Hur får jag min 19-åring att sluta spela dataspel?

Fråga: Hej! Jag har en 19 årig son som använder sina nätter till att spela ”World of warcraft”. Jag känner att jag möjliggör hans spelande genom att hålla med dator och bredband.

Att förbjuda eller ta undan möjligheten för honom skapar bara konflikter och är ingen fungerande långsiktig lösning. För att lyckas med förändrade levnadsvanor för honom känns det som att han bör vara med om beslutet.

Frågan är hur man bäst hittar vägar för att få honom att själv inse sitt spelberoende och åtsidosättande av andra viktiga ”måsten”, och för en bra egen framtid?
Tacksam för svar.
Thomas

Svar: Hej! Det är lite svårt att svara på ditt brev för egentligen skulle jag behöva veta mer om din son.

Hur påverkar spelandet hans liv? Är det ett helgnöje eller dominerar det totalt? Hur påverkar det andra ”måsten” – skola, försörjning, so­cialt liv? Hur ser er relation ut?

Men jag vill ändå försöka ge dig ett svar. Visst kan du påverka honom, men knappast längre med tjat eller förbud. Har du länge krigat med honom om detta måste du kanske först förändra relationen? Annars väljer han bara att försvara sig. Skapa situationer utan tjat, prata om annat, visa intresse för hans liv – kanske också för spelet?

Först därefter, när er relation är bättre, kan du prata med honom om vad spelet betyder för honom. Kan han se båda sidorna? Spänningen och suget i spelet – och hur det påverkar hans liv? Lyssna noga på hans svar, ställ frågor som bidrar till hans tänkande – vad du tycker vet han redan. Precis som du skriver behöver han själv fördjupa sitt tänkande. Kanske kan ni göra en plus- och en minuslista kring spelandet.

Kanske behöver han få syn på alternativ – många som har spelat länge har tappat andra intressen och andra kontakter. Allt detta kan han fundera över tillsammans med dig – men bara om ni kan ha lugna samtal där du inte vet bäst i varje stund.

Jag tror att nästan alla 19-åringar vill bli godkända av sina föräldrar. Och de vill leva ett liv som syftar framåt, ha framtidsplaner och drömmar. Det är den ena sidan. Den andra sidan är att spelande kan blockera mognandet och en del ungdomar behöver hjälp utanför familjen för att bryta. Läs också Lirias svar på denna sida!
Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Är jag dataspelmissbrukare?

Fråga: Jag har väldigt svårt att ha ett vettigt förhållningssätt till spel, närmare bestämt datorspel. Det kan låta banalt, då jag är 26 år och har ett i övrigt normalt fungerande liv, men när det kommer till dataspel
(i mitt fall gäller det enbart ”Starcraft” och ”Warcraft 3″) kan jag helt enkelt inte kontrollera det. Jag kan sitta 17 timmar i sträck och i princip prioritera bort allt annat som hör vardagen till.

Nu har jag tvingats tvångs­avinstallera spelet och gett skivorna till en vän, men jag tänker på det varje dag och vill verkligen spela. Jag har andra vänner som är eller har varit i samma sits (och har själv varit det då jag var runt 18 och gick gymnasiet) men ingen har ett bra svar på hur vi ska förhålla oss.

Jag har konstaterat att jag har ett missbruksbeteende när det kommer till detta och det är svårt att ”intala hjärnan” att det inte är bra för mig. Jag kan ju resonera kring det för mig själv och VET att det går ut över annat som jag egentligen värdesätter mer, men det är så otroligt svårt att sluta tänka på det. Att vilja spela alltså. Jag kan vakna på morgonen och det första jag tänker på är spela, spela, spela. Detta trots att jag vet att jag inte får eller kan (eftersom jag inte har tillgång till spelet).

Finns det metoder man kan använda för att ”lura” hjärnan eller på något sätt bearbeta denna beroendekänsla? Har jag måhända en missbrukarpersonlighet?

Det ska tilläggas att när jag berättar detta för andra tror mig många inte, endast de vänner som själva varit i samma situation. Jag har ju ett så normalt fungerande liv i övrigt – många vänner, ser bra ut, studerar på en bra utbildning och så vidare. Trots det skulle jag spela omgående om jag fick chansen. Det här tär på mig. Tacksam för svar.
Richard

Svar: Du har alldeles rätt i att det du upplever kan relateras till ett missbruksbeteende. Ett tidigt symtom kan vara en upptagenhet med beteendet och en svårighet att begränsa detta. Man kan även bli irriterad, nedstämd och orolig när man försöker avbryta dataspelandet. Dessa reaktioner kan närmast beskrivas som en abstinensreaktion.

