”Min sambo hotar med att jag inte ska få träffa dottern”

Hans sambo har en allt mer dömande inställning till andra människor, exempelvis missbrukare. Han har ett förflutet med missbruk och kriminalitet och har svårt för hennes dömande hållning till andra. Nu säger hon att om de går skilda vägar så kommer hon att använda hans förflutna för att hindra honom från att få träffa dottern. Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag är en kille som är strax under 30 och som har börjat reflektera mycket över min tillvaro och dess innehåll. Det handlar mycket om min sambo. Hon uttrycker främlingsfientliga åsikter och har en dömande inställning till allt som avviker från hennes normer.

Annons:

Själv är jag mer öppensinnad och jobbar med att ha kontakt med mina känslor. Har gjort en resa från ett liv innehållande kriminalitet och missbruk och kan relatera till andras situation genom mina egna erfarenheter.

Jag upplever att hennes dömande inställning blir starkare och starkare och hon verkar totalt sakna medvetenhet kring detta. Jag har tagit upp detta och då blir hon arg eller ledsen. När jag föreslår terapi säger hon: ”Säg bara hur du vill att jag ska vara.”

Min önskan är ju att hon kan må så bra i sig själv att hon slipper döma personer som har det jobbigt på olika sätt. Vad tjänar man på att trampa på andra som har det jobbigt? Jag tar själv illa upp när hon gör det och mår dåligt av det.

När vi träffades hade jag precis avtjänat mitt sista straff och börjat arbeta. Vi flyttade ihop ganska tidigt och hon var ett jättebra stöd på många sätt. I dag talar hon illa om personer som missbrukar och när jag påpekar det säger hon att jag inte är ”sådan”. Vet inte vad hon menar med det, men hon verkar ha problem med att acceptera att jag faktiskt har varit ”sådan”.

Vid ett tillfälle uttryckte jag att det inte kändes bra och att jag funderade på om vi skulle gå skilda vägar. Då sa hon att hon i så fall skulle se till så att jag och vår gemensamma dotter inte får träffas igen. Hon sa också att hon inte drar sig för att använda mitt förflutna för att få sin vilja igenom.

Om jag lämnar henne kommer hon att må jättedåligt och jag vet inte hur det drabbar vår dotter. Samtidigt tror jag att hela familjen skulle må bättre om hon fick en chans att prata med någon om detta. Först av allt måste hon ju förstå att hon inte mår bra, tyvärr känns det väldigt avlägset.

Vad ska jag göra? Det känns minst sagt märkligt att leva i en relation som hålls ihop av hot. Min sambo har många fina sidor men dessa överskuggas av allt dömande.
Orolig

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Låt mig först säga att jag imponeras av hur du använder dina svåra livserfarenheter för att vara inkännande och respektfull i förhållande till andra människor. Du framstår för mig som en tolerant och ödmjuk person. Jag anar att du utifrån egen erfarenhet vet att livet ger oss olika förutsättningar, och att bakom etiketter som missbrukare eller kriminell finns unika människor. Som det sällan är lätt att döma när man vet deras historia och känner dem som människor. Är det så att din sambo inte har de livserfarenheter som ofta underlättar för oss att vara medkännande och empatiska?

Ni har två problem som jag läser ditt brev. Din sambos intolerans och fördomsfullhet som gör att hon känns allt mer främmande för dig. Och hennes beroende av dig, som gör att hon hotar dig med att du inte ska få träffa din dotter om du lämnar henne.

Jag får intrycket att det inte finns så mycket förtrolighet kvar er emellan. Du verkar bli avvisad, eller hotad, när du bjuder in till att prata om det som oroar dig, och som gör dig besviken på henne.

Du kan försöka igen samtidigt som jag tror att det klokaste är att du går i familjeterapi för egen del en tid. För att göra dina tankar och dina känslor för din sambo och er relation ännu tydligare för dig, och för att med hjälp av en familjerådgivare hitta sätt att göra det möjligt att ha genuina samtal med din sambo.

Det finns sätt att komma förbi den blockering som uppstått er emellan. Du behöver både råd om hur du ska gå tillväga och övning i att använda råden. Det kan du få inom ramen för en familjeterapi på egen hand. Familjerådgivare finns anställda inom kommunen där du bor.

Detta kan vara första steget, att ni börjar samtala med varandra i egentlig mening. Sedan kvarstår att du verkar känna dig allt mer främmande inför din sambo och hennes intoleranta hållning till människor som är i underläge.
Varifrån kommer fördomar och intolerans? Vi människor har en tendens att kategorisera. Ur ett evolutionärt perspektiv har detta varit till nytta en gång i tiden. Det gjorde att vi snabbt kunde identifiera någon som vän eller fiende. Inom socialpsykologin talar man om i huvudsak två förklaringar till fördomar. Den ena är okunskap. Föreställningarna om ”de andra” bygger inte på fakta utan på förenklade kategoriseringar. Den andra är frestelsen att inta ett överläge, och dela in människor i bättre – dit man själv hör – och sämre, som är de andra.

Ibland är den här tendensen ett uttryck för rädsla eller känsla av socialt underläge. När vi ”tänker” våra fördomar är ett område i hjärnan aktivt som heter amygdala, eller känslo­hjärnan, som är kopplat till upplevelser av rädsla.

Du skriver att din sambo ”inte mår så bra”. Kanske det spelar viss roll för hur hon tänker och beter sig. Och det handlar inte om att ursäkta henne och tillåta henne att fortsätta som hittills utan om att försöka förstå mer för att hjälpa till en förändring.

Inom socialpsykologin talar man om olika strategier för att minska fördomar och intolerans. Den grundläggande strategin är att lära känna dem som man fruktar eller föraktar, och upptäcka att de inlärda föreställningarna inte alltid stämmer. Jag tror att du har en unik möjlighet att hjälpa din sambo att bli tolerantare, genom att berätta om dina erfarenheter som missbrukare och kriminell och de människor som du då hade omkring dig. På ett ömsint och varsamt sätt, så att du med dina berättelser utmanar hennes fördomar och förenklade föreställningar.

Jag tror att du med hjälp av familjerådgivningen hittar sätt att få henne att förstå rimligheten i och värdet av att hon lyssnar mer på dig.

Det finns ytterligare ett problem, och det är att din sambo hotar att hindra dig från att träffa er dotter om du lämnar henne. Här tycker jag att du ska vara mycket tydlig och säga att du inte accepterar hot av detta slag och att du inte vill att det ska komma dit, det vill säga att ni skiljer er. Att du vill rädda er relation men att det samtidigt är så att om en separation blir aktuell så kommer du att hävda din rätt som pappa, och att din hållning är att ett barn inte ska bli offer i en konflikt mellan två föräldrar. Och att varje förälders mål förstås ska vara att se till barnets bästa, och inte låta det bli indraget i föräldrarnas problem.

Det är visserligen så att pappor diskrimineras i rättegångar om vårdnadstvister. Möjligen ska du också för att minska din egen oro kontakta en familjerättsadvokat och höra hur hen bedömer ditt utgångsläge. Vad brukar hända? Vilka regler gäller?

Varma hälsningar och sköt om dig!

Liria

”Kan vi säga till vår svärson att han är för hård mot barnen?”

Hur mycket kan man som mor- och farförälder lägga sig i barnbarnens uppfostran? Mormor och morfar tycker att deras svärson är för hård och nedvärderande mot sina två pojkar. De tycker också att det märks att barnbarn­en mår dåligt av detta. Ska de våga ta upp problemet, och i så fall hur? Psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga: Vi har två härliga barnbarn som är som barn är mest, lite busiga men inte mer än så. De är ofta hos oss och har varit det sedan de var små. Sover över några nätter då och då och både de och vi tycker det är härligt. Det är underbart att få uppleva deras utveckling och vi känner att vi har en bra relation till dem. De vill gärna komma och vi hittar på mycket. Badar, cyklar, går på museer med mera.

Problemet vi upplever nu är att vår svärson, killarnas pappa, är väldigt sträng. Är det inte datorförbud så är det godisförbud. Han nedvärderar killarna hela tiden inför andra/oss och säger att de har fel och inte kan, etcetera, på ett väldigt arrogant sätt. Särskilt den äldsta killen får utstå mycket av detta och mår dåligt. Det har gjort att han fått ett självhävdelsebehov. Han försöker hävda sig och få rätt i allt när han är med oss, vilket vi tyder som ett försök att kompensera den nedvärdering han utsätts för av sin pappa.

Pappan visar heller inte några varma känslor för sina killar, engagerar sig inte mycket i dem utan prioriterar sina egna intressen. Vi skulle önska att få se honom krama om dem och tala om att de är härliga – vilket de verkligen är. Till saken hör att pappan själv har haft liknande upplevelser under sin uppväxt. Vi tror att han nu upprepar det med sina egna barn.

Vår dotter borde reagera på detta eftersom hon har en helt annan inställning till barn. Hon har ibland antytt att hon tycker att pappan är för hård, men verkar inte tala med honom om detta/göra något åt det.

