”Måste min släkting sluta dricka helt?”

Släktingen har ändrat sitt sätt att dricka alkohol till att bli mer försiktig och måttlig, och det går bra. Men nu anser en närstående att släktingen måste bli helnykter. Måste man sluta helt om man tidigare har druckit för mycket? Och hur ska man egentligen göra med alkohol när det är barn med, är det bäst att undvika det helt och hållet?

Fråga: Vi har en släkting som druckit mycket i många är. Han är drygt 40 år och har nog haft vidlyftiga alkoholvanor sedan han gjorde lumpen. Det har aldrig gått överstyr egentligen, han har alltid skött sig och arbetat hårt, och han är en älskad pappa till tonårsbarn. Jätteduktig i sitt yrke, har ett ordnat liv, men för ett halvår sedan beslöt han sig för att börja dricka måttligt, och det verkar gå jättebra. Vi är nog alla lite lättade. Han har aldrig misskött sig, och det är nog ingen som sett honom onykter på stan, men vi har förstås oroat oss ibland i familjen för var det skulle sluta. Han har druckit mycket. Vi andra i familjen och släkten är ganska försiktiga med spriten får man nog säga, så han har avvikit ganska mycket.

Annons:

Det som hänt nu är att en honom närstående säger att det inte räcker med att han dricker mindre. Han måste bli helt nykter. Det här kommer inte att hålla på sikt är personens uppfattning, och om det här grälar de, och det är flera i familjen som blivit indragna i det här. Jag tycker det är jätteledsamt för vår släktings skull, som ju ansträngt sig så, och som jag ser det bör det vara hans rätt att avgöra vad som fungerar för honom, och hittills har det ju fungerat jättebra. Jag märker också att han är piggare än på många år. Han var flitig förut också men nu är hans släktens ”fixare” och uppskattad ännu mer av alla.

Min släkting berättar inte så mycket om varför han efter alla år ändrar sitt sätt att dricka, men det verkar som om det handlar om hans hälsa, inte om att något allvarligt hänt, i trafiken eller på hans jobb. Hur ska vi hantera det här? Är det nödvändigt att bli helt nykter om man har druckit mycket? Jag har aldrig sett min släkting som alkoholist! Man ska väl stötta en person som gör en förändring till det bättre, inte kritisera honom, eller?

Och så en annan fråga, som hänger ihop med den första. Jag såg filmen ”Mig äger ingen” för ett tag sedan. En fantastiskt bra film, tycker jag, och där finns en scen när männen i familjen och släkten dricker sig ordentligt fulla på en släktmiddag, och barnen är med. Man ser hur rädda de blir. Att det är fel tycker nog nästan alla, men jag har efter filmen funderat mycket på om vuxna borde undvika att dricka sprit över huvud taget när barn är med. Och vill man göra det kanske det är något man får göra när barnen gått och lagt sig. Jag utgår nog ganska mycket från vad jag själv upplevde som barn när mina föräldrar och släktingar drack, även om det var måttligt så kändes det otryggt när de vuxna blev ”konstiga”. Tänker jag galet, och hur tar man upp det? Risken är väl att man blir jätte­impopulär, det är ju nästan norm i dag att barnen ska vara med de vuxna i alla sammanhang!

Besvärad yngre släkting

Svar: Vilken livsstilsförändring som din släkting har lyckats med! Mellan raderna i ditt brev tycker jag mig ana hur imponerad du är, och vilken respekt du känner för det han gör. Liksom en lättnad, för hans och er skull. Mitt raka svar på din fråga om man alltid måste bli nykter om man har alkoholproblem är nej, det behöver man inte. Ibland är nykterhet det bästa alternativet, men det är långt ifrån det enda alternativet. Alkoholproblem finns på en skala från riskabla alkoholvanor till svårt alkoholberoende med flera stadier däremellan. Utifrån var en person befinner sig på den här skalan finns det utifrån erfarenhet och studier flera olika sätt att hantera situationen.

Men jag börjar med att svara på din fråga gällande om och hur vuxna ska dricka alkohol när barn finns med. Du har verkligen rätt i att det är en både svår och laddad fråga. För mig rymmer den ett barnperspektiv på alkohol. Som inte bara handlar om föräldrar som har alkoholproblem utan även normalkonsumerande föräldrar, och det perspektivet är man nog alltid inte så uppmärksam på. Att barn i familjer med alkoholproblem mår dåligt och vill att föräldrarna ska sluta dricka tycker vi är rätt och riktigt och är empatiska med. Men att barn kan tycka illa om, och må dåligt av, även måttliga alkoholvanor hos föräldrar och andra vuxna är svårare att ta till sig.

De flesta vuxna och särskilt föräldrar som inte har problem med alkohol undviker förstås att dricka sig berusade i närvaron av barn. Dilemmat är att intervjustudier med barn visar att barn inte tycker om den förändring som sker med vuxna redan efter att de har druckit en måttlig mängd alkohol. Den vuxne kanske anser sig bli avspänd och skojig men för barnen framstår den vuxne som flamsig och oberäknelig, ibland rentav som farlig. Barnen berättar hur de har skrämts av de vuxnas högljudda röster, och om otryggheten de känt när föräldrarna och andra vuxna inte känns igen, och inte verkar bry sig så mycket om dem. Barn är mycket lyhörda för föräldrars och andra viktiga vuxnas ansikts­uttryck och känsloreaktioner, och oroar sig lätt om de förändras på ett sätt som inte känns igen eller kan förstås. För normalkonsumenten av alkohol finns tydliga effekter av alkohol på beteendet redan efter två glas vin. Barn har rimligen rätt att bli respekterade för de känslorna. Det är mitt barn­psykologiska perspektiv i valet mellan barnens och vuxnas behov. Barn ska inte behöva uppleva alkoholpåverkade föräldrar eller andra vuxna, inte ens om de är nära vänner eller släktingar. Särskilt som småbarnsförälder tycker jag man ska fundera på vilka alkohol­vanor som finns omkring barnen och hur de påverkar deras välbefinnande, och vad som kanske behöver förändras. En viktig aspekt på frågan är att barn, inte bara småbarn, behöver vaksamma föräldrar och vuxna omkring sig. Det händer ständigt saker med barn. Alkohol, även i måttliga mängder, gör oss mindre uppmärksamma, försämrar vår uppfattnings- och reaktionsförmåga och gör oss klumpigare.

Många anser att på samma sätt som vi är punktnyktra i trafiken och på arbetet oavsett våra alkoholvanor annars, kan det vara rimligt att vara punktnykter i närvaro av åtminstone små barn. Som förälder ska man också tidigt ta ställning till vilka förebilder man vill att barnen, och även tonåringar, ska få möta under uppväxten när det gäller sätt att umgås med alkohol. Det gamla ordspråket gäller här: Barn gör inte som vi säger, utan det som de ser att vi gör.

Så svaret på din fråga är du inte alls tänker galet om detta. Utan på ett insiktsfullt och empatiskt sätt. Läs gärna boken ”Lyssna på barnet” av journalisten Hillevi Wahl. Kanske du i nästa steg kan föreslå släkt och vänner att ni har ett alkoholfritt umgänge så länge barnen är med. Jag tror att du kommer att få mer stöd och uppskattning för ditt initiativ än du tror.

Så till din släkting som numera dricker måttligt efter att ha ”druckit mycket”. Mitt råd är att ni stöttar honom fullt ut i hans val, visar det ofta i uppskattande kommentarar, och gläds med honom. Från motivationspsykologin vet vi att om man blir respekterad för det sätt som man valt att göra en livsstilsförändring på, och inte styrd och ställd med av andra, så ökar det påtagligt möjligheten att lyckas. Alkoholproblem är inte samma sak som alkoholberoende. Den svartvita synen har inte stöd i forskningen i dag. Vid riskbruk av alkohol, och lindrigt beroende, som kanske är din morbrors dilemma, så är att återgå till ett måttligt drickande det som de flesta väljer, lyckas med och trivs med. Majoriteten lyckas dessutom göra detta på egen hand och utan behandling. Ring gärna Alkolhollinjen, 020 84 44 48, en stödlinje för riskbrukare och anhöriga, om du vill veta mera om detta.

Liria

”Hur ska vi hjälpa vår son att våga mer?”

Fråga: Hur ska vi kunna hjälpa vår son att våga? Vi har en 6,5-åring som är eftertänksam och försiktig av sig och så har han alltid varit. Han förstår inte heller vitsen med att öva på saker. Han blir väldigt besviken på sig själv om han inte kan direkt, även fast vi förklarar om och om igen att man inte kan kunna allt redan från början. Exempelvis vill han inte öva på att cykla då han ramlade av en gång när han var fyra och det kan ju faktiskt hända igen, säger han. Han vill lära sig simma men vägrar att öva utan simdyna eftersom man faktiskt kan drunkna, återigen hans egna ord. Så är det ofta, han ser liksom värsta scenariot hela tiden.

Åker vi till ett nytt ställe, som ett lekland, kan det låsa sig totalt. Om vi ger honom en stund att se sig om innan brukar det dock fungera bättre. Att tänka efter är en del av hans personlighet men nu börjar detta bli ett hinder för honom. Han ser till exempel att alla jämnåriga kan cykla, men det leder inte till att han vill öva utan bara till han känner sig dum. I förskoleklassen är han intresserad och gillar lektionerna, ligger långt framme med matten och kan nästan läsa. Han har också många kompisar. Hur ska vi kunna hjälpa honom? Nu blir det mycket tjat, frustration och ilska från alla parter.

Bekymrad mamma

Svar: Tack för ditt brev. Jag har tidigare svarat på liknande frågor då många föräldrar upplever samma sak som du. Problem med att våga blir ofta tydliga i din sons ålder, när kraven ökar och barn mer medvetet börjar jämföra sig med kamrater. Det är också vanligt att barn kan känna självförtroende inom vissa områden samtidigt som det sviker helt inom andra.