Du skrev: ”Jag har andra vänner som är eller har varit i samma sits men ingen har ett bra svar på hur vi ska förhålla oss.”

Problemet tycker jag är att det inte finns ett svar som gäller alla. Varför? För att trots att ni kan uppleva nästan samma saker (har samma symtom) är ni genetiskt olika sårbara för att utveckla missbruk eller beroende.

Era hjärnor är vidare i varierande grad ”programmerade” för spel (vilket påverkar suget efter att spela och svårigheter att sluta spela, när man väl börjat). Ni har olika inre och yttre resurser för att hantera de svårigheter ni upplever när ni vill avbryta spelandet. Trots att ni har ett gemensamt problem är styrkan av problemet och möjligheterna att hantera det i hög grad individuell.

Du undrar om du har en missbrukarpersonlighet. Problemet med begreppet missbrukar- och beroendepersonlighet är att det är så slutgiltigt. Antagandet bakom detta är att vi är på ett visst sätt utan möjligheter till förändring. Det finns inte något stöd i den moderna forskningen för det synsättet. Det man har observerat är att det framför allt är den biologiska sårbarheten, socioekonomiska faktorer och aktuell livssituation som spelar roll för att utveckla psykisk ohälsa och missbruksproblem. Detta kan innebära att du ibland har svårare att hantera ditt behov att spela och ibland lättare, beroende på bland annat om du har lärt dig strategier som fungerar för dig, om du är stressad, har sovit dåligt eller är glad och kär.

Det finns en övning som du kan använda dig av för att hjälpa dig att själv hantera abstinenssymtom.

Huvudprincipen är att du inte är dina tankar och känslor. I stället för att fly från det som upplevs obehagligt ska du stanna och lära dig att suget efter att spela är möjligt att hantera och att suget spontant försvinner överraskande snabbt när du väljer att acceptera att det bara finns där. Det beskrivs närmare i punkt 3 och 4 i övningen.

1. Observera dina tankar och känslor när du får spelsug. Skriv gärna ner dem. Det ger dig tid att observera och ökar distansen till dina tankar och känslor.
2. Läs det du har skrivit eller upprepa tyst för dig själv det du tänker och känner. Påminn dig att en tanke är bara en tanke och en känsla bara är en känsla. Du behöver inte göra det du tänker eller känner. Säg gärna detta tyst för dig själv.
3. Fortsätt att stanna kvar i suget ett tag till, fortsätt att observera och beskriva det du tänker och känner, exponera dig för dina tankar och känslor. Värdera inte det du tänker och känner. Tillåt dig att känna och tänka som du gör. Bara observera och beskriv.
4. Lägg nu märke till att suget lägger sig och försvinner när du gör på detta sätt. Ju oftare du gör den här övningen desto lättare blir det att hantera suget.
Den här tekniken kan du använda för att avprogrammera dig från att spela när du får dina abstinenssymtom.

Webbplatser – där också råd och kunskap finns:
http://www.fair-play.se/ är startad av föräldrar för att öka kunskapen hos föräldrar och unga om TV- och datorspel och att motverka negativa effekter av spelande.

Medierådet arbetar med frågor om mediepåverkan – med särskild inriktning på barns och ungas mediesituation.

Statens folkhälsoinstitut Här finns information om föräldrastödsutbildningar och undersökningar om effekter av TV- och dataspelsberoende

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hur går jag vidare efter skilsmässan?

Fråga: Min man har lämnat mig för en annan kvinna efter att vi varit tillsammans i 25 år. Det kom som en obeskrivligt hemsk överraskning för mig och jag vet inte hur jag ska göra för att klara av att gå vidare.

Det känns som om hela mitt vuxna liv och min framtid har dragits undan mina fötter. Vad ska jag säga till mig själv för att jag ska klara av att gå upp ur sängen till ännu en hemsk dag?

Vad ska jag göra för att inte se bakåt, bli ett offer och bli bitter när han är kär och lycklig och jag håller på att gå under på grund av honom?
Anonym

Svar:Att inte få vara med och bestämma över viktiga beslut som förändrar livet klarar få människor av. Allting som kommer som en ”obeskrivligt hemsk överraskning” skakar om oss på ett alldeles speciellt sätt. En viktig del av det som varit din trygghet är borta och grundvalarna för din existens är plötsligt helt annorlunda.

Så klokt av dig att bestämma dig för att inte bli ett offer och låta detta förstöra resten av ditt liv.

