”Jag grubblar över om livet skulle vara bättre någon annanstans”

Ska familjen stanna i stor­staden eller flytta till en mindre­ ort? Blir livet bättre för barnen om de flyttar, eller är det kanske tvärtom? Ständiga grubblerier över vilket beslut de ska fatta tar mycket kraft.

Fråga:

Hej! Jag skriver för att få råd om hur jag ska förhålla mig till vad som för mig är en existentiell fråga, som tar mycket kraft och tid i anspråk. Det handlar om var vi i vår familj har vår framtid, var vi vill bo och se våra barn växa upp: i storstaden eller närmare naturen (i en stad i Norrland i vårt fall). Jag grubblar mycket över detta och känner mig ibland skamsen över att se det som ”jobbigt” i en tid när så många tvingas på flykt från hus och hem – de har knappast ett val.

Vi bor för närvarande i lägenhet i en stor stad och lever fullt tillfredsställande liv med arbete, vänner och familj på nära håll. Sedan vi fick tre barn i rask takt har dock våra prioriteringar och syn på framtiden ändrats. Vill vi att de ska växa upp med den ökade stress och press det innebär att leva i en stor stad, bo (förhållandevis) trångt, vara inomhus en stor del av året och se på tv, kanske inte få uppleva friluftsliv och natur som vi gjorde när vi var små?

Detsamma gäller oss vuxna. Vad för slags liv vill vi se tillbaka på om fyrtio år – ett liv närmare naturen i ett lägre tempo, kanske med större materiell välfärd (vi har råd att bo större utanför stan)? Eller en chans att förverkliga oss själva i våra karriärer, leva med ett stort utbud av kultur och mångfald, ­gemenskapen i det stora kontaktnät vi redan har här i stan?

Om vi flyttar kommer vi att få närhet till delar av familjen, medan de flesta (som är barnvakter nu) inte kommer att finnas tillgängliga. Vi har en handfull vänner i den stad vi funderar på att flytta till, men inte mycket mer. Vi skulle behöva bygga upp nya kontaktnät och hoppas på att få bli insläppta i nya umgängeskretsar. Jag, som är väldigt social, är rädd att jag skulle bli uttråkad av att inte känna tillräckligt mycket folk.

Våra farhågor kring att flytta kretsar även kring frågor som trygghet och gemenskap. Kommer vi, som är normbrytare på vissa sätt, att kunna finna oss till rätta på en mindre ort? Fördomen är ju att det är svårare att ”sticka ut” på mindre orter. Kommer detta att drabba våra barn, som där vi bor nu inte upplever sig annorlunda? Här finns det många andra som också avviker från ”den vita hetero-kärn­familjsnormen med biologiska barn” i samma kvarter. Vi skulle helst av allt vilja fatta ett beslut som vi kan leva med en tid och slippa den här ständiga frågan som gnager i huvudet: skulle mitt liv vara bättre någon annanstans?

Jag önskar att jag kunde fatta ett beslut och nöja mig med det och slippa den här ambivalensen. Har du några råd kring hur vi kan komma närmare svaren på våra frågor? Vi har prövat att göra plus- och minuslistor och det gav vissa nya insikter. Vad finns det för andra metoder eller förhållningssätt som kan hjälpa oss?
”Gräset grönare på andra sidan?”

Svar:

Hej! Det är helt rimligt att fråga sig emellanåt om det kanske trots allt är ”grönare på andra sidan”. Vi människor strävar nästan alltid efter att få det bättre. Inom evolutionspsykologin beskrivs det som ett grundläggande karaktärsdrag hos oss människor, som förklarar våra framsteg. Och ett sätt att få det bättre är ibland att vi flyttar på oss.

Statistiska centralbyrån beskriver att det finns några typiska flyttmönster för oss svenskar, som just handlar om denna strävan att få det bättre. I åldrarna 19 till 23 år flyttar många ungdomar till en universitets- eller högskoleort för att studera. I åldrarna 24 till 28 år går flyttströmmen från universitets- och högskoleorten till stor­städerna, och i åldrarna strax över 30 år flyttar många barnfamiljer ut till förortskommunerna. Och precis som för er verkar ett viktigt skäl i den åldern vara att hitta en bra boendemiljö för barnen.

Det var faktiskt bara under den så kallade ”gröna vågen” under 1970-talet som befolkningen minskade i storstäderna. Sedan några år ökar den igen. Trots att vi flyttar allt mer så bor de flesta, omkring 75 procent, kvar i det län där de är födda, eller återvänder dit.

Du frågar om jag har något råd om ett ”förhållningssätt” som kan vara till hjälp för er. Jag tolkar det som att du frågar om det finns andra sätt att tänka, än på att flytta, för att bli mer nöjda mer era liv. Jag tror det. Jag ska strax resonera med dig om vad psykologin säger om vad som gör oss tillfreds med våra liv utifrån den så kallade lyckoforskningen.

Men låt mig först svara på din fråga om ni som ”normbrytare” kan få svårigheter på en mindre ort. Du nämner inte på vilka sätt som ni är normbrytare, men generellt sett är min erfarenhet att det tyvärr kan bli så. Även om det förstås finns undantag. Er oro för att ”sticka ut” och hur det kan påverka barnen bör ni ta på allvar. Kanske en lösning kan vara att ni testar under en tid att bo i den stad som ni överväger att flytta till. Och får erfarenheter som visar om er oro är berättigad eller inte, innan ni tar ett beslut.

Möjligen kan ni också fundera på uttrycket ”gräv där du står” när det gäller er ambition att barnen ska få uppleva friluftsliv och natur på det sätt som ni gjorde som barn. Exempel på att ”gräva där ni står” kan vara att ni hyr eller lånar ett fritidshus, eller hittar olika friluftsaktiviteter som erbjuds barn på ett organiserat sätt där ni bor, allt ifrån scouterna till sommarkollo.

Och så till frågan om det finns ett annat sätt att förhålla sig till dilemmat om huruvida det är ”grönare på andra sidan” än att överväga att flytta dit. I lyckoforskningen kan man se vilka faktorer som rent statistiskt gör oss lyckliga, och det finns faktiskt ingenting som tyder på att bättre materiell välfärd eller högre grad av personligt självförverkligande gör oss lyckligare. Visst känner man till en början en lyckokänsla när sådana förändringar inträffar. Men ganska snart är upplevelsen av ”lycka” tillbaka på samma nivå som innan.

Detta förklaras av ett fenomen som kallas för habitueringseffekten, det vill säga att man helt enkelt vänjer sig vid det som man har uppnått. När vi tänker över hur vi ska leva våra liv är detta viktigt att ta hänsyn till, säger lyckoforskningen. Annars är risken att vi ständigt längtar efter något annat än det vi har, och jagar efter en lycka som vi aldrig når fram till.

Det stämmer att vi mår bra av kärlek, vänskap, arbete och en aktiv fritid. Men lyckoforskningen utmanar faktiskt begreppet lycka. Och säger, lite drastiskt uttryckt, att livet egentligen inte går ut på att vara lycklig utan på att det ska vara meningsfullt. Det verkar som om vi först då upplever en genuin livskvalitet.

Vad är då meningsfullhet? Utöver kärlek, vänskap och arbete är det att vara en del i ett större sammanhang. Att höja blicken och inte vara så upptagen med att få det bra för egen räkning, att lägga tid och pengar på att hjälpa andra eller vara engagerad i en fråga som inte handlar om eget intresse, verkar ha särskilt positiva lyckoeffekter på oss människor.

Fundera gärna på om ett bättre liv för er kanske inte handlar så mycket om var ni bor utan om hur vardagen ser ut. Du nämnde rotlöshet som en känsla du har. Det finns tyvärr inga garantier för att den känslan försvinner av att byta bostadsort. Det låter för mig som om du längtar efter något som ger dig en känsla av tillhörighet. Om det är så kan den känslan guida dig till ett meningsfullt liv för dig. Ett lästips, om detta väckt ditt intresse, är boken ”Lyckofällan” av den australiensiska läkaren och psykoterapeuten Russ Harris.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Både frågan och svaret andas tungt Stockholmsperspektiv, skulle jag vilja säga. Som sagt, det framgår inte hur "normbrytande" frågeställarna är, eller hur liten den norrländska staden är, men ganska mycket har faktiskt hänt på området. I många avseenden är det nog lättare idag att komma in i gemenskapen på mindre orter än större, även om man är lite annorlunda. Det man dock inte kan förvänta sig att snabbt hitta en gemenskap som är annorlunda på samma sätt som en själv.

Kap Kennedy, 16:13, 30 november 2016. Anmäl

”Jag sörjer så mycket över att jag aldrig kommer att få barnbarn”

Alla i hennes omgivning har barnbarn, och pratar jämt om dem. Hon själv kommer inte att få några. Hur ska hon hantera sin växande och svårstyrda längtan, utan att bli bitter och orättvis mot omgivningen?

Fråga:
Mitt enda barn, min son, är drygt 40 år nu och har bara haft till- och frånförhållanden med kvinnor. Och de senaste tre åren har han levt ensam. Mina syskon säger att han är på väg att bli en typisk ungkarl för resten av sitt liv.

Men jag vill få barnbarn. Jag är 63 år och alla i min omgivning har barnbarn, mina syskon och våra vänner. Många har redan ett andra eller ett tredje barnbarn. Det finns faktiskt ingen omkring min man och mig som är i vår ålder som inte har barnbarn, och jag sörjer verkligen över att vi inte har barnbarn att glädjas åt och engagera oss i.

Vi arbetar båda fortfarande, och har på många sätt en bra vardag, men tomrummet efter barnbarn finns där och blir allt svårare att hantera. Jag oroar mig också för den situation som väntar om ett par år när vi båda är pensionärer, för hur trist det kan bli då utan att ha barnbarn att vara till hands för.

Man har tagit för givet att när man kommit upp i 60-årsåldern ska barnbarn vara nästa spännande och självklara steg i livet, och ge det en guldkant, men nu verkar det inte bli så. Och det är så svårt att behöva inse!

Mina känslor är starka kring detta. Min man är mer behärskad och säger att det kanske mest kan vara skönt att få slippa ansvaret, och berättar om pensionerade ­arbetskamrater som jäktar runt och som han tycker närmast utnyttjas som barnvakter av sina barn.

