”Hur kan jag motivera min son att göra läxorna?”

Den trettonårige sonen går i en skola med höga krav och mycket läxor. Han hänger med på lektionerna, men läxorna blir inte gjorda och nu riskerar han att halka efter. När hans mamma försöker få honom att göra läxorna blir det konflikt, sonen blir arg och ledsen och det blir dålig stämning. Hur kan hon hjälpa honom att bli mer motiverad att göra hemuppgifterna?

Fråga: Jag vill fråga om ett problem som gått från att vara ett irritationsmoment till att verkligen oroa mig. Min son som är 13 år går i en skola med ganska höga krav, kanske lite för höga kan jag tycka. Eleverna förväntas klara mycket på egen hand och får väldigt mycket läxor. Min son har inga problem med att hänga med på lektionerna än så länge, men läxorna blir inte gjorda vilket vi också fått höra på utvecklingssamtal. Nu riskerar han att börja halka efter rejält.

Annons:

När jag försöker få honom att göra läxorna blir det ofta konflikt. Ibland försöker han komma undan genom att säga att de redan är klara eller att han inte hade några. När vi väl jobbar med läxorna blir det mycket protester och han blir både arg och ledsen när han gör fel eller när jag försöker förklara saker för honom. Jag blir dessvärre också irriterad eftersom det känns som om han inte ens försöker och bara lämpar över allt ansvar på mig eller lärarna. Det slutar ofta med dålig stämning och med att inga läxor alls blir gjorda.

Jag vet inte riktigt varför det är så stort motstånd för honom att göra läxor. Han kan skjuta upp saker han ska göra i det oändliga och samtidigt som han säger att han inte bryr sig om hur det går i skolan tror jag att han har ganska höga krav på sig själv. Han har också alltid haft svårt för att fokusera på en sak i taget.

Hur kan jag peppa min son och hur mycket ska jag pusha?
Tacksam för svar

Svar: Tack för ditt brev. Du är på intet sätt ensam om att uppleva hemläxor som en återkommande huvudvärk. En aktuell svensk undersökning visade att en majoritet av svenska skolbarn var stressade över just läxor och prov. Dessutom tar det mycket tid från familjelivet och leder ofta till bråk och konflikter. Frågan är om de pedagogiska vinsterna med att ha hemläxor väger upp den tid och kraft det tar. Om man tittar på den samlade forskningen är det inte givet att länder eller skolor med många läxor har elever som presterar bättre.

Samtidigt kan du inte bara strunta i att sonen vägrar göra läxor. Även om elever i skolor som har många läxor kanske inte lär sig så mycket mer än andra, råkar din son gå i en skola som har höga krav. I en sådan skola kan elever helt enkelt behöva lära sig en del saker hemma för att klara prov och bedömningar. Om undervisningen framöver kommer att vila än mer på hemläxor kan dina farhågor därmed vara berättigade. Även om orsakerna till att barn vägrar göra hemläxor kan variera är bristande motivation något som ofta bidrar. Jag uppfattar att det även är så i ert fall. Frågan är alltså inte om, utan hur du kan motivera din son till att göra hemläxor.

Till att börja med vill jag uppmuntra dig till att fokusera på hur sonen jobbar med hemläxor snarare än hur mycket han gör det. I den forskning jag nämnde har man nämligen visat att tiden en elev ägnar åt läxläsning betyder mycket mindre än engagemanget och upplevelsen av läxläsningen. Du bör alltså hellre sikta på lite mindre arbete under trevligare former. Jag vet att många konflikter runt hemläxor handlar om krav på att barnen ska jobba ett visst antal sidor i boken.

Vad kan du då göra för att din son ska känna mer engagemang och glädje när han jobbar med läxor? Mitt förslag är att du börjar med att försöka komma överens med honom om hur ni kan göra. Välj ett tillfälle när han är på gott humör och inte har just en trave läxor hängande över sig. När, var och hur skulle han vilja jobba med läxor? Hur vill han att du ska hjälpa till? Vad vill han att du inte ska göra eller säga? Poängen är att ställa öppna frågor och ge honom mycket inflytande. Det är nämligen tydligt att motivation och engagemang ökar ju mer barn upplever att de har frihet att styra över skolarbetet. Inför samtalet med sonen kan det kanske också vara bra att ha en dialog med skolan om vilka krav de ställer och vad de tycker att han bör prioritera.

När ni sedan börjar jobba med en läxa finns det några saker du kan tänka på. För det första bör du fokusera på meningen och målet med den aktuella läxan. Vad är det han ska lära sig? Vad har man för nytta av det? Du ska förstås inte börja föreläsa om det utan prata med honom om vad han tycker. Man vet nämligen att ju mer föräldrar får barn att fokusera på själva ämnet, snarare än på prestationen eller resultatet, desto större bli motivationen och arbetsglädjen. Andra sätt att väcka sonens engagemang för en läxa kan vara att visa eget intresse för ämnet i fråga eller att försöka koppla läxan till något han är intresserad av. Poängen är att verklig motivation bygger på intresse för att lära sig något snarare än att enbart se pluggandet som ett medel för att klara provet eller få godkända betyg. Jag tror att de flesta föräldrar är medvetna om detta, men när det blir motstånd hamnar man lätt i diskussioner om konsekvenser. Då gäller det att försöka skifta fokus till själva ämnet igen.

Det kan förstås hända att din son inte ser någon poäng alls med läxan i fråga, eller helt enkelt inte vill. En lömsk fälla är att börja argumentera och försöka övertyga ett barn i det läget. Bekräfta i stället att det kan kännas meningslöst och tråkigt. Visa förståelse för att han blir arg och frustrerad när det blir fel. Om du visar empati för hans negativa känslor ökar chansen att han orkar försöka igen. I samma anda är det bra att undvika kravfyllda uttryck som ”du måste”, ”om du inte” eller ”annars”. Sådan kommunikation gör lätt att barnet tappar sin egen eventuella motivation och istället börjar protestera mot den upplevda pressen.

Du beskriver hur sonen blir arg när han gör fel och hur det kan leda till att läxläsningen avbryts. Jag förstår verkligen hur frustrerande det kan bli i sådana situationer, men jag vill uppmuntra dig att försöka lägga band på känslorna. Det finns flera studier som visar hur viktigt det är att föräldrar visar positiva känslor och är stödjande i samband med läxläsning, inte minst när något blir fel.

Därmed inte sagt att man ska försöka skyla över misstag och muntra upp barnet med glada tillrop. När barn gör fel, vet man att de både lär sig mer och mår bättre av att föräldrar backar till misstaget och varsamt hjälper dem att förstå vad som blev fel. I längden blir fel och misstag heller inte lika laddade om man visar att man kan prata om dem, även om det kanske inte går att göra just när känslorna svallar.

Till sist vill jag ge ett tips om en metod som ibland används för att hjälpa barn som har svårt med koncentration och uthållighet. De får använda ett slags läxdagbok där de före arbetet med en läxa till exempel noterar vad de ska plugga, hur länge de tänker sitta och hur de mår. När de är klara får de notera hur mycket de har gjort, vad de har lärt sig och återigen hur de mår. Genom dagboken blir barnet mer medvetet om hur det jobbar, vilket leder till bättre självdisciplin.

Finns det inte en risk att sonen fullständigt struntar i läxorna om du skulle börja kommunicera på det sätt jag föreslår? Det kan förstås inte uteslutas, men samtidigt verkar det inte fungera särskilt bra att ställa krav heller. Och faktum är att man i studie efter studie visar att föräldrar och lärare som stödjer frihet och självständighet hos barn når mycket längre än vuxna som försöker utöva kontroll. Barnen blir mer motiverade, mår bättre och presterar dessutom bättre. Det är kanske inte så förvånande om man byter perspektiv. Hur känns det om chefen säger att man måste göra en tråkig uppgift, att det får konsekvenser om den inte blir gjord och sedan kommer in stup i kvarten för att kolla att man jobbar?
Martin

Gå till www.forster.se/referenser141215 för att läsa mer om forskningen i svaret.

Min vän luktar illa – vad kan jag säga utan att såra för mycket?

En god vän sköter inte sin hygien och luktar så illa att omgivningen reagerar. Hur ska man agera för att hjälpa utan att såra? undrar dagens brevskrivare. Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag har en god vän som jag ofta umgås med. Vi har känt varandra länge och tycker om att vara i varandras sällskap. Problemet som har eskalerat genom åren är att vännen inte sköter sin hygien och väldigt ofta luktar riktigt illa. Inte bara lite armsvett utan hela kroppen verkligen stinker.

Jag vet att detta inte har att göra med hens ”personliga doft” utan att det är smuts då detta syns på kroppen och kläderna. Jag har inte velat säga något, då det finns många omständigheter som jag tror kan ligga till grund för det här, och för att jag fått känslan av att det är ett känsligt ämne för hen. Men nu har det börjat bli ohållbart och jag ser hur människor på till exempel tunnelbanan rynkar på näsan och flyttar sig en bit ifrån och att mina barn inte vill krama eller sitta i hens knä.

Jag har en tanke om att det hela handlar om att hen inte har fått lära sig det grundläggande i hygien och ”socialt beteende”.

Hen blev föräldralös tidigt och har vuxit upp i olika fosterhem för att vid 16 års ålder flytta hemifrån och fått ta hand om sig själv. Det är även mycket annat som ”saknas” i uppfostran, till exempel har vi blivit avvisade från en restaurang för att hen pratat alldeles för högt och inte ätit enligt normalt bordsskick.

Jag har absolut inga höga krav på hur man ”bör” bete sig och är absolut ingen stjärna i ämnet själv. Men nu har det gått för långt och det känns inte hanterbart längre. Jag har till och med börjat föreslå aktiviteter som innebär att vi måste duscha, till exempel att motionssimma, bara för att få hen att tvätta sig innan vi ska gå ut och äta. Hur kan jag tänka kring saker som dessa, bör jag säga något och hur i så fall?