Jag tror att du redan känner till mitt första råd, nämligen att försöka ta utmaningarna i små steg. Även om många föräldrar vet detta, är det ofta svårt i praktiken. Hur ska man göra utmaningen mindre när barnet vägrar att ens gå in på leklandet? Om han väl har låst sig gissar jag att det är svårt att komma vidare, oavsett vilka förslag ni lyckas komma på i stunden. För många föräldrar leder det till tjat och frustration, vilket i sin tur leder till perioder då man helt släpper ambitionen att utmana rädslor.

Jag vet inte om detta känns bekant, men det är ett vanligt mönster i samspelet mellan föräldrar och barn som är rädda för saker. Det blir som en jojo där föräldern antingen sätter för mycket press eller ingen press alls. För att undvika detta är det förstås bra att planera utmaningar i förväg, helst tillsammans med barnet. Om du till exempel föreslår att ni ska åka till ett lekland kan du vara tydlig med att sonen inte kommer att behöva göra något om han inte vill. Om han bara vill titta är det helt okej. När ni är på plats låter det bra att först låta honom bekanta sig med stället en stund. Det är en illustration av en annan viktig princip – att inte ha för bråttom att ta nya steg. Vänta tills sonen verkar slappna av och ha kontroll. Om han ändå nobbar en utmaning du föreslår gäller det att svälja frustrationen och istället ge förslag på mindre steg – att välja en mindre rutschkana, att åka tillsammans, att bara åka sista biten, att bara klättra upp och titta osv. Försök att tänka igenom möjliga steg i förväg.

Man vill gärna försöka övertyga barn om att saker inte är farliga genom att argumentera. Risken är att man fastnar i en maktkamp och att barnet blir alltmer upptaget av eventuella faror. Dessutom kan man ju faktiskt trilla på cykeln eller få en kallsup när man badar. Medge att sådant kan hända, men led framförallt allt in barnet på själva uppgiften: ”Jo, om man har otur kan man ramla, men vågar du pröva om jag springer bredvid hela tiden? Om jag orkar det – du kanske cyklar för fort!” Låt barnet dra sina egna slutsatser efter en utmaning, till exempel genom att fråga vad som gjorde att det gick bra eller mindre bra.

Det är förstås också betydelsefullt hur du reagerar när han väl trillar på cykeln eller får en kallsup. Många barn blir rädda och tappar modet att fortsätta när det blir bakslag. Som förälder gäller det därför att försöka avdramatisera samtidigt som man visar förståelse. Gå lugnt fram till sonen och trösta en stund, men försök sedan att distrahera honom och gå vidare. Du kanske måste backa flera steg för att han ska vilja fortsätta, men undvik att ge upp försöket helt och hållet.

För att lyckas med allt detta finns det en sak som brukar vara avgörande: att föräldern stå fast vid överenskommelserna. Vi antar att din son faktiskt nöjer sig med att göra det ni bestämde – han väljer att bara titta när ni kommer till leklandet. Alla förslag på utmaningar nobbas. Då gäller det att du inte pyser ut besvikelse eller otålighet, vilket är lättare sagt än gjort. Försök att ställa in dig i förväg på att det är en framgång att bara komma iväg.

Sonens rädsla skulle också kunna handla om att han tycker det är pinsamt och jobbigt att göra fel eller misslyckas i största allmänhet. Jag vill därför ägna resten av svaret åt detta.

Många kopplar samman rädsla för att misslyckas med låg självkänsla och förespråkar att föräldrar ska ge villkorslös kärlek oavsett hur barnet presterar. Det är ett bra råd till föräldrar som i första hand ger bekräftelse när barnet lyckas med saker. Samtidigt är det många barn som är rädda för att misslyckas trots att de blir villkorslöst älskade av sina föräldrar. Jag vill därför ge tre råd om kommunikation som kan hjälpa barn med utmaningar oavsett hur mycket kärlek de får.

Det första handlar om vad man säger när man ger instruktioner eller uppmanar barn att göra saker de tvekar inför. För att öka lusten och modet att pröva är det bra att fokusera på hur man gör något. Förklara för sonen hur man sitter på cykeln, håller i styret, har blicken framåt och så vidare. Sådant gör förstås de flesta föräldrar, men risken finns att man samtidigt börjar prata om hur bra det kommer att gå eller hur liten risk det är att ramla. Då börjar barnet fundera på allt som kan hända och tappar uppmärksamheten på själva uppgiften.  En minnesregel kan vara att prata om vad barnet behöver lära sig eller träna på för att klara nästa steg. Forskning har visat att barn som fokuserar på vad de behöver lära sig både mår och presterar bättre än barn som strävar efter ett visst resultat (eller efter att undvika en katastrof).

Det andra rådet handlar om vad man säger när barnet misslyckas. Det är bra att från början omformulera vad ett misslyckande innebär. Försök att hjälpa sonen att se misslyckanden som tillfällen att lära. Det är förstås inte lätt att övertyga barn om detta. Ibland kan man avdramatisera genom att låta barnet misslyckas med flit – att ramla i slow-motion eller försök att få en kallsup.

Om man har pratat om misslyckanden på detta sätt är det lättare att följa upp dem på ett bra sätt. En vanlig fälla är nämligen att man som förälder vill trösta och släta över när barnet inte klarat något. Det är ofta kontraproduktivt eftersom man mellan raderna kan förmedla att misslyckanden är något att skämmas över. Om din son blir förtvivlad ska du förstås trösta en stund, men sedan hjälpa honom att se vad som gick fel och lotsa vidare till ett nytt försök.

Att kommunicera bra när barn misslyckas känns självklart, men det är faktiskt lika viktigt att göra det när barn lyckas. I motsats till vad man ibland hör mår barn bra om de får bekräftelse för prestationer, förutsatt att man bekräftar genom att prata om vad barnet faktiskt gjort: ”Nu lät du cykeln få fart innan du satte ner foten – bra!”. Barn som får sådan bekräftelse tycker både att aktiviteten i fråga är roligare och är mer villiga att anta nya utmaningar. Dessutom bidrar det till att barnen får en mer positiv syn på sig själva och tror att de kan lära sig nya saker. Om vuxna däremot bekräftar prestationer genom att ge allmänt beröm kan effekten bli den motsatta. Det gäller särskilt om berömmet handlar om egenskaper som att vara ”musikalisk”, ”smart”, eller ”snabb”. Alltså – var nyfiken och låt sonen berätta själv vad som fungerade. Ditt intresse är den bästa bekräftelse han kan få.

Martin

På  www.forster.se/referenser140414 finns referenser till forskning som nämns i svaret.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Vi skäms över hur mormor beter sig”

Fråga: Hej Liria,

Jag skriver till dig angående min mormor. Jag har läst många av Insidans svar och tyckt att råden varit bra. Jag tillbringade många sommarlov hos min mormor. Innan hon blev sjuk minns jag henne som en stark, snäll och pysslig människa. Som barnbarn fick jag all uppmärksamhet och kärlek. Min mormor sitter sedan några år efter en stroke i rullstol med ena sidan förlamad.

Stroken gjorde min mormor deprimerad och hon började klaga på allt och alla. På den tiden bodde hon långt ifrån min mamma. Efter några år ledsnade hon på hemtjänsten och krävde att få komma till ett äldreboende. Då upptäcktes att hon utnyttjats ekonomiskt av en person som stått henne nära och det blev dramatiskt. Tyvärr var det inte första gången något sådant hänt henne.

Vi försökte hälsa på henne så ofta vi kunde och ringa henne men tyvärr kände hon sig mycket ensam. Hon var väldigt jobbig för personalen med en mycket otrevlig attityd, och snodde saker. Hon ansåg att personalen var där för att vara hennes betjänter och ställde höga krav på exakt hur hon ville ha allt. Hon klagade över hur hon vantrivdes och inte ville vara där. Dessutom var hon speciellt otrevlig mot mörkhyade personer på grund av deras hudfärg och kallade dem för olämpliga namn. Och klagade på dem om allt. Allt detta skedde också framför oss och vi fick stå där och skämmas för hennes beteende. Jag och min mamma sa lugnt och bestämt att vi inte tyckte att detta beteende var okej och att hon måste sluta – detta var hennes hem nu.

Vår ambition var förstås att flytta upp henne till ett boende närmare oss så att vi kunde hjälpa henne och hälsa på henne oftare. Med mycket hjälp från det nya boendet, och en tråkig men tyvärr läglig demensdiagnos, lyckades vi. Det första hon sa när vi kom dit var: ”Det var bättre på förra stället”. Nu bor hon 20 minuter ifrån oss och vi hälsar på henne så ofta vi kan. Hon kommer inte alltid ihåg att vi varit där och ringer ofta och tjatar på oss. Men, och detta är varför jag skriver, hon beter sig mycket illa mot personalen och de andra boende. De andra boende är i mycket sämre skick än hon. Mormors demens har inte gått jättelångt ännu och hon äter bromsmedicin. Detta hindrar inte henne från att vara nedvärderande mot andra boende och säga fula ord till dem, och vara elak mot den hårt arbetande personalen. Hon kallar mörkhyade personer för olämpliga namn på grund av deras hudfärg.

Jag förstår inte vad hon tror att hon kan uppnå. Jag och mamma försöker lugnt och bestämt prata med henne. Vi försöker gång på gång att ge henne damtidningar och föreslå saker hon kan göra så att det inte blir så tråkigt om dagarna men hon säger nej till allt. Jag vet inte om hon förstår, men hon blir mest ledsen och vill att jag ska förlåta henne. Hon har länge sagt att det vore bättre om hon var död. Jag osäker på hur allvarligt hon menar det, men jag för lite känslan ibland att om hon kunde så kanske. Jag och min mamma och personalen försöker prata med henne för att förändra hennes beteende. Jag och min mamma tycker inte det är jättekul att åka dit för att sedan stå där och skämmas medan hon förstör vårt och hennes anseende. Jag vet inte vad vi skulle göra om de säger att de inte orkar mer och hon blir utslängd från boendet.

Har du några råd?

Ledsen

Svar: Hej ledsen!

