Anpassar vi maten för mycket efter vår dotters ätstörningar?

Den unga, vuxna dottern har ett ätstört beteende. Hur kan föräldrarna bäst stötta henne? Hjälper de henne när de anpassar sig efter henne när det gäller matinköp och matlagning, eller innebär det att de är medberoende?

Fråga: Min fråga gäller hur vi bäst kan hjälpa vår dotter att hantera sina ätstörningar. Hon bor kvar hemma trots att hon är över 20 år. Anledningen är att hon pluggar och vill undvika studielån, och att vi som föräldrar har möjlighet att ge henne denna goda start i livet. Det som komplicerar tillvaron, utöver det att vi är tre vuxna som ska försöka få ihop tillvaron till allas bästa, är att vår dotter har ett ätstört beteende. Det hela kan ha sin upprinnelse i att hon som barn var överviktig precis som hennes pappa var som barn. Pappa är sedan sena tonåren normalviktig. Jag själv skulle kunna väga några kilo mindre men prioriterar inte det framför god mat och lite extra gott till helgen.

Annons:

Vi remitterades till läkare och fick hjälp av dietist när hon var barn. Jag vet inte om den hjälpen hjälpte vare sig henne eller oss. Jag tycker nog att vi redan hade, och har, både sunda matvanor och är en familj med en aktiv fritid.

Jag definierar vår dotter som en typiskt ”duktig flicka”. I gymnasiet började hon kämpa med sin vikt mer målinriktat, och på sina egna premisser. Det ledde till en viktminskning till något underviktig som hon är i dag. Nu till min fråga, hur hjälper vi henne bäst att hantera detta med mat och ätande?

Vår dotter är ”boss” i köket, och vi låter henne hållas. Hon styr med järnhand över matinköp och matlagning. Visst, vi hennes föräldrar äter ju annat än keso och tonfisk i vatten, men allt som lagas är baserat på lightprodukter. Det är ju något gott med detta för det är bra med nyttig mat, men ack så trist i längden. När det kommer till sötsaker som godis och kaffebröd så är det bannlyst hemma. Det får vi oftast smyga med om hon inte själv köper för att hon vill ha, för det vill hon ibland. Det är väl nu vi närmar oss min kärnfråga egentligen.

Hjälper vi henne genom att anpassa oss? När vi plockar undan eller låter bli att köpa frestelser för att hon inte ska hetsäta? Eller agerar vi medberoende? Jag kan tillägga att hon i dagsläget är något underviktig och att hon också är insiktsfull. Hon säger själv att det handlar om att hålla sitt inre kaos stången. Hon kämpar mot sina demoner, att inte vara tillräckligt smal och inte duga. Jag kan nog säga att både jag och hennes pappa har gjort vårt yttersta för att sätta hennes behov i centrum, gett all den kärlek och stöd vi någonsin kunnat. Hon går sedan ett år tillbaka hos en bra psykolog som hon tycker jättebra om. Men hur hjälper vi bäst?

Svar: Tack för ditt brev, där du tar upp en flera svåra och viktiga frågor. Jag vet inte hur allvarligt det du kallar för ätstört beteende har varit eller är, men det är välkänt att ätstörningar generellt innebär en stor belastning för familjen som helhet. Föräldrar och andra närstående riskerar att bli indragna och på olika sätt bidra till problemen, vilket är en farhåga du tar upp. Jag vill samtidigt understryka att inget i ditt brev tyder på att ni skulle ha gjort några allvarliga misstag eller fel, vilket jag återkommer till senare i svaret.

Mitt första råd till er är att fråga dottern om ni kan ta kontakt med hennes psykolog för att få svar på era frågor. En möjlighet är att ni träffar psykologen tillsammans med dottern för att diskutera hur ni ska förhålla er till problemet. Då har ni chans att få mycket bättre svar än vad jag kan ge.

Du tar upp frågan om medberoende, vilket innebär att närstående anpassar sig på ett sätt som i längden underlättar och förstärker en beroendeproblematik. Man vet att det förekommer i samband med ätstörningar och det är något man brukar ta upp i behandling och terapi. Det generella rådet är förstås att omgivningen ska sluta anpassa sig och därmed skapa förutsättningar för den drabbade att ta itu med problemen.

Ska ni alltså ställa fram chipsskålar och tvinga er dotter att hälla grädde i såsen? Nja, det gäller så klart att göra det på ett balanserat sätt, som kan liknas vid behandling av missbruk. Om någon exempelvis lider av alkoholmissbruk måste personen å ena sidan lära sig att motstå frestelser, som att hantera sina känslor och impulser i sammanhang där det förekommer alkohol. Å andra sidan bör personen på längre sikt inte utsätta sig för överdrivna frestelser, som att ständigt umgås med vänner som dricker mycket.

I ert fall kanske ni ska låta dottern styra över sitt eget ätande, samtidigt som ni utan att smyga tar fram den mat och de godsaker ni vill äta. I vilken mån ni ska rensa hemmet från frestelser beror också på var er dotter befinner sig i terapin. Återigen är det därför bra att få information från hennes psykolog. Kanske hon just nu behöver träna på att ta del av frestelser utan att hetsäta? Kanske är hon inte där än?

Sedan är frågan om er dotters mat­vanor är det stora problemet, eller om det snarare handlar om vilka krav hon rent allmänt ställer på sig själv? Höga krav, kontrollbehov och missnöje med utseende hänger ofta ihop med ätstörningar. I de flesta behandlingar ingår det därför i regel även arbete med dessa områden, vid sidan av att normalisera själva ätandet.

När det gäller barn och ungdomar är behandlingen ofta familjeterapi, där man jobbar mycket med just det du frågar om – hur kan föräldrar stötta barn på bästa sätt? Utgångspunkten i dessa terapier är bland annat att förändra det destruktiva samspel som kan uppstå i familjen. Som sagt är överdriven anpassning till barnets ätstörning ett exempel på detta, men det finns fler och kanske viktigare exempel.

Ett typiskt mönster är att föräldrar till barn med ätstörningar börjar utöva för mycket kontroll. Det gäller inte bara hur barnet äter utan brukar även omfatta andra områden, som skola, kamrater och fritid. Det hindrar barnet från att utveckla självständighet och tilltro till förmågan att leva sitt liv. Man har i forskning särskilt uppmärksammat de negativa effekterna av att föräldrar utövar indirekt kontroll, till exempel genom att uttrycka saker mellan raderna med skuld och skam som medel. Inget av detta framgår i ditt brev, men en möjlig koppling till rak kommunikation skulle kunna vara att ställa samma frågor direkt till er dotter som du tar upp i brevet. Vill hon att ni ska gömma godsaker?

Ett annat samspelsmönster som brukar lyftas fram är den känslomässiga kommunikationen. Det finns en tydlig koppling mellan ätstörningar hos barn och ett fientligt, kritiskt och överdrivet känslomässigt klimat i familjen. Ingen förälder vill förstås vara på det sättet, men den belastning en allvarlig ätstörning innebär gör att många kan hamna där ändå. Det är förstås också negativt om föräldrar själva har ett osunt förhållande till mat, vikt och utseende, i synnerhet om de uttrycker detta till barnet. Ni verkar inte alls vara i riskzonen för det, med tanke på hur du beskriver er attityd.

En sak som kanske är mer relevant för er är självkänsla. Du skriver om dotterns demoner och känslor av att inte duga. Det är vanligt att personer med ätstörningar klandrar och ogillar sig själva, i synnerhet kroppen och utseendet. Den naturliga impulsen som förälder är förstås att försöka övertyga sitt barn om motsatsen. Mitt råd brukar vara att minska de ansträngningarna – att argumentera mindre. Givetvis ska man säga att man inte håller med när barnet klandrar sig självt, men mer än att med ord övertyga barnet om dess värde måste man visa det i handling. Genom att finnas där. Genom att ge stöd. Genom att visa naturlig uppskattning och bekräftelse i vardagen. Genom att bekräfta både negativa och positiva känslor hos barnet. Genom att ta den plats man förtjänar och agera på ett sätt som visar att man själv har ett värde. Och genom att förlåta sig själv och andra för misstag och tillkortakommanden.
Även detta skriver du om i ditt brev – om hur ni stöttat er dotter genom åren. Kanske följer ni redan alla råd jag gett, men det är väl i så fall gott.
Martin

Stressad, slutkörd och maken bara surar – ska jag skilja mig?

De bråkar sällan numera, men relationen är inte bra. Hon är stressad på jobbet och gör det mesta hemma, och börjar tröttna på det. Han vill inte prata om förhållandet utan ”tjurar” mest. För henne är de tre barnen viktigast av allt. Borde hon skilja sig? Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Hej, jag lever i en relation sedan 20 år tillbaka. Vi träffades som tjugoåringar. De första åtta åren bråkade vi mycket. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt då. Nu, tolv år senare, mår jag bättre och vi har tre underbara barn. Och bråkar sällan. Men min man är förändrad och säkert även jag. Jag vill ha ett lugnt liv och sätter barnen först. Själv hade jag en jättejobbig uppväxt med slag och övergrepp. Mina barn ska ha det bra. Det är jätteviktigt för mig.

Jag har mycket stress på jobbet och hemma. Jag får göra det mesta hemma. Och börjar väl tröttna. Jag tror att jag älskar honom men i dag är han inte den han var. Bara tjurig, och säger man något vänder han det till att det är synd om honom. Jag vet inte vad jag ska göra, han vägrar att gå och prata med någon.

Jag har också problem med vårt sexuella samliv. Min man vill ha sex jämt. Inte lätt med en trotsig fyraåring, en tioåring och en tonåring. Självklart vill jag ha sex men när jag själv vill. Men jag är nöjd om han bara finns här och vi är en familj. Vet inte om jag orkar längre. Är trött. Ska jag skilja mig?