Den information jag får är kortfattad men jag får en känsla av att det inte var så länge sedan din man lämnade dig. All sorg måste få finnas och uttryckas och först sedan går det att komma vidare och försona sig med det som hänt. Så istället för att stanna kvar i sängen råder jag dig att vara precis så arg, ledsen och besviken som du känner dig.

Det brukar sägas att vi inte äger varandra i kärlek och vänskap, men att bli lämnad gör obeskrivligt ont. Om han dessutom inte heller gav dig en chans att få vara med och kämpa för er relation eller gav dig någon möjlighet att gemensamt diskutera er framtid tillsammans är det verkligen något att reagera på. Och om han före separationen inte var ärlig mot dig, kan jag förstå att du är rasande på honom.

Stämmer något av detta har han behandlat dig respektlöst och då måste det vara lätt att också ifrågasätta värdet av alla era år tillsammans. Eftersom du är så ledsen tänker jag dock att dessa år till stor del varit fyllda av glädje och kärlek för annars skulle det kanske kännas enklare att tänka sig ett liv utan honom.

Kan det vara så att ert liv tillsammans inte längre var ett bra liv och ni de senaste åren inte var lyckliga? Det faktum att ni slutat att prata med varandra om viktiga saker som berör er båda kan vara ett tecken på detta.

Om man varit ett par under 25 år kan det trots detta vara svårt att bryta upp och om man själv levt enligt principen ”tillsammans i nöd och lust” och kanske offrat sin personliga lycka på vägen måste det göra ont om den andre tänker och agerar på ett annat sätt.

Om du känner igen dig i detta är det troligt att denna separation kommer att leda till något gott för er båda. Även om det inte känns så i dag kan detta i framtiden ge dig en möjlighet att leva ett liv som även passar dig bättre.

Om du fortsätter att inte vilja kliva upp ur sängen rekommenderar jag dig att söka hjälp hos en psykoterapeut eller kanske en kurator på vårdcentralen. Det brukar vara ett bra sätt att snabbare komma vidare och det är ju det du vill.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kan jag vara otrogen vid 70?

Fråga: Jag är en gammal kvinna, 70 år, som varit gift med samme man sedan jag var 24 år. Vi har det bra men har inget samliv sedan flera år.
Mitt fel, beroende på att han har haft ett svårt humör. Jag har varit mycket förtvivlad många gånger, men stått ut för barnens och familjens skull.

Nu har min man blivit allvarligt sjuk sedan ett år tillbaka. Under den tiden har han förändrat sitt humör, numera är han snäll och tacksam.

Av en slump träffade jag en gammal pojkvän från tidiga ungdomen. Vi blev förälskade på nytt, och jag träffar honom ibland och skickar sms. Det är underbart! Jag har aldrig känt så här, kan inte låta bli att tänka på honom. Trots att jag är så gammal så känns det underbart att få kärlek. Vad skall jag ta mig till? Jag kan inte överge min sjuke man, men jag vill heller inte bryta med min gamle vän.

Hur falsk får man vara? Jag är jätterädd att min man skall få veta.
Otrogen?

Svar: Hej. Du är 70 år gammal och har levt med samma man sedan du var 24. Du säger att det varit bra, men att ni inte haft något samliv sedan flera år. Det är svårt att veta vad du menar med sedan flera år, då det är 46 år det handlar om. Du säger att det är ditt fel att ni inte haft något samliv, för att i nästa andetag säga att det har berott på hans humör.

Jag förstår det som att hans svåra humör fått dig att tappa lusten och att du menar att det är ditt fel att du inte velat ha ett samliv med honom på de premisserna. För mig låter det som ett utslag av den förmåga många kvinnor i din generation har när det gäller att skuldbelägga sig själva. Vad du menar med hans humör framgår inte heller. Var han aggressiv och hotfull eller bara respektlös och otrevlig? Under sådana omständigheter är det inte lätt att få till ett fungerande samliv.

Du har varit förtvivlad många gånger, men stått ut för barnens och familjens skull.

Sedan finns det ju alltid något som är bra också, precis som du själv skriver i början av din fråga. Din uppfattning om ”bra” är inget du utvecklar, så jag har ingen aning om vad som var bra, men att befinna sig i en lång relation är ju om inte annat så i alla fall tryggt och välbekant.

Nu har din man blivit sjuk sedan ett år tillbaks och har då blivit snäll och tacksam.

Du har också träffat en pojkvän från tidig ungdom och blivit förälskad. Du har aldrig känt så här tidigare säger du och det känns underbart att få kärlek.