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Du tar upp ett problem som jag är övertygad om att många berörs av, och funderar på hur de ska hitta en lösning. Hur förhåller man sig till en person som man tycker om och som man inte vill såra när denna luktar illa, och det är uppenbart att det förklaras av att personen inte sköter sin hygien?

Som människor vill vi fly det illaluktande. Det har haft ett överlevnadsvärde för oss. Men ibland härdar vi ut. För vårt instinktiva beteende kolliderar i dessa lägen med vår medvetna vilja att visa social hänsyn och inte såra en människa.

Visst kan vi dra slutsatsen att den som luktar illa bara inte sköter sig, och bli irriterade och kanske vara på väg att säga till. Men det finns utrymme även för andra tolkningar. Att den andra är oförmögen att sköta sin hygien. Kanske är personen i kris, psykiskt sjuk eller hemlös, även om det inte syns på ytan. Det håller oss tillbaka, och vi håller tyst och drar oss undan istället.

Detta är tyvärr också hur vi ganska ofta förhåller oss till en vän eller arbetskamrat, som luktar illa. Vi säger inget, börjar undvika personen, och i sämsta fall klagar vi över personen när denna inte är med. Annat som utlöser samma beteenden hos oss kan vara dålig andedräkt, säregna beteenden (som att prata högt, eller berätta sexistiska skämt) och udda klädsel.

Låt mig säga på en gång att jag uppskattar ditt förhållningssätt mycket. Din lojalitet, din vilja att förstå, och att du börjar tycka att det är dags att säga något på grund av omsorg om din vän. Ja, jag tycker att du ska ”säga något”, och jag ska strax ge ditt ett förslag på hur du kan göra det. Men låt mig först resonera med dig om hur det kan bli så att en person inte sköter sin hygien. Något som för de flesta av oss är något grundläggande och naturligt.

Du kan säkert ha rätt i att din väns utsatthet som barn och tonåring kan ha satt djupa spår i hens sätt att vara. Vi vet att det mycket är i samspel med en förälder, eller någon annan viktig vuxen, som vi lär oss de sociala färdigheter som vi behöver för att lyckas och må väl i vuxenlivet. Men i din väns liv verkar den närhet och den kontinuitet till vuxna som behövs för att detta ska inträffa ha saknats.

Du skriver inte om hur din vän lever i dag som vuxen. Har hen inom andra områden i livet lyckats kompensera för sin svåra uppväxt? Har hen ett bra liv, med vänner utöver dig, ett arbete som hen trivs med, och en kärleksrelation?

Om livet är besvärligt för hen inom flera områden kan det vara rimligt att betrakta hens svårigheter med hygien och även bordsskick i ett större sammanhang. Inom psykologin är det känt att brister i anknytning till förälder eller någon annan vuxen kan ge psykisk ohälsa av olika slag som vuxen, och brister i förmågan att svara upp mot vuxenlivets krav. I detta finns förstås ett stort lidande.

Är det så här för din vän så är mitt råd att du föreslår hen att söka hjälp. Ett alternativ är psykoterapi. I en psykoterapi kan man få hjälp att pröva nya sätt att resonera om de ”sanningar” som påverkar en, ifrågasätta deras giltighet, och att ändra sina beteenden. Det kan vara dyrt om man går privat, men ibland finns möjlighet att få psykoterapi inom hälso- och sjukvården.

Ibland finns ett samband mellan dålig självkänsla och att inte ta hand om sig själv. Möjligen kan det spela en roll för din vän. Självkänsla är den grundinställning som vi har till oss själva. Att ha upplevt sig älskad och sedd är till exempel viktiga faktorer för att utveckla en bra självkänsla. Det verkar som om det krävs att vi har en någorlunda bra självkänsla för att vi ska vara uppmärksamma och känsliga för andras omdömen och uppskattning, och bete oss på ett socialt accepterat sätt, och värna om våra relationer, privat och på arbetet.

Att ha känt sig sviken i nära relationer som barn och ung, särskilt dem som man var beroende av när man växte upp, kan kanske också spela roll. Svek gör att man kan få svårt att lita på och relatera till människor. På beteendenivå kan det visa sig på två motsatta sätt, ett överdriven beroende av andra, eller dess motsats, en överdriven självupptagenhet och närmast likgiltighet för andras reaktioner. Samtidigt finns ofta, som följd av den låga tilliten till andra människor, ett inslag av nedstämdhet som inte släpper taget om en. Den kan visa sig i bristande energi och svårigheter att ha hand om vardagen. Saker som att städa hemma, eller sköta sin hygien, kan kännas krävande och emellanåt som något som man ”bara inte orkar med”.

Så till vad du ska säga. När man vill hjälpa en annan vuxen gäller vissa grundläggande saker. Först: att våga fråga. Sedan att ge sig tid att lyssna, ge stöd och vara till hands ett tag. När du vågar fråga så använd dig gärna av reglerna för jag-budskap:

1. Berätta bara vad du sett och verkligen vet. Inga gissningar, och inte vad du hört av andra.
2. Berätta bara vad hen gjort i olika situationer där du varit med. Tala inte om egenskaper, bara konkreta beteenden.
3. Berätta bara vad beteendet har för konsekvenser för dig. Bara om dina egna tankar och känslor, inte om hur andra kanske kan påverkas.
4. Erbjud dig att prata om det som du tagit upp.

Så här kanske det kan låta: ”Kan jag prata med dig om något som oroar mig? När vi träffades förra gången luktade du lite illa. Din skjorta var smutsig. Det är andra gången den här månaden som du är ovårdad och luktar illa när vi träffas. Jag berörs så illa av detta, av den dåliga lukten och av att du inte tar hand om dig. Du är min vän, därför säger jag det här. Vad tänker du när jag berättar detta? Hur kan jag kanske vara till hjälp?”

Blir din vän arg, och försvinner, så påminn dig om att du har visat mod, vågat utmana ett tabu, inte för din skull enbart, utan på grund av omsorg om din vän och er vänskap. Men det som jag hoppas händer, och all erfarenhet talar för det, är att ditt samtal blir en vändpunkt och början till ett bättre liv för din vän.

”Hur kan jag hjälpa min sjuåring att bli lugnare?”

Sjuåringen är en livlig pojke som ofta ”låter mycket”. Han är för det mesta glad, men är också känslosam och blir lätt ledsen eller arg. Han har egentligen inga större problem, men hans mamma vill ha råd om hur hon ibland ska kunna lugna ner sonen – och hålla sig själv lugn, så att hon kan ge honom det stöd han behöver.

Fråga: Jag skriver för att jag har en pojke, nyss fyllda sju år, som har mycket energi och känslor. Han har svårt att sitta stilla om det inte är något intressant som han kan fokusera på. Det låter som drag som en normal sjuåring har. Det är bara det att jag som mamma blir så trött i huvudet av detta. Han sjunger ofta, gärna högt och samma text om och om igen.

Han är oftast glad, men är en känslosam person och blir lätt ledsen eller arg. Han har en två år yngre bror som är rätt busig och de leker gärna, men ofta blir det rätt högljutt.

Jag skriver för att jag som mamma vill få tips för att lugna ned min son och även för att hålla mig själv lugn. Jag orkar framför allt inte med ljud­volymen. Vi har gått coping-kurs och jag tycker verkligen att den var bra. Det hjälper att fokusera på det positiva och så. Men kan jag få min pojke lite lugnare?

Han kan koncentrera sig om det är tillräckligt intressant, gärna med tv-spel eller faktaprogram på tv. Han trivs bra i skolan och har bra med vänner. Han kämpar med läsningen, sitter och vänder sig i stolen och grejar med händerna, blir ledsen eller arg när det inte går bra att forma orden. Men han håller ut om han har sällskap.

Jag känner att han är en pojke som behöver mycket stöd och jag vill gärna vara det stödet. Men om inte mitt humör klarar hans rörighet och höga ljudnivå är det inte så lätt.
Tacksam för råd

Svar: Tack för ditt fina brev. Du sätter fingret på något viktigt i din kärleksfulla beskrivning av sonen. Han mår bra, har kompisar, trivs i skolan och verkar inte vara bråkigare än barn i allmänhet. Enda problemet är att han kan bli för högljudd och intensiv.

Jag tror att man kan förbise och förklara bort detta problem ibland – ett barn som bara är livligt gör ju inget ont. Eller: så länge det inte hindrar honom från att hänga med i skolan eller i relationer till kamrater är det ingen fara.

Men problemet med för mycket spring i benen är att det med tiden kan leda till andra problem. När omgivningen inte orkar längre börjar de reagera irriterat eller tappar humöret fullständigt. En till synes ganska oskyldig livlighet kan därmed bli grund för återkommande motsättningar och konflikter. Eller, precis som du skriver i ditt brev, hur ska du orka vara det stöd du vill vara?

Hur kan du lugna ned din son? Vissa förskolor och skolor har på senare år börjat med yoga, avslappningsövningar, mindfulness och massage på schemat. Många upplever att det bidrar till en lugnare stämning på flera sätt. Men stämmer det? Det finns en del forskning som tyder på att barnen bland annat blir lugnare och mindre överaktiva, men studierna är ganska små, visar inte på dramatiska effekter och håller varierad kvalitet.

Det är alltså osäkert hur mycket hjälp detta skulle innebära för er, men kan vara värt ett försök.

En annan sak som du kan göra är förstås att försöka skapa så goda förutsättningar som möjligt för fler lugna stunder i vardagen. Det gör du säkert redan, men det brukar vara värdefullt att noga tänka igenom vilka omständigheter som gör att problemen lättar eller tilltar.