Tveksam

Svar:

Hej! När man börjar tänka att det kanske vore bäst att skilja sig infinner sig nästan alltid mycket motstridiga känslor. Ofta en stark känsla av lättnad. Det finns en väg ut, och bort från allt det som irriterar och är trist. Men även en känsla av olust och oro för vad en skilsmässa ska innebära, för barnen och ekonomin, och för en själv.

Om man har levt länge med någon kan en vardag som ensam kännas svår att föreställa sig och kännas ganska skrämmande. Jag uppfattar din fråga om du ska skiljas eller inte som att du befinner dig ungefär där, i ett läge med stor osäkerhet. Samtidigt som du har blivit allt mer övertygad om att som det är nu kan det inte få fortsätta.

Jag kommer inte att svara på din fråga om du ska skilja dig eller inte. Det måste du så småningom göra själv. Men jag kommer att ge dig några råd som kanske kan hjälpa dig att komma fram till ett svar på din fråga. Ett svar som du kan känna är genomtänkt, och rimligt att börja handla utifrån. För det verkar vara så att det är mycket upp till dig att åstadkomma en förändring av ert äktenskap – eller att ta initiativet till att skiljas. Din man verkar vilja hålla era problem ifrån sig. Det är också möjligt att han inte delar din bild av hur mycket problem det finns i ert äktenskap.

Vad kan du då göra för att komma fram till ett svar på din fråga? Ett viktigt steg tror jag är att du börjar gå i familje­rådgivning. Sådan finns att få genom kommunen där du bor. Att din man inte är intresserad är inget hinder. Du kan gå för egen del. Familjerådgivning har utgångspunkten att man i en relation har fastnat i besvärliga mönster som man inte vet hur man ska bryta på egen hand. Kommunernas familjerådgivare berättar att ett av de vanligare skälen till konflikter i äktenskap är att arbetsfördelningen känns orättvis, eller att man har olika sexuella förväntningar och svårigheter att tala med varandra om detta. Ett annat vanligt problem är att man känner att man har vuxit ifrån varandra.

Familjerådgivning tror jag kan få två viktiga betydelser för dig. Den ena är att du får en möjlighet att ”få prata av dig” kring det som känns tungt, och bli förstådd och bekräftad. Det andra är att du kan börja sätta ord ännu mer på hur du tänker och känner inför ditt äktenskap. På gott och ont. Det professionella samtalet erbjuder, när det fungerar bra, en möjlighet att få berätta öppet i närvaro av en person som lyssnar utan avbryta och värdera. En person som i stället genom frågor och reflektioner hjälper till att göra de egna känslorna och tankarna tydligare. Det ger en möjlighet att börja sortera det som känns kaotiskt. Och börja se lösningar. Eller att sakligt inse vad som inte går att förändra, eller vad man inte längre kan acceptera.

Jag tror att det är precis den typ av samtal du behöver nu. Jag hoppas att du trots en krävande vardag som yrkesarbetande trebarnsmamma kan få plats för detta. Det handlar om cirka en till två timmar i veckan.

Så småningom är det förstås nödvändigt att din man accepterar att prata med dig om hur ni har det, och om vad ni ska göra. Åtminstone om ni ska fortsätta att leva ihop.
Du kan ta initiativet, och du kan visa din goda vilja och omsorg om ert äktenskap. Men det är förstås så att din man också måste svara på det du gör för att det ska vara meningsfullt för dig att fortsätta. Jag skulle vilja be dig att fundera på var dina gränser går. När får det vara nog för dig?

Jag vill också stanna ett ögonblick vid något som jag tror att du kanske oroar dig en del kring. Du skriver så kärnfullt och kärleksfullt att dina barn ska ha det bra. Och barns största oro är ofta att föräldrarna ska skilja sig. Men ändå är det så att psykologisk forskning visar att det är bättre för barnen att föräldrarna skiljer sig än att de lever olyckliga tillsammans.

Du skriver att du hade en svår uppväxt med ”slag och övergrepp”. Jag tror att du på många sätt är en stark person. Trots din bakgrund har du skaffat dig ett hyggligt liv med arbete och familj. Det har säkert krävt en hel del av dig. Jag vill ändå säga att om du skiljer dig så förbered dig på olika sätt. Vid en skilsmässa väcks lätt tidiga känslor av utsatthet och övergivenhet, särskilt om sådana erfarenheter finns i ens personliga historia. Du kan få flera praktiska råd om vad som kan vara klokt att tänka på för egen del, och för barnen, inför en separation och skilsmässa på www.1177.se

Det kommer ju att ta en tid innan du hittar en lösning på dina problem. Så du behöver nog ta hand om dig själv under en tid framöver. Inte minst för att få tid och kraft att tänka och känna efter vad du vill och behöver göra. Här är några råd som kanske kan vara till hjälp för detta:

Prata med någon vän som du har förtroende för om det som händer. Skriv gärna dagbok, där du noterar dina tankar och upplevelser. Det hjälper dig att få perspektiv och bearbeta det som händer dig.

Ge dig mer av egen tid. Det är tid som man fullt ut äger på egen hand. Jag inser att det inte är så lätt i en trebarns­familj. Men försök att schemalägga sådan tid någon gång då och då. Gör på den tiden något som du mår bra av. Som att träffa folk som gör dig på gott humör. Eller kanske du bara vill vara ensam ett tag. Bara någon timme i veckan av egen tid räcker för att göra skillnad.

Försök att bli avlastad hemma. Det verkar inte vara så möjligt att bli det av din man för tillfället, men kanske redan nu av dina äldsta barn. Du kanske exempelvis kan komma överens med dem om att ta hand om sina rum ännu mer, eller hjälpa till med inköp, eller något annat som en tioåring och en tonåring klarar. Berätta som det är, att du är trött och behöver avlastning. Barn i den åldern kan både förstå och vara medkännande.

Sätt en tidsram för hur länge du ska fundera över om du ska skiljas eller inte. Låt inte bara tiden gå. Kanske en rimlig tidsram kan vara sex till åtta veckor?
Ta väl hand om dig!

Hur kan vi hjälpa vår son att kunna sysselsätta sig själv?

Den treårige sonen leker bra tillsammans med andra barn. Men han har svårt att leka för sig själv, och vill hela tiden ha föräldrarnas uppmärksamhet. När de inte har tid att sysselsätta honom ”busar” han genom att kasta saker, skrika och banka. Hur kan föräldrarna hjälpa honom att kunna sysselsätta sig själv ibland?

Fråga: Jag och min man har ett underbart barn på knappt tre och ett halvt år. Han är mycket verbal och social. Han leker bra tillsammans med andra barn – särskilt barn som är något äldre än han själv. Vi har dock ett problem som vi upplever växer, och det är att han i stort sett aldrig leker för sig själv längre än någon minut. Han vill stå i centrum och konstant ha vår uppmärksamhet. Detta är ju inte möjligt, och när vi inte har tid att sysselsätta honom påkallar han vår uppmärksamhet genom att kasta saker, skrika eller banka och slå på oss. Han gör det inte i vredesmod, utan mer ”på bus”.

Vi har försökt att inte ge honom så mycket negativ uppmärksamhet i samband med detta, samtidigt som vi känner att vi måste säga ifrån när han gör oss illa eller riskerar att göra det, exempelvis genom att kasta hårda leksaker. Vi försöker föreslå aktiviteter för honom – exempelvis lägga pussel eller bygga med lego, men han vill bara göra sådant om vi gör det tillsammans.

Det gör vi så klart gärna, men ibland måste vi ju också laga mat och fixa med sådant som vuxna gör. Hur kan vi hjälpa honom att komma i gång med att leka och sysselsätta sig själv? Vi blir både trötta och ledsna av detta.

Svar: Tack för ditt brev. Vilka föräldrar har inte blivit frustrerade över att deras barn har svårt att leka på egen hand? Antagligen ganska få, men er utmaning är större eftersom sonen gör mer än att bara tjata och gnälla. Det är svårt att undvika negativ uppmärksamhet när ett barn slår eller kastar hårda saker, även om det mest är på bus. Det vanliga rådet är att ni ihärdigt ska uppmärksamma hans ”bus” så lite som möjligt. Det gäller att visa honom att det inte lönar sig. Ni verkar dock redan följa detta råd och samtidigt vara kärleksfulla föräldrar som ger tillräckligt med uppmärksamhet i allmänhet. Jag ska därför ägna svaret åt din avslutande fråga: Hur kan man hjälpa ett barn att finna glädje i att (också) leka självständigt? Det är i regel också en bättre utgångspunkt än att fokusera på hur man ska handskas med buset.

Många föräldrar kan känna dåligt samvete när de försöker få sina barn att leka själva. Råd från allehanda barnexperter (mig själv inräknad) om att föräldrar ska vara närvarande och lyhörda kan säkert bidra till det. Självklart finns det, precis som du skriver, ingen möjlighet för föräldrar att ständigt vara med sina barn. Det är också viktigt att poängtera att syftet med självständig lek inte enbart är att föräldrar ska få en lugn stund. Det bidrar också till barns utveckling på vissa sätt som lek tillsammans med vuxna inte gör. Exempelvis kan barn lära sig att bli mer utforskande, kreativa och att klara av att fokusera på en uppgift utan att behöva stöd från vuxna.

Du skriver att ni brukar föreslå olika aktiviteter utan framgång. Generellt är det lättare att engagera barn i självständig lek om man gör leksaker och material tillgängliga snarare än att ge förslag. Har barnet väl börjat tacka nej till förslagen brukar det ofta vara kört. Det bör vara flera olika saker som barnet kan välja mellan och gärna saker som kan engagera under lite längre tid. Det kan exempelvis vara lådor med flera leksaker i som barnet kan utforska eller material för att pyssla, bygga eller måla. Det är naturligtvis bra att med jämna mellanrum rotera leksaker – kanske ha en låda i förrådet som man byter ut då och då. En särskild fördel med skapande lek är att barnet får möjlighet att visa upp vad det har gjort efter leken.