Men jag har bara en växande och svårstyrd längtan efter barnbarn. Jag skäms ibland över hur jag känner och reagerar. Jag är så avundsjuk på mina syskon och vänner som har barnbarn, och blir nästan arg när de pratar oupphörligen om vad de gör med sina barnbarn och hur fantastiska de är.

Jag förstår att de inte menar något illa, men ibland tycker jag att de kunde visa mer hänsyn, de vet att vi inte har några barnbarn och förmodligen aldrig kommer att få. Ett par väninnor som nyligen fick barnbarn har jag slutat träffa, det är olidligt när det enda samtal­sämnet blir deras barnbarn.

Vi har aldrig kritiserat vår son för att han inte bildat familj. Vi inser att det här är vårt, eller i varje fall mitt, problem och inte hans. Bara vid något tillfälle har det slunkit ur mig någon fråga om hur han ser på att skaffa barn, men han har undvikit att svara.

Jag är tacksam för råd om hur jag ska kunna sluta att vara så upp­tagen med min barnbarns­löshet för det tär en del på mig, och jag vill inte bli bitter och orättvis mot vår omgivning. Jag skulle till exempel kunna glädja mig mer över mina syskonbarnbarn än vad jag kan i dag.
Mamma till en ungkarl

Svar:
Hej! Du resonerar så eftertänksamt och nyanserat om din saknad efter barnbarn. Och du nämner i ditt brev, nästan i förbigående, ett sätt att hantera din saknad: att engagera dig ännu mer i dina syskonbarnbarn.

Jag ska strax ge dig några råd kring hur du kan komma förbi det som verkar besvära dig mest, att du har blivit så ”upptagen med din barnbarnslöshet”. Råd som i mycket knyter an till din egen ­reflektion att du också ser möjligheter i den situation som du är i, som att få tid för dina syskonbarnbarn. Och kanske även för andra barn är min tanke. Men jag återkommer som sagt strax till det.

Låt mig först resonera med dig om att det långt ifrån är självklart att man får barnbarn. En del beskriver det som den osynliga sorgen; att inte få barnbarn är inte en fråga som det så ofta pratas om, varken i offentligheten eller i det privata livet. Hur ser det då ut, i vilken omfattning har man barnbarn eller inte? Statistiska centralbyrån fann i en kartläggning 2014 att de flesta som är 60 år har tre barnbarn, och de som är 70 år har fyra barnbarn.

Samtidigt finns en stor grupp bland äldre som inte har barnbarn. Bland män och kvinnor över 70 år har var femte inget barnbarn, endera för att de inte har några egna barn, eller för att det inte har blivit några barnbarn. Så föreställningen att det är en självklar del av livscykeln att bli farförälder eller morförälder stämmer inte riktigt.

Oavsett detta så har du din saknad efter barnbarn, och det tror jag du delar med många andra i din ålder som är i samma situation. Men det är skillnad förstås på att känna ett vemod över detta, och en saknad ibland, och den upptagenhet av att inte ha barnbarn som du berättar om.

Mitt första råd till dig utgår från det psykologiska förhållningssätt som heter acceptans. Det vill säga att acceptera det som ändå är ofrånkomligt, som är som det är, och som är något som man inte styr över. Och inte gå i fällan att känna och bete sig utifrån hur det ”borde vara”.

När vi har uppnått acceptans inför något som vi inte kan påverka så uppstår ofta en känsla av lättnad, vi slutar att vara så insnärjda i våra känslor och tankar kring det som oroar eller stör oss. En del beskriver det som att de blev känslomässigt frikopplade från det som hittills varit så påträngande och svårt att förhålla sig till.

Läs gärna mer om acceptans i boken: ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans” av Anna Kåver, jag tror att det är ett sätt att förhålla sig som kan vara till stor hjälp för dig.

En del i acceptans är att det också frigör både energi och tid för att göra andra saker som ligger i ens intresse, saker som roar en att göra, som man mår bra av, eller som känns rätta och riktiga att göra. Som din idé att ge tid och uppmärksamhet åt dina syskonbarnbarn. Bra för dem och kul för dig! Och detta kan du göra ännu mer av om du vill.

Som sagt, många har inte barnbarn. Och det finns flera möjligheter i dag för dem som ändå vill träffa barn, och kunna erbjuda sin livsklokhet och tillgång till andra barn än biologiska barnbarn.

En sådan möjlighet är extramormor.se, en ideell verksamhet som blivit mycket uppskattad av småbarnsföräldrar som har behov av en extramormor eller extrafarfar. Det är många barn­familjer i dag som har sina farföräldrar och morföräldrar på långt geografiskt avstånd.

Ett annat alternativ är att bli ”klassmormor”. Där finns bland annat verksamheten klassmorfar.se som har funnits i flera år, och som erbjuder äldre att vara en extra resurs och stöd för barn i grundskolan, på lektioner, raster och i matsalen.

Jag har också ett annat lästips till dig. Journalisten Erik Sidenbladh har gett ut boken ”Hjälp, vi har fått barnbarn”. Trots titeln har boken även det andra perspektivet, att man inte fått barnbarn. Där finns kloka resonemang och tips kring detta i kapitel som ”När det inte blir några barnbarn”, ”Adoptiv­farmor” och ”Bli farfar på låtsas?”. En varm och livsklok bok om svåra ämnen, läs den gärna.

Och så ett sista råd, som delvis knyter an till acceptans:

Jag tror att det skulle underlätta för dig att ibland själv ta upp att du inte har barnbarn när omgivningen pratar om sina barnbarn som om alla i samtalet har det. Inte för att tillrättavisa de andra utan för att helt enkelt bli delaktig i samtalet, och normalisera dina erfarenheter av att inte har barnbarn, både inför dem och inför dig själv.

Jag tror faktiskt, även om du kanske förvånas när du läser det här, att det kommer att göra att du kommer att känna dig mycket mindre utanför.

Varma hälsningar och ta väl hand om dig!
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Frågeställaren tillhör dessutom en generation som skaffade barn ovanligt tidigt i livet. Förstföderskornas genomsnittsålder har aldrig varit så låg som på 60- och 70-talen. Det har alltså varit statistiskt mer sannolikt att den generationen får uppleva, och rentav kan förvänta sig, barnbarn. Numera dröjer många längre med att skaffa barn, kanske först när de är 30-40 år. Med enkel matematik inser man snabbt att framtidens mor- och farföräldrar kommer att få vänta mycket längre än dagens.

Kap Kennedy, 09:18, 22 november 2016. Anmäl

”Min mans samlande har gjort hela huset till en sopstation”

Hennes man har alltid haft svårt för att slänga saker, men sedan han gick i pension har det blivit värre. Saker ligger överallt, och det är omöjligt att prata med honom om det. När hon försöker röja blir det bråk. Vad ska hon göra?

Fråga:

Jag lever i en sopstation! Vad gör jag? Min mans samlande har under senaste åren förvandlat hela övervåningen och källaren till veritabla sopstationer. Hela huset har blivit belamrat. Allting ligger huller om buller. I byråer, i garderober, och sedan en tid även på golven och på allt fler möbler. Detta hus som egentligen är ett fint gammalt femtiotalshus. Jag försöker hålla i ordning och städa, men blir då anklagad för att ha städmani. Inte en pinal i hans samlingar får röras.

Min man har alltid haft svårt att slänga saker, men efter att han gick i pension, som var svårt för honom, har allt samlande bara eskalerat.

Ibland bara röjer jag, trots allt bråk som det leder till, men det blir bara en tillfällig lättnad för efter bara några veckor är det lika överfullt med saker igen!

Jag skäms för mitt hem. Jag bjuder inte hem någon. Det gör att jag aldrig blir hembjuden till någon och får jag väl en inbjudan slätar jag över den för jag vet ju att jag inte kan bjuda igen.

Det är totalt omöjligt att ta upp detta med min man. Ingen av mina förmaningar eller böner tar han på allvar. Jag är helt slut. Så vad kan jag göra? Kan man få hjälp av någon? Bör min man få psykologisk hjälp? Fungerar det?

Jag älskar honom men situationen sliter oerhört på oss båda!
E

Svar:

Hej! Det kan vara så att din man har utvecklat ett tillstånd som kallas för samlarsyndrom. Det är förstås inte möjligt att diagnostisera din mans beteende utifrån ditt brev, och det är inte heller vad vi psykologer erbjuder här på Insidan. Men det skulle underlätta för din man om han kunde tänka sig att träffa en läkare eller psykolog för att berätta om det som pågår, och få utrett om han kanske har diagnosen samlarsyndrom – och i så fall utifrån det få den hjälp som kan erbjudas honom. Både i form av psykologisk behandling och hjälp från socialtjänsten.

Men jag anar av ditt brev att din man inte är så självklart intresserad av det. Jag ska strax ge dig några råd om hur du kanske ändå kan motivera din man att vilja träffa en läkare eller en psykolog.

Samlarsyndrom beskrivs som ett överdrivet (patologiskt) samlande av saker, och svårigheter att göra sig med sakerna på grund av ett upplevt starkt behov att behålla dem, och uttalat obehag förknippat med att göra sig av med sakerna. Detta resulterar i det som du beskriver; att hemmet blir allt mer stökigt och överhopat. Och det är inte ett ovanligt problem, omkring 150.000 svenskar har problem med överdrivet samlande.

Samtidigt ska sägas att detta med att samla på saker är något vi människor gärna gör. Studier visar att 70 procent av barn och 30 procent av vuxna har någon samling. Ur evolutionsbiologiskt perspektiv är det troligen så att det har haft ett överlevnadsvärde att spara på mat och verktyg för att öka chanserna till överlevnad. Men det finns en avgörande skillnad mellan en samlares samling och samlandet hos en person som har ett samlarsyndrom. Samlaren har ordning och reda på sin samling, medan den med ett samlarsyndrom har det hopsamlade helt eller delvis i en stor oordning, och samlandet fortgår även när hemmet blir allt svårare att leva i på grund av detta.

Samlingarna består ofta av kläder, tidningar, böcker, kvitton, och förpackningar som utifrån sett framstår som ganska värdelösa och onyttiga. En del personer med ett överdrivet samlande berättar trots det om en ”kick” när de skaffar nya saker.