Gör lite dagboksanteckningar och notera hur sömn, kost, olika aktiviteter, sällskap, miljöer eller leksaker påverkar sonen (och dig). Poängen är att leta efter mönster och försöka att skapa goda rutiner. Du kanske blir medveten om att det är vissa situationer som brukar bli särskilt påfrestande. Vad kan du i så fall göra för att underlätta i just dessa situationer?

Sedan återst år frågan vad du ska göra i stunden, när han stojar och hojtar som värst. Det är ofta svårt att finna på råd när man står mitt i stormen. Särskilt om det händer när han leker med sin bror eller kompisar, eftersom barnen förstås trissar upp varandra.

Det finns också baksidor med att försöka dämpa i stunden, även när man gör det på ett lugnt sätt. Risken är att man lägger lock på glädjen och entusiasmen, fast man egentligen bara vill sänka tempot eller volymen. Och har man tappat humöret lurar det dåliga samvetet runt hörnet: ”Varför röt jag till så hårt när han bara stojade och faktiskt inte gjorde någon skada?”

Jag menar inte att du aldrig ska försöka be honom att lugna sig, men mina förs­ta råd om att förebygga brukar ge mer. Det som också brukar vara fruktbart är förstås att jobba med sig själv och sin egen förmåga att stå ut med kaos. Vad kan du göra för att lugna ner dig själv?

Precis som man har prövat att hjälpa barn att finna lugn med hjälp av mindfulness eller liknande insatser, har man gjort det med föräldrar i flera studier. Ibland har enbart föräldrarna varit aktiva och ibland har både barn och föräldrar fått genomföra parallella övningar. Återigen handlar det om ganska få studier av varierad kvalitet, men med lovande resultat.

Ett alternativ är alltså att du prövar mindfulness eller liknande tillsammans med sonen. Det finns flera böcker och appar med övningar både för barn och vuxna.

Samtidigt finns det kanske en poäng med att du börjar göra det själv. Mind- fulness för föräldrar går framför allt ut på att hjälpa dem att acceptera och förhålla sig till omständigheter som inte går att förändra. Att släppa kampen som handlar om att förändra barnet och i stället fokusera på hur man själv kan förhålla sig. Jag gissar att du har tänkt i dessa banor, att döma av hur du formulerar dig i ditt brev, men ofta krävs det övning för att kunna acceptera och luta sig tillbaka när det väl gäller.

Jag tror att det kan vara bra om du försöker sortera bland situationerna som blir påfrestande. Finns det situationer då du kan avstå helt från att ingripa, där det är möjligt att låta stojandet pågå? Där ingen kommer till skada (utom dina trumhinnor)? Det är bra tillfällen för övning – att skifta fokus från oljudet till potatisskalningen eller vad du nu håller på med. Gör något aktivt om du för tillfället är sysslolös, och lämna rummet om det är nödvändigt att ta en paus.

När du däremot måste ingripa, som till exempel när det blir slagsmål mellan bröderna, är det förstås svårare att behålla lugnet och försöka acceptera läget. I de situationerna gissar jag att du, förutom att försöka acceptera, också får öva på att dämpa dig själv. Till exempel på att sänka din röst, att ha ett lugnare kroppsspråk och att använda färre ord.

Du nämner att ljudvolymen är en av de största utmaningarna. Jag vill därför avsluta med ett löjligt råd: öronproppar. Det funkar inte i alla lägen, men jag har träffat flera föräldrar som ändå har använt det. Om du till exempel ska laga mat en halvtimme kanske du kan sänka volymen den stunden.

Samtidigt kan det vara fel väg om du vill jobba med att acceptera oljud och stök. Om man gör allt för att dämpa oljudet kan man bli alltför upptagen av det. Ungefär som när man hör en mygga i sovrummet som man till varje pris måste utplåna innan man kan komma till ro. Då gäller det att dra ur öronpropparna och bara försöka vara i kaoset. En beskare men kanske starkare medicin.
Martin

Referenser till forskning som nämns i svaret: www.forster.se/referenser141201

Min man klagar på allt – men jag vill ändå inte lämna honom

De har det ofta rätt bra tillsammans, men mannens negativa inställning till allt är ett stort problem. Han klagar på det mesta och kan skälla ut henne inför barn­en för att hon ”uppfostrat dem dåligt”. Hon har föreslagit familjeterapi, men han vill inte. Trots allt vill hon inte att de separerar. Vad kan hon göra? Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag och min man har varit gifta i tolv år och har tre barn tillsammans. Vi har det rätt bra för det mesta, vi är väldigt olika till vår läggning, vilket kan vara bra, vi kompletterar varandra, jag är obotligt positiv och han säger i princip alltid ”nej, det går inte” om man föreslår något. Det leder till argumentation ibland, men när vi träffades tyckte jag att vi har något slags gemensam grundsyn på livet och det var vad jag fastnade för bland annat. Och det tycker jag väl än i dag, när han är okej och mår bra.

Men den här negativa inställningen till allt kan bli lite mycket ibland. Konkret, ett exempel:

Han kommer hem fredag kväll, kliver in sur genom dörren efter att ha haft en jobbig dag på jobbet, börjar klaga på allt. ”Varför ligger den här där? Varför har hon använt de här skorna i skolan? De blir skitiga.” Det eskalerar till: ”Du är inte rädd om dina saker, man kan aldrig köpa något fint till er, ni är inte rädda om era grejer!”

Jag står och fixar maten, och säger inte så mycket för erfarenheten har visat att det blir bara värre (vi slåss inte, dock). Han lugnar ofta ned sig om man inte säger så mycket, kommer då till sans och säger till och med förlåt ibland.

Men ibland hjälper inte det, vi bråkar mycket om barnen, han kan stå och skrika till mig inför dem att de är så dåligt uppfostrade och att det är mitt fel.

Jag skäms lite inför barnen över att bli behandlad så här, ibland kan han säga att allt är mitt fel. Vi separerade för några år sedan, men det blev i princip ännu värre. Jag bestämde mig för att försöka reda ut våra problem och gå vidare tillsammans, för jag klarade inte av att bara ha några veckor med barnen då och då. Ville inte heller ge barnen det livet. Jag har valt honom, jag har valt att skaffa tre barn med honom, allt jag vill är att vi försöker hjälpa varandra till en roligare vardag!

Barnen och jag gör ibland saker i smyg som vi vet att han skulle protestera mot. Han hatar när det blir kladdigt, stökigt med mera, så vi bakar helst när han inte är hemma. Häromveckan stod han och skrek i köket att han inte kunde ”leva med den här familjen” och att jag inte förstod hur dåligt han mår. Då tog jag kontakt med en psykolog och bokade en tid. ”Avboka den, vi har inte råd.”

Vi gick i terapi ett tag innan vi separerade men han betedde sig som en barnunge, det var noll samarbetsvilja. Kanske skulle vara annorlunda nu, men jag får till svar att vi inte har råd och tid.

Om jag kunde få några som helst goda råd om vad jag kan göra så är jag så tacksam! Känner mig som i en film eller bok ibland och jag skulle bli galen på tjejen som inte bara drar! Eller gör något.
L

Svar: Hej L! Det jag slås av när jag läser ditt brev är din uttalade ambivalens till din man. Du är mycket arg och besviken på honom för hans självupptagenhet och klagande sätt. Samtidigt verkar du känna en värme för honom, och ett behov av honom.

”Än i dag”, när han mår bättre, har ni det gemensamt som gjorde dig förälskad i honom. Du känner också att du har ”valt honom”, och det verkar vara en viktig känsla för dig. Men, och här uppstår ambivalensen, er relation har de senaste åren utvecklats på ett sätt som gör att er vardag inte är särskilt rolig längre, för att använda dina egna ord.

Visst, du har tankar om att ”bara dra”, men er förra separation avskräcker. Så att göra något handlar för dig om att du genuint vill hitta sätt att få det bra er emellan igen, och rädda äktenskapet.

Jag anar att personer i din omgivning har gett dig rådet att skiljas, men jag vill i mitt svar utgå ifrån hur du ser på situationen. Så låt oss resonera om vad du kan göra för att ni ska kunna hitta tillbaka till varandra eller separera. Som jag läser ditt brev verkar separation inte vara ett alternativ som du överväger just nu. Det är dock mitt råd att du funderar på det om du provar andra vägar att gå och det inte fungerar.

Mitt första råd är att du går i parterapi och förmodligen får du gå för egen del nu. Åtminstone till en början, utifrån vad du berättar om din man är det väl troligast att han kommer att säga nej.

Det är fullt möjligt att gå i parterapi eller familjeterapi för egen del. Målet kan då vara att du ska upptäcka och lära dig sätt som gör att ni kan börja prata med varandra igen, separera eller något annat …

Du berättar, som jag uppfattar det, att ni har fastnat i ett mönster av påtryckningar och anklagelser. I parterapi som psykologisk metod beskriver man hur detta mönster, när det väl fått fäste, blir till en fälla. Oavsett vem som har gjort rätt eller fel känner båda sig hjälplösa, och ensamma med sin upplevelse av att det bara är man själv som är låst och övergiven.

Möjligen är det så att det är du som får ta initiativet till att ni ska börja samtala på ett respektfullt och ärligt sätt med varandra igen – vilket jag också har intrycket av att du vill försöka med, åtminstone en gång till. Men du behöver nog skaffa dig en del färdigheter för detta, och det är vad du kan få i par- eller familjeterapi. Liksom uppmuntran och coachning när du börjar använda dig av det ni resonerat om i terapin för att minska avståndet er emellan.

Jag tror också att en par- eller familjeterapi är en viktig möjlighet för dig att ”få prata av dig” när det känns tungt, och bli förstådd och bekräftad.

