”Hur ska vi bryta de negativa mönstren runt vår äldsta dotter?”

På många sätt har de det bra, men i familjen uppstår ­mönster med konflikter och negativ uppmärksamhet runt äldsta dottern, tolv år. Flickan har dålig självkänsla och låga tankar om sig själv, tror föräldrarna. Hur kan de förändra mönstren och ­hjälpa henne?

Fråga:
Vi är en familj med två vuxna och tre barn (tolv, tio och fem år). På många sätt har vi det bra, men det uppstår negativa mönster i familjen­ som ofta kommer att handla om vårt äldsta barn. Nu känner vi föräldrar att det är väldigt viktigt att vi bryter de mönstren och att vi inte vet vad vi ska göra.

Vårt äldsta barn hamnar ofta i ­lägen där det är bråken mellan oss och henne som tar plats i familjen. Hon är också väldigt osäker socialt (som liten var hon väldigt blyg, nu pratar hon på men osäkerheten kring vad andra tycker och så vidare är stor). Jag uppfattar också att hon har dålig självkänsla och att hon har låga tankar om sig själv. Den delen är det som gör mest ont att se.

Hon är alltid beredd att starta en ny konflikt eller kasta sig in i en annan, där hon egentligen inte var med från början. Ofta känner hon sig väldigt missnöjd och ”drabbad”, som att saker är jobbigare och värre för henne än för andra. Det blir ju också ett negativt fokus när det är så mycket bråk och ingenting sker utan konflikt. I familjen skapar det också mönster där vår mellanunge får gjuta olja på ­vågorna allt som oftast och det känns inte som något positivt mönster.

Vår uppfattning är att för mycket negativ uppmärksamhet finns runt vårt äldsta barn. När vi ska göra saker tillsammans så vill hon oftast inte vara med och hon delar inte med sig så mycket eller pratar om hur hon har det. När vi frågar om läget är det oftast dåligt och det är svårt att vända samtalen till något positivt.

Nu är detta en lätt överdriven bild för att tydliggöra problematiken, hon är också ett väldigt roligt och härligt barn och vi älskar henne innerligt.

Vårt barn funkar bra i skolan och i andra sammanhang. Hon har inte så många kompisar, men det känns ofta självvalt (hon säger nej när de frågar) och hon har ett stort behov av att få vara för sig själv.

Vi vet inte hur vi ska bryta de negativa mönstren hemma, eller hjälpa henne till en bättre självkänsla och en mer positiv syn på livet och tillvaron. Allra mest undrar jag över hur jag ska kunna hjälpa henne till en bättre självkänsla och till att hon ska känna sig mindre drabbad i livet.
Tacksam för alla tips och råd

Svar:
Tack för ditt brev, som jag tycker vittnar om god insikt om hur viktigt det är att vara medveten om roller och mönster som kan uppstå i en familj. Konflikterna kanske springer ur dotterns låga självkänsla och upplevelse av att vara drabbad, men de kan också bidra till att förstärka hennes negativa bild av sig själv och tillvaron. Jag kommer att fokusera på självkänslan i mitt svar, eftersom det är den delen av problemet som smärtar mest.

Låg självkänsla kan betyda så många olika saker och det är därmed svårt att ge specifika råd om vad som skulle hjälpa just er dotter. Jag kommer därför ta upp vad det oftast brukar handla om hos de barn och ungdomar jag möter.

En vanlig grund till låg självkänsla är social osäkerhet. Du skriver att din dotter tidigare var väldigt blyg och att hon i dagsläget inte har så många kompisar. Du skriver samtidigt att det verkar vara självvalt. Så kan det vara, men ibland kan barn vara bra på att maskera/hantera en social osäkerhet genom att ”välja” att inte umgås med andra. Det behöver inte vara ett medvetet val, utan kan med tiden bli ett mönster där man ständigt väljer det bekväma alternativet (vara hemma ensam) framför det obekväma (att vara i en social situation).

Jag påstår inte att det alltid är självbedrägeri att välja bort umgänge och att alla barn måste ha många kompisar. Jag vill bara uppmärksamma er på möjligheten att det kan vara så. För många barn (och vuxna) som ”valt bort” umgänge kan nya världar öppnas när de inser att de delvis har gjort det på grund av osäkerhet. Jag gissar att ni pratar med er dotter om detta och mitt råd är att fortsätta med det. Försök att vara lyhörda och haka på när hon pratar om vänner.

Tricket är att vara nyfiken och förstående, så att hon inte upplever sig ifrågasatt. Om ni märker att hon ibland undviker umgänge på grund av osäkerhet kan ni försöka peppa henne att utmana sig mer.

En annan vanlig grund till låg självkänsla är att man alltför ofta vänder blicken inåt, på bekostnad av att uppfatta vad som sker i omgivningen. Detta fenomen har inte bara med självkänsla att göra, utan lyfts fram som viktigt för hur man mår i stort. Det är exempelvis mycket större risk att man känner sig drabbad i livet (som er dotter), ju mer man fokuserar på sig själv.

Det har också visat sig ha en avgörande betydelse för social osäkerhet/blyghet. Om man känner sig socialt osäker i en situation förstärks osäkerheten i takt med att man riktar uppmärksamheten mot sig själv och sitt eget beteende. När man arbetar med sådana problem i terapier är därför ett återkommande inslag att träna på att uppmärksamma omgivningen. Ni kan i naturliga samtal med er dotter försöka hjälpa henne att rikta uppmärksamheten utåt. Om hon exempelvis börjar klandra sig själv kan ni ställa frågor som vänder hennes blick utåt. Vad gjorde de andra? Vad sa de? Frågorna måste vara nyfikna snarare än ifrågasättande.

En tredje vanlig orsak till låg självkänsla (och allmänt missnöje) är roller och kommunikationsmönster inom familjen, vilket du själv tar upp i brevet. Jag uppfattar att ni föräldrar är medvetna om detta, men ni verkar ändå ha fastnat i ett mönster där det blir mycket negativ uppmärksamhet kring den äldsta dottern.

Hur ska ni bryta detta? Det brukar vara fruktbart att förändra något konkret i hur man umgås inom familjen, som exempelvis att umgås i nya konstellationer. Kan ni exempelvis dela upp er i någon av de situationer som brukar leda till konflikter och missnöje?

När hela familjen är tillsammans återstår bara att skärpa sig och försöka förändra de negativa mönster som uppstår, även om det är svårt. Det kan ofta vara bra att börja med att reflektera över sina förväntningar. Det är givetvis bra att vara positiv, men det är inte så lyckat om barnet märker att föräldrarna hoppas på en positiv reaktion som kanske inte alls matchar barnets känsloläge. Det är oftast bäst att vara neutral och öppen för att barnet kan reagera hur som helst.

Det är svårt att inte bli irriterad på någon som ofta är missnöjd. Det blir en ond cirkel där den som är missnöjd med tiden får allt mindre stöd och bekräftelse. Det bästa sättet att bryta detta mönster är att snabbt och ofta bekräfta barnets negativa upplevelser och känslor.

Det låter självklart, men när ett barn visar missnöje brukar föräldrar ofta först försöka muntra upp eller argumentera emot, vilket i regel bara väcker mer missnöje. Detta gäller förstås även mellan vuxna. Om man tar upp ett jobbproblem med sin partner vill man oftast hellre höra ”jag förstår” än ”varför gjorde du inte så här…”. Även om man inte tycker att barnet har fog för sina känslor gäller det att visa att man på något plan ändå kan förstå vad det upplever.

Pröva att göra det några gånger utan att över huvud taget försöka förändra eller påverka vad er dotter känner. Om hon fortsätter att vara negativ fortsätter ni bara att bekräfta. Ni kan ställa frågor, men bara i syfte att förstå – inte ifrågasätta. Det är inget magiskt trick, men kan faktiskt ofta mildra negativa mönster i kommunikationen.
Martin

Dela med dina vänner

  • 2
  • 0
  • 0
  • 17

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Den äldsta flickan uppges vara 12 år och är därmed på god väg in i en ålder med tonårsproblematik. Spontant tycker jag att mycket av det som beskrivs påminner mest om det. Det innebär inte att råden i svaret är fel, men kanske borde föräldrarna fokusera mer på att flickan genomgår en normal fas i livet, än att försöka koppla ihop allt med tidigare uppvisad blyghet, etc. Blyg eller inte, man är sällan en kul person i den där åldern.

Kap Kennedy, 14:03, 13 juni 2016. Anmäl

”Egentligen har jag ett bra liv – varför är jag så sällan nöjd?”

Hon har på det stora hela ett bra liv, men ändå är hon oftast missnöjd. Samtidigt får hon skuldkänslor för att hon inte är nöjd. Hur ska hon hitta mer ro och stabilitet i sitt liv? Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Jag är en 35-årig kvinna som på många sätt lever ett bra liv. Jag har en fin familj, vänner, ett bra jobb och god ekonomi. Visst skulle vissa saker kunna vara bättre – jag lever till exempel som ensamstående men skulle gärna ha en partner, och alla mina vänskapsförhållanden är inte okomplicerade – men på det stora hela har jag det bra. Ändå är jag sällan nöjd.

Jag har exempelvis haft flera längre relationer som jag nu, många år senare, tycker att jag avslutade lite väl lättvindigt. Jag kan också se att jag nästan aldrig varit helt nöjd i mitt yrkesliv, trots att det utifrån sett hittills har varit relativt framgångsrikt. Jag tror att jag på sätt och vis har för höga förväntningar.

Nu har jag ett nytt jobb där jag först trivdes mycket bra, men där jag på sistone har börjat känna mig missnöjd. Det finns skäl till det, eftersom arbetsuppgifterna är mindre kvalificerade än vad jag blivit utlovad. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en trötthet – om jag skulle byta jobb, skulle jag verkligen bli mer nöjd då?

Jag tror att det delvis var samma känsla som bidrog till att jag stannade lite för länge i min senaste relation. Å ena sidan har jag lätt att bli missnöjd, å andra sidan leder det till att jag skuldbelägger och tvivlar på mig själv. Jag kan se att denna egenskap är en del av den jag är och också något som bidragit till att jag har upplevt mer än jag annars skulle ha gjort. Samtidigt skulle jag gärna hitta ett sätt att hantera den så att jag kunde uppleva lite mer ro och stabilitet i mitt liv.
Missnöjd

Svar:
Hej! Ditt brev väcker många tankar hos mig. Ditt dilemma, och ditt sätt att resonera, tycker jag i hög grad knyter an till en växande uppmärksamhet inom psykologin på frågor som handlar om hur vi kan lära oss att vara lyckligare, och ha mer av medkänsla med oss själva.

Det här till stor del nya och spännande området inom psykologin kallas för positiv psykologi. Och rör även något så grundläggande som hur vi kan få uppleva en känsla av mening i tillvaron.

Jag kommer att berätta om några tankar från positiv psykologi, som jag tror kan vara till hjälp för dig. Om vår benägenhet att fastna i missnöje med oss själva och skuldbelägga oss, och hur vi kan förebygga detta genom att lära oss att uppfatta det som händer på ett annorlunda sätt. Men också om vår benägenhet att inte uppskatta, eller ens uppfatta, de ögonblick av lycka som vardagen rymmer. Vi får se vad som väcker genklang hos dig, och som du kanske vill lära dig mer om. Jag kommer därför att ge dig flera lästips.