Samlarens dilemma tycks vara att hen har påtagliga svårigheter med att besluta sig för om sakerna ska slängas eller behållas, och inte så sällan en stark känslomässig anknytning till sakerna. Vilket sammantaget leder till ett undvikande beteende, överväganden då och då om att trots allt kanske kasta saker skjuts på framtiden. Konsekvenserna när beteendet har pågått en längre tid och blir allt mer gränslöst är ofta ganska allvarliga. Social isolering och konflikter i familjen, som du berättar om, och ibland även vräkningar.

Ibland kan överdrivet samlande både utlösas och förstärkas av en depression, eller av en debuterande demens. Det är tyvärr ovanligt att överdrivna eller patologiska samlare självmant söker hjälp. Oftast är det så att andra i familjen ber om hjälp när situationen blir allt mer besvärlig. Eller att det är en hyresvärd eller hemtjänsten som upptäcker problemet och agerar.

Men vad kan du då göra? Det första problem som du har att hantera är att motivera din man att söka hjälp. Det verkar som om din man under alla de här åren inte har övervägt det. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för honom att göra det.

Vad kan du då göra för att få honom intresserad av det? Det du inte ska göra är att försöka övertala honom. Det skulle troligen bara få honom att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att han börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer. Den vägen har du också provat flera gånger utan framgång.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din man kanske ändå upplever som besvärligt med sitt samlande: Att relationen mellan er blir sämre? Att han ser att du blir olyckligare? Att vänner inte kommer hem till er längre? Annat som du tycker kan vara motiverande för honom? Och att fråga om han kanske skulle vilja kunna kontrollera sitt samlande bättre.

Hjälp honom att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din man nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att han uppfattar din omsorg. Då kan det bli möjligare för honom att berätta om det som är svårt, och som han kanske vill ha hjälp med.

Ett tips är att närma sig frågan genom att resonera utifrån att det i första hand handlar om att få en säkrare och bekvämare hemmiljö för er än att enbart rensa bort saker. Kanske du också ska undra lite försiktigt om din man efter sin pension känner sig nedstämd och orolig, och om han själv tror att det spelar in.

Väck också din mans hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få. Det finns numera en psykologisk behandling, kognitiv beteendeterapi (kbt ), som utvärderats på ett vetenskapligt sätt och som gett lovande resultat vid samlarsyndrom. En majoritet av personerna blev förbättrade av behandlingen (70 procent), och 24 procent blev mycket förbättrade. Mitt råd är att du tar reda på vilka legitimerade psykologer eller legitimerade psykoterapeuter med kbt-inriktning som finns där ni bor, och som har erfarenhet av att utreda och behandla samlarsyndrom. Kontaktuppgifter finns på www.kbt.nu och på www.sfkbt.se.

Ta reda på mer om samlar­syndrom, kanske du ska träffa en psykolog och informera dig och sedan berätta för din man, och väcka hans hopp om att hjälp finns om han vill?

Om din man så småningom vill börja sortera och rensa ut saker, så kan socialtjänsten ofta också erbjuda boendestöd för hjälp med sortering och borttransport av saker.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

För din egen skull måste du ta itu med den sociala biten- att bli av med det sociala umgänget kan knäcka vem som helst. Fundera på att "gå ut" med detta som du hittills ansett vara privat, att alltså berätta för dina vänner om samlingsmanin som pågår därhemma, berätta att du gärna vill bjuda tillbaka, men att det blivit praktiskt omöjligt, berätta att du saknar umgänget och behöver det - så blir du bjuden igen, och kan som gendrag istället ta med vänner på bio, på picknick, promenad, utställning

H R, 12:11, 23 november 2016. Anmäl

Till problemet hör förmodligen att "samlarsyndrom" inte är så värst väletablerat som diagnosticerbar åkomma i det allmänna medvetandet. Särskilt för män i den beskrivna åldersgruppen har det väl snarast alltid betraktats som ett ideal att kröna sin livsgärning med en ordentlig samling. Om man läser gubbtidskrifter som Nostalgia och liknande skrivs det regelrätta hyllningsreportage om tokar som belamrar sina hem med rostiga burkar eller värre. Hur göra sjukdomsinsikt av sådant?

Kap Kennedy, 16:12, 31 oktober 2016. Anmäl

Mina vänner sprider hat på nätet – hur kan jag bäst påverka dem?

Hon har en vän och en släkting som sprider hatiska inlägg i sociala medier, mot exempelvis andra folkgrupper. Om hon bara klipper kontakten kan de här personerna bli än mer isolerade och hatiska, resonerar hon. Vad kan hon göra i stället?

Fråga: Jag har ett problem som jag kanske delar med andra, min vän är ett nättroll. Egentligen är det min mans barndomsvän, som jag inte känner särskilt väl, men är vän med på Facebook, som skriver de mest hemska saker på sin Facebooksida. Mest är det hat mot flyktingpolitiken och muslimer generellt, men också politiker och polisen. Han verkar väldigt arg. Ingen ”gillar” dessa inlägg, men när han någon gång ibland lägger ut något annat, som en bild på en hund, brukar jag trycka ”gilla” så att han ska bli uppmuntrad att dela sådant i stället.

När jag har träffat honom vid ett fåtal tillfällen är han väldigt trevlig och deltar på ett balanserat och trevligt sätt i diskussioner.

Jag vet att han är lite av en enstöring som lever ensam och har kämpat med sociala relationer, och jag är väldigt rädd att en ”offentlig” konfrontation eller konflikt kan göra så att han blir ännu argare, eller drar sig undan och bara umgås med folk på nätet med samma åsikter.

Jag ser att han ”gillar” och delar artiklar från extrema eller hatfulla gruppers hemsidor. Hade vi bott i samma stad hade jag nog försökt träffa honom och umgås med honom utan att diskutera politik och religion, för att uppmuntra positiv social kontakt och kanske prata om det som är jobbigt i hans liv. Min man och hans vänner verkar mest tycka att han är komisk och en kuf som det är bäst att undvika.

En släkting till mig gör samma saker. Delar de mest absurda artiklar om andra folkgrupper. När någon konfronterat honom i kommentarsfältet går han ut med långa haranger och får medhåll från en massa likasinnade. Andra i min familj har kort och gott klippt kontakten på Facebook. När man möter honom är han social och trevlig. Under ytan tror jag att han har dåligt självförtroende.

Jag tror att det måste finnas någonting positivt jag kan göra, för om dessa människor isoleras därför att de beter sig konstigt så kanske de till slut gör något dumt?
Tusen tack för svar

Svar: Hej! Du berättar om dina erfarenheter av det som är ett växande samhällsproblem, näthatet och nätmobbingen. Något som berör allt fler av oss, både som drabbade och som åskådare.

Jag kanske utmanar dig nu, men jag vill snarare beskriva personer som dem du berättar om som näthatare och nätmobbare än som nättroll. Ordet nättroll tycker jag är alltför överslätande, och avser också ursprungligen personer som på internetforum vill provocera fram känslomässiga inlägg och desinformera.

Låt mig på en gång säga att mitt råd till dig är att du säger att du vet att de ägnar sig åt näthat och nätmobbning, och att du finner det förkastligt. Om du gör detta innebär det möjligen att du utsätter dig för en del obehag, och för risken att de inte vill träffa dig. Du skriver att du oroar dig för att din mans vän och din släkting ska bli ännu mer isolerade om du säger ifrån, och göra något dumt. Men är det inte egentligen så att det du oroar dig för redan har hänt?

Oavsett om det är så ser jag det som en tankefälla att tänka på det sättet. Och som ett exempel på det som Stefan Einhorn benämner som ”falsk snällhet” i sin bok ”Konsten att vara snäll”, i den meningen att det handlar om en ovilja att säga ifrån. Äkta snällhet är att ha modet att stå upp för det som är rätt, hävdar han, och att säga emot vid orättvisa och ondska. Som näthat och nätmobbing faktiskt är exempel på.

Du har säkert läst om tragedin med den 32-åriga Tiziana Cantone, som tog livet av sig efter att hon blev trakasserad på internetforum efter att en privat sexvideo med henne lagts ut på nätet. DN:s ledarskribent Erik Helmerson skrev ett inlägg om den händelsen, där han resonerar om några av drivkrafterna bakom mobbningen av Tiziana Cantone, som njutningen i att se någon förnedras och självrättfärdigheten som egenskap.

Erik Helmersons slutsats är att vi alla bör ta moralisk ställning till vilket beteende vi ska ha på nätet, och jag vill lägga till: Hur vi ska förhålla oss till folk i vår omgivning som vi förstår hatar och mobbar på internet och sociala medier.

Jag ska strax fortsätta att resonera med dig ännu mer om varför det kan vara bra och till och med nödvändigt att i vissa lägen stå upp för det som är rätt. Men jag vill först nämna ett par saker som jag tycker hör till sammanhanget. En del hävdar att yttrandefriheten innebär att alla medborgare har rätt att fritt uttrycka sig, bland annat på nätet. Det stämmer inte. En laglig gräns dras vid hets mot folkgrupp, man får inte hota människor med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etiskt ursprung, trosbekännelse, eller sexuell läggning.

Ibland blir ett beteende tydligare om man sätter det i ett moraliskt och etiskt perspektiv. I Stefan Einhorns senare bok ”De nya dödssynderna” beskrivs en brett upplagd svensk attitydundersökning i vilken man fann att de klassiska dödssynderna verkar ha ersatts av nya dödssynder som de flesta av oss fördömer och vill ta ställning emot. De var i stigande ordning girighet, främlingsfientlighet, trångsynthet, översitteri, hänsynslöshet, hat, och som den allra sämsta egenskapen, falskhet. Det vill säga beteenden som ryms inom det som kallas näthat och nätmobbning.

Vad innebär det då att säga ifrån när man möter hat och mobbning? Att inte agera och säga ifrån, påpekar Einhorn, kan vantolkas som en form av snällhet. Men verklig snällhet är snarare att göra det som vi tror är långsiktigt bra för en person. Som till exempel att säga till utifrån tanken att det kan få personen att tänka efter, och kanske ändra beteende. Även om det i det korta perspektivet kan te sig hjärtlöst. Ibland får vi helt enkelt vara övertygade om att det vi gör till slut ändå får goda konsekvenser. Men visst kräver det en viss grad av mod.