På sikt är förstås målet att även din man ska vilja förändra sig. För att man ska växa tillsammans behöver det finnas en vilja från båda att förstå sin partner, och att se närmare på sig själv och sin roll i det som händer. Jag vill understryka det.

Du kan ta initiativet, och du kan visa din goda vilja och omsorg om ert äktenskap, men det är förstås så att din man också måste svara på det du gör för att det ska vara meningsfullt för dig att fortsätta. Jag skulle vilja be dig att fundera på var dina gränser går, när får det vara nog för dig? Vilket känslomässigt pris är du beredd att betala för att stanna tillsammans med din man? Självklart är du den som vet detta bäst, men fundera gärna, och, om det är möjligt, prata med dina barn om det. Det finns en risk att ni vänjer er och accepterar din mans beteende som normalt, när det inte är det. Professorn Eva Lundgren har myntat begreppet våldets normaliseringsprocess som är beskriven bland annat i min bok ”Motiverande samtal i arbete med våld i nära relationer”.

Det finns olika former av par- och familjeterapi. Den jag känner till, och gärna rekommenderar utifrån det du berättar i ditt brev, är parterapi på beteendeterapeutisk grund. En sådan har fokus på framtiden, och arbetar med ett lösningsfokuserat förhållningssätt med tydliga mål för terapin. Du kan läsa mer om denna variant av parterapi i boken ”Par i beteendeterapi” av psykologerna Therese Anderbro och Liv Svirsky.

För att ha kraft att börja en förändringsprocess behöver du också ta hand om dig själv. Jag anar att situationen som den är sliter en hel del på dig, och det kommer ju att dröja ett tag innan det blir bättre. Här är några råd:

Fortsätt att prata med dina vänner, och skriv gärna dagbok. Det hjälper dig att få perspektiv och bearbeta det som händer. Det är också ett bra sätt att förbereda dig för den terapi som du kanske väljer att gå i.

Ge dig egen tid. Jag inser att i en trebarnsfamilj är det inte så lätt. Men prova gärna att schemalägga tid som du fullt ut äger för egen del, och gör något som gör dig glad eller avkopplad på den tiden. Det kan räcka med en timme två gånger i veckan för att göra skillnad för ditt mående.

Använd avslappning. Det finns många appar i dag, som har ett bra innehåll. En sådan är ”Dagliga droppar mindfulness”.
Liria

Vad ska jag göra för att få min partners barn att acceptera mig?

Partnerns dotter svänger i humöret och är ofta sur, ifrågasättande och elak, särskilt mot pappas nya partner. Dottern blir arg när hennes pappa och den nya kvinnan pussas eller håller handen, och säger ofta att de inte bryr sig om henne. Hur ska man bäst tackla detta? Psykolog Martin Forster svarar.

Fråga: För ungefär ett år sedan började jag träffa en man som har en dotter från en tidigare relation. Det dröjde några månader innan jag fick träffa dottern och det verkade gå bra. Men nu har både vi och dotterns mamma märkt ett beteende hos dottern som jag undrar över hur man kan tackla.

Dotterns humör svänger från att vara jätteglad och överlycklig när pappan berättar att jag ska komma över helgen, till att vara sur, elak och ifrågasättande. Ett tag kunde varken jag eller föräldrarna knappt öppna munnen innan hon skulle säga emot. Det kunde vara alltifrån hur man uttalade saker (jag är stockholmare och hon från en annan ort) till att hon skulle plocka undan efter sig. Detta var särskilt riktat mot mig, men även i mindre utsträckning mot hennes biologiska föräldrar.

Hon blir arg om jag och pappan pussas eller håller handen och hon försöker ofta ”tränga” sig emellan oss när vi sitter bredvid varandra. Vi försöker att inte kela lika mycket när hon är i närheten och försöker till och med gå undan för att ”stjäla” oss en puss. Men då blir hon ändå arg då hon säger att hon ”hör” oss.

Hon kan till exempel också bli arg för att vi inte pratar med henne i bilen, fast hon strax innan inte svarat när vi försökt. Eller så blir hon arg för en sådan enkel sak som att jag ber pappan räcka mig något och inte ber henne.

Ibland blir hon arg utan att vi ens vet vad det beror på. Ofta säger hon att vi inte bryr oss om henne eller inte vill göra saker som hon vill göra. Detta kan komma fast vi exempelvis varit på Gröna Lund hela dagen för hennes skull. På sista tiden har till och med hennes kompisar börjat notera hennes beteende och påpekat det för henne flera gånger.

Jag kan också tillägga att pappan och mamman har olika åsikter om mycket och inte direkt pratar med varandra om saker och ting.

Hur ska jag göra för att tackla detta? Jag försöker hålla en låg profil utan för den skull bli osynlig.

Svar: Tack för ditt brev. Jag har svarat på frågor om barn till skilda föräldrar tidigare, men de har handlat om andra slags svårigheter. Det problem som du tar upp tror jag är bland det vanligaste och något som jag ofta stöter på i mitt arbete som psykolog.

Även om vissa barn ganska snabbt kan acceptera och uppskatta att en förälder träffar en ny partner, är det en större utmaning för många. Därför får man vara beredd på att bli avvisad och försöka att inte ta det personligt. Att vara medveten om det tror jag är grundläggande när man inleder en relation med någon som har barn. Du verkar vara uppmärksam på detta, men jag vet att många underskattar hur lång tid ett barn kan behöva för att släppa in en ny person i familjen. Du har träffat pappan i ett år och dottern ett drygt halvår. Dessutom förstår jag att ni inte bor tillsammans. En förklaring till problemet kan alltså vara att dottern på ett ganska normalt sätt håller på att bearbeta att hennes pappa har träffat en ny partner. I så fall är det bara att ha tålamod.

Samtidigt tar du upp några saker som tyder på att det kan vara tuffare än vanligt för er, som exempelvis att kompisarna har reagerat på hennes beteende. Frågan är i så fall om du kan göra något mer än att bara ha tålamod. Jag ska ta upp några möjliga orsaker till problemet och resonera om vad du kan göra.

För det första skriver du att kommunikationen mellan mamman och pappan är dålig, vilket brukar försvåra på flera sätt. Inte minst kan det bli en lojalitetskonflikt för dottern. Om hon skulle acceptera dig fullt ut kanske hon upplever det som ett svek mot mamman. Det kan också förklara att hon pendlar i humöret och i relationen till dig. Om hon i ena stunden närmar sig dig, får hon i nästa stund dåligt samvete och tar tvärt avstånd.

Detta kan också förklara varför många barn reagerar negativt när en ny partner är alltför angelägen om att komma nära eller bli vän.

En avgörande fråga är förstås också vad som hände i samband med skilsmässan och hur föräldrarna förhåller sig till den i dag. Om mamman exempelvis känner sig övergiven ligger det nära till hands att dottern tar hennes parti och ser dig som en inkräktare.

Om dottern upplever situationen på detta sätt finns det ännu större anledning till att ligga lågt. Utmaningen är att göra det utan att dottern upplever dig som avvisande eller ointresserad.

Du måste alltså försöka fortsätta att vara tillgänglig och lagom intresserad av kontakt, även när hon nyligen har avvisat dig. Ju mer du kan förstå orsakerna till hennes beteende, desto lättare kommer det att vara att inte ta hennes beteende personligt. Då blir det också lättare för dig att vända andra kinden till.

Sedan önskar man förstås att hennes mamma aktivt kunde uppmuntra henne att ge dig en chans, för att lindra eventuella skuldkänslor som dottern kan ha över att närma sig dig.

En annan möjlig orsak till problemen är att dottern är svartsjuk, vilket verkar ganska uppenbart genom hennes sätt att reagera när du och hennes pappa är nära varandra. Är hon rädd för att du ska ta pappan ifrån henne? Hon har varit med om en separation – innebär detta ytterligare en?

Jag vet inte hur gammal dottern är, men att döma av ditt brev gissar jag att hon är i skolåldern eller tidiga tonåren. En studie om skilsmässor visade att barn i den åldern hade särskilt svårt att acceptera att deras föräldrar träffade en ny partner – i synnerhet döttrarna. Ju bättre relationen var mellan föräldern och den nya partnern, desto mer agerade döttrarna ut. Forskarna tolkade resultaten i ljuset av att flickor kommer tidigare i puberteten och att det blir särskilt konfliktfyllt att se sin förälder i en ny kärleksrelation samtidigt som sådana känslor och relationer blir mer aktuella för barnet självt.

Ska ni alltså dölja er kärlek? Tidigt i en ny relation bör man förstås gå försiktigt fram. Som sagt är ni kanske fortfarande i den fasen, men om dottern fortsätter att reagera negativt framöver gäller det att inte anpassa sig för mycket. Om du och hennes pappa fortsätter att vara tillsammans är det något hon måste lära sig att leva med. Att smussla eller anpassa er efter hennes reaktioner blir i så fall att göra henne en björntjänst. Även om hon reagerar starkt inledningsvis kommer hon att ha lättare att acceptera ert förhållande om ni står för det. Ett villkor är förstås att pappan samtidigt fortsätter att vara lika mycket närvarande och kärleksfull i relationen till henne. Med tiden kan det stilla hennes eventuella farhågor om att förlora honom.

En sak jag undrar när jag läser ditt brev är vad du tycker om dottern. Jag har full förståelse för om du har blandade känslor. Det är inte lätt att hela tiden bli avvisad och vända andra kinden till. Samtidigt vill du förstås få en bra relation till henne, särskilt om du och pappan flyttar ihop så småningom.