Jag förstår att detta ställer dig inför ett svårt dilemma: du kan inte överge din sjuke man, men du vill heller inte bryta med din gamle vän. Du upplever dig som falsk och är jätterädd att din man ska få veta att du är otrogen.

Vad jag utläser av det du skriver har du levt i ett relativt kärlekslöst äktenskap, med en man vars humör har plågat dig. Nu upplever du äntligen något annat och vill inte kasta bort den gåva som kommit till dig.

Som jag ser det handlar det för dig snarast om att definiera de två relationer du är inbegripen i. Den funktion du fyller i relation till din make är av det vårdande, omhändertagande slaget och har väldigt lite att göra med den tvåsamhet som i bästa fall definierar äktenskapet. Och så har du en kärleksrelation med din gamle vän. En relation som grundar sig på de känslor ni hyser för varandra, som utgår från den lust som genomsyrar er samvaro.

Vad jag förstår kan du både vårda din sjuke man och träffa din gamle vän. Du har olika icke-konkurrerande roller i relation till dem. På det romantiska planet är du och din make inte partners längre.

Jag tycker att du ska unna dig detta.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Min tolvåriga dotter är negativ till allt”

Fråga: Jag har en dotter på tolv år, yngsta barnet av tre syskon varav de äldsta är i gymnasieålder. Det som främst oroar mig är att hon inte kan tillåta sig själv att ha det roligt, att se det roliga/positiva i händelser, situationer – både av sådant som hon varit med om och sådant som ska komma.

Hon har till exempel en fritidsaktivitet som hon ser fram mot väldigt mycket under veckan. När hon har varit på sin lektion, har hon ofta en negativ bild av hur det var, framhäver de dåliga sidorna och pekar på vad som kan fortsätta att vara dåligt vid nästa tillfälle.

Hon har få kamrater, både i skolan och på fritiden och umgänget präglas ganska ofta av konflikter och att hon har svårt att delta, får inte vara med, blir bortvald med mera.

Hon är ofta rädd för att ge sig in i nya situationer och vill inte pröva nya saker. Hennes humör är häftigt med en vresig attityd och en oförsonlig aggressivitet som inte inbjuder till samtal eller tröst. Det kan gå ut över både oss föräldrar och syskonen. Hon pulvriserar våra försök att ge saker och ting ett annat perspektiv eller att påvisa att det kan förhålla sig på ett annat vis. Ofta utmynnar det i bråk med hårda ord, inte minst från henne och vredesutbrott. Orken tryter ju.

Jag har funderat på några saker som jag tycker mig sett; dels en negativ självbild men även en rädsla för att växa upp, mogna och börja ta ansvar. Det är som hon inte vill ge sig ut i en annan situation – där hon kan leva ut och må bra. Hon verkar trygg i det negativa och svårmodiga. Där känner hon igen sig. Känner hon bara ett stygn av osäkerhet är det snabbt gjort att dra ner allt i det negativa/mörka.

Jag har ibland lyckats vända det hela. Till exempel när vi har varit på fjällvandring och hon har upplevt framgång och förmåga att klara en situation, när vi har åkt och besökt vänner på middag trots protester innan. Det vändes senare till positiv upplevelse.

Allt är inte sorgkantat men det är en påfrestande situation för hela familjen och speciellt för henne själv. Hur hanterar man detta? Vad gör jag fel? Vad ska vi/jag göra? Behöver vi hjälp utifrån eller kan vi klara på egen hand?
Fredrik

Svar: Hej Fredrik!
Jag kan se för mig din truliga missnöjda dotter och den misstämning som frodas runt henne. Jag skulle vilja veta hur länge detta varat, om flickan alltid har varit så negativ – men eftersom jag inte vet det utgår jag från att detta är något som utvecklats på senare tid. Jag skulle också vilja veta hur man ser på henne i skolan – har hon samma negativa hållning där eller visar hon andra sidor? OM flickan i alla sammanhang är starkt negativ och inte har någon framtidstro, tycker jag ni skall ta kontakt med skolhälsovården. Det ni ser kan vara en begynnande tonårsdepression.

Du skriver ”hon kan inte tillåta sig” – men jag undrar hur rädd hon är? Precis som du får jag för mig att hon är rädd för det mesta och garderar sig bakom en negativ attityd, så att hon inte ska behöva bli besviken om något inte blir bra. Hon kan ju inte själv förstå att detta blir till en livshållning som gör att han undviker det hon skulle kunna ha glädje av.

Jag tror att det skulle kunna gå att prata med henne om detta, men att ni föräldrar måste tänka på att göra det på ett sätt som inte sårar henne. Lyssna mycket på hur hon tänker utan att genast säga att hon tänker fel!