En annan fälla kan vara det som Einhorn benämner ”nånannanismen”. Det innebär att vi säger oss att det inte är mitt ansvar, det är någon annans ansvar att påpeka och säga till. Den hållningen innebär en risk för att ingen till slut tar ansvar för att hävda vissa grundläggande principer i möten med ondska. Å andra sidan vet vi, att när det görs, kan det få människor att tänka efter, och ändra sina beteenden.
Det sägs ibland att det enda som vi har möjlighet att ändra på är oss själva. Det stämmer inte alltid. Vi människor lär oss av goda föredömen. Ju fler av oss som säger ifrån – i det sociala livet, i skolan, på arbetsplatser, och på nätet – desto fler goda ringar uppstår på vattnet.

Visst är det så att ytterst är det din mans vän och din släkting som måste vilja ändra på sitt beteende, och vara villiga att lägga ner det arbete som krävs. Men ett nödvändigt första steg är att de börjar bli bekymrade över det beteende som de har. Vår förmåga att bagatellisera och rationalisera kring våra egna beteenden, som vi ändå anar är felaktiga, är stor. Vändpunkten är ofta att någon helt enkelt säger ifrån. Särskilt om det är någon som man uppskattar och har förtroende för.

Mitt råd till dig är därför att fundera på att du kanske ska ta på dig den rollen, trots att det känns obehagligt, utifrån dina värderingar om vad som är rätt och rimligt. Och faktiskt även av omsorg om din mans vän och släkting, och om andra som kan drabbas.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Att personer som uttrycker extrema och hatiska åsikter håller på att isolera sig är egentligen en felaktig lägesuppfattning. Vad de tvärtom oftast försöker göra är att finna en gemenskap med andra som tycker likadant. I verkliga livet funkar det inte, men på internet och i de sociala mediernas fantasivärld finns sådana gemenskaper inom räckhåll. Det är därför som dessa personer kan bete sig som "Dr Jekyll och Mr Hyde", och till synes enkelt glida i och ur de olika rollerna.

Kap Kennedy, 11:12, 21 oktober 2016. Anmäl

Bråk mellan syskon är vanligt – men oroar många föräldrar

Bråk – speciellt då bråk mellan syskon – är det som föräldrar frågar oftast om. Och det är nästan alltid mammorna som hör av sig. Psykolog Martin Forster har hittills svarat på över hundra frågor från Insidans läsare. I dag gör han en återblick.

Jag har svarat på läsarfrågor i DN sedan 2010 och nyligen skrev jag det hundrade svaret. När jag insåg det kände jag behov av överblick och sammanhang, eftersom jag i regel har svårt att komma ihåg vad jag skrev för en månad sedan. Därför kommer jag inte att svara på någon läsarfråga denna gång. I stället vill jag göra en återblick för att blottlägga mönster i läsarnas frågor genom åren.

Det förekommer ofta rapporter i medier om hur den psykiska ohälsan har ökat bland barn och unga på senare år. Även om det behövs mer forskning för att helt säkert kunna påstå det, pekar all tillgänglig statistik på att den negativa utvecklingen stämmer. Det är samtidigt viktigt att poängtera att det främst gäller tonåringar. Bland barn har läget i statistiken inte förändrats nämnvärt de senaste 20–30 åren.

Vilka problem upplever då de föräldrar som skrivit till mig?

Till att börja med är det tydligt att det är mammor som frågar – endast en minoritet av frågorna kommer från pappor. Om man ser familjelivet som ett teamwork finns det fortfarande en del kvar att göra när det gäller föräldraskap, där även allmän statistik bekräftar att mammorna ägnar mest tid åt barnen. Det finns inte så mycket forskning om hur ett jämställt föräldraskap påverkar barnen, men det finns studier som visar att relationen mellan föräldrar fungerar bättre i jämställda par, vilket indirekt påverkar barnen.

Ett annat intressant mönster i frågorna är att en klar majoritet av dem handlar om barn – inte tonåringar. Det är förstås vanligt att föräldrar inte har samma insyn i äldre barns problem, eftersom livet utanför familjen blir viktigare för tonåringar. Samtidigt visar allmän statistik att det är fler tonåringar än barn som mår dåligt, så kanske tonårsföräldrar i allmänhet skulle behöva vara mer involverade. Frågan är bara hur?

Det hör ju tonåren till att slå sig fri och kanske ta avstånd från föräldrar. Utmaningen är att släppa taget utan att helt förlora kontakten. Som en mamma vars dotter plötsligt börjat dricka alkohol och umgås i fel kretsar skriver: ”Jag undrar bara vad som har hänt. Hur har vår dotter kunnat byta fokus så snabbt? Varför har jag inte märkt något tidigare?”

Det vanligaste problemet som föräldrar har tagit upp är utan konkurrens konflikter och bråk. Nästan hälften av alla frågor jag får handlar om det. Det stämmer med statistik från Barn- och ungdomspsykiatrin där bråkighet också är en vanlig anledning till att söka hjälp.

Flera frågor handlar om det man kan förvänta sig, det vill säga ett barn med hett temperament som får våldsamma utbrott. Ännu fler handlar dock om konflikter i samspelet som inte nödvändigtvis blir våldsamma. Som till exempel en 9-åring som plötsligt blivit vresig och bara vill vara med kompisar, eller en brådmogen 8-åring som vill bestämma lika mycket som de vuxna. I flera fall kan man ana hur roller i familjen har låst sig och barnet som upplevs problematiskt har blivit syndabock.

Jag tycker ofta det är lättare att ge råd om utbrott jämfört med dessa mer komplexa relationskonflikter, som kan präglas av mer indirekt kommunikation. När budskap förmedlas mellan raderna ökar risken för skuld- och skamkänslor som kan bli svåra att reda ut.

Men den allra vanligaste konfliktfrågan jag får rör syskonrelationer. Det är ett brett spektrum med problem, från konkurrens mellan syskon till syskonbråk som övergått i regelrätt misshandel. Det är inte så konstigt att många frågor handlar om detta med tanke på hur vanligt det är att syskon bråkar.

I en studie fann man till exempel att barn i förskoleåldern i snitt bråkade åtta gånger i timmen.

Det finns inte så mycket forskning som handlar om hur föräldrar ska lösa problem med syskonbråk, kanske för att det betraktas som normalt. Den forskning som finns pekar dock på att föräldrar varken bör vara passiva (i hopp om att syskonen löser konflikterna själva), eller bli domare och försöka skipa rättvisa. Snarare gäller det att vara en medlare som kan lära barnen att ta varandras perspektiv och uppmuntra dem att själva finna kompromisser.

Det näst vanligaste problemet som kommer upp i frågorna, efter konflikter, är oro och rädslor av olika slag. Även detta stämmer med den allmänna statistiken om barns problem.

Många frågor handlar om separationsångest, som till exempel barn som inte vill lämnas på förskolan eller äldre barn som måste sova i föräldrarnas säng. Exempel på annan slags oro är 9-åringen som är rädd för döden, 13-åringen som oroar sig för Ebola och 3-åringen som inte vågar stå upp för sig själv mot kamrater.

Förutom att man som förälder måste vara lyhörd och försöka förstå vad barnets oro handlar om, brukar det vara avgörande att barnet får utmana rädslan gradvis. Men ibland vägrar barn att ta minsta steg och ofta leder sådana maktkamper till irritation och konflikter. Det är i sådana lägen som professionell hjälp kan behövas, när rädslan eller oron håller i sig och begränsar barnets möjligheter.

På tredje plats, efter konflikter och oro, kommer kamratproblem. Till exempel har jag fått frågor om en 7-åring som drar sig undan och tänker på sina gamla vänner, en 16-åring som alltid sitter hemma utan vänner och en 4-åring som blir utfryst på förskolan.

Kamratproblem är ju ingen dia­gnos som förekommer i statistiken, men är nog ett av de problem som känns tyngst för både barn och föräldrar. Dessutom är det ofta svårt att särskilja problem med kamrater från andra problem, som oro och nedstämdhet. En möjlig förklaring till att jag fått så få frågor om nedstämdhet är att det oftast märks i tonåren. Man vet samtidigt att problem som ensamhet och utfrysning under uppväxten innebär en risk för senare nedstämdhet. Som förälder känner man sig ofta maktlös inför barns kamratproblem, eftersom man har så lite inflytande över vad som sker utanför hemmet. Det kan också kännas tungt om man upplever att barnet saknar nödvändiga sociala färdigheter. Givetvis kan man behöva lära barn grunder i socialt samspel, men i regel brukar det vara mer fruktbart att låta barnet vara som det är och i stället försöka finna andra miljöer och sammanhang som ger möjlighet till nya vänner.

Den sista kategorin av problem jag vill ta upp är separerade föräldrar, som jag får en hel del frågor om. Det behöver förstås inte vara något problem i sig att föräldrar är skilda. Svensk forskning visar att barn till separerade föräldrar inte mår nämnvärt sämre än barn i övrigt, givet att barnet har god kontakt med båda föräldrarna (växelvis boende) och att föräldrarna har ett gott samarbete. Det som däremot är tydligt är hur destruktiva konflikter mellan föräldrar (skilda eller inte) påverkar barn negativt. Det är värt att göra avkall på ganska mycket för att upprätthålla en god relation föräldrar emellan.

Det går förstås att dra flera slutsatser av denna återblick, men för mig framstår en sak som särskilt tydlig. Även om problemen på ytan kan verka handla om barnets svårigheter och brister, framgår det påfallande ofta i berättelserna att hela familjen påverkar och påverkas på olika sätt. Att problem inte förekommer i ett vakuum kan vara bra att komma ihåg när man läser statistik om diagnoser och psykisk ohälsa hos barn.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 7

Sviker jag mina barn om min flickvän får del i lägenheten?

Han är arbetslös och utan besparingar. Hans flickvän har mycket god ekonomi. Nu vill hon sälja sin villa, stå med på hans hyreskontrakt och skriva samboavtal. Är det rätt mot hans tonårsbarn, som inte går bra ihop med flickvännen?

Fråga:

Som arbetslös och frånskild man utan utbildning, utan egendom och utan besparingar, lyckades jag träffa en välutbildad välbeställd kvinna. Mina unga tonårsdöttrar går alls inte ihop med min nya livskamrat men vi delar bostad,­ min stora hyresrätt,­ sedan ett par år. Döttrarna bor hos oss varannan vecka. Det går ganska bra på det hela, även om alla flickornas svartsjuka är tärande. Jag känner mig aldrig riktigt tillräcklig, vilket förstås gnager.