Du kommer också att få olika verktyg inom positiv psykologi, som du kan använda på egen hand. Positiv psykologi med dess olika grenar är numera en väl beprövad och beforskad psykoterapeutisk metod.

Låt oss börja med begreppet självmedkänsla. Det är ett relativt nytt begrepp. På engelska heter det ”self-compassion”. Kristin Neff, professor i psykologi vid University of Texas och forskare inom området, påpekar att människor tenderar att döma sig själva hårdare än de dömer sin omgivning. Vilket riskerar att leda till att man återkommande har självkritiska tankar och sällan får möjlighet att känna sig riktigt nöjd med sig själv – trots att omgivningen betraktar en som duktig, kanske till och med som framgångsrik. Ungefär som jag uppfattar att det är för dig.

Självmedkänsla, betonar Kristin Neff, handlar inte om att tycka synd om sig själv, utan om att kunna bemöta sig själv med empati, och det är något som vi kan lära oss.

Psykoterapimetoden utifrån begreppet ”self-compassion” heter Compassion focused therapy, cft, och helt nyligen kom en bok på svenska om metoden av psykoterapeuterna Petra Söderholm och Helena Fogelberg: ”Compassion. Medkänsla med dig själv och andra.” Ett tema i boken är bland annat att vi måste hitta sätt att kunna stå på vår egen sida när vi utmanas, att veta var våra gränser går och att kunna säga nej till överkrav, från andra och oss själva.

Här en övning som du kan prova, som kommer från Kristin Neff för att öka självmedkänslan: Tänk dig att något har hänt som väcker dina självkritiska tankar. 1. Påminn dig själv om att detta är så mänskligt. 2. Visa dig själv vänlighet.

Säg till dig själv: Det som hänt är en del av livet. Alla gör vi misstag. Alla känner sig missnöjda med sig själva då och då. Jag är inte ensam om att känna mig otillräcklig. Alla kämpar med sitt. Fråga dig: Hur brukar jag bemöta en nära person eller en uppskattad kollega som anklagar sig själv för ett tillkortakommande, och närmast ältar det? Ha samma stöttande inställning till dig själv. Lägg händerna på bröstet, och säg till dig själv: ”Må jag vara vänlig mot mig själv, och ha tålamod med mig själv.”

Och så lite om att kunna känna sig lycklig, som i mer vardagsnära ord kan beskrivas som att vara tillfreds, eller som du uttrycker det; att känna ro. Här har under senare tid skett en omfattande forskning, ett ledande namn inom området är den amerikanska psykologen Sonja Lyubomirsky.

Hennes definition av lycka är ett ”förnöjsamt liv”. Hon konstaterar att de flesta tänker att sådant som yrkesframgångar, gott om pengar och att vara kär, är viktiga för lycka. Men studier visar tydligt att så är det faktiskt inte. Visst blir vi lyckliga av allt detta, men bara för stunden. Någon långvarig lycka skapar de inte.

Förklaringen är ett fenomen som kallas hedonistisk adaption. Vi människor har en tydlig tendens att överraskande snabbt vänja oss vid nya saker i våra liv; när man väl vant sig får man inte längre ut lika mycket lycka av det längre.

En bättre strategi, enligt Sonja Lyubomirsky, är att uppmärksamma och ta vara på de korta ögonblick av förnöjsamhet som vardagen nästan alltid ändå erbjuder, och hålla kvar de ögonblicken ett tag. Det är frekvensen av ögonblick av lycka som får oss att må bra, inte styrkan på dem. Och lycka i den här meningen upplever vi också när vi gör saker för andra; visar uppskattning, uttrycker tacksamhet, gör snälla saker och förlåter. Vill du läsa mer om detta så rekommenderar jag boken ”Lyckans verktyg” av Sonja Lyubomirsky, en av de mest sålda handböckerna i positiv psykologi.

Något annat som jag också vill uppmärksamma dig på är att mycket tyder på att det som har störst inverkan på vårt subjektiva välbefinnande är när vi upplever en känsla av mening i tillvaron, vad den grundar sig i på är inte lika viktigt. Inom metoden act, Acceptance and commitment therapy, fokuseras på vad som är meningsskapande för oss, och på att vi upplever meningsfullhet när vi känner att vi ingår i ett större sammanhang och bidrar till något som vi uppfattar som rätt och riktigt utifrån våra värderingar. Det hjälper oss också att kunna acceptera det negativa som ibland ofrånkomligen händer oss.

Kanske skulle du känna mer av ”ro och stabilitet” om du hittade något utanför dig själv, som du vill bidra till och ägna dig åt. Läkaren och psykoterapeuten Russ Harris har skrivit en bok om detta, ”Lyckofällan”, som beskriver ett nytt sätt att se på lycka, på tankar och känslor, samt hur man kan uppnå tillfredsställelse med sitt liv genom att lära sig att leva mer meningsfullt.
Liria

Dela med dina vänner

  • 114
  • 0
  • 0
  • 30

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Jag känner igen mig i ”Missnöjds” frustration och förvirring. ”Ska jag tolka mitt missnöje som ett tecken på att jag ska gå vidare eller handlar det om ett mönster som ska brytas?”. För egen del handlar det om det senare. Ett mönster där prestationer har varit ett sätt att bevisa min rätt att få tillhöra. När man upplever att man måste GÖRA för att kunna VARA är det svårt att känna sig nöjd, vare sig man står still eller springer. Jag skriver mer om detta på min blogg Bli mera du. Välkommen dit.

Marie Bengtsson (Webbsida), 14:47, 1 juni 2016. Anmäl

Strängt taget beskriver frågeställaren tillståndet i samhället i stort, just nu. Sverige har nästan aldrig haft det så bra, men ändå är det som om domedagen vore här. Jag tror att många människor i den rika delen av världen faktiskt har nått den punkt då de inte längre kan uppskatta och njuta av framgångar. Välståndet och välfärden gjorde dem aldrig lyckliga, och nu börjar insikten om det göra dem förtvivlade.

Kap Kennedy, 11:01, 31 maj 2016. Anmäl

”Är jag självisk som inte vill vara så länge i min mans hemland?”

Hennes man drömmer om att de ska flytta till hans hemland. Men hon har aldrig velat det. Nu ska familjen snart tillbringa en längre tid där, men hon vill egentligen inte vara borta hemifrån så länge. Hur kan hon säga det utan att såra honom?

Fråga:

Jag är gift med en underbar man från ett annat land. Han flyttade till Sverige för min skull, men han har trots snart sju år här ändå hemlängtan. Han drömmer om att flytta till sitt hemland och pratar ofta om det. Jag vill inte bo där och har aldrig sagt att jag vill flytta dit med honom.

Innan barnen kom åkte jag till honom och bodde där ett tag, jag lärde mig språket och kulturen. Vi har varit där med våra barn under föräldraledigheter också. Innan barnen kom var det okej att vara där. Men det var jobbigt för mig de gånger vi varit där med barnen. Första gången mådde jag väldigt dåligt på grund av att man lever mycket mer instängt och begränsat i hans hemland. Även om jag älskar hans familj, landet och folk där så vill jag inte vara där mer än kortare perioder, helst en till två månader. Men jag skulle kunna tänka mig sex månader också för hans och barnens skull.

Snart ska vi åka dit för en väldigt lång period. Jag har lyckats ta tjänstledigt från jobbet och vi har sagt upp barnens förskoleplatser. Jag vill egentligen inte vara borta så länge, men jag vågar inte säga det till honom för jag vill inte såra hans känslor. Dessutom känner jag det som om han ”offrat” sig, gett upp familj, karriär och så vidare för att flytta till mitt land, och då är den period vi ska vara borta ingenting i jämförelse.

Jag oroar mig för att han ska få svårt att komma tillbaka in på arbetsmarknaden när vi kommer tillbaka till Sverige. Han har nyligen lyckats få in en fot på arbetsmarknaden och då åker vi bort. Det är ett ganska tufft ansvar som vilar på mina axlar, att vara den som har fast jobb och inkomst. Så har det varit under hela småbarnsperioden och det sliter på mig. Det har varit bättre det senaste året då han haft jobb. Han har mått bättre när han har jobbat och samtidigt är det skönt att han har haft en fast inkomst.

Han har haft svårt att komma in på arbetsmarknaden trots att han är både smart, social och högutbildad, men nu när det äntligen lossnat ska vi åka bort en lång period och då kommer han kanske att vara tvungen att starta om från början när vi kommer hem.

Jag försöker vara positiv till resan. Men jag får ont i magen när jag tänker på hur länge vi ska vara borta. Det är svårt att kontrollera mina känslor. Jag är väldigt hemkär. Samtidigt vill jag gå honom till mötes, och dessutom ge våra barn en chans att lära känna sin andra kultur och sitt andra språk helt och fullt. Men för mig skulle det räcka att vara borta ett halvår.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns inte bra att dölja mina känslor för min livskamrat. Vi brukar prata om det mesta, men jag tror att han kommer att bli sårad och ledsen om jag säger nu att jag inte vill åka. Jag har ju varit med på den här planen i flera år. Men nu när det närmar sig så känner jag ett motstånd mot att vara borta så länge och jag vet inte hur jag ska komma över det.

Jag visste ju när vi gifte oss och skaffade barn att det inte skulle bli helt enkelt. Men vårt liv är ändå så fint ihop och jag vill inte förstöra det vi har genom att vara självisk och säga att jag vill stanna hemma. Jag vill hellre försöka se möjligheterna med resan. Men samtidigt har jag lärt mig att man inte ska gå emot sina känslor alltför mycket. Jag vet inte hur jag ska tänka.

Svar:

Hej! Du har förstås rätt i att det är fullt rimligt att du berättar för din man om din oro inför resan. För din egen skull – du måste känna dig mycket ensam med din oro – och för din mans skull. Det går ju inte att utesluta att han kan tänka om, bara han får veta hur du tänker och känner.

Jag vill inte heller utesluta att även din man kanske känner en viss tveksamhet. I en situation när man uppfattas som den som tagit initiativet till något, och är den som har störst intresse av det som ska ske, kan det vara svårt att berätta om en växande tveksamhet. Du berättar ju om en hel del omständigheter som borde kunna göra även din man oroad inför vad er långa vistelse i hans hemland kan innebära.

När saker och ting verkligen ska ske, och inte ”bara är drömmar”, så brukar en verklighetsförankrad osäkerhet ofta dyka upp även hos den mest målinriktade. Jag får en bild av er som två hyggliga och kärleksfulla personer där ingen hittills vågat ta initiativet till att prata om er möjligen ömsesidiga tveksamhet inför hur rimlig resan är. Du av oro för att såra din man, och han möjligen för att det känns svårt att backa.