Det finns något som kallas ”korrigeringsreflexen” – då man som vuxen vill tala om för sina barn att de tänker fel och att de ska tänka på vårt sätt i stället. Ofta innebär den att barnet/tonåringen måste försvara sitt sätt att tänka och absolut inte kan ta emot föräldrarnas goda råd.

När föräldrar säger att man pratar mycket med sina barn betyder det jätteofta att det är föräldern som pratar! Just denna flicka måste ni lyssna på, för i hennes tankar finns grunden för förändring.

Lyssna på henne och fråga henne sen om hon vill höra vad ni tänker. Vill hon inte det i den stunden kan ni återkomma till henne om några dagar och säga att ni vill prata igen, att ni tänkt mycket på det hon sagt.

Sen tror jag att ni kan säga till henne att ni vill hjälpa henne att se mera av det positiva i livet. Att ni vill visa henne att allting oftast har minst två sidor och ni vill visa henne glädjen. Och så får ni då och då, på ett mycket vänligt sätt, fråga henne om det positiva i det hon upplevt, säga att ni ser mycket som är ljust i hennes liv – men försök att låta bli att tjata! Det man pratar om blir det mer av – prata om det hon tycker om!

Faran i detta är kanske att ni blir så oroliga och ger er in i argumentation med henne om hur rätt ni har och hur fel hon har. Då pulvriserar hon, som du skriver, och ni hamnar i bråk. Det leder snarare till att hon fastnar i sitt tankesätt, eftersom hon måste försvara det. Ge henne bara alternativ, visa henne på något annat – men förvänta er inte att hon ska säga att ni har rätt!

Oro är en svår kraft för oss föräldrar – den kan driva oss att bli för arga och för tjatiga. Hon behöver nog tålamod, er flicka – och hon behöver känna att hon duger som hon är. MEN hon behöver lära sig nya saker!

Det låter härligt att du och hon har kunnat vända det hela ibland! Hon behöver goa upplevelser med sina föräldrar! Låt er inte avvisas av hennes vredesutbrott och negativa attityd – hon behöver er så mycket!

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hur får vi tillbaka laddningen i vårt äktenskap?

Fråga: Min man och jag har varit gifta i snart 23 år. Den senaste tiden har emellertid äktenskapet blivit alltmer slentrian, trygghet och vardag. Kärleken, laddningen och nyfikenheten har försvunnit. Hur går man vidare?

Bakgrunden är följande: Vi var bästa vänner under flera år innan kärleken visade sig. För länge sedan levde vi i ett jämlikt förhållande. Vi hade samma utbildning och samma idéer om livet. Visserligen var vi olika men det ”jämnade ut sig” Vi har två barn, en flicka som är vuxen och som inte bor hemma och en flicka som är sexton och går på gymnasiet. Vi var båda föräldralediga lika mycket och engagerade i barnens liv. För ungefär tio år sedan fick jag en reumatisk sjukdom som förändrade mycket. Jag kunde inte fortsätta jobba och vår jämlikhet försvann. Jag blev mamman som var hemma, som alltid fanns där och den som skapade besvär för övriga familjen. Min man blev den trygga, den stabila men också den som allt fick anpassa sig till.

I samband med detta blev jag djupt deprimerad. Efter en lång tid utan förbättring fick jag så småningom diagnosen posttraumatiskt stressyndrom efter en mycket svår barndom fylld av både fysisk och psykisk misshandel.

Den svåraste frågan att komma till rätta med var mitt självförakt. Jag kände att allt som hände var mitt fel.

Nu har jag till slut fått en bra behandling, terapi, sjukgymnastik och mediciner – så psykiskt mår jag bra. Det är en otrolig känsla att vid femtio års ålder känna att ”jag lever, jag duger som jag är och jag vill uppleva saker”. Problemet som nu uppkommit är att mitt äktenskap som jag tidigare trott varit min räddning ses i ett annat ljus. Visst min man har varit tryggheten och orkat mycket under de fasansfulla åren och det beundrar jag honom för men nu är livet annorlunda. Jag känner mig faktiskt ensam i äktenskapet. Det är som om hela energin måste komma från mig. Ska vi göra något annat än sitta hemma (då han alltid finns vid datorn) är jag den som drar.

I somras fick jag frågan ”ska vi inte åka på semester i år?”. Det visade sig då att eftersom jag inte kommit med några förslag trodde han att det inte skulle bli något! Tanken att han skulle föreslå fanns inte.