Min flickvän vill sälja sin villa och flytta in för gott, men jag är tveksam till hur relationen till mina döttrar ska utvecklas. Och mitt livs investering i hyresrätten blir i ett slag halverad eftersom flickvännen kräver att få stå på kontraktet. Att hon dels har mycket god ekonomi från början men också kommer att bli mångmiljonär vid husförsäljningen anser hon inte hör till saken alls, ­hon är mycket tydlig med att vi ska skriva samboavtal. Då hon efterhand bytt ut i stort sett alla mina gamla möbler och inventarier och äger även dessa, undrar jag om jag är för naiv och dessutom sviker mina barn med tanke på deras möjligheter att få del i lägenheten i ett framtida byte.

Goda vänner har rått mig att ”sälja in” halva min hyresrätt åtminstone, vilket kan tyckas rättvist. Dock är det ju formellt olagligt. Andra vänner anser jag borde lämnat henne för länge sedan. Fast vi älskar varandra.
Rådvill

Svar:

Visst är det ett dilemma som du hamnat i. Du har olika intressen att väga in, och att ta hänsyn till – som också verkar till synes ganska oförenliga. För det första ditt eget. För det är så att en bostad är så mycket än bara platsen där man bor. Den representerar även trygghet och kontinuitet, och ganska ofta är den en del av ens identitet.

Att hamna i ett läge där det finns risk att kanske förlora sin bostad är något som förstås väcker stark oro, och som man vill undvika. För det andra dina döttrars; många föräldrar bekymrar sig i dag över hur deras barn ska kunna få ett rimligt boende i ett läge där det nästan överallt i Sverige är bostadsbrist och höga bopriser. Din hyresrätt kan vara ditt sätt att kunna hjälpa dem. Så det är förstås ett viktigt intresse för dig att inte förlora den möjligheten.

Samtidigt finns din kärlek till din flickvän, och även om ni bor ihop i din hyresrätt blir det något annat om ni gör din hyresrätt till er gemensamma bostad även i formell mening, särskilt om hon också säljer sin villa. En vanlig föreställning är ett sådant steg är ganska avgörande i en kärleksrelation; det är att visa att man både vill och tror att relationen ska vara länge, kanske för alltid.

Det är ungefär så här jag uppfattar ditt dilemma. Mitt första råd till dig är att du vänder dig till en jurist som kan ge dig besked om vad du riskerar ur ditt och dina döttrars perspektiv om du skriver på ett samboavtal. En jurist som du också kan resonera med om vad som är rätt och rimligt att göra och inte göra i din situation, utifrån juristens erfarenheter och kunskaper.

Med andra ord, gör det som är klokt i ett läge av motstridiga känslor, bli mycket saklig och ta reda på vilka de faktiska omständigheterna är.

Inom många förhållanden råder tystnad kring det som vi i vid mening kan kalla för plånboksfrågorna. Forskning av sociologen Charlott Nyman vid Umeå universitet visar att få par diskuterar ordentligt hur pengar och andra tillgångar ska fördelas på ett rättvist sätt, utan uppdelningen sker ganska oreflekterat. Omkring 70 procent av paren som Charlott Nyman intervjuade hade gemensam ekonomi, men nästan inga kunde förklara varför de valt den lösningen. Det fanns en ovilja att prata om ”ditt och mitt”. Eftersom det ansågs krocka med starka föreställningar i parförhållanden om kärlek och gemenskap.

Så här har du nog en utmaning. Om du väljer att ifrågasätta din fästmös önskan om samboavtal för hyressätten, och vill ha en annan, som du tycker rättvisare, lösning så kan du bli anklagad för att du väljer ”ekonomin framför kärleken”. Detta har sin grund i en av de stora myterna om kärleken – att den övervinner allt, att ekonomin är sekundär när man älskar varandra.

En annan snarlik myt är att om man pratar om ekonomin och ”dina och mina intressen” är det ett tecken på att man inte litar på den andra, och kanske till och med har tänkt tanken att skilja sig, inte nu, men i framtiden. Underförstått, att inte bry sig om sådana frågor är ett bevis på ”riktig” kärlek. Detta är en stor myt!

Min erfarenhet är att om villkoren för den gemensamma ekonomin av någon i paret upplevs som orättvis, så blir det förr eller senare ett påtagligt hinder i relationen. Och riskerar att göra slut på kärleken. Så mitt råd är att du tar ett steg tillbaka och tänker efter noga vilka av dina intressen kring hyresrätten som du inte vill släppa taget om, och som sagt, gärna efter att du fått rådgivning av en jurist. För att i nästa steg faktiskt se på din fästmö som en motpart, och bjuda in till ett förhandlade om hur ni ska hantera dina och dina döttrars gemensamma intressen, dina egna respektive hennes – och era gemensamma intressen som par. För de finns ju också!

Blir detta allt mer knepigt och att ni känner att ni inte kommer vidare, så kan ett alternativ vara att ni vänder er till familjerådgivarna i den kommun där ni bor.

Ungefär hälften av alla par bråkar om ekonomin ganska ofta, enligt en studie från 2015 av SBAB, den statliga bolånebanken. Ofta handlar det om vardagsekonomiska frågor, som fördelning av kostnader, särskilt om paren har ojämlika ekonomiska förutsättningar.

Hur man förhåller sig till pengar, och den andras och ens egna intressen, i en relation handlar inte bara om just det; det har lika mycket att göra med hur mycket vi bryr oss om den andra och om vår egen självrespekt. Vi måste inse att hur vi och vår partner hanterar den gemensamma ekonomin återspeglar hur kärleksfull relationen är.

Att hjälpa vår partner att kunna ha en hygglig ekonomi och bli ekonomiskt oberoende av oss är en tydlig kärlekshandling. Att vi själva i vår tur tar hand om vår egen ekonomi och värnar om vår ekonomiska handlingsfrihet är ett tecken på självrespekt. Här närmar vi oss ett annat problem som kan ställa till det i parrelationer. Vi tenderar att lita alltför mycket på vad vår partner säger. När vi borde vara lika uppmärksamma på vad vår partner gör på beteendenivå. Ett exempel: om en person säger att hen älskar oss men ber oss att ta stora lån och härigenom riskera vår ekonomiska framtid finns det anledning att undra om personen genuint älskar oss.

Jag har tyvärr sett många gånger i parrelationer att någon i paret inte lyssnar på de varningssignaler som hen trots allt ser och upplever. Jag uppfattar att du tycker att något inte stämmer längre i din fästmös beteende kring din hyreslägenhet. Jag vet inte om du håller med mig, men jag får intrycket att det är något som gör dig orolig kring det som pågår, kanske är du också besviken och arg.

Så bör ni gå skilda vägar? Nej, men bestäm dig för vilka villkor som är rätta och rimliga när det gäller din hyresrätt, och som du inte kan kompromissa om. Var tydlig och ärlig med detta. Försök sedan att hitta lösningar som kan ge plats både för dina och dina barns intressen och er kärleksrelation.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Skaffa en ny och gemensam bostad! Om dina barn inte kan eller vill flytta, får ni vuxna vänta, för alla tonåringar växer upp. Och lägg alla papper om ekonomi på bordet! Var inte för naiv, utan kräv öppenhet. Lever man ihop har man rätt till samma ekonomiska standard, även om inkomsterna är olika! Så diskutera ekonomi och andra villkor innan ni ev flyttar ihop. Fråga henne vad hon förväntar sig av dig, och förklara vad du förväntar dig av henne, i både smått och stort. Lycka till!

Gro Birkelund, 01:23, 22 oktober 2016. Anmäl

...fall. Har diu någon aning om hur hennes ekonomi ser ut? Huset är kanske belånat över skorstenen? Förälskade män beter sig som 13-åringar hela livet. Du måste sätta dina barn före kvinnan. I mina ögon är kvinnan egoistisk och har kanske en dold agenda som visar sig senare men då är du utan bostad för dig dig och dina barn. Vänd på det hela och ställ krav på henne: du vill vara ensam med dina barn när de är hos dig, du inte tänker skriva något samboavtal. Tycker hon om dig stannar hon ändå.

Sue Dibden, 20:20, 7 oktober 2016. Anmäl

Utan utbildning, arbete, besparingar och egendom: Hur kan du inbilla dig att förhållandet med denna kvinna ska hålla någon längre tid. Behåll din lägenhet för dig själv, ta det ansvar du har för dina barn och se tiden an med kvinnan. Varför öht låta henne bo hos dig när dina barn är där? Barnen behöver dig här och nu. Låt inte kvinnan bestämma över dig med krav, låt inte henne skaffa fler saker till ditt hem. Du är mer än lovligt naiv. Man får inget gratis och det gäller även i detta ...

Sue Dibden, 20:11, 7 oktober 2016. Anmäl

Om man ser rent praktiskt på problematiken så är det oftast inte bara att kräva att man ska få stå med på ett hyreskontrakt, många värdar anser att bara en person ska stå på kontraktet. Detta är inget som man bara kan kräva då många värdar vill förhindra svartkontrakt och olagliga byten. Nästa problematik är att en hyresrätt ärver man inte. Ville utveckla detta men utrymmet räcker inte till, tänk även på besittningsrätten.

Frk N, 16:03, 3 oktober 2016. Anmäl

”Min vuxna dotter verkar tycka att allt jag gör och säger är fel”

Hon älskar sin dotter, men känner att hon aldrig duger i dotterns ögon. Ibland känns det nästan som att de är rivaler. Hur ska hon göra för att de ska få en bättre relation?

Fråga:

Jag skulle så gärna vilja vara en tillräckligt bra mamma, men jag känner att jag aldrig räcker till för min äldsta, nu vuxna, dotter. Hon är en fantastisk yrkeskvinna, vacker, en vänlig själ, fixar allt och ställer upp och jag älskar henne men allt jag gör och säger verkar vara fel. Jag duger helt enkelt inte. Och ändå känner jag att det är ju jag som fostrat henne till att bli kritisk och granskande. Ibland känns det nästan som om vi vore rivaler. Men vad har vi att vara rivaler om?