Oavsett vilket är det förstås din fulla rätt att berätta att du inte vill vara borta så länge, och att bli lyssnad till. Det kan låta som en plattityd, men sanningen är ju att ett äktenskap handlar om ett ömsesidigt givande och tagande. Du har dessutom flera sakliga skäl till din oro. Om det var svårt för honom att få arbete i Sverige kommer det inte att bli lättare med långa perioder utomlands. Det är du som måste ta initiativet till ett uppriktigt samtal, och det ganska raskt, när det fortfarande finns tid att ordna till saker och ting.

Första steget bör vara att du gör tydligt för dig själv vad du faktiskt vill, vad du kan kompromissa om, och vad som inte är förhandlingsbart. Du ger ett exempel på en möjlig kompromiss i ditt brev, att det för dig ”skulle räcka med att vara borta ett halvår”. Sätt dig gärna med papper och penna. Skriv ned dina tankar om detta. Och varför inte skaffa dig ett ”bollplank” när du gör detta? En klok vän, eller en annan person i din krets som du litar på.

Nästa steg kan vara att du säger till din man att du vill samtala om er resa. Gör det enkelt, utgå från dig själv, berätta om din oro. Kritisera inte, och säg att du vill att din man lyssnar på dina skäl till att du blivit allt mer tveksam till att vara borta så länge, och att du vill hitta en lösning som ni helst båda kan acceptera.

Erbjud sedan din man att ni tillsammans tittar närmare på både fördelar och nackdelar med att vara borta länge. Du börjar, och din man bara lyssnar. Låt din man fortsätta, och nu lyssnar du.

Sista steget, som är början till att försöka komma till en gemensam lösning, är att ni ställer er frågan: Vad innebär det här för oss?

Berätta vad du kan kompromissa om. Fråga din man vad han kan kompromissa om. Börja problem­lösa kring det som dykt upp som nackdelar. Sträva efter att bli ett team som jobbar ihop för att komma fram till något bra för er båda.

Om ni bestämmer er för att vara långa perioder i din mans hemland, ta reda på vilka lagar gäller där för dig som kvinna och vilken rätt du har till dina barn. Utrikesdepartementet erbjuder information på sin hemsida.

Jag är optimistisk när det gäller era möjligheter att komma överens. Men skulle det inte bli så måste du ta ställning till var din gräns går för vad du vill delta i. I det läget är mitt råd att ni vänder er till familje­rådgivningen i kommunen där ni bor.

Den kritiska frågan för andra i din situation har varit om man kan fortsätta att vara tillsammans när man vill olika saker.

Det kan finnas ett annat, och för tillfället vilande, bekymmer er emellan som ni förr eller senare måste hantera. Och det är att du inte vill bo permanent i din mans hemland, men din man ”drömmer om det” och pratar ofta om det. Även det här måste ni ganska snart reda ut med varandra.

Liria

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Maria Mendez, ja, men nu handlar det om en invandrare som helt frivilligt har flyttat till Sverige och gift sig med en svensk kvinna. Och då bör han också visa förståelse för hur hans fru tänker. Hon kanske kommer att känna sig kränkt om hon måste anpassa sig efter vad som gäller i ett annat land. Förståelsen bör vara ömsesidig. Antingen hittar de en kompromiss eller så måste de gå skilda vägar.

Natalia Zinovjeva, 12:31, 19 maj 2016. Anmäl

Tänk pà dina barn och deras framtida liv och möjligheter i Sverige jämfört med detta land. Tänk pà deras fysiska och sociala välmàende, tillgàng till utbildning, bra sjukvàrd, jobb och inte minst frihet och trygghet och rätt att leva som de vill. Lyssna pà din magkänsla. Lita till din intuition. Var uppriktig mot dig själv och det liv du vill leva. Denna enorma förändring ska göras enbart om du är övertygad och för att du vill - inte för att du är rädd för att sàra eller ràdd för ngt annat

Annica Centonze, 13:32, 18 maj 2016. Anmäl

Det låter som rådgivaren som svarat på brevet inte riktigt förstår hur annorlunda ofta vi invandrare tänker, och hur annorlunda kulturerna är. Tex så kan "problemlösning" i form av "familjerådgivningen" uppfattas som en stor kränkning för män från tex Iran eller Turkiet. Även män i mitt hemland faktskt, skulle reagera så.

Maria Mendez, 13:56, 16 maj 2016. Anmäl

Oj, vad många frågor det här väcker. Exakt hur lång tid är en "väldigt lång period"? Tydligen längre än sex månader men innebär det ett år, två år eller fem år? Hon oroar sig för hans möjligheter att komma tillbaka på den svenska arbetsmarknaden senare, men försörjningen i makens hemland är uppenbarligen inte aktuellt som problem. Ska han jobba men inte hon? Yrkesarbetar kanske inte kvinnor där? Om de inte ens lyckas prata med varandra om dessa saker kan det ju bara sluta illa.

Kap Kennedy, 13:39, 16 maj 2016. Anmäl

”Hur kan vi få sexåringen att flamsa mindre och lyssna mer?”

Den sexårige sonen är aktiv och intensiv. Han kommer ofta in i en särskild sinnesstämning där han ”flamsar”, som föräldrarna kallar det, och hans yngre bror rycks med. Föräldrarna har försökt hantera det på olika sätt, men nu är de uppgivna och trötta. Psykolog Martin ­Forster kommenterar.

Fråga:

Vi har tre barn mellan ett och sex år. Sexåringen har hela sitt liv varit mycket aktiv med massor av spring i benen som vi försökt kanalisera in i konstruktiva aktiviteter bestående av framför allt utelek av alla de slag, med ökande inslag av sporter. Förutom springet i benen så finns en intensitet hos honom som ligger mer på det psykologiska planet. Vi hade under en period funderingar omkring adhd men har avskrivit det då han sitter länge med fullständig koncentration exempelvis när vi läser för honom. Intensiteten är lite svår att beskriva. Vi kallar det för att han flamsar. Han kan omöjligt sitta still, snor runt och upp och ned, fnissar oavbrutet, pratar med hög röst, viftar omkull saker och råkar slå till folk i närheten, gör diverse enerverande ljud. Och lyssnar icke på vad vi föräldrar (eller någon annan vuxen) säger. När han inte flamsar så lyssnar han, men det är som att han går in i en särskild sinnesstämning med skygglappar och öronproppar när han flamsar. Detta är numera ett problem på hemmaplan. I förskoleklassen sköter han sig bra.

Femåringen är en levnadsglad unge som gärna hänger på i flamset. Men han lyssnar på ett helt annat sätt och håller det hela på en lugnare nivå än sexåringen. De drar dock i gång varandra.

Vi har försökt jobba runt detta på olika sätt, verkligen ansträngt oss för att hitta bra lösningar och vara konsekventa och tydliga. Det har fått bli ungefär så här: Tydliga och få regler, så att det inte blir tillsägelser precis hela tiden. Flams är tillåtet dels utomhus, dels inomhus men inte under måltider eller sista 30–60 minuterna före läggning. Vi håller låg profil, uppmuntrar inte skoj och bus (vilket verkligen är jättetråkigt). Vi påminner lugnt och kortfattat i de situationer när det ändå flamsas då det inte är tillåtet. Därefter säger vi till skarpare. Sedan har vi provat olika konsekvenser när det ändå inte fungerar, till exempel gick vi ett tag ut med sexåringen på bron en stund för att lugna ned stämningen. Vi har försökt ignorera det hela, vi har infört belöningssystem för att motivera till lugn kring matbordet och på kvällen och så vidare. Vi tyckte nog att det hade blivit bra mycket bättre, men det är fortfarande ett stort problem.

Vi är uppgivna nu och utan fler idéer. Vi vill ha ett mysigt och härligt familjeliv där vi kan vara glada och hitta på saker tillsammans och njuta av tillvaron, men vi är fast i flamsträsket där vi ofta tvingas välja mellan att acceptera flamsandet (som kan vara så illa att vi vuxna inte kan prata med varandra, att lillasyster blir skrämd, att vi gör oss illa på sexåringen som flaxar okontrollerat, och som är så intensivt och psykiskt utmattande att vi tappar lusten till det mesta), eller att försöka bli av med det på något sätt.

Hjälp oss med tips om hur vi kan hantera flamsandet på ett bättre sätt, och hur vi kan få barnen att lyssna utan att höja rösten när de är i ett flams-stim.

Svar:

Tack för ditt brev. Som förälder blev jag lite trött bara av att läsa det, eftersom du ger en så målande beskrivning av hur en förväntat harmoniskt kväll mynnar ut i kaos. Jag kan garantera att vi är många som känner igen oss. Jag gissar därför att andra kan avfärda ert problem med att barn är barn. Givet­vis kan en del föräldrar behöva sänka sina förväntningar på familjelivet och barnen, men jag uppfattar inte att ni har för höga krav. Tvärtom verkar ni ha ansträngt er för att acceptera läget.

Varför blir era killar så flamsiga trots alla ansträngningar? Självklart har barnens personlighet betydelse, men jag vill fokusera på andra möjliga orsaker – saker som ni faktiskt kan påverka. Till att börja med är det viktigt att reflektera över grundläggande saker som sömn och kost. Det beteende du beskriver låter som ett trött, hungrigt och kanske utmattat barn. Ni har säkert tänkt på detta, men ta ett varv till och försök att se mönster. Varierar problemet beroende på dessa faktorer? Finns det anledning att lägga barnen tidigare? Runt tio timmars sömn är rekommendationen för en sexåring. Har ni testat att ge ett extra mellanmål eller att ge mat tidigare?

Du skriver att er sexåring sportar och är ute mycket – blir det bättre de dagar han rört på sig? Eller har han kanske för mycket aktiviteter? Finns det någon aktivitet och miljö där han kan koppla av? Till sist – hur mycket skärmtid har han och när stänger han av skärmarna för kvällen?

Vid sidan av dessa grundläggande villkor för att barn ska kunna vara lugna och harmoniska, så har förstås samspel och kommunikation i familjen betydelse. Du skriver att ni har försökt att ge flamsandet så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag tycker det låter vettigt och det har också blivit bättre. Så varför blir det inte helt bra? En vanlig fallgrop är att barn och föräldrar har olika bilder av vad som är okej. Det är svårt att dra gränsen mellan acceptabelt skojande och flamsande som stör. Det kanske är glasklart för era barn, men diskutera annars igen och ge många exempel på både skoj och flams.

Ni kan förstås också anstränga er ännu mer för att ge mindre uppmärksamhet åt flamsandet, vässa poängsystemet mer och vara ännu lugnare när ni säger ifrån. Frågan är bara hur långt ni kan nå den vägen, inte minst med tanke på att pojkarna kan trissa upp varandra. Jag tror att det kan vara en poäng att fokusera mer på samspelet vid sidan av måltider och läggningar.

Du påpekar hur tråkigt det blir att hålla låg profil och avstå från skoj och bus med barnen. Kanske ni ska göra tvärtom – när det inte är måltider eller läggning prövar ni att fullständigt ge er hän åt flamsa på barnens villkor. Inte hela tiden förstås, men någon gång varje dag kan ni testa att hänga på. Jag ser flera syften med det. Dels visar ni att flams och bus är roligt i vissa sammanhang, dels brukar en stunds gemenskap och glädje minska risken för konflikter och problem i nästa stund. Om barnen har fått busa fritt med er innan middagen är chansen större att de lyssnar när ni ber dem vara lugna vid bordet.

