”Jag tackar sällan nej till alkohol”

Fråga: Jag är 31 år, man, arbetsför och tycker om vin, öl och whiskey. Vardagskvällar kan jag tänka mig ett glas vin eller två till maten – men max 1-2 gånger i veckan. En del kvällar tar jag en eller två whiskey framför teven.

När det är bjudning eller middagar tackar jag sällan nej till snaps, vin, öl och en whiskey till kaffet. Dricker ofta men blir i princip aldrig okontrollerat berusad. 2 öl, 2-3 glas vin och ett par whiskey på en middag är inte ovanligt.

Det känns som att jag har ett sug, men jag känner mig inte som alkoholist. Vad är jag?
Jonas

Svar: Hallå Jonas.
Jag har summerat din alkoholkonsumtion för en vecka. Du dricker omkring så kallade 20 standardglas per vecka under förutsättning att du är på bjudning eller middag en gång per vecka. En stor starköl eller ett större glas vin motsvarar 1,5 standardglas.

Den genomsnittlige svenska mannen i din ålder dricker mindre, omkring 10 standardglas per vecka eller ungefär hälften så mycket som du gör. Du tillhör den grupp om ca 30 procent av män i din ålder som dricker mest.

Du undrar om du är alkoholist. Kriterierna för alkoholberoende, som är den mer formella benämningen, är:

– Uttalat alkoholbegär (sug)
– Oförmåga att kontrollera konsumtionen
– Tolerans för stora alkoholmängder
– Abstinenssymtom
– Uppgivande av aktiviteter och intressen som tidigare var viktiga på grund av alkohol
– Fortsatt drickande trots uppenbara problem

Minst tre av kriterierna ska vara uppfyllda under senaste året.

Känner du igen dig? Om du gör det är mitt förslag att du resonerar vidare med din vårdcentral eller en lokal beroendemottagning om dina alkoholvanor.

Om du inte känner igen dig i beskrivningen ovan, så gäller att du har ett riskbruk av alkohol. Med det menas att din konsumtion, om den fortsätter som hittills, innebär en risk för beroendeutveckling på sikt och redan nu kan ha medfört en del hälsoproblem för dig.

Besvär som trötthet, sömnstörningar, magbesvär, höga blodfetter och högt blodtryck kan ha samband med en alkoholkonsumtion på den här nivån. Fundera på eller ta gärna reda på om det gäller dig. Du kan utreda detta på din vårdcentral.

Ett gott förhållande till alkohol, som innebär måttliga risker, handlar om att dricka högst 14 standardglas per vecka som man (och högst 9 standardglas per vecka som kvinna) och undvika intensivdrickande (som är att dricka 5 standardglas eller fler vid ett och samma tillfälle). Du skulle t ex komma under den nivån om du valde alkoholfrihet ett par kvällar till i veckan och drack mindre på middagarna.

Det sug du beskriver kan även riskdrickare uppleva och handlar om ett inlärt sätt att stressa av och belöna sig med alkohol, som ger en längtan att dricka allt oftare för att hantera vardagens svängningar. Fundera på om detta kanske gäller dig och om du i så fall skulle kunna hitta och börja använda alkoholfria sätt att koppla av och belöna dig, så att du kan släppa taget om alkohol som copingsätt.

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Min 5-åriga dotter har svårt att vara ifrån mig”

Fråga: Hej!
Min dotter, som nu är 5 år, har en medfödd bindvävssjukdom som påverkar hennes muskler, leder och förmågan att äta själv. Sedan hon var 4,5 månader har hon sondmatats. Det har genom åren blivit många jobbiga sjukhusvistelser och hon har varit livshotande sjuk vid ett par tillfällen. Jag (hennes mamma) har alltid varit den som varit med henne vid läkarbesök och på sjukhus men ibland har även hennes pappa deltagit i behandlingen.

Vi har sällan kunnat lämna bort henne till släktingar, eftersom hon dels sondmatas och dels varit så sjuk. Från vår sida har det sällan upplevts som ett problem. Det har inte så ofta funnits något behov från vår sida att lämna bort henne.

