Min flickvän är högkänslig – hur ska jag bemöta henne?

Fråga: Jag är sedan några månader tillsammans med en tjej (som jag älskar) som är högkänslig, något hon själv berättade tidigt i relationen. Vi fungerar bra tillsammans, men ibland upplever jag att hon reagerar väldigt kraftigt på saker som jag ser som mindre betydelsefulla. Till exempel så började hon gråta över att jag inte svarade på ett mejl direkt. Vid ett annat tillfälle när jag såg ett foto av henne från gymnasiet så sa jag att hon var väldigt söt där, vilket hon tolkade som ”är jag alltså ful nu?” med liknande resultat.

Jag gillar att hon är känslig eftersom det ofta betyder ärlighet och vänlighet – hon är vanvettigt snäll – men ibland undrar jag hur jag ska hantera känsloutbrotten? Jag brukar hålla mig lugn och försöka lugna ned henne och ”ge henne rätt”, och försöker vara så hänsynsfull jag kan, men är det så man ska göra? Ska man sätta ned foten när man tycker att hon överreagerar?

Annons:

Svar: Hej, och tack för ditt brev.

Du berättar att din tjej beskriver sig som högkänslig. Högkänslighet är ett begrepp som introducerats under senaste åren av den amerikanska psykologen Elaine Aron. Att vara högkänslig anses handla om att ha låg tröskel för sinnesintryck och svårigheter att reglera sina känslor. Oklart riktigt varför.

Många högkänsliga berättar att den ökade känsligheten gör att de är lyhörda och känsliga för andras behov – egenskaper som uppskattas, och blir till fördel i vissa yrken. Men också att de lätt blir ”uppjagade”, är känsliga för smärta, både psykisk och fysisk, grubblar och har en låg tolerans för stress.

Du skriver hur du inte riktigt kan förstå varför din tjej reagerar så ”väldigt kraftigt på saker” som du finner mind­re betydelsefulla. Låt oss börja här.

Jag har tidigare skrivit ett svar här på Insidan till en högkänslig person, som ville hitta sätt att bättre kunna hantera sin högkänslighet. Läs det gärna. Jag tror att det kan hjälpa dig att bättre förstå din tjejs lite annorlunda sätt att vara.

Högkänsliga kan uppfatta sig som annorlunda, missförstådda och som ”sämre”. Vanliga ideal i dag är att vara stresstålig, flexibel och målinriktad. Inte minst i arbetslivet. Högkänsliga, som ibland har svårt att motsvara detta, kan känna sig i underläge och få dålig självkänsla.

Jag vill resonera vidare med dig utifrån detta. De svårigheter som ni har emellanåt i er relation kan kanske förstås utifrån att din tjej utöver sin högkänslighet även har låg självkänsla.

Din tjejs paradoxala reaktion när du gav henne en komplimang för att hon var söt kan förstås tolkas utifrån hennes högkänslighet, men kanske också som ett uttryck för en inlärd förväntan på, och rädsla för, att bli kritiserad. Som är så vanligt när man har en låg självkänsla.

Vad innebär det då för din tjej och dig om hon utöver sin högkänslighet även har låg självkänsla? Kanske hon har det som en följd av den utsatthet som det tyvärr ofta innebär att vara högkänslig – och trots den uppskattning som högkänsliga personer också får, och som även du visar din tjej. Det öppnar faktiskt upp för en väg att gå som kan vara till hjälp för er båda. Man kan med hjälp av psykoterapi förbättra sin självkänsla. Det är förstås din tjej som ska avgöra om hon känner igen sig i det jag skriver om låg självkänsla som ett eventuellt problem för henne ut­över hennes högkänslighet. Fråga henne vad hon tycker. Varför inte läsa det här svaret tillsammans?

Om hon känner igen sig kan boken ”Höj din självkänsla med kognitiv beteendeterapi” av den engelska psykologen Melaine Fenell vara ett alternativ. Boken är slut på förlaget. Men den finns att låna på vanliga bibliotek. Boken innehåller ett komplett självhjälpsprogram för att förstå och övervinna låg självkänsla. Ett alternativ är också att hon träffar en legitimerad psykolog eller psykoterapeut. Gärna med inriktningen kognitiv beteendeterapi.

Men så till dig. För visst är det besvärligt för dig emellanåt. Du älskar din tjej och ditt brev visar på det. Du imponerar med ditt nyanserade och empatiska sätt att förhålla dig till henne. Du överraskas och förbryllas över känsloutbrotten från din tjej som du kanske också tycker är ganska orättvisa, och som sliter på er båda. Du försöker vara så hänsynsfull du kan och du vill också få ett slut på detta, så långt det går. För du tycker att hon överreagerar, och anar jag, misstolkar dig.

Du undrar om du ska ”sätta ned foten.” Jag tror mest på att ni båda två tar ansvar. Ni måste mötas på halva vägen. Det är rimligt att du tar hänsyn till din tjejs sårbarhet, samtidigt som din tjej måste ta ansvar för sina utbrott. Första steget är att du gör klart för dig vad du kan acceptera av beteenden från hennes sida, utifrån förståelse och kärlek. Och också vad du inte kan acceptera, med tanke på självrespekt och för att det blir för svårt och sliter för mycket på dig.

När det gäller din tjej vill jag betona starkt att högkänsliga personer inte är befriade från ansvar för sina handlingar. Man rår inte för sina känslor samtidigt som man måste ta ansvar för att lära sig att ta hand om sig själv och sina impulser. Man kan inte få utbrott där man säger eller gör integritetskränkande saker och senare ursäkta sig med att man är högkänslig. Man är inte en slav under sina impulser. Högkänslighet kan man lära sig att hantera med professionell hjälp eller med hjälp till självhjälp.

Det är det ena. Det andra handlar om i vilken omfattning ni tror att ni kan bli bättre på att hantera era svårigheter, med egna och gemensamma ansträngningar. Här är några råd som kan vara till hjälp för att lyckas med detta.

Att ”ge henne rätt” för att ”lugna ned henne” som du har haft som strategi tror jag tyvärr blir en återvändsgränd. Mitt råd är att ni i stället gör en överenskommelse som innebär att när ”känsloutbrotten” inträffar så tar ni en paus. Ni lämnar varandra tillfälligt. Går till var sitt rum, eller också kan någon av er gå ut. Det allra bästa är om din tjej tränar sig i att tidigt märka att hon är på väg att få ett utbrott, och tar ansvaret för att stoppa sig själv. För det finns olika tekniker, som att djupandas ett tag, säga ordet stopp till sig själv …

Andra tips är att din tjej berättar vilka frågor och uttryckssätt som är känsliga för henne. Du kan också hävda att hon bör vänja sig vid att vissa saker måste kunna sägas och visas. Det handlar om att mötas på halva vägen.

Hennes ansvar är att tydliggöra för dig var hennes gränser går. Det handlar faktiskt i mycket om att bli tydligare för varandra, avmystifiera det som händer och vara ärliga.

Ditt ansvar är att vara tydlig med var dina egna gränser går.

Ni kan också ha en överenskommelse som säger att ni båda efteråt, när det lugnat ned sig, ska ställa upp på att resonera om vad som hände. Det kan hjälpa din tjej att bättre förstå hur hon uppfattar det du säger, och dig att lära dig att säga och göra vissa saker på sätt som gör att ni bättre förstår varandra.

Men, analysera inte sönder er relation! Rikta in era krafter och energi på att hitta sätt att förhålla er till det som händer som fungerar bra för er.

Liria Ortiz

Är det rätt att äldre syskon får ge igen?

Fråga: Vi har problem med vår snart treårige son som ofta kastar saker på eller slår/nyper sin äldre syster. Min sambo och jag är inte överens om hur situationen ska hanteras. Han säger till storasystern att slå eller kasta tillbaka. Jag tycker att det är fel, eftersom hon är så stor (snart sju år) och borde föregå med gott exempel och inte slå någon som är så mycket mindre. Hon gör ju dock som pappan säger och jag känner mig väldigt frust­rerad i situationen.

Själv tror jag att det oftast handlar om konflikter om saker eller att storasystern anmärker på något som medför ilska och frustration, vilket dessutom förstärks av treåringens bristande verbala förmåga.

Det är oftast den lille som får allt skäll och jag tycker att det är fel eftersom det i grunden beror på att han blir upprörd över något som systern säger eller gör och inte kan kommunicera i situationen. Ibland kan hans angrepp dock verka helt oprovocerade.

Hur tycker du att man ska lösa situationen? Är det rätt att det större syskonet ska ”ge igen”?

Svar: Jag brukar ofta vackla fram och tillbaka mellan olika perspektiv i svaren till läsarfrågorna. Det går sällan att ge tvärsäkra svar på vad som är rätt och fel. Ditt brev är ett undantag, eftersom jag med stor säkerhet kan påstå att det är en dålig idé att slå tillbaka.

Är det aldrig rätt att slå tillbaka? Har du inte läst ”Ondskan” av Jan Guillou? kanske någon undrar. Måste man inte svara med samma mynt för att plågoandarna ska känna respekt och upphöra med trakasserierna? Jag ska återkomma till dessa frågor, men vill först ge några andra förslag på vad ni kan göra.

Försök att agera förebyggande i stället för att reagera när bråken redan eskalerat till slagsmål. Lotsa barnen genom konflikten genom att hjälpa dem att prata om lösningar i stället för att reda ut vem som började. Hur kan en kompromiss se ut? Försök att hela tiden föra tillbaka samtalet till det, om barnen börjar prata om vem som är dum eller vem som har rätt.