Oavsett vilka problem eller konflikter som finns i en familj, brukar det vara fruktbart att avsätta tid för umgänge och lek. Även när föräldrar redan tillbringar mycket tid med barnen brukar det vara meningsfullt att försöka utöka den tiden något – och framför allt att man som förälder försöker vara fullständigt närvarande i umgänget.

Jag vill avslutningsvis återknyta till inledningen, där jag konstaterade att ni verkar vara bra på att acceptera att det blir en del flams med en fem- och sexåring som har mycket spring i benen. Jag har samtidigt mött många föräldrar som i ivern att lösa ett problem tappar perspektivet. Det blir en dragkamp där barnen uppfattar att föräldrarna ständigt är missnöjda, vilket i sin tur väcker motstånd hos barnen. Min poäng är inte att ni ska acceptera flamset eller att förminska det problemet, men att ni bör försöka undvika att hamna i en dragkamp. I längden kan den bli ett värre problem eller faktiskt bidra till mer flams. Om ni känner att ni hamnat där, försök att höja blicken och se de goda stunder ni haft och påminn er om de fina sidor barnen har. Då kan det vara lättare att släppa taget och att acceptera att just den här kvällen blir ett fullständigt kaos där ingen får en syl i vädret. Det kanske till och med är lika bra att flamsa med.

Martin Forster

Dela med dina vänner

  • 2
  • 0
  • 0
  • 14

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Åh, vad jag känner igen mig. I allt. FS skriver att de tänkt på adhd men sedan tänkt att det inte kan vara det eftersom barnet kan koncentrera sig ibland. Bra att veta kan vara att barn med adhd inte behöver sakna förmåga att koncentrera sig. Adhd eller inte - för oss har det hjälpt att läsa på kring metoder som föräldrar till barn med adhd använder. Att se flamset som ett tecken på trötthet som kan förebyggas eller avhjälpas just som trötthet har också varit en hjälp för oss.

Helena R, 18:53, 14 maj 2016. Anmäl

”Varför tar min mamma alltid parti för andra och inte för mig?”

Hon är vuxen och har flyttat hemifrån, men känner sig fortfarande sårad av sin mammas sätt att alltid ta andras parti och göra sin dotter till ”syndabock”. Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Hej! Jag har ett problem som besvärar mig. Så länge jag kan minnas har min mor vänt sig emot mig i alla meningsskiljaktigheter som kommit i min väg. Om en kompis behandlat mig orätt och vi blir osams tar min mor kompisens parti, trots att det är mig hon borde försvara. Hon kan exempelvis säga att jag ska finna mig i kompisens krav och inte bråka utan i stället vara en bra kompis.

Nyligen, när min lärare gav mig underkänt på ett prov och det senare visade sig att jag fått underkänt på otillräckliga grunder, tog min mor lärarens parti och sa att jag borde skriva bättre och längre svar på frågorna, så att läraren blir nöjd. Dessutom sa hon att jag inte skulle framföra klagomål till högre instans för att ”du ska inte göra läraren arg”.

Jag gjorde det ändå och rektorn i skolan sa att läraren agerat fel och skulle ta tag i saken, men min mor tycker fortfarande att läraren hade skäl att ge mig underkänt trots att hon inte ens sett mitt prov.

När mina syskon varit osams med sina kompisar eller om en lärare behandlat dem orätt (vilket har hänt) har min mor inte tvekat att försvara dem. Jag vågar inte berätta något för min mor, inte ens något riktigt litet, ty jag vet att hon alltid hittar på sätt att skylla på mig eller på annat sätt se negativt på saken så att jag blir ledsen.

Jag har upprepade gånger sagt till henne att det inte är trevligt att hon alltid gör mig till syndabock i allting, men hon tar inte åt sig utan fortsätter bara. Jag har sagt förlåt till henne för alla gånger jag har brusat upp mot henne, men hon säger aldrig förlåt för att hon skyllt på mig utan giltig orsak.

Jag är inget litet barn längre. Jag är 21 år och bor i eget hem (min familj bor i ett annat land och jag själv studerar i Sverige), men ändå kommer jag inte ifrån det här. Jag vet inte vad jag ska göra, ty min mors sätt är väldigt sårande och bidrar inte till att bygga upp mitt raserade självförtroende det minsta.

Förutom att hon alltid tar andras parti i konflikter, har hon ett ständigt behov av att kontrollera vad jag gör. Om jag någon gång försummar att genast svara på hennes meddelanden så skickar hon nya meddelanden hela tiden tills jag har en hög olästa meddelanden.

Jag kan inte vara ifrån telefonen ens en kort stund om det råkar sig så att hon ringer just då. Hur ska jag hantera detta och vad är det som fått min mor att vända sig mot mig och göra mig till syndabock i allting?

Svar:

Hej! Du berättar om något som många kvinnor känner igen: den komplicerade relationen mellan mor och dotter, och hur den rymmer starka känslor. På gott och ont. Dilemmat är ofta de motstridiga känslor som finns i dotter- mamma relationen.

För samtidigt som en dotter kan vara urtrött på relationen, upplevs den som viktig och är fylld av förväntningar och lojaliteter. Så mycket att det inte känns möjligt att släppa taget om relationen och ”bara gå”. Relationsproblem mellan mamma och dotter är nästan alltid en utdragen historia, en energitjuv, och något som man lätt blir insnärjd i och upptagen med.

För att ge dig en bakgrund till det jag kommer att föreslå för dig kommer jag att berätta om en undersökning som jag gjort om vuxna barns relation till sina mammor. Jag bjöd in vuxna, både män och kvinnor, att berätta anonymt. Svaren finns återgivna i den bok som jag skrev efteråt, ”Jag och min mamma – att hantera en viktig relation”.

En viktig orsak till ilska och besvikelse från de vuxna barnen i relationen till deras mammor visade sig vara handla om myter om hur en mamma borde vara, och om hur relationen borde fungera! Myter som säger att en mamma alltid älskar sitt barn, inte ljuger, alltid sätter sitt barn först, är att lita på, och alltid tröstar.

De flesta mammor lever hyggligt upp till de föreställningarna, om än inte varje dag. Men sanningen är också att en del klarar det sämre, vissa nästan inte alls. Du har säkert läst eller hört om de vuxna barn till kända mammor som under de senaste åren skrivit om hur deras mammor inte alls levt upp till myten om den goda mamman.

Du frågar vad det är som får din mamma att bete sig som hon gör. För det klart att det sårar dig; det är smärtsamt när en förälder inte försvarar en, och inte är stödjande, generös eller ger trygghet.

Det finns en del erfarenhet om säger att mammor uppträder olika i förhållande till sina olika barn, utifrån hur lik eller olik barnet som mamman känner sig, eller utifrån i vilken ordning i syskonskaran som barnet är fött. Äldsta barnet behandlas till exempel ofta ganska olika än sina yngre syskon.

Möjligen spelar något av detta roll för att dina syskon behandlas annorlunda än du. Men troligast är det att du inte kommer att få veta hur det kommer sig att din mamma beter sig som hon gör, eftersom hon inte vill förklara sig.

Jag tror att det kan vara till större hjälp för dig att acceptera att din mamma kommer att förbli som hon är, och inte fundera så mycket över varför hon beter sig som hon gör. Din mammas sätt att vara mot dig har pågått så länge, så jag tror inte att du ska förvänta dig att hon kommer att ändra sig på något avgörande sätt. Och dina försök att få henne att lyssna på dig har ju tyvärr inte fungerat, du skriver att ”hon tar inte åt sig utan fortsätter bara”.

Mitt råd till dig blir därför att acceptera att din mamma ”är som hon är”, även om förstås är smärtsamt. Men också att du ska påminna dig om att det som händer inte är ditt fel. Det behöver inte heller handla om elakhet från din mamma utan snarare oförmåga.

När vi kan acceptera saker som inte går att ändra på känner vi ofta en stor lättnad. Vi slutar att älta hur det borde vara, och slutar att vara så insnärjda i det som irriterar eller gör oss ledsna. Jag tror att om du kan tillämpa acceptans på detta sätt kan du ”komma ifrån det här” som upptar dig så mycket trots att du bor i ett eget hem och i ett annat land.

Det handlar inte om att du behöver bryta med din mamma. Utan om att få en saklig distans till henne, att frikoppla dig från henne: utifrån att du accepterat att ”hon är som hon är”. Och fokusera på det du har nu, det som gör dig glad och nöjd med dig själv, i det vuxna liv som du börjat. En bok som kan vara till hjälp är: ”Sluta grubbla, börja leva” av Steven Hayes och Spencer Smith.

När det gäller din mammas kontrollbeteende med ”meddelanden hela tiden”, när du inte svarar omedelbart, är mitt råd det här. Besluta dig för en regel för hur du vill kommunicera med henne. Till exempel att du svarar när det passar dig, men inom 24 timmar.

Viktigt är att du konsekvent håller dig till din regel. I början kommer din mamma förmodligen att fortsätta sitt gamla beteende, och kanske intensivare än vanligt, men all erfarenhet säger att efter ett tag så kommer hon, när du är uthållig och konsekvent, att anpassa sig.

Du skriver att din mammas sätt har raserat ditt självförtroende. En väg att hjälpa dig att må bättre är att du påminner dig om vad du har uppnått, nu som vuxen, och vad hos dig som dina vänner (och du själv) uppskattar som goda egenskaper och bra sätt att bete sig på. Med andra ord, egenvårda ditt självförtroende!

Liria Ortiz

Dela med dina vänner

  • 28
  • 0
  • 0
  • 7

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

När ens närstående undermedvetet ägnar de sig åt att förstöra vårt självförtroende, men utåt säger att de bara vill härda oss inför livet. Vad de gör är att vänja oss vid att orättvisor begås mot oss och de vill få oss att känna oss maktlösa (tom förlamade) att kunna göra något åt det. För att hantera dessa personer ska man skära i deras möjligheter att kritisera en, inte acceptera deras tolkning utan hävda din rätt. Så småningom kan kanske beteendet brytas eller ändras. Det tog 40 år för mig.

Eva Eriksson, 11:45, 17 maj 2016. Anmäl

Låter som att FS problem är att hon bor utomlands och att mamman är rädd för att hon ska råka illa ut. Låter också som att FS kanske har lätt att hamna i konflikter - inte bara med mamman, samtidigt söker hen ständigt moderns gillande. Här måste nog FS lära sig att välja. Hävda sin rätt att inte svara på varje sms, sitta beredd om telefonen skulle ringa - och samtidigt strunta i mammans ständiga tyckande.

Anna N, 13:34, 16 maj 2016. Anmäl

Jenny Löwerot, visst kan det vara så illa som FS beskriver, jag "försvarar" inte mamman, jag föreslår däremot att de tar hjälp utifrån för att få hjälp att kommunicera och förstå varandra bättre eftersom det låter som om de inte lyssnar på varandra. Mamman kanske är lika ledsen över att relationen är dålig, kanske orolig över FS också som verkar må dåligt. Inte konstigt om hon hör av sig överdrivet ofta i så fall om dottern bor långt bort. Säkert jobbigt, men knappast läbbigt om det är så.