Ni kanske redan har försökt även detta utan framgång? Er son kanske genast vill att ni ska vara med och leka? Mitt förslag är att ni försöker se detta som något han behöver lära sig, där ni till en början inte kan räkna med att han kan klara att leka själv så långa stunder. Jag har ingen statistik på hur länge treåringar i allmänhet brukar leka själva, men en uppskattning jag har sett är 10–15 minuter. För att han ska börja lära sig detta är det bra att försöka etablera en rutin som blir tydlig för honom. Om ni exempelvis först leker tillsammans ungefär en kvart när ni kommer hem från förskolan, kan ni därefter säga att det är ”egenlek”. Om detta sker vid ungefär samma tidpunkt (när ni ska laga mat?) och på samma plats varje dag blir det lättare för honom. Välj en plats i närheten av er, eftersom barn engagerar sig mer i lek om vuxna är i samma rum. Även om ni inte hinner laga mat på 10 minuter är målet framför allt att han ska börja upptäcka att det också kan vara roligt att leka själv.

Det som krävs för att rutinen ska fungera är förstås att ni är konsekventa. Det betyder att ni får försöka avstyra hans försök att leka tillsammans med er medan egenleken pågår. Därmed inte sagt att ni fullständigt ska undvika att uppmärksamma eller prata med honom. Ni ska bara inte avbryta er egen aktivitet och börja leka tillsammans (eller börja argumentera för mycket). Ni måste också vara beredda på att faktiskt låta honom leka fritt med sakerna ni lagt fram. Det får bli stökigt, högljutt och kladdigt, så länge han inte uppenbart förstör saker eller beter sig våldsamt.

Vid sidan av den nya lekrutinen är det förstås också viktigt att tänka på hur ni samspelar i övrigt med er son. Det finns till exempel mycket forskning som handlar om hur barn rent generellt utvecklar självständighet som pekar på vikten av att vuxna ger lagom mycket stöd. Oavsett om man hjälper för mycket eller för lite tappar barnet egen motivation och ork. Det gäller alltså att förstå vilken nivå barnet befinner sig på och att anpassa stödet därefter. Man ska hjälpa barnet precis över tröskeln och sedan lämna över när man ser att det klarar sig självt. Ni gör säkert redan så, men konsten att hjälpa lagom mycket är något alla föräldrar kan utveckla. Om ni leker med lego tillsammans på det sättet är chansen större att han vill bygga själv nästa gång legolådan är framme.

Martin

www.forster.se/referenser150112 kan du läsa mer om forskningen som tas upp i svaret.

Hur kan jag få närstående att ta kontakt med min sjuke man?

Maken lider av en neurologisk sjukdom som bland annat gör det svårare för honom att kommunicera. Både syskon och en del vänner har ”försvunnit”, vilket gör honom ledsen. Hans fru känner både ilska och sorg. Hur kan hon ta upp detta med släkt och vänner på ett bra sätt, utan att förvärra situationen?

Fråga: Min make drabbades för cirka 15 år sedan av en neurologisk sjukdom som i dag har gjort honom rullstolsburen. Den kognitiva förmågan är något påverkad vilket visar sig i form av dåligt närminne och svårigheter att hänga med i animerade samtal och diskussioner, han behöver tid på sig för att framföra sina synpunkter och åsikter. Det ska dock påpekas att allt han säger och bidrar med vid samtal alltid är helt adekvat och relevant för det som avhandlas, men det tar som sagt tid och kräver tålamod av omgivningen, egenskaper som tyvärr börjar bli en bristvara i dag.

Min man har syskon, alla bor på relativt nära håll. Kontakten dem emellan har väl inte varit jättetät, men man har i alla fall hörts av över telefon och träffats någon/några gånger per år.

I början av min makes sjukdom sågs syskonen sporadiskt men efter ett tag avtog den kontakten mer och mer, i dag är den nära nog noll. Det här gör min man ledsen, men han säger inget och visar det inte öppet.

Kanske är han luttrad, han har redan varit med om det här några gånger tidigare, gamla ungdomsvänner som slutar höra av sig och ”glömmer bort” att inkludera honom i sammanhang där hans närvaro förmodligen varit självklar om inte hans sjukdom hindrat honom – eller dem.

Det ska tilläggas att min make har vuxna barn från ett tidigare äktenskap. De är alla upptagna av sitt liv men vet och förstår hur mycket han uppskattar ett samtal från dem emellanåt då de ringer för att höra hur det är – något jag alltså skulle önska att hans syskon kunde inse.

Jag har flera gånger varit på väg att skicka osande mejl till föremålen för min ilska (syskon och vänner som gömmer sig) men besinnat mig i sista stund – vad får mig att tro att jag har alla pusselbitar och förstår en situation rätt? Jag vill ju så gärna kunna vara ett stöd för min make men snubblar många gånger i stället på min egen ilska och sorg. Min makes syskon kan jag ju inte byta ut men kanske borde jag i alla fall försöka mig på en kontakt med dem och förklara hur ledsen min make blir när han hamnar utanför samt hur illa, på grund av hans sjukdom, det faktiskt är ställt med honom i dag.

Jag tänker inte låta bitterheten ta överhand utan vill försöka hitta ett förhållningssätt till de händelser som jag beskrivit utan att riskera bli osams med hela världen, men hur?

Svar: Hej! Du resonerar så insiktsfullt och sakligt om den besvärliga situation som ni är i! Trots er besvikelse på din mans syskon och andra har ni också varit mycket hänsynsfulla, och hållit era känslor av ”ilska och sorg” för er själva. Men det finns ju en baksida av detta som det verkar som om du och din man blivit allt mer uppmärksamma på.

Ditt brev har två teman som jag uppfattar det. Det ena är närmast moraliskt. Är det inte rätt och rimligt att finnas kvar, och höra av sig till en familjemedlem som har fått det svårt? Även om det inte är som förut att träffa personen, och personen förändrats på ett sätt som oroar och gör det svårt att träffas?

Förmodligen tycker de flesta intuitivt att det rätta är att ställa upp och vara till hands i en sådan situation. Samtidigt är det så att varje familj har sin historia på gott och ont, och ibland växer även syskon ifrån varandra med eller utan sjukdom. Visst kan det kännas rimligt att ställa vissa krav inom en familj, och er förväntan på din mans syskon är mycket måttliga skulle de flesta tycka. Det handlar om ett telefonsamtal då och då, och om att träffas någon gång emellanåt. Jag vet inte hur kontakten mellan dem har sett ut tidigare men detta påverkar säkert det som händer i dag.

Ibland drar anhöriga sig undan på grund av den smärta som väcks när man träffar en sjuk person och inte vet hur man ska hantera det. Därför vill jag väcka frågan om det kanske finns andra personer i er omgivning och i din mans historia som det också kan vara aktuellt att återknyta en kontakt med. Personer som kanske är villiga att träffa din man.

Det andra temat är hur du ändå ska prata med din mans syskon om er förväntan om att ni ska träffas oftare, på ett sätt som gör att de inte känner sig anklagade och kanske drar sig undan ännu mer. Det återkommer jag strax till.

Jag kommer också att lägga till ett tredje tema i mitt svar till dig, och det är ditt eget behov av stöd i din roll som anhörig till en handikappad make. Studier av anhörigrollen till svårt sjuka eller handikappade personer visar i korthet två saker, det ena är att det är en mycket slitsam roll med inslag av bland annat mycket trötthet och sorg. Ungefär som du skriver att du ofta känner. Det andra är att anhöriga tenderar att glömma bort, eller prioritera bort, sina egna behov och på det sättet får en sämre livskvalitet.

Låt mig också ha ett resonemang med dig om sätt som kanske kan underlätta för din man att hålla kontakt med sina syskon, och andra personer. Du skriver om det tålamod som krävs för att kunna prata med din man, då han behöver tid att formulera sig. För personer med någon variant av talsvårigheter eller afasi kan det ibland vara lättare att kommunicera genom mejl eller chatt än per telefon, och vid telefonsamtal kan en bildtelefon som till exempel Skype vara till hjälp. Många personer med kognitiva svårigheter beskriver också hur de vid exempelvis familjesammankomster är helt nöjda med att i första hand lyssna till andra, slippa direkta frågor och i stället själva få välja när de vill säga något. Möjligen kan det bli enklare och mer avslappnat för din man att träffa andra om ni kommit överens om något liknande som kan kompensera för din mans kommunikativa svårigheter.

Hur ska du då berätta för din mans syskon att din man saknar dem, och vill ha mer kontakt, på ett sådant sätt att det inte uppfattas som kritik? Eller som du själv skriver, utan att ”bli osams med hela världen”.

Mitt förslag är att du använder det sätt som kallas för jag-budskap. Tumreglerna vid jag-budskap är de här:

1. Be om lov att få prata om det svåra.
2. Utgå från dina egna tankar och känslor.
3. Säg bara det du sett eller hört.
4. Kritisera inte.
5. Ge ett förslag.
6. Låt den andre få svara på det du sagt.

Så här kanske det kan låta: ”Jag skulle vilja prata med dig om min mans längtan efter att få talas vid oftare, och också träffas då och då. Kan jag få göra det? Min man säger att han saknar dig. Han skulle uppskatta om du ringde honom då och då, och att ni ses emellanåt. Vad tänker du om det?”

Idén med jag-budskap är förebygga att besvärliga samtal utvecklas till gräl, och i stället ge plats för samtal som präglas av en lyssnande och resonerande stil. Där den andre inte behöver känna sig ifrågasatt och i underläge, vilket brukar väcka motstånd och behov av att försvara sig.