Om bråken trappas upp till slagsmål är det svårt att föra vettiga samtal. Sära i så fall på barnen utan att prata så mycket. Undvik särskilt att höja rösten eller att ha ett häftigt kroppsspråk. När känslorna har lagt sig kan ni ta upp samtalet igen. Visa förståelse för att något eller båda barnen blev arga, men fokusera återigen mindre på vem som gjorde fel och mer på lösningar. ”Vad kan du göra nästa gång storasyster har alla saker som du vill leka med?”. Och ”vad kan du göra nästa gång lillebror börjar kasta saker?”. Målet med dessa förslag är att båda barnen ska lära sig något konstruktivt av händelserna. Lillebror behöver bli bättre på att lösa konflikter med ord och storasyster behöver hitta alternativ till att slåss när lillebror blir aggressiv. Ett annat mål är förstås att ni ska skälla mindre, eftersom skäll i regel bidrar till fortsatta konflikter.

Så här långt i svaret har jag tagit ditt parti och bekräftat att din inställning är den rätta. Frågan är om det hjälper dig i diskussionerna med sambon? Frågan är också om det, trots min tvärsäkra inledning, verkligen är så svartvitt? Jag står fast vid att det är en dålig idé att slå tillbaka, men det kan finnas en god avsikt bakom den idén. Din sambo kanske ser det som ett sätt att få storasystern att lösa konflikter självständigt i stället för att ni gör det åt henne. Han kanske också upplever att dottern får en osund bekräftelse då era ingripanden innebär att hon är ”offret” medan lillebror får skäll. En annan möjlig avsikt bakom uppmaningen att slå tillbaka kan vara att dåliga handlingar måste få konsekvenser. Lillebror måste lära sig att han inte kan slå. Återigen är det en god avsikt, men vissa konsekvenser (att storasyster slår tillbaka) förstärker problemet medan andra mildrar det (att hindra lillebror från att fortsätta slåss).

När föräldrar ska komma överens är det fruktbart att diskutera just vilka avsikter man har med olika idéer och förhållningssätt. Vad vill du respektive din sambo uppnå i situationen? Mina gissningar om sambons avsikter ovan är bara ett exempel. Om vi utgår från det skulle en överenskommelse kunna vara att uppmana storasyster att lösa konflikterna själv, men utan att slåss eller ge igen. Hon kan exempelvis gå från platsen eller sluta leka. Eftersom hon är större och starkare kan hon säkert också fysiskt hindra honom från att slåss utan att nödvändigtvis trappa upp och slå tillbaka.

Så vill jag återvända till frågan jag ställde förut: Är det alltid fel att slå tillbaka? Jag tror att de flesta av oss skulle tycka att det är moraliskt försvarbart om ett utsatt barn slipper fortsatt mobbning genom att ge igen en gång för alla. Även om det finns många sådana berättelser är frågan hur det verkligen fungerar som allmän strategi. Ska man uppmana barn som blir mobbade att ge igen? Svaret är återigen nej. I flera studier avfärdas myten om att vedergällning med våld skulle förbättra läget för den som utsätts för mobbning. Barn som blir mobbade mår generellt sämre ju mer de slår tillbaka. Ett barn som slår tillbaka kanske kan slippa fortsatta fysiska påhopp, men riskerar att bli utfryst eller mobbat på andra sätt.

När man frågar barn om vad de själva tycker fungerar är det bara en grupp som förespråkar att ge igen – barn som själva brukar mobba andra. Övriga barn tycker i stället att det är mer effektivt att stå upp för sig själv verbalt eller att nonchalera den som mobbar. De upplever också att vedergällning leder till ökad mobbning snarare än att minska den. Med andra ord kan man kanske freda sig genom att gå till motangrepp, men man vinner respekt och gemenskap genom att försvara sig med mer fredliga medel.

Forskningen till trots tror jag att vilken förälder som helst instinktivt föredrar att deras barn slår tillbaka framför att passivt bli slaget. Det gäller att stå emot den instinkten, inte enbart för att barnet i längden förlorar på den strategin. Att uppmana barn att slå tillbaka är också en riskabel väg med tanke på vilken kultur vi i så fall lägger grunden för. Som du själv skriver – ska inte stora­syster vara en god förebild?

Gå till www.forster.se/referenser140825 för att läsa mer om forskningen i svaret.

Martin Forster

”Min man missköter hälsan och saknar ambitioner”

Fråga: Hej, jag är en kvinna som har ett jättebra jobb och min man har sedan ett par år tillbaka valt att inte jobba utan att stanna hemma och ta hand om både barn och hem. Jag är förstås jättetacksam för detta och inser till fullo vilken lyckans ost jag är, och vi har det bra ekonomiskt.

Problemet är bara att han inte vill utvecklas alls, han vill inte till exempel vidareutbilda sig vilket han skulle ha möjlighet till, han drar inte nytta av sina tidigare arbetslivserfarenheter och startar något eget hemifrån, han sköter inte om sitt utseende speciellt väl och är överviktig. Han har på kort tid förvandlats till en hemma-man utan några som helst ambitioner, och jag är väldigt ovan vid detta eftersom vi alltid har jobbat båda två och vår relation bygger väldigt mycket på att vi båda är självständiga.

När jag har nämnt till exempel utbildningar så slår han ifrån sig med motiveringen att läsa inte är hans grej, men problemet är att han visserligen har ett mycket bra ”track record” från yrkeslivet – men hur mycket är det värt om man står utanför ett antal år och under dessa år inte har lyft ett finger för sin egen utveckling? Han skulle ha möjlighet till dagsaktiviteter (avlönade eller oavlönade) eftersom barnen är på dagis och skola, och jag har föreslagit att vi ska skaffa städhjälp.

Det här påverkar mig också på så vis att jag inser att det är mig det hänger på, om jag skulle få sparken så har vi inget att falla tillbaka på. Däremot har vi alltid delat på ekonomin och jag har inget i sig emot att det är bara jag som har inkomst. Jag har väldigt svårt att ta upp detta med honom, att han missköter sin hälsa och sin utveckling, jag vill ju inte såra honom och jag vet att han kommer att ta det som kritik. Kan du ge mig något råd om hur jag skulle gå tillväga?

Svar: Hej, och tack för din berättelse om ert dilemma som rymmer något mycket allmängiltigt. Det handlar i mycket om ett tema som dyker upp i nästan alla kärleksrelationer: I vilken omfattning man måste respektera den andres livsval, och när det är rimligt att sätta ner foten, och säga att ”det här finner jag mig inte i”. Eller, något annorlunda uttryckt, hur självständig kan man vara i en kärleksrelation, och när måste man faktiskt avstå en del av sin autonomi av omsorg och kärlek?

Du berättar inte varför din man valde att sluta arbeta och vara hemma för två år sedan. Men det framstår som en radikal förändring av era liv. Du skriver att du och din man alltid har jobbat och att han har ”har ett jättebra track record” från arbetslivet. Så varför denna stora förändring? Är de skäl som fanns då fortfarande giltiga för honom, och ett hinder för honom att ens röra sig i riktning mot någon form av arbete? Har andra skäl tillkommit? Som att han börjat uppskatta sin hemmatillvaro, och inte vill släppa taget om den?

Jag utvecklar mina funderingar ett steg vidare: Om din man lämnande arbetslivet på grund av en konflikt på arbetet eller för att han var utmattad, så har han förstås svåra erfarenheter. Är det du ser hos honom möjligen ett känslomässigt undvikande av arbetslivet utifrån sådana eller liknande erfarenheter för två år sedan? Som väcks till liv, när du tar upp frågan om någon form av sysselsättning med honom? Om du svarar ja på frågan, så är mitt råd att du på ett varsamt sätt erbjuder din man att berätta mer om det som är svårt och till hinder för honom. Är hans självförtroende så dåligt att bara tanken på arbete i någon form skrämmer honom? Eller är han bitter? Är det på det sättet så är det nog så att han skulle ha stor hjälp av samtalsterapi, för att bryta sitt mönster av undvikande och hitta sätt att hantera sina svårigheter och komma förbi dem. Fortsatt undvikande kan på sikt bli ett allt större handikapp för honom, och ett växande problem er emellan. Föreslå honom gärna att träffa en legitimerad psykoterapeut om ni blir överens om att det är detta som det kanske handlar om.

Jag är också undrande över din mans psykiska mående. Era barn är på dagis och i skolan, och du är på arbetet. Träffar han vänner, eller före detta kollegor på dagarna? Ägnar han sig åt något intresse? Du nämner inte något sådant. Utifrån din berättelse får jag intryck av en ensam och mycket tillbakadragen person. Du berättar vidare att din man ”inte sköter om sitt utseende”, ”inte lyfter ett finger”, ”missköter sin hälsa” och är ”överviktig”. Det du beskriver kan vara inslag i en depression. Som bristen på energi, initiativlösheten, tendensen att isolera sig och viktuppgången. Depression har ofta samband med känslor av att ha gjort sociala förluster, och att ha misslyckats.