Nu till det uppkomna problemet… Jag är lärare, men har under hösten fått möjlighet att studera på distans på heltid. Vid fyra tillfällen måste jag dock åka till Växjö (45 mil härifrån) för att delta i föreläsningar och seminarier. Jag åker söndag eftermiddag och kommer tillbaka sent på tisdagskvällen.

Första tillfället gick ganska så bra, men det var svårt att lämna henne på dagis sedan eftersom hon blev oerhört ledsen. Till helgen därpå skulle hon sedan på Mulle, men när jag skulle gå börjde hon storgråta, så jag fick vara med henne hela tiden.

Andra gången gick det inte alls bra. Hon var väldigt ledsen när jag åkte, grät i sömnen och ville inte att pappa skulle gå från dagis när han lämnade henne. I helgen har hon varit väldigt ”nere” och lätt börjat gråta. Hon ville absolut inte till Mulle. Först skulle hennes pappa vara med henne, eftersom jag var upptagen i ett möte, men sedan gick inte det heller så vi fick ringa och säga att hon slutat.

Om hon inte vetat var jag varit har hon blivit alldeles förtvivlad.

Det känns fruktansvärt att hon ska må så dåligt av detta! Jag vet att jag kanske borde lagt över mer ansvar på hennes pappa, men samtidigt hade jag aldrig kunnat lämna henne på sjukhuset för att åka och arbeta. Hur ska vi handskas med detta??? Jag funderar på att ta med henne till Växjö nästa gång.

Tacksam för några goda råd!
Jessica

Svar: Hej Jessica och pappa!

Det har varit fem tuffa år ni alla har haft, dottern med sjukdomar och sjukhusvistelser – ni med oro och skräck och brist på vanlig vardag. Inte underligt att ni knutits nära samman, du och flickan! Jag tycker inte alls att det är konstigt att hon har svårt att vara ifrån dig – men kanske är det nu dags att lätta lite på banden mellan er. Den här hösten har givit er en tydlig markering att hon behöver träna sig i att vara utan dig.

Det låter som en jättebra idé att hon ska få följa med till Växjö – för att se var du är när du är borta, hur det ser ut där du bor, – men jag tycker att pappa ska följa med så att du kan delta i föreläsningar och seminarier. Och att de två kan göra saker på egen hand när du är upptagen och mötas kanske på lunch och på kvällen. Kanske kan ni göra det här till en liten minisemester för er alla? Och ett tillfälle för flickan och pappa att vara på tumanhand och göra nåt kul tillsammans.

Så tycker jag att ni i vardagen ska skapa situationer då pappa tar mer ansvar och du ställer dig i bakgrunden – att du gör saker på kvällarna utanför hemmet på kvällarna t ex. Var verkligt noga med att berätta för henne hur det kommer att bli och när du kommer hem, säg att du ska komma in och stoppa om henne när du kommer hem, kanske vid första tillfället ringa på kvällen. Du måste visa henne att du tror att hon och pappa kan ha det bra tillsammans. Du och pappa måste vara eniga om att det här är viktigt för er alla tre – så att inte hon känner att någon av er är alldeles för tveksam eller ledsen.

Vi människor klarar svåra situationer – er dotter klarar att vara ledsen ibland och bli glad igen. Det här är en ny situation för henne som hon måste träna sig i. Och ni också! Låt henne vara ledsen, sitt lugnt med henne i famnen.

Kanske kan det vara så att all smärta och all rädsla ni levt i tillsammans gör dig och din man så känsliga för hennes förtvivlan att ni vill undvika den till varje pris. Det är alltid en risk när man har sjuka barn (jag har jobbat många år på barnklinik så jag vet hur lätt det kan bli så). Men det fungerar inte i längden. Kanske behöver ni alla träna – hon att vara utan dig, ni att stå ut med hennes ledsenhet.

Jag hoppas detta kan vara till hjälp för er alla.

Vänliga hälsningar,

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Jag skäms över mitt ätande”

Fråga: Jag har ett komplicerat förhållande till ätande. Det yttrar sig i att jag behandlar stress genom att äta godis och andra sötsaker.