Så till din roll som anhörig. Du skriver så insiktsfullt om hur du ibland snubblar på din ”egen ilska och sorg” över vad din mans sjukdom gjort med er, när du egentligen bara vill vara till stöd för din man.

Rollen som anhörig till en svårt sjuk och handikappad person är att vara i en mycket utsatt situation. Så glöm inte bort dig själv! Ha någon att tala med om dina känslor. Ge dig egen tid. Ta emot all hjälp du kan få.

Träffa andra i samma situation. På många håll finns samtals- och stödgrupper för anhöriga. Du kan läsa mer om detta på sajten Vårdguiden och på Psykologiguiden som tillhör Psykologförbundet.

Liria

Vår dotter klarar inte av att sova själv – vad ska vi göra?

En orolig mamma berättar att hennes dotter är så rädd för att vara ensam, bland annat när hon ska sova. Psykologen Martin Forster berättar att det inte är ett ovanligt problem hos barn och kommer med en del råd och tips.

Fråga:
Jag är mamma till två flickor varav den äldsta är tio år. Bägge flickorna är glada, aktiva, påhittiga och har mängder med vänner och intressen. Jag skriver med anledning av min stora flickas oro och svårigheter att komma till ro. När hon var nyfödd sov hon löjligt bra. Hela nätter ganska snart och när hon blev äldre lade vi henne bara i sin säng och hon somnade. Vänner och bekanta förundrades över detta.
Lillasystern blev allvarligt sjuk kort efter födseln och vi var inlagda på sjukhus i några dagar. Allt gick bra men när vi kom hem enades jag och min man om att dela upp oss och sova med var sitt barn för att öka på möjligheterna till en hyfsad nattsömn. Det pågick i någon eller några månader. När vi sedan återgick till att sova ihop upplever vi att problemen började. Vi har varit tvungna att ligga bredvid barnen tills dess de somnat och den stora flickan kom dessutom alltid in till oss på natten.
Vi har jobbat oss ifrån detta med att ligga bredvid för några år sedan och lillasystern somnar numera på några minuter och vaknar i princip aldrig på nätterna. Storasystern däremot har fortsatt. Hon kräver inte längre att vi ska sova bredvid henne, men hon har svårt att komma till ro när hon ska somna. Hon vill också att vi ska vara på övervåningen, där hon sover. Hon kommer in till oss varje natt och speciellt min nattsömn blir väldigt störd av detta.
Att sova över hos kompisar eller släktingar utan oss går inte. Hon vill heller inte vara ensam hemma om hon inte har en kompis med sig. Hon är en riktig tuffing i många avseenden, men när det kommer till att vara ensam blir hon liten igen. Vi har tänkt att hon kommer att växa ifrån det, men nu går hon i fjärde klass och problemen kvarstår.
Vi är en väldigt kärleksfull familj och vi upplever oss som engagerade och bra föräldrar som är närvarande ”på riktigt”. Hon vet att vi älskar henne villkorslöst. Jag har funderat mycket över om vi bidragit till detta eller om barn helt enkelt bara blir olika. Tacksam för råd!

Svar:
Separationsångest är en av de vanligaste rädslorna bland barn. Många barn upplever det i någon mån och ungefär ett barn i varje klass har så stora problem att det tydligt hindrar dem i vardagen. Som alltid när det handlar om rädslor gäller det att hjälpa barnet att stegvis närma sig det som skrämmer. Just när det handlar om separationsångest kan det dock vara svårt att finna små steg på vägen. Ibland kräver situationen att man måste ta ett stort kliv, som exempelvis när barn börjar förskolan. Om man tar för små steg kan processen dessutom bli utdragen och mer plågsam för barnet.
Jag misstänker att ni är ett typiskt exempel på hur rädsla och oro utvecklas hos barn. Man vet att barnets personlighet och medfödda egenskaper har stor betydelse, generellt större betydelse än uppväxtmiljön. Vissa barn föds helt enkelt med en benägenhet att bli ängsliga. Då brukar föräldrarna anpassa sig och själva börja bete sig ängsligt eller beskyddande. Man dras med i en dans där barnets oro leder till egen oro, som leder till ytterligare oro och så vidare. Till slut är båda parter mästare på att läsa av små signaler på oro hos varandra och agerar därefter. På det sättet kan föräldrar i all välmening bidra till sina barns rädslor.
Jag vill därmed säga att man som förälder oftast inte är skyldig till sina barns problem. Däremot är man ansvarig för att hjälpa dem. Och separationsångest är tacksamt nog ett problem som man ofta kan lösa. När det gäller svårare fall av separationsångest finns det många studier som visar hur terapi (KBT) hjälper en majoritet av barnen. Det är dessutom en typ av oro som oftare än andra slags rädslor går över av sig själv. Så verkar det inte vara för er dotter än så länge, så jag förstår att ni nu vill göra något mer än bara vänta.
Om ni inte lyckas lösa problemet på egen hand rekommenderar jag att ni tar kontakt med vårdcentralen eller någon barn- och ungdomsmedicinsk mottagning. På flera håll i Sverige kan föräldrar numera söka hjälp inom där för problem som inte är tillräckligt allvarliga för BUP.
Utmaningen är att hjälpa er dotter att ta lagom stora steg mot att våga sova (eller vara) själv. Det första är att hitta ett bra tillfälle för att prata igenom problemet och göra en plan tillsammans med dottern. Att noggrant planera hennes utmaningar i förväg är avgörande. När föräldrar spontant försöker övertyga ett redan uppjagat barn om att våga något, är risken stor för att barnet blir än mer uppjagat och tvärvägrar. Jag vet inte vad som brukar hända när hon kommer in till er på natten, men jag gissar att ni har haft en del diskussioner då. Det typiska misstaget är att man med ord försöker argumentera och övertyga om att det inte finns något att vara rädd för. Ju mer man pratar, desto räddare blir barnet och till slut ger man upp maktkampen. Problemet är att rädslan inte är logisk – er dotter vet att det inte är farligare att sova i sin egen säng, men hennes känslor lyssnar inte till det.
Jag förslår att ni gör en lista med saker som er dotter för närvarande inte klarar av eller tycker är läskiga (till exempel sova när ni är på nedervåningen, sova över hos en kompis etcetera). Därefter får dottern rangordna utmaningarna från det lättaste till det svåraste. Vissa av utmaningarna kan ni sedan behöva bryta ned i ytterligare steg. Att sova över hos en kompis är ett exempel på något som kan vara svårt att ta stegvis.
Frågan är hur det går att göra det steget lättare. Är det ändå lättare att börja med släkten? Kan hennes syster vara med? Finns det någon kompis som bor nära? Kan man börja med att kompisen sover över hos henne?
Att sova över hos någon annan kanske inte är första steget, men att sova hela natten i sin egen säng borde inte ligga lika långt bort. Frågan är vad som händer i dagsläget när hon kommer in till er på natten. Får hon sova hos er? Stannar någon av er i hennes rum tills hon somnar om? Beroende på vad hon klarar av i dag får ni planera ett steg som innebär en lite större utmaning. Undvik steg som handlar om tidsbegränsning, som till exempel att vara kvar i tio minuter. Då börjar barnet räkna sekunderna i stället för att komma till ro. Det är bättre om ni kan hitta steg som gäller hela natten, till exempel att hon får smyga in till er och lägga sig på en madrass på golvet om hon vill. Sedan kan madrassen vara i hallen och så vidare. När hon har klarat ett steg någon vecka kan ni börja diskutera nästa steg. Även om ni inledningsvis har gjort en grov plan får ni diskutera och komma överens med dottern inför varje steg. Låt henne verkligen bli involverad i planeringen eftersom det är avgörande att barn känner sig delaktiga när de ska utmana sina rädslor.
När barn är rädda för att vara ensamma har de ofta skrämmande tankar om vad som kan hända. De kan exempelvis vara rädda för att de själva ska drabbas av något hemskt, eller att föräldrarna ska dö eller försvinna. Försök att prata med er dotter om det, om ni inte redan vet vad hon brukar tänka. Som sagt ska man undvika argumentation när ett barn känner rädsla, men det är bra att lyhört lyssna på barnets farhågor. Inför utmaningar kan ni fråga vad dottern är rädd för och efteråt kan ni följa upp de tankarna om det passar. Poängen är inte att som förälder kunna säga ”vad var det jag sa – jag lever ju fortfarande”, utan att låta barnet dra sådana slutsatser själv.
Jag vill avsluta med ett sista råd som brukar vara relevant vid separationsångest. När barnet är oroligt och förtvivlat vill man som förälder förstås komma till undsättning och säga något tröstande. Risken är att man fastnar i en fälla där man ständigt försäkrar barnet om att allt kommer att gå bra – mamma kommer aldrig att dö. Problemet med sådana försäkringar är att de i längden göder barnets oro. Ju mer man övertygar barnet, desto mer frågar det.
Givetvis ska man inte måla fan på väggen och kallhamrat slå fast att olyckan och döden kan slå till när som helst. Utmaningen är att svara en gång och sedan försöka uppmuntra barnet att stänga dörren, lägga på luren eller släcka lampan. Mellan raderna säger man då att det faktiskt inte finns någon anledning till oro och att man tror att barnet klarar utmaningen. Till slut kommer barnet att tro det själv.

www.forster.se/referenser141299 finns referenser till forskningen i svaret.

Rädslan för att såra någon gör att jag inte längre vågar dejta

Vad ska man göra när rädslan för att såra gör att man hellre undviker att träffa någon över huvud taget?Psykologen Liria Ortiz ger råd till en universitetsstuderande, som har ett rikt socialt liv med vänner – men saknar någon att älska.