Du och din man får avgöra om den här funderingen från mig känns rätt och rimlig för er. Om din man är deprimerad behöver han få professionell hjälp. Enklast är i så fall att ni kontaktar er vårdcentral för bedömning och råd. Distriktsläkare har stor erfarenhet av att igenkänna och behandla depression. Behandlingen är ofta en kombination av läkemedel och psykoterapi. Depressionsbehandling är vanligen mycket effektiv, ger en snabb symtomlindring, och resulterar i att energi och självtillit kommer tillbaka inom några veckor.

Låt oss också resonera om din situation, och din roll i det som pågår. Det är en svår situation som du är i. Er ekonomi är bra, och ni försörjer er på din inkomst. Samtidigt som du oroar dig för vad som händer om du ”skulle få sparken”.

Det verkar som om du skulle vilja vara öppnare och tydligare inför din man om den oro och den besvikelse som du känner. Men du har ”väldigt svårt” för att vara det. Vad är du rädd för ska hända? Handlar det bara om att du inte vill såra honom? Eller är du kanske också ambivalent inför att din man satsar mer på sig själv? Det finns uppenbara nackdelar för dig av situationen som den är. Som din oro för er ekonomi om något skulle hända dig. Du längtar också efter en aktivare och fräschare man att leva med. Du skriver att du inte har något emot att bara du har inkomst. Är det kanske en fördel för dig, och i så fall på vilket sätt, och finns det kanske fler fördelar för dig med situationen som den är? Så här sammansatt kan en besvärlig situation vara. Till detta kommer den osäkerhet som man nästan alltid har inför hur man ska göra förändringen. Vad gör man? Vad kan fungera bäst? Och så vidare. Ett sätt att komma förbi ambivalens, och göra det tydligare för sig vad man kan göra, är att skriva ner en lista med nackdelar av situationen som den är och fördelar av den förändring som man vill göra. Och att skriva ner vilka hinder och svårigheter som kan finnas på vägen om man gör förändringen. Kom ihåg att även skriva ner hur de kanske kan hanteras.

Om du tar steget att prata öppnare med din man om det som bekymrar dig, börja gärna med att berätta att du är orolig för honom och hur det som pågår påverkar ert förhållande. Berätta konkret vad du skulle vilja att han gör, och på vilket sätt kan du stödja honom. Fokusera på framtiden. Kritisera honom inte för det som varit. Gör det i en stund när ni har det bra. Då är det mycket lättare att komma överens, och problemlösa tillsammans. Låt också din man vara klok, och bidra med lösningar. Sammanfatta det ni är överens om och välj ett första steg, och när det ska tas. Uppmuntra och visa uppskattning när din man förändras.

Så finns förstås möjligheten att din man blir arg, säger nej, och inte vill förändra sig och göra det du önskar. Uppstår det läget är mitt råd att du föreslår att ni går i familjeterapi för att få hjälp att hitta lösningar på det kritiska läge som då uppstått. Vill inte din man kan du gå för egen del.

Liria

”Jag har fått nog av min dotters elaka kommentarer”

Fråga: Var går gränsen för hur mycket man som förälder ska behöva tåla från sina barn och deras beteende (som vuxna)?

Jag som mamma har alltid fått höra hur ful, dum och gammal jag är, personliga elaka kommentarer om utseende och hur misslyckad jag är i allt. Jag har aldrig behandlat min dotter, nu ung vuxen, på detta sätt. Hon är uppvuxen hos sin pappa, som jag skiljde mig ifrån på grund av psykisk och fysisk misshandel.  Han var ekonomiskt mycket starkare och fick med ett antal advokaters hjälp vårdnaden. Jag avstod från karriär och mycket annat för att alltid finnas till hands för min dotter, på helger och under vissa lov. Jag vände ut och in på mig själv för att alltid försöka få möjlighet att ge henne allt de korta stunder vi fick träffas. Jag satte alltid hennes bästa i främsta rummet, men förlorade mig själv på vägen.

Pappans dagliga verbala kränkningar mot mig lever kvar i min dotter. Jag frågar mig ibland den förbjudna frågan om det är värt det att försöka bibehålla en relation med min dotter, när hon enbart har denna präglade hatiska uppfattning om mig? Jag är oftast ledsen efter våra möten, det kan vara en middag, en fika, en promenad. Allt jag gör har alltid varit fel, i stort som i smått, och fortsätter att vara fel. Trots detta försöker jag alltid på nytt, för att ge vår relation en chans till.  Jag slätar över och försöker glömma. Jag fick nyligen veta att jag har en cancersjukdom. Framtiden är oviss för mig. Jag är trött och har ont. Jag vill inte tala om detta med min dotter, är rädd att duka under för hennes elakheter och hat, nu när jag är sjuk och inte orkar så mycket. Det känns bättre att skriva ett brev till henne, om jag inte skulle kunna överleva min sjukdom – att för en gångs skull få stå oemotsagd och slippa stå i regnet av allt hån från henne.

Detta känns som ett enda stort tabubelagt område. Inte skulle man acceptera att bli behandlad så här, år ut och år in, av någon annan person. Kontrasterna till de andra relationer jag har är mycket stora. Andra personer, arbetskamrater och vänner, har kunnat bilda sig en annan uppfattning om mig på egen hand, och behandlar mig också utefter helt andra kriterier, men vad hjälper det? (så frågar jag mig tyvärr ibland). Vart går anständighetens gräns i kontakten med sina egna barn? Måste man acceptera att alltid bli illa behandlad som förälder? Varför?

Mamma

Svar: Hej! Låt mig börja med att svara på dina frågor. Ja, det finns en gräns för vad en förälder ska acceptera när det gäller beteenden från sina vuxna barn. Ja, det kan vara det rätta och rimliga att bryta kontakten med ett vuxet barn. Du har helt rätt i att dina frågor och mina svar rör sig inom ett område som vi gärna undviker att närma oss, och som, precis som du skriver, närmast är ”tabubelagt”. Jag ska strax återkomma till dig om hur du skulle kunna göra i förhållande till din dotter, för att värja dig och försvara din integritet. Att ”släta över och försöka glömma” är inte det som är mest till hjälp för dig. Jag vill också säga att du imponerar på mig med din lojalitet och ditt tålamod med din dotter, trots att du får väldigt lite tillbaka och behandlas på ett respektlöst sätt.

Jag börjar med att berätta om några perspektiv på det som pågår med syfte att du ännu bättre ska förstå varför det är som det är er emellan. Men också, och det vill jag vara tydligt med, för att hjälpa dig att hålla isär din dotters värdering av dig från den du egentligen är.

Det finns en benägenhet i vår kultur att göra mammor ansvariga för hur våra liv blev. Självklart är att vår uppväxttid påverkar oss, samtidigt som vuxna barn ofta förklarar dålig självkänsla, svårigheter med relationer, och ofullbordade drömmar med att relationen till mamman var dålig. Det sättet att se på sina egna svårigheter har blivit en del av populärkulturen som hindrar att vuxna personer tar ansvar för sina val och begränsningar.  Psykologisk forskning ger inte stöd för den förklaringsmodellen. Snarare blir den ett hinder för att ta ansvar för de val man gör som vuxen, och fortfarande kan göra för att förändra livet till det bättre. Det är lätt att som vuxet barn med livsproblem fastna i fällan att göra en förälder ansvarig för de svårigheter som man har.

Man brukar säga att vi inte väljer våra föräldrar. Men det är faktiskt möjligt att vända på det påståendet. Man väljer inte heller sina vuxna barn i dem meningen att man inte har några garantier för att barnen utvecklas till hyggliga, kloka, och älskansvärda människor. Ändå finns föreställningen att vi måste älska de vuxna barnen oavsett vilka de är och vad de gör. Att inte göra det, och iatt nse att det finns rimliga skäl för att det är så, är något som man håller tyst om och försöker dölja för andra. Det är plågsamt, uppfattas som ett misslyckande, och ger skuldkänslor. Föräldrar som är i den här situationen berättar om ett ältande och grubblande över hur det har blivit. Som tar mycket kraft, och nästan alltid lägger man skulden på sig själv.

Du skriver om din svåra skilsmässa. Ett fenomen som familjerådgivare och skilsmässoadvokater allt oftare berättar om är hur den ena föräldern baktalar den andra föräldern för att få ensam vårdnad. Det kan fortsätta även efter skilsmässan. Barnen dras in och används för att såra eller straffa den tidigare maken eller makan. Möjligen är din vuxna dotter indragen i ett sådant spel, och har svårt att värja sig.

Vad ska du då göra? Jag tror att det bästa för dig är att sluta att träffa din dotter. Det som du tänkt på, men ännu inte vågat göra. Utifrån det du skriver så är det så att du får acceptera att din dotter inte är villig att förändra sin hållning till dig. Åtminstone inte under överblickbar tid, och det hon gör dig är ju inte rimligt att du utsätter dig för.

Att acceptera det som man inte kan förändra innebära ofta en stor lättnad. För dig kanske att du slipper grubblandet, och inte behöver förlora kraft på att ”släta över och försöka glömma”. Den besvärliga relationen till din dotter står då inte längre i vägen för att du ska leva ett bra liv här och nu.  Ta istället hand om dig själv. Gör det du vill göra och som gör dig gott. Även om det känns kämpigt i stunden. Bara gör det, lev ditt liv.