Vad kan vi göra? Ska vi tala med vår svärson/vår dotter?
Morföräldrar

Svar: Tack för ert brev och jag förstår verkligen att ni känner vånda och maktlöshet över barnbarnens situation. Det är svårt att veta om och hur man kan lägga sig i uppfostran av barnbarn. Precis som er fråga antyder kan det vara känsligt oavsett om ni pratar med er dotter eller svärsonen. Samtidigt verkar svärsonens samspel med barnen vara klart dåligt, så något måste ni göra. Även om det är ganska uppenbart vad han gör fel, vill jag inleda med att diskutera det innan jag återkommer till frågan om vad ni kan göra.

Svärsonens sätt att nedvärdera pojkarna är förstås helt oacceptabelt. Det finns ju också en risk för att det låter ännu värre när ni inte är med. Detta beteende ser jag som allvarligast av det ni räknar upp och bör kanske prioriteras om ni tar upp problemet. Det säger sig självt att taskiga kommentarer från föräldrar får barn att må dåligt, men det finns också forskning som bekräftar att det är särskilt illa i jämförelse med andra föräldrabrister. Ni skriver att er dotter inte verkar tala med pappan om problemet, men hur reagerar hon i dessa situationer? Tar hon pojkarna i försvar? Försöker hon släta över? Hennes reaktioner är förstås också viktiga och kanske lättare för er att påverka.

Bristen på värme och engagemang är förstås också ett stort problem. Samtidigt är det något som er dotter till viss del kan kompensera för. Hon kan inte få en nedvärderande kommentar från pappan att bli osagd, men hon kan vara en trygg och varm förälder att knyta an till i brist på en engagerad pappa.

Bristen på värme gör också pappans stränga krav och regler till ett större problem. Just den kombinationen brukar man inom forskning kalla för auktoritärt föräldraskap vilket är tydligt kopplat till exempelvis lägre självkänsla hos barn. Att ha godis- eller datorförbud behöver alltså inte innebära problem i sig, så länge föräldern samtidigt är varm och stödjande. Och i era barnbarns fall finns det åtminstone en förälder som kan stå för de sidorna.

Ni tror att pappans kyliga relation till pojkarna har med hans egen uppväxt att göra. I så fall behöver han antagligen jobba en hel del med sig själv för att kunna få en bättre relation till pojkarna. Frågan är förstås om han är intresserad av det. Sedan finns det givetvis andra möjliga förklaringar till att pappans beteenden. Exempelvis brukar problem i relationen mellan föräldrarna kunna leda till svårigheter i relationen mellan föräldrar och barn. Det gäller inte minst om man har konflikter om barnuppfostran. Er dotter och svärsonen kanske har en sådan konflikt även om ni inte får se den. Hur verkar deras inbördes relation vara i allmänhet? Ofta kan parterapi innebära lika mycket hjälp för barnen som för föräldrarna.

Hur ska ni ta upp detta med föräldrarna? Jag vet inte hur er relation till svärsonen ser ut, men jag gissar att ni inte står varandra så nära. Jag tror därför att ni har betydligt större chans att lyckas påverka situationen om ni pratar med er dotter. Det kan ju hända att hon är helt mottaglig för ett sådant samtal och uppskattar ert engagemang. Det kan ju också hända att hon känner sig anklagad eller blir ledsen över att ni uppenbart ogillar hennes mans sätt att vara pappa. Hon kanske också vill vara lojal mot honom och därför undviker att prata öppet med er om problemet. Jag ska ge några råd som kan öka chansen till ett bra samtal.

Det är bra att öppna samtalet ärligt och förklara med något konkret exempel varför ni är oroliga. Prioritera någon del i pappans beteende ni tycker är särskilt angelägen, eller som ni tror är lättast att prata om för er dotter. Det kan också vara bra att fokusera på hur pojkarna mår och prata mindre om pappans brister. Ett exempel på inledning kan vara: ”I går när vi var här såg vi att pojkarna blev ledsna när pappan sa till dem. Vi har tänkt på att han kan säga sådana saker ibland till pojkarna och känner oss oroliga för det. Hur ser du på det här?”

En poäng är att hålla beskrivningen av problemet ganska kort och sedan bolla över till dottern. Ställ frågor och lyssna på ett bekräftande sätt, så ökar chansen att hon öppnar sig. Upplever dottern alls det här problemet? Har ni fått en felaktig bild? Hur uppfattar hon att pojkarna reagerar? Hur brukar hon reagera när ni inte är med? Har hon pratat med pappan om detta? Upplever han problemet på något plan? Har de pratat om att göra någon förändring? Har hon själv försökt göra något år problemet?

Låt dottern utveckla sina egna lösningar och ge bara råd om hon ber om det. Ett sådant råd skulle till exempel kunna vara parsamtal om dottern redan har försökt att prata med pappan utan framgång. Även om de inte har uppenbara problem i sin inbördes relation kan parsamtal vara en bra utgångspunkt för diskussioner om barnuppfostran. Det är lättare att nå förändring om man utgår från problemet som gemensamt, oavsett hur mycket man tycker att det mest är en av föräldrarna som gör fel. Som sagt – er dotters reaktioner i samband med pappans beteenden kan vara en viktig del av problemet eller lösningen.

I mitt svar har jag utgått från att er bild av situationen är riktig. Det är alltid svårt att som utomstående veta vad som faktiskt händer i en familj. Jag tror att ni är medvetna om detta och därför har varit försiktiga. Man kan hoppas att ni av något skäl har fått en överdriven uppfattning om pappan och att han har positiva sidor som ni inte ser. Om det däremot skulle visa sig att er bild är riktig, tror jag att det enda ni kan göra är att försöka stödja er dotter till att förändra situationen. Fast ni bidrar ju också redan med det en mormor och morfar verkligen kan göra – att erbjuda en trygg famn för pojkarna att vila i när det behövs.
Martin

Läs mer om forskningen i svaret: www.forster.se/referenser141020

”Min man tar avstånd från min familj – vad ska jag göra?”

Hennes man tycker att hon har ett ”för nära” förhållande till sina föräldrar och syskon och att hon faller in i en ”barnroll”. Själv är han avståndstagande i sin kontakt med hennes familj. Hon blir både arg och ledsen. Samtidigt vill hon vara lojal mot sin man. Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Hej! Jag skriver för att fråga om hur jag ska lösa den minst sagt stela relationen mellan min man och mina föräldrar och syskon. Jag är tillsammans med en man sedan femton år, vi är gifta och har tre barn ihop. Vi älskar varandra mycket, trots att vi bråkar ganska ofta om allt möjligt.

Jag tycker att vi har ett lyckligt och starkt förhållande, men på ett område återkommer konflikterna och det är när vi ska träffa min ursprungsfamilj. Han tycker att jag har ett för nära förhållande till dem, att vi fortfarande faller in i föräldra- och barnroller när vi ses. Att jag kallar dem mamma och pappa tycker han till exempel är ett tecken på att vi fortfarande är för mycket föräldrar och barn i relation till varandra. Han själv kallar sina föräldrar vid förnamn. Han tycker också att jag går in i en barnroll när vi ses och att om jag ber min pappa, som är mycket bra på teknik och husrenoveringar, om hjälp med att till exempel välja ut nytt golv så är det ett tecken på att jag fortfarande är beroende av honom.

När vi träffar dem är min man alltid avvaktande och håller sig i bakgrunden. De första åren var de nyfikna på honom, ställde frågor om hans jobb och hur han mådde, men när de bara fick så gott som enstaviga artiga svar och inga följdfrågor gav de upp. Min ursprungsfamilj känner ju av den här spänningen, och har frågat ett par gånger om min sambo inte tycker om dem. Jag vet aldrig vad jag ska svara på det och försöker ge något undvikande, utslätande svar.

Den här sommaren deklarerade han tidigt att han inte ville umgås med dem på landet, som vi brukar göra någon vecka per år eller så. Samlingarna på landet är för mig en viktig sammankomst där vi får möjlighet att umgås och ta igen att vi kanske inte hinner ses så mycket i vardagen. Särskilt mitt syskon tog illa vid sig av det och kände sig avvisad, blev sårad och arg på mig som fick förklara att vi ville vara själva i stugan.

Min man har ett moget förhållande till sin ursprungsfamilj och även om han ibland kan bli irriterad på sina föräldrar, som man kan bli, så hanterar han dem på ett vuxet sätt. Det är därför jag är så förvånad över att han inte kan hantera min familj lika moget. Han säger att han har valt att leva med mig, inte med min familj. Själv tycker jag mycket om hans familj och släkt och umgås gärna med dem på helger och semester.

När de här situationerna uppstår vet jag inte hur jag ska göra och det gör mig både ledsen och arg att han inte anstränger sig för min skull, och ger dem en chans att lära känna honom. Jag vill vara lojal mot honom, men jag vill också skydda min ursprungsfamilj och inte tala om vad han egentligen tycker om dem. Det skulle göra dem ledsna.

