styvförälder kan relatera till barnen. Så är det i familjer i största allmänhet, men föräldrarnas inbördes relation verkar ha särskilt stor betydelse just i familjer med en styvförälder. I en studie såg man också att ett gott stöd från den biologiska föräldern var det som främst minskade risken för att en styvförälder skulle må dåligt i familjen. Ett gott stöd kan till exempel handla om att ge styvföräldern utrymme och att fatta gemensamma beslut rörande barnen.

Du undrar hur du ska göra för att få en bra relation till styvbarnen. Du tar samtidigt inte upp några konkreta exempel på problem i relationen. Vad är det som väcker din irritation eller ilska? Är det något barnen gör eller saker som händer i familjen? Om det finns olösta problem som är svåra att ta upp är det viktigt att du vågar göra det. Man vet nämligen att styvföräldrar lätt kan hamna i ett mönster av att undvika konflikter om de inte upplever sig ha mandat att begära vissa saker.

Du skriver att du kan avundas kärn­familjer. På vilket sätt? Vad är det som är enklare för dem? Uppstår det situationer då du känner att du inte kan agera som du vill eller där andra i familjen gör saker du ogillar? Vad är skillnaden rent konkret de veckor styvbarnen bor hos er? Svaren på dessa frågor kan blottlägga konflikter som du kanske måste ta upp med resten av familjen.

Att undvika konflikter kan vara en del av ett större mönster där styvföräldern i allmänhet försöker anpassa sig för att vinna barnens förtroende. Man vet att det trots goda avsikter leder till en sämre relation. Motsatsen förekommer förstås också, det vill säga att styvföräldrar anstränger sig för lite för att anpassa sig efter barnens behov eller intressen.

De starkaste relationerna mellan styvföräldrar och styvbarn finner man i familjer där båda parter tar plats och anpassar sig efter varandra. Jag undrar samtidigt om er relation i praktiken är så dålig. Eller utgörs problemen mest av dina egna tankar och känslor om att vara styvmamma, jämfört med hur det skulle kännas att leva i en kärnfamilj?

Även om du inte kan tvinga fram andra känslor för styvbarnen, så kan du kanske förskjuta ditt perspektiv på tillvaron en bit. Det låter som om du för en inre kamp där du när drömmar om en kärnfamilj och därmed inte kan slå dig till ro med att du faktiskt lever i ett annat slags familj. Om du vill fortsätta att leva med din sambo är utmaningen att känslomässigt acceptera det som inte går att förändra – att det finns tre barn i familjen. Ju mer du kan släppa den inre kampen, desto mer kan du ägna kraft åt att faktiskt leva med den familj du har.

Ser du väldigt olika på ert gemensamma barn och på styvbarnen? Jag ställer frågan mest för att illustrera hur orden vi använder leder oss till att känna och tänka i vissa banor.

Om du vill förändra ditt perspektiv på familjen kan första steget vara att förändra ditt sätt att prata, vilket i förlängningen förändrar ditt sätt att tänka. Det finns flera exempel i ditt brev på hur orden förstärker avståndet mellan dig och styvbarnen. Du skriver att du tvingas leva med dem trots att du helst skulle slippa och att du ibland har svårt att stå ut när ”de är hemma hos oss”.

Du skriver också att du inte kan koppla av i ”ditt eget hem”. Det är också deras hem. Det är ert gemensamma hem. Jag förstår att du inte menar det på detta sätt, men jag överdriver för att illustrera ordens betydelse.

Du undrar också om dina känslor kan vara kulturellt betingade. Jag tror att det kan ligga något i det och att de ord du väljer bottnar i en kulturell föreställning om hur det är att leva som styvförälder. Forskningen jag nämnde tidigare pekar mot att styvföräldrar kan uppleva en konflikt som onödigt stor just på grund av kulturella förväntningar. När samma konflikt uppstår i en kärnfamilj kan man inte skylla på den elaka styvmodern.
Det har också visat sig att styvföräldrar med mer traditionella värderingar om äktenskap och familjeliv mår sämre än andra styvföräldrar.