Du berättar om ett dilemma som jag tror att många känner igen sig i. Att en nära och kär person förändras av sjukdom, ibland på ett sätt som gör att personen knappt känns igen. Man känner sig alltmer främmande inför personen. Olust och till och med rädsla infinner sig. Liksom skamkänslor. Där det hittills bara har funnits kärlek och vänskap. Anhöriga till personer med demens berättar om att de stannar kvar av kärlek och lojalitet, men hur den personlighetsförändring som inträffar vid demenssjukdom gör relationen allt svårare att vara i.
Jag imponeras av den omsorg och lojalitet du visar din mormor. Trots att hon faktiskt nu är ganska svår att älska, som hon är i dag.

Din berättelse, som är så empatisk med henne, ger bakgrunden till ditt stora tålamod, som jag läser den. Din mormor har det svårt som äldre. Hon blev rullstolsburen efter en stroke och blev ekonomiskt utnyttjad av en närstående person när hon var som mest utsatt och svag. Och nu är din mormor i de första stadierna av demenssjukdom. Man är då klar nog att märka sina växande svårigheter med minne och språk, och oroar sig för vad som väntar samtidigt som man själv inte noterar de egna personlighetsförändringarna.
Din mormor är förmodligen på flera sätt hjärnskadad, och det kan till stor del förklara hennes beteende. Mitt första råd till dig är att tillämpa acceptans kring detta. Acceptera att det finns hjälp hon kan få som kan lindra hennes handikapp, men att din mormor troligen inte kan ”förändras” på något avgörande sätt, eller återigen bli den ”snälla” person som hon en gång var. Vid stroke uppstår en syrebrist i någon del i hjärnan. Hjärncellerna i det området dör. Vilka besvär man får efter stroke är olika beroende på vilken del av hjärnan som har skadats. Personlighetsförändring kan vara en konsekvens.  Demenssjukdom finns av olika slag. Men gemensamt är att de påverkar personligheten och det sociala beteendet först. Vanliga symtom är att man blir mer inbunden och mindre engagerad. Något beroende på vilken demenssjukdom som är aktuell kan man också förlora känslan för vad som anses lämpligt att säga och göra i olika sociala situationer. Kanske det kan underlätta för dig om du inte betraktar din mormor som besvärlig, som en nejsägare och en fördomsfull person, utan som en av hjärnskador förändrad och handikappad person.

Du oroar dig för att din mormor ska bli ”utslängd” från äldreboendet för att de inte kommer att orka med hennes beteende. Därför är mitt andra råd till dig att du berättar för din mormors kontaktperson eller patientansvariga sjuksköterska om din oro. Med stor sannolikhet kommer du att få höra att de är fullt införstådda med att din mormor beter sig som hon gör för att hon är sjuk, och kanske också för att hon är ledsen och vilsen i den nya situation som hon har hamnat i. Det är en del av det professionella bemötandet hos personal inom äldrevården att förstå hur en demenssjukdom visar sig, och förhålla sig sakligt och tolerant till detta. Du ska nog också fråga om hur uppmärksam man är på din mormors självmordstankar. Ibland kan läkemedelsbehandling vara en hjälp hos äldre som är nedstämda eller deprimerade.

Som anhörig kan man behöva stöd och råd. Mitt sista råd är att du kontaktar Demensförbundet, www.demensforbundet.se eller Alzheimerföreningen, www.alzheimerföreningen.se. Hör dig för om stödgrupper och information som kan vara dig till hjälp. Du kan också läsa en bok som heter ”Motiverande samtal. Praktisk handbok för äldreomsorgen” publicerat av förlaget Gothia Fortbildning. Där har jag och min författarkollega skrivit om hur man kan bemöta bland annat personer med demens.

Varma hälsningar!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Hur ska jag få min sexåring att sluta ”låna” saker från dagis?

Fråga: Min son, snart sex år, har vid några tillfällen ”lånat” saker, som han själv uttrycker det, från förskolan. Jag har hittat en leksaksmobil, någon plastgrej, leksakspengar och lego i hans fickor. Vid varje tillfälle har jag pratat med honom om att man inte får ta med sig saker som är någon annans. Han försvarar sig med att han hittat saken på vägen hem från dagis alternativt att han frågat om han får låna.

När jag har stått på mig och sagt att vi lämnar tillbaka saken, vill han givetvis inte.

Jag har varje gång ”pratat allvar” med honom om detta och förklarat alltifrån att jag blir ledsen och besviken när du gör så till att om en vuxen gör så kallas det stöld och är brottsligt. Han förstår mycket väl att detta är fel, han är en jätteklok och försiktig kille. Hans enda förklaring blir till sist att han tog sakerna eftersom han tyckte att de var fina.

Han är jätterädd för att fröknarna ska få reda på detta. Jag har också pratat med honom om att ljuga för mig. Jag säger att jag inte blir arg om han talar sanning, bara om han ljuger.

Jag har varje gång återlämnat sakerna diskret för att hjälpa honom att inte behöva tappa ansiktet på dagis. Jag har också gett förslag på hur han kan göra i stället för att stjäla om han ser något fint, som att visa mig vad han vill ha så jag kan hjälpa honom att göra eller köpa den saken.

Senaste gången han stal sa jag att jag: ”Jag hjälper dig den här gången också, men om det händer fler gånger måste vi prata med fröknarna eftersom du inte lyssnar på mig.”

Önskar tips om hur jag ska bemöta detta beteende hos min son.

Svar: Tack för ditt brev. Att barn stjäl saker under uppväxten är mycket vanligt, särskilt i din sons ålder då det fortfarande kan vara oklart var gränsen går mellan mitt och ditt.

Ungefär vart tionde barn stjäl saker någon gång ibland, men det är mer sällsynt att det sker så ofta att föräldrar upplever det som ett problem. En svensk studie visade att det var knappt 2 procent av barn i förskolan och tidiga skolåren där så var fallet.

Hur allvarligt är det att barn stjäl saker? När man har följt barn under längre tid så har man visserligen funnit att de som stjäl tidigt ofta fortsätter på samma bana under uppväxten. Djupare analyser av sådana resultat visar dock att det inte är stölderna i sig som är allvarliga. Stölder innebär främst en risk om de förekommer tillsammans med andra problem, som exempelvis aggressivitet.

Du beskriver din kille som klok och försiktig och behöver kanske därför inte vara så orolig inför framtiden. Men din fråga är vad du kan göra för att få bukt med problemet nu.

Du skriver att sonen hävdar att han ”lånar” saker från förskolan och hittar på förklaringar till att de dyker upp i hans fickor. Barn reagerar ofta på det sättet, vilket brukar leda till diskussioner som du beskriver. Barnet hävdar sin oskuld och föräldrarna försöker få fram ett erkännande. I längden kan sådana diskussioner bidra till problemet, eftersom barnet ständigt upplever föräldrarnas misstro och sällan får chansen att visa prov på spontan ärlighet.

Mitt första råd är därför att du omformulerar problemet för dig själv och din son. Förklara för honom att det inte spelar någon roll om han lånat eller hittat sakerna. Han ska helt enkelt att inte ta med sig saker hem oavsett hur han fått tag på dem. Vill han låna något måste han berätta och visa det för dig innan ni går från förskolan. Om det sedan skulle dyka upp någon främmande sak i hans ficka behöver du inte utreda om han stulit den – han får helt enkelt lämna tillbaka den så fort som möjligt.

Det för oss vidare till mitt andra råd. Jag tror nämligen att du gör sonen en björntjänst genom att diskret lämna tillbaka sakerna åt honom. Jag ska återkomma till varför strax, men först ge förslag på vad du kan göra i stället. Om han har fått med sig något hem gör du ingen stor sak av det, förutom att du konstaterar att han måste lämna tillbaka saken. När han kommer till förskolan nästa dag ser du till att det sker.

Jag förstår att det inte är så enkelt eftersom han är så rädd för det, men gör det tillsammans och visa honom hur man gör i början. Be om ursäkt, men överdriv inte. Säg till exempel: ”Den här leksaken råkade komma med hem i går. Ledsen för det.”

I början räcker det med att det är du som pratar. Många föräldrar önskar att deras barn ber om förlåtelse i sådana situationer, men det är ingen idé att pressa honom till det. Det viktiga är att han ser dig göra det.

Jag förstår verkligen din önskan att sonen inte ska tappa ansiktet. Det kan kännas överdrivet hårt att han ska behöva stå och skämmas. Samtidigt tror jag att det finns en risk för att dina avsikter har motsatt verkan. När du smyger tillbaka sakerna han har tagit signalerar du att det han gjort är så skamfyllt att inte ens du kan stå för det.

Givetvis kan din son skämmas även om han skulle lämna tillbaka sakerna själv, men det är ett annan slags skam som i längden kan vara konstruktiv. Poängen är att han lär sig att konsekvent ta ansvar för saker han har gjort. Med tiden kan han också uppleva att det inte behöver vara så farligt att göra fel och be om ursäkt.

Även om vissa kan bli sura eller besvikna, kommer han också att märka att andra kan uppskatta att han står för vad han gjort. När barn ska lära sig moral och ärlighet är just detta viktigt. De måste uppleva de naturliga konsekvenserna av sina handlingar snarare än att föräldrar försöker förmå dem att förstå vad som är rätt och fel genom förmaningar. Om man fastnar i det senare får barnet svårare att skilja mellan de dåliga handlingarna och sig själv som person: ”Om mamma är så besviken och undrar så mycket varför jag tog saken måste det vara något fel på mig”.

Minst lika viktigt som att barn själva får rätta till fel, är att ge dem chansen att göra rätt från början.

Ett bra exempel på det är när du erbjuder din son alternativ till att ta saker han gillar. Uppmuntra även exempelvis tillfällen då han ber om lov innan han tar saker eller avstår från att ta något han är sugen på.

Jag vet inte om din son även tar saker hemma utan lov, som kakor eller godis? Föräldrar försöker ibland sätta stopp för sådant genom att gömma undan allt åtråvärt. Baksidan är att barnet kan uppleva negativa förväntningar och misstro, vilket har visat sig vara en orsak till fortsatta problem. Därför måste man ibland släppa kontrollen och låta saker ligga framme, så barnet får en chans att visa prov på ärlighet.