Hej, jag är en livfull och glad person med ett brett socialt umgänge. Jag studerar på universitetet och driver en rad olika projekt vid sidan av studierna. Är över lag framgångsrik och har en god framtidstro. Jag bor i en stor stad och har därmed också obegränsad tillgång till möjligheten att träffa andra personer. Jag är ny i vuxenlivet, 22 år, och bor ensam för första gången.

Tidigare när jag dejtade någon drog jag mig ofta ur när det närmade sig allvar. Jag vill inte bygga något med den personen, det kommer inte vara för evigt ändå, brukade jag tänka.
Tidigare såg jag det inte som ett problem, men nu har ångesten och oron blivit påtagliga redan efter första dejten. Jag känner ofta ett behov av att dra mig undan, att försäkra mig om att vi bara ”provar” nu. Anledningen tror jag är att flera personer har blivit så hemskt ledsna och sårade av mig, och inte minst arga för de har tyckt att jag spelat med deras känslor. Detta har inneburit att jag helt enkelt inte ens vågar träffa någon.
Jag har tidigare, när jag var tonåring, haft panikattacker. Dem har jag som tur är sluppit under de senaste tio åren. Då berodde de snarare på framtidsoro. Nu har jag märkt att attackerna kommer tillbaka, och att jag efter en dejt eller efter att ha sovit tillsammans med någon får panikattackliknande symtom.

Mina vänner säger att jag måste släppa taget och inte ”vara rädd för att bli lämnad”. Jag tror dock inte att det är orsaken, jag har funderat kring det men problemet har inte med det att göra. Jag är inte rädd för att bli lämnad, jag är rädd för att lämna, och jag är rädd för hur mitt liv ska förändras om jag börjar bygga något med någon.
Oftast går mina tankar i stil med ”kommer den här personen att fungera med min familj? Kommer den här personen att fungera med mina vänner”? Men å andra sidan är min familj inte extraordinär utan vi har en väldigt avslappnad relation jag, mina föräldrar, mina syskon och deras respektive och barn. Mina vänner är många, och inte särskilt krävande eller svåra. Varför denna stress?

En vän säger att jag ska slappna av, sluta vara så pretentiös, lägga mig framför tv:n, äta ostbågar och bara släppa taget … Vet väl inte exakt vad hen menar med det, men … måste jag slappna av?
Samma vän säger att jag måste förstå att andra personer som jag träffar faktiskt är vuxna, och att jag kan inte skydda dem från deras känslor. Deras medverkan i spelet är högst beroende av dem själva. Jag fattar ju allt detta … men ändå, det går inte.

Hej, och tack för ditt brev. Som jag läser ditt brev så handlar det om din längtan efter en kärleksrelation, och dina svårigheter med att våga inleda en sådan. Visst är det så att vänner är viktiga. Många hävdar att vänskapsrelationer är mer långvariga och stabila än kärleksrelationer, och i den meningen nästan viktigare för oss. Men ändå tycker de flesta att de inte kan ersätta närheten i ett kärleksförhållande, och jag anar att det är så som även du känner det. Utifrån psykologisk forskning vet vi i dag att vi har olika förmåga att knyta an på ett sådant sätt att kärlek uppstår. För några är det ganska okomplicerat att bli kär och inleda ett kärleksförhållande. För andra är det svårare, och de rädslor inför närhet, som du skriver om, är det ganska många som igenkänner sig i.
Utifrån den psykologiska teorin om anknytning så är det möjligt att ge konkreta förklaringar till ofrivillig ensamhet, och erbjuda lösningar som gör det möjligt att bryta det mönster som upprätthåller den. Så låt mig säga på en gång att det är fullt möjligt att du kan lära dig sätt att våga stanna kvar när du träffar någon som du är intresserad av, och låta ett spännande möte utvecklas till kanske kärlek.

Jag ska strax berätta vad du kan göra för att komma dit. Men först vill jag resonera ett tag med dig utifrån den så kallade anknytnings­teorin. Som möjligen kan ge dig svar på din undran inför att du ”fattar ju allt … men ändå går det inte.”
Anknytningsteorin säger att vi endera har ett tryggt sätt att närma oss andra, eller ett otryggt sätt. Människor som tillhör den trygga gruppen tycker att det är relativt enkelt att komma nära andra människor. De oroar sig inte för att bli övergivna, eller för att andra kommer för nära, och har sällan behov av att dra sig undan. Den otrygga gruppen har också vissa kännetecken i sina sätt att relatera till andra. Möjligen är det så att du delvis tillhör den grupp av otrygga som enligt teorin kännetecknas av undvikande.
Människor i den här gruppen är ofta mycket uppskattade. Man är social, bra på att ta folk. Men ibland får man höra att man nästan är ”för perfekt”. Man uppfattas som svår att komma inpå livet. Dilemmat är att man inte tycker om att bli beroende av andra, och ogärna ser att någon annan är beroende av en själv.

Ensamheten upplever man dubbelt. Ofta finns en saknad efter närhet. Men ensamheten upplevs även som en vila jämfört med de krav som ställs till exempel i en kärleksrelation. Faktiska eller upplevda krav på närhet kan utlösa stark oro, och känsla av att vara fångad och instängd i något som man inte är beredd till. Vad säger du, handlar dina panikattacker om detta?
Hur blir det då på det här sättet ibland? Enligt anknytningsteorin tenderar de sätt att knyta an till andra som vi lärt oss tidigt att finnas kvar i vuxen ålder, som känslominnen eller mentala bilder. Dessa styr vårt beteende på ett närmast automatiserat sätt. Det verkar som om intellektuellt resonerande inte riktigt biter på känslominnen av det här slaget.

Frågan är nu vad du kan göra. Det handlar faktiskt mycket om att göra tvärtom mot vad du gjort hittills. Utgångspunkten är att det är dina handlingar som avgör hur ditt liv gestaltar sig. Vi kan gräva i vårt förflutna och försöka reda ut orsaker till hur det blivit. Men viktigare är nog att välja att göra saker som leder oss dit vi vill komma. Så mitt råd är att du fokuserar på vad du kan göra på beteendenivå för att hjälpa dig att komma vidare.
Jag tror att du kan ha stor nytta av att gå i psykoterapi. Mitt andra råd är att du träffar en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut som arbetar med anknytningsteorin för att få en fördjupad bedömning av ditt problem, och få veta mer om hur och vilken psykoterapi som kan vara till hjälp för dig för att ”våga träffa någon”.

Men det finns också en hel del som du kan göra på egen hand. Ett verktyg du kan prova att använda är ”gör tvärtom-metoden”. I boken ”Hemligheten” av psykologen Egil Linge och journalisten Dan Josefsson finns detta och flera andra självhjälpsverktyg beskrivna. Läs gärna den boken. Verktyget ”gör tvärtom-metoden” innebär att du utmanar dig själv och gör tvärtom mot vad du känner som rimligt och säkert i möten där du blir intresserad av någon, eller någon visar intresse för dig. Oavsett vad du känner och vad du tänker, så stannar du kvar. Du lyssnar inte på vad dina inlärda tankar och känslor säger dig att göra, som att lämna eller avvisa. Det är då som du får uppleva att det är möjligt för dig att hantera situationen på ett annat sätt än du är van vid. Gör detta stegvis. Gå inte för hastigt fram. Ha respekt för din tendens till panikångest. Men samtidigt, det är när du har gjort tvärtom, trots den oro du kände, som du har vunnit en seger, och börjar ta kommando över ditt liv!

”Hur kan jag motivera min son att göra läxorna?”

Den trettonårige sonen går i en skola med höga krav och mycket läxor. Han hänger med på lektionerna, men läxorna blir inte gjorda och nu riskerar han att halka efter. När hans mamma försöker få honom att göra läxorna blir det konflikt, sonen blir arg och ledsen och det blir dålig stämning. Hur kan hon hjälpa honom att bli mer motiverad att göra hemuppgifterna?

Fråga: Jag vill fråga om ett problem som gått från att vara ett irritationsmoment till att verkligen oroa mig. Min son som är 13 år går i en skola med ganska höga krav, kanske lite för höga kan jag tycka. Eleverna förväntas klara mycket på egen hand och får väldigt mycket läxor. Min son har inga problem med att hänga med på lektionerna än så länge, men läxorna blir inte gjorda vilket vi också fått höra på utvecklingssamtal. Nu riskerar han att börja halka efter rejält.

När jag försöker få honom att göra läxorna blir det ofta konflikt. Ibland försöker han komma undan genom att säga att de redan är klara eller att han inte hade några. När vi väl jobbar med läxorna blir det mycket protester och han blir både arg och ledsen när han gör fel eller när jag försöker förklara saker för honom. Jag blir dessvärre också irriterad eftersom det känns som om han inte ens försöker och bara lämpar över allt ansvar på mig eller lärarna. Det slutar ofta med dålig stämning och med att inga läxor alls blir gjorda.

Jag vet inte riktigt varför det är så stort motstånd för honom att göra läxor. Han kan skjuta upp saker han ska göra i det oändliga och samtidigt som han säger att han inte bryr sig om hur det går i skolan tror jag att han har ganska höga krav på sig själv. Han har också alltid haft svårt för att fokusera på en sak i taget.

Hur kan jag peppa min son och hur mycket ska jag pusha?
Tacksam för svar

Svar: Tack för ditt brev. Du är på intet sätt ensam om att uppleva hemläxor som en återkommande huvudvärk. En aktuell svensk undersökning visade att en majoritet av svenska skolbarn var stressade över just läxor och prov. Dessutom tar det mycket tid från familjelivet och leder ofta till bråk och konflikter. Frågan är om de pedagogiska vinsterna med att ha hemläxor väger upp den tid och kraft det tar. Om man tittar på den samlade forskningen är det inte givet att länder eller skolor med många läxor har elever som presterar bättre.