M K, 19:10, 9 maj 2016. Anmäl

Väldigt mycket försvarande av mamman här. Om mamman vill så väl så borde hon inte behandla syskonen olika och hon borde kunna erkänna när hon haft fel, som i exemplet med provet. Jag tycker inte om föräldrar som daltar och jämnt håller med sina barn men att konstant göra det motsatta är inte bättre. Kontrollbehovet är också läbbigt, även om det handlar om missriktad omtänksamhet. Hade det varit en partner som betett sig så hade man direkt misstänkt våld i relationen. Lirias råd om det är bra.

Jenny Löwerot, 11:07, 9 maj 2016. Anmäl

Två personer som inte kan kommunicera, föräldern som bara vill alla sina barn allt gott, men som översätts till något annat av mottagaren, som också verkar ha väldigt dålig självkänsla, trots en bra uppväxtmiljö. Om då föräldern är mer lik sina andra barn blir det ju automatiskt en bättre kommunikation med dem, som kanske skapar avundsjuka och en ond cirkel. Trots att föräldern älskar alla barnen lika mycket. Varför inte börja med att gå till en familjeterapeut för att reda ut vad som är vad.

M K, 14:57, 6 maj 2016. Anmäl

Att FS skulle bryta med sina föräldrar, vad är det för (icke-)råd, skulle hon verkligen må bättre av det? Visst, det finns definitivt dåliga föräldrar, men det som får mig att undra i det här fallet är att mamman beskrivs som en bättre mamma i förhållandet till syskonen. Hon säger aldrig förlåt, kan det vara så att hon handlat i välvilja och blir missförstådd? Blir väldigt konstigt om hon då skulle säga förlåt. Det här låter väldigt likt relationen mellan en förälder och en ung vuxen i minnärhet

M K, 14:39, 6 maj 2016. Anmäl

Bra råd att sluta längta efter hur din mor borde vara och istället acceptera henne som hon är. Men Liria betonar inte tillräckligt att du aldrig behöver acceptera det hon säger som sanning, eller hennes beteende som okej. Du kan och bör ta rejält avstånd från din mor, sätta ner foten, sätta gränser. Hon beter sig gränslöst mot dig, och det kunde hon göra när du var barn, men nu är du vuxen; nu kan hon bara det så länge du tillåter det. Sluta tillåta det! Bryt med henne ett tag- ifall du behöver!

H R, 13:08, 4 maj 2016. Anmäl

Tycker tyvärr att det här var ett mindre bra svar från Liria. Du behöver minst lika mycket hjälp med att sätta gränser. En sajt som tar upp den här problematiken är captainawkward.com, där man kan söka på termer som "boundaries", "the art of saying no", "parents", "manipulation" osv. Den här posten innehåller en bra diskussion om relationen mellan mammor och döttrar, även om det inte matchar precis: https://captainawkward.com/2014/06/04/583-the-worry-wyvern-and-the-dragon-of-disappointment/

Nsu Affect, 13:18, 3 maj 2016. Anmäl

Forts. Menar inte att FS inte skulle ha tolkningsföreträde, men så onödigt om det är så att man missförstår varandra. Jag hade nog försökt reda ut med hjälp av en terapeut.

M K, 19:30, 2 maj 2016. Anmäl

Familjeterapi för att kommunicera bättre kanske vore en ide? Kan det vara så att FS misstolkar det mamman gör och säger? Mamman kanske bara vill visa på ett annat sätt att se på det hela när det gäller konflikt med kompisar, behöver inte betyda att hon inte tar FS:s parti. När det gäller studierna så kanske det är hennes sätt att peppa för att FS ska lyckas riktigt bra. Synd om det är välvilja och FS inte tolkar det så. Att hon ringer ofta kanske är engagemang i stället för kontrollbehov?

M K, 19:20, 2 maj 2016. Anmäl

”Hur ska jag göra för att sluta skuldbelägga min partner?”

Egentligen är förhållandet bra. Men hon har börjat skuldbelägga sin partner och hacka på honom, fast hon egentligen inte vill. Det sker framför allt när hon känner sig nere. Hon har också ett stort bekräftelsebehov och blir lätt svartsjuk. Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Jag har varit tillsammans med min partner i drygt två år och han är femton år äldre än jag. Vi har i grunden en väldigt stabil relation med djup vänskap, mycket passion och få, kortvariga bråk.

Däremot har jag blivit bitter och börjar ofta skuldbelägga min partner. Det hela började med att mitt dåliga självförtroende fick törnar när jag fick kommentarer av gemensamma vänner om hur lycklig jag borde vara som har fått just honom, han är ju så trevlig och stilig och alla vill ha honom, ”han är för bra för dig”.

Tiden gick och jag blev lite sämre psykiskt och hamnade i en depression med återkommande panikattacker. De få gånger vi verkligen bråkat ordentligt så har jag fått panikattacker när jag insett att jag löper risk att förlora honom, vilket såklart skrämmer upp honom också! Jag har däremellan ett enormt bekräftelsebehov och blir ofta svartsjuk om han nämner ett ex (han är min första seriösa relation och nej, jag är inte hans första relation direkt).

Jag mår bättre psykiskt nu men när jag är nere så hamnar jag lätt i mönster där jag hackar på ­honom, överdriver och får honom att känna sig som en dålig människa (vilket han absolut inte är!)

När jag skriver detta så inser jag ju att det låter som om jag trycker ned honom för att må bättre själv – så att vi hamnar på samma nivå … Men jag vill verkligen inte behandla honom så! Hur ska jag göra för att sluta bete mig så? Hur ska jag stärka mig själv och lita på att han älskar mig lika mycket som han visar och säger att han gör?

Jag vill inte vara den partnern som gnäller och är elak, jag är ju i grunden en lättsam, varm och glad människa! Jag känner helt enkelt inte igen mig själv längre … Och hur gör jag för att inte få en attack så fort vi skriker på varandra?

Mitt missnöje förstör förhållandet

Svar:

Hej! Det är besvärligt för dig nu, och det verkar ha varit så under en ganska lång tid och det på flera olika sätt. Jag ska ge dig råd kring de olika svårigheter som du berättar om. Även om det möjligen är så att det som händer dig till del hänger ihop. Som du själv var inne på när du skrev signaturen i ditt brev till mig; om din benägenhet att vara missnöjd.

Men jag vill börja med något annat. Skälet är att du skriver att du ”helt enkelt inte känner igen (dig) själv längre”, och att du väljer ordet depression för att beskriva hur du mår. Även om du mår något bättre nu, så tror jag att det är klokt om du träffar en psykolog eller psykoterapeut för några utredande samtal om din psykiska hälsa. Det kan vara så att du har utvecklat det som kallas för en egentlig depression. Jag vill betona att det bara är en hypotes som jag har, men kanske ändå rimligt att titta närmare på.

Att i perioder vara i obalans, och känna sig ledsen och missnöjd, hör till livet. Men om det pågår under en längre period och är kopplat till känslor av missmod och uttalad självkritik kan det handla om en depression i genuin mening. Det vill säga något mer än vad vi menar när vi vardagligt säger att vi är deprimerade.

Vanligt vid depression är att man sällan känner sig glad, inte ens när man gör saker som man tidigare brukade gilla. Och att man inte bara är missnöjd med sig själv utan även med andra. Något som inte är så känt är att ett ganska framträdande symtom kan vara att man är mycket lättirriterad och kritisk till människor i sin omgivning. Du skriver att du lätt hamnar i ett mönster, där du hackar på din sambo. Trots att han är en bra människa.

Vi är olika sårbara för att bli deprimerade. En erfarenhet är att en person som funderar mycket över sina brister och på risken att bli lämnad, och har en dålig självkänsla, har en påtagligt större sårbarhet än en som har god självkänsla och är mer optimistisk.

Jag påstår inte att det som händer dig enbart behöver vara tecken på att du är deprimerad. Men jag tror som sagt att det vore värt att ta reda på om det är så, eftersom det då möjligen kan bidra till en del av dina andra bekymmer. Som din lättväckta ilska och ditt stora bekräftelsebehov. En depression kan göra att man allt mer tvivlar på sitt värde, och sin tillit till andra.

Du skriver också om att du på senaste tiden har återkommande ”panikattacker”. Sådana är vanliga vid depression, och är ett uttryck för den ångest som ofta finns som ett samtidigt inslag utöver nedstämdheten. Så illa som du har det nu ska du inte behöva ha det! För det finns lätt tillgänglig och effektiv behandling att få för depressiva besvär om det är det som hänt dig!

Om du vill gå vidare med detta så är det enklaste att du vänder dig till din vårdcentral; allmänläkare har stor erfarenhet av att utreda och behandla depression. Vill du på egen hand ta reda på mer om depression, besök gärna 1177 Vårdguiden.se.

Och så till din fråga om hur du kan ”stärka dig själv”, och bli mer av den ”lättsamma och glada människa”, som du i grunden är.

Det finns en hel del som du kan göra som egenvård, inte minst för att på sikt börja bli något lyckligare. Jag använder medvetet ordet lycklig, vilket kanske överraskar. Inom psykologin har vi länge varit fokuserade på negativa känslor och på hur de ska försvinna, eller hanteras. Men under de senaste åren har det skett en omfattande internationell forskning också om psykisk hälsa utifrån perspektivet om hur vi kan uppnå lycka som mänsklig upplevelse. Eller om man så vill, hur vi kan slippa att vara så missnöjda.

Ett ledande namn inom området är den amerikanska forskaren och psykologen Sonja Lyubomirsky. Hon har påvisat några verktyg i en självhjälpsmodell för att uppleva lycka. I mycket handlar det om att leta efter lyckan, kunna glädjas åt den när den finns där, men också kunna acceptera att den ofta är kort och inte underskatta den på grund av det.

Så här menar hon: lycka är ögonblickliga känslor av till exempel glädje, förtjusning, förnöjsamhet, frid, nyfikenhet, entusiasm, energi och stolthet. De är kortlivade, men därför inte betydelselösa. Och det är ofta det som vi inte inser. Föreställningen att lycka är ett stabilt tillstånd med frånvaro av olust är det som leder oss fel. Det är korta stunder av lycka som vi får, visar den internationella forskningen om lycka.

Poängen är att vara uppmärksam på de positiva känslor som vi upplever då och då under våra vanliga dagar; de tillfällen då vi har en känsla av att livet är generöst, och av att allt är möjligt. Det är när vi blir allt bättre på det som vi börjar få en växande tillit och energi, och blir mer motståndskraftiga mot negativa tankar.

Det är alltså en fråga om att lära sig både ett förhållningssätt och en färdighet. Mitt råd är att du prövar den självhjälpsmodell för lycka som Lyubomirsky utvecklat. Som ett sätt att ”stärka dig själv”. Du kan läsa om den i hennes bok ”Lyckans verktyg. En vetenskaplig guide till lycka”. I den beskrivs handfasta sätt som du kan prova, som att leva i nuet, hitta sina viktigaste mål, ta hand om kroppen, undvika grubblerier, och sluta jämföra sig med andra.