I det ögonblick ett barn känner att föräldrarna visar förtroende kommer det också att vilja infria sådana förhoppningar.

Martin

Läs mer om forskningen i svaret: www.forster.se/referenser140331

Jag längtar efter närhet – hur gör jag för att hitta en ny partner?

Fråga: Jag är en kvinna på 57 år som skilde mig för tio år sedan efter ett långt äktenskap. Mina barn är utflugna sedan länge. Jag saknar kärlek, närhet och gemenskap och börjar nu efter tio års ensamhet ge upp hoppet om att någonsin få uppleva det igen.

Som person är jag varm och generös, familj och vänner har alltid stått i centrum för mig och mina barn är det viktigaste i mitt liv. Det känns oerhört sorgligt att tänka på att jag kanske får leva ensam i resten av mitt liv.

Jag hade ett förhållande med en tio år yngre man under cirka tre års tid, men han var upptagen på annat håll och jag avslutade vår relation när hans sambo blev gravid med deras första barn. Detta är snart två år sedan och under den tiden har jag inte träffat någon alls.

Jag har testat nätdejtande utan resultat. Är social och rör mig bland folk, även om jag inte gillar att hänga på krogen varje helg. Men någon drömprins dyker inte upp.

Jag vet att jag skulle kunna återuppta kontakten med min före detta älskare om jag ville, men det är ju en varaktig relation jag vill ha. Dock har jag på sista tiden börjat fundera på att kontakta honom igen, vi hade fantastiskt sex och jag saknar det.

Kanske är det enda chansen för mig att få uppleva en stunds närhet? Hur gör man?
Ensamma mamman

Svar: Hej! Jag kommer inte att ge dig råd om hur du ska hitta någon på det gängse, handfasta sättet. På nätet, i en förening eller i vänkretsen och så vidare. Jag tror att du vet om allt detta. Det är mitt intryck när jag läser ditt brev.

Jag kanske utmanar dig när jag väljer två andra utgångspunkter i mitt svar till dig, andra än de du kanske förväntat dig, men jag tror genuint att de som jag valt är mer till hjälp för dig. Sanningen är ju också att ibland hittar vi inte någon, trots att vi gör allt som man ska göra.

Min första utgångspunkt är att be dig fundera på vad som gör det svårt för dig att bli förälskad, eller i varje fall intresserad av en man. Den andra är att resonera med dig själv om att du skulle vinna ganska mycket på att fokusera mer på vad du har, och kanske njuta ännu mer av det.

Du beskriver dig själv som en ensam mamma. Samtidigt kan det som vi lägger i ordet ”ensam” vara lite lurigt. Ibland har man ett socialt fungerande nätverk, familj och nära vänner men man saknar en partner.

Man bortser kanske från alla andra relationer man har i sitt liv och fokuserar mestadels på det man saknar.

Hur väl stämmer detta på dig?

Låt oss börja med det första. Att falla för någon är inte så enkelt alltid. Vi har olika sätt att knyta an, det handlar om vilka vi är, hur vi litar på andra, och hur vi trygga vi är. Det krävs en ganska stor grad av trygghet för att våga ”falla” i förälskelse. Risken finns att man inte tas emot!

Visst, det är ljuvligt att vara förälskad samtidigt som det också innebär att man för en tid släpper kontrollen. Minnen av att blivit sviken eller något annat kan lätt tränga sig på i lägen när man gör sig sårbar.
Som du märker är det här resonemanget ganska allmänt hållet. Jag kan inte få svar på de funderingar som jag får när jag läser ditt brev. Men ändå, här är mina frågor, utifrån det du berättar, för att hjälpa dig att fundera vidare på egen hand: Vad hände när du nätdejtade? Du skriver att det var ”utan resultat”. Hur kommer det sig? Vad berättar det om dig? Behöver du förändra något hos dig om du ska hitta någon? Nätdejtning är i dag det näst vanligaste sättet att träffa någon, efter att träffa någon genom vänner och bekanta.

Jag undrar vad du lägger i ditt konstaterande att ”någon drömprins” inte dykt upp. Visst, det är ofta bara ett uttryck vi använder. Men säger ditt ordval kanske något mer? Vilka krav har du? Är de möjliga att svara upp emot? Fundera gärna på detta.

Jag vet inte hur du tänker om det här. Fundera gärna på om du har för stora förväntningar, det är inte ovanligt när man inte har haft en fast relation under några år. De är klart att vissa saker ska du inte kompromissa om. Men ibland finns det sådant som vid närmare eftertanke inte är så viktigt. Som, om du släppte taget om det, kanske skulle öka dina möjligheter att åtminstone bli nyfiknare på vissa män som dyker upp omkring dig.

Om du finner det som jag skrivit så här långt relevant för dig, så föreslår jag att du läser boken ”Hemligheten”. Den är skriven av journalisten Dan Josefsson och psykologen Egil Linge.

Så till min andra utgångspunkt. Låt oss börja med ett resonemang om lycka. Vad är det egentligen? Den vanligaste betydelsen är väl ungefär att må bra. Det finns en hel del myter om den varianten av lycka. Som att lycka är det naturliga tillståndet. Så är det förstås inte, men föreställningen har vi svårare att släppa taget om än vad vi ibland inser. En annan myt är att vi måste göra oss av med alla negativa känslor för att få ett bra liv.

En annan, mindre vanlig betydelse av ordet lycka, är att leva ett rikt och meningsfullt liv. Trots alla de begränsningar som livet rymmer för de flesta av oss. Lycka kan också vara att göra det som verkligen betyder något för oss. Att sträva åt det håll som vi betraktar som rätt och riktigt, att uppskatta vardagen, och nära och kära, även när livet inte är optimalt. Ett inslag i detta är att träna oss att känna tacksamhet för det vi har. Några frågor som kan hjälpa dig att komma dit är: Vad är viktigt för dig innerst inne? Hur kan du göra mer av det som är viktigt för dig? Om du inte kämpade med dina negativa tankar och känslor av ensamhet, vad skulle du ägna din tid och din energi mer åt?

Vad kan det innebära för dig? Att du kan hitta en balans mellan att längta efter någon och att vara öppen för det som livet ändå erbjuder dig. Av ditt brev framgår att du har ett rikt liv med dina barn, som är det viktigaste i ditt liv, och med dina vänner. Njut av det, känn lyckan i att du har detta. Inte i väntan på en man. Då undviker du att hamna i lyckofällan. Med det menas att vara så upptagen med det som saknas för att bli lycklig, att man inte ser att man egentligen redan har förutsättningarna för att vara det.

Vi är omgivna av så mycket som vi kan uppskatta och må väl av. Det handlar om att ta till vara det som livet ger. Genom att uppleva det på ett närvarande sätt. Här är några tips för detta:

• När solen skiner, stanna upp och gläds åt ljuset och värmen.
• Känn din glädje och värme när du träffar dina barn och vänner. Släpp fram de känslorna helt och fullt.
• Ta tillfället i akt vid alla små händelser som vi vanligtvis tar för givna men som vi skulle sakna om de inte fanns i våra liv, exempelvis när du äter något, ät långsammare och lägg märke till hur det smakar och njut av det.
• Se med nya ögon på de människor du har omkring dig som du tycker om. Se på dem som om du aldrig träffat dem förut. Känn glädjen över att du har dem i ditt liv.

Ett vackert hem, ett spännande arbete och en kärleksfull partner är mål vi kan ha. Samtidigt vet vi från studier om lycka att livet upplevs som mer meningsfullt när man tar till vara det som det erbjuder, i stället för att bara fokusera på det man saknar.

Varma hälsningar och sköt om dig!

Vad ska jag göra när sexåringen hotar med att ta livet av sig?

Fråga: Hej Martin,

Jag har en son på sex och ett halvt år som ibland reagerar på tillsägelser, avvisanden och förmaningar genom att ställa sig vid fönstret och säga sig vilja hoppa ut. Vi bor i en lägenhet på fjärde våningen och har givetvis barnsäkra lås på fönstren, men ibland står han och fipplar på de där låsen, skriker och säger att han bara vill dö. Som du fattar går mitt hjärta sönder vid sådana situationer, och det är väldigt svårt att veta hur jag ska agera.

Givetvis har jag försökt att prata, fråga om han verkligen förstår vad det innebär att falla fyra våningar ner, resonera kring hur han tänker om döden, ja du fattar. Jag försöker att hålla mig lugn, även om det är svårt att dölja den bottenlösa förtvivlan jag känner när mitt barn säger sig vilja dö. Jag upplever inte att pratandet har varit särskilt framgångsrikt, så antagligen har jag inte sagt rätt saker.

Eftersom jag förstår att det är min förtvivlan han vill åt har jag också försökt med lite andra strategier ibland: låtsas oberörd, ignorera, försökt att skämta bort osv, men det funkar inte så bra för mig. Jag brukar alltid vara mig själv inför barnen, visa hur jag känner, säga vad jag tycker och så vidare. Jag har ingen ”mammaroll” som jag kliver in i när jag är med dem, utan jag är den jag är, och de känner mig rätt bra vid det här laget. Alltså är jag för det mesta förtvivlad när han står där vid fönstret, jag är arg och provocerad, jag försöker förstå och tala till rätta och resonera. Det enda jag hittills inte gjort är att ge efter i sakfrågan, situationens själva uppkomst, exempelvis att få spela dataspel utanför de tider som vi bestämt.

Han pratar aldrig annars om döden, döden är inget som finns med i några dataspel eller rollekar som han sysslar med. Familjen har inte haft några dödsfall och saker som självmord har vi inte ens pratat om, så jag förstår inte riktigt var han plockat upp själva grejen att vilja dö. Varken jag eller hans andra förälder är särskilt oroliga av oss, överbeskyddande eller överdrivet måna om barnens hälsa. Vi har inga friliggande nerver som barnen har att spela på, utan är rätt så coola och låter barnen vara självständiga och ganska fria av sig.