Jag känner att jag glider längre och längre bort från min ursprungsfamilj. Ibland fantiserar jag om att bara skita i min barnsliga mans inställning, sluta skydda honom och förklara läget för min ursprungsfamilj, så att de i alla fall inte tror att det är jag som tar avstånd ifrån dem. Men då skulle stämningen bli väldigt ansträngd på framtida träffar och det kanske inte skulle gagna någon. Hur ska jag göra? Ska jag sätta mig ner med mina föräldrar och syskon och förklara läget eller ska jag fortsätta att vara lojal mot min man?
Lojal hustru

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Du skriver om något som jag tror många kan känna igen sig i. Problem i relationen till svärföräldrar och övrig släkt är ett de vanligaste problemen som par brukar presentera när de kontaktar psykologer och psykoterapeuter för parterapi. Att leva ihop med någon innebär ju nästan alltid att man får en ny familj. Risk finns ju att den nya familjen har vanor och värderingar kring hur saker och ting ska vara som känns främmande för en själv, och ibland svåra att acceptera. Oftast löser sig detta med tiden. Men ibland låser det sig. Som det verkar ha gjort för er.

Låt mig säga på en gång att jag tror att det bästa för er på sikt vore att ni tillsammans kommer överens om att gå i parterapi. Jag inser att det kanske inte är helt enkelt att bli överens om. Men jag har några skäl. Jag ska strax återkomma till dem.
Men först en annan sak. Du frågar vem du ska vara lojal mot. Mitt svar på detta är att du ska vara lojal först och främst mot dig själv! Du vill träffa din ursprungsfamilj mer. Mitt förslag är att du gör detta, i den utsträckning du vill, men på egen hand, eller med dina barn. Det har förstås flera fördelar. Träffar du dem på egen hand så blir det mer okomplicerat och lugnt, både för dig och för dem. Kanske en del i detta är att din man slutar träffa din familj, eller gör det mycket sällan. Men det innebär förstås att du måste berätta för dem hur det ligger till med din mans sätt att se på dem.

Men har de inte redan förstått? Och har de inte det, så kanske de har rätt att få veta hur det ligger till så de slipper ha så mycket fantasier om vad som händer. Nästan alltid är det befriande att få veta vad som gäller. Jag undrar också om dina barn. Vill de inte träffa sina morföräldrar och andra nära släktingar? Väljer du en lösning i den här riktningen så får även de fler möjligheter till detta. Om din man vägrar dig detta så är min uppfattning att det är ett uttryck för självupptagenhet och ett kontrollbehov som du förstås inte ska behöva acceptera.

Så till mina skäl till att det kanske vore klokt att ni går i parterapi. Det första skälet är att du verkar ha hamnat i ett underläge i förhållande till din man. Jag kanske har fel. Men när jag läser ditt brev, och särskilt om händelsen i somras, så får jag intrycket att det har uppstått det som inom parterapin kallas en asymmetri eller obalans er emellan. Som innebär att det är din man som ställer krav och styr medan du mer anpassar dig.

Det andra skälet är att ni verkar ha fastnat. Långvariga konflikter har ofta som konsekvens att man blir allt mer låst i sina uppfattningar. Och ibland hamnar i fällan att man tror sig vara ensam om sin upplevelse av att saker och ting är orimliga och av att ”det här ska man inte behöva utsättas för”. Så jag tror att ni behöver professionell hjälp för att bryta det ”ställningskrig” som verkar ha uppstått er emellan.

Läs gärna boken ”Par i beteendeterapi”, av psykologerna Therese Anderbro och Liv Svirsky, för att få en tydligare bild av hur en parterapi kan vara upplagd och ha för innehåll.

I boken finns några övningar som ni också skulle kunna pröva på egen hand. En sådan är det som kallas ”empatiskt möte”. Ett sådant sker genom att paret noggrant lyssnar till varandra för att få en djupare förståelse för hur den andra tänker och upplever problemet. En annan är att träna sig i färdigheten ”gemensam distans”. Ett sätt att göra detta är att paret föreställer sig att de placerar sitt problem på en stol framför sig och därefter, var och en, beskriver vad de ser. Under övningen ökar möjligheterna att paret ställer sig bredvid varandra och tittar på konflikten tillsammans, i stället för att stå på var sin sida och vara varandras motståndare. Detta är en mer intellektuell övning än den första som vill ge plats för ett genuint samtal utifrån de ”mjuka” känslor som ofta väcks.

På beteendeterapeutiska föreningens hemsida, www.kbt.nu, finns kontaktuppgifter till legitimerade psykologer och psykoterapeuter som arbetar med den här inriktningen.
Liria

Ebola är min dotters senaste skräck – hur ska jag hjälpa henne?

Trettonåringen är rädd för det mesta. Nu är det ebola som är orsak till den största oron och hon söker själv information på nätet, något som bara förstärker känslan. Psykologen Martin Forster ger i dag flickans mamma svar på hur hon ska hantera dotterns problem.

Fråga: Hej! Min dotter är tretton år gammal och har i många år varit rädd för det mesta som hon ser och hör.

I två år var hon rädd för att jorden skulle gå under år 2012. Det hade nämligen hennes storebror berättat om och om igen. Hon har nu tack och lov blivit av med just den rädslan. Men det dyker ständigt upp något nytt som hon blir rädd för.

Just nu handlar det om ebola. Dumt nog söker hon upp nya fakta om sjukdomen varje dag på internet. Därför har jag börjat ta hennes mobil då och då för att se vad hon söker på. Jag tror dock att hon raderar sina sökningar för att jag inte ska kunna se.

Hon har pratat med mig många gånger om det här, men jag blir lika arg varje gång. Hon behöver inte tänka på det där, tycker jag. Ebola finns inte i Sverige och det är en så liten risk att sjukdomen kommer hit. Men likväl är hon orolig för det och kan ligga vaken om nätterna med denna oro.

Hur ska jag hjälpa henne? Ska hon prata med någon om det här och allt annat hon är rädd för? Jag gillar inte att se henne så rädd och jag vet inte hur jag ska reagera när hon till exempel frågar om ebola kommer att komma till Sverige.

Svar: Tack för ditt brev. Det låter som om din dotter har det väldigt jobbigt och jag förstår att du också påverkas mycket av hennes oro. Jag tror också att problemet du tar upp har blivit vanligare i takt med att tillgången på medier har ökat dramatiskt senaste åren. Bara för fem år sedan var det få vuxna och ännu färre barn som kunde surfa på sin telefon. Samtidigt beror din dotters oro förstås inte enbart på nyheter och medier.

Problemen du beskriver påminner en del om ett brev jag svarade på tidigare (länk till svaret i DN den 17 februari 2014, se här intill) som handlade om generell ångest.

Samtidigt kan jag som vanligt inte ställa någon diagnos med enbart ett brev som underlag. Jag vet heller inte om dotterns oro är så omfattande att det över huvud taget är relevant att tala om diagnoser, men det låter som problemen upptar ganska mycket tid och innebär en hel del lidande.

Jag tycker därför att du ska kontakta en barn- och ungdomsmedicinsk mottagning (Bumm) eller barnpsykiatrin (Bup) och be om en bedömning.

Innan jag ger råd om hur du kan svara på din dotters oroliga frågor vill jag diskutera betydelsen av medierna. Hur mycket bidrar skrämmande information om Ebola till dotterns oro? Överdrivs betydelsen av medierna i den allmänna debatten? Det finns mycket forskning som har undersökt detta och svaret är entydigt: skrämmande information leder till ökad oro och rädsla hos många barn.

Det är därför bra att du har försökt att begränsa din dotters sökande efter information och nyheter om ebola.

Samtidigt verkar dina ansträngningar inte hjälpa och frågan är om du kan göra på något annat sätt. För det första brukar det vara svårt att kontrollera vilken information en trettonåring söker efter. I stället för att lägga kraft på att kontrollera hennes mobil tror jag att du kan nå längre genom att väcka hennes egen motivation till förändring.

Du har säkert försökt att göra det, men fortsätt i så fall med det. Motivation väcker man bäst genom att vara lyhörd och visa förståelse för hennes oro, samtidigt som man förklarar baksidorna med hennes beteende. Försök att nå fram till en överenskommelse som bygger på ömsesidigt förtroende, snarare än att du ska agera polis. Frågan är hur du kan göra detta och samtidigt handskas med din egen frustration och ilska.

Många föräldrar till oroliga barn blir arga, vilket leder till dåligt samvete, vilket i sin tur leder till att man kompenserar och kanske lugnar barnet lite för mycket. Små frågor och tecken på oro blir förstorade och uppmärksamheten riskerar att förstärka oron.

Jag vet inte om du känner igen dig i detta, men oavsett är ilska sällan hjälpsamt. Du kanske kan hantera den bättre om du släpper kampen att kontrollera din dotters sökande efter information. Det kan också bli lättare om du vet vad du ska svara när dottern ställer frågor till dig, vilket jag återkommer till.

Varför biter inte argumentet att det är så liten risk att ebola kommer till Sverige? Det beror på att oro inte är rationell. Människor har generellt svårt för att göra riktiga bedömningar av risker. Vi kan uppleva att det är stor risk att något ska hända trots att risken i verkligheten är minimal – och tvärtom. Därför kan vi vara livrädda för ebola men glatt cykla utan hjälm, fast det är oändligt mycket farligare.