Samtidigt kan du inte bara strunta i att sonen vägrar göra läxor. Även om elever i skolor som har många läxor kanske inte lär sig så mycket mer än andra, råkar din son gå i en skola som har höga krav. I en sådan skola kan elever helt enkelt behöva lära sig en del saker hemma för att klara prov och bedömningar. Om undervisningen framöver kommer att vila än mer på hemläxor kan dina farhågor därmed vara berättigade. Även om orsakerna till att barn vägrar göra hemläxor kan variera är bristande motivation något som ofta bidrar. Jag uppfattar att det även är så i ert fall. Frågan är alltså inte om, utan hur du kan motivera din son till att göra hemläxor.

Till att börja med vill jag uppmuntra dig till att fokusera på hur sonen jobbar med hemläxor snarare än hur mycket han gör det. I den forskning jag nämnde har man nämligen visat att tiden en elev ägnar åt läxläsning betyder mycket mindre än engagemanget och upplevelsen av läxläsningen. Du bör alltså hellre sikta på lite mindre arbete under trevligare former. Jag vet att många konflikter runt hemläxor handlar om krav på att barnen ska jobba ett visst antal sidor i boken.

Vad kan du då göra för att din son ska känna mer engagemang och glädje när han jobbar med läxor? Mitt förslag är att du börjar med att försöka komma överens med honom om hur ni kan göra. Välj ett tillfälle när han är på gott humör och inte har just en trave läxor hängande över sig. När, var och hur skulle han vilja jobba med läxor? Hur vill han att du ska hjälpa till? Vad vill han att du inte ska göra eller säga? Poängen är att ställa öppna frågor och ge honom mycket inflytande. Det är nämligen tydligt att motivation och engagemang ökar ju mer barn upplever att de har frihet att styra över skolarbetet. Inför samtalet med sonen kan det kanske också vara bra att ha en dialog med skolan om vilka krav de ställer och vad de tycker att han bör prioritera.

När ni sedan börjar jobba med en läxa finns det några saker du kan tänka på. För det första bör du fokusera på meningen och målet med den aktuella läxan. Vad är det han ska lära sig? Vad har man för nytta av det? Du ska förstås inte börja föreläsa om det utan prata med honom om vad han tycker. Man vet nämligen att ju mer föräldrar får barn att fokusera på själva ämnet, snarare än på prestationen eller resultatet, desto större bli motivationen och arbetsglädjen. Andra sätt att väcka sonens engagemang för en läxa kan vara att visa eget intresse för ämnet i fråga eller att försöka koppla läxan till något han är intresserad av. Poängen är att verklig motivation bygger på intresse för att lära sig något snarare än att enbart se pluggandet som ett medel för att klara provet eller få godkända betyg. Jag tror att de flesta föräldrar är medvetna om detta, men när det blir motstånd hamnar man lätt i diskussioner om konsekvenser. Då gäller det att försöka skifta fokus till själva ämnet igen.

Det kan förstås hända att din son inte ser någon poäng alls med läxan i fråga, eller helt enkelt inte vill. En lömsk fälla är att börja argumentera och försöka övertyga ett barn i det läget. Bekräfta i stället att det kan kännas meningslöst och tråkigt. Visa förståelse för att han blir arg och frustrerad när det blir fel. Om du visar empati för hans negativa känslor ökar chansen att han orkar försöka igen. I samma anda är det bra att undvika kravfyllda uttryck som ”du måste”, ”om du inte” eller ”annars”. Sådan kommunikation gör lätt att barnet tappar sin egen eventuella motivation och istället börjar protestera mot den upplevda pressen.

Du beskriver hur sonen blir arg när han gör fel och hur det kan leda till att läxläsningen avbryts. Jag förstår verkligen hur frustrerande det kan bli i sådana situationer, men jag vill uppmuntra dig att försöka lägga band på känslorna. Det finns flera studier som visar hur viktigt det är att föräldrar visar positiva känslor och är stödjande i samband med läxläsning, inte minst när något blir fel.

Därmed inte sagt att man ska försöka skyla över misstag och muntra upp barnet med glada tillrop. När barn gör fel, vet man att de både lär sig mer och mår bättre av att föräldrar backar till misstaget och varsamt hjälper dem att förstå vad som blev fel. I längden blir fel och misstag heller inte lika laddade om man visar att man kan prata om dem, även om det kanske inte går att göra just när känslorna svallar.

Till sist vill jag ge ett tips om en metod som ibland används för att hjälpa barn som har svårt med koncentration och uthållighet. De får använda ett slags läxdagbok där de före arbetet med en läxa till exempel noterar vad de ska plugga, hur länge de tänker sitta och hur de mår. När de är klara får de notera hur mycket de har gjort, vad de har lärt sig och återigen hur de mår. Genom dagboken blir barnet mer medvetet om hur det jobbar, vilket leder till bättre självdisciplin.

Finns det inte en risk att sonen fullständigt struntar i läxorna om du skulle börja kommunicera på det sätt jag föreslår? Det kan förstås inte uteslutas, men samtidigt verkar det inte fungera särskilt bra att ställa krav heller. Och faktum är att man i studie efter studie visar att föräldrar och lärare som stödjer frihet och självständighet hos barn når mycket längre än vuxna som försöker utöva kontroll. Barnen blir mer motiverade, mår bättre och presterar dessutom bättre. Det är kanske inte så förvånande om man byter perspektiv. Hur känns det om chefen säger att man måste göra en tråkig uppgift, att det får konsekvenser om den inte blir gjord och sedan kommer in stup i kvarten för att kolla att man jobbar?
Martin

Gå till www.forster.se/referenser141215 för att läsa mer om forskningen i svaret.

Min vän luktar illa – vad kan jag säga utan att såra för mycket?

En god vän sköter inte sin hygien och luktar så illa att omgivningen reagerar. Hur ska man agera för att hjälpa utan att såra? undrar dagens brevskrivare. Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag har en god vän som jag ofta umgås med. Vi har känt varandra länge och tycker om att vara i varandras sällskap. Problemet som har eskalerat genom åren är att vännen inte sköter sin hygien och väldigt ofta luktar riktigt illa. Inte bara lite armsvett utan hela kroppen verkligen stinker.

Jag vet att detta inte har att göra med hens ”personliga doft” utan att det är smuts då detta syns på kroppen och kläderna. Jag har inte velat säga något, då det finns många omständigheter som jag tror kan ligga till grund för det här, och för att jag fått känslan av att det är ett känsligt ämne för hen. Men nu har det börjat bli ohållbart och jag ser hur människor på till exempel tunnelbanan rynkar på näsan och flyttar sig en bit ifrån och att mina barn inte vill krama eller sitta i hens knä.

Jag har en tanke om att det hela handlar om att hen inte har fått lära sig det grundläggande i hygien och ”socialt beteende”.

Hen blev föräldralös tidigt och har vuxit upp i olika fosterhem för att vid 16 års ålder flytta hemifrån och fått ta hand om sig själv. Det är även mycket annat som ”saknas” i uppfostran, till exempel har vi blivit avvisade från en restaurang för att hen pratat alldeles för högt och inte ätit enligt normalt bordsskick.

Jag har absolut inga höga krav på hur man ”bör” bete sig och är absolut ingen stjärna i ämnet själv. Men nu har det gått för långt och det känns inte hanterbart längre. Jag har till och med börjat föreslå aktiviteter som innebär att vi måste duscha, till exempel att motionssimma, bara för att få hen att tvätta sig innan vi ska gå ut och äta. Hur kan jag tänka kring saker som dessa, bör jag säga något och hur i så fall?

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Du tar upp ett problem som jag är övertygad om att många berörs av, och funderar på hur de ska hitta en lösning. Hur förhåller man sig till en person som man tycker om och som man inte vill såra när denna luktar illa, och det är uppenbart att det förklaras av att personen inte sköter sin hygien?

Som människor vill vi fly det illaluktande. Det har haft ett överlevnadsvärde för oss. Men ibland härdar vi ut. För vårt instinktiva beteende kolliderar i dessa lägen med vår medvetna vilja att visa social hänsyn och inte såra en människa.

Visst kan vi dra slutsatsen att den som luktar illa bara inte sköter sig, och bli irriterade och kanske vara på väg att säga till. Men det finns utrymme även för andra tolkningar. Att den andra är oförmögen att sköta sin hygien. Kanske är personen i kris, psykiskt sjuk eller hemlös, även om det inte syns på ytan. Det håller oss tillbaka, och vi håller tyst och drar oss undan istället.

Detta är tyvärr också hur vi ganska ofta förhåller oss till en vän eller arbetskamrat, som luktar illa. Vi säger inget, börjar undvika personen, och i sämsta fall klagar vi över personen när denna inte är med. Annat som utlöser samma beteenden hos oss kan vara dålig andedräkt, säregna beteenden (som att prata högt, eller berätta sexistiska skämt) och udda klädsel.

Låt mig säga på en gång att jag uppskattar ditt förhållningssätt mycket. Din lojalitet, din vilja att förstå, och att du börjar tycka att det är dags att säga något på grund av omsorg om din vän. Ja, jag tycker att du ska ”säga något”, och jag ska strax ge ditt ett förslag på hur du kan göra det. Men låt mig först resonera med dig om hur det kan bli så att en person inte sköter sin hygien. Något som för de flesta av oss är något grundläggande och naturligt.

Du kan säkert ha rätt i att din väns utsatthet som barn och tonåring kan ha satt djupa spår i hens sätt att vara. Vi vet att det mycket är i samspel med en förälder, eller någon annan viktig vuxen, som vi lär oss de sociala färdigheter som vi behöver för att lyckas och må väl i vuxenlivet. Men i din väns liv verkar den närhet och den kontinuitet till vuxna som behövs för att detta ska inträffa ha saknats.