Ett stort problem för styvföräldrar är andras och egna förväntningar på en kärleksfull relation till styvbarnen. Du och dottern kanske kommer att få en nära relation – eller kanske inte. Just nu kanske ni får nöja er med ambitionen att lära känna varandra, så får ni se vad framtiden bjuder.
Martin

Se www.forster.se/referenser141117 för referenser till forskningen i svaret.

Jag får aldrig några riktigt nära vänner – vad gör jag för fel?

Hur blir man egentligen nära vän med någon som man är bekant med? Alla verkar så upptagna, de har mycket på gång och har redan många andra vänner. De säger att de gärna vill träffas men sedan blir det ändå inget, skriver veckans frågeställare. Gör hon något fel? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga: Jag tycker att det är svårt att bli nära vän med vänner. Att bli bekant är inget problem, men sedan kan det av olika anledningar ta stopp.

I gymnasiet hade jag bara ett par kompisar. Den ena idrottade i samma förening som jag och någon annan gick i en annan klass. Min idrottande kompis var jag nog egentligen bara kompis med för att vi idrottade i samma förening. Annars hade vi nog inte varit kompisar. I gymnasiet gick mycket av tiden förstås åt till att plugga och tiden som blev över lade jag på idrott. Så jag hade det väl ganska bra ändå, men någon riktigt bra vän hade jag inte. Senare på universitetet läste jag enstaka kurser och hittade faktiskt några tjejer att umgås med. Men vi umgicks inte jättemycket på fritiden. Alla bodde utspridda så vi träffades ändå bara ganska sporadiskt. Idrottskompisarna hade slutat för flera år sedan och jag med i princip. Tiden gick mest åt till studier.

När jag var 26–27 började jag jobba och där hittade jag några trevliga tjejer som jag faktiskt blev lite närmare vän med skulle jag säga. Kanske var det faktiskt första gången som jag kände att några var schysta och gillade mig. Vi umgicks på fritiden och tränade tillsammans ibland. Sedan gick det tio år med småbarn och jag släppte mina vänner som jag hade, för de bodde ganska utspritt och det fanns inte så mycket tid till annat. Nu när barnen börjar bli större känner jag en längtan efter att kunna umgås med vänner utanför familjen igen. Nu har jag kanske Facebook att tacka för att jag hittat ett par av mina gamla vänner igen och även hittat några nya.

För ett par år sedan blev jag lite inblandad i en väns familjetragedi. Jag hjälpte henne sedan en del innan hon flyttade tillbaka till sin hemort.

Jag kände direkt att jag måste kolla så att hon mådde okej eftersom hon bodde så nära. Dessutom var hon en väldigt trevlig person, så det kändes inte konstigt. I ett sådant här ”krisläge” upptäckte, eller trodde i alla fall, jag att vi blev nära vänner. Vi hade intressanta diskussioner och barnen lekte tillsammans en del. Det kändes som att hon mådde ganska okej efter några månader. Jag förklarade att jag verkligen gillade henne och hon sa samma sak till mig. Då som nu var det ändå mest jag som försökte hålla kontakten och jag blir väldigt osäker på om jag ska låta bli att höra av mig. Hon verkar ha så mycket annat på gång, och andra vänner, att jag ibland känner mig helt överflödig.

I början tyckte jag att det var sorgligt, men nu har jag vant mig. Hon hälsade dock på mig i somras och då drev jag nog på det hela lite. När jag ibland driver på vänskaper så blir jag också lite osäker. Jag vill ju att det ska vara ömsesidigt och inte bara komma från mig. Men jag har lärt mig mycket genom den här vänskapen och det tycker jag är positivt. Jag känner att det nu är mycket lättare att hitta vänner än tidigare. Och jag märkte att när man är väldigt öppen så blir det mycket lättare.

Jag har även hittat andra som jag verkligen gillar, men jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga. Många verkar så himla upptagna. De säger att de gärna träffas när jag hör av mig, men det är alltid jag som får ta initiativet (känns det som). Jag bjuder in dem, jag sms:ar, jag ringer. Om de säger att de vill träffas så har de sedan sällan tid när det kommer till kritan och en del har ju uppenbarligen en massa andra vänner. Jag har egentligen inte mer tid än de, men jag säger aldrig det för jag tycker att det ger ett intryck av att man kanske inte är intresserad. Men jag kanske borde göra det?

Vad gör jag för fel? Känner ibland att någon kan vara så jätteintresserad av mig i början och säga att ”åh, vi måste träffas oftare” Sedan händer inget? Då försöker jag ta initiativet och då har personerna redan tröttnat, känns det som. Det känns som om det är en jättekonkurrens och som om man måste vara jättemycket på hugget och driftig för att hitta vänner. Är man för avvaktade blir det inget. För mig är det inte viktigt med 1000 ytliga vänner. Jag vill hellre ha två tre nära vänner som jag kan lita på och som jag inte känner att jag ”stör”.
Förvirrad

Svar: Hej, och tack för din angelägna fråga. För du berättar om något som jag tror är ett dilemma för många av oss. Bristen på tid för att träffa de vänner vi har, men också för att lära känna personer vi uppskattar och vill lära känna ännu mer, kanske bli vänner med. En del hävdar att bristen på egen tid närmast är något som karakteriserar vår vardag. I det ständiga livspusslande som vi behöver ägna oss åt väljer vi bort saker trots att de är angelägna för oss, och fast vi vet att de gör oss gott – som att träffa vänner.

Du undrar om du ”gör något fel”. Nej, jag tror inte det. Det handlar snarare om att förutsättningarna som du har är en rejäl utmaning. Nära vänskap tar ju tid att utveckla, och behöver uppmärksamhet och kontinuitet som inte är så lätt att få plats för i en krävande vardag. Du fångar det så väl när du skriver att ”det känns som om det är en jättekonkurrens och man måste vara jättemycket på hugget”.

Två norska forskare, Birgitte Lange och Marit Slagsvod, har studerat hur vuxen vänskap uppstår och upplevs på gott och ont. En av deras slutsatser ligger nära din. Nära vänner kan man inte ha mer än två eller tre. Har man för många vänner är man en halvgod vän med många, och inte god vän med någon. Nära vänskap kräver tid. De resonerar vidare om detta utifrån ett fenomen som de kallar ”väntyranni”. Det målas upp en bild i offentligheten, i medier och tv-serier, av att nära vänskap uppstår enkelt och finns överallt, till exempelvis med grannar, arbetskamrater och träningskompisar. Forskarna menar att detta skapar en förväntan kring vänskap som är långt ifrån hur verkligheten ser ut för de allra flesta.

Vad kan du då göra för att underlätta för dig? Du vill ha två till tre nära vänner som du kan lita på, och som du känner att du inte stör när du hör av dig!

För det första, jag tror att du får tillämpa acceptans – för även om du gör allt rätt, så kommer ganska många att förbli bara bekanta. Inte för att du är för ”drivande” eller ointressant utan för att de inte hinner med vänskap eller behöver mera av detta. Kom ihåg det när du blir besviken. Anklaga dig inte, utan konstatera detta och leta vidare. Och här tror jag att det är viktigt att du väljer mer selektivt vilka du ska närma dig. Utifrån psykologisk forskning vet vi att vi lättare blir vänner om vi känner en likhet i vårt sätt att vara och i våra uppfattningar om saker och ting. Vänskap uppstår också lättare när vi gör saker tillsammans och detta gäller alla, inte bara män. Din första nära vänskap med kompisen som du idrottade ihop med är ett bra exempel på detta. Fundera på vilka personer i din omgivning som du kanske ska närma dig särskilt, utifrån detta resonemang om när förutsättningarna för nära vänskap verkar vara som bäst.

Vill du läsa mer om vänskap mellan kvinnor i vuxen ålder så finns en bok om detta av författaren Åsa Moberg. Den heter ”Väninnorna och jag”, och är en varm bok om kvinnlig vänskap. Hon skriver om vänskap som en relation där man får prata rakt och prestigelöst, om hur vänskap kanske är vår viktigaste relationsform och om hur den uppstår och ibland upphör.
Liria

Tar vår treårige son skada av att lillasyster ofta favoriseras?

Omgivningen, ibland även nära anhöriga, favoriserar och berömmer lillasyster, 2 år, som är tidig med allt. Storebror som är 3,5 verkar än så länge mest nöjd med att lillasyster är duktig och får beröm. Men hur kan detta påverka hans självkänsla i längden? Och vad kan föräldrarna göra, ska de försöka påverka omgivningen? Psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga: Jag har ett problem som jag faktiskt aldrig har hört talas om eller läst om, trots att jag tänker att det måste vara mycket vanligt. Jag har en son på 3,5 år och en dotter på 2 år. Jag tycker så klart att båda är rätt fantastiska.

Min son är en rätt vanlig treåring, tänker jag. Viljestark och bestämd, nyfiken, bråkig ibland, otroligt hjälpsam, rolig och fantasifull. Han har varit lite sen med det mesta, men inom normalspannet. Och när han väl börjar utvecklas går det snabbt och han hinner i kapp sina jämnåriga utan problem. Min dotter är i stället tidig med allt. Pratar långa meningar, räknar till tio, böjer verb, kan namnen på alla barn på förskolan etcetera. Hon är dessutom otroligt charmig och framåt, medan min son är blyg och lite ängslig.

Mitt problem är att jag upplever att många favoriserar dottern. Även bland våra närmaste anhöriga. Och jag tycker inte alltid att de är så duktiga på att dölja det. I vart fall inte för vår son som har långa känselspröt och uppfattar alla nyanser. Än så länge verkar min son inte må dåligt av det. Han verkar framför allt ganska nöjd med och stolt över att hans lillasyster får beröm och är duktig. Men jag är orolig för framtiden.

Hur kan detta påverka hans självkänsla och relationen till systern? Hur kan jag som förälder kompensera och kan och bör jag påverka omgivningen?