Ett annat förslag är att du går i psykoterapi. Du orkar kanske det trots din sjukdom. Psykoterapier kan vara olika. Ett mål för dig kan vara att med hjälp av terapin få ihop ditt liv till en sammanhängande berättelse. Att komma till rätta med hur det blev.
Du kan pröva att nå fram till din dotter med ett brev. Så här kanske det kan formuleras (utifrån en modell som den kloka radiopsykologen Allan Linnér använt): Jag är ledsen om jag skadat dig på något sätt. Det var inte min avsikt. Jag gjorde så gott jag kunde. Kanske det inte räckte. Jag är inte beredd att träffa dig som det är nu oss emellan. Det är för svårt. Jag orkar inte med din kritik av mig. Men jag är beredd att göra vad jag kan för vi ska börja lyssna på varandra, och försöka förstå. Från djupet av mitt hjärta hoppas jag att vi någon gång kan hitta tillbaka till varandra. Mamma

Som biblioterapi rekommenderar jag dig min egen bok: ”Jag och min mamma. Om att kunna hantera en viktig relation” Den är skriven för döttrar som har en svår relation med sin mamma men jag tycker att den också kan användas av föräldrar som har en svår relation med sina vuxna barn.

En kram och sköt om dig!
Liria

”Vi är så olika – men vill verkligen försöka hitta en lösning”

Fråga: Hej! Vi är ett par som har varit tillsammans i lite mer än ett år, jag som är killen är mer extrovert av mig och hon är lite mer av introvert. Tiden tillsammans har för det mesta varit underbar med mycket romantik och kärlek. Från början tyckte hon att jag var lite väl pratsam och jag att hon kändes lite tyst. Men så småningom lärde vi känna varandra bättre och diskussionerna var livliga och vi har/hade enormt roligt tillsammans. Det var med henne som jag verkligen började tänka på framtiden och känna lycka igen. Vi har båda många vänner, jag som nyinflyttad sen tre år tillbaka har fått många nya bekantskaper och hon har sin vänskapskrets som hon umgåtts med i många år.

Jag har några gånger varit mer drivande för att hon ska vara mer social utan att förstå att det har varit jobbigt för henne, om hon nu kan vara superpratsam med mig så kan hon ju vara det med andra har jag tänkt. Hon som har varit mer påläst än jag om saken har lärt mig mycket om ämnet introvert. Men på samma gång känner hon en allmän press om att vara mer social och har lärt sig vissa invanda sociala mönster för till exempel när folk hälsar på. Vissa gånger när jag har tagit upp ämnet om varför hon varit tyst i sociala sammanhang har hon tagit det som kritik och som att det är henne det är fel på och att hon ska försöka bli bättre. Det absolut främsta jag vill är att min flickvän ska vara precis så som hon känner och är och inte tvinga sig till något annat, men på samma gång får jag dåligt samvete för att jag egentligen önskar att hon vid vissa tillfällen var mer social.

En gång, ganska tidigt i vårt förhållande, skulle vi hälsa på min syster med man och två barn och tillbringa natten där. Då föreslog min tjej att vi skulle ta in på hotell istället, frågan kändes konstig och jag undrade varför, min syster hade ju ett tomt rum, anledningen jag fick höra var att hon inte kände min syster och hennes familj. Jag blev först lite sårad eftersom det gällde någon så nära som min syster som jag inte träffar så ofta. Jag tror att min flickvän inte ville stöta sig med mig eller göra mig besviken så vi stannade ändå över natten hos min syster. Min flickvän var väldigt tyst under hela besöket och jag såg på henne att hon inte riktigt trivdes, hon tyckte att min syster var trevlig och så men själva besöket hade varit jobbigt. Vi hade en del diskussioner efteråt om varför besöket varit så påfrestande.

Det här blev som mest kännbart när hon ett par månader senare hälsade på mina föräldrar och några av mina andra systrar som alla har barn. Min familj älskar diskussioner och alla tillhör nog den extroverta kategorin. Detta var mycket påfrestande för min flickvän som hade djup ångest innan och satt tyst långa stunder under de dagar vi var där. Hon berättade efteråt att hon hade haft allvarliga funderingar på att göra slut bara för att slippa komma med. Vid det andra besöket hos mina föräldrar och systrar med barn var min flickvän också mycket tyst och såg inte riktigt ut att njuta, men ångesten innan var mindre och det var ändå lite bättre.

Jag som har mina föräldrar och systrar på flera olika orter i Sverige älskar att hälsa på dem och vi har ofta livliga diskussioner om allt från familj till världsproblem, och brukar hitta på olika aktiviteter.
Min flickvän tycker också om att hälsa på sin familj, som bor i samma stad, men ett par timmar räcker oftast. Ju mer jag förstår hur min partner är desto mer vill jag acceptera, men blir på samma gång smärtsamt påmind om hur olika vi är. Jag vill gärna jobba utomlands och testa på att flytta till en annan stad i framtiden, något som mer eller mindre är otänkbart för henne. Hon vill gärna stanna i sin hemstad. Vi har, senast i dag, haft en stor diskussion om detta med mycket tårar då vi båda börjar se hur våra drömmar drar åt olika håll.

Jag får väldigt dåligt samvete för att det är jag som drar igång dessa samtal när hon egentligen är helnöjd med mig, över varför jag inte bara kan vara nöjd. Men jag känner att jag verkligen måste ta upp allt med henne om vi ska ha en chans att klara av detta.

Vi älskar det vi har tillsammans, det roliga, kärleken och våra gemensamma vänner, att ge upp allt det känns otroligt jobbigt men samtidigt har verkligheten hunnit ikapp oss och det känns lite hopplöst när man tänker på framtiden. Jag vet inte riktigt hur vi ska lösa detta eller hitta en gemensam väg, jag stretar åt olika håll och hon vill stanna kvar, men vi vill verkligen försöka hitta en lösning.
A

Svar: Hej! Visst är det så att ni två på många sätt är varandras motsatser. På en personlighetsskala för utåtvändhet kan ni beskrivas som om ni befinner er i var sin ytterända av skalan. Du är ganska uttalat extrovert. Men din flickvän är tydligt introvert. Frågan du har, och som jag tror många känner igen sig i, är hur man når fram till människor av den andra sorten. Går det att leva ihop över huvud taget om man är så olika? Det är så att det mellan den extroverte och den introverte finns vad man kan beskriva som en kommunikationsklyfta. Men visst är den möjligt att lösa. Faktum är att människor som har de här olikartade egenskaperna ofta dras till varandra. På arbetet, som vänner, och i kärlek. Det uppstår en känsla av att man kompletterar varandra. Vilket också verkar vara hur ni upplever er relation. Du skriver att det var med henne som jag verkligen började tänka på framtiden och känna lycka igen. Men att man ibland drar åt olika håll leder också till påfrestningar. För att hålla ihop krävs en hel del, både förståelse för varandras olikheter och kompromissvilja. Jag ska strax återkomma till det.

Jag vet inte om du uppmärksammat det, men på senare tid har egenskapen att vara introvert fått mer uppmärksamhet, och enligt många på ett mer rättvist sätt- som en positiv och värdefull egenskap. Att vara introvert har för många varit svårt på arbetsplatser och i sociala sammanhang där det extroverta sättet att vara är normen och det som värderas högt. Introverta uppfattas lätt som lite tråkiga, för tillbakadragna och trist tystlåtna. Men det är en extrovert norm som vi utgår ifrån. Många introverta har också försökt göra om sig. Till en del kan man också träna upp sin motsatta sida. Men någon hemmaplan blir det sällan. Studier visar att vi föds till att i första hand vara introverta eller extroverta. Nu pågår en omprövning av synen på vad introversion är. I hög grad bidragande till det är boken ”De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns” av den amerikanska författaren Susan Cain. Hon beskriver sig som uttalat introvert, och berättar personligt om hur hon trots detta haft en framgångsrik karriär som affärsjurist. Men hon redovisar också de nya kunskaperna inom psykologin om egenskapen att vara introvert, och vänder upp och ner på flera av våra föreställningar. Som att social kompetens och att vara social faktiskt inte är samma sak. En introvert person är bra på att lyssna och återkoppla, och det är ju faktiskt att vara socialt kompetent. Bara på ett annat sätt.

Mitt första råd till er är att ni tillsammans läser boken av Susan Cain. Kapitel för kapitel. Som en läscirkel för er två. För att få ännu mer förståelse för varandras egenskaper, och olika sätt att vara. Susan Cain skriver till exempel både klokt och med humor om de olika beteenden som den extroverte respektive den introverte har. Att den introverte behöver mycket stimulans för att inte bli uttråkad. Hur energin kommer utifrån. Mycket folk. Mycket prat. Att den introverte istället får sin energi från den inre världen, genom att läsa, fundera och ha samtal men en person, inte flera. Och hur en extrovert person kan träna sig i att gå utanför sin bekvämlighetszon och bete sig mer introvert, för att nå fram till en partner av den andra sorten.

Läs gärna med särskild uppmärksamhet hennes kapitel om att hitta rätt i kärlek och arbete. Här finns berättelsen om den extroverte Greg och den introverta Emily. Som levt som par i fem år, och vars dilemma på många sätt påminner om ert. Läs om hur de lyckats kompromissa sig fram kring umgänge och vardagsrutiner, och samtidigt behålla respekten för varandras olikheter och kunnat samsas med dem! Jag tror att särskilt det här kapitlet blir en mycket uppmuntrande läsning som kan vara till hjälp för er.