Jag känner igen beteendet ”se vad illa du gjorde mig, nu tar jag livet av mig” från ett förhållande jag hade med en psykiskt störd person för länge sedan (som verkligen skadade sig själv många gånger), och jag är rädd att beteendet ska utvecklas till en sorts reflex, ett sätt att agera på kränkningar. Det är ju onekligen ett sätt att skapa uppmärksamhet och drama med sig själv i centrum.

Vi har tre barn och ger alla ungefär lika mycket uppmärksamhet och omsorg. De flesta i familjen är sams för det mesta, vi lever inget ekorren-i-hjulet-liv med hets och stress utan har förhållandevis mycket tid för våra barn, vi lyssnar och är lyhörda och tar dem på allvar. Det finns ingen ”jobbig grej” i familjen som han reagerar mot, vad jag kan se. Så: hur ska jag göra i den konkreta situationen, när han står där och vill hoppa? Även om han inte har för avsikt att dö (det tror jag inte en sexåring kan ha) så kan ju ett fönster vara öppet någon gång, eller så kan han få för sig samma sak i andra, farligare, sammanhang. Ibland (efter något gräl) har han demonstrativt ställt sig ytterst på trottoarkanten till den oerhört trafikerade gata vi dagligen går över på vägen från skolan.

Detta har genererat morrande och mycket grundliga tillsägelser från min sida, och när jag tagit upp det efteråt när det lugnat sig har han varit mycket avvisande och inte gett några ytterligare förklaringar.

Vad ska jag göra?

Förtvivlad mamma

Svar: Jag förstår att du blir förtvivlad när detta händer! Som förälder är det svårt att tänka sig något värre än att ens barn hotar med att ta sitt liv. Jag blev därför berörd av ditt brev och dina kloka tankar. Du besvarar själv de flesta av de uppenbara frågorna jag skulle ställa till en förälder i din sits. Familjelivet verkar vara harmoniskt i stort och ni som föräldrar är varken särskilt dramatiska eller överbeskyddande. Det har heller inte inträffat några dödsfall eller traumatiska händelser som din son kan ha tagit intryck av.

Du tror inte att sonen menar allvar med hoten, eftersom en sexåring inte borde kunna ha sådana avsikter. Visserligen förekommer självmord bland barn innan tonåren, men det är extremt sällsynt och i princip alltid förknippat med svåra omständigheter, som exempelvis social misär eller allvarlig psykisk sjukdom inom familjen. Jag tror därför inte heller att din son har för avsikt att dö. Däremot skulle hans dramatiska beteende kunna vara ett sätt att uttrycka hur han mår i övrigt, vilket inte framgick av brevet. Är han exempelvis ofta nedstämd, passiv, orolig, känner sig ensam eller känner olust att göra saker? Äter och sover han okej? Hur är läget i skolan? Hur ofta förekommer hans hot och hur länge har detta pågått? Om jag träffade er som psykolog skulle jag undersöka dessa saker noga. Samtidigt gissar jag att du hade nämnt om sonen mådde dåligt generellt eller hade några särskilda problem vid sidan av hoten. Jag uppfattar också att hans reaktioner förekommer just i samband med konflikter. Därför kommer jag att utgå från din egen tolkning – att hoten om att ta sitt liv är ett sätt att protestera och väcka din förtvivlan. Din fråga är vad du ska göra när detta sker. Jag kommer att diskutera fyra vanliga fallgropar när barn hotar och hoppas att något ska vara till hjälp.

Den första fallgropen handlar om att man ibland inte är så konsekvent som man kanske tror. Du skriver att du har prövat många olika saker, men hållit fast vid att inte ge efter för sonens krav. Det låter bra eftersom det förstås är viktigt att vara principfast vid hot av olika slag. Trots ambitionen att stå på sig kan man ibland missa att hot ändå leder till någon slags förändring för barnets del. Även om sonen inte får som han vill fullt ut kanske konflikten ibland mynnar ut i någon annan slags förändring? Ett exempel är att resten av familjen anpassar sig eller ändrar sina planer. Även om det inte är vad sonen först ville, så lyckas han ändå styra genom sina hot. Det kan i synnerhet vara ett problem om det bara sker ibland, eftersom han då aldrig riktigt vet hur långt han måste gå för att uppnå en förändring. Ofta kan barn styra på det här sättet utan att själv förstå vad som sker. Det behöver alltså inte handla om någon slags medveten manipulation.

Tvärtom kan en helt annan fallgrop vara att ni står på er för mycket. Jag inser att jag blir motsägelsefull, men när man har studerat samspel mellan föräldrar och barn har man sett just detta. Å ena sidan är det viktigt att föräldrar är konsekventa och står på sig när barn ställer krav, givet att kraven är orimliga. Å andra sidan är det också viktigt att föräldrar inte blir för fyrkantiga och aldrig ger med sig. Om barnet känner att det inte kommer någon vart oavsett omständigheter eller argument kan det börja hemfalla åt mer destruktiva beteenden för att lösa konflikter. Jag har ingen aning om detta gäller i ert fall, men det är viktigt att fundera på om er sons hot förekommer eftersom hans mer konstruktiva försök till konfliktlösning inte har uppmärksammats tillräckligt mycket.

En tredje fallgrop handlar om att hot leder till för mycket uppmärksamhet. Kanske är det viktigaste för din son inte är att vinna konflikten, utan att få er bekräftelse på att han är arg och förtvivlad. Du är själv inne på denna förklaring och jag tror att det kan ligga mycket i det. Den uppenbara lösningen är förstås att ge mindre uppmärksamhet när sonen hotar, vilket du tycker är svårt eftersom du vill reagera naturligt. Jag tycker att du för ett bra resonemang om krocken mellan att vara genuin och att följa någon slags princip.

Den diskussionen förekommer ofta i debatter om föräldraskap, som tyvärr kan bli onödigt polariserade. På ena kanten menar man att föräldrar alltid ska följa sin egen instinkt och ”vara sig själva”. Frågan är bara om ens instinkt som har formats av egna erfarenheter alltid leder rätt? Jag vill påstå att det kan finnas beteendemönster i familjer som formats ”naturligt”, men som ändå är destruktiva. Sådana mönster kan föras vidare i generationer om ingen låter sig påverkas av influenser utifrån. På den andra kanten finns de som benhårt förespråkar vissa principer eller teorier, vilket kan leda till att man försöker tvinga in verkligheten i en modell som inte riktigt passar. När man tar till sig ny kunskap brukar man behöva göra det på sitt eget sätt, efter sina förutsättningar och omständigheter.

Jag förstår därför din strävan att inte kliva in i någon konstruerad roll. Jag begriper också mycket väl att du reagerar instinktivt och kraftigt eftersom din son gör något som är svårt att värja sig mot. Samtidigt tror jag att en lösning kan vara att du försöker hitta en väg mellan ytterligheterna. Jag ska ge exempel på vad det skulle kunna vara.

Om vi utgår från att din son främst försöker uttrycka sin frustration när han hotar med att ta sitt liv, så föreslår jag att du anstränger dig för att försöka reagera därefter. Han säger ”jag vill inte leva – nu hoppar jag” men menar egentligen ”jag är så jävla arg att jag inte vet vad jag ska göra”. Mellanvägen för din del är i så fall att bekräfta hans känsla, snarare än själva orden. Du behöver alltså inte låtsas vara oberörd utan kan säga och visa att du förstår att han är förtvivlad, så länge du inte reagerar som om han skulle vilja ta sitt liv.

Agera istället som om han faktiskt hade sagt att han var arg och förtvivlad. Undvik att fråga och prata om liv och död i dessa situationer, håll bara fast vid själva konflikten och hans känslor. Förklara varför han inte får som han vill och att du förstår att han är ledsen för det. Om han befinner sig i en farlig situation, som att stå nära en väg, måste du förstås ingripa. Gör det bestämt och var lagom upprörd – eftersom det är farligt och inte för att han säger att han vill ta livet av sig. Om du reagerar på detta sätt kanske du kan minska uppmärksamheten kring hoten utan att det känns onaturligt för dig.

Det kan verka oförskämt och tondövt att inte reagera på själva orden, men en stor del av kommunikation handlar om vad som sägs mellan raderna. Därför brukar man känna sig förstådd, snarare än avfärdad, om någon bekräftar känslorna snarare än orden. Det är dessutom viktigt att notera att barn i din sons ålder sällan har greppat vad döden i allmänhet eller självmord i synnerhet innebär. Visst kan de svara att man inte finns längre efter döden, men frågar man vidare kan barn ända upp i tio-tolvårsåldern fortfarande ha en ganska oklar bild. Exempelvis kan de tro att man ibland kan komma tillbaka från de döda, som på film eller i spel. Det är därför inte konstigt om du känner att det är svårt att nå fram i samtal med sonen. Han är sannolikt inte känslomässigt och intellektuellt redo att förstå det du vill förmedla om döden. Att hota att ta livet av sig kan för ett barn ha ungefär samma laddning som exempelvis att rymma hemifrån.

På längre sikt är det förstås viktigt att sonen lär sig att vara försiktig med vad han uttrycker. Du tar också upp farhågan att han ska fastna i det här destruktiva sättet att svara på kränkningar. Den fjärde fallgropen handlar om just detta – att vissa barn inte har lärt sig att känna igen och uttrycka känslor på ett acceptabelt sätt. Att döma av din inställning till föräldraskapet gissar jag att ni har pratat med honom om detta. Ni frågar säkert vad han känner och hjälper honom att beskriva sina känslor. Ni försöker säkert lotsa honom till att hitta lösningar på konkreta problem, för att på så sätt komma ur en jobbig situation. Ni har säkert försökt förmå honom om att ställa krav och be om saker på ett tydligt sätt. Fortsätt i så fall med detta, även om det kanske inte verkar leda till någon omedelbar förbättring.