Svar: Tack för ditt brev och för att du tar upp detta intressanta ämne. Jag har inte fått frågan förut, men tror precis som du att många känner igen sig. Jag förstår att det känns smärtsamt när din son kommer i skymundan och att du oroar dig för att han snart kommer att märka det. I synnerhet om vissa närstående uppenbart favoriserar lillasystern. Man önskar att de kunde börja behandla syskonen mer lika, men det är samtidigt ofta svårt för både föräldrar och andra närstående att hejda eller dölja sina spontana reaktioner. Om ett barn rusar fram med ett brett leende och öppna armar kommer man automatiskt att reagera känslomässigt och svara på samma sätt.

Frågan är vad du kan göra för att kompensera detta. Frågan är också om du behöver göra det. Finns det anledning att oroa sig för sonens framtida relationer och självkänsla? Det beror på flera saker. Först och främst är barnen fortfarande små och utvecklas mycket i den tidiga barndomen. Det är i regel svårt att konkurrera om uppmärksamheten med en 2-åring. Många barn som är blyga eller ängsliga behöver heller inte hindras av det – barn är olika, helt enkelt. För ungefär hälften av alla barn som är tydligt tillbakadragna i den tidiga barndomen består problemen när de blir äldre. Just nu verkar din son inte lida av detta, så frågan är hur ängslig han är och hur stor risken är att det kommer att utvecklas åt fel håll.

För det andra är det vanligt att syskon behandlas olika beroende på sin personlighet. Det behöver inte vara ett problem eftersom de kan ha olika behov. Även om din dotter exempelvis får mycket uppmärksamhet är det inte säkert att din son vill ha det. Eller att han vill ha samma slags uppmärksamhet. Något som stödjer detta är forskning som visar att barns självkänsla och relationer inte påverkas av att föräldrar behandlar dem olika. Det får betydelse först när barn uppfattar skillnaderna och tycker att de är orättvisa. Frågan är alltså om din son kommer att börja uppfatta att omgivningen reagerar olika, och om han får den uppmärksamhet och uppskattning han behöver.

Jag kommer nu att ge några råd om hur du kan förebygga en negativ utveckling. När ni är i sällskap där allt ljus faller på dottern tycker jag att någon ska försöka kompensera genom att också ge sonen uppmärksamhet. En utmaning är att lägga märke till att sonen kommer i skymundan. Du verkar redan notera det, men jag tycker att du kan ta upp det med närstående och kanske till och med påminna dem i stunden. Det är dock viktigt att sonen uppmärksammas på ett naturligt sätt. Om vuxna gör en plötslig eller uppenbar ansträngning för att rikta uppmärksamheten mot honom finns risken att han inte upplever det som äkta. Det är som sagt nödvändigt att fundera över vilket slags kontakt och uppmärksamhet just han mår bra av. Det kanske inte ska ske just när lillasyster håller hov – många barn genomskådar och blir pressade av kommentarer som ”Titta på storebror – han kan också, visa nu vad du kan!”.

En sak som ökar risken för jämförelser och avundsjuka mellan syskon är förstås om de konkurrerar inom samma områden. Det finns alltid en poäng med att uppmuntra barn att utveckla egna intressen, men det kan vara särskilt viktigt för din son. Risken att han försöker tävla med lillasyster inom områden där hon har uppenbara fördelar ökar också då omgivningen uppmärksammar hennes färdigheter och aktiviteter mer. Det är alltså återigen viktigt att omgivningen börjar notera vad han håller på med. När alla tittar på lillasyster som spelar apa kanske någon kan sätta sig bredvid storebror som ritar. Då visar ni att det han gör har lika stort värde som vad lillasyster gör.

Det är förstås också viktigt att uppmärksamma förmågor och färdigheter på ett sätt som inte förstärker tendenser till negativa jämförelser mellan syskon. Det mest grundläggande är att visa nyfikenhet och intresse, snarare än att värdera det barnet gör. Om sonen ritar är det ibland tillräckligt att bara sätta sig bredvid och titta på vad han gör. I huvudsak bör man prata om vad ett barn gör och hur det gör, inte hur bra det är. Framför allt bör man undvika etiketter som smart, konstnärlig eller musikalisk, vilket jag återkommer till senare. Det kan så klart vara svårt för dig att bromsa spontana kommentarer från omgivningen om hur fantastisk lillasyster är, men det blir sällan bättre av att försöka kompensera genom att just då säga samma sak till storebror.

Även om jag vill betona att det inte alltid behöver vara en nackdel att vara blyg och ängslig är det ändå tydligt i ditt brev att omgivningen visar mer uppskattning för din dotters beteenden. Det är inget ovanligt att syskon får olika roller, men jag vill avsluta mitt svar med att diskutera ett problem med detta.

Om man ofta sätter ord på rollerna finns risken att de befästs och att omgivningen börjar bete sig därefter. Man vet exempelvis att föräldrar som tror att deras barn är ängsliga ”av naturen” i högre grad kommer att bete sig på ett sätt som förstärker ängsligheten. Det sker inte i samma utsträckning om föräldrar uppfattar att barnets ängslighet i högre grad beror på samspelet med omgivningen. Självklart beror barns beteenden både på medfödda egenskaper och på samspelet med andra, men forskningen visar alltså att det är en fördel att framför allt utgå från det senare.

Det är alltså viktigt att undvika etiketter som ängslig eller charmig om du pratar om syskonen med andra. Ta i stället upp vad sonen behöver lära sig och framför allt vad du önskar att omgivningen ska göra – inte hur han eller hans syster är. Säg till exempel att hans syster ofta får mycket mer uppmärksamhet och att ni ser att han kan lida av det.

Även medvetna och lyhörda föräldrar kan trilla i fällan att förmedla sin egen oro till barnen. Ju mer du tänker på din son som ängslig och blyg, desto större risk att du omedvetet börjar anpassa dig därefter. Din oro är samtidigt begriplig och det är bra att du funderar på vad du kan göra åt omgivningens sätt att reagera.

Min poäng är bara att du inte ska behöva känna mer oro än vad som är befogat. Risken minskar om du undviker att tänka att barnen är på det ena eller det andra sättet. Det handlar inte om att blunda för svårigheter som finns, utan om att inte omedvetet befästa roller som gör att svårigheter uppstår eller förstärks. Samtidigt vet jag inte om du behöver jobba med detta med tanke på hur du inleder ditt brev: Din son är en vanlig 3-åring, som är bestämd, bråkig, hjälpsam, rolig och fantasifull. Det kanske bara gäller att du också lyckas få andra att se alla dessa sidor hos honom.
Martin

Läs mer om forskningen i svaret: www.forster.se/referenser141103

”Min sambo hotar med att jag inte ska få träffa dottern”

Hans sambo har en allt mer dömande inställning till andra människor, exempelvis missbrukare. Han har ett förflutet med missbruk och kriminalitet och har svårt för hennes dömande hållning till andra. Nu säger hon att om de går skilda vägar så kommer hon att använda hans förflutna för att hindra honom från att få träffa dottern. Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag är en kille som är strax under 30 och som har börjat reflektera mycket över min tillvaro och dess innehåll. Det handlar mycket om min sambo. Hon uttrycker främlingsfientliga åsikter och har en dömande inställning till allt som avviker från hennes normer.

Själv är jag mer öppensinnad och jobbar med att ha kontakt med mina känslor. Har gjort en resa från ett liv innehållande kriminalitet och missbruk och kan relatera till andras situation genom mina egna erfarenheter.

Jag upplever att hennes dömande inställning blir starkare och starkare och hon verkar totalt sakna medvetenhet kring detta. Jag har tagit upp detta och då blir hon arg eller ledsen. När jag föreslår terapi säger hon: ”Säg bara hur du vill att jag ska vara.”

Min önskan är ju att hon kan må så bra i sig själv att hon slipper döma personer som har det jobbigt på olika sätt. Vad tjänar man på att trampa på andra som har det jobbigt? Jag tar själv illa upp när hon gör det och mår dåligt av det.

När vi träffades hade jag precis avtjänat mitt sista straff och börjat arbeta. Vi flyttade ihop ganska tidigt och hon var ett jättebra stöd på många sätt. I dag talar hon illa om personer som missbrukar och när jag påpekar det säger hon att jag inte är ”sådan”. Vet inte vad hon menar med det, men hon verkar ha problem med att acceptera att jag faktiskt har varit ”sådan”.

Vid ett tillfälle uttryckte jag att det inte kändes bra och att jag funderade på om vi skulle gå skilda vägar. Då sa hon att hon i så fall skulle se till så att jag och vår gemensamma dotter inte får träffas igen. Hon sa också att hon inte drar sig för att använda mitt förflutna för att få sin vilja igenom.

Om jag lämnar henne kommer hon att må jättedåligt och jag vet inte hur det drabbar vår dotter. Samtidigt tror jag att hela familjen skulle må bättre om hon fick en chans att prata med någon om detta. Först av allt måste hon ju förstå att hon inte mår bra, tyvärr känns det väldigt avlägset.

Vad ska jag göra? Det känns minst sagt märkligt att leva i en relation som hålls ihop av hot. Min sambo har många fina sidor men dessa överskuggas av allt dömande.
Orolig

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Låt mig först säga att jag imponeras av hur du använder dina svåra livserfarenheter för att vara inkännande och respektfull i förhållande till andra människor. Du framstår för mig som en tolerant och ödmjuk person. Jag anar att du utifrån egen erfarenhet vet att livet ger oss olika förutsättningar, och att bakom etiketter som missbrukare eller kriminell finns unika människor. Som det sällan är lätt att döma när man vet deras historia och känner dem som människor. Är det så att din sambo inte har de livserfarenheter som ofta underlättar för oss att vara medkännande och empatiska?