Det blir som ett inre tvång, jag äter mekaniskt fast jag inte vill egentligen, eller ens är sugen.

För några år sedan vägde jag 95 kg men lyckades bemästra mitt ätande och gick ner i vikt, 25-30 kg. Det kändes fantastiskt! Men så kom dagen då vågen för första gången visade på under 70 kg, nämligen 69,8 kg, och då hände nåt. Jag fick total panik!

Jag förstår inte alls vad som hände men från den dagen började jag äta igen och nu har jag gått upp nästan 10 kg. Det gör mig förtvivlad, jag hatar min kropp och mår inte alls bra men kan helt enkelt inte bryta mönstret.

Det är nu cirka åtta månader sedan jag började gå upp i vikt igen och jag skäms så mycket, tycker att alla tittar förnedrande på mig och mitt misslyckande. Hur bryter jag den här negativa trenden som ger mig så mycket ångest?
Misslyckad

Svar: Hej!
Viss är det paradoxalt att när man lyckas med en förändring känns det som en total katastrof! Det du beskriver kallar jag för motståndsfaktorer. En delförklaring kan vara att du har en bild av dig själv som en misslyckad eller svag person. Det kan ligga väldigt djupt inrotat i din egen självbild att du är ”den som misslyckas”.

När du känner att du ”ÄR” den misslyckade personen, kan det te sig hotande för din identitet att i stället vara den som kunde väga 69,8 kg. Den nya bilden av dig själv, det vill säga en person som väger 69,8 kg passar inte ihop med din inre bild av dig själv, nämligen en person som väger 95 kg.

Det är då det händer, det till synes obegripliga: du återgår till din gamla bild, till det du känner till. Varför? För att det du känner till ger dig trygghet, du vet vad du har men inte vad du får!

För att bryta denna negativa trend bör du börja identifiera dina inre hinder, fråga dig själv och skriv en lista på vad du vinner respektive förlorar på det känslomässiga planet om du går ner i vikt.
Varma hälsningar
Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hur kan jag hjälpa min deprimerade dotter?

Fråga: Min dotter är snart 22 år och har haft perioder med depressioner sedan hon var i 18-årsåldern. För några år sedan fick hon antidepressiva, ssri, och de hjälpte bra. Sedan slutade hon med medicinen och mådde ganska bra i över ett år.

Nu senaste året har hon börjat bli deprimerad igen. I våras verkade det riktigt illa. Hon ringde (efter mycket tjat från mig) till psykiatrin där vi bor, men kunde inte få någon tid snabbt.

På mitt initiativ gick hon till en privatpraktiserande psykiater och fick också den här gången ett (annat) ssri-medel. Hon blev bättre, men sen blev hon sämre igen utan någon ”yttre” förklaring. Hon var på återbesök men jag är rädd att hon inte berättade för psykiatern om hur dåligt hon mådde.

Hon har verkat väldigt passiv och orolig, hon har gått ner i vikt och har slutat hålla ordning omkring sig. Hon har fortsatt med sin utbildning men orkade inte ordna med något extrajobb eller sommarobb, som hon alltid brukat ha tidigare.

Borde inte läkaren byta medicin om den hon fått inte fungerar tillräckligt bra? Är det någon skillnad på olika ssri-medel?

Jag undrar också vilken roll ”levnadsvanorna” spelar – att äta regelbundet, sova ordentligt, vara ute i ljuset? Och tror du att hon skulle ha hjälp av samtalsterapi?

Jag känner mig maktlös, hon går ju hos en psykiater men det händer ingenting. Borde inte psykiatrin reagera kraftigare när det handlar om en så ung människa? Hur ska jag bäst kunna hjälpa min dotter?
Anna

Svar: Hej Anna!
För det första håller jag helt med dig; visst bör det gå fortare att få hjälp av psykiatrin om man, som din dotter drabbas av återkommande depressioner. Förutom att depressionen i sig är ett plågsamt, passiviserande tillstånd så ökar risken för självmordshandlingar. Därför ska en depression behandlas så snart som möjligt. Det du beskriver i den aktuella bilden i form av passivitet, oro, viktnedgång, energilöshet och brist på initiativ är typiska tecken på depression.