Skulle vilja tala ut med henne, men känner mig för feg för en konfrontation. Har alltid varit rädd för konflikter. Jag skulle så gärna vilja ha en varm och innerlig relation med henne. Vad gör jag för att komma dit? Undrar en mamma som gjort så gott hon kunnat!
”Otillräcklig”

Svar:

Hej! Det är svårt för dig som det är nu i relationen till din dotter. Att känna att man inte duger i en nära och kär relation är mycket smärtsamt. Min första reflektion när jag läste ditt brev var att när ditt brev kommer att läsas i DN kommer så många mammor och döttrar att känna igen sig! Mamma- och dotterrelationen är speciell till sin karaktär. Den kan rymma närmast unika känslor av närhet och värme, av solidaritet och förståelse kvinnor emellan. Men även svårhanterliga rivalitetskonflikter och starka känslor av besvikelse och ilska.

Du undrar vad du kan göra för att få ”varm och innerlig relation” till din dotter. Jag ska strax ge dig några råd utifrån det som inom psykologin kallas för kommunikationsfärdigheter – något som kan låta ganska tekniskt, men som lite mer vardagligt uttryckt handlar om att använda annorlunda sätt att förhålla oss till varandra och samtala än de gängse. Sätt som gör att vi kan undvika de kommunikationsfällor som ställer till det för oss.
Men låt mig först resonera om varför ingen annan relation än den mellan dotter och mamma verkar kunna röra sig så mellan djup kärlek och stor ilska.

Det är en myt att mammor och döttrar inte är rivaler. Snarare är det tvärtom. En psykologisk iakttagelse är att det i relationen mellan mammor och döttrar ofta finns inbyggt en maktdimension, som kretsar kring att få varandras godkännande. För dottern handlar det om att få veta att hon duger. För mamman att hon är en god mamma.

Den amerikanska professorn i sociolingvistisk, Deborah Tannen, har analyserat samtal mellan mammor och döttrar och hittat flera särdrag hos dem. Hon har bland annat skrivit boken ”Den där kan du väl inte ha? Att förstå hur mödrar och döttrar samtalar”. Hennes slutsats är att inga andra samtalar som mor och dotter. Hon använder sig av begreppet metabudskap för att förklara varför det kan bli så komplicerade och laddade samtal. Hon menar att ett samtal mellan en mamma och hennes dotter inte bara är de ord som sägs just då, utan att det är summan av flera olika samtal, varav vissa ligger långt tillbaka i tiden, och av det som uppfattas finnas mellan orden.

Här är ett exempel: ”Men skulle det inte passa bättre med en enkel grönsallad till den här varmrätten?” Det kan verka som en oskyldig replik, men dottern eller mamman (beroende på vem som sagt repliken) kan uppfatta det som att hon får återigen får veta att ”jag vet bättre”. Och en oproportionerlig ilska eller ledsenhet uppstår, som för den andra framstår som både orättvis och förbryllande. En del mammor beskriver det i Deborah Tannens studier som att de känner att de balanserar som på en knivsegg i samtalen med sina döttrar.

Jag föreslår att du frågar dig om din dotter är en kritisk och felsökande person enbart i relation till dig. Om svaret är ja är det möjligen så att du och din dotter är indragna i ett maktspel.

Ett första steg kan då vara att du accepterar att det finns ett granskande av varandra i era möten, en rivalitet er emellan. Från din sida kretsar det kanske kring ”avvisa mig inte”, och från din dotter ”kritisera mig inte” eller vice versa. Titta lite närmare på det som händer. Hur ser rivaliteten ut? Jag vet inte om du känner igen dig i detta, men enligt min erfarenhet finns mellan mammor och döttrar närmast en upptagenhet kring frågan om likheter och olikheter dem emellan som kan utlösa känslor av rivalitet.

Det är som bekant så att det enda vi kan förändra är oss själva. Så, om vill du gå vidare i den här riktningen, fundera på vad din rivalitet och konkurrens med din dotter kanske består av för känslor och tankar. Vad du vill du rätta till hos din dotter; livsstil, värderingar, tycke och smak och annat kanske? Var ärlig mot dig själv, och tillåt dig att ge plats även för det som känns olustigt att behöva upptäcka.

Nästa steg kan vara att du aktivt väljer att ha acceptans för era olikheter, och härigenom slutar att säga och göra det som kanske triggar din dotter att känna att hon behöver försvara sig genom att vara kritisk till dig.

Det kan också vara så att din dotter mer överlag är en kritisk person, och att det provocerar dig. En färdighet du kanske kan ha nytta av i era samtal i sådana lägen är SOAL, ”stanna upp, observera, acceptera och låt gå” för att förebygga att det blir ett ställningskrig. Här är ett exempel på hur det kan låta när något den andra säger triggar en stark känsla:

Stanna upp: Vilken känsla har du, arg, ledsen, rädd eller vad, och hur känns det i kroppen?

Observera: Var kvar i känslan ett tag, och agera inte på den. Lär i stället känna den.

Acceptera: Tillåt dig att känna det du känner, men trassla inte in dig i känslan, säg dig att känslor bara är känslor, och påminn dig om att den kommer att minska ganska snart om du låter den vara.

Låt gå: Släpp känslan, låt den glida iväg, som ett moln på himlen, eller ett löv på vattnet, och rikta istället uppmärksamheten fullt ut på den andre och det hon pratar om.

Det som kan ge dig kraft och styrka att tillämpa SOAL är att du påminner dig om att du gör det här för att relationen är viktig för dig. Att detta kan leda till att du låter bli att gå i försvar när hon kritiserar dig, eller att du låter bli att kritisera henne. Detta kan leda till att ni närmar er varandra eftersom motsatsen till att känna sig kritiserad är att känna sig accepterad och detta är något vi alla behöver.

Du skriver att du skulle vilja ”tala ut” med din dotter, men att du är ”för feg för en konfrontation”. Ett sätt att kunna kommunicera utan att det behöver leda dit är att använda korfattade jag-budskap.

Det skulle kunna låta så här från dig: ”Jag blir bekymrad och lite ledsen när du kritiserar mig” (sätt ord på dina känslor). ”Jag förstår att det jag sa gjorde dig ledsen” (visa att du kan förstå och ta ditt ansvar för det som hände). ”Jag vill så gärna att våra samtal kan bli bättre” (var positiv). ”Vad kan jag göra för att lyckas med det?” (använd öppna frågor för att tillsammans kunna hitta lösningar).

Och ett sista förslag, varför inte prova att vara ännu mer bekräftande i förhållande till din dotter? Visa med ord och handlingar din uppskattning av henne, ge henne din odelade uppmärksamhet när hon efterfrågar den, ge henne glada överraskningar, och erbjud din hjälp utan att hon efterfrågat den. Eller med andra ord, öka trevlighetskvoten i era möten.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 15

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Som del i en komplicerad mamma-dotterrelation så skulle jag nog råda att vara försiktig även med "jag-budskapen"... Med den högen bagage man generellt har så kan även dessa trigga agg. Satt och föreställde mig att min mor använde de föreslagna meningarna mot mig, och min känsla blev just det... "mot mig". Särskilt "...vad kan jag göra för att lyckas med det" skulle få mig att gå i taket om det kom från mor min. Alla andra i hela världen skulle dock antagligen få ett konstruktivt svar :D.

annan Camilla, 13:57, 13 september 2016. Anmäl

Hur ska vi få vår lilla dotter att kunna knyta an till andra vuxna?

Hon är 1,5 år gammal och ska börja förskolan i höst. Men hon är mycket reserverad mot andra vuxna. Hon panikskriker, och går inte att trösta, så fort föräldrarna är borta en halv minut. Finns det några tips inför inskolningen?

Fråga: Jag skulle vilja ställa en fråga om vår dotter som är ett och ett halvt år. Hon är vårt andra barn, med en storebror som är fyra. Hon har inte börjat förskolan än, utan är fortfarande hemma med oss föräldrar. Vi har delat på föräldra­ledigheten och är, tror vi, stabila och närvarande föräldrar. Våra barn är glada, aktiva, friska, och verkar i familjen må väldigt bra.

Så till själva frågan: Vår dotter är oerhört reserverad mot främlingar (vuxna). Hon har varit det sedan fyra månaders ålder, och sedan dess har i princip inga andra vuxna kunnat röra henne utan att hon gråtit. När vi försökt diskutera det med bvc eller personalen på storebrors utmärkta förskola, där lillasyster ska börja, har vi bara fått höra att det växer bort, och att alla barn är så här.

Vi upplever dock en distinkt skillnad mot vårt äldre barn, som också varit reserverad, men som kunnat ta till sig nya vuxna som varit trygga och återkommande, och också mot andra blyga barn. Det här är inte blyghet som vi upplever det, hon interagerar gärna med andra vuxna om vi är närmare än de andra vuxna. Vi har naturligtvis försökt exponera henne för sociala situationer med våra vänner, utan att på något sätt tvinga på henne umgänge när hon signalerat att hon inte vill.

Nu, när hon är 18 månader, är det stört omöjligt att tänka sig att hon skulle kunna bli bytt på och få en måltid av en annan vuxen. Hon panikskriker och går inte att trösta om vi försvinner en halv minut (och är vi borta flera minuter eskalerar det snabbt och intensivt). Vi oroar oss för inskolningen på förskolan i höst.

Vi har fått kommentarer från förvånade vuxna i omgivningen om att detta antingen är för att vi är för mesiga som föräldrar och att det bara är att lämna henne, eller att det handlar om en otrygg alternativt för intensiv anknytning, kommentarer som sårar eftersom de träffar oss mitt i vår oro.

Vår dotter får gärna vara blyg, men både för hennes och vår skull skulle hon behöva kunna knyta an till någon/några få andra vuxna.

Svar: Jag förstår verkligen er oro, eftersom det finns få saker som är så plågsamma som att lämna ett förtvivlat barn. Samtidigt vill jag påstå att inskolning på förskolan ofta går bättre än man tror. Många barn som hemma visat stark oro över att skiljas från föräldrarna kan oväntat snabbt vänja sig och känna trygghet på förskolan, inte minst när föräldrarna känner förtroende för pedagogerna, vilket ni verkar göra.

På samma gång talar era erfarenheter av att försöka lämna er dotter till barnvakter eller andra vuxna emot min förhoppning. Det som ändå gör mig hoppfull är att många barn kan uttrycka stark förtvivlan över att lämna föräldrarnas famn, så länge föräldrarna finns i närheten. Det kan låta hjärtlöst, men det räcker sällan med några minuter för att ett barn ska hinna lugna ned sig och kunna finna trygghet hos andra.