Det finns en särskild tendens till att överskatta osynliga risker, som smitta eller strålning. En läskig hund kan man se och fly ifrån, men ebola kan finnas överallt. Eftersom din dotters oro inte är rationell så hjälper det inte att övertyga henne med logiska argument.

Det lömska med lugnande svar och argument är också att de bara lindrar oron för en kort stund, men i längden bidrar de ofta till fortsatt oron.

När din dotter kräver ett svar är det ungefär som att ta en Alvedon mot magsår. Ganska snart vill man ta en till tablett eftersom man inte har kommit åt roten till smärtan. Forskning har visat att man ofta måste lära sig att stå ut med ovisshet för att övervinna oro. Varje gång din dotter söker svar om ebola berövar hon sig själv den möjligheten. Oroliga barn blir ofta beroende av att få försäkran på detta sätt.

När din dotter ställer oroliga frågor bör du alltså försöka undvika att ge lugnande svar. Förklara varför och kom överens med dottern om vad du ska säga när hon ställer sina frågor. Det är bra att ge ett kort svar där du visar förståelse för oron utan att svara på själva frågan – ”Jag märker att du är orolig igen, men vi har ju pratat om det och jag kan inte ge dig fler svar än jag redan har gjort”. Det kan kännas empatilöst att inte svara, men dottern behöver inte uppleva det så om hon förstår dina motiv.

Samtidigt spelar det kanske inte så stor roll om du slutar att ge försäkringar, så länge din dotter fortsätter att söka information på annat sätt. För inte nog med att sådan information kan skrämma henne, den kan emellanåt också fungera som försäkran. I stället för att fråga dig om ebola kommer till Sverige ställer hon samma fråga till Google. Det lömska med detta är att informationen på nätet är obegränsad och går så snabbt att hitta. Även om hon får lugnande besked kan hon aldrig vara riktigt säker och kan genast leta vidare. Därmed får hon ingen chans att lära sig att leva med ovisshet.

Jag hoppas att du kan nå fram till din dotter med detta. Visa förståelse för att ebola eller andra saker är skrämmande och oroar henne, men försök att förklara baksidorna med att söka information.

Hennes utmaning är att ovissheten och oron först kommer att öka om hon slutar söka försäkran. Men kan hon motstå frestelsen att ta en ”Alvedon” kommer hon till slut att finna ovissheten mer uthärdlig. Då kanske hon kan börja grubbla över vanliga tonårsbekymmer i stället för katastrofer och sjukdomar.
Martin

Läs tidigare svar på bloggen: blogg.dn.se/fragainsidan/2014/02/17/hur-kan-jag-fa-min-dotter-att-sluta-vara-radd/
Du kan också läsa på www.forster.se/referenser141006

”Jag tycker att det är tråkigt att äta – vad ska jag göra?”

Vad gör man om man tycker att det är tråkigt att äta och har svårt att få i sig tillräckligt med mat? Veckans frågeställare vill gärna äta ordentligt men känner sig ”matless”. Alla försök att med olika knep försöka äta mer har runnit ut i sanden. Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga: I många år nu har jag haft problem med att äta tillräckligt. Jag gick till psykolog för några år sedan på grund av depression och efter månader av samtal upptäckte psykologen att jag inte åt normalt. Detta har pågått sedan högstadiet. Jag hade inte tänkt på det själv innan hon frågade hur, och hur mycket, jag äter. Vi gjorde en lista på hur mycket mat man ska äta per dag, och lite förslag på vilken typ av mat.
När jag slutade hos psykologen föll jag tillbaka till gamla vanor och jag har verkligen försökt allt för att äta rätt, men jag får inte till det!

Jag har ställt larm och gjort maten klar inför varje dag, jag har skrivit listor och scheman och jag har försökt att äta på fasta tider. Men av någon anledning rinner det alltid ut i sanden. Nu har jag haft denna störning så länge att jag inte ens vet hur mycket man ska få i sig varje dag, och det har blivit ett ok att hela tiden tänka på att jag måste äta.

Min psykolog tyckte att jag var konstig när jag berättade att jag tyckte det var tråkigt att äta och trodde inte på att det var så, trots att det verkligen är så det känns.

På en dag kan jag äta en macka och en liten portion middag. Jag äter inte så mycket frukt, och innehåller inte middagen grönsaker får jag inte i mig det. Jag har alltid gillat fisk, men tycker numera att det är svårt att äta, jag är aldrig sugen på fisk. Jag har väldigt svårt för att få i mig frukost, jag blir illamående. Och sedan glömmer jag att äta till långt in på dagen.

Jag har blivit ”matless”, och tycker det mesta är tråkigt om det inte är något nytt och spännande med starka smaker, men jag har ingen kraft att orka komma på och genomföra gigantiska matprojekt varje dag. Och jag blir så förvirrad av att ständigt läsa om vad man borde och inte borde äta, vad som är bra och vad som är dåligt, vilket gör att jag tappar modet och i stället inte äter alls. Min magsäck har blivit liten, och jag känner inte hunger innan jag blir illamående av hungern.

Vad kan jag göra? Hur kan jag få hjälp? Hur mycket äter man per dag? Finns det någon generell uppskattning av hur mycket en normal person äter? Finns det många som jag? Jag vill verkligen äta ordentligt, men det känns som värsta projektet och jag tycker, ärligt, att det är tråkigt att äta!
Matless

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Mitt råd är att du tar kontakt med någon av de speciella ätstörningsmottagningar som finns i ditt landsting. Ibland behövs remiss från vårdcentral. Men på flera ställen kan man själv ta kontakt. Du vill kunna börja äta ”ordentligt” samtidigt som du känner dig vilsen inför vad det innebär. Därför tycker jag att du behöver ha professionell hjälp med hur du ska få ordning på dina matvanor.

Utifrån det du beskriver kan man undra om du kanske har anorexi. Jag har för litet underlag för att kunna svara på den frågan, men du kan få en kunnig bedömning när du söker professionell hjälp. Anorexi är en ätstörning som innebär att man bantar så kraftigt att man kan svälta sig själv. När man har anorexi är man mycket rädd för att gå upp i vikt. Man upplever att man är tjock även om man väger för lite. Svåra upplevelser, en kris i familjen eller bantning är vanliga utlösande faktorer. Du skriver inget om ifall något av detta haft betydelse för dig.

Professor Ata Ghaderi, en av Sveriges främsta specialister på ätstörningar, brukar påpeka att det finns en grupp personer som inte uppfyller kriterierna för anorexi och bulimi, men som ändå har påtagliga problem med ätstörningar – och som är i behov av professionell hjälp i lika stor utsträckning som de med anorexi och bulimi. Så kontakta gärna en ätstörningsmottagning och resonera om vad du kan göra, och vilken hjälp du kan få. För att komma dit du vill, att få ordning på dina matvanor igen. De frågor som du har i ditt brev är en bra utgångspunkt för ett första samtal. Du kommer att få både utförliga och kunniga svar på dina frågor.

Det finns också frivilligorganisationer som vänder sig till dem som har ätstörningar. Du hittar några av dem på atstorningszonen.se och friskfri.se (Frisk & fri – riksföreningen mot ätstörningar).

Innan du kontaktar ätstörningsmottagningen ska du kanske fundera på om det finns något i din bakgrund som spelar roll dina matvanor. Eller om det bara handlar om att du är ”matless”. Ibland, men det gäller kanske inte dig, så finns vid ätstörning en del tankar och erfarenheter som vidmakthåller beteendet. Som till exempel ett slankhetsideal, eller mobbning under en period av övervikt. Kan detta eller något annat spela roll för hur du äter? Börja gärna med att reflektera över det och om du vill, skriv ner dina tankar och slutsatser.

Ett annat förslag är att du funderar på en annan möjlig orsak till din bristande matlust. Kan det vara så att du återigen är deprimerad? Det är kanske inte så att du har en egentlig depression. Det hade du förstås känt igen. Depression har tyvärr en tendens att återkomma.

Men det finns flera former av depression. En av dem är det som kallas dystymi. Det är en variant av depression som inte har samma djup som en egentlig depression, och därför är svårare att känna igen och förstå att man har drabbats av.

Dystymi är ett tillstånd som kännetecknas av att man sällan känner sig glad utan nästan alltid är något nedstämd, och tycker att livet ganska ofta är tungt. Brist på energi och uthållighet liksom dålig förmåga att komma i gång med saker är andra tecken.

Dystymi anses föreligga om man känt sig på detta sätt under minst två år. I ditt brev berättar du om en del som verkar peka i den riktningen. Som att du inte har någon kraft och lätt tappar modet.
Om du tycker att det möjligen kan ligga något i detta så är mitt råd att du träffar en läkare för att utreda om du kanske åter är deprimerad. Kontakta gärna din vårdcentral. Distriktsläkare har stor erfarenhet av att igenkänna och behandla depression av olika slag.

Fråga gärna också en läkare om du möjligen är undernärd, och be att få det utrett. Det finns en risk att du är det eftersom du inte bara äter lite utan även till stor del avstår från grönsaker och frukt. Undernäring kan leda till en ond cirkel av trötthet, nedstämdhet och bristande matlust!