Detta är bara ett exempel men så har det blivit inom nästan alla områden i familjen. Glädjen och nyfikenheten är borta och förbytt av tristess. Sexlivet är nästan noll. Någon gång i månaden tar jag initiativet men mer blir det inte. Han somnar ofta mitt i.

Jag har försökt diskutera hur vi kan gå vidare men min man ser inte livet som det blivit som något problem. Det är bra som det är. De flesta frågor jag ställer besvaras med ”jag vet inte” Det har blivit som om vi lever bredvid varandra, och jag vill inte det. Längtar efter glädje, kärlek och nyfikenhet i äktenskapet igen.

Inte ska det väl vara så här? Visst förstår jag att livet går in i tristess och vardag men kan man inte vända på något sätt? Jag har försökt föreslå att vi ska gå i äktenskapsrådgivning men min man vill inte. Han uppfattar inte att vi har några problem. Jag har försökt att få råd av de behandlare jag haft inom psykiatrin för PTSD och depression, men de uttrycker mest att i och med att det blivit så stor förändring i mig får jag räkna med att livet inte blir sig likt och att min man inte har förändrats men som de ser det säkert är glad ändå. Jag har längtat så efter att en dag stå här med livslust och kraft. Nu är jag här men äktenskapet är bara grått. Så vill jag inte ha det. Inte heller vill jag lämna min man. Vi har ju varit gifta i 23 år och står varandra nära på många sätt även om kärleken verkar ha förbytts mot trygghet.

Vad kan jag göra? Vad kan vi göra? Hur går vi vidare och lever ett meningsfullt liv tillsammans? Snart har vi inga barn hemma heller. Då blir här ännu mer stillastående och tyst.

Vet att inget ”rätt svar” finns men skulle behöva nya infallsvinklar.
Lena

Svar: Hej Lena.
Vad jag förstår har du och din man, på olika sätt, levt under påfrestningar under en längre tid. En sjukdomsperiod – fysiskt eller psykiskt betingad – hos den ena parten i ett förhållande är jobbigt inte bara för den drabbade. Detta är något du mycket riktigt konstaterar när du säger att ditt mående skapade besvär för övriga familjen.

Din sjukdom medförde att du och din man gick från ett tillstånd av vad du beskriver som jämlikhet, till att din man utifrån den uppkomna situationen blev den trygga, stabila och du den beroende, behövande personen.

En partners sjukdom kan väcka en mängd olika känslor. Känslor som av olika anledningar kan vara svåra att lyfta fram till genomlysning.

Att bli arg på den sjuke för att han eller hon är så krävande och inte finns där på det sätt som man skulle vilja kan vara en reaktion. En reaktion som i sin tur kan skapa skuldkänslor, eftersom man ju inte förväntas vara arg på någon som det är synd om.

Nu har du styrt upp ditt liv och kommit igen och plötsligt känner du dig ensam i ditt äktenskap. Du skriver att du försökt diskutera med din man hur ni ska gå vidare, men att han tycker att det är bra som det är. Kanske är det också så att det är bra som det är för honom just nu. Kanske behöver han tid för återhämtning, precis som du behövde efter din sjukdomsperiod.

Det kan vara så att nu när du fått näsan ovanför vattenytan igen, så finns det äntligen möjlighet för honom att kollapsa, att få vara den som inte orkar eller tar några initiativ.

Utifrån detta kan man tänka sig att du ställer fel fråga till honom. Istället för att fråga hur ni ska gå vidare, borde du kanske fråga honom var han befinner sig. Fråga honom hur din sjukdom påverkade honom, påverkade hans syn på dig och på er. Fråga honom vad han kände då och vad han känner nu.

Prata först om det som varit, sedan om det som är och gå först därefter vidare.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Pappa blir allt virrigare – vad ska jag göra?”

Fråga: Min pappa bor ensam i en lägenhet sedan mamma dog för sex år sedan. Han har klarat sig själv, men den senaste tiden har han blivit allt virrigare.

Han har gått vilse ute på stan några gånger och glömmer att äta. Kommunen tar inget ansvar, menar att vi anhöriga ska ställa upp.

Men jag bor ju i en stad flera mil bort. Jag försökte prata med pappa om detta, men han skällde bara ut mig. Han har inga problem! Hur ska jag göra? Känner vanmakt och förtvivlan. När måste han tas om hand?
Jörgen i Nyköping

Svar: Din far är änkeman och har på sista tiden blivit allt virrigare, skriver du. Han har gått vilse i staden, glömmer att äta och skäller ut dig då du vill hjälpa. Jag antar att du inte fått honom till någon läkare för diagnos och undersökning.