Samtidigt kanske det är just den här reaktionen ni brukar få – att andra försöker lugna er och mellan raderna påstå att ni är överdrivet oroliga. Ni kan ju faktiskt ha rätt i er oro – er dotters rädsla för separationer kanske är allvarligare än hos ”normalängsliga” barn och den kommer kanske inte alls att ge med sig som den brukar.

Mitt första råd blir därför att återigen prata med pedagogerna inför inskolningen. Be dem att beskriva hur de brukar göra med barn som är mer rädda och förtvivlade än vanligt. Mitt nästa råd är att följa deras råd, givet att de inte verkar helt fel. Utgå från att det kan fungera, för det gör det som sagt ofta även med mycket oroliga barn. Jag ger det rådet eftersom barn uppfattar föräldrars oro, vilket förstås gör det svårare för barnet att känna trygghet med andra vuxna.

Det mest grundläggande för en bra inskolning är att pedagogerna är lyhörda och närvarande när de möter barnet. Det låter självklart, men ibland tycker jag att det kommer i skymundan för uppmaningar om att föräldrarna måste ”kapa bandet” och ”släppa taget”. Under inskolningen kan ni försöka uppfatta om ert barn verkar känna sig mer trygg med någon särskild av pedagogerna. Vissa förskolor använder sig av en ”anknytningsperson”. Diskutera hur de gör på er förskola och om det finns möjlighet att byta anknytningsperson ifall er dotter verkar ty sig mer till någon särskild.

Det finns också en diskussion om så kallad föräldraaktiv inskolning, vilket innebär att föräldrarna är med några hela dagar för att sedan lämna helt (men vara tillgängliga vid behov). Jag tycker att det finns flera fördelar med den föräldraaktiva inskolningen, givet att den genomförs på ett lyhört sätt. I traditionell inskolning är man kortare stunder på förskolan och föräldrarna ska gradvis dra sig undan alltmer. Upprepade små separationer kan väcka barnets osäkerhet. Det värsta för ett ängsligt barn är oförutsägbarhet – är mamma/pappa på väg att gå nu? Om föräldern i stället är med hela dagar får barnet en chans att utforska miljön och lära känna personal och barn i lugn och ro.

Har barnet verkligen hunnit bli tryggt med pedagogerna på bara ett par dagar? Om ni märker efter ett par dagar att det behövs mer tid tycker jag inte att det finns några hinder för att ni är där ytterligare några dagar. Men, när ni sedan ska lämna tror jag att det är bäst att göra ett tydligt avsked och att ni är borta ett par timmar.

Det vanliga rådet är att lämningen ska vara snabb och tydlig, eftersom barnets förtvivlan brukar förvärras av utdragna avsked. Hjärtat går förstås itu när man kallhamrat ska kliva ut genom grinden och lämna barnets tårar och skrik bakom sig. Finns det ingen gräns för hur ledset ett barn får bli? Här tycker jag att just lyhördheten är viktig, både hos pedagogen och hos föräldern.

Även om man ska försöka göra snabba och tydliga avsked, handlar det också om tajmning. Om avskedet blir för abrupt eller sker när barnet är helt ur balans blir det onödigt jobbigt. Sök därför givetvis upp en pedagog innan avskedet om ingen finns i närheten. Vänta med avskedet tills barnet är engagerat i någon aktivitet eller när pedagogen har fångat dess uppmärksamhet. Gör också avskedet till en ritual – kram och hejdå på samma sätt varje morgon.

Vad ska ni göra om er dotter fortsätter att vara förtvivlad på förskolan även efter inskolningen? I det långa perspektivet finns det anledning att vara hoppfull. I en aktuell studie följde man barn under flera år och såg att majoriteten av barn i er dotters ålder med stark separationsångest inte hade mer besvär än andra barn när de var 4–5 år. Och om problemen inte ger med sig av sig själva har kognitiv beteendeterapi visat sig hjälpa större delen av barn som deltar i behandlingen.

Jag vill avsluta med att ta upp det du skriver om anknytning. Det är viktigt med en trygg anknytning mellan föräldrar och barn, men beklagligt att detta ofta blir den dominerande förklaringen till att barn har svårt för att bli lämnade, eftersom sambandet inte är så starkt. Forskning om oro och rädsla hos barn pekar på att andra faktorer, som erfarenheter utanför familjen och medfödda egenskaper, har större betydelse. Exempelvis vet man att en del barn är mer avvaktande inför nya situationer från födseln, vilket gör det svårare med separationer.
Martin

Läs mer: På www.forster/referenser160905 kan du läsa mer om forskningen som diskuteras i svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

”Kan jag kräva att svägerskan bor på hotell i stället för hos oss?”

Svägerskan hälsar gärna på, men anpassar sig inte efter värdfolkets vanor som gäster brukar göra. Även om hon inte menar något illa känns hennes beteende sårande, skriver veckans frågeställare som undrar hur hon ska handskas med problemet.

Fråga: Jag har ett problem som jag inte vet hur jag ska lösa och som tar en del kraft trots att det kan verka futtigt. Det gäller min relation med min svägerska. Min svägerska är ensamstående och barnlös (själv har jag två barn med hennes bror). Hon är en mycket självständig person och har enligt egen uppgift valt att leva ensam och barnlös för att ha hundraprocentig frihet. Hon bor nära oss och kommer gärna förbi och hälsar på, medan jag, under de dryga tio år som jag har levt med hennes bror, bara varit hemma hos henne vid ett tillfälle.

Hennes hem är hennes borg och hon vill inte ha besväret med att ordna kaffe eller lite mat för gäster. Jag har haft synpunkter på detta under åren, men har, på uppmaning av min man, kommit att acceptera henne som hon är. Jag motsätter mig aldrig att hon besöker oss i vårt gemensamma hem, vilket hon gör relativt ofta, utan försöker vara välkomnande.

Jag uppfattar henne dock som en besvärlig gäst eftersom hon aldrig vill säga innan hon kommer om hon ska äta med oss eller ej, utan bestämmer sig på plats. Det gör det svårt att planera måltiderna. Jag försöker laga sådant som jag vet att hon gillar och äter (hon sportar mycket och är noga med maten), men det händer ofta att hon inget vill ha eller bara äter vissa delar av måltiden. Eller ber om en tallrik cornflakes. Trots att jag vet att hon inte menar något illa sårar hennes beteende, som jag uppfattar som oförskämt, mig. Men jag accepterar det.

Nu till problemet. Jag har ett hus i mitt hemland som vi åker till varje höst. När vi är där vill min svägerska gärna komma på besök några dagar och bo hos oss. När hon är där anpassar hon sig emeller­tid inte till våra vanor, utan kör sin vanliga stil. Jag upplever att hon vill ha fördelarna med att bos hemma hos någon (gratis boende och mat), men också den frihet som man har när man bor på hotell. Jag vantrivs när hon är där. Jag skulle vilja att hon tar in på hotell i stället. Det finns flera på orten och min svägerska har god ekonomi.

Kan jag kräva detta? Och hur ska jag argumentera inför min man? Kanske kan det att jag har accepterat hennes önskan om att jag (vi) inte ska komma hem till henne, göra att hon (och min man) skulle kunna acceptera min önskan om att hon inte ska bo hos oss?
Svägerskan

Svar: Hej! Du berättar om ett dilemma som jag tror många kan identifiera sig med: Hur vi ska förhålla oss till, och emellanåt närmast stå ut med, den besvärliga familjemedlemmen – som är så nära att det ändå inte känns rimligt att bryta relationen. Att man inte vill bryta kan ha olika skäl; konvention, hänsyn, och inte sällan av en upplevelse av att personen ändå tillhör vår historia och vår berättelse. Familjen och släkten kan vara irriterande emellan­åt, men de fyller funktionen att vara sammanhangsskapande, säger socialpsykologerna. Så vi härdar oftast ut, trots allt.

Dessa ”besvärliga” personer finns i olika varianter. Från dem som mest är oförargliga men trist skrytsamma och självupptaget pratsamma, till dem som är elaka och egoistiska. En vanlig hållning, närmast normen, är vi ska tillämpa acceptans för släktingar av detta slag, och fortsätta att träffa dem på deras villkor utifrån tankemodellen att ”hon är som hon är, och hon är vår släkting ändå”.

Låt mig säga på en gång att jag tycker att det är en missuppfattning av begreppet acceptans. Mitt svar på din fråga är att du visst kan kräva att din svägerska bor på hotell i stället för hemma hos er i höst. Varför ska man acceptera att vissa familjemedlemmar är oförskämda och behandlar sina släktingar hänsynslöst när de är väluppfostrade inför främmande människor?

Du har förstås rätt att sätta gränser för ditt välbefinnandes skull. Du måste faktiskt inte släppa in besvärliga personer i ditt hem. Även om det ”bara” är för några dagar. Med det som utgångspunkt ska jag strax ge dig några råd om hur du kan gå tillväga för att hävda gränserna för vad du vill utsätta dig för, och lika viktigt är nog att du och din man är överens om att han ska vara din allierade i detta.

Men först några ord om begreppet acceptans i det här sammanhanget. Med några få undantag, som vid demens eller andra sjukdomar, kan vi faktiskt välja att vara mer eller mindre empatiska och hänsynsfulla i förhållande till vår omgivning. Och detta gäller förstås även för en ”enbart” egocentrisk person som din svägerska.

Så visst är det rimligt att förvänta sig att hon ska kunna anpassa sig, vara generös och visa hänsyn när hon träffar er, och uppträda som den gäst i ert hem som hon är. Du skriver att hon inte ”menar något illa”, och så är det kanske, men hon gör det mycket bekvämt för sig.

Ibland leder föreställningen om att ”hon är som hon är” till att en besvärlig person beter sig som hon gör för att hon tillåts göra det, och för att ingen sätter gränser för henne. Visst skulle man vilja att det ska komma ”naturligt” från hennes sida, men då får man kanske vänta hela livet.

Hur ska du då förbereda dig? Förslagsvis börjar du med att prata med din man om hur besvärad du är över din svägerskas beteende och den olust som du känner inför att hon återigen ska bo hos er i höst.