Jag vet inte om det är nödvändigt för dig att jobba med dina värderingar, men det är min bästa gissning. Jag menar inte att du ska slå knut på dig själv och låtsas som om relationen till alla tre barnen är likadan. Bara försöka acceptera att ni lever tillsammans i en familj.

Gå till www.forster.se/referenser140526 för att läsa mer om forskningen i svaret.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Hur går jag vidare i relationen med min kollega?

Fråga: Hej Liria!
Det har väl skrivits spaltmeter om olycklig kärlek. Här kommer då en fråga på samma ämne men med en ganska så tidstypisk knorr. Jag har haft en kärleksrelation med en kollega de sista sex månaderna. Hon har hela tiden varit tydlig med att det handlar om det fysiska mycket snarare än det emotionella även om det mycket tydligt finns väldigt starka emotionella band. Självklart trillade jag dit och blev väldigt kär i henne, känslor som inte är direkt besvarade eftersom hon inte anser sig kunna gå in i ett förhållande nu. Tyvärr är det så att jag måste fortsätta att arbeta tillsammans med henne så jag försöker hitta ett sätt att gå vidare där vi kan fortsätta att vara vänner. Vi har bägge den ambitionen men det är självklart ganska svårt.

En viktig abrovink i det hela är att jag på grund av jobbet behöver arbeta på annan ort som tillsammans med henne under en period på minst sex månader.

Så min fråga är hur jag skall göra för att komma vidare här. Allra helst skulle jag vilja få till ett förhållande med henne men det verkar inte vara en möjlighet så jag måste inrikta mig på att bli av med de romantiska känslorna. Enklast vore väl att ge sig ut och dejta men när man sällan är hemma, hela tiden är tvingad att umgås med nämnda kollega i tjänsten, och på annan ort inte ha någon annan att umgås med mer än henne, så begränsas möjligheterna ganska rejält. Jag anses som väldigt framgångsrik i mitt jobb och kolleger på min nivå finns det inte många av så jag har ingen möjlighet att få någon annan kollega att ta hennes jobb, och själv skulle jag inte drömma om att tacka nej till denna chans.

Kaffekoppen

Svar: Hej ”Kaffekoppen”,

Din fråga kretsar kring hur du ska gå vidare med din kärleksrelation med din kollega, och jag väljer att använda orden ”kretsa kring”. Mitt intryck när jag läser ditt brev är att flera tankar och känslor beträffande din relation inte uttalas så tydligt av dig utan bara antyds mellan raderna.

Jag tror att du måste göra tydligare för dig vad du innerst inne vill i förhållande till din kollega. Du kan släppa taget om henne, och välja att ha som mål att bibehålla en professionell relation till henne, och kanske också vara en vän. Med du har faktiskt också möjligheten att konstatera att du älskar henne, och ser henne som en kvinna som du vill bilda familj med och leva ditt liv med. Hon säger att ni bara har en sexuell relation samtidigt som du skriver att ”det finns väldigt starka emotionella band”. Är det enbart du som upplever det så, eller är det så för er båda?

Svaret på den frågan är nog ganska avgörande för vad du ska välja att göra nu. Mitt råd är att du svarar på ett eftertänksamt sätt på den frågan för din egen del, och också utforskar vad hon känner. Visst, det är att avslöja dig och det gör dig sårbar, men det är den riskabla vägen vi får välja att gå när vi vill komma nära en annan människa. Att vi allt mer tydligt visar vårt behov av den andra.

Kom ihåg att en relation inte är för alltid given till sin karaktär. Den kan växa och fördjupas, och det är kanske du som måste ta initiativet ännu mer till detta om det är vad du verkligen vill. Hur kommer det sig att hon ”anser sig inte kunna gå in i ett förhållande”? Finns det saker som hon behöver för att våga satsa på dig, som du kan tillgodose bara du får veta vad hon behöver?

Det är en väg att gå. Den andra är att du tar initiativet till att avsluta er relation, att du ”blir av med de romantiska känslorna”, om du bedömer att den första vägen är stängd. Du bör göra tydligare för dig vad det innebär i så fall. Ska ni sluta ha sex? Blir ni då vänner eller bara kolleger? Det är nog viktigt att du gör era känslor och roller tydliga för dig och henne. Ni har ett gemensamt uppdrag under ett halvår framför er, där ni inte kommer att ”ha någon annan att umgås med”.