Däremot har du kontaktat kommunen, som inte tar sitt ansvar och dessutom menar att anhöriga ska ställa upp. Av den korta sjukhistorien du refererar till kan demenssjukdom inte uteslutas.

I Socialdepartementets promemoria DS 2008:18: ”Stöd till anhöriga som vårdar och stödjer närstående” föreslås en ändring i Socialtjänstlagen 5 Kapitlet 10 §, som innebär att i stället för ”bör” skall det stå att socialnämnden ”skall” erbjuda stöd för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre. Enligt förslaget skall lagen träda i kraft den 1 januari 2009.

Du har alltså lagen på din sida inom kort, vilket socialnämnden bör upplysas om.

I Nyköping finns en minnesmottagning, knuten till den geriatriska rehabiliteringskliniken. Den är en specialistenhet för diagnos och vårdnivåbedömning av personer med misstänkt demenssjukdom. Den ger också råd hur du ska kunna få bästa hjälpen. (Telefon: 0155-24 54 75.)

Du bör alltså börja med att ringa minnesmottagningen och diskutera din fars kaotiska och svåra situation med dem, och hur din far ska kunna få hjälp både av landsting och kommun. Det är hans självklara rättighet!

Din situation med vanmakt och förtvivlan delar du med så många andra anhöriga som försöker hjälpa, men inte får eller vågar. På frågan, när han måste tas omhand, finns olika möjligheter beroende på befintliga resurser i Nyköping och din fars tillstånd. Om din far lider av en demenssjukdom, kan en kombination av hemtjänstinsatser och dagvård möjliggöra fortsatt vistelse i hemmet ännu under lång tid. Du behöver en utredning och diagnos!

Vistelse i hemmet kan också kombineras med växelvård, besök och kontakt med ett eventuellt demensteam som gör hembesök och tar ansvar.

Med adekvat utredning av din fars minnesproblem kan hjälp och stöd insättas som är till gagn för er båda. Det kan skänka hopp och förståelse i stället för den tröstlöshet och uppgivenhet som nu råder.

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Ibland är jag full två gånger i veckan”

Fråga: Hej, jag är 18 år gammal och gillar verkligen att festa.

Det är mycket sällan som jag enbart är salongsberusad vid festtillfällen.
Jag är storväxt och det krävs därav en del för att jag ska bli berusad, det brukar röra sig om en flaska rött och två öl.

Alla mina vänner dricker sig fulla vid festtillfällen, jag är alltså inte ensam.

Min fråga till dig är om det är normalt för en 18-årig kille med stort umgänge att dricka minst en gång i veckan, med vissa veckor då det blir två. Plus att vara full varenda gång.
Rödvins-Micke

Svar: Hallå Micke,
Du frågar om vad som är normalt. Frågan kan uppfattas på två sätt: Är dina alkoholvanor som 18-åringars i allmänhet? Eller: Är det rimligt att du som 18-åring dricker som du gör?

Om vi börjar med hur alkoholvanor bland 18-åriga män i Sverige ser ut i dag: Vi vet att majoriteten dricker alkohol regelbundet och att flertalet dricker intensivt när de dricker. Oftast gör man det på fester, och nästan alltid för att bli berusad. Sättet att dricka påminner fortfarande om de yngre tonåringarnas. Det är först ett par år senare, i tjugoårsåldern, som vardagsdrickandet blir måttligare för de flesta. Ditt sätt att dricka är ganska typiskt för en 18-årig kille (och tjej) som dricker alkohol.

Du dricker å andra sidan oftare och mer än den typiska 18-åringen. Du dricker dig berusad regelbundet en till två gånger per vecka. Ungefär var tredje 18-åring dricker inte alls och flertalet 18-åringar dricker sällan, oftast en till två gånger per månad.

Du dricker upp till 16 standardglas alkohol per vecka, när du dricker som mest. Gränsvärdet för riskkonsumtion av alkohol för vuxna män är 14 standardglas per vecka.

Gränsen bland annat vald utifrån erfarenheten att vid en regelbunden alkoholkonsumtion på den här nivån finns risk för påtaglig ohälsa och alkoholproblem. Personer som dricker ungefär som du brukar kan redan ha en del diffusa hälsoproblem av sina alkoholvanor som trötthet, sömnstörningar, oro och nedstämdhet.

På sikt är regelbundet berusningsdrickande den största enskilda riskfaktorn för att bli alkoholberoende, enligt de senaste årens forskning.

Berusningsdrickande innebär också, särskilt för unga, ökade risker för att utsättas för våld och olyckor. Dessutom har berusade unga oftare oskyddat sex.