Du undrar om man inte bör byta medicinering eftersom den nuvarande inte tycks fungera. Ja kanske, men i allmänhet är det en rakare och enklare väg till målet att höja dosen på den medicin man redan står på. En vanlig orsak till bristande effekt är att man inte tillräckligt noggrant utvärderar effekten av en given behandling och låter den fortgå trots otillräcklig effekt.

Ett annat alternativ är att lägga till ett annat antidepressivt medel, med en annan verkningsmekanism, till den behandling som pågår.

Slutligen kan det också, såsom du är inne på, vara idé att byta preparat. Det leder vidare till en av dina andra frågor, det vill säga om det är någon skillnad på olika ssri (serotinåterupptagshämmare, exempelvis citalopram, sertralin, paroxetin och fluoxetin). De olika antidepressiva preparaten liknar varandra så tillvida att den centrala verkningmekanismen är gemensam – den ökar tillgången på serotonin mellan nervceller.

Medicinerna är dock inte identiska och kan passa olika individer olika bra. Man ser inga tydliga skillnader när man i studier jämför stora grupper av individer som behandlas med de olika medlen, men samtidigt vet varje behandlare att patienter kan reagera individuellt på olika preparat både vad gäller biverkningar och positiva effekter. Därför kan det löna sig att byta.

En vanlig konsekvens av depressionen är att levnadsvanorna förändras till det sämre; man tappar lust och ork vilket i sin tur gör att man inte går ut, inte träffar vänner, inte lagar mat, inte städar, inte bär ut soporna och så vidare till dess att hemmet ser ut som ett ”bombnedslag”. Att få in personen i normala rutiner och aktiviteter kan vara en del i behandlingen, vid mindre svåra depressioner kan det vara den enda behandlingen.

När det gäller det man i dagligt tal kallar ”samtalsterapi”, det vill säga olika psykologska behandlingar, så måste man ställa samma krav på dessa som man ställer på annan sjukdomsbehandling. Man bör använda metoder som i jämförande, vetenskapliga studier visat effekt vid det tillstånd/sjukdom man avser att behandla. När det gäller lätta till medelsvåra depressioner så har olika målinriktade, tidsbegränsade behandlingar visat sig effektiva: IPT (Interpersonell psykoterapi, som bygger på psykodynamiska principer) och KBT (kognitiv beteendeterapi, särskilt den typ som kallas ”behavioural activation”).

Slutligen undrar du hur du bäst hjälper din dotter. På ett avgörande sätt gör du det redan genom att du skaffar dig information om hennes sjukdom så att du kan hjälpa henne att komma vidare.

Tyvärr är det inte sällan så att man för att vara säker på att få rätt hjälp i den offentliga psykiatrin måste vara en medveten ”konsument” genom att själv ta reda på var man ska söka hjälp, vad man kan tänkas lida av och vilken behandling som kan vara bäst. Det säger sig självt att det oftast inte är möjligt för den som är drabbad av psykisk sjuklighet att skaffa sig den informationen, vilket gör anhörigas stöd så mycket viktigare.

På ett vardagligt, konkret plan kan du som anhörig vara den som ser till att upprätthålla dagliga rutiner, mat, promenader med mera, och inte falla i fällan att hjälpa till för mycket vilket i stället kan passivisera och ta ifrån den som är sjuk den funktion som ännu är bevarad. Jag hoppas att svaren kan bidra till att ge dig kraft att fortsätta att hjälpa din dotter.

Sök gärna mer information på www.vardguiden.se


Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Så fort det funkar med en tjej vill jag träffa en ny”

Fråga: Jag är en kille på 35 år. Jag har ingen svårighet att träffa tjejer, men så fort det börjar funka efter tre-fyra månader så vill jag träffa en ny. Jag ser inte parförhållandet som en norm som till varje pris måste uppnås, men jag känner samtidigt att detta är känslomässigt slitsamt.