Sen kan det hända att er son inte alls tycker om att föra den här typen av samtal. Vissa barn tycker bara att det känns obekvämt och vill helst glömma alla konflikter och problem. Det är en utmaning, men ingen anledning att misströsta helt. För viktigare än vad man säger är som vanligt vad man gör. För att barn ska lära sig att förstå och uttrycka känslor måste personer i deras närhet gör samma sak. Du verkar föregå med gott exempel och själv sätta ord på dina känslor. I takt med att din son mognar och får en djupare förståelse för vad hans ord innebär tror jag han kan bli bättre på att ta efter dig. Och det borde gå ännu bättre om du också kan agera mer i enlighet med din egen tolkning av hans hot. Att han är arg och förtvivlad – inte självmordsbenägen.

Martin

Klicka på följande länk för att läsa mer om forskningen i svaret: www.forster.se/referenser140317

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Hur kan jag få sambon att ändra sin syn på hemarbete?

Fråga: Min sambo har en mycket traditionell syn på hushållssysslor och hur de ska fördelas. Hon trivs bra när jag står på en stege och målar, medan hon står i köket och bakar bröd.

Jag har sedan starten försökt ge mig in på hennes territorium genom att föreslå uppdelning av hushållssysslor. Jag säger saker som ”jag kan ta disken” eller ”i dag dammsuger jag”. Då säger hon att jag inte är kompetent på det området och att det finns så mycket annat som jag är bra på. Samtidigt häver hon ur sig bittra kommentarer om hur mycket det är att göra hemma och att sysslorna aldrig tar slut.

I början åkte jag med och tänkte att det här kanske är normalt, men när jag pratar med människor i omgivningen bekräftas min bild av att detta känns väldigt omodernt. Jag vill vara med och bidra, men får då höra att jag är för slarvig och okunnig. Jag vill leva i en jämställd familj. Jag vill inte att vår dotter växer upp i detta och söker sig till liknande könsroller. Jag vill att min sambo ska må bra och kunna släppa sin bitterhet.

Vad kan jag göra?

Pappa & sambo 2014

Svar: Hej pappa & sambo 2014!

Jag tror att vi nog är ganska överens om att det du berättar inte bara handlar om hushållssysslor. Utan om något mer, som är mer sammansatt, och kanske har en lång historia. Du berör detta till viss del. Du skriver om din sambos bitterhet.

Bakom era konflikter om vem som ska göra vad hemma verkar finnas något annat, som din sambo är missnöjd med. Kanske något som inte blivit som det var tänkt och som gnager, något som hon inte pratar om. Men känslorna finns där – av sorg och ilska kanske – och får nog sitt utlopp i era gräl om hushållssysslorna. När hon klagar över att ”sysslorna aldrig tar slut”, trots att du erbjudit dig. Det verkar snarare som om din sambo har valt ett sammanhang där hon får agera ut sitt missnöje med något. Jag ska återkomma till detta. Det är ju viktigt att ni hittar det som finns under ytan, och att ni gör det tillsammans – för att få möjlighet att samtala om det som det egentligen handlar om.

Visst är det så att frågan om fördelning av arbetet hemma inte heller är något att bagatellisera, eller att se bara som en psykologisk fråga. Du ska ha allt beröm för din hållning som pappa och sambo: du vill leva jämställt, och du vill att din dotter ska få uppleva detta i er familj. Föräldrarna är barnens förebilder på gott och ont. Att ha föräldrar som har en jämlik livsstil blir en motkraft till de fördomar om vad som är kvinnligt och manligt som ständigt finns där omkring dem, i medierna, i pressen, i böcker och i de flesta sociala sammanhang som de befinner sig i.

Jämställdhet och likabehandling är viktiga frågor. Både i skolan och i arbetslivet finns värdegrunder och styrdokument om detta. Samtidigt som man som förälder spelar den viktigaste rollen för att barnen inte stängs inne i traditionella könsrollsmönster utan får uppleva jämlikhet i praktiken. Utredningar har visat att 80 procent av allt hushållsarbete i Sverige görs av kvinnorna. Hos traditionella par, där kvinnan fick städa, laga mat och göra inköp, medan mannen skötte teknik och reparationer, fann forskarna att kvinnorna var som mest missnöjda.

Andra modeller finns för hur familjer fördelar hemarbetet. ”Kontraktparet” tolkar jämställdhet som att båda ska göra lika mycket. Arbetet är strikt uppdelat dem emellan. ”Behovsparet” värderar högst att båda ska känna ansvar för vad som behöver göras hemma, och rycka in när det är nödvändigt. Att utöva millimeterrättvisa ser de som onödigt. Det ska komma naturligt.

Något händer med jämställdheten när barnen kommer. Då arbetar männen som mest. Och kvinnorna ägnar mer tid åt barn och hemmet. Den skillnaden kvarstår även under 2010-talet.

Könsrollerna förändras samtidigt som gamla mönster lever kvar. Din fråga är ganska tidstypisk på sitt sätt. Det moderna familjelivet handlar mycket om att förtydliga könsroller och jämlikhet för sig själv och sin partner.

Följande kanske inte gäller dig och din partner, men utifrån mina erfarenheter av par i terapi har jag sett att en i paret ibland har utsett sig till ”chef i hemmet” och anser sig ha tolkningsföreträde när det gäller hur saker och ting ska göras. Paradoxen blir att när den andra faktiskt anstränger sig för att göra mer att hushållsysslorna får hen massor av kritik för att det inte blir så perfekt som den andra vill. Och vad händer sedan? Man klagar på att den andra inte ”vill” ta sitt ansvar i hushållet.

Vad ska man göra i stället för att kritisera när det inte blir precis som man vill? Ge beröm för vad den andra gör som är bra i stället för att kritisera. Fokusera på det. Se ansträngningen och den goda viljan! Och när det behövs, ge förslag till hur städningen, matlagningen eller barntillsynen kan göras ännu bättre! Var just en erfaren och kärleksfull ”mentor” därhemma till din partner.

Och så till frågan om vad du kan göra. Låt mig först ge dig en utgångspunkt som jag tror att du kan bli hjälpt av att ha. Du berättar om svårigheter med att sätta en gräns för vad du accepterar. Allt sker nu i stort sett på din sambos villkor. Om du vill förändra detta måste du själv göra tydligt vad du inte kan acceptera, och markera din gräns när den är på väg att överskridas. För att det inte bara ska leda till upptrappade gräl er emellan måste ni samtidigt hitta ett bra sätt kunna kommunicera. Om hushållssysslor, och om det andra som finns under ytan.

En nyckelfråga för dig att ställa till din sambo är vad hon vill ska bli annorlunda i hennes liv, i er relation. Vad kan hennes ”bitterhet” handla om? Vad saknar hon? Är det något i relation till arbetet, er två, er ekonomi, eller era vänner? Gör gärna det med en genuin, undrande nyfikenhet, och på ett varsamt och ömsint sätt. Hitta ett tillfälle när ni har tid för varandra, och har det bra ihop. Be om lov att få prata om detta, att få berätta om det som bekymrar dig. Om hur ni fördelar era hushållsysslor, men också om hur ert förhållande är och om att du vill ha en mer jämlik relation er emellan.

Här ett sätt för att underlätta att göra detta: Först får din sambo berätta vad som är angeläget för henne att säga till dig, under några minuter. Din uppgift är bara att lyssna, och att inte avbryta. När din sambo är klar så sammanfattar du vad hon sagt, men lägg inte till, dra inte ifrån, och kommentera inte. Visa med detta att du lyssnat uppmärksamt och lyhört. Sluta med att fråga: Stämmer detta? Något du vill lägga till? Sedan byter ni! Efter att ni båda haft plats för att berätta om era tankar på detta ostörda sätt, så övergår ni till att komma överens om vad ni ska tala vidare om, och när detta ska ske. Ha gärna ett papper till hands, där ni skriver ned de frågor som ni vill fortsätta att prata om. Boka tider för när det ska ske. Men diskutera inte nu. Ni behöver tänka vidare ett tag båda två på det som ni hört. Annars är risken att ni istället för att öka er förståelse för varandra hamnar i gräl.

Känns detta för svårt kan du föreslå att ni skriver ett brev till varandra istället. Att berätta eller skriva är ett bra tillfälle för dig att tala om hur du vill att ni ska fördela sysslorna hemma och dina skäl till detta. Vad du kan kompromissa om, vad som är förhandlingsbart och också vilken gräns du har.

Skulle inte detta fungera, så kan det vara klokt att ni vänder er till en familjerådgivare. Sådana finns i varje kommun. Du kan även ha samtal med rådgivaren på egen hand.

Varma hälsningar och sköt om er!

Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Vi har ledsnat på sexåringens tröttsamma gnällande”

Fråga: Min man och jag har två barn, en sexåring och en ettåring. Sexåringen är en glad, sprallig och social kille som är kvick i tankarna och associationerna. Han är även mycket uppmärksam på sin omgivning och funderar mycket på hur andra gör och tänker. Han gillar skolan som han nyligen börjat i och deltar gärna i fritidsaktiviteter. Men hans stora problem, som vi föräldrar upplever det, är att han har lätt för att gnälla, ofta över små saker.

Det kan vara triviala saker som att ett klädesplagg sitter fel. Ofta är det saker som han själv skulle kunna lösa utan större svårigheter. I stället klagar han högt med en pipig, gnällig, barnslig röst. Detta är så klart påfrestande för omgivningen.

Hemma har vi tyckt att det har varit jobbigt och förstår inte riktigt vad det beror på. Självklart blir det värre när han är trött eller hungrig, men det kan dyka upp även när han är på gott humör. Det känns ofta som att han gnäller för gnällandets skull. Det hjälper inte att bekräfta problemen och trösta, inte heller blir det bättre om vi försöker hitta en lösning på det aktuella problemet. Avleda kan ibland fungera. Problemet är att gnälligheten består och att även skolan uppmärksammat det som ett problem.

Vi har resonerat med honom om detta flera gånger, men det hjälper inte. Han verkar tycka att det är ett bra sätt att kommunicera. Samtidigt ställer det till problem för honom. Omgivningen blir trött och irriterad, ofta är det som om ingenting duger. Dessutom är det faktiskt mycket svårt att bedöma om han bara är gnällig eller om det verkligen är något som är fel. Det har lett till att vi exempelvis missat skoskav, eftersom vi är vana vid att han klagar över hur skon sitter. Så gnälligheten gör livet svårare.