Ni har två problem som jag läser ditt brev. Din sambos intolerans och fördomsfullhet som gör att hon känns allt mer främmande för dig. Och hennes beroende av dig, som gör att hon hotar dig med att du inte ska få träffa din dotter om du lämnar henne.

Jag får intrycket att det inte finns så mycket förtrolighet kvar er emellan. Du verkar bli avvisad, eller hotad, när du bjuder in till att prata om det som oroar dig, och som gör dig besviken på henne.

Du kan försöka igen samtidigt som jag tror att det klokaste är att du går i familjeterapi för egen del en tid. För att göra dina tankar och dina känslor för din sambo och er relation ännu tydligare för dig, och för att med hjälp av en familjerådgivare hitta sätt att göra det möjligt att ha genuina samtal med din sambo.

Det finns sätt att komma förbi den blockering som uppstått er emellan. Du behöver både råd om hur du ska gå tillväga och övning i att använda råden. Det kan du få inom ramen för en familjeterapi på egen hand. Familjerådgivare finns anställda inom kommunen där du bor.

Detta kan vara första steget, att ni börjar samtala med varandra i egentlig mening. Sedan kvarstår att du verkar känna dig allt mer främmande inför din sambo och hennes intoleranta hållning till människor som är i underläge.
Varifrån kommer fördomar och intolerans? Vi människor har en tendens att kategorisera. Ur ett evolutionärt perspektiv har detta varit till nytta en gång i tiden. Det gjorde att vi snabbt kunde identifiera någon som vän eller fiende. Inom socialpsykologin talar man om i huvudsak två förklaringar till fördomar. Den ena är okunskap. Föreställningarna om ”de andra” bygger inte på fakta utan på förenklade kategoriseringar. Den andra är frestelsen att inta ett överläge, och dela in människor i bättre – dit man själv hör – och sämre, som är de andra.

Ibland är den här tendensen ett uttryck för rädsla eller känsla av socialt underläge. När vi ”tänker” våra fördomar är ett område i hjärnan aktivt som heter amygdala, eller känslo­hjärnan, som är kopplat till upplevelser av rädsla.

Du skriver att din sambo ”inte mår så bra”. Kanske det spelar viss roll för hur hon tänker och beter sig. Och det handlar inte om att ursäkta henne och tillåta henne att fortsätta som hittills utan om att försöka förstå mer för att hjälpa till en förändring.

Inom socialpsykologin talar man om olika strategier för att minska fördomar och intolerans. Den grundläggande strategin är att lära känna dem som man fruktar eller föraktar, och upptäcka att de inlärda föreställningarna inte alltid stämmer. Jag tror att du har en unik möjlighet att hjälpa din sambo att bli tolerantare, genom att berätta om dina erfarenheter som missbrukare och kriminell och de människor som du då hade omkring dig. På ett ömsint och varsamt sätt, så att du med dina berättelser utmanar hennes fördomar och förenklade föreställningar.

Jag tror att du med hjälp av familjerådgivningen hittar sätt att få henne att förstå rimligheten i och värdet av att hon lyssnar mer på dig.

Det finns ytterligare ett problem, och det är att din sambo hotar att hindra dig från att träffa er dotter om du lämnar henne. Här tycker jag att du ska vara mycket tydlig och säga att du inte accepterar hot av detta slag och att du inte vill att det ska komma dit, det vill säga att ni skiljer er. Att du vill rädda er relation men att det samtidigt är så att om en separation blir aktuell så kommer du att hävda din rätt som pappa, och att din hållning är att ett barn inte ska bli offer i en konflikt mellan två föräldrar. Och att varje förälders mål förstås ska vara att se till barnets bästa, och inte låta det bli indraget i föräldrarnas problem.

Det är visserligen så att pappor diskrimineras i rättegångar om vårdnadstvister. Möjligen ska du också för att minska din egen oro kontakta en familjerättsadvokat och höra hur hen bedömer ditt utgångsläge. Vad brukar hända? Vilka regler gäller?

Varma hälsningar och sköt om dig!

Liria

”Kan vi säga till vår svärson att han är för hård mot barnen?”

Hur mycket kan man som mor- och farförälder lägga sig i barnbarnens uppfostran? Mormor och morfar tycker att deras svärson är för hård och nedvärderande mot sina två pojkar. De tycker också att det märks att barnbarn­en mår dåligt av detta. Ska de våga ta upp problemet, och i så fall hur? Psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga: Vi har två härliga barnbarn som är som barn är mest, lite busiga men inte mer än så. De är ofta hos oss och har varit det sedan de var små. Sover över några nätter då och då och både de och vi tycker det är härligt. Det är underbart att få uppleva deras utveckling och vi känner att vi har en bra relation till dem. De vill gärna komma och vi hittar på mycket. Badar, cyklar, går på museer med mera.

Problemet vi upplever nu är att vår svärson, killarnas pappa, är väldigt sträng. Är det inte datorförbud så är det godisförbud. Han nedvärderar killarna hela tiden inför andra/oss och säger att de har fel och inte kan, etcetera, på ett väldigt arrogant sätt. Särskilt den äldsta killen får utstå mycket av detta och mår dåligt. Det har gjort att han fått ett självhävdelsebehov. Han försöker hävda sig och få rätt i allt när han är med oss, vilket vi tyder som ett försök att kompensera den nedvärdering han utsätts för av sin pappa.

Pappan visar heller inte några varma känslor för sina killar, engagerar sig inte mycket i dem utan prioriterar sina egna intressen. Vi skulle önska att få se honom krama om dem och tala om att de är härliga – vilket de verkligen är. Till saken hör att pappan själv har haft liknande upplevelser under sin uppväxt. Vi tror att han nu upprepar det med sina egna barn.

Vår dotter borde reagera på detta eftersom hon har en helt annan inställning till barn. Hon har ibland antytt att hon tycker att pappan är för hård, men verkar inte tala med honom om detta/göra något åt det.

Vad kan vi göra? Ska vi tala med vår svärson/vår dotter?
Morföräldrar

Svar: Tack för ert brev och jag förstår verkligen att ni känner vånda och maktlöshet över barnbarnens situation. Det är svårt att veta om och hur man kan lägga sig i uppfostran av barnbarn. Precis som er fråga antyder kan det vara känsligt oavsett om ni pratar med er dotter eller svärsonen. Samtidigt verkar svärsonens samspel med barnen vara klart dåligt, så något måste ni göra. Även om det är ganska uppenbart vad han gör fel, vill jag inleda med att diskutera det innan jag återkommer till frågan om vad ni kan göra.

Svärsonens sätt att nedvärdera pojkarna är förstås helt oacceptabelt. Det finns ju också en risk för att det låter ännu värre när ni inte är med. Detta beteende ser jag som allvarligast av det ni räknar upp och bör kanske prioriteras om ni tar upp problemet. Det säger sig självt att taskiga kommentarer från föräldrar får barn att må dåligt, men det finns också forskning som bekräftar att det är särskilt illa i jämförelse med andra föräldrabrister. Ni skriver att er dotter inte verkar tala med pappan om problemet, men hur reagerar hon i dessa situationer? Tar hon pojkarna i försvar? Försöker hon släta över? Hennes reaktioner är förstås också viktiga och kanske lättare för er att påverka.

Bristen på värme och engagemang är förstås också ett stort problem. Samtidigt är det något som er dotter till viss del kan kompensera för. Hon kan inte få en nedvärderande kommentar från pappan att bli osagd, men hon kan vara en trygg och varm förälder att knyta an till i brist på en engagerad pappa.

Bristen på värme gör också pappans stränga krav och regler till ett större problem. Just den kombinationen brukar man inom forskning kalla för auktoritärt föräldraskap vilket är tydligt kopplat till exempelvis lägre självkänsla hos barn. Att ha godis- eller datorförbud behöver alltså inte innebära problem i sig, så länge föräldern samtidigt är varm och stödjande. Och i era barnbarns fall finns det åtminstone en förälder som kan stå för de sidorna.

Ni tror att pappans kyliga relation till pojkarna har med hans egen uppväxt att göra. I så fall behöver han antagligen jobba en hel del med sig själv för att kunna få en bättre relation till pojkarna. Frågan är förstås om han är intresserad av det. Sedan finns det givetvis andra möjliga förklaringar till att pappans beteenden. Exempelvis brukar problem i relationen mellan föräldrarna kunna leda till svårigheter i relationen mellan föräldrar och barn. Det gäller inte minst om man har konflikter om barnuppfostran. Er dotter och svärsonen kanske har en sådan konflikt även om ni inte får se den. Hur verkar deras inbördes relation vara i allmänhet? Ofta kan parterapi innebära lika mycket hjälp för barnen som för föräldrarna.

Hur ska ni ta upp detta med föräldrarna? Jag vet inte hur er relation till svärsonen ser ut, men jag gissar att ni inte står varandra så nära. Jag tror därför att ni har betydligt större chans att lyckas påverka situationen om ni pratar med er dotter. Det kan ju hända att hon är helt mottaglig för ett sådant samtal och uppskattar ert engagemang. Det kan ju också hända att hon känner sig anklagad eller blir ledsen över att ni uppenbart ogillar hennes mans sätt att vara pappa. Hon kanske också vill vara lojal mot honom och därför undviker att prata öppet med er om problemet. Jag ska ge några råd som kan öka chansen till ett bra samtal.

Det är bra att öppna samtalet ärligt och förklara med något konkret exempel varför ni är oroliga. Prioritera någon del i pappans beteende ni tycker är särskilt angelägen, eller som ni tror är lättast att prata om för er dotter. Det kan också vara bra att fokusera på hur pojkarna mår och prata mindre om pappans brister. Ett exempel på inledning kan vara: ”I går när vi var här såg vi att pojkarna blev ledsna när pappan sa till dem. Vi har tänkt på att han kan säga sådana saker ibland till pojkarna och känner oss oroliga för det. Hur ser du på det här?”