Liria

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 10

”Varför har vår tioåring en sådan negativ syn på det mesta i livet?”

Den tioårige sonen verkar oftast glad. Men när man frågar honom om vad han tycker om något lyfter han alltid fram det negativa, det är som om han söker efter fel och orättvisor. Hans mamma har svårt att acceptera hans missnöje och önskar att han kunde glädjas åt saker som är bra. Martin Forster ger råd.

Fråga:
Vår son är snart tio år. Han är oftast en glad kille vilket han visar genom att till exempel sjunga och dansa hemma. Han har många kompisar, idrottar och klarar sig bra i skolan. Jag uppfattar det som att han har ett gott självförtroende men med en tioårings osäkerhet ibland.

Min man och jag jobbar båda mycket hemifrån och finns ofta till hands för barnen. Vi månar om gemensamma måltider och så vidare och ser till att barnen har ”luft i schemat”. Jag är engagerad i min sons idrottande och stödjer honom med min närvaro och uppmuntran men sätter ingen press när det gäller resultat.

Det var lite bakgrund till vårt problem: Sonen har en väldigt negativ syn på tillvaron. I varje fall om man frågar honom. Hans spontana reaktion på en fråga är att svara med det som är orättvist eller negativt och när det gäller det mesta söker han felen först. Detta kan gälla precis allt, som maten, vårt hus, kläder, hur ett kalas var, presenter, träningar. Det vill säga många saker som man normalt sett gläds åt. Jag vill tillägga att vi inte skämmer bort våra barn med saker.

Det känns som om han tar vår fråga om hur något är som en uppmaning att leta efter det dåliga. Spontant upplever jag både sorg över att han inte kan glädjas åt saker och irritation över att han agerar bortskämt och funderingar över hur vi bidragit till det. När det gäller idrottsliga framgångar kan han glädjas med laget och vara stolt men egna prestationer nedvärderar han.

Det känns främst som att beteendet är riktat mot oss i familjen. I skolan uppfattar de honom som glad och okomplicerad.

Det är som min son trycker på en provokationsknapp hos mig med det här beteendet. Jag vill gärna hjälpa min son att förstå att han har en bra tillvaro och mycket att vara glad för. Jag har svårt att förstå och acceptera hans ständiga utspel av missnöje och orättvisa.
/Mamma

Svar:
Tack för ditt brev. Vad kan bakgrunden till sonens beteende vara? Svaret beror på en sak jag inte får full klarhet i när jag läser brevet: Hur missnöjd är er son egentligen? Han uttrycker sig negativt när ni frågar honom, men motsvarar det hur han faktiskt känner och tänker? Flera saker du skriver antyder att missnöjet framför allt uppstår i kommunikationen mellan er där hemma. Er son är oftast glad, dansar och sjunger. Han är aktiv, har kompisar och lärarna har inte noterat det ni upplever.

Om er son faktiskt känner sig så missnöjd som han säger, borde det märkas förutom just när ni frågar. Jag kommer att utgå ifrån denna tolkning och fokusera på er kommunikation i mitt svar. Även om jag har fel vill jag påstå att kommunikationen runt missnöjet ändå är viktig. Jag hoppas därför att ni kommer ha nytta av råden oavsett vad som ligger bakom sonens missnöjesyttringar.

Ditt brev innehåller flera detaljer som vittnar om att du är väl medveten om hur kommunikationen mellan er kan bidra till problemen. Du skriver till exempel att sonen uttrycker sig negativt just när ni frågar. Du skriver också att han verkar ta era frågor som en uppmaning till att leta efter något dåligt. Olika slags frågor väcker så klart olika saker hos den som svarar. En möjlig risk är att sonen uppfattar en förväntan om positiva svar, som han gör motstånd emot (”Visst var det kul på kalaset?”). En annan fallgrop är att ställa frågor som uppmanar till omdömen (”Hur var det på kalaset?”).

Forskning visar tydligt hur bedömningar (positiva och negativa) generellt bidrar till mer negativa tankar och känslor, medan ett mer neutralt betraktande bidrar till välmående. Det finns därför anledning att oftare ställa frågor som uppmuntrar till det (”Vad gjorde ni på kalaset?”).

Ett förslag är att ni försöker notera hur ofta er sons missnöje kommer just som reaktion på frågor och vad ni i så fall frågade. Ett experiment skulle också kunna vara att en period avstå från att ställa så många frågor. Blir er son lika negativ när det är han som tar initiativet i samtalen?

Jag vill betona att jag verkligen förstår dina reaktioner på sonens missnöje. Även om de exempel du tar upp handlar om vardagliga upplevelser, innebär det förstås en sorg om ens barn inte verkar känna glädje över dem. Likaså är det svårt att inte bli irriterad över utebliven tacksamhet när barnet uppenbarligen har anledning att vara tillfreds.

Samtidigt som reaktionerna är begripliga, finns det en risk att de bidrar till problemet. På senare år har man studerat hur pressen eller strävan att känna glädje eller tacksamhet kan leda till motsatsen. Det gäller i synnerhet om utrymmet för att känna missnöje är begränsat. Dessutom verkar personer som är lite mer pessimistiskt lagda, vilket din son kanske är, vara särskilt känsliga för omgivningens förväntningar om positiva känslor.

Ett uppenbart råd är därför att lägga band på de egna känslorna och låta sonen vara negativ, utan att försöka förändra hans känslor. En vanlig invändning mot den här typen av råd är att barn ändå genomskådar vad man egentligen känner. Det ligger något i den invändningen, men den bygger samtidigt på en förenkling av känslo­liv och relationer.

Givetvis ska man inte fullständigt lägga band på sina känslor, lika lite som man helt ocensurerat ska uttrycka precis allt man känner. Ofta finns det saker man säger och gör som man i efterhand ångrar. Rådet är därför att försöka bli medveten om detta och därmed bli bättre på att hejda sig i fortsättningen.

Eftersom barn ibland ändå uppfattar vad man känner kan det vara nödvändigt att också jobba med sina grundläggande värderingar och känslor. En väg kan vara att försöka vidga perspektiven. Att i samtal med andra och på egen hand försöka se mer till helheten (hur sonen mår i stort) och mindre till delarna (hur negativt han uttrycker sig här och nu).

Till sist ett råd som är relevant oavsett hur missnöjd er son är innerst inne. När ett barn uttrycker missnöje väcks ofta impulsen hos föräldrar att försöka få bort känslorna. Även om man intuitivt vill argumentera emot eller försöka muntra upp barnet, så leder det ofta fel. Det blir en dragkamp där barnet allt mer kämpar för rätten att få vara missnöjd, medan föräldrarna strävar åt andra hållet.

För att bryta sådana mönster räcker det sällan med att enbart försöka lägga band på sina egna reaktioner, som jag beskrev ovan. Man behöver också aktivt visa förståelse för barnets upplevelse och känslor (”Jag hör att du är missnöjd över matchen – berätta vad som hände”), utan att därmed ursäkta eventuella dåliga beteenden. Det är förstås svårt om man är irriterad och än svårare om man faktiskt inte tycker att barnets känslor är rimliga.

Den stora utmaningen med att bekräfta känslor brukar vara att faktiskt mena det man säger. Då kan det vara viktigt att påminna sig om det självklara – att alla faktiskt har rätt till sina egna upplevelser och känslor. Jag har också mött många föräldrar som genom att ta barnets perspektiv lyckats uttrycka sig mer genuint. Då inträffar det paradoxala: de negativa känslorna minskar så snart de får utrymme. Och även om de inte minskar, så blir det lättare att leva utan dragkampen.

På www.forster.se/referenser160411 finns referenser till forskning med anknytning till svaret.

Dela med dina vänner

  • 52
  • 0
  • 0
  • 28

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Kanske kan man som förälder bli en smula överambitiös? Ibland kan väl saker få vara , utan att de behöver utvärderas eller recenseras? Grabben kanske behöver få ha sina upplevelser ifred ett tag. Om det nu är så att föräldrarna ofta frågar och vill ha feedback så kanske han uppfattar det som ett intrång, som att föräldrarna liksom försöker kontrollera hans göranden och låtanden? H Parland skrev i en dikt om"lite svalkande likgiltighet". Skulle inte det vara något att prova?

Lotta Larsson, 13:31, 17 april 2016. Anmäl

Både i frågan och svaret saknar jag lite information. Vad blir svaret när de frågar hur sonen mår? Viktigast av allt är ju ändå att man vill att ens barn ska må bra. Vad blir reaktionen när föräldrarna pratar med sonen med fantasi, humor, skämt, distans, lättsamhet osv? Vad blir reaktionen när de ger sonen kramar? tack och hej

Henrik Gustavsson, 12:52, 13 april 2016. Anmäl

”Min sambo pratar så mycket om saknaden efter exmaken”

De har varit ett par länge, men hon uttrycker fort­farande ofta saknad efter sin tidigare, avlidne man – inte minst på sociala medier.

Hennes partner har förståelse för hennes känslor, men sorgens uttryck gör att han känner sig mindre viktig i hennes liv. Samtidigt vill han inte vara missunnsam. Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Hej, för cirka fem år sedan träffade jag en ny kvinna efter att jag varit separerad under ett antal år. Vi fattade tycke för varandra och började umgås, först som särbor och efter en tid även som sambor. Vi har nu bott ihop i fyra år. Så långt allt väl. Hon är änka sedan åtta år tillbaka.

Det som känns svårt i vårt för­hållande är att hon trots att hon har börjat om och valt att gå vidare, fortfarande ofta uttrycker sin saknad efter sin make. Det har jag förståelse för och en saknad ska kunna finnas kvar hela livet, jag vet eftersom jag själv gått igenom en stor och svår sorg. Det som blir svårt är vilka uttryck det tar.

Hon är ofta ute på sociala medier och skriver då ofta om detta. Hon lägger ut bilder på sig och sin avlidne make med ord som saknad, älskad och så vidare. Jag vill inte såra genom att ifrågasätta detta, men det tar hårt på mig och gör att jag känner mer och mer att jag inte betyder så mycket i hennes nya liv.

Samtidigt ger känslorna mig skuldkänslor och jag är rädd för att uppfattas som missunnsam. Därför har jag svårt för att ta upp detta.

Vore tacksam för ett råd om hur jag kan se på och hantera detta.
Sambon

Svar:
Hej! Du är mycket respektfull i ditt sätt mot din partner. Och du värnar verkligen om er relation. Det är mitt omedelbara intryck när jag läser ditt brev.

Som svar på din fråga om hur du ska se på det som pågår: Jag tror att du måste bli ännu ärligare om hur sårad du uppenbarligen är över hennes beteende – både inför dig själv och din sambo. Men kom samtidigt ihåg att ditt uttryckande om hur du känner inte är samma sak som att ifrågasätta hennes känslor.

Det är rimligt att du tvivlar på ditt värde och på vilken betydelse er relation har för din sambo, när hon så återkommande uttrycker sin saknad efter sin avlidne man. Särskilt i en situation där han har varit död i åtta år, och ni har varit tillsammans i fem år, varav fyra som sammanboende.