Du berättar insiktsfullt om hur svårt det kan vara att vidmakthålla en förändring som man börjat. Med hjälp av psykologen som du gick hos fick du bra matvanor med hjälp av listor på hur du skulle äta på ett bättre sätt. Med efter ett tag föll du tillbaka i ”gamla vanor”. Och det är verkligen inte lätt att ändra på inlärda vanor. Men det går, även om det kräver sina särskilda strategier eller verktyg.

Jag föreslår dig att läsa två böcker ”Från självsvält till ett fullvärdigt liv: en ny KBT-metod i 6 steg” av Ata Ghaderi och Thomas Parling och ”Motiverande samtal i arbete med ätstörningar”, som jag skrivit. Min bok vänder sig i första hand till professionella. Men den kan också användas som självhjälpsbok. I boken finns övningar för att hantera sitt motstånd till att ändra sina mat­vanor, och fånga upp och förstärka sina egna skäl till att vilja äta bättre.
Liria

Vår fyraåring slåss och biter andra barn – vad ska vi göra?

Den fyraårige sonen hamnar i konflikter och har börjat bitas på förskolan. Föräldrarna känner att personalen har börjat stämpla honom som en ”bråkstake”. De är rädda för att det ska bli en ond spiral där sonen lever upp till den rollen. Och vad kan beteendet bero på? Psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga: Jag har en fråga som rör min son som är fyra år. Varken jag eller min man vet ärligt talat vad vi ska göra, vi känner oss fullkomligt maktlösa. Han har börjat bitas och slåss, både på förskolan och hemma. Han har alltid varit känslosam, lätt kunnat få utbrott, dock bara hemma. På förskolan har han beskrivits som en väluppfostrad kille, ”en liten farbror”, som leker och har en enormt utvecklad fantasi.

De aktuella problemen började före sommaren. Han blev arg på förskolan och hade konflikter med andra barn, även om han inte gav sig på dem fysiskt. Efter sommaren har problemen accelererat i och med att han började på en större avdelning. Han slåss, blir arg och springer iväg. Det största problemet är att han också kan bitas. En av pedagogerna följde med från den andra avdelningen och han är extremt ägande i förhållande till henne. Sonen, som aldrig ens varit mammig och som haft lätt att knyta till sig andra vuxna, har nu ett närmast osunt förhållande till denna pedagog. Inget annat barn får vara med henne.

Den nya avdelningen är större, det är öppna ytor och ganska mycket barn. Vår son är känslig, som sagt, och kan sitta i timmar i sitt rum och leka. Han har stort behov av att få vara ifred och bygga upp sina världar med djur, bilar och vad det nu kan vara.

Vi upplever att han bits när han inte får som han vill, men framför allt när någon tar hans saker. Han vill leka med vissa grejer och gå därifrån ett tag för att sedan komma tillbaka.

Han har ett väl utvecklat språk men jag upplever att han den senaste tiden närmast gått tillbaka språkligt. Åtminstone i de här situationerna. Han biter ihop käkarna, gör något fräsande ljud, och så smäller det. Sedan skäms han och springer iväg. När han lugnat sig kan han förklara vad som hände och han förstår mycket väl vad som är fel.

Förskolan är handfallen och vi märker att de börjar stämpla vår son som bråkstake. Allt handlar om dagens eventuella incidenter och vi får aldrig höra något bra han gjort. Bör vi prata om det som händer på förskolan med vår son?

Min största skräck är att detta eskalerar, men också att det blir en ond spiral. Att han börjar leva upp till rollen som bråkstake.

Svar: Många föräldrar känner den maktlöshet du beskriver när deras barn hamnar i bråk på förskolan eller i skolan. Att varje dag få höra om incidenter eller vänta på att någon ska ringa är väldigt tärande, särskilt som man inte har full insyn i vad som sker.

När barn bits brukar det väcka särskilt mycket oro hos både personal och föräldrar. Även om det är vanligt att småbarn kan bitas när de blir frustrerade, är det mindre vanligt bland barn som kan uttrycka sig verbalt. När sådana utbrott förekommer väcks ofta frågan om barnet har några särskilda svårigheter som behöver utredas och om det behövs professionell hjälp. Jag ska återkomma till det.

Till att börja med föreslår jag att ni är med några dagar på förskolan för att observera vad som händer. Syftet är att ni ska få mer underlag för att finna lösningar tillsammans med personalen. Finns det saker på den nya avdelningen som kan förklara varför sonens problem har ökat? Hur reagerar omgivningen när utbrotten uppstår? Begär därefter ett möte med förskolepersonalen då ni kan prata om vad ni har sett. Ta också reda på om förskolan har någon psykolog eller specialpedagog knuten till sig, som kan hjälpa till med observationer och handledning av personal.

Det kan hända att era besök och samtal med förskolan avslöjar att den nya miljön uppenbart inte passar er son. Ibland kan byte av förskola innebära lösningen på ganska allvarliga problem. Samtidigt gäller det att göra en ärlig bedömning av hur mycket problemen beror på förskolan respektive sonens egna svårigheter. Om problemen till större delen handlar om sonen själv finns risken att han misslyckas på nytt. Om ni överväger byte rekommenderar jag att ni gör studiebesök hos flera and­ra förskolor eller dagmammor och är öppna med att det finns problem.

Jag vill också ta upp några generella råd om vad förskolan och ni kan göra för att förebygga och mildra sonens utbrott. Du ser att sonen har börjat få rollen som bråkstake och befarar att han ska leva upp till det. Att bryta det mönstret är kanske förskolans viktigaste uppgift. När sonen slåss eller bits gäller det att snabbt avbryta situationen på ett sätt som väcker så lite uppståndelse som möjligt.

Generellt bör man lyfta undan ett barn från situationen och gå till ett ställe där det kan lugna ner sig. Barn som är fyra år vet i allmänhet att man inte får bitas eller slåss, så det tjänar lite till att förmana dem efter sådana händelser. När känslorna lagt sig kan man börja prata om händelsen och då i första hand fokusera på barnets känslor.

Det blir mycket lättare för ett barn att öppna sig om man först visar empati – ”Jag förstår att du blev jättearg när de tog din cykel”. Därefter kan man konstatera att det inte är okej att slåss eller bitas, samtidigt som man diskuterar alternativ – ”Vad kunde du ha gjort i stället?” Det är bra att hjälpa barnet att sätta ord på känslorna, vilket vissa barn har svårt för. Forskning har också visat att starka känslor mildras just när man uttrycker dem med ord.

Även om det är bra att prata om konflikter med barn på det här sättet bör man inte göra det varje gång något händer. Då riskerar man återigen att fastna i ett mönster av att barnet framför allt får uppmärksamhet vid sådana tillfällen, på bekostnad av att få synas i andra sammanhang.

Bör ni prata med sonen om händelserna på förskolan när han kommer hem? Spontant nej, såvida han inte tar upp det själv. De samtal som jag beskriver ovan funkar bäst om de sker i anslutning till en händelse. Passa i stället på att ta prata om konflikter som uppstår hemma när ni är närvarande. Då kan ni lotsa honom genom samtalet enligt råden ovan.

När ett barn får problem av olika slag undrar man såklart vad det beror på. Ibland fokuserar man för ensidigt på att leta efter orsaker som har med barnet självt att göra. Är han omogen? Har han kanske någon diagnos? Risken med det är att man missar förklaringar som har med omgivningen att göra, vilket också minskar möjligheten att finna rätt lösningar. Det är därför jag tycker att ni ska börja med de förslag jag ger ovan, som just går ut på att försöka skapa en så gynnsam miljö som möjligt på förskolan – och för att problemen tydligt förvärrades när sonen började på den nya avdelningen.

Det motsatta misstaget förekommer förstås också – att enbart söka efter förklaringar i omgivningen och därmed missa barnets egna svårigheter. Konsekvensen kan då vara att barnet inte får rätt slags stöd och fortsätter att misslyckas trots alla ansträngningar. Mitt råd är därför att inte vänta för länge med att söka hjälp via förskolan eller direkt hos exempelvis barnpsykiatrin.

Jag vill betona att ni kommer att behöva jobba med situationen på förskolan oavsett om ni söker professionell hjälp eller inte. Sådan hjälp kan dröja och din son behöver få det bättre nu. Dessutom brukar insatser från exempelvis barnpsykiatrin i regel innebära hjälp till självhjälp. Jag tror inte att någon psykolog kan hjälpa din son om det inte sker i samarbete med er och förskolan.

I slutändan är det alltså ni som får göra jobbet, men jag hoppas att ni kan få det stöd ni behöver för att klara det.

Martin

Hur säger jag till min man att hans åsikter tar död på vår kärlek?