Jag känner mig också mer och mer förvirrad efter varje relation som jag inlett och avslutat.

Vad är detta ett tecken på? Jag känner mig vilsen inför mitt beteende.
Daniel

Svar: Hej Daniel.
Först vill jag säga att jag tycker det är positivt att du utgår från de negativa konsekvenser din nuvarande livsföring har för dig, och inte från konventioner om hur man bör leva. Detta ökar dina möjligheter att mer genuint göra de förändringar som på sikt kan leda fram till en form som känns bra för dig.

På din beskrivning, att du blir mer och mer förvirrad och känner dig vilsen, låter det som att det är en bra tidpunkt för dig att ändra inriktning i livet. Det kan vara så att de grunder du agerar utifrån inte längre är giltiga för dig. Du säger att parförhållandet inte är någon norm för dig; må så vara, men normen – i den mån det är en norm för dig – att nya erövringar är ett självändamål kanske spelat ut sin roll.

Du säger att det är när det börjar funka mellan dig och tjejen, efter tre-fyra månader, som du vill träffa en ny. Med ”funka” antar jag att du menar att den första spänningen, byggd på osäkerhet och ovisshet kring var man har varandra, har lagt sig. Alltså när möjligheten finns att säga: ”Ok, nu är det vi två. Vad gör vi nu?”

Det du får ut av ditt nuvarande sätt att fungera är antagligen en kick som kommer sig av attraktionen till en ny, främmande, spännande människa. En människa som du, i och med att du inte känner henne, kan projicera dina drömmar, fantasier och förhoppningar på. Problemet är att så fort du lärt känna henne träder ofrånkomligen en verklig människa fram; kanske helt olik den person du målat upp i ditt inre. Här finns möjligheten till en annan, mer lågintensiv, typ av kick: att lära känna en annan människa på djupet.

Till en del är det en valsituation du står inför: ska du välja de snabba kickarna, vilket, som du själv säger, är känslomässigt slitsamt för dig, eller ska du våga stanna och se vad som händer med dig i relation till en kvinna bortom de tre-fyra månaderna?

När jag säger att det endast till en del, och inte helt och hållet, är en valsituation du står inför menar jag att det kan vara så att du, utöver de mer lättbegripliga vinster du gör om du agerar på det ena eller andra sättet, i ditt beteende även styrs av irrationella föreställningar om vad nära relationer till andra innebär. Det som händer då man går in i en nära relation är att tidigare samspelsmönster, som man varit en del av, aktualiseras och i och med det även de känslor som är knutna till dessa. Här hamnar man i frågor som rör hur ens föräldrars relation såg ut, hur ens egen relation till respektive förälder såg ut och så vidare.

På din fråga låter det som att det är rätt tidpunkt för dig att ändra ditt beteende och att du är motiverad till att göra det. Det du kan göra då är dels att tänka igenom ordentligt vad de olika valen innebär ifråga om fördelar och nackdelar för dig och vad det är som får dig att välja som du gör.

Dels, om det är så att du väljer att utmana dig själv genom att göra på ett för dig nytt sätt, vara observant på vilken typ av känslor detta nya sätt att relatera till en kvinna på väcker hos dig. Att tänka igenom ditt sätt att fungera i de här sammanhangen innebär således en tankemässig aspekt (själva valsituationen), en beteendemässig aspekt (hur du faktiskt gör) och en känslomässig aspekt (de känslor som valet och beteendet väcker). Att dela upp det på det här sättet kan i bästa fall öka din överblick och förståelse för din situation och i och med det minska den förvirring du säger dig uppleva.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Är min pojkvän alkoholist?

Fråga: Jag är orolig för min pojkvän som är 26 år. När han dricker blir han ofta väldigt berusad, mycket mer än de flesta. Han har kunnat fortsätta tills han blir redlös. Jag har förstått på hans kompisar att han haft det så sedan han började dricka i tonåren. Både hans pappa och hans morfar har alkoholproblem.