Du skriver inte om hur din vän lever i dag som vuxen. Har hen inom andra områden i livet lyckats kompensera för sin svåra uppväxt? Har hen ett bra liv, med vänner utöver dig, ett arbete som hen trivs med, och en kärleksrelation?

Om livet är besvärligt för hen inom flera områden kan det vara rimligt att betrakta hens svårigheter med hygien och även bordsskick i ett större sammanhang. Inom psykologin är det känt att brister i anknytning till förälder eller någon annan vuxen kan ge psykisk ohälsa av olika slag som vuxen, och brister i förmågan att svara upp mot vuxenlivets krav. I detta finns förstås ett stort lidande.

Är det så här för din vän så är mitt råd att du föreslår hen att söka hjälp. Ett alternativ är psykoterapi. I en psykoterapi kan man få hjälp att pröva nya sätt att resonera om de ”sanningar” som påverkar en, ifrågasätta deras giltighet, och att ändra sina beteenden. Det kan vara dyrt om man går privat, men ibland finns möjlighet att få psykoterapi inom hälso- och sjukvården.

Ibland finns ett samband mellan dålig självkänsla och att inte ta hand om sig själv. Möjligen kan det spela en roll för din vän. Självkänsla är den grundinställning som vi har till oss själva. Att ha upplevt sig älskad och sedd är till exempel viktiga faktorer för att utveckla en bra självkänsla. Det verkar som om det krävs att vi har en någorlunda bra självkänsla för att vi ska vara uppmärksamma och känsliga för andras omdömen och uppskattning, och bete oss på ett socialt accepterat sätt, och värna om våra relationer, privat och på arbetet.

Att ha känt sig sviken i nära relationer som barn och ung, särskilt dem som man var beroende av när man växte upp, kan kanske också spela roll. Svek gör att man kan få svårt att lita på och relatera till människor. På beteendenivå kan det visa sig på två motsatta sätt, ett överdriven beroende av andra, eller dess motsats, en överdriven självupptagenhet och närmast likgiltighet för andras reaktioner. Samtidigt finns ofta, som följd av den låga tilliten till andra människor, ett inslag av nedstämdhet som inte släpper taget om en. Den kan visa sig i bristande energi och svårigheter att ha hand om vardagen. Saker som att städa hemma, eller sköta sin hygien, kan kännas krävande och emellanåt som något som man ”bara inte orkar med”.

Så till vad du ska säga. När man vill hjälpa en annan vuxen gäller vissa grundläggande saker. Först: att våga fråga. Sedan att ge sig tid att lyssna, ge stöd och vara till hands ett tag. När du vågar fråga så använd dig gärna av reglerna för jag-budskap:

1. Berätta bara vad du sett och verkligen vet. Inga gissningar, och inte vad du hört av andra.
2. Berätta bara vad hen gjort i olika situationer där du varit med. Tala inte om egenskaper, bara konkreta beteenden.
3. Berätta bara vad beteendet har för konsekvenser för dig. Bara om dina egna tankar och känslor, inte om hur andra kanske kan påverkas.
4. Erbjud dig att prata om det som du tagit upp.

Så här kanske det kan låta: ”Kan jag prata med dig om något som oroar mig? När vi träffades förra gången luktade du lite illa. Din skjorta var smutsig. Det är andra gången den här månaden som du är ovårdad och luktar illa när vi träffas. Jag berörs så illa av detta, av den dåliga lukten och av att du inte tar hand om dig. Du är min vän, därför säger jag det här. Vad tänker du när jag berättar detta? Hur kan jag kanske vara till hjälp?”

Blir din vän arg, och försvinner, så påminn dig om att du har visat mod, vågat utmana ett tabu, inte för din skull enbart, utan på grund av omsorg om din vän och er vänskap. Men det som jag hoppas händer, och all erfarenhet talar för det, är att ditt samtal blir en vändpunkt och början till ett bättre liv för din vän.

”Hur kan jag hjälpa min sjuåring att bli lugnare?”

Sjuåringen är en livlig pojke som ofta ”låter mycket”. Han är för det mesta glad, men är också känslosam och blir lätt ledsen eller arg. Han har egentligen inga större problem, men hans mamma vill ha råd om hur hon ibland ska kunna lugna ner sonen – och hålla sig själv lugn, så att hon kan ge honom det stöd han behöver.

Fråga: Jag skriver för att jag har en pojke, nyss fyllda sju år, som har mycket energi och känslor. Han har svårt att sitta stilla om det inte är något intressant som han kan fokusera på. Det låter som drag som en normal sjuåring har. Det är bara det att jag som mamma blir så trött i huvudet av detta. Han sjunger ofta, gärna högt och samma text om och om igen.

Han är oftast glad, men är en känslosam person och blir lätt ledsen eller arg. Han har en två år yngre bror som är rätt busig och de leker gärna, men ofta blir det rätt högljutt.

Jag skriver för att jag som mamma vill få tips för att lugna ned min son och även för att hålla mig själv lugn. Jag orkar framför allt inte med ljud­volymen. Vi har gått coping-kurs och jag tycker verkligen att den var bra. Det hjälper att fokusera på det positiva och så. Men kan jag få min pojke lite lugnare?

Han kan koncentrera sig om det är tillräckligt intressant, gärna med tv-spel eller faktaprogram på tv. Han trivs bra i skolan och har bra med vänner. Han kämpar med läsningen, sitter och vänder sig i stolen och grejar med händerna, blir ledsen eller arg när det inte går bra att forma orden. Men han håller ut om han har sällskap.

Jag känner att han är en pojke som behöver mycket stöd och jag vill gärna vara det stödet. Men om inte mitt humör klarar hans rörighet och höga ljudnivå är det inte så lätt.
Tacksam för råd

Svar: Tack för ditt fina brev. Du sätter fingret på något viktigt i din kärleksfulla beskrivning av sonen. Han mår bra, har kompisar, trivs i skolan och verkar inte vara bråkigare än barn i allmänhet. Enda problemet är att han kan bli för högljudd och intensiv.

Jag tror att man kan förbise och förklara bort detta problem ibland – ett barn som bara är livligt gör ju inget ont. Eller: så länge det inte hindrar honom från att hänga med i skolan eller i relationer till kamrater är det ingen fara.

Men problemet med för mycket spring i benen är att det med tiden kan leda till andra problem. När omgivningen inte orkar längre börjar de reagera irriterat eller tappar humöret fullständigt. En till synes ganska oskyldig livlighet kan därmed bli grund för återkommande motsättningar och konflikter. Eller, precis som du skriver i ditt brev, hur ska du orka vara det stöd du vill vara?

Hur kan du lugna ned din son? Vissa förskolor och skolor har på senare år börjat med yoga, avslappningsövningar, mindfulness och massage på schemat. Många upplever att det bidrar till en lugnare stämning på flera sätt. Men stämmer det? Det finns en del forskning som tyder på att barnen bland annat blir lugnare och mindre överaktiva, men studierna är ganska små, visar inte på dramatiska effekter och håller varierad kvalitet.

Det är alltså osäkert hur mycket hjälp detta skulle innebära för er, men kan vara värt ett försök.

En annan sak som du kan göra är förstås att försöka skapa så goda förutsättningar som möjligt för fler lugna stunder i vardagen. Det gör du säkert redan, men det brukar vara värdefullt att noga tänka igenom vilka omständigheter som gör att problemen lättar eller tilltar.

Gör lite dagboksanteckningar och notera hur sömn, kost, olika aktiviteter, sällskap, miljöer eller leksaker påverkar sonen (och dig). Poängen är att leta efter mönster och försöka att skapa goda rutiner. Du kanske blir medveten om att det är vissa situationer som brukar bli särskilt påfrestande. Vad kan du i så fall göra för att underlätta i just dessa situationer?

Sedan återst år frågan vad du ska göra i stunden, när han stojar och hojtar som värst. Det är ofta svårt att finna på råd när man står mitt i stormen. Särskilt om det händer när han leker med sin bror eller kompisar, eftersom barnen förstås trissar upp varandra.

Det finns också baksidor med att försöka dämpa i stunden, även när man gör det på ett lugnt sätt. Risken är att man lägger lock på glädjen och entusiasmen, fast man egentligen bara vill sänka tempot eller volymen. Och har man tappat humöret lurar det dåliga samvetet runt hörnet: ”Varför röt jag till så hårt när han bara stojade och faktiskt inte gjorde någon skada?”

Jag menar inte att du aldrig ska försöka be honom att lugna sig, men mina förs­ta råd om att förebygga brukar ge mer. Det som också brukar vara fruktbart är förstås att jobba med sig själv och sin egen förmåga att stå ut med kaos. Vad kan du göra för att lugna ner dig själv?

Precis som man har prövat att hjälpa barn att finna lugn med hjälp av mindfulness eller liknande insatser, har man gjort det med föräldrar i flera studier. Ibland har enbart föräldrarna varit aktiva och ibland har både barn och föräldrar fått genomföra parallella övningar. Återigen handlar det om ganska få studier av varierad kvalitet, men med lovande resultat.

Ett alternativ är alltså att du prövar mindfulness eller liknande tillsammans med sonen. Det finns flera böcker och appar med övningar både för barn och vuxna.

Samtidigt finns det kanske en poäng med att du börjar göra det själv. Mind- fulness för föräldrar går framför allt ut på att hjälpa dem att acceptera och förhålla sig till omständigheter som inte går att förändra. Att släppa kampen som handlar om att förändra barnet och i stället fokusera på hur man själv kan förhålla sig. Jag gissar att du har tänkt i dessa banor, att döma av hur du formulerar dig i ditt brev, men ofta krävs det övning för att kunna acceptera och luta sig tillbaka när det väl gäller.