När de gifte sig hade de samma politiska åsikter. Nu, tio år senare, har hennes man bytt sida. Han uttalar sig ibland rasistiskt, och pratar nedlåtande om arbetslösa. För henne är tron på människors lika värde grundläggande, och hon vill inte att barnen ska påverkas av hans hållning. Samtidigt är han på alla andra sätt ”den bästa i världen”. Vad ska hon göra? Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga
Hej! Detta är nog ett högaktuellt ämne såhär i valtider och jag har svårt att tro att jag är ensam om att ha ett förhållande som har detta dilemma. Det handlar om olika åsikter i politik inom ett äktenskap.
När jag och min man gifte oss så hade vi samma politiska åsikter, vi är båda uppvuxna på likartade sätt och i en miljö som påverkade våra politiska värderingar. Men efter tio år så började min make att svänga politiskt för att nu helt ha bytt sida.
Han har ibland uttalat sig rasistiskt, till en början som tysta kommentarer till artiklar han läst eller inslag i nyheterna. För att nu inför familjen kalla kvinnor i sjal för ”spöken” när vi går på stan. Han anser att arbetslösa är lata och korkade, och att det är deras eget fel att de inte har jobb. Detta gör mig så arg, eftersom jag helt och hållet tror på människors lika värde, och jag vill verkligen inte att mina barn skall växa upp och tro att det är så man beter sig.
Varje gång han fäller en sådan kommentar, så dör lite av min kärlek till honom, och jag har nu börjat få svårt med samlivet, eftersom jag alltid har attraherats av hans intelligens. Men varje (enligt mig) korkad rasistisk kommentar får mig rent av äcklad av honom.
Han har blivit allt mindre empatisk, vilket jag tror har att göra med att han under en period levde med tung brottslighet i den byggnad som han bodde i. (Dock var brottslingarna av samma ursprung som oss själva.) Och jag tror att det har varit ett stort trauma för honom.
Detta är inget som händer varje dag, men det dyker upp då och då och varje gång blir jag lika arg och förvånad över att min fina make beter sig så illa, när han i alla andra sammanhang är den bästa i världen. Det hela har gått så pass långt att jag nu undviker att se på nyheterna ihop med honom, eller att kommentera något jag läst. Eftersom jag hellre undviker en konflikt, då jag ändå vet att han aldrig skulle ge sig i en sådan diskussion även om han halvvägs skulle inse att han har fel. Så därför inser jag det omöjliga i att ens diskutera. Vilket gör att jag inte känner att jag kan vädra mina åsikter och känslor i mitt eget hem. Jag blir alltmer tyst därhemma.
Hur kan jag tala om för min man att han sakta tar död på min kärlek genom sina åsikter? Han har ju all rätt att ha och uttrycka dem egentligen. Men hur skall vi då kunna leva tillsammans och låta våra barn få en bra uppväxt med vettiga värderingar? Det känns ju oerhört drastiskt att bryta upp sin familj enbart på grund av att man har olika åsikter.
Tysta frun

Svar
Hej, och tack för ditt brev. Visst är din fråga minst sagt högaktuell. Kanske inte bara utifrån riksdagsvalet i går. Det finns tyvärr en växande benägenhet i Sverige att ge uttryck för främlingsfientlighet, på alla håll och kanter, både privat och offentligt. Är det här bra eller dåligt? Det är en del av vår demokrati att alla ska kunna uttrycka vad de tycker och tänker. Men om det som sägs inte passar ihop med våra egna värderingar? Då tycker jag att man öppet ska hävda de värderingar man själv tycker är viktiga, som man tycker ska finnas i vårt samhälle. Som exempelvis i ditt fall, principen om människors lika värde.
Du berättar att det handlar om olika politiska åsikter inom ett äktenskap. Det är faktiskt vanligare än vi tror. Statistiska Centralbyråns (SCB) valundersökningar visar till exempel att det är betydligt vanligare att kvinnor sympatiserar med Miljöpartiet och Socialdemokraterna än vad män gör. Moderaterna har däremot väsentligt fler sympatisörer bland män. Så visst är kärlek över partigränser förmodligen ganska vanligt.
Samtidigt är det något mer avgörande som händer er emellan. Du och din man har börjat skilja er åt i människosyn. För dig är människors lika värde en grundläggande värdering, och det är viktigt för dig att förmedla det synsättet till era barn. Din man ger uttryck för en nedlåtande och fientlig syn på invandrare, och människor i socialt underläge. Du vill tala om för din man att han sakta tar död på din kärlek till honom genom sina åsikter. Sådan var han inte för några år sedan, och i alla andra sammanhang är han den bästa i världen. Du ställer dig frågan om det inte är väl drastiskt att bryta upp din familj för att ni har olika åsikter. Jag tror att du ska börja här.
Visst är din ambivalens rimlig och möjlig att förstå. Din man verkar på många sätt vara en bra man, och ni har barn tillsammans. Självklart kan du prata med din man och kräva en förändring. Men det är ju så att en annan persons förändring äger den personen själv. Den bygger ytterst på vad den personen vill och beslutar sig för. Därför blir din roll att noga fundera på och ta ställning till hur du ska förhålla dig om din man inte ändrar sig. Ska du acceptera det, eller lämna honom, eller göra något annat? Mitt råd är med andra ord att du börjar med att tydliggöra ännu mer var du själv befinner dig i förhållande till din man och ert äktenskap genom att svara på de här frågorna: Var går din gräns för vad han kan säga eller tänka? Hur ser du på att leva ihop med en främlingsfientlig man som samtidigt har andra sidor som du tycker om? Är det möjligt eller inte?
Om du väljer att berätta för din man om din olust inför hans åsikter, och vad som måste förändras som du ser det, är det väsentligt att du är tydlig. Ett vanligt dilemma i sådana situationer är att man inte blir tagen på allvar. Ibland kan det bli ytterligare ett problem att den andre bara inte uppfattar att man faktiskt menar allvar. Därför, säg i jag-form vad du irriteras av och inte kan acceptera, och varför. Öva dig gärna innan. Gör det kort och enkelt. Säg, om det är så, att du finner hans åsikter oacceptabla och varför. Kom med ett erbjudande: Jag vill att vi gör så här… Ställ sedan frågan: Vad tänker du om det här? Med den frågan visar du att du tror på din mans goda vilja, och att du vill ha hans hjälp att hantera ert dilemma. Hitta gärna ett tillfälle när det är bra och lugnt er emellan för detta samtal. Det ökar möjligheten att du blir lyssnad till, och till att ni hittar konstruktiva lösningar tillsammans. Betona, om det är så du tänker, att du vill rädda ert förhållande. Men att det också finns gränser. Ge plats för förtrolighet. Även om du inte accepterar hans förklaringar, så lyssna på dem. Avvisa inte, eller dumförklara. Målet är ju att ni ska få en dialog. Vad den sedan landar i är en annan fråga.
Kräv också respekt och låt dig inte köras över. Även om han tar illa upp är det högst rimligt att du blir lyssnad till, och att han inte avfärdar ditt behov att få prata om detta. Det råder nästan alltid ett maktspel i ett förhållande. Det är förstås inte bara den enas villkor som ska gälla. Är båda lika angelägna om förhållandet är det rimligt att det finns plats för att lyssna, resonera, få kritik, kompromissa, och ändra sig.
Vi vet i dag en hel del om de psykologiska mekanismer som bidrar till intolerans, och det finns sätt att arbeta för att öka toleransen hos individer och grupper, och hos sig själv. Du kan läsa mer om detta i boken ”Tolerera – en antologi om intolerans och tolerans ur ett psykologiskt perspektiv”. Boken är utgiven av Forum för levande historia och konstnären Jon Brunberg, och kan laddas ner från nätet. Läs gärna boken tillsammans, med öppenhet och tolerans för varandras åsikter: Psykoanalytikern Tomas Böhm skriver om hur nyfikenheten kan besegra rädslan, filosofie doktorn i psykologi Fred Saboonchi om hur vi kan röra oss från ”vi-dem” till ”vi”, och jag har bidragit med ett självhjälpsprogram för den som vill bli mer tolerant.
Liria Ortiz

Hur berättar jag för min son att vår släkting är döende?

Fråga: Hej! Jag skriver för att jag undrar hur jag på bästa sätt ska tala med min fyraårige son om döden. Min älskade farfar är döende i cancer och har inte många månader kvar. Han har fram tills nu varit mycket pigg och har alltid lekt mycket med min son när vi ses (lekt med bilar, spelat spel etcetera). Vi ses inte så väldigt ofta eftersom vi bor utomlands men de har trots det en jättefin kontakt.

Vi har tidigare pratat lite om döden, då vår son har frågat om andras far- och morföräldrar som inte är i livet. Jag har varit väldigt rak och har sagt att man kan dö av att man är sjuk eller för att man är gammal, eller på grund av en olycka, och att när man är död så är man det för alltid och vaknar aldrig igen. Vi är inte troende så vi har aldrig sagt att döda sitter i himlen eller något sådant. Det har fram tills nu handlat om andras släktingar, men plötsligt handlar det om min farfar och då känns allt det där rationella som bortblåst.

Jag upplever vår son som en ganska mogen fyraåring, fundersam och med god känslighet för andra människor. Exempelvis pratade vi om min svågers pappa som är död, och två dagar senare frågade sonen mig “kommer han aldrig tillbaka?” så han hade verkligen funderat på det.