För två år sedan blev han polisanmäld då han i fyllan snattade i en affär (något han aldrig skulle göra annars!). Det blev en tankeställare. Efter det skulle han sluta dricka och började gå på AA-möten. Han förstod att han borde sluta men kände sig ändå främmande hos AA, han tyckte att de var som ”en sekt” och slutade. Efter något år började han dricka lite igen och menade att han nu kunde klara att dricka ”socialt”.

Från en läkare som han gick till efter polisanmälan har han fått höra att det är fel att säga ”en gång alkoholist, alltid alkoholist”. Speciellt unga människor kan ”lära om”, sade läkaren.

Är det verkligen så? Beror inte det på hur drickandet ser ut?

Bit för bit har han börjat dricka mer och det har återigen blivit många gånger då han druckit sig redlös. Men det finns också gånger då det går bra att bara dricka ett par glas.

Jag tror att han innerst inne vet om att han har problem, men han vill inte erkänna det, han tycker att han dricker ”normalt” nu. När han har varit riktigt berusad kommer han inte ihåg vad som hänt och förstår inte hur pinsamt han har betett sig. Han blir aldrig aggressiv eller elak, men jobbig.

Borde jag ställa ultimatum till min pojkvän om att han måste sluta dricka, eller i alla fall låta bli att dricka när vi går ut eller går på fest? Eller är det jag som överdriver, han kan ju faktiskt dricka ”lagom” ibland? Är han alkoholist?

Han kommer aldrig att vilja gå tillbaka till AA, tycker inte att han hör hemma där.
Linda

Svar: Hallå Linda.
Nej, jag tror inte att din pojkvän är alkoholist, men han har problem med alkohol och behöver ändra sina alkoholvanor ganska radikalt.

Vissa har en biologiskt nedärvd sårbarhet för att utveckla alkoholproblem. Man har ett belöningssystem i hjärnan som är känsligare för alkohol än normalt. När man dricker får man uttalade känslor av livsglädje och självförtroende. Det ger en benägenhet att vilja dricka ofta och intensivt.

Tecken på att man har en sårbarhet av detta slag är att det finns en historia av alkoholproblem i familjen och släkten och att man tidigt har problem med att begränsa sitt alkoholintag. Man blir berusad vid tillfällen och sociala sammanhang, där det inte är vad man tänkt sig eller passar in. Allt detta verkar stämma med din pojkväns erfarenheter.

De som har denna sårbarhet för alkohol har en förhöjd risk för att utveckla alkoholproblem. Det är då klokt att välja att ha återhållsamma alkoholvanor i förebyggande syfte. Det innebär att dricka måttligt och framför allt att avstå från att dricka sig berusad. Just det senare har visat sig särskilt öka risken för att få allvarligare alkoholproblem.

Måttligt drickande, enligt vad vi vet om riskerna med alkohol i dag, är att högst dricka i storleksordningen 5 – 10 standardglas per vecka som man och 3 – 8 standardglas som kvinna. Ett standardglas motsvarar ett mindre glas vin. Har man tidiga tecken på alkoholproblem kan det vara rimligt att dricka det lägre antalet standardglas.

Att börja dricka måttligt är en livsstilsförändring, som kräver viss uthållighet, och att man hittar andra sätt att belöna sig och hantera besvärliga känslor, som alkoholen ofta använts för. Jag föreslår att du undviker att försöka övertala till pojkvän denna förändring, vilket nog snarare kan leda till att hans motstånd förstärks. Din pojkvän behöver snarare hitta sina egna skäl till varför det är viktigt att förändra sig och få tillit till sin förmåga att klara av en sådan förändring.

Ett sätt kan vara att du tipsar din pojkvän om sajten www.alkoholhjälpen.se, där han har möjlighet att på egen hand utforska sina alkoholvanor och hitta tips om sätt att gå tillväga för att ändra sina alkoholvanor. Alkoholhjälpen är en sajt för självhjälp och studier visar att vid tidiga alkoholproblem är självhjälp genom sajter eller böcker oftast en tillräcklig hjälp för förändra ett problembeteende.