Innan du gör detta kan det kanske vara en poäng att du har gjort en lista över vad du störs av, och sorterat listan i en ordning utifrån vad du kan stå ut med och vad du inte längre kan acceptera. Till exempel, att du kan stå ut med att din svägerska kommer på till­fälliga besök ibland, och ratar din mat, men att du inte längre vill att hon bor hos er. Eller med andra ord, välj en avgörande sak som du vill förändra. Det känns ofta mer hanterligt på det sättet och mer möjligt att lyckas med det man vill.

Berätta för din man vad du upplever, hur olustigt det är för dig. Kritisera honom inte, välj i stället att be om hans solidaritet med dig, och bjud in honom att hitta lösningar tillsamman med dig. Men var samtidigt tydlig med ditt fokus, att du vill att din svägerska inte bor hos er i höst. Och att vad hon väljer att göra, att bo på hotell, eller inte komma, är upp till henne. Om han ändå insisterar på att hon ska bo hos er kräv då att han ska ta hand om sin syster, laga hennes mat, bädda hennes säng …

Vilka argument ska ni ge henne om du och din man kommer överens om detta? Mitt råd är att ni berättar att ni vill förändra och hur. Att ni gärna fortsätter att träffas som hittills, om det är det ni vill, men att ni vill att hon ska bo på hotell. Vit lögn eller inte om varför? Gör det som passar er men uteslut inte att det faktiskt kan vara nyttigt för din svägerska att få en ärlig återkoppling på hur hon uppfattas av andra! Som sagt, hon väljer hur hon ska bete sig som den vuxna och kapabla person hon är.

Hur ska ni då berätta om ert möjliga beslut i den här riktningen för henne? En lösning kan vara att skriva ett brev till henne. Det känns ofta mindre utsatt att framföra beslut och skäl av det här slaget i ett brev än att göra det i telefon eller i ett personligt möte. En del tycker att det är mindre respektfullt att skriva brev. Jag tror att det ibland är precis tvärtom. Vi ska vara varsamma med människor, och att få veta saker som överraskar och utmanar en i ett brev är att få läsa om det på egen hand, och inte behöva uppleva att man tappar ansiktet inför andra. Och det ger tid för eftertanke.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Hur ska vi bryta de negativa mönstren runt vår äldsta dotter?”

På många sätt har de det bra, men i familjen uppstår ­mönster med konflikter och negativ uppmärksamhet runt äldsta dottern, tolv år. Flickan har dålig självkänsla och låga tankar om sig själv, tror föräldrarna. Hur kan de förändra mönstren och ­hjälpa henne?

Fråga:
Vi är en familj med två vuxna och tre barn (tolv, tio och fem år). På många sätt har vi det bra, men det uppstår negativa mönster i familjen­ som ofta kommer att handla om vårt äldsta barn. Nu känner vi föräldrar att det är väldigt viktigt att vi bryter de mönstren och att vi inte vet vad vi ska göra.

Vårt äldsta barn hamnar ofta i ­lägen där det är bråken mellan oss och henne som tar plats i familjen. Hon är också väldigt osäker socialt (som liten var hon väldigt blyg, nu pratar hon på men osäkerheten kring vad andra tycker och så vidare är stor). Jag uppfattar också att hon har dålig självkänsla och att hon har låga tankar om sig själv. Den delen är det som gör mest ont att se.

Hon är alltid beredd att starta en ny konflikt eller kasta sig in i en annan, där hon egentligen inte var med från början. Ofta känner hon sig väldigt missnöjd och ”drabbad”, som att saker är jobbigare och värre för henne än för andra. Det blir ju också ett negativt fokus när det är så mycket bråk och ingenting sker utan konflikt. I familjen skapar det också mönster där vår mellanunge får gjuta olja på ­vågorna allt som oftast och det känns inte som något positivt mönster.

Vår uppfattning är att för mycket negativ uppmärksamhet finns runt vårt äldsta barn. När vi ska göra saker tillsammans så vill hon oftast inte vara med och hon delar inte med sig så mycket eller pratar om hur hon har det. När vi frågar om läget är det oftast dåligt och det är svårt att vända samtalen till något positivt.

Nu är detta en lätt överdriven bild för att tydliggöra problematiken, hon är också ett väldigt roligt och härligt barn och vi älskar henne innerligt.

Vårt barn funkar bra i skolan och i andra sammanhang. Hon har inte så många kompisar, men det känns ofta självvalt (hon säger nej när de frågar) och hon har ett stort behov av att få vara för sig själv.

Vi vet inte hur vi ska bryta de negativa mönstren hemma, eller hjälpa henne till en bättre självkänsla och en mer positiv syn på livet och tillvaron. Allra mest undrar jag över hur jag ska kunna hjälpa henne till en bättre självkänsla och till att hon ska känna sig mindre drabbad i livet.
Tacksam för alla tips och råd

Svar:
Tack för ditt brev, som jag tycker vittnar om god insikt om hur viktigt det är att vara medveten om roller och mönster som kan uppstå i en familj. Konflikterna kanske springer ur dotterns låga självkänsla och upplevelse av att vara drabbad, men de kan också bidra till att förstärka hennes negativa bild av sig själv och tillvaron. Jag kommer att fokusera på självkänslan i mitt svar, eftersom det är den delen av problemet som smärtar mest.

Låg självkänsla kan betyda så många olika saker och det är därmed svårt att ge specifika råd om vad som skulle hjälpa just er dotter. Jag kommer därför ta upp vad det oftast brukar handla om hos de barn och ungdomar jag möter.

En vanlig grund till låg självkänsla är social osäkerhet. Du skriver att din dotter tidigare var väldigt blyg och att hon i dagsläget inte har så många kompisar. Du skriver samtidigt att det verkar vara självvalt. Så kan det vara, men ibland kan barn vara bra på att maskera/hantera en social osäkerhet genom att ”välja” att inte umgås med andra. Det behöver inte vara ett medvetet val, utan kan med tiden bli ett mönster där man ständigt väljer det bekväma alternativet (vara hemma ensam) framför det obekväma (att vara i en social situation).

Jag påstår inte att det alltid är självbedrägeri att välja bort umgänge och att alla barn måste ha många kompisar. Jag vill bara uppmärksamma er på möjligheten att det kan vara så. För många barn (och vuxna) som ”valt bort” umgänge kan nya världar öppnas när de inser att de delvis har gjort det på grund av osäkerhet. Jag gissar att ni pratar med er dotter om detta och mitt råd är att fortsätta med det. Försök att vara lyhörda och haka på när hon pratar om vänner.

Tricket är att vara nyfiken och förstående, så att hon inte upplever sig ifrågasatt. Om ni märker att hon ibland undviker umgänge på grund av osäkerhet kan ni försöka peppa henne att utmana sig mer.

En annan vanlig grund till låg självkänsla är att man alltför ofta vänder blicken inåt, på bekostnad av att uppfatta vad som sker i omgivningen. Detta fenomen har inte bara med självkänsla att göra, utan lyfts fram som viktigt för hur man mår i stort. Det är exempelvis mycket större risk att man känner sig drabbad i livet (som er dotter), ju mer man fokuserar på sig själv.

Det har också visat sig ha en avgörande betydelse för social osäkerhet/blyghet. Om man känner sig socialt osäker i en situation förstärks osäkerheten i takt med att man riktar uppmärksamheten mot sig själv och sitt eget beteende. När man arbetar med sådana problem i terapier är därför ett återkommande inslag att träna på att uppmärksamma omgivningen. Ni kan i naturliga samtal med er dotter försöka hjälpa henne att rikta uppmärksamheten utåt. Om hon exempelvis börjar klandra sig själv kan ni ställa frågor som vänder hennes blick utåt. Vad gjorde de andra? Vad sa de? Frågorna måste vara nyfikna snarare än ifrågasättande.

En tredje vanlig orsak till låg självkänsla (och allmänt missnöje) är roller och kommunikationsmönster inom familjen, vilket du själv tar upp i brevet. Jag uppfattar att ni föräldrar är medvetna om detta, men ni verkar ändå ha fastnat i ett mönster där det blir mycket negativ uppmärksamhet kring den äldsta dottern.

Hur ska ni bryta detta? Det brukar vara fruktbart att förändra något konkret i hur man umgås inom familjen, som exempelvis att umgås i nya konstellationer. Kan ni exempelvis dela upp er i någon av de situationer som brukar leda till konflikter och missnöje?

När hela familjen är tillsammans återstår bara att skärpa sig och försöka förändra de negativa mönster som uppstår, även om det är svårt. Det kan ofta vara bra att börja med att reflektera över sina förväntningar. Det är givetvis bra att vara positiv, men det är inte så lyckat om barnet märker att föräldrarna hoppas på en positiv reaktion som kanske inte alls matchar barnets känsloläge. Det är oftast bäst att vara neutral och öppen för att barnet kan reagera hur som helst.

Det är svårt att inte bli irriterad på någon som ofta är missnöjd. Det blir en ond cirkel där den som är missnöjd med tiden får allt mindre stöd och bekräftelse. Det bästa sättet att bryta detta mönster är att snabbt och ofta bekräfta barnets negativa upplevelser och känslor.

Det låter självklart, men när ett barn visar missnöje brukar föräldrar ofta först försöka muntra upp eller argumentera emot, vilket i regel bara väcker mer missnöje. Detta gäller förstås även mellan vuxna. Om man tar upp ett jobbproblem med sin partner vill man oftast hellre höra ”jag förstår” än ”varför gjorde du inte så här…”. Även om man inte tycker att barnet har fog för sina känslor gäller det att visa att man på något plan ändå kan förstå vad det upplever.

Pröva att göra det några gånger utan att över huvud taget försöka förändra eller påverka vad er dotter känner. Om hon fortsätter att vara negativ fortsätter ni bara att bekräfta. Ni kan ställa frågor, men bara i syfte att förstå – inte ifrågasätta. Det är inget magiskt trick, men kan faktiskt ofta mildra negativa mönster i kommunikationen.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 27

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Den äldsta flickan uppges vara 12 år och är därmed på god väg in i en ålder med tonårsproblematik. Spontant tycker jag att mycket av det som beskrivs påminner mest om det. Det innebär inte att råden i svaret är fel, men kanske borde föräldrarna fokusera mer på att flickan genomgår en normal fas i livet, än att försöka koppla ihop allt med tidigare uppvisad blyghet, etc. Blyg eller inte, man är sällan en kul person i den där åldern.

Kap Kennedy, 14:03, 13 juni 2016. Anmäl