Jag tror att det kan vara bra om du försöker sortera bland situationerna som blir påfrestande. Finns det situationer då du kan avstå helt från att ingripa, där det är möjligt att låta stojandet pågå? Där ingen kommer till skada (utom dina trumhinnor)? Det är bra tillfällen för övning – att skifta fokus från oljudet till potatisskalningen eller vad du nu håller på med. Gör något aktivt om du för tillfället är sysslolös, och lämna rummet om det är nödvändigt att ta en paus.

När du däremot måste ingripa, som till exempel när det blir slagsmål mellan bröderna, är det förstås svårare att behålla lugnet och försöka acceptera läget. I de situationerna gissar jag att du, förutom att försöka acceptera, också får öva på att dämpa dig själv. Till exempel på att sänka din röst, att ha ett lugnare kroppsspråk och att använda färre ord.

Du nämner att ljudvolymen är en av de största utmaningarna. Jag vill därför avsluta med ett löjligt råd: öronproppar. Det funkar inte i alla lägen, men jag har träffat flera föräldrar som ändå har använt det. Om du till exempel ska laga mat en halvtimme kanske du kan sänka volymen den stunden.

Samtidigt kan det vara fel väg om du vill jobba med att acceptera oljud och stök. Om man gör allt för att dämpa oljudet kan man bli alltför upptagen av det. Ungefär som när man hör en mygga i sovrummet som man till varje pris måste utplåna innan man kan komma till ro. Då gäller det att dra ur öronpropparna och bara försöka vara i kaoset. En beskare men kanske starkare medicin.
Martin

Referenser till forskning som nämns i svaret: www.forster.se/referenser141201

Min man klagar på allt – men jag vill ändå inte lämna honom

De har det ofta rätt bra tillsammans, men mannens negativa inställning till allt är ett stort problem. Han klagar på det mesta och kan skälla ut henne inför barn­en för att hon ”uppfostrat dem dåligt”. Hon har föreslagit familjeterapi, men han vill inte. Trots allt vill hon inte att de separerar. Vad kan hon göra? Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag och min man har varit gifta i tolv år och har tre barn tillsammans. Vi har det rätt bra för det mesta, vi är väldigt olika till vår läggning, vilket kan vara bra, vi kompletterar varandra, jag är obotligt positiv och han säger i princip alltid ”nej, det går inte” om man föreslår något. Det leder till argumentation ibland, men när vi träffades tyckte jag att vi har något slags gemensam grundsyn på livet och det var vad jag fastnade för bland annat. Och det tycker jag väl än i dag, när han är okej och mår bra.

Men den här negativa inställningen till allt kan bli lite mycket ibland. Konkret, ett exempel:

Han kommer hem fredag kväll, kliver in sur genom dörren efter att ha haft en jobbig dag på jobbet, börjar klaga på allt. ”Varför ligger den här där? Varför har hon använt de här skorna i skolan? De blir skitiga.” Det eskalerar till: ”Du är inte rädd om dina saker, man kan aldrig köpa något fint till er, ni är inte rädda om era grejer!”

Jag står och fixar maten, och säger inte så mycket för erfarenheten har visat att det blir bara värre (vi slåss inte, dock). Han lugnar ofta ned sig om man inte säger så mycket, kommer då till sans och säger till och med förlåt ibland.

Men ibland hjälper inte det, vi bråkar mycket om barnen, han kan stå och skrika till mig inför dem att de är så dåligt uppfostrade och att det är mitt fel.

Jag skäms lite inför barnen över att bli behandlad så här, ibland kan han säga att allt är mitt fel. Vi separerade för några år sedan, men det blev i princip ännu värre. Jag bestämde mig för att försöka reda ut våra problem och gå vidare tillsammans, för jag klarade inte av att bara ha några veckor med barnen då och då. Ville inte heller ge barnen det livet. Jag har valt honom, jag har valt att skaffa tre barn med honom, allt jag vill är att vi försöker hjälpa varandra till en roligare vardag!

Barnen och jag gör ibland saker i smyg som vi vet att han skulle protestera mot. Han hatar när det blir kladdigt, stökigt med mera, så vi bakar helst när han inte är hemma. Häromveckan stod han och skrek i köket att han inte kunde ”leva med den här familjen” och att jag inte förstod hur dåligt han mår. Då tog jag kontakt med en psykolog och bokade en tid. ”Avboka den, vi har inte råd.”

Vi gick i terapi ett tag innan vi separerade men han betedde sig som en barnunge, det var noll samarbetsvilja. Kanske skulle vara annorlunda nu, men jag får till svar att vi inte har råd och tid.

Om jag kunde få några som helst goda råd om vad jag kan göra så är jag så tacksam! Känner mig som i en film eller bok ibland och jag skulle bli galen på tjejen som inte bara drar! Eller gör något.
L

Svar: Hej L! Det jag slås av när jag läser ditt brev är din uttalade ambivalens till din man. Du är mycket arg och besviken på honom för hans självupptagenhet och klagande sätt. Samtidigt verkar du känna en värme för honom, och ett behov av honom.

”Än i dag”, när han mår bättre, har ni det gemensamt som gjorde dig förälskad i honom. Du känner också att du har ”valt honom”, och det verkar vara en viktig känsla för dig. Men, och här uppstår ambivalensen, er relation har de senaste åren utvecklats på ett sätt som gör att er vardag inte är särskilt rolig längre, för att använda dina egna ord.

Visst, du har tankar om att ”bara dra”, men er förra separation avskräcker. Så att göra något handlar för dig om att du genuint vill hitta sätt att få det bra er emellan igen, och rädda äktenskapet.

Jag anar att personer i din omgivning har gett dig rådet att skiljas, men jag vill i mitt svar utgå ifrån hur du ser på situationen. Så låt oss resonera om vad du kan göra för att ni ska kunna hitta tillbaka till varandra eller separera. Som jag läser ditt brev verkar separation inte vara ett alternativ som du överväger just nu. Det är dock mitt råd att du funderar på det om du provar andra vägar att gå och det inte fungerar.

Mitt första råd är att du går i parterapi och förmodligen får du gå för egen del nu. Åtminstone till en början, utifrån vad du berättar om din man är det väl troligast att han kommer att säga nej.

Det är fullt möjligt att gå i parterapi eller familjeterapi för egen del. Målet kan då vara att du ska upptäcka och lära dig sätt som gör att ni kan börja prata med varandra igen, separera eller något annat …

Du berättar, som jag uppfattar det, att ni har fastnat i ett mönster av påtryckningar och anklagelser. I parterapi som psykologisk metod beskriver man hur detta mönster, när det väl fått fäste, blir till en fälla. Oavsett vem som har gjort rätt eller fel känner båda sig hjälplösa, och ensamma med sin upplevelse av att det bara är man själv som är låst och övergiven.

Möjligen är det så att det är du som får ta initiativet till att ni ska börja samtala på ett respektfullt och ärligt sätt med varandra igen – vilket jag också har intrycket av att du vill försöka med, åtminstone en gång till. Men du behöver nog skaffa dig en del färdigheter för detta, och det är vad du kan få i par- eller familjeterapi. Liksom uppmuntran och coachning när du börjar använda dig av det ni resonerat om i terapin för att minska avståndet er emellan.

Jag tror också att en par- eller familjeterapi är en viktig möjlighet för dig att ”få prata av dig” när det känns tungt, och bli förstådd och bekräftad.

På sikt är förstås målet att även din man ska vilja förändra sig. För att man ska växa tillsammans behöver det finnas en vilja från båda att förstå sin partner, och att se närmare på sig själv och sin roll i det som händer. Jag vill understryka det.

Du kan ta initiativet, och du kan visa din goda vilja och omsorg om ert äktenskap, men det är förstås så att din man också måste svara på det du gör för att det ska vara meningsfullt för dig att fortsätta. Jag skulle vilja be dig att fundera på var dina gränser går, när får det vara nog för dig? Vilket känslomässigt pris är du beredd att betala för att stanna tillsammans med din man? Självklart är du den som vet detta bäst, men fundera gärna, och, om det är möjligt, prata med dina barn om det. Det finns en risk att ni vänjer er och accepterar din mans beteende som normalt, när det inte är det. Professorn Eva Lundgren har myntat begreppet våldets normaliseringsprocess som är beskriven bland annat i min bok ”Motiverande samtal i arbete med våld i nära relationer”.

Det finns olika former av par- och familjeterapi. Den jag känner till, och gärna rekommenderar utifrån det du berättar i ditt brev, är parterapi på beteendeterapeutisk grund. En sådan har fokus på framtiden, och arbetar med ett lösningsfokuserat förhållningssätt med tydliga mål för terapin. Du kan läsa mer om denna variant av parterapi i boken ”Par i beteendeterapi” av psykologerna Therese Anderbro och Liv Svirsky.

För att ha kraft att börja en förändringsprocess behöver du också ta hand om dig själv. Jag anar att situationen som den är sliter en hel del på dig, och det kommer ju att dröja ett tag innan det blir bättre. Här är några råd:

Fortsätt att prata med dina vänner, och skriv gärna dagbok. Det hjälper dig att få perspektiv och bearbeta det som händer. Det är också ett bra sätt att förbereda dig för den terapi som du kanske väljer att gå i.

Ge dig egen tid. Jag inser att i en trebarnsfamilj är det inte så lätt. Men prova gärna att schemalägga tid som du fullt ut äger för egen del, och gör något som gör dig glad eller avkopplad på den tiden. Det kan räcka med en timme två gånger i veckan för att göra skillnad för ditt mående.

Använd avslappning. Det finns många appar i dag, som har ett bra innehåll. En sådan är ”Dagliga droppar mindfulness”.
Liria