Det här kanske inte gäller er men vid alkoholproblem har drickandet ofta tagit mycket tid i anspråk. Här kan du hjälpa din pojkvän, när han börjar dricka måttligare. Föreslå att ni börjar göra saker igen som ni gjorde tillsammans, som inte är alkoholrelaterade, och som din pojkvän tyckte om före att alkoholen började spela så stor roll för honom, och fortsätt att göra det som ni redan gör som är av det slaget. Det kan bli en början till en alltmer alkoholfri relation för er och hjälpa honom att uppskatta den nya livsstilen.


Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hur kan jag bryta mitt mönster?

Fråga: Jag är trettio år och arbetar sedan två år som gymnasielärare på en friskola där vi har väldigt lite resurser. Arbetet är enormt stressigt och min fritid är mycket begränsad. Jag känner mig helt enkelt sliten.

Sedan jag började jobba där har jag börjat fastna i ett beteende. Jag planerar hela tiden för framtiden och har svårt att leva i nuet. Till exempel så konsumerar jag mycket kläder. Jag handlar exklusiva kläder på nätet för tusentals kronor i månaden. Det känns bra på ett sätt – för kläderna ger mig hopp om ett framtida, annat liv (där jag har tid att använda dessa kläder). Men å andra sidan känner jag att framtiden aldrig kommer. Jag vill börja leva i nuet, som jag gjorde förr.

Vad är detta ett symtom på? Kan jag bryta detta mönster utan att säga upp mig från mitt stressiga jobb – för det har jag inte råd med? Vad ska jag göra?
Walther

Svar:
Hej Walther!
De flesta av oss drömmer oss bort när livet är påfrestande och känns svårhanterligt. Att du handlar mycket och dyra kläder verkar vara ditt sätt, det känns bra för dig när du gör det. Du är klok som har kommit fram till att detta ställer till problem för dig. Nu vill du bryta ditt mönster och börja leva i nuet som du gjorde förr.

Symtom? Jag föredrar att i stället prata om vilken funktion ett beteende har. Varför? Om du vet vilken funktion ditt beteende har blir det mycket lättare att hitta ett annat, nytt beteende – som inte innebär problem – som kan ersätta det problematiska beteendet.

Med andra ord, det blir mycket lättare att svara på din andra fråga: Vad ska jag göra? När det gäller dig verkar det som att köpa kläder har funktionen att du kopplar av, du dagdrömmer och ser dig själv använda dessa kläder i ett framtida bättre liv, det ger dig en tillfällig lyckokänsla. För stunden glömmer du din stress.

Vad tänker du om det här resonemanget? Vad skulle du kunna göra i stället som inte har nackdelar för dig för att uppnå samma sak? Vad får du för idéer? Prata strunt med en kompis? Ha någon som lyssnar på dig? Ta en promenad på stan med ett avslutande kafébesök? Gå på bio? Träna?

Bryta ditt mönster? Du kan bryta mönster utan att säga upp dig från jobbet eller du kan både bryta ditt mönster och byta jobb. Allt beror på vad du själv vill göra. Därför kommer jag att föreslå att du arbetar med de olika stegen jag beskriver här. Målet är att du ska komma fram till hur du vill gå vidare.

Första steget
Som jag förstår det, finns det olika delproblem i din beskrivning:
– stressigt på jobbet
– lite fritid
– känner dig sliten
– handlar mycket och dyra kläder
– ekonomiska bekymmer som en konsekvens av detta
– lever i framtiden (dagdrömmer på bekostnad av att njuta av nuet)
Har jag missat något? Du kan komplettera här:

Andra steget
Nu kan du fundera på varje delproblem och svara på följande fråga:
Hur viktigt är det för dig just nu att lösa just det här problemet?
Det kan vara hjälpsamt om du vill använda dig av en skala mellan 0 – 10. 0 står för ”Inte alls viktigt” och 10 står för ”Mycket viktigt”. Välj den siffra som passar bäst och skriv den bredvid varje problem.