Men det finns kanske ett större problem för er. Det är det som du beskriver som att våra drömmar drar åt olika håll. Du vill flytta, och kanske arbeta utomlands ett tag. För din flickvän framstår det som närmast otänkbart. Jag tror att du håller med mig om att detta är ett delvis separat problem, och en större utmaning att hantera. Det skulle nog vara till stor hjälp för er om ni vänder er till kommunens familjerådgivare, och får ett professionellt samtalsstöd kring detta särskilda problem för er.

Varma hälsningar och sköt om er!
Liria

”Pappa är lättkränkt och blir rasande för bagateller”

Pappan, som nu är drygt 70 år, har alltid haft problem med sitt humör. Men nu har det blivit allt värre. Han är lättkränkt och blir rasande för bagateller, och ältar sina upplevelser av att ha blivit illa behandlad genom livet. Mamman och de vuxna barnen lider och vet inte hur de ska hantera situationen. Psykolog Liria Ortiz kommenterar och ger råd.

Fråga: Hej! Jag skriver för att kunna få lite insikter och hjälp kring hur jag ska kunna stötta min mamma och mitt syskon som är de som råkar mest illa ut, känns det som. Min pappa, drygt 70 år gammal, har egentligen under hela sitt liv (så vitt jag vet) haft problem med sitt humör. Under vår uppväxt minns jag många episoder med omotiverade utskällningar av personal i besökskassor när han upplevde sig felaktigt behandlad, eller helt enkelt när något inte stämde.

När man ställer honom mot väggen om varför han är på så dåligt humör hela tiden, upprepar han att han upplever sig som felaktigt behandlad. Han går gärna tillbaka 20-30 år och drar upp saker som han upplever har hänt, och vad olika människor har sagt och gjort mot honom.

Allt detta har vi så att säga lärt oss att acceptera genom åren, trots att det har inneburit ganska många otrevliga stunder. Jag tror att mina föräldrar i alla fall har haft ett helt okej äktenskap i vardagen. Pappa har många bra sidor, han är väldigt snäll och har faktiskt ett hjärta av guld och vill oss barn väl, vilket gör att det är extra jobbigt att se det som händer nu. Sedan han gick i pension för några år sedan har hans humör blivit värre och värre. Det yttrar sig inte främst som raseriutbrott, utan i form av att han spänner sig så att han faktiskt skakar ibland och munnen blir som ett streck. Han kan ta sina händer och köra in naglarna i vad som finns tillgängligt, ofta hans glasögon. Detta kan hända helt utan synbar anledning, som när någon i ett sällskap säger något som han inte håller med om, eller när någon i ett tv-program har en åsikt som avviker från hans. Om vi till exempel sitter och spelar ett sällskapsspel (han är aldrig med), blir han ofta irriterad, spänner sig och lämnar rummet.

Vi andra i familjen har många gånger försökt att prata med honom om hans beteende. Jag upplever det tyvärr dock som att det är absolut omöjligt att nå fram till honom genom att resonera om det. Själv har jag familj och egna barn och står liksom lite vid sidan om numera, men för min mamma och mitt syskon, som ofta är hemma hos föräldrarna, är det desto jobbigare, och jag ser på mamma hur jobbigt hon tycker att det är. Hon är uppvuxen i en ganska traditionell miljö och ser inte skilsmässa som ett alternativ, utan säger själv att det bara är att härda ut. Pappa betyder trots allt väldigt mycket för henne, och hon vill mer än något annat hjälpa honom att hitta balans i livet, men ingen av oss vet hur det ska gå till. Han slår bakut så fort någon form av hjälp kommer på tal, eftersom han alltid upplever sig själv som offret.

Jag vill vara ett så bra stöd för mamma som möjligt i detta, men har slut på idéer. Ibland har jag försökt att sätta hårt mot hårt, något som mamma absolut inte är förmögen att göra, men det slår bara tillbaka till slut.

Orolig son

Svar: Hej! Jag imponeras av ditt nyanserade och ömsinta sätt att berätta om din pappa. Trots att din pappa beter sig på det sättet som du beskriver så ser du också hans goda sidor. Han verkar ha drag av självupptagenhet och lättväckt ilska, som han agerar ut utan större hänsyn till sin omgivning. Jag anar mellan raderna att du och de övriga i familjen fått stå ut med ganska mycket, och att ni hållit tillbaka och har behövt anpassa er på sätt som inte alltid känts rimligt. För mig framstår din pappa som en familjens diva. Snäll oftast, och med en god vilja visserligen, men en diva.

Jag undrar hur ni andra i familjen mår. Mitt första råd är att ni träffar en familjerådgivare och får möjlighet att berätta hur ni har det och har haft det. Det finns kanske en del som ni behöver hjälp att läka. Och ett lika viktigt fokus är nog att hitta sätt att kunna förhålla er till din pappas ilska, som är till hjälp och skyddande för er.  Professionella familjerådgivare finns hos kommunen där ni bor. Hela familjen behöver inte delta om man inte vill det.

Låt mig också ge min syn på din pappa utifrån min erfarenhet som klinisk psykolog. Med reservation för att jag har en ganska begränsad information om din pappa. Möjligen är det så att din pappa har en sårbarhet som innebär att han är mycket lättkränkt. Det skulle kunna ha sin bakgrund i hans egen historia och kanske i en genetisk sårbarhet. Ilska av den explosiva och intensiva karaktär som din pappa verkar ha är ibland ett särdrag som fäster sig med tiden om man inte lär sig att hantera sin ilska. Ett inslag i lättkränktheten kan också vara ett ältande av upplevda oförrätter, ungefär så som du berättar. Precis som du beskriver är det tyvärr så att det här sättet att bete sig blir ganska stabilt över åren om man inte söker hjälp, och om omgivningen anpassar sig till personen som verkar ha varit fallet i din familj. Många lär sig sätt att hantera sin lättväckta ilska och sin tendens att anklaga sin omgivning, så att relationerna till andra fungerar smidigare med åren. Men problemet är ju förstås att din pappa inte verkar vara redo till att göra detta. Och när det är så blir min rekommendation att ni själva ska förändra ert förhållningsätt och beteende när din far får sina vredesutbrott. Men jag återkommer till det.

Först en kommentar till det du berättar att det har blivit allt värre med din pappas humör. Det finns en risk att din pappa är deprimerad. När man blir äldre blir man mer mottaglig för depressioner. Det kan bero på olika saker, som att man får en ökad känslighet i hjärnan, eller har brist på viktiga fettsyror, vitamin B12 och folsyra. Depression, särskilt hos äldre män, kan visa sig genom aggressivitet. Att bli äldre är också att ibland göra förluster – av arbetet, som för många var en viktig del, kanske den viktigaste, i ens identitet. Av kroppen som stark, frisk och snygg. Vad säger du, stämmer detta med hur din pappa kan uppleva det att ha blivit äldre?

Depressioner är vanligare hos äldre personer än vad man ofta vill tro. Tyvärr är det vanligt att man inte söker hjälp eller berättar för anhöriga. Man vet kanske inte att man har en depression eller så skäms man. Mitt råd är att du funderar på vad du kanske känner igen av detta hos din pappa, och även hör med dina syskon och mamma om vad de kanske har iakttagit. Är det så att din pappa kan vara deprimerad så försök motivera honom att träffa en läkare för ett samtal och bedömning. Du skriver: ”Det yttrar sig inte främst som raseriutbrott, utan i form av att han spänner sig så att han faktiskt skakar ibland och munnen blir som ett streck. Han kan ta sina händer och köra in naglarna i vad som finns tillgängligt, ofta hans glasögon.” Din pappa verkar kämpa så gott han kan med att hålla tillbaka sin ilska så att den inte drabbar er. Så kanske kan detta vara en motiverande faktor för honom. Distriktsläkare har stor erfarenhet av att möta och hjälpa deprimerade personer. Det finns olika behandlingar – bland annat läkemedel, interpersonell- och kognitiv beteendeterapi. Behandlingsresultaten är mycket goda.

Du skriver att du vill ”sätta hårt mot hårt”. Men att din mamma inte klarar av det, och att det ”slår tillbaka till slut”. Jag tror att du fångar något väsentligt när du noterat det. En person med stor kapacitet för ilska vinner nästan alltid. Andra som är mer behärskade och aggressionshämmade på det sätt som de flesta är, hamnar ofrånkomligen i ett underläge.

Vad kan ni konkret göra när din pappa får vredesutbrott? Bemöt utbrott med tystnad och tillbakadragande. Lämna situationen och invänta att ilskvågen lägger sig, som den gör ganska snart om den inte underhålls genom att omgivningen argumenterar emot, försöker rätta till eller visar med sitt kroppsspråk hur provocerad den är.

Är det inte fegt att göra så? Ska man inte sätta en gräns?

Mitt resonemang är följande: Sätta en gräns genom att argumentera emot kan man göra om det ger resultat. Men i din pappas fall är det mindre troligt. Så mitt råd är att ni värnar om ert välbefinnande genom att sätta en annan typ av gränser som skyddar er och inte utsätter er mer än absolut nödvänligt för hans ilska. Bli tysta inför ilskan. Går därifrån.

Säg till honom i ett lugnt ögonblick att det är så ni kommer att göra i framtiden. Att ni uppskattar honom för hans goda sidor samtidigt som att ni berörs illa av hans utbrott. Och att ni återkommer till honom när han är lugn igen, och sin vanliga hyggliga person. Detta har inte bara funktionen att skydda er från hans ilska, utan också att belöna de goda sidorna hos honom och låta ilskan vara förenad med en del förluster för honom. Det kan bli lärosituationer för honom, och på sikt leda till att han blir motiverad och vågar söka hjälp för sin ilska.