Mina frågor är hur vi ska berätta för vår son att min farfar är döende – eller ska vi ens berätta? Och när han väl går bort, är det bättre att min man berättar än att jag gör det eftersom jag vet att jag kommer vara så himla ledsen? Är det okej att min son ser hur ledsen jag är över detta eller är det bättre att försöka ”skydda” honom? Jag vet att det kan vara ganska läskigt för ett barn att se sina föräldrar gråta, men samtidigt vill jag inte ljuga eller gömma hur jag känner.
Mamma och sondotter

Svar: Tack för ditt fina och sorgliga brev. Hur ska man berätta för barn om en närståendes död? Och hur ska man hjälpa ett litet barn att sörja? Det finns mycket skrivet om dessa frågor och överallt finner man liknande svar, som rimmar väl med ert sätt att prata med sonen om döden i allmänhet. Jag vill börja med att sammanfatta dessa råd innan jag svarar på din fråga om hur ledsen man får vara som förälder.

För att hjälpa ett barn att förstå och kunna sörja en närståendes död ska man vara öppen och ärlig snarare än att försöka skydda barnet från sanningen. Ge möjlighet för sonen att prata utan att vara påträngande och svara så konkret som möjligt på hans frågor. Låt honom vara med på begravningen om han vill eller besök graven vid ett senare tillfälle.

Böcker och filmer är ofta ett bra sätt för barn att bearbeta svåra frågor som döden. En berättelse underlättar för barnet att ställa frågor och döden kan bli mer konkret och begriplig. En bra bok för barn i din sons ålder är ”Adjö, herr Muffin” av Ulf Nilsson som handlar om ett marsvin som dör.

Eftersom det är din farfar som är sjuk kommer hans bortgång inte att få några stora praktiska konsekvenser för din son, men i familjer där exempelvis en förälder eller ett syskon dör måste man tänka på det. I sådana fall är det viktigt att trots allt försöka upprätthålla vardagliga rutiner, som att äta middag tillsammans eller läsa godnattsagor. Det ger barnet en nödvändig trygghet då världen i övrigt har rasat samman.

De flesta brukar tycka att det är bra att vara öppen inför barn när det handlar om döden. Jag var däremot inte lika säker på hur jag skulle svara på din fråga om att visa starka känslor för ett litet barn. Å ena sidan kan man tänka sig att din son faktiskt skulle kunna bli rädd, å andra sidan känns det fel att dölja känslorna. Var går gränsen? Min magkänsla säger att det är bra att visa känslor så länge man inte tappar kontrollen, men vad säger forskningen om barn och sorg?

Till att börja med vet man att barn mår dåligt om föräldrar under längre tid är nedstämda och ledsna. Deprimerade föräldrar har svårare att ge den närhet och det stöd som ett barn behöver för att utvecklas och må bra. Men sorg är något annat än depression, eftersom det är normalt att vara nedstämd en period efter en förlust. Så frågan är hur barn påverkas när föräldrar uttrycker ”befogade” negativa känslor? Svaret är inte oväntat att barn mår bra av det och att lagom är bäst. Studier har visat att barn mår sämre både i familjer där man lägger locket på negativa känslor och i familjer där känslorna får svalla fullständigt fritt.

Det låter väl rimligt, men är fortfarande inte riktigt ett svar på din fråga. Studierna jag nämnde visar att barn gynnas om föräldrar blir lagom arga, oroliga och ledsna i vardagen, men vad händer om en förälder plötsligt blir mycket mer ledsen än vanligt? Om din son aldrig har sett dig gråta, hur kommer han i så fall att reagera på det? I en alldeles aktuell studie har man undersökt just hur barn påverkas av föräldrars sätt att uttrycka sorg i samband med dödsfall. Studien visade att det var avgörande för barnens sorgeprocess att deras föräldrar var närvarande och lyhörda i samtalen om vad som hänt. Det går inte om man som förälder är alltför drabbad av sina egna känslor, men studien visade att de flesta föräldrar kunde prata med sina barn på ett bra sätt trots att de var ledsna och gav uttryck för sin sorg. De föräldrar som inte uttryckte egna känslor kommunicerade däremot sämre med barnen.

Jag vet ju inte hur starkt du kommer att reagera när din farfar dör, men din instinkt om att försöka vara öppen med känslorna verkar vara riktig. Så länge du inte tappar kontrollen och fortfarande kan ha en bra dialog med din son kan du gråta och visa din sorg. Om du dessutom kan visa honom att livet går vidare efter en tid får han med sig en viktig erfarenhet om hur man kan tackla svårigheter och förluster i livet.

Martin
Läs mer om forskningen i svaret på: www.forster.se/referenser140908

Min flickvän är högkänslig – hur ska jag bemöta henne?

Fråga: Jag är sedan några månader tillsammans med en tjej (som jag älskar) som är högkänslig, något hon själv berättade tidigt i relationen. Vi fungerar bra tillsammans, men ibland upplever jag att hon reagerar väldigt kraftigt på saker som jag ser som mindre betydelsefulla. Till exempel så började hon gråta över att jag inte svarade på ett mejl direkt. Vid ett annat tillfälle när jag såg ett foto av henne från gymnasiet så sa jag att hon var väldigt söt där, vilket hon tolkade som ”är jag alltså ful nu?” med liknande resultat.

Jag gillar att hon är känslig eftersom det ofta betyder ärlighet och vänlighet – hon är vanvettigt snäll – men ibland undrar jag hur jag ska hantera känsloutbrotten? Jag brukar hålla mig lugn och försöka lugna ned henne och ”ge henne rätt”, och försöker vara så hänsynsfull jag kan, men är det så man ska göra? Ska man sätta ned foten när man tycker att hon överreagerar?

Svar: Hej, och tack för ditt brev.

Du berättar att din tjej beskriver sig som högkänslig. Högkänslighet är ett begrepp som introducerats under senaste åren av den amerikanska psykologen Elaine Aron. Att vara högkänslig anses handla om att ha låg tröskel för sinnesintryck och svårigheter att reglera sina känslor. Oklart riktigt varför.

Många högkänsliga berättar att den ökade känsligheten gör att de är lyhörda och känsliga för andras behov – egenskaper som uppskattas, och blir till fördel i vissa yrken. Men också att de lätt blir ”uppjagade”, är känsliga för smärta, både psykisk och fysisk, grubblar och har en låg tolerans för stress.

Du skriver hur du inte riktigt kan förstå varför din tjej reagerar så ”väldigt kraftigt på saker” som du finner mind­re betydelsefulla. Låt oss börja här.

Jag har tidigare skrivit ett svar här på Insidan till en högkänslig person, som ville hitta sätt att bättre kunna hantera sin högkänslighet. Läs det gärna. Jag tror att det kan hjälpa dig att bättre förstå din tjejs lite annorlunda sätt att vara.

Högkänsliga kan uppfatta sig som annorlunda, missförstådda och som ”sämre”. Vanliga ideal i dag är att vara stresstålig, flexibel och målinriktad. Inte minst i arbetslivet. Högkänsliga, som ibland har svårt att motsvara detta, kan känna sig i underläge och få dålig självkänsla.

Jag vill resonera vidare med dig utifrån detta. De svårigheter som ni har emellanåt i er relation kan kanske förstås utifrån att din tjej utöver sin högkänslighet även har låg självkänsla.

Din tjejs paradoxala reaktion när du gav henne en komplimang för att hon var söt kan förstås tolkas utifrån hennes högkänslighet, men kanske också som ett uttryck för en inlärd förväntan på, och rädsla för, att bli kritiserad. Som är så vanligt när man har en låg självkänsla.

Vad innebär det då för din tjej och dig om hon utöver sin högkänslighet även har låg självkänsla? Kanske hon har det som en följd av den utsatthet som det tyvärr ofta innebär att vara högkänslig – och trots den uppskattning som högkänsliga personer också får, och som även du visar din tjej. Det öppnar faktiskt upp för en väg att gå som kan vara till hjälp för er båda. Man kan med hjälp av psykoterapi förbättra sin självkänsla. Det är förstås din tjej som ska avgöra om hon känner igen sig i det jag skriver om låg självkänsla som ett eventuellt problem för henne ut­över hennes högkänslighet. Fråga henne vad hon tycker. Varför inte läsa det här svaret tillsammans?

Om hon känner igen sig kan boken ”Höj din självkänsla med kognitiv beteendeterapi” av den engelska psykologen Melaine Fenell vara ett alternativ. Boken är slut på förlaget. Men den finns att låna på vanliga bibliotek. Boken innehåller ett komplett självhjälpsprogram för att förstå och övervinna låg självkänsla. Ett alternativ är också att hon träffar en legitimerad psykolog eller psykoterapeut. Gärna med inriktningen kognitiv beteendeterapi.

Men så till dig. För visst är det besvärligt för dig emellanåt. Du älskar din tjej och ditt brev visar på det. Du imponerar med ditt nyanserade och empatiska sätt att förhålla dig till henne. Du överraskas och förbryllas över känsloutbrotten från din tjej som du kanske också tycker är ganska orättvisa, och som sliter på er båda. Du försöker vara så hänsynsfull du kan och du vill också få ett slut på detta, så långt det går. För du tycker att hon överreagerar, och anar jag, misstolkar dig.