Vi är en relativt normal familj där livet kretsar kring familj, jobb, skola, dagis, vänner, intressen. Barnen får stort utrymme i våra liv. Vår sexåring kan klaga på att han får för lite uppmärksamhet. Men vi deltar aktivt i hans fritidsaktiviteter, läser med honom, pratar mycket, pysslar, leker, med mera. Skulle vi ge honom mera tid än han får nu skulle det ske på bekostnad av hans yngre syskon och även oss. Det känns som att goda råd behövs för att bryta den här gnällcykeln, för vi kommer inte på några lösningar vi inte redan provat.
Uppgivna föräldrar

Svar: Tack för ert brev som tar upp ett problem många familjer kämpar med. Jag skriver familjer eftersom gnäll förstås drabbar både barn och föräldrar, precis som ni skriver. Trots att gnället är negativt för er son och trots att ni verkar ha gjort många saker som jag brukar rekommendera, så fortsätter han att gnälla. Hur kan det komma sig? För att kunna svara på det måste man undersöka vad som ligger bakom gnället. Vad tror ni att han får ut av det? Ni har givetvis funderat på detta, men jag vill uppmana er att tänka vidare. Var uppmärksamma på vad som händer när han gnäller – och vad som händer när han inte gnäller. Vad händer när han ber om saker på ett helt vanligt sätt? Det finns många möjliga svar på dessa frågor, men jag vill i resten av svaret diskutera två vanliga drivkrafter bakom gnäll.

Den kanske vanligaste förklaringen är att barn får som de vill när de ­gnäller. Många skulle därför ge er rådet att vara mer konsekventa och inte ge efter för sonens gnäll. Då kommer han till slut att märka att det inte lönar sig. Samtidigt kan detta råd bli en återvändsgränd. Ni vill ju inte att er son ska sluta uttrycka vad han vill eller kräva saker som han faktiskt behöver, som exempelvis när han har skoskav. Ni vill snarare att han ska kunna uttrycka vad han vill på ett mer konstruktivt sätt, vilket jag återkommer till senare i svaret.

Ett annat problem i ert fall är att det inte verkar hjälpa att ge sonen det han vill ha. När ni löser problemet så fortsätter han ändå att gnälla, om jag uppfattar er rätt. Jag misstänker därför att nästa stycke kan vara mer aktuellt för er del.

Den andra vanliga drivkraften är att barn gnäller för att få uppmärksamhet. I sådana fall brukar rådet vara att konsekvent ignorera och inte svara på barnets gnäll. Jag vill hävda att även detta råd kan leda fel. Även om vissa föräldrar gör för stor sak av det barnet gnäller om, är det sällan en god idé att enbart sluta svara. Jag brukar alltid rekommendera att man först börjar med att ge barnet mer uppmärksamhet i andra sammanhang. Exempelvis genom att avsätta mer tid till att leka eller umgås.

Samtidigt verkar ni redan göra det och sonens krav på mer uppmärksamhet kanske inte går att uppfylla. Han kanske har fastnat i att söka uppmärksamhet, trots all tid ni ger honom. I så fall kanske ni ändå bör försöka svara mindre när han gnäller. Fortsätta att bekräfta som ni gör – ”vad jobbigt att kläderna känns konstiga” – men försök sedan att avleda honom. Om han fortsätter att gnälla får ni bara upprepa att han får lösa det själv. Utmaningen är att stå ut med gnället och att hålla en vänlig ton. Det finns många studier som visar hur gnäll och tjat tilltar i takt med att föräldrarna tappar humöret.

Ovanstående förslag är rimligt när er sons gnäll bara är ett mindre lyckat sätt att få uppmärksamhet. Det är förstås inte rimligt när hanfaktiskt försöker uttrycka något verkligt bekymmer, vilket ni tycker är svårt att bedöma. Vid sidan av att svara mindre på gnäll är det därför viktigt att försöka lära er son att uttrycka sina behov tydligare. Ni har säkert pratat med honom om detta, men jag vill uppmana er att inte ge upp.

I forskningen har man nämligen funnit att en orsak till att barn fastnar i gnäll är att de är vana vid att det ger snabba reaktioner, medan mer konstruktiva försök till kontakt inte ger lika omedelbar respons. En förutsättning för att bryta gnällcykler är därför att föräldrarna lär barnet hur man ber om saker och framförallt reagerar snabbt när det väl sker.

Det spelar givetvis stor roll hur och när man uppmanar barn att be om saker på ett bra sätt. Ibland är barnet inte mottagligt och ibland blir föräldrarnas uppmaningar minst lika tjatiga och gnälliga som barnets. Korta och vänliga uppmaningar som ”säg med vanlig röst vad du vill” kan vara bra. Ibland hjälper det att skoja lite: ”Jag förstår inte vad du säger nu. Du pratar ett så konstigt språk. Kan du inte säga på svenska vad du vill?”

Jag hoppas att ni kan bryta den onda cirkeln ni har hamnat i. Det kan vara segt eftersom man gärna fortsätter på invanda spår. Men jag önskar att er son snart kan byta ut gnället och hitta andra sätt att få uppmärksamhet, kärlek eller vad det nu är han söker.

Läs mer om forskningen i svaret: http://www.forster.se/referenser-till-forskning-om-tjat-och-gnall/

Martin

”Min son mår dåligt – hur kan jag hjälpa honom?”

Fråga: Hej Liria! Jag läser dig ofta i DN, men nu har jag en egen fråga som gäller min son i tidiga 20-åren. Han är på de flesta sätt en mycket duktig och kapabel person, som jag är stolt över, men hans problem är att han är så skör, och snart ska han flytta till en annan ort och börja plugga där. Jag har en massa oro kring det då han tidigare avbröt sina studier sedan ett förhållande tagit slut.

Men jag tror att det nog också handlade om att han inte lyckades så bra i sina studier som han ville, för min son har mycket höga krav på sig själv trots att han har problem med dyslexi. Inte så påtagligt, men han har alltid fått kämpa för att få bra betyg på gymnasiet. När han avbrutit studierna och flyttade hem kände jag knappt igen honom. Han är visserligen en ganska blyg och tystlåten kille, men nu var han nästan helt tyst och lättretad, alla i vår omgivning var så överraskade, han har alltid varit en väldigt försiktig och behärskad person.

Jag försökte prata med honom, det ville han inte men vid ett tillfälle sade han att ska det vara så här är det ingen idé att leva. Det gjorde mig jätterädd, det är ju sådant man säger ibland, men efter ett tag när jag funderat på det blev jag allt oroligare, men jag tog inte upp det med honom. En väninna påpekade att det nog skulle lugna ned sig och att det fanns en risk att det blev en större sak om jag insisterade på att få prata med honom om det.

Det som oroar mig är att han ska bli sämre igen när han flyttar, det är viktigt för honom att återuppta studierna och han vill så snart som möjligt komma i mål med dem.

En annan sak som jag också har svårt att inte grubbla över är att jag fått höra ”utifrån” att min son skulle ha skurit sig själv. Jag blev helt chockad av det påståendet. Jag vet ju inte om det stämmer, men jag undrar om allt det här hänger ihop, och hur allvarligt det är. Jag inser att han måste få åka iväg, han är ju vuxen och mår ganska bra nu, men är det något jag ska vara uppmärksam på? Är det rätt att fråga honom om han har det svårt och om han har självmordstankar? Jag är så tacksam för några råd om detta!
Orolig mamma

Svar: Tack för ditt brev. Det är en svår situation du beskriver. Jag börjar med att resonera med dig om att din son kanske skurit sig. Det som också kallas för att ha ett självskadebeteende.

Kunskapen i dag säger att självskadebeteende hos tonåringar ska tas på allvar, men ändå inte överdrivas. Många beskriver självskadebeteende som vår tids tonårssjuka. En svensk forskare har visat att fyra av tio tonåringar någon gång avsiktligt har skadat sig själva, ofta genom att skära sig ytligt. Lika många pojkar som flickor. Studien visar också att nästan allt självskadebeteende hos tonåringar är enstaka händelser och att beteendet försvinner spontant med tiden. Det är bara någon enstaka procent av dem som skadar sig avsiktligt som fortsätter med detta. Och då är beteendet ofta ett inslag i allvarliga psykiska problem.

Syftet med att skära sig som din son kanske gjorde är oftast att reglera besvärliga känslor. Ofta ångest. Den fysiska smärtan som man får avleder för ett tag den psykiska smärtan, som många gånger känns svårare att stå ut med. Men om du ser tecken på att din son faktiskt har ett självskadebeteende ska du förstås ta upp det med honom och försöka ta reda på vad som ligger bakom. Hjälpa honom att hitta bättre sätt att hantera sina känslor. I det läget ska du föreslå honom att söka professionell hjälp, hos studenthälsovården eller i öppenvårdspsykiatrin. Men det är också möjligt att det som kanske hände var en episod. Ett experimenterande, som han lämnat bakom sig.

Du undrar om det är rätt att fråga din son om han har självmordstankar om han verkar få det svårt igen. Mitt svar är obetingat ja. Ullakarin Nyberg skriver i boken ”Konsten att rädda liv” om detta. Hon är psykiatriker och forskar om självmord. Hon berättar om att det är en myt att det inte går att påverka självmordsbenägna personer att ändra sig genom att prata om alternativ till döden. Och att det inte heller stämmer att det är farligt att prata om självmord för att det skulle kunna provocera fram självmordshandlingar. Det finns inga belägg för att samtal som utforskar om personen har självmordstankar ökar risken för självmordshandlingar. Därför är det inte farligt att fråga någon om självmordstankar när det görs på ett respektfullt sätt.

Många av oss har också en oro för att uttrycka oss klumpigt. Tänker man så är risken att inget blir sagt. Blir det fel kan man alltid be om ursäkt: ”Nu blev det fel. Får jag försöka igen?” Avsikten bakom orden är i det här läget viktigare än formuleringarna. Vill man en människa väl märker hen det.