Varma hälsningar och ta väl hand om dig!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Min 12-åring kissar i trosorna”

Fråga: Jag har en 12-årig dotter som kissar i trosorna. Detta verkar inte bekymra henne då hon kan lägga ett par använda trosor som är blöta och gula inuti överst i tvättkorgen. Hon kan även komma och sätta sig i soffan med linne och trosa och då kan man se att det är blött i trosorna. När jag då ber henne gå och byta trosor och tvätta sig så vill hon inte. Hon säger att hon inte har kiss i trosorna. Hon vill inte duscha när jag ber henne och är ofta smutsig, luktar svett och kiss.

Vi bråkar dagligen om dusch och att använda deodorant och det blir alltid ett stort bråk. Jag är rädd att hon ska bli retad av sina klasskamrater om de börjar bli mer uppmärksamma på detta då de är äldre. Hon har även problem med att hålla sig ren när hon äter och äter ofta med händerna och kan då med kladdiga händer dra fingrarna genom håret vilket resulterar i mera tjat om dusch. Hon är duktig i skolämnena, men jag är ändå orolig att det är något ”fel” på henne då detta med att vara smutsig och lukta illa inte bekommer henne. Bör jag söka hjälp och vart vänder jag mig då?

Tacksam för svar.

Svar: Tack för ditt brev och jag förstår att du är bekymrad över din dotters beteende. Det är i och för sig inte så ovanligt med enures hos barn (att kissa på sig), men de flesta barn brukar tycka att det är ett stort problem. Du är orolig för att det är något ”fel” som kan förklara att hon inte verkar bry sig om problemet. Jag ska återkomma till det, men enbart problemet med enures tycker jag är skäl nog för att söka hjälp. Det finns bra behandlingar för det och precis som du skriver kan det få konsekvenser i skolan, förutsatt att problemen med hygienen förekommer så ofta eller mycket att andra märker det.

Vad kan ligga bakom dotterns inställning till problemet? Jag skulle behöva mycket mer underlag än ditt brev för att kunna uttala mig om det. Bristande intresse för hygien kan handla om allt från vanlig trots till att vara tecken på mer omfattande psykiska problem. Det är exempelvis vanligt hos barn och unga som är deprimerade. Jag skulle kunna avsluta mitt svar här med en uppmaning om att söka hjälp för dotterns enures och eventuell vidare utredning. Jag vill dock föregripa en diskussion om diagnoser som ibland uppstår i kommentarsfältet till den här bloggen. Jag vet inte om du själv har tankar om någon särskild diagnos, men en som ofta kommer på tal är Aspergers syndrom. Vissa saker du skriver för tankarna till den diagnosen och jag vill därför ägna en del av svaret åt att detta – inte för att påstå att din dotter har Aspergers utan för att klargöra att det krävs mer än några udda beteenden för att uppfylla kriterierna för en diagnos.

Aspergers syndrom är inte en sjukdom som plötsligt dyker upp. Det är snarare ett annorlunda sätt att tänka, känna och bete sig som finns redan från tidig ålder. Det behöver dock inte märkas så mycket de första åren utan kan för vissa bli synligt först senare under uppväxten. Det har precis kommit ut nya riktlinjer som används för att ställa diagnosen, som också kommer att få ett nytt namn när den svenska översättningen är klar. Det kan tyckas märkligt att diagnoser ändras, men det speglar att kunskapen om psykiska problem och tillstånd hela tiden utvecklas i takt med att nya studier publiceras. Det jag beskriver här utgår alltså från den senaste forskningen på området. För att få diagnosen Asperger finns det två huvudsakliga kriterier som måste uppfyllas. För det första måste man ha svårigheter i det sociala samspelet med andra människor. Det varierar hur uttalade svårigheterna är, men de ska kännetecknas av brister i ömsesidigt samspel, ett annorlunda sätt att använda kroppsspråk, mimik eller ögonkontakt, samt brister i att utveckla och förstå relationer. Det sistnämnda kan exempelvis handla om osäkerhet på sociala koder eller bristande anpassning efter omgivningen.

Det andra grundläggande kravet för att få diagnosen Aspergers syndrom är att det finns en strävan efter rutiner och upprepning i livet. Det kan till exempel handla om beteenden eller tics som upprepas på ett överdrivet sätt, en stark motvilja mot förändringar, eller att vara intensivt intresserad av vissa saker och samtidigt totalt ointresserad av annat. Ytterligare ett exempel är överdrivet starka eller svaga upplevelser av känsel, doft eller synintryck.

Problem med hygien är inte ett kriterium för Aspergers syndrom, men det kan för vissa personer bli en konsekvens av de kriterier jag räknade upp ovan. Att din dotter inte verkar bry sig om att hon är smutsig eller har kissat på sig skulle kunna vara exempel på svårigheter att anpassa sig efter sociala sammanhang eller en annorlunda upplevelse av doft och känsel. Samtidigt ser du att det krävs mer för att uppfylla dessa kriterier. Hon måste i så fall ha svårigheter på flera sätt i många olika sammanhang och du bör ha sett åtminstone tendenser till det under hennes uppväxt. Dessutom finns en möjlighet att hon visst bryr sig om hygienproblemen, men kanske inte visar det för dig av någon anledning.

En avgörande fråga är också hur mycket man hindras av sitt annorlunda sätt att bete sig. Man får nämligen bara diagnosen om dessa beteenden leder till betydande lidande eller begränsningar i livet. Du skriver att det går bra i skolan och även om din dotters bristande hygien kan leda till svårigheter med kamrater, verkar det inte vara så än. I övrigt framgår det inte hur hon klarar sig. Hur är det med vänner? Vad gör hon på fritiden? Hur mår hon i allmänhet?

Jag tar som sagt bara upp Aspergers syndrom som ett exempel eftersom många pratar om det. Det kan som sagt finnas en rad olika orsaker till din dotters beteenden och det är inte säkert att det handlar om någon diagnos över huvud taget. Som förälder kan man heller inte ställa diagnoser själv utan måste låta barnet genomgå en gedigen utredning. Därför tycker jag att ni ska kontakta skolhälsovården eller vårdcentralen. Där kan ni vid behov få en remiss till BUP eller till en specialistmottagning för barn (BUMM). Då får ni hjälp även om problemet enbart skulle handla om hygien och enures, men de kan också bedöma vad din dotters avvikande inställning till detta betyder och om det krävs någon vidare utredning.

Martin

www.forster.se/referenser140623 finns det referenser till forskning som diskuteras i svare.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Det känns som om det är mitt fel att min exman blir utan familj”

Fråga: Jag har varit gift med en utländsk man i cirka 25 år. Vi träffades när han hade separerat från sin partner i ett tidigare äktenskap och stod beredd att flytta tillbaka till sitt hemland. Men vi blev förälskade och han bestämde sig för att fortsätta att leva sitt liv här i Sverige, med mig men långt från sin familj i hemlandet. Vi har åkt och hälsat på i hans hemland ungefär vart tredje år och haft en god relation med dem, likaväl som med min familj i Sverige. Vi har inga barn.

Vi är nu båda i 60-årsåldern och separerade för snart fem år sedan. Sakta men säkert separerar vi våra liv. Men så klart är det inte det lättaste efter 25 år tillsammans. Han har fortsatt att följa med till min familj då det har bjudits till kalas och liknande. Jag har tyckt att det är bra, det ger oss och familjen en chans att skiljas i lite långsammare takt. Vi är vänner numera.

Men nu känns det som att det även är dags att släppa familjebiten. Trots att jag vill gå vidare även i detta avseende mår jag jättedåligt av den delen av separationen. Jag känner det som att det är mitt fel att han ”blir utan familj”. Som att jag är elak och inte generös. Jag ”förstår” att jag någonstans försöker mildra effekterna av skilsmässan, liksom komma förbi en kanske smärtsam del i det hela genom att förhala eller försöka undgå en del av separationen. Jag tar på mig ansvar för något som inte är mitt ansvar. Men hur får jag mina känslor att gå med på det?

Jag försöker samtidigt hitta en ny partner och att bygga mitt eget nya liv, och det går lite upp och ner. Fast det är ok. Men mitt dåliga samvete tär på mig. Mycket tacksam för lite kloka ord om detta.

En kvinna någonstans i Sverige

Svar: Hej, och tack för ditt brev.

Som jag läser det du skriver så kretsar din fråga om omsorg och skuldkänslor. Något som ju nästan alltid finns i våra nära relationer.

Frågan du väcker, och som jag tror många känner igen sig i och brottas med, är om dina känslor är överdrivna. Skuldkänslor, eller dåligt samvete, hör ju livet till. De reglerar vår självbild, hur vi vill vara gentemot andra människor. De hjälper oss att reparera det vi kanske ställt till med för andra.

Men alltför mycket skuldkänslor kan trycka ner oss, och bli till hinder för oss. Det gör oss för återhållsamma, och osjälvständiga, och låter oss inte ge plats för våra egna behov – det som vi kanske kan kalla för den sunda egoismen. Att ständigt oroa oss för andra gör att vi inte lever vårt liv. Medkänsla och empati är goda egenskaper, och de behövs för att hålla tillbaka vår självupptagenhet. Men det är också viktigt att vi sätter gränser för vad vi behöver göra för andra utan att få dåligt samvete.