Mitt svar till dig blir att du dricker inte normalt. Mitt råd är att du funderar vidare på de fakta som jag gett dig och vad de innebär dig. Var gärna uppmärksam på tankefällan som vi nästan alla har: ”de risker alla talar om drabbar inte mig.” Informera dig gärna mera på sajten www.alkoholhjalpen.se

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Våra barn bara bråkar”

Fråga: Vi skulle behöva hjälp och råd i hur vi ska bryta den negativa spiral våra barn (och vi) har hamnat i. Vi har tre små barn: flicka snart 7, pojke 5 och pojke på 2 år. De två äldsta barnen har tidigare mestadels varit väldigt goda vänner men har det senaste året utvecklat ett negativt samspel. Den äldre skäller, styr, ställer och retas hela tiden. Hon kan bli tvärförbannad över ingenting och gallskrika flera gånger om dagen.

Då hon har någon allierad (kompis) på besök gör de tillsammans allt för att stänga honom ute. Hon har mycket svårt att hitta inre ro och lägger istället massor av kraft på detta. Jag tycker det är svårt att möta henne och känner stor irritation över hennes beteende, kraftiga reaktioner och motsägelsefulla agerande. Hon kan säga en sak och sedan göra precis tvärtom och samtidigt bli arg för att man inte förstod.

Pojken har utvecklat ett mycket ledset och känsligt sätt. Vid minsta lilla motgång från systern (eller annat också) faller han ihop och stormgråter istället för att stå på sig eller försöka hitta lösningar. Han gör till exempel allt för att komma hemifrån och vill alltid vara hos kompisar och leka där han har det mycket bra, kan tala för sig och verkar harmonisk. Min man känner stor irritation över hans beteende.

I övrigt är inte min mans och mitt förhållande det bästa. Vi lever dock ett ganska lugnt liv vad gäller jobb och fritid. Vi upplever ingen egentlig tidsstress men känner att våra barn trots detta inte mår så bra som de förtjänar.

Tänker en del kring att fokusera på positiva beteenden men samtidigt på att bekräfta känslorna hos mina barn. Får dock ingen ordning och känner mig orolig över att de inte har det bra.

Tacksam för lite hjälp och råd i denna fråga.
Mia

Svar: Hej Mia! Det låter som om ni har det rätt tufft hemma och precis som du skriver: Det blir en negativ spiral. Men jag tror att ni vuxna kan bryta det!

Er flicka är snart sju år, och lever nog mitt i sexårstiden: En tid av utveckling, obalans, starka känslor, ständigt pendlande mellan kaxighet och ledsenhet. Många kallar den tiden ”första tonårstiden” och det kan stämma rätt bra. Många föräldrar blir förskräckta och tror att deras barn håller på att utveckla en förfärlig personlighet – men det brukar lugna sig. Men hon behöver tålamod omkring sig och lite stadighet. Förvänta inte så mycket av henne just nu!

Uppmuntra allt hon gör som är bra, lägg märke till de gånger då hon och lillebror har det bra tillsammans. Om hon gillar det, ta henne i famn och lugna henne när hon går igång, klandra henne inte för mycket men poängtera att det blir så mycket roligare hemma om alla är snälla mot varandra. Börja om och om igen! Ge henne gärna egen tid med någon av er om det är möjligt – så får de andra lugn och ro dessutom!

Lillebror verkar söka sina egna lösningar och det är ju egentligen bra för honom – men inte så bra i längden om han alltid söker sig utanför familjen. Roligt att han kan tala för sig och verkar må bra! Precis som ni blir han nog överväldigad av storasysters ilska. Går det att också ge honom egen tid nån gång då och då med någon av er två? Visa honom att ni vill att han ska vara hemma med er, att ni blir glada när han kommer hem.

Jag tror att dom båda skulle må väl av att vara tillsammans med någon av er vuxna – men välj lekar där inte någon av dem ska vinna eller förlora! De behöver goda erfarenheter tillsammans, de här två. Men välj tillfällen där den vuxne kan förhålla sig lugn, inte dagar då ni redan är på bristningsgränsen!

Du skriver att din och pappans förhållande inte är det bästa. Kanske spelar det roll för barnens reaktioner? Ibland blir barn så upptagna av att kolla hur det är mellan mamma och pappa att det tar all deras energi. En del barn tar till och med på sig att avleda uppmärksamhet (flickan?) eller försöka lappa ihop föräldrarnas förhållande. Var lite observant på det – kan ni se att flickan reagerar mer när ni har det svårt, är lugnare när ni är lugnare? Jag tror att ni ska försöka be om hjälp för er relation – familjerådgivning finns i alla