Det är klart att det kommer att bli besvärligt för dig att ha henne nära dig när du är förälskad i henne, och om du avvisas känslomässigt av henne. Det finns en myt som säger att man ska ha kontroll över sina känslor, och att vi måste göra oss av med svåra känslor för att må bra. Sanningen är att vi har mycket mindre makt över våra känslor än vad vi vill tro och vill ha. Mitt råd är att du inte går i fällan att göra det som vi gärna försöker göra, när svåra känslor tränger sig på oss – bekämpa dem eller fly dem. Kontrollstrategier som att bekämpa, argumentera emot eller ta befälet över känslor fungerar sällan utan leder ofta till ett ältande av hur saker och ting borde vara, och det som kunde ha fått vara en smärta under en tid blir i stället ett långvarigt lidande.

Ta emot dina känslor som sorg och ilska som de är, i stället för att försöka undertrycka dem eller skjuta dem ifrån dig. Acceptera dem. Det gör dem lättare att bära, och har den paradoxala effekten att de plågar dig mindre än om du försöker trycka undan dem, och de släpper tidigare taget om dig. En metafor för att beskriva detta fenomen är att våra försök att kontrollera otillåtna känslor är som att försöka hålla en boll under vatten. Så länge du trycker ner den under vattnet stannar den under ytan. Men till sist blir du trött i armarna, och i samma ögonblick som du inte orkar längre far bollen rakt upp ur vattnet. En accepterande hållning är att i stället ”ta upp bollen och bära den med sig under armen.”

Varma hälsningar, Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Hur kan vi få sexåringen att bråka mindre med syskonen?

Fråga: Vår familj består av oss föräldrar och tre barn i åldrarna 2, 4 och 6 år. Vi lever i min mening ett bra och harmoniskt liv, jobbar båda deltid och har mycket tid för familjen. Men vår sexårige son har ibland svårt att hantera situationer där han inte får som han vill eller att det inte går som han planerat. Det kan till exempel uppstå problem när han måste avbryta en rolig aktivitet eller om hans yngre bror vinner över honom i någon av deras tävlingar. Han blir då sur och är något av hans yngre syskon involverade kan det ibland sluta med att han slår denne som straff.

Det är som om han inte kan kontrollera sin ilska utan agerar helt impulsivt. Som förälder har jag inga problem med att han blir arg och visar sina känslor (stampar i golvet, skriker, gråter eller vad det nu kan vara) utan bekräftar dem i stället. Det är när han ger sig på sina yngre syskon som det blir jobbigt. Lillasyster bankade på teven i morse varpå han slog till henne. Han motiverar det med att hon gjorde något man inte får göra. Han tar liksom på sig rollen att dela ut straff för vad han anser är fel beteende hos de yngre syskonen. Även roliga aktiviteter kan sluta på detta sätt..

Vi har pratat med honom om detta så många gånger nu – att man inte alltid kan vinna, att det gör ont när han slår lillebror eller lillasyster, att det finns vissa saker som mamma och pappa måste få bestämma. När vi gör det säger han precis som det är: jag slog eller knuffade honom för att han inte skulle vinna, eller för att han eller hon var dum. Jag har vid ett par tillfällen pratat med honom för att förebygga att problem ska uppstå, vilket inte har fungerat. Vi har även försökt välja våra strider, blundat för tjuvnyp och dragit ned på tjat och gnat men det hela har blivit så uppenbart nu under påskhelgen med fyra dagar av mycket konflikter, frustration och tjat, så himla trist.

I övrigt fungerar det bra i samspel med andra, han har kompisar, klarar förskolan bra, gillar att vara aktiv, tycker för det mesta om att leka med sina syskon, blir bekräftad av oss föräldrar, tillbringar egen tid med oss och farmor/farfar.

Vad kan vi som föräldrar göra för att minimera konflikterna han har med sina yngre syskon?

Undrande mamma

Svar: Syskonbråk är det mest förekommande problemet i breven till den här spalten och jag har skrivit om det flera gånger. Jag repeterar därför kort en del från mina tidigare svar, innan jag diskuterar vad som kan vara viktigt i just er familj.