Du kanske tvekar när du läser detta, men jag uppfattar det som din sambo gör som känslomässig otrohet och av sådan far vi illa. Det rubbar vårt grundläggande behov av trygghet och att vara unika i en relation som vår partner förväntas ge oss. Nästan alla har vi ju någon form av otrygghet inom oss. I en relation har därför nästan alla ett stort behov av att vara den exklusiva personen för den andre. Detta gäller förstås bara om man inte valt att leva i en öppen relation.

Jag vill med detta säga att jag tycker att du har rätt att ha känslor av ledsnad och besvikelse, kanske också ilska, över det som pågår. Var inte för duktig! Lägg inte locket på!

Visst är det så att vi måste accep­tera att både vi själva och andra kan sakna och sörja tidigare relationer. Men det måste också finnas en gräns för vad vi ska godta. Var gränserna går är förstås individuellt, men utifrån ditt brev verkar det som du har nått din gräns.

Vad ska du då göra i förhållande till din sambo? Jag får intrycket att du inte fullt ut berättat om de känslor av att vara undanskuffad och mindre värd, som finns i ditt brev. Du har kanske som sagt varit ”för duktig” och hållit dig tillbaka. Eller är det så att du inte blivit tagen på allvar och lyssnad till? Det vet jag inte.

Men oavsett vilket, nu bör din sambo lyssna till dig, men du måste ta initiativet till att det kan ske. Det man inte får i en relation är det ens eget ansvar att försöka få.

Ett sätt för dig att berätta om hur du uppfattar situationen, och vad du vill ändra på, är att du använder dig av det som heter jag-budskap.

Du kan börja med att berätta hur du känner. Utgå ifrån dig själv och dina känslor. ”Jag känner …”. Berätta hur du vill att det blir, att du respekterar hennes känslor för före detta maken, men att du behöver att det från och med nu blir annorlunda. Du kan läsa mer om jag-budskap på nätet. De hjälper oss att kunna samtala även om det som är svårt utan att samtalen blir blockerade av kritik och motkritik.

Och vad kan du göra om din sambo inte vill eller kan förändra sitt beteende? Då kan det vara dags för dig att ta ställning till om du ska stanna eller gå. Även om jag inser att det kräver mycket av dig, både i känslomässig och i existentiell mening. Men först är mitt råd att du gör en ärlig granskning av hur er relation egentligen är.

Du skriver inget om hur du och din sambo har det. Mitt förslag är att du tittar närmare på det, på ett konkret och vardagligt sätt. Finns det värme och ömhet er emellan? Skrattar ni ihop? Har ni ett bra sexuellt liv tillsammans? Är hon din bästa vän? Litar ni på varandra? Är hon din förtrogna? Gör dig en bild på det här sammansatta sättet av hur ni har det ihop, och ställ dig sedan frågan om det är den här kvinnan som du vill fortsätta att leva tillsammans med.

Du kan göra det ännu mer konkret genom att tänka dig en linje, graderad från 0 till 10. Välj en siffra på linjen, som motsvarar hur nöjd du är med er relation. 0 står för inte alls, och 10 står för mycket nöjd. Ge dig efter det skälen till varför du valt din siffra, och vad som behöver förändras för att du ska komma till en något högre siffra.

En fälla som är vanlig i din situation är att fokus hamnar på den andre och dennes känslor. En reaktion kan vara att man är villig att ”göra vad som helst” för att hålla kvar relationen.

I det läget blir dilemmat inte bara att man tappar bort sig själv och sina behov, utan dessutom att man ställer sådana krav på sig själv att vara tolerant och förstående att de nästan blir omöjliga att leva upp till. Och så växer bara frustrationen.

Så det jag försöker säga dig är att fundera på följande: Vad behöver du i en relation? Hur vill du att det ska vara er emellan? Hur viktig är er relation för dig, och hur blir dina behov tillgodosedda?

Något som kan vara till hjälp för att ta ställning är att resonera om vilka värderingar vi har som människor. Att tydliggöra vad som är viktigt för oss i våra relationer och i livet är till hjälp på många sätt. Att komma i kontakt med våra egna värderingar underlättar för oss att göra det som är rätt och riktigt i livet. De gör att vi hävdar oss på ett rimligt sätt i förhållande till vår omgivning och i våra nära relationer. Vi behöver en kompass eller en inre övertygelse, som guidar oss i besvärliga lägen.

Mitt råd är att du tänker vidare på vad du vill ha i en relation, hur du kan se på relationen med din sambo, och vad du har rätt att förvänta dig. Detta kan du göra själv eller med någon klok person i din omgivning som du har förtroende för. Om det känns för utlämnande kan en möjlighet vara att du träffar en psykolog eller psykoterapeut några gånger i samma syfte.

Möjligen är det så att ni märker att ni båda måste vara öppna för att till stora delar ompröva er relation. Frågor kommer säkert att dyka upp om vad som behöver bli annorlunda, vad som är värt att behålla, vilka era styrkor och svagheter är, och hur ni vill förhålla er till dem.
Blir det knepigt, och börjar kännas vilset, så är mitt råd att ni fortsätter era samtal med en familjerådgivare. Sådana finns inom varje kommun. Och till slut vill jag uppmuntra dig: Psykologisk forskning visar tydligt att de par som håller ihop länge och som har det bra ihop, är de som är bra på att lyssna till varandra och visar varandra uppskattning.

Dela med dina vänner

  • 22
  • 0
  • 0
  • 7

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Mkt bra och nyanserat svar Liria :-) Mkt bra och klok kommentar av Änka!

Margareta Noréus, 12:24, 6 april 2016. Anmäl

Är änka själv sen några år och min första tanke var att hon kanske har någon slags irrationella skuldkänslor gentemot förra mannen för att hon träffat en ny. Kanske känner sig splittrad, samtidigt som livet går vidare vill man bevara minnena. Kanske ofrånkomligt att man överidealiserar partnern som gått bort också. Men det är inte ok att göra som FS:s sambo. Hon behöver en rejäl tankeställare och kanske ett ultimatum faktiskt, för att själv komma vidare dessutom. FS är nog lite för förstående.

M K, 19:17, 5 april 2016. Anmäl

”Betungande vardagskrav har fått livsglädjen att försvinna”

Båda jobbar mycket och livet som tvåbarnsfamilj handlar till stor del om att klara av ”vardagspusslet”. Varken tiden, ekonomin eller orken räcker till för att göra roliga saker och allting känns lite halvdant. Hur kan hon hitta livsglädjen igen? Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Hej, jag är en tvåbarnsmamma som är strax över fyrtio och som känner mig allmänt less. Skulle behöva några råd om hur jag ska få tillbaka glädjen och gnistan i livet. På alla plan känns det lite halvdant och jag känner inte riktig glädje över någonting längre. Dock tror jag inte att jag har en renodlad depression.

Min situation är att jag är gift med en man, det tickar väl på även om de romantiska känslorna inte är riktigt på plats. Vårt liv består till stor del av vardagspusslet och praktiska saker som ska lösas med vårt hus till exempel. Våra barn är fortfarande ganska små och mycket intensiva, vi jobbar båda heltid samt pendlar till våra jobb och det är inte lätt att få ork till samvaro eller intimitet.

Vardagskraven är väldigt betungande upplever jag det som, och innebär att vi inte har mycket tid eller energi till att göra roliga saker. Vi har ingen familj på orten där vi bor som kan hjälpa oss med barnen utan drar lasset helt själva. Därtill har vi förköpt oss lite när det gäller huset; vi båda tjänar bra men har sällan råd att unna oss roliga grejer på grund av alla kostnader som huset medfört.

Jag som tidigare älskat att gå på teater, konserter, middagar, filmer och så vidare ser sådant som en viktig guldkant på tillvaron. Då vi har få barnvaktsmöjligheter får vi gå ut på varsitt håll, något som lätt leder till tjafs om orättvisa, vems ”tur” det är och så vidare. Jag har tagit upp familjerådgivning som ett förslag, men tyvärr vägrar min man detta då han inte tycker att det behövs.

För att få mer ork att göra roliga saker vore lösningen, som jag ser det, att gå ner i arbetstid – något vi inte har råd med. För att få mer pengar för att göra roliga saker kunde ju en annan lösning vara att försöka byta jobb till ett där jag tjänar ännu mer, en omställning jag inte har ork att göra och inte heller vill jag byta jobb då jag trivs rätt så bra. Alternativet är att sälja huset och skaffa ett billigare boende, men barnen har börjat få kompisar och rota sig i området. Känns som återvändsgränder överallt…

Min man är inte speciellt förstående inför mina känslor och jag kan egentligen inte prata med honom om detta. Han får mig att känna att jag är en gnällig person som ”aldrig är nöjd” och ofta tycker han att mina ”klagomål” över vårt liv mynnar ut i kritik mot honom (han har väldigt lätt att se saker som personlig kritik). Han är inte speciellt reflekterande lagd och även om vi i grunden gillar samma saker så är han nog rätt nöjd – i alla fall mer nöjd än vad jag är – med att sitta hemma och se på tv varje kväll.

Jag älskar mina barn och min man och är i grunden en positiv och lösningsorienterad person (tycker jag själv) och livet borde vara toppen. Misstänker att jag är långt ifrån ensam om att känna så här. Men, jag behöver verkligen tips för att känna att jag inte sitter fast, om hur jag får tillbaka genuin livsglädje och lite driv/personlig utveckling i livet igen.

Svar:
Hej! Visst är du en ”positiv och lösningsorienterad person”, du försöker hitta lösningar på ditt dilemma och du har skrivit det här brevet. Men ibland fastnar vi, trots våra försök att hitta vägar ut ur en besvärlig situation. Du vill komma bort från de betungande vardagskraven; de tynger ner dig. Samtidigt som du upplever att lösning efter lösning som du hittar visar sig inrymma så många hinder och svårigheter att du får ge upp dem, en efter en.

Så ensam som du är i dag med dina bekymmer ska du förstås inte behöva vara. Jag tror att det är ganska avgörande att du blir tagen mer på allvar av din man, det vill säga blir lyssnad till, och att ni försöker bli mer av ett ”vi”; som gemensamt gör något åt situationen.

Du känner dig trött och uppgiven inför de ”återvändsgränder” som du har hamnat i. Inom motivationspsykologin finns ett uttryck för det läge du är i, det ambivalenta stadiet. Detta innebär att du både vill ha en förändring och stanna där du är utan att det kostar något.

Du vill ha råd för att inte känna dig så fast. Men min utgångspunkt är att så länge du har valmöjlig­heter handlar det om vad du väljer att prioritera. Den grundläggande fråga du bör ställa till dig själv är den här: Vad är verkligen viktigt för mig i livet? Om du skulle få en livshotande sjukdom, vad skulle du välja att prioritera?

Alla ekonomiska beslut vi tar innebär att vi antingen vinner i vår livsglädje eller att vi begränsar den. Vi uppmärksammar inte att det är ett val vi gör. När vi köper det dyra huset, den dyra bilen eller att resa på utlandssemestrar väljer vi en livsstil som kan leda till att vi hamnar i en skuldfälla. Alla dessa saker kostar oss inte bara pengar. Vi betalar också ett annat pris: ekonomisk stress, oro och nedstämdhet, som i värsta fall kan ta bort vår livsglädje. Då kan vi inte heller njuta av det vi redan har.