En poäng är att hålla beskrivningen av problemet ganska kort och sedan bolla över till dottern. Ställ frågor och lyssna på ett bekräftande sätt, så ökar chansen att hon öppnar sig. Upplever dottern alls det här problemet? Har ni fått en felaktig bild? Hur uppfattar hon att pojkarna reagerar? Hur brukar hon reagera när ni inte är med? Har hon pratat med pappan om detta? Upplever han problemet på något plan? Har de pratat om att göra någon förändring? Har hon själv försökt göra något år problemet?

Låt dottern utveckla sina egna lösningar och ge bara råd om hon ber om det. Ett sådant råd skulle till exempel kunna vara parsamtal om dottern redan har försökt att prata med pappan utan framgång. Även om de inte har uppenbara problem i sin inbördes relation kan parsamtal vara en bra utgångspunkt för diskussioner om barnuppfostran. Det är lättare att nå förändring om man utgår från problemet som gemensamt, oavsett hur mycket man tycker att det mest är en av föräldrarna som gör fel. Som sagt – er dotters reaktioner i samband med pappans beteenden kan vara en viktig del av problemet eller lösningen.

I mitt svar har jag utgått från att er bild av situationen är riktig. Det är alltid svårt att som utomstående veta vad som faktiskt händer i en familj. Jag tror att ni är medvetna om detta och därför har varit försiktiga. Man kan hoppas att ni av något skäl har fått en överdriven uppfattning om pappan och att han har positiva sidor som ni inte ser. Om det däremot skulle visa sig att er bild är riktig, tror jag att det enda ni kan göra är att försöka stödja er dotter till att förändra situationen. Fast ni bidrar ju också redan med det en mormor och morfar verkligen kan göra – att erbjuda en trygg famn för pojkarna att vila i när det behövs.
Martin

Läs mer om forskningen i svaret: www.forster.se/referenser141020

”Min man tar avstånd från min familj – vad ska jag göra?”

Hennes man tycker att hon har ett ”för nära” förhållande till sina föräldrar och syskon och att hon faller in i en ”barnroll”. Själv är han avståndstagande i sin kontakt med hennes familj. Hon blir både arg och ledsen. Samtidigt vill hon vara lojal mot sin man. Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Hej! Jag skriver för att fråga om hur jag ska lösa den minst sagt stela relationen mellan min man och mina föräldrar och syskon. Jag är tillsammans med en man sedan femton år, vi är gifta och har tre barn ihop. Vi älskar varandra mycket, trots att vi bråkar ganska ofta om allt möjligt.

Jag tycker att vi har ett lyckligt och starkt förhållande, men på ett område återkommer konflikterna och det är när vi ska träffa min ursprungsfamilj. Han tycker att jag har ett för nära förhållande till dem, att vi fortfarande faller in i föräldra- och barnroller när vi ses. Att jag kallar dem mamma och pappa tycker han till exempel är ett tecken på att vi fortfarande är för mycket föräldrar och barn i relation till varandra. Han själv kallar sina föräldrar vid förnamn. Han tycker också att jag går in i en barnroll när vi ses och att om jag ber min pappa, som är mycket bra på teknik och husrenoveringar, om hjälp med att till exempel välja ut nytt golv så är det ett tecken på att jag fortfarande är beroende av honom.

När vi träffar dem är min man alltid avvaktande och håller sig i bakgrunden. De första åren var de nyfikna på honom, ställde frågor om hans jobb och hur han mådde, men när de bara fick så gott som enstaviga artiga svar och inga följdfrågor gav de upp. Min ursprungsfamilj känner ju av den här spänningen, och har frågat ett par gånger om min sambo inte tycker om dem. Jag vet aldrig vad jag ska svara på det och försöker ge något undvikande, utslätande svar.

Den här sommaren deklarerade han tidigt att han inte ville umgås med dem på landet, som vi brukar göra någon vecka per år eller så. Samlingarna på landet är för mig en viktig sammankomst där vi får möjlighet att umgås och ta igen att vi kanske inte hinner ses så mycket i vardagen. Särskilt mitt syskon tog illa vid sig av det och kände sig avvisad, blev sårad och arg på mig som fick förklara att vi ville vara själva i stugan.

Min man har ett moget förhållande till sin ursprungsfamilj och även om han ibland kan bli irriterad på sina föräldrar, som man kan bli, så hanterar han dem på ett vuxet sätt. Det är därför jag är så förvånad över att han inte kan hantera min familj lika moget. Han säger att han har valt att leva med mig, inte med min familj. Själv tycker jag mycket om hans familj och släkt och umgås gärna med dem på helger och semester.

När de här situationerna uppstår vet jag inte hur jag ska göra och det gör mig både ledsen och arg att han inte anstränger sig för min skull, och ger dem en chans att lära känna honom. Jag vill vara lojal mot honom, men jag vill också skydda min ursprungsfamilj och inte tala om vad han egentligen tycker om dem. Det skulle göra dem ledsna.

Jag känner att jag glider längre och längre bort från min ursprungsfamilj. Ibland fantiserar jag om att bara skita i min barnsliga mans inställning, sluta skydda honom och förklara läget för min ursprungsfamilj, så att de i alla fall inte tror att det är jag som tar avstånd ifrån dem. Men då skulle stämningen bli väldigt ansträngd på framtida träffar och det kanske inte skulle gagna någon. Hur ska jag göra? Ska jag sätta mig ner med mina föräldrar och syskon och förklara läget eller ska jag fortsätta att vara lojal mot min man?
Lojal hustru

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Du skriver om något som jag tror många kan känna igen sig i. Problem i relationen till svärföräldrar och övrig släkt är ett de vanligaste problemen som par brukar presentera när de kontaktar psykologer och psykoterapeuter för parterapi. Att leva ihop med någon innebär ju nästan alltid att man får en ny familj. Risk finns ju att den nya familjen har vanor och värderingar kring hur saker och ting ska vara som känns främmande för en själv, och ibland svåra att acceptera. Oftast löser sig detta med tiden. Men ibland låser det sig. Som det verkar ha gjort för er.

Låt mig säga på en gång att jag tror att det bästa för er på sikt vore att ni tillsammans kommer överens om att gå i parterapi. Jag inser att det kanske inte är helt enkelt att bli överens om. Men jag har några skäl. Jag ska strax återkomma till dem.
Men först en annan sak. Du frågar vem du ska vara lojal mot. Mitt svar på detta är att du ska vara lojal först och främst mot dig själv! Du vill träffa din ursprungsfamilj mer. Mitt förslag är att du gör detta, i den utsträckning du vill, men på egen hand, eller med dina barn. Det har förstås flera fördelar. Träffar du dem på egen hand så blir det mer okomplicerat och lugnt, både för dig och för dem. Kanske en del i detta är att din man slutar träffa din familj, eller gör det mycket sällan. Men det innebär förstås att du måste berätta för dem hur det ligger till med din mans sätt att se på dem.

Men har de inte redan förstått? Och har de inte det, så kanske de har rätt att få veta hur det ligger till så de slipper ha så mycket fantasier om vad som händer. Nästan alltid är det befriande att få veta vad som gäller. Jag undrar också om dina barn. Vill de inte träffa sina morföräldrar och andra nära släktingar? Väljer du en lösning i den här riktningen så får även de fler möjligheter till detta. Om din man vägrar dig detta så är min uppfattning att det är ett uttryck för självupptagenhet och ett kontrollbehov som du förstås inte ska behöva acceptera.

Så till mina skäl till att det kanske vore klokt att ni går i parterapi. Det första skälet är att du verkar ha hamnat i ett underläge i förhållande till din man. Jag kanske har fel. Men när jag läser ditt brev, och särskilt om händelsen i somras, så får jag intrycket att det har uppstått det som inom parterapin kallas en asymmetri eller obalans er emellan. Som innebär att det är din man som ställer krav och styr medan du mer anpassar dig.

Det andra skälet är att ni verkar ha fastnat. Långvariga konflikter har ofta som konsekvens att man blir allt mer låst i sina uppfattningar. Och ibland hamnar i fällan att man tror sig vara ensam om sin upplevelse av att saker och ting är orimliga och av att ”det här ska man inte behöva utsättas för”. Så jag tror att ni behöver professionell hjälp för att bryta det ”ställningskrig” som verkar ha uppstått er emellan.

Läs gärna boken ”Par i beteendeterapi”, av psykologerna Therese Anderbro och Liv Svirsky, för att få en tydligare bild av hur en parterapi kan vara upplagd och ha för innehåll.

I boken finns några övningar som ni också skulle kunna pröva på egen hand. En sådan är det som kallas ”empatiskt möte”. Ett sådant sker genom att paret noggrant lyssnar till varandra för att få en djupare förståelse för hur den andra tänker och upplever problemet. En annan är att träna sig i färdigheten ”gemensam distans”. Ett sätt att göra detta är att paret föreställer sig att de placerar sitt problem på en stol framför sig och därefter, var och en, beskriver vad de ser. Under övningen ökar möjligheterna att paret ställer sig bredvid varandra och tittar på konflikten tillsammans, i stället för att stå på var sin sida och vara varandras motståndare. Detta är en mer intellektuell övning än den första som vill ge plats för ett genuint samtal utifrån de ”mjuka” känslor som ofta väcks.

På beteendeterapeutiska föreningens hemsida, www.kbt.nu, finns kontaktuppgifter till legitimerade psykologer och psykoterapeuter som arbetar med den här inriktningen.
Liria