Det tål att upprepas hur vanligt syskonbråk är. I snitt bråkar barn i förskoleåldern ungefär åtta gånger i timmen och bråken inleds ofta av ett äldre syskon. Det viktigaste för den fortsatta relationen mellan syskon är inte hur mycket de bråkar utan om de kan ha utbyte av och leka med varandra mellan bråken.

Påståendet att barn lär sig att lösa konflikter om de får göra det på egen hand verkar inte riktigt stämma. Endast en minoritet av alla syskonbråk slutar nämligen konstruktivt. Generellt bör alltså föräldrar försöka medla i bråk, men det blir inte automatiskt bättre bara för att vuxna lägger sig i.

En klar majoritet av syskonbråk handlar om mitt och ditt, bråk om ägodelar. Du tar upp två andra exempel i ditt brev som jag tänker fokusera på i resten av svaret. Vi börjar med konflikterna som handlar om att tävla och förlora.

Du skriver att ni har pratat mycket om att man inte kan vinna jämt, men att det inte verkar hjälpa. Ni skulle kunna pröva en annan väg, som innebär att ni helt slutar att försöka övertyga honom med ord och argument. Risken är nämligen att man hamnar i ändlösa diskussioner som bara leder till en maktkamp.

Ofta kan man nå längre genom att avleda och distrahera exempelvis genom att börja skoja med barnen i tävlingssituationen. Häng med i tävlingen och förlora själva på något drastiskt sätt (till exempel dratta på ändan). I bästa fall dras han med i ert skojande och hela situationen kan avdramatiseras. Om det är svårt att få med honom kan ett alternativ vara att fånga upp småsyskonet innan sonens tävling har gått för långt, eller att låta båda barnen tävla mot er. Min poäng är att försöka avstyra tävlingen genom lek snarare än med ord.

Ni kan också pröva att hitta andra slags lekar, som inte handlar om tävling eller konkurrens. Skapa förutsättningar för aktiviteter som bygger på samarbete eller fri lek. Man har sett att fantasilekar och rollekar kan vara särskilt utvecklande för barns empati och därmed minska risken för bråk. När barn fantiserar tillsammans måste de nämligen ta varandras perspektiv för att förstå vad som händer i leken.

Vi fortsätter med konflikterna där sonen blir polis och straffar sina yngre syskon. Å ena sidan är det inte konstigt att han reagerar, det gör många barn, men det är sättet han reagerar på som är oacceptabelt. En möjlig förklaring till den ilska han känner mot syskonen kan vara hur han uppfattar sin roll i familjen. Att döma av ditt brev blir det mycket diskussioner, tjat och tillsägelser även om ni försöker blunda ibland och välja strider. Det finns därför en risk att han känner sig orättvist utpekad, medan syskonen kommer undan. När barn känner sig orättvist behandlade brukar de ofta kompensera genom att själva börja straffa syskonen. Om det ligger till på detta sätt är er utmaning att försöka ge honom en ny roll i familjen, där han inte känner sig lika anklagad.

Det är bra att släppa alla ambitioner att tala er son tillrätta medan konflikten pågår och känslorna svallar. Avbryt bara så fort ni kan och med så få ord som möjligt. Skilj barnen åt och ta diskussionen när lugnet har lagt sig. Forskning har visat att syskon i mycket högre grad kan hitta konstruktiva lösningar på konflikter om man gör på detta sätt.

När ni pratar med er son om vad som hänt är det också bra att först visa förståelse för hans känslor innan ni diskuterar förändringar. Även i diskussionerna som sker i efterhand tror jag att ni kan låta bli att förklara för honom vad han gjorde fel eller inte får göra. Du skriver ju att ni har gjort det många gånger och han vet säkert redan vad som gäller. En bra strategi verkar i stället vara att göra händelserna till ett gemensamt problem, hur ska vi lösa det här? Be honom om egna förslag på förändringar. Vad vill han att ni ska göra? Kan han komma på något han själv kan göra annorlunda? Poängen är att göra honom delaktig.