Mitt råd är att du skaffar dig några rådgivare som är dina bollplank, och som hjälper dig att få nya perspektiv på det som pågår. Och att du börjar tänka friare och i andra banor än hittills. En viktig rådgivare för dig skulle vara en bankekonom, som utifrån sina erfarenheter och sin sakkunskap berättar för dig vad som är möjligt att göra och viktigt att tänka på.

I ett läge av grubblande är fakta viktiga, och nästan alltid ganska lugnande, ofta finns fler möjligheter än vad man själv har trott. Och vad säger du, finns det kanske ”rådgivare” även i din egen personliga krets som du kan resonera med? Jag tror att du har helt rätt när du skriver att du ”nog är långt ifrån ensam” om att ha bekymmer av detta slag. Poängen är att vrida och vända på ett problem tillsammans med andra, och höra deras berättelser om hur de hanterat situationer som påminner om ens egen.

Varför inte bjuda några vänner och bekanta på en fika och diskutera hur de ser på dessa frågor? Det kan vara ett sätt att vidga perspektivet, bli uppmuntrad och upptäcka lösningar som man ensam helt enkelt inte upptäckt, eller trott vara möjliga. Du vill inte känna att du sitter fast. För att nå dit måste du ta konkreta beslut som gör dig friare. Att få bort den känslan utan att göra något på beteendenivå är inte möjligt.

Så till din man som inte verkar ta situationen, och dig, på riktigt allvar. Du skriver att han sade nej till familjerådgivning. Mitt råd är att du går i familjerådgivning på egen hand. Det är faktiskt fullt möjligt. Ja, jag vet att du har ont om tid, men jag tror att det skulle vara värt ansträngningen för dig. Återigen kan man säga att det handlar om prioriteringar.

Med hjälp av en familjerådgivare kan du hitta sätt att tydliggöra saker och ting. Vad som är viktigt och vad som är oviktigt. Du skriver om detta, att ett materiellt sett enklare liv skulle ge plats för det som du tidigare älskat, gå på teater, konserter, middag filmer och så vidare.

Till sist några tankar om vad du kan göra i det korta perspektivet för att börja må bättre. Du kan inte just nu gå ner i arbetstid av ekonomiska skäl, skriver du. Kan det finnas andra alternativ som att börja arbeta hemifrån någon dag i veckan? Eller att omfördela din arbetstid så att du får en halvdag i veckan hemma som du kan göra till din egen tid? För att få tid att göra ”roliga grejer” som inte kostar pengar?

Dela med dina vänner

  • 5
  • 0
  • 0
  • 5

”Tänk om min dotter och jag inte hinner försonas innan jag dör”

Hon är snart 80 och sedan­ länge i konflikt med sin ­dotter, som är kritisk till hur mamman tagit hand om henne. Nu har dottern dragit sig undan, modern sörjer och är orolig för att de inte ska hinna försonas.
Psykolog Liria Ortiz ­kommenterar.

Fråga:
Min sorg över en långdragen konflikt med min dotter gör att jag har utvecklat en form av depression, eftersom jag inte kunnat hantera detta. Jag är änka, närmar mig 80 år. Konflikten blev uttalad för några år sedan.

Min dotter uttryckte sin besvikelse över hur jag inte är eller behandlar henne. Hon tyckte att jag behövde hjälp för min känslighet för att ta emot kritik. Fast vi aldrig haft en mycket nära relation blev jag förtvivlad och, tror jag, chockad över hennes ord, och grät i stället för att kunna argumentera och förklara mitt sätt och ­orsakerna bakom.

Min dotter gick med på att gå till en psykoterapeut med mig för att reda ut vad det handlade om. Efter tre gånger avbröt hon i ilska och gick. Då hade hon gett exempel på några avgörande händelser i ungdomen då jag och min man inte tagit hand om henne med tillräcklig omsorg, plus annat som jag sagt och gjort/inte gjort efter min mans död.

Hon frågade vid ett senare tillfälle om vi skulle försöka igen hos terapeuten, men då hade jag ingen ork eller styrka att gå och ta emot mer kritik. Jag har sedan själv gått för egen hjälp för att reda ut min tankar och skuldkänslor.

Jag har försökt tala med min ­dotter om vad vi ska göra och hur hon vill fortsätta. Jag har också skrivit ett brev och förklarat hur jag känner. Hon tycker att jag ­anklagar henne vilket jag inte vill och inte tycker att jag gör. Hon svarade att hon vill leva med sin familj. Jag har bett om ursäkt för det jag oavsiktligt orsakat henne. Då och nu.

Det handlar om att jag aldrig ”curlat” barnen. Jag har behandlat dem som jag själv blev uppfostrad, snällt och normalt och till att ta ansvar. Vi fick anpassa oss efter en bestämmande man/pappa som var en duktig och reko person men inte särskilt givmild eller lyssnande.

Vi träffas någon gång ibland alla i familjen och är normalt hyggliga tillsammans men min dotter ber mig aldrig att komma hem till henne längre. Jag bjuder dem ibland hem till mig. Ofta har ­dottern då något som gör att hon inte kommer. Hennes man säger ingenting.

Hennes barn har jag alltid haft mycket god kontakt med, liksom med mina andra barnbarn. Men tillfällena glesnar, alla blir påverkade och känner på sig att något är galet. Till de äldsta barnbarnen har jag sagt att jag älskar min dotter men att hon är besviken på mig.

Jag ringer sällan nu för tiden, sms:ar ibland och får då korta svar. Vi har båda känslomässiga blockeringar. Min ålder gör mig orolig för att vi inte ska hinna försonas.

Finns något råd, utöver dem jag fått från min psykolog? Dessa är att bjuda in henne med lång framförhållning, vänta ut henne, sköta om mig själv. Detta försöker jag. Jag har god kontakt med mina andra barn.

Svar:
Hej! Det är sorgligt hur det har blivit för dig och din dotter. När jag läste ditt brev blev jag också så imponerad av den klokhet och generositet som du visat i relation till din dotter under de här åren.
Du har försökt uppnå en försoning på det sätt som är möjligt för dig. Jag tycker att du ska tillåta dig att ge dig ett erkännande för detta.

Du har fått några råd av den ­psykolog som du träffar; att vänta ut din dotter och sköta om dig själv. Det framstår för mig som kloka råd, och jag får intrycket av ditt brev att de verkligen är till hjälp för dig. Som stöd, påminn dig gärna också om att du ­uppenbart är en person som är fullt möjligt att älska och uppskatta, dina andra barn och dina barnbarn gör det.

Du vill hinna försonas med din dotter innan det är för sent. Det är ditt dilemma, men för att bli sams så måste ni vara två för att lyckas. Så jag vill redan nu säga att du bör fundera på att det kanske inte går. Och då kvarstår som alternativ att du i stället fokuserar på att kunna acceptera detta, och välja att försonas med dig själv för att komma till ro.

Det finns oläkta sår i alla familjer, konflikter, som aldrig retts ut och händelser som alla undviker att tala om. De här såren för med sig så mycket av sorg och bitterhet, även mellan människor som egentligen skulle vilja varandra väl.

En metod för att hjälpa ­människor att kunna försonas har utvecklats av Stanforduniversitetet i USA, i det så kallade ”Forgiveness project (Förlåtelseprojektet). ­Metoden innehåller flera steg till försoning, men påpekar också att ibland når man inte fram till varandra.

I en studie om synen på vikten av försoning i familjer så fann forskarna att även om 94 procent av de tillfrågade tyckte att det var viktigt att kunna försonas, så var det bara 48 procent som hade försökt. Att inte försonas var för en del ett sätt att straffa den andre, och ibland fanns uppfattningen att det som hänt inte var möjligt att förlåta. Ett steg i metoden är därför att kunna försonas utan den andre. Kanske det är där du befinner dig?

Så här går det till: Det kan närmast beskrivas som en konflikthantering på egen hand. Skriv ett brev till din dotter, återigen, i vilket du berättar om din sorg över hur det är, och även besvikelse över hur du bemöts.

Men du postar inte brevet. Prata högt med din dotter om dina tankar och känslor, utan att hon är i rummet. Och om det passar dig, måla en bild av hur du känner.

Erfarenheten är att efter en tid så omvandlas på det här sättet sorgen till förståelse och försoning med en själv. Eller med andra ord, en försoning med det som varit och det som är. Andra sätt att beskriva det som händer är att man slutar vara så känslomässigt insnärjd i konflikten, och i stället tar lite distans.

Vad vi också vet är till hjälp är att försöka förstå vad som ligger bakom den andres skäl att inte vilja försonas, och att i nästa steg acceptera dem: ”Okej, så här tänker hon, det är faktiskt inget jag kan göra något åt, och jag har gjort vad jag kunnat för att försonas.” Man gör ett ”kognitivt bokslut”. Detta kan du också göra på egen hand. Det räcker med att så långt det går hitta en trolig förklaring till det som händer för att det ska bli möjligt att göra ett bokslut.

Det är mitt råd om vad du kan göra utöver det kloka som du redan gör. Försök att försonas med dig själv. När vi accepterar det vi inte kan ändra, blir vi friare att se det som är bra i våra liv.

Och till sist, min erfarenhet är att det är en myt att vi måste lämna vårt liv med allt uppklarat i relation till oss själva och till våra nära och kära. Det blir ett av dessa många orealistiska och omöjliga krav. Dessa myter om försoning med allt och alla i livets slutskede bidrar istället till att vi blir olyckliga. Många gör våld på sig själva för att anpassa sig till den myten. Du har redan skrivit till din dotter att du vill försonas utan att detta har hänt.

Så, försök acceptera att det har blivit på det här sättet, och den smärta som det ofrånkomligen innebär för dig. Samtidigt, ta hand om dig själv och dina andra nära relationer och njut av dem.

Dela med dina vänner

  • 6
  • 0
  • 0
  • 10

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tycker också det är oerhört sorgligt att läsa om er relation. Jag funderar på hur din dotter kommer ta det om du dör utan att ni försonas. Kanske utlöser det många skuldkänslor hos henne? Kan det vara en bra idé att skriva ett brev som efterlämnas till henne, där du skriver om hur mycket du älskar henne och att hon inte behöver ha skuldkänslor, eftersom du förstår. Visst, just nu är det DU som tydligen har skuldkänslor, men skulle du dö utan försoning kan det lätt bli dottern som får det.

H R, 13:48, 8 april 2016. Anmäl

Jagtycker det är så sorgligt att läsa om er relation. Jag tycker att det verkar som om även din dotter vill ha en närmare relation, eftersom hon varit villig att försöka bearbeta ert förflutna, men ni har inte varit i fas eller missuppfattat varandra. Skriv ett brev till henne med dina tankar, känslor och rädslor och posta det. Kanske ni har lättare att kommunicera så, eftersom det ger tid för eftertanke innan man svarar. Att visa din insändare kan vara en början. Jag önskar dig lycka till!

Cathrine Johansson, 12:56, 14 mars 2016. Anmäl