Alla människor har rätten till ett eget liv, och att vara tydlig på den punkten är det bästa sättet att få ärliga och jämlika relationer till andra. Naturligtvis känner du fortfarande omsorg om den man som du levt med i 25 år. Ni har ju också lyckats bryta upp utan att bli ovänner.

Som jag anar av ditt brev så är din före detta man en sympatisk människa. Men för att kanske uttrycka mig något drastiskt så är det kanske dags att göra slut. Du skriver klokt och insiktsfullt om hur du skjutit på detta. Men tillvaron är ju ändå sådan att relationer tar slut, även när de känslomässiga banden varit starka. Vi måste helt enkelt ibland lära oss att stå på egna ben, och ta ansvar för vårt liv.

Du skriver inte om hur din före detta man lever. Har han vänner som han träffar ofta, och som han nära vänskap till? Har han ett intressant arbete som han är engagerad i och som är en stor del av hans identitet? Mitt råd är att du frågar honom hur nöjd han är med sitt liv nu några år efter er skilsmässa. Hans svar kanske kommer att överraska dig positivt.

För många människor är familjen och släkten inte det viktigaste sociala sammanhanget att vara i. Jag undrar över att din man valde att stanna i Sverige ”långt borta från sin familj”. Är du helt säker på att det är en uppoffring? Vissa har ett behov av ett visst avstånd till sin ursprungsfamilj och sin släkt av olika skäl, som religiösa, kulturella eller mycket personliga skäl. Det passar honom kanske att ha den glesa kontakt med sin familj som han har haft.

Så du behöver prata om hur det nya livet är för honom för att göra det tydligare för dig om han är så beroende av din familj som du tror.

Kanske det är så att du något oreflekterat tar för givet att ditt behov av din familj även är hans. Så visar det sig kanske inte vara om du frågor honom på ett öppet sätt om detta.

En fråga som du också väcker hos mig gäller din roll i ert äktenskap. Var du den som var den starka och omhändertagande? Ibland kan man, om man haft den rollen, ha svårigheter med att släppa taget, sluta oroa sig och lösa problem som den andra egentligen har alla förutsättningar att klara av på egen hand.

Jag vet förstås inte om det stämmer på er. Men fundera över om det finns inslag av detta som kanske bidrar till ditt dåliga samvete så här långt efter skilsmässan.

Du planerar inte heller att sluta vara vän med din före detta man, som jag läser ditt brev, även om du vill avsluta hans umgänge med din familj. Det är förstås en förändring, och möjligen en förlust för honom. Men det kanske inte är en så drastisk förändring, egentligen, eftersom du blir kvar som vän.

Jag tror att det bästa är att du rätt upp och ner förklarar att du inte känner för att han ska umgås med din familj längre. Eftersom ni är skilda sedan en ganska lång tid, och inte längre är man och hustru utan vänner. Du behöver egentligen inte gå in på några personliga skäl för ditt beslut om du inte vill. Alla människor måste respektera att man utan förklaringar vill sluta umgås.

Vilka är dina andra skäl för att du vill ”släppa familjebiten”? Att göra det tydligt för dig kan underlätta för dig att både fatta beslutet och berätta inför honom. Man har rätt att sätta gränser för sitt eget välbefinnande.
Hur du än gör så har du ett känslomässigt arbete framför dig. Slutar du låta honom träffa din familj så får du sörja det goda ni haft tillsammans, och under en tid känna skuld över att du utestänger honom. Låter du det vara som det är nu så kommer du att fortsätta vantrivas med det.

För du har helt rätt i att du faktiskt inte har något ansvar för din före detta man. Om det visar sig att han saknar ert äktenskap och oroar sig för att bli ensam så kan du sörja över detta för hans skull. Men du kan inte ta ansvar för hans val och hans liv.

Mitt råd är att du gör ännu tydligare vad du vill få plats för i ditt liv den närmaste tiden. Som är viktigt för dig, och som gör att du får ett liv som du blir nöjd med.

Du skriver att du vill ha en ny relation till en man. Vad mera är det som är viktigt för dig? Hitta det ännu mer, skriv ner och få idéer och tankar av andra. Handla sedan i den riktning som stämmer med det som du värderat som viktigt.

Varma hälsningar!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Ska vi hjälpa vår spelberoende son att betala av sina skulder?”

Fråga: Min son, 22 år, står inför en omedelbar risk att hamna hos Kronofogden på grund av obetalda räkningar. Jag som förälder slits mellan vilja att rädda honom genom att betala och att låta honom ta konsekvenserna fullt ut. Vi har betalat hans skulder två gånger tidigare för att rädda honom.

Vår son har ett spelberoende vilket fått honom att hamna i dessa skulder. Han har lovat att sluta förr, men nu är det annorlunda. Han har anmält sig till terapi, avbrutit sina studier och skrivit in sig vid arbetsförmedlingen och har som högsta önskan att få ett arbete för att betala sina skulder. Även om han lyckas med det har han under tre år kvar betalningsanmärkning hos Kronofogden. Betalningsanmärkningen kan alltså under tre år hindra honom när det gäller bostad och jobb.

Vi kan enkelt rädda honom genom att betala men vi tvekar inför vad som kan vara en björntjänst. Gör vi rätt att inte betala mot bakgrund av målet att han ska komma ur sina problem och leva ett vuxet liv? Eller bör vi ingripa och betala en tredje gång nu när han anmält sig till terapi och arbete? Valet är svårt. Tacksam för råd.

Det tuffa valet

Svar: Hej! Tack för ditt brev. Ni står verkligen inför ett svårt val. När ska man låta sina barn ta en smäll för att lära sig? Var går gränsen? När blir konsekvenserna för drabbande? Jag kommer att börja med dessa frågor, men också diskutera andra saker som kan vara viktiga att tänka på när man ska hjälpa en anhörig som är spelberoende.

Det generella rådet till anhöriga är att aldrig betala skulder. Det riskerar att bli en björntjänst, precis som du skriver. Det korta svaret är alltså att ni ska låta sonen ta smällen själv. Men du undrar om just detta tillfälle kan vara ett undantag från regeln, eftersom sonen verkar ha inlett en positiv förändring. Kanske är det så, men närstående ser ofta varje enskilt tillfälle som undantag och kan först i backspegeln konstatera att de skulle ha dragit i bromsen långt tidigare. Det brukar kallas för medberoende, vilket innebär att man anpassar sig mer än man borde efter en person med missbruk. Vid sidan av att ge pengar eller betala skulder kan det exempelvis handla om att försaka egna behov, undvika att ställa krav, eller att ljuga och täcka upp inför omgivningen. Dessa anpassningar löser akuta problem, men bidrar samtidigt till fortsatt missbruk.

Jag vet inte om ni känner igen er i beskrivningen av medberoende, men för många i er situation är det relevant. En förklaring till att närstående blir medberoende är just konflikten mellan konsekvenser på kort och lång sikt. Även om man vet att den som missbrukar måste ta eget ansvar för sina handlingar, är det ofta för jobbigt att i stunden låta den närstående ta smällen och falla. En annan förklaring är att man bedömer riskerna känslomässigt snarare än rationellt, vilket för övrigt också kännetecknar spelberoende i sig. Precis som spelmissbrukaren tror på vinst varje gång så kan den medberoende hoppas på att varje återfall var det sista. Givetvis ska man inte ge upp hoppet om bättring, men för att kunna hjälpa på rätt sätt måste man göra en rationell bedömning av risker och konsekvenser. Jag ska ge ett exempel på hur en sådan bedömning kan se ut i ert fall.

Vad händer om sonen får ta smällen själv? Till att börja med får han en skuld hos kronofogden och en betalningsanmärkning. Sedan kanske ni befarar att han kan tappa sugen till terapi och jobb. Samtidigt kan det lika gärna vara tvärtom, vilket jag återkommer till senare. Om det är just en betalningsanmärkning ni vill undvika bör man fundera på om det verkligen är en så katastrofal konsekvens. Framför allt utgör inte betalningsanmärkningar något hinder för att gå i terapi och i allmänhet inte heller för att få jobb, även om vissa arbetsgivare kan undersöka sådant. Betalningsanmärkningar innebär förvisso svårigheter att låna pengar och att hyra lägenheter, men det går att lösa om ni ställer upp som borgensmän. En förutsättning är förstås att ni i så fall begär att få insyn i betalningar, vilket ändå kan vara nödvändigt eftersom ­sonen inte kan ta ansvar för sin ekonomi så länge han är fast i spelberoende. Anmärkningen försvinner i regel efter tre år, vilket kanske är en lagom lång period för att bygga upp ett liv utan spelande.

Vad kan hända om ni tvärtom betalar skulderna? Den mest uppenbara negativa konsekvensen av det är att sonen berövas möjligheten att verkligen förstå allvaret i problemen. I det nuvarande akuta läget är han kanske ytterst motiverad till jobb och terapi, men om pressen lättar behöver det inte längre kännas lika angeläget. Man vet att personer med missbruksproblem ofta pendlar i insikt om sina problem och därmed motivation till förändring. För många är motivationen som störst när de befinner sig på botten. Risken för fortsatt spelande ökar förstås om sonen inte förstår allvaret. Om han slipper skulderna ökar dessutom de ekonomiska möjligheterna att spela. Ni kanske tänker att ni vill ge honom en sista chans, men det finns en baksida med det. Generellt tenderar spelmissbruk att accelerera över tid med allt större risker och insatser, vilket gör att sonen nästa gång kanske har en tyngre skuldbörda att hantera. Dessutom riskerar er relation att försämras om han missbrukar ert förtroende en gång till. Ni ger säkert aldrig upp, men upprepade svek tär på relationen och därmed era möjligheter att ge stöd på ett bra sätt.