Till sist tar jag upp möjligheten att förebygga problem genom samtal. Generellt finns det en risk att barn upplever sådana samtal som förmaningar snarare än välvilliga påminnelser. Även om man håller en vänlig ton kan barnet ana förälderns oro och negativa förväntningar.

Barnet kan lätt känna sig som en bråkstake som behöver sådana påminnelser, varför skulle inte jag vara snäll? Därför måste man undvika frågan om att vara snäll, bråkig eller dum. I stället får man försöka ge barnet konkreta uppgifter som handlar om något helt annat. Det kan till exempel vara att hjälpa er eller syskonen med något: När vi kommer till badhuset måste du hålla lillasyster i handen så att hon inte trillar i bassängen. Det vore toppen om du kan göra det. Rollen som hjälpare är förstås tacksammare än att vara bråkstake.

Martin

För mer läsning om forskning kring syskon­bråk: www.forster.se/referenser140512

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Varför blir jag alltid förälskad i någon annan än min partner?”

Fråga: Hej, jag orkar inte riktigt med mitt liv, eller mig själv. Jag verkar inte klara av att vara i ett monogamt förhållande, fast det är det enda jag vill. Ett polygamt förhållande skulle jag helt enkelt aldrig klara av. Efter ett antal pojkvänner som betedde sig kasst (lögner, misshandel, med mera), så träffade jag en underbar kille. Han är den snällaste som finns, men han älskar mig nästan för mycket; han är beroende av mig och min närhet för att över huvud taget må bra.

Detta tycker jag är ganska jobbigt, å ena sidan behöver jag trygghet själv, men å andra sidan får jag panik om någon trycker ner min självständighet. Han är också osäker och det verkar tyvärr inte gå över trots att vi varit tillsammans i flera år. Jag har tänkt att detta är sidor jag kan leva med – alla har ju mer eller mindre dåliga sidor – för jag älskar honom jättemycket och han har blivit min bästa vän.

Men så kom jag i slutet av förra året till en ny arbetsplats. Efter några månaders oskyldig flört har en arbetskamrat tagit upp att han är kär i mig och jag känner samma sak. Vi har umgåtts ganska mycket privat som vänner och klickar verkligen till hundra procent. Problemet är bara att detta inte är första gången det händer. I nästan alla andra relationer så har det tagit slut för att jag har fallit för någon annan, men då trodde jag att det var för att jag behövde en anledning att lämna ett destruktivt förhållande. I dag har jag dock inget destruktivt förhållande, så hur ska jag tolka det här mönstret? Att jag inte älskar min partner nog eller att jag faller för enkelt så fort någon visar intresse?

Hur ska man över huvud taget veta när något är värt att satsa på eller inte? Jag orkar inte byta partner vart och vartannat år resten av mitt liv men jag kan inte sluta tänka på den här personen, och det ska tilläggas att även han är i en väldigt seriös relation.

Hälsningar från en trött person.

Svar: Hej! Det är klart att du är trött, att känna att vi hamnar i gamla mönster gör oss energilösa. Ditt gamla sätt, att lämna en relation när du tröttnar på den genom att bli förälskad, känns inte rimligt den här gången eftersom din pojkvän är en bra person i motsats till dina tidigare pojkvänner. Du inser det, även om du irriteras över att han älskar dig ”nästan för mycket” och är så beroende av dig. Jag får en bild av att du under lång tid försökt anpassa dig till din pojkvän, men sedan en tid vill du inte längre för att det känns allt svårare för dig. Och nu har den gamla lösningen blivit möjlig. Det finns en annan man som du är förälskad i på din arbetsplats, samtidigt som du tvekar den här gången. Du vill inte längre ”byta partner vart och vartannat år”.

Du har några frågor som jag tror många känner igen sig i. Jag börjar med att svara på dem. Sedan kommer jag att ha mina svar som en utgångspunkt för några handfasta råd till dig.

Är du en person som faller så snart någon visar intresse för dig? Utifrån det som du berättar om hur olyckliga dina tidigare relationer har varit så tror jag inte det. Kan det inte snarare vara som du skriver, att intresset gav dig skäl till att lämna ”destruktiva förhållanden”? Du skriver att du har ett stort behov av trygghet. Möjligen är det så att du genom att bli förälskad när du är i ett förhållande som du vill lämna skapar en garanti mot att bli ensam. Kan det stämma? Innebörden i detta kan också vara att du inte blir förälskad av en slump utan väljer att bli förälskad. Som ett sätt och en förutsättning för att våga bryta dig loss. Fundera gärna om det stämmer in på det du känner. Om ditt svar blir att det stämmer så ger det dig också en valfrihet. Jag återkommer till det.