Tredje steget
Nu kan du välja det som är viktigast att börja lösa just nu, välj det problem som fick högsta poäng och gör en problemlösning utifrån följande modell:
a) Beskriv problemet så tydligt som möjligt. Det underlättar för dig att hitta lösningar i nästa steg.
b) Skriv alla möjliga lösningar du kommer på utan att tänka för mycket.
c) Gå igenom varje lösning du skrev och fundera på vilka nackdelar och fördelar varje lösning har.
d) Välj den lösning som har flest fördelar.
e) Skriv en plan. Hur ska du genomföra den lösning du valt? Vad behöver du för att lyckas? Vad blir första steget? När ska du börja? Experimentera, fungerar inte den första lösningen så bra, välj en annan och pröva igen.
Walther, hoppas att du med hjälp av denna problemlösningsmodell hittar vad du vill göra och hur du ska gå tillväga.
Bara en sista sak, var uppmärksam på att du kan känna motstånd eller vara ambivalent när du börjar genomföra din förändring. Detta är helt normalt, låt inte sådana tankar och känslor bli ett hinder i din förändringsprocess. Återkom gärna om sådana hinder dyker upp på vägen.
Lycka till!
Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sörjer jag min pappa i förtid?

Fråga: Min pappa som är 68 år har fått diagnosen ALS och har än så länge bara drabbats av mindre sjukdomsförändringar.

Det märkliga är att jag har börjat sörja honom redan nu. Det är som om jag har kapat av honom från mitt känslomässiga liv. På ett konstigt sätt känner jag redan att han är borta. Vi umgås och han kan glimtvis blotta sin egen rädsla för vad som kan komma att hända, men jag orkar inte riktigt ta hand om det.

Försöker stötta, men det blir lite taffligt. Förmodligen är jag rädd för min egen stora rädsla. Jag vågar inte riktigt känna på smärtan.

Men han finns ju faktiskt kvar i livet och jag vill heller inte känna att jag ”missade honom” – medan han faktiskt fanns. Hur kan jag hjälpa mig själv?
Johan

Svar: Jag tror inte att du sörjer din pappa i förtid. När vi står inför att någon som står oss nära blir svårt sjuk är det vanligt och helt naturligt att inte veta vad vi ska säga eller göra och att vi inte förstår våra känslor.

I början är det därför vanligt att både den som är sjuk och anhöriga håller det ifrån sig och då kan det kännas som att man kapar av det känslomässigt. Din rädsla för vad din pappas sjukdom i framtiden kommer att leda till finns naturligtvis där och jag gissar att din rädsla och oro gäller både dig och din pappa. Hur fort kommer det att gå? Hur stort lidande kommer han att behöva uthärda? Hur svårt kommer det att bli för dig att stå bredvid och kanske sedan förlora honom? Dina känslor runt allt detta kommer du att få kontakt med och då kommer det att kännas annorlunda.

Försök att ta reda på så mycket som möjligt vad gäller din pappas sjukdom och prognos. Det är mänskligt att vilja stoppa huvudet i sanden och inte vilja veta men jag vet att det hjälper att göra precis tvärtom. Fantasier om det som kommer att hända är oftast värre än sanningen. Ta varje tillfälle i akt att prata med dem du har förtroende för om det som nu händer. Varje gång du gör det bearbetar du det känslomässigt svåra och smärtsamma och får på det sättet kontakt med dina känslor. Du kan också läsa om andra som gått igenom något liknande. Även om varje människa reagerar och går igenom saker på sitt eget unika sätt kan andras erfarenheter vara vägledande och hjälpa oss att förstå oss själva.

Det är ofta svårt för ett barn att möta sina föräldrar i en situation där rollerna är ombytta. Nu är det din pappa som behöver dig i stället för tvärtom.

Det du kan försöka göra är att inte dra dig ifrån din pappa utan fortsätta att träffa honom precis som förut utan att ställa nya krav på dig själv. Ni är fortfarande samma personer och er relation är inte förändrad. Gör det ni alltid tyckt om att göra tillsammans och det räcker. Även om det är lätt att oroa sig för framtiden är det nu viktigt att försöka vara i nuet och ta en dag i taget. Det som händer sedan vet vi ingenting om.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0