I mitt exempel ovan utgår jag ifrån att ni överdriver de negativa konsekvenserna av att sonen hamnar hos kronofogden, medan ni förminskar riskerna med att betala hans skulder. Det kanske inte alls är så i ert fall, men jag ville bara illustrera hur det kan vara för många föräldrar i er situation. Generellt har också skuldsättning mindre betydelse än man kan tro för att lyckas bryta ett spelberoende. I en studie med över 4 000 spelberoende personer visade man att chansen att bli fri från missbruket efter terapi bara påverkades minimalt av hur stor skuld deltagarna hade. Däremot fördubblades nästan chansen att lyckas om närstående aktivt medverkade i behandlingen, vilket bland annat handlar om att bryta medberoende.

Jag vet för lite om er situation för att kunna ge ett rakt svar på frågan om ni ska betala skulderna denna gång, men min bästa gissning är att ni bör låta bli. Lägg i stället allt krut på att er son ska påbörja en behandling. Generellt har man sett att behandlingar som utformats för att hjälpa personer med alkohol- eller drogmissbruk också fungerar bra för personer med spelmissbruk. Det är inte så konstigt eftersom man på senare år har funnit allt större likheter mellan olika former av missbruk. ­Ungefär samma drivkrafter och processer verkar vara inblandade oavsett om det handlar om alkohol, droger eller spel. Det finns mest forskningsstöd för behandlingar som bygger på kognitiv beteendeterapi, i synnerhet sådana som involverar personens sociala sammanhang.

Om er son börjar i behandling ­hoppas jag att också ni föräldrar kan få mer vägledning, exempelvis i hur ni kan hjälpa honom att sanera ekonomin. Fråga hur ni kan använda ert uppenbara engagemang för att stödja honom utan att understödja missbruket. Om ni kan jobba tillsammans i behandlingen finns det som sagt anledning att vara optimistisk.

Martin

Gå till www.forster.se/referenser140609 för referenser till forskning

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Hur ska jag hantera min högkänslighet på bästa sätt?”

Fråga: Hej Liria! Jag lyssnade på dig i radioprogrammet ”P4 Extra” om ”Lär dig göra det bästa av din högkänslighet”. Jag fastnade för det du sade om att högkänslighet innebär fantastiska upplevelser och är en tillgång, men dessutom också innebär psykiskt lidande. Jag tycker att den delen hamnar i skuggan många gånger, det känns som att högkänsligheten idealiseras nu för tiden. Vi högkänsliga är de nya supermänniskorna.

Jag känner inte igen mig i den idealiserade bilden. Jag tycker att det är jobbigt när jag är mitt i en känslostorm och inte vet vart ska jag ta vägen med mina känslor eller när en icke illa menad kommentar om min person gör att hela min vecka blir förstörd för att jag inte kan sluta älta. Eller när jag känner mig gråtfärdig för att en granne går förbi mig utan att hälsa. Situationerna är många. Jag är tacksam för alla råd och tips om hur jag kan hantera min högkänslighet på ett bättre sätt.

Högkänslig

Svar: Hej högkänslig! Jag skulle vilja börja med att kort beskriva vad högkänslighet är och hur den kan yttra sig, innan jag ger dig förslag på hur du kan hjälpa dig själv att få ett bra liv med, och trots, din högkänslighet.

Det är den amerikanska psykologen Elaine Aron som uppmärksammat och beskrivit fenomenet ”highly sensitive person”, ofta förkortat till HSP. Den svenska benämningen är högkänslig person.

Elaine Aron betonar att högkänslighet inte är en personlighetsstörning eller en ny bokstavsdiagnos, utan ett personlighetsdrag. Uppskattningar säger att ungefär var femte person har drag av högkänslighet. Det är lika vanligt hos män som hos kvinnor.

Troligen är HSP en medfödd egenskap men man vet väldigt lite om det ännu. Mekanismerna bakom HSP är oklara. Från vetenskaplig synpunkt handlar det än så länge om ett fenomen som är beskrivet, men som ännu inte är utrett och förklarat. Men en vanlig beskrivning är att det handlar om en låg tröskel för sinnesintryck och svårigheter att reglera känslorna. Det du beskriver är ett bra exempel, en granne hälsar inte och hela veckan kan bli förstörd.

Elaine Aron idealiserar inte HSP som personlighetsdrag utan tar upp komplexiteten med att vara högkänslig. Hon beskriver, utifrån djupintervjuer med personer som uppfattar sig som HSP, att man upplever att man både har styrkor och svagheter.

Många berättar att den ökade känsligheten gör att de är lyhörda och känsliga för andras behov – egenskaper som uppskattas, och blir till fördel i vissa yrken. Men också att de lätt blir ”uppjagade”, är känsliga för smärta, både psykisk och fysisk, och har en låg tolerans för stress. Högkänsliga personer har också ansetts ha en ökad risk för att drabbas av utmattning och andra stressrelaterade symtom.

Men, påpekar Aron, det finns också ett inslag i HSP av ”fördelaktig känslighet”. På en arbetsplats är det inte sällan den högkänsliga som är den något försiktiga och eftertänksamma som ser riskerna med en idé före de andra, som helst bara tänker på att komma i gång. Inte sällan är det också HSP-drag som finns hos den arbetskamrat som alla uppskattar för hens förmåga att lyssna och förstå.

Vad kan man göra för att hjälpa sig själv?

En grundregel för en högkänslig person utifrån beprövad erfarenhet verkar vara att hitta en balans i vardagen så man inte behöver drunkna i känslor och intryck. Det handlar mycket om att acceptera att man är extra känslig för intryck, och att man drabbas oftare av känslostormar och delvis är av en annan sort än den lite mer hårdhudade majoriteten.

Samtidigt som man tar till vara de saker som kan vara en tillgång när man är högkänslig.

Här är en modell som du kan prova för att hantera din högkänslighet. Den omfattar tre sätt som kan användas var för sig eller tillsammans.

1. Ha en livsstil i balans: Planera så att du kan ha tid för vila och återhämtning i vardagen. Ta korta andningspauser var tredje timme. Andas bara i lugn och ro i cirka tre, fyra minuter. Om du vill, koncentrera dig på en mental bild som innebär lugn för just dig. Detta kan hjälpa dig att sortera intryck och vila mitt i vardagen.
Eller ge dig tid för att varva ner och vila en stund när du kommer hem. Vila behöver inte innebära att du passivt sitter framför tv:n eller lägger dig i sängen.
Att exempelvis vistas i naturen eller ta en kort promenad där man bara koncentrerar sig på himlen kan också vara vilsamt. Se till att du sover tillräckligt mycket.
Hur reagerar du på kaffe eller alkohol? Behöver du minska ner eller sluta? Det finns hjälp att få.

2. Lär dig att hantera din omgivning:
Hur kan du hantera andras krav eller önskemål om exempelvis umgänge när du bara vill vila upp dig?
Lär dig att sätta gränser genom att använda dig av ”jag-budskapet”. Prin­cipen är att man ska utgå ifrån sina egna känslor, berätta om det man behöver och föreslå ett alternativ. Säg något i stil med: ”Tack för inbjudan till afterwork men efter en veckas arbete behöver jag vila och återhämta mig. Men, kan vi luncha tillsammans någon gång i nästa vecka i stället?”

3. Tillämpa mindfulness (med­veten närvaro) för att hantera dina känslostormar: Stanna i dina känslor. Fly inte när amygdala, som tillhör det limbiska systemet, aktiveras.
Uppmärksamma dina larmsignaler, exempelvis händelser, påträngande tankar som du ältar, obehagliga känslor, stress- och sensoriska reaktioner i nuet.
Genom att tillåta dig att uppleva dina påträngande känslor, tankar och sensoriska blir det paradoxalt nog lättare för dig att distansera dig från dem. Det som händer är att pannloben som står för de rationella delarna av din hjärna får möjlighet att komma igång och koppla in logiken igen.

Observera och beskriv det du känner och tänker, så hjälper du pannloben. Du kan sätta ord på det genom att skriva eller spela in dig i mobilen, du kan rita eller måla … gör det som passar dig bäst.
Viktigt är att du beskriver det du upplever utan att värdera och döma. Undvik att resonera i kategorier som bra, dåligt, borde, borde inte … Bedömningar hindrar dig att vara i direkt kontakt med det du upplever.
Acceptera att det är som det är just nu. Kämpa inte emot, acceptera i stället och låt alla känslor, tankar och sinnesintryck finnas där inom dig. Du är just nu mitt i en tanke-, sinnes- eller känslostorm. Dina känslor, tankar och sinnesintryck är som vågor. Vågorna kommer att stegras för att efter ett tag plana ut och ge plats för ett lugnare tillstånd.

Lös problemet genom att kämpa för förändring eller släpp taget. Reflektera och ta beslutet om det du behöver är att agera, det vill säga lösa problemet, lära dig att hantera stress, sätta gränser … eller om du bara ska acceptera att just nu är det som det är och släppa taget.

Du bestämmer vad som är bäst för dig på kort och lång sikt!

Varma hälsningar,
Liria.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.