Så till frågan om varför du återigen är förälskad i en annan man trots att du har en ”underbar kille”. En möjlig förklaring är nog att du är fast i ett mönster. Du har återgått till din välbekanta strategi som hittills har hjälpt dig och som du känner dig trygg med. Det är ofta så vi gör i besvärliga lägen. Men som du påpekar är det annorlunda den här gången. Din nuvarande pojkvän är snäll och älskar dig. Så att välja den vägen känns inte rimligt den här gången.

Du har ytterligare en fråga: Hur ska man över huvud taget veta när något är värt att satsa på? Jag ska svara även på det. Men jag gör det inom ramen för mina råd till dig.  Mitt första råd handlar om just det: Tänk efter ännu mer vad det är för egenskaper hos din pojkvän som gör att du kanske ändå vill satsa på honom. Hitta det som finns. Gör det ännu tydligare för dig.

Det är inte ovanligt att man dras till varandras motsatser. Kanske det är så även för er. Det ligger då i sakens natur att man behöver vänja sig vid varandras olikheter. Du verkar behöva ett visst avstånd och oberoende. För honom kan det handla om att stå ut med den osäkerhet som det kan väcka hos honom.

Mitt andra råd är att du på ett tydligt men ändå ömsint sätt bjuder in till samtal er emellan om detta i en lugn och trygg stund. Använd dig gärna av formuleringar som exempelvis: ”När du blir orolig bara för att jag vill vara på egen hand en kväll, så känner jag mig instängd. Jag älskar dig samtidigt som jag behöver utrymme för mig själv då och då. Hur kan vi göra för att du ska känna dig trygg i vår relation och jag ska kunna ha tid för mig själv?” Berätta för varandra hur ni tänker och känner. Lyssna på varandra. Ta ett gemensamt ansvar för att inte hamna i gräl och anklagelser. När ni är på väg att börja gräla kan ni  påminna varandra och säga något i stil med: ”Men nu är vi på väg dit igen. Nu stoppar vi och börjar om!”. Använd humor, visa ömhet, fokusera på den goda viljan hos er båda.

Blir det besvärligt kan ett alternativ vara att ni hittar en erfaren familjerådgivare eller psykoterapeut som arbetar med parterapi, som kan hjälpa er att komma vidare.

Mitt tredje råd är att du, om du verkligen vill satsa på din pojkvän, sätter din förälskelse i din kollega i karantän tills vidare. Det handlar om att ge dig en chans att bryta ditt gamla mönster. Och också om att ge ditt nuvarande förhållande en ärlig chans. Jag inser att det inte är enkelt, förälskelsen har sin stora lockelse och magi. Men sanningen är ändå att vi har ett val, vi kan välja att bejaka den eller inte.

Gör förslagsvis så här: Berätta för din kollega att du satsar på ditt förhållande. Att du inte är redo för ett nytt förhållande. Tillämpa därefter nolltolerans. Var korrekt på arbetet i möten med honom, men flörta inte. Undvik att fika och äta lunch tillsammans och träffa inte honom privat. Låt era möten på arbetsplatsen handla om arbetet och inget annat. Gör med andra ord tvärtom mot vad du förmodligen gjort hittills. Visst, du kommer att känna saknad och tomhet. Du kommer säkert att oroa dig för att du kanske stänger en dörr som du skulle vilja ha öppen. Som självhjälp kan du påminna dig om dina egna skäl att göra detta. Hitta om och om igen din motivation till att göra på det sättet.

Här är avslutningsvis några tips på böcker om kärleksrelationer som jag rekommenderar dig att läsa:
”Konsten att hålla ihop: en handbok i kärlek” av Malou von Sivers och Lennart Lindgren
”Kärlek, hur fan gör man?” Av Bob Hansson

Ta väl hand om dig!
Liria