Du undrar om du ska ”sätta ned foten.” Jag tror mest på att ni båda två tar ansvar. Ni måste mötas på halva vägen. Det är rimligt att du tar hänsyn till din tjejs sårbarhet, samtidigt som din tjej måste ta ansvar för sina utbrott. Första steget är att du gör klart för dig vad du kan acceptera av beteenden från hennes sida, utifrån förståelse och kärlek. Och också vad du inte kan acceptera, med tanke på självrespekt och för att det blir för svårt och sliter för mycket på dig.

När det gäller din tjej vill jag betona starkt att högkänsliga personer inte är befriade från ansvar för sina handlingar. Man rår inte för sina känslor samtidigt som man måste ta ansvar för att lära sig att ta hand om sig själv och sina impulser. Man kan inte få utbrott där man säger eller gör integritetskränkande saker och senare ursäkta sig med att man är högkänslig. Man är inte en slav under sina impulser. Högkänslighet kan man lära sig att hantera med professionell hjälp eller med hjälp till självhjälp.

Det är det ena. Det andra handlar om i vilken omfattning ni tror att ni kan bli bättre på att hantera era svårigheter, med egna och gemensamma ansträngningar. Här är några råd som kan vara till hjälp för att lyckas med detta.

Att ”ge henne rätt” för att ”lugna ned henne” som du har haft som strategi tror jag tyvärr blir en återvändsgränd. Mitt råd är att ni i stället gör en överenskommelse som innebär att när ”känsloutbrotten” inträffar så tar ni en paus. Ni lämnar varandra tillfälligt. Går till var sitt rum, eller också kan någon av er gå ut. Det allra bästa är om din tjej tränar sig i att tidigt märka att hon är på väg att få ett utbrott, och tar ansvaret för att stoppa sig själv. För det finns olika tekniker, som att djupandas ett tag, säga ordet stopp till sig själv …

Andra tips är att din tjej berättar vilka frågor och uttryckssätt som är känsliga för henne. Du kan också hävda att hon bör vänja sig vid att vissa saker måste kunna sägas och visas. Det handlar om att mötas på halva vägen.

Hennes ansvar är att tydliggöra för dig var hennes gränser går. Det handlar faktiskt i mycket om att bli tydligare för varandra, avmystifiera det som händer och vara ärliga.

Ditt ansvar är att vara tydlig med var dina egna gränser går.

Ni kan också ha en överenskommelse som säger att ni båda efteråt, när det lugnat ned sig, ska ställa upp på att resonera om vad som hände. Det kan hjälpa din tjej att bättre förstå hur hon uppfattar det du säger, och dig att lära dig att säga och göra vissa saker på sätt som gör att ni bättre förstår varandra.

Men, analysera inte sönder er relation! Rikta in era krafter och energi på att hitta sätt att förhålla er till det som händer som fungerar bra för er.

Liria Ortiz

Är det rätt att äldre syskon får ge igen?

Fråga: Vi har problem med vår snart treårige son som ofta kastar saker på eller slår/nyper sin äldre syster. Min sambo och jag är inte överens om hur situationen ska hanteras. Han säger till storasystern att slå eller kasta tillbaka. Jag tycker att det är fel, eftersom hon är så stor (snart sju år) och borde föregå med gott exempel och inte slå någon som är så mycket mindre. Hon gör ju dock som pappan säger och jag känner mig väldigt frust­rerad i situationen.

Själv tror jag att det oftast handlar om konflikter om saker eller att storasystern anmärker på något som medför ilska och frustration, vilket dessutom förstärks av treåringens bristande verbala förmåga.

Det är oftast den lille som får allt skäll och jag tycker att det är fel eftersom det i grunden beror på att han blir upprörd över något som systern säger eller gör och inte kan kommunicera i situationen. Ibland kan hans angrepp dock verka helt oprovocerade.

Hur tycker du att man ska lösa situationen? Är det rätt att det större syskonet ska ”ge igen”?

Svar: Jag brukar ofta vackla fram och tillbaka mellan olika perspektiv i svaren till läsarfrågorna. Det går sällan att ge tvärsäkra svar på vad som är rätt och fel. Ditt brev är ett undantag, eftersom jag med stor säkerhet kan påstå att det är en dålig idé att slå tillbaka.

Är det aldrig rätt att slå tillbaka? Har du inte läst ”Ondskan” av Jan Guillou? kanske någon undrar. Måste man inte svara med samma mynt för att plågoandarna ska känna respekt och upphöra med trakasserierna? Jag ska återkomma till dessa frågor, men vill först ge några andra förslag på vad ni kan göra.

Försök att agera förebyggande i stället för att reagera när bråken redan eskalerat till slagsmål. Lotsa barnen genom konflikten genom att hjälpa dem att prata om lösningar i stället för att reda ut vem som började. Hur kan en kompromiss se ut? Försök att hela tiden föra tillbaka samtalet till det, om barnen börjar prata om vem som är dum eller vem som har rätt.

Om bråken trappas upp till slagsmål är det svårt att föra vettiga samtal. Sära i så fall på barnen utan att prata så mycket. Undvik särskilt att höja rösten eller att ha ett häftigt kroppsspråk. När känslorna har lagt sig kan ni ta upp samtalet igen. Visa förståelse för att något eller båda barnen blev arga, men fokusera återigen mindre på vem som gjorde fel och mer på lösningar. ”Vad kan du göra nästa gång storasyster har alla saker som du vill leka med?”. Och ”vad kan du göra nästa gång lillebror börjar kasta saker?”. Målet med dessa förslag är att båda barnen ska lära sig något konstruktivt av händelserna. Lillebror behöver bli bättre på att lösa konflikter med ord och storasyster behöver hitta alternativ till att slåss när lillebror blir aggressiv. Ett annat mål är förstås att ni ska skälla mindre, eftersom skäll i regel bidrar till fortsatta konflikter.

Så här långt i svaret har jag tagit ditt parti och bekräftat att din inställning är den rätta. Frågan är om det hjälper dig i diskussionerna med sambon? Frågan är också om det, trots min tvärsäkra inledning, verkligen är så svartvitt? Jag står fast vid att det är en dålig idé att slå tillbaka, men det kan finnas en god avsikt bakom den idén. Din sambo kanske ser det som ett sätt att få storasystern att lösa konflikter självständigt i stället för att ni gör det åt henne. Han kanske också upplever att dottern får en osund bekräftelse då era ingripanden innebär att hon är ”offret” medan lillebror får skäll. En annan möjlig avsikt bakom uppmaningen att slå tillbaka kan vara att dåliga handlingar måste få konsekvenser. Lillebror måste lära sig att han inte kan slå. Återigen är det en god avsikt, men vissa konsekvenser (att storasyster slår tillbaka) förstärker problemet medan andra mildrar det (att hindra lillebror från att fortsätta slåss).

När föräldrar ska komma överens är det fruktbart att diskutera just vilka avsikter man har med olika idéer och förhållningssätt. Vad vill du respektive din sambo uppnå i situationen? Mina gissningar om sambons avsikter ovan är bara ett exempel. Om vi utgår från det skulle en överenskommelse kunna vara att uppmana storasyster att lösa konflikterna själv, men utan att slåss eller ge igen. Hon kan exempelvis gå från platsen eller sluta leka. Eftersom hon är större och starkare kan hon säkert också fysiskt hindra honom från att slåss utan att nödvändigtvis trappa upp och slå tillbaka.

Så vill jag återvända till frågan jag ställde förut: Är det alltid fel att slå tillbaka? Jag tror att de flesta av oss skulle tycka att det är moraliskt försvarbart om ett utsatt barn slipper fortsatt mobbning genom att ge igen en gång för alla. Även om det finns många sådana berättelser är frågan hur det verkligen fungerar som allmän strategi. Ska man uppmana barn som blir mobbade att ge igen? Svaret är återigen nej. I flera studier avfärdas myten om att vedergällning med våld skulle förbättra läget för den som utsätts för mobbning. Barn som blir mobbade mår generellt sämre ju mer de slår tillbaka. Ett barn som slår tillbaka kanske kan slippa fortsatta fysiska påhopp, men riskerar att bli utfryst eller mobbat på andra sätt.

När man frågar barn om vad de själva tycker fungerar är det bara en grupp som förespråkar att ge igen – barn som själva brukar mobba andra. Övriga barn tycker i stället att det är mer effektivt att stå upp för sig själv verbalt eller att nonchalera den som mobbar. De upplever också att vedergällning leder till ökad mobbning snarare än att minska den. Med andra ord kan man kanske freda sig genom att gå till motangrepp, men man vinner respekt och gemenskap genom att försvara sig med mer fredliga medel.

Forskningen till trots tror jag att vilken förälder som helst instinktivt föredrar att deras barn slår tillbaka framför att passivt bli slaget. Det gäller att stå emot den instinkten, inte enbart för att barnet i längden förlorar på den strategin. Att uppmana barn att slå tillbaka är också en riskabel väg med tanke på vilken kultur vi i så fall lägger grunden för. Som du själv skriver – ska inte stora­syster vara en god förebild?

Gå till www.forster.se/referenser140825 för att läsa mer om forskningen i svaret.

Martin Forster