Vad ska du tänka på om ett sådant samtal blir aktuellt för dig och din son? Det är till hjälp att vara uppmärksam på att det är ett ganska långt steg från tankar om självmord till självmordshandlingar. Man brukar räkna med att det är ungefär tusen gånger vanligare att tänka på att ta sitt liv än att göra det. Det är också fel att tro att man inte kan göra något om personen har bestämt sig för att ta sitt liv. Det finns nästan alltid en ambivalens inför att ta sitt liv.

Självmordsprocessen är dynamisk. Om vi bara får stöd och uppmuntran orkar vi ta oss igenom mycket svåra situationer. Det är också viktigt att den som överväger självmord får hjälp att orka leva vidare.

Du undrar vad du ska vara uppmärksam på. Visar din son tecken på att vara deprimerad är det viktigt att han söker professionell hjälp för detta, hos studenthälsovården eller hos någon annan läkare. Distriktsläkare har ofta stor erfarenhet av att möta och hjälpa deprimerade personer. 90 procent av dem som begår självmord har varit deprimerade eller visat tidiga tecken på depression.

Hur ska du börja samtalet? Berätta om det du sett och fråga hur din son tänker nu. Så här till exempel: ”I höstas, när du var ledsen, sade du att det inte var någon idé att leva. Jag tycker mig se att du är ledsen igen. Hur tänker du nu om det, om värdet av att leva?” Lyssna noga nu. Kom inte med förslag.

Sammanfatta helt kort det du hört. Kanske blir det så här: ”Så då och då tänker du på det. Hur kan jag hjälpa dig? Vad tänker du om att prata med någon professionell om det? Om du vill kan jag boka en tid åt dig och följa med.” Fortsätt sedan att ”bara” lyssna, försöka förstå, och trösta. Vid självmordstankar kan du säga så här: ”Du säger att du tänker att du vill dö och det är normalt att ibland känna så när livet är svårt. Samtidigt kommer jag att göra allt som står i min makt för att du ska vilja leva. Jag älskar dig, jag vill att du ska välja att leva och jag tänker kämpa för det.”

Om din son skulle berätta att han har konkreta planer ska du agera. Ring 112 eller åk till en akutmottagning. Många överlevare från självmordsförsök uttrycker tacksamhet efteråt och upplever att de har fått en andra chans.

Jag har skrivit handboken ”Att motivera till att vilja leva” i samarbete med Mind, en ideell förening för psykisk hälsa. Du kan ladda ned boken från www.mind.se eller beställa den från Minds kansli. Mind har också en sajt, Självmordsupplysningen, där man kan chatta om självmord och psykisk ohälsa. Den bemannas av volontärer med tystnadslöfte som är tränade i att använda sig av samtalsmetoden motiverande samtal för att motivera de hjälpsökande till att vilja leva.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Hur kan jag få min dotter att sluta vara rädd?”

Fråga: Min dotter som är 8 år har en längre tid, cirka ett halvår, haft mycket oro och ångest för döden, exempelvis kring vad som händer efter döden, vem som ska ta hand om henne om jag dör etcetera. Även om det är jobbiga frågor så känner jag ändå att jag har kunnat prata med henne om det på ett bra sätt. Däremot har jag svårt att hantera nästa fas som hon gått in i. Hon är ängslig och rädd för precis allt. För inbrottstjuvar, mördare, bränder, att flyga. Allt. Hur gör jag för att hjälpa henne ur denna fas utan att förstärka ångesten?
Mamma

Svar: Jag förstår att du undrar över detta. När barn visar mycket rädsla och oro är det ofta svårt att veta vad man ska göra som förälder. Å ena sidan måste man överväga risken att trösta eller lugna för mycket, eftersom barnet då kan uppleva att det verkligen finns anledning att vara rädd. Å andra sidan kan det kännas fel ända in i märgen att inte skynda till undsättning för att lindra barnets oro. Jag förstår också att det känns svårt att din dotter har börjat bli rädd för så många olika saker. Jag vill börja med att diskutera det, innan jag svarar på frågan om vad du kan göra för att hjälpa henne.

Det är mycket vanligt att barn är rädda och oroliga. För de flesta handlar det om faser som går över av sig själva. Så kan det vara för din dotter, men för en del barn blir oron mer ihållande. I sådana fall kan det handla om ångestdiagnoser, som betyder att oron är så omfattande att den innebär ett tydligt hinder i vardagen. Exempelvis finns en diagnos som kallas generaliserat ångestsyndrom (eller generell ångest), som påminner en del om din dotters besvär. Jag vill på en gång understryka att jag inte kan ställa någon diagnos eftersom det kräver mycket mer information.

Generell ångest kännetecknas av att ett barn är överdrivet oroligt för flera olika saker, att oron drabbar barnet åtminstone varannan dag och att det har varit så under minst ett par månader.

Dessutom måste oron innebära ett tydligt hinder i vardagen, exempelvis genom att barnet undviker eller skjuter upp saker, ägnar sig åt omfattande förberedelser eller ständigt försöker försäkra sig om att det inte är någon fara.

Även om du inte känner igen dig vet jag att det finns andra föräldrar som gör det. Generaliserat ångestsyndrom är nämligen en av de vanligaste diagnoserna hos barn som lider av rädsla och oro. Det är också en diagnos som man framgångsrikt kan behandla. Den behandling som brukar rekommenderas är kognitiv beteendeterapi, KBT. Ett viktigt inslag är att våga närma sig de aktiviteter eller sammanhang man tidigare har undvikit på grund av rädslan.

En sammanställning av flera studier visade att mellan hälften och tre fjärdedelar av barn med ångestdiagnoser hade blivit av med sin diagnos efter KBT. Det betyder inte att de blev helt fria från oro, men att oron inte hindrade dem mycket mer än andra barn. Behandling av det här slaget erbjuds på vissa BUP-mottagningar och har även utvärderats inom landstinget i Stockholm.

Ibland påstås det att generell ångest bara är tecken på djupare konflikter hos barnet. Att behandling av det slag jag beskrev enbart tillfälligt minskar symtomen. Forskning visar på motsatsen hos de flesta barn som lider av oro. Exempelvis finns det längre uppföljningar av behandling med kognitiv beteendeterapi där resultaten håller i sig och oron ibland minskar ytterligare. Dessutom har man sett att behandling av ett slags rädsla eller oro ofta leder till att annan rädsla och oro också minskar markant. Istället för att problemen återkommer verkar alltså barn som får behandling lära sig att hantera nya utmaningar som livet bjuder på.

Jag tycker att ni ska söka hjälp om din dotter fortsätter att vara rädd för allt möjligt och om det hindrar henne i vardagen. Du undrar också vad du kan göra för att inte förstärka hennes oro. Det finns en hel del kunskap om det och jag ska kort beskriva några saker du kan tänka på. Först vill jag dock poängtera att föräldrar kanske inte kan påverka barns oro till den grad man kan tro. En relativt stor del av barns rädslor beror på gener och erfarenheter som inte har med föräldrarna att göra. Du bör alltså inte vara för hård mot dig själv, samtidigt som du förstås vill göra vad du kan för att hjälpa din dotter.

Till att börja med vet man att föräldrars förväntningar kan påverka barns oro. Om du anar att din dotter kommer att bli orolig eller få svårt att klara något, så finns det en risk att du uttrycker det mellan raderna. När du kommer på dig själv med att tvivla på hennes förmåga eller mod gäller det alltså att du försöker agera precis som om hon vore vilket barn som helst.

För det andra har föräldrars eget sätt att visa oro och rädsla betydelse. Om din dotter märker att du är orolig eller rädd för saker kommer hon att ta efter. Det viktiga är dock inte hur mycket rädsla eller oro man känner i en viss situation, utan hur man faktiskt beter sig. Det är främst om du börjar undvika saker på grund av oro som det smittar av sig på din dotter.

För det tredje är det viktigt att föräldrar klarar av att stå emot när barn söker försäkran av olika slag. Jag misstänker att din dotter har frågat och frågat om du ska dö, om planet kan störta och så vidare. Föräldrainstinkten är att försöka lugna barnet och försäkra att inget ont kommer att ske, men samtidigt verkar det inte räcka hur många gånger man än gör det. Problemet är att barnet berövas möjligheten att lära sig något man måste acceptera i livet, nämligen att ingenting är säkert. Givetvis ska du inte säga till din dotter att ”jag kan dö när som helst, kanske i morgon”. Men många föräldrar till oroliga barn kan behöva tänka på att svara färre gånger, ge kortare svar och att vara ärligare med att man inte kan veta allt.

För det fjärde kan föräldrar förstärka barns oro i onödan genom att varna för faror av olika slag. Självklart måste man varna barn för vissa saker, som exempelvis när en treåring är på väg ut i gatan där bilarna susar förbi. Återigen handlar det om balans och om att rannsaka sig själv om vad man förmedlar till sitt barn.

Till sist, den kanske viktigaste saken som föräldrar kan göra för att motverka onödig oro är att lägga händerna på ryggen. Det betyder att man ska försöka stå emot impulsen att omedelbart hjälpa och lägga sig i när barnet stöter på motstånd eller svårigheter. Ett typiskt exempel på detta är att svara i barnets ställe om någon har ställt en fråga. När barnet blygt står och stammar vill man förstås rädda det ur situationen. Samtidigt understryker man då att det är viktigt att svara både snabbt och rätt. Dessutom berövas barnet chansen att själv hantera situationen. Det många föräldrar till oroliga barn behöver göra är därför att backa undan och tvärtom uppmuntra barnet att självständigt anta utmaningar. I en forskningssammanställning var det just detta som hade störst betydelse av allt föräldrar gjorde.

I mitt förra svar berättade jag om hur jag misslyckades att följa mina egna råd på grund av ilska. Det kan förstås vara minst lika svårt att följa råden i detta svar – på grund av den smärta man känner när man ser barnets oro. Det kanske är den stora utmaningen för dig. Att stå ut med barnets tårar och känna att det som ter sig hjärtlöst i stunden kan vara kärlek i långa loppet.

För den som vill läsa mer om forskningen jag tar upp i svaret har jag samlat några referenser på min hemsida: www.forster.se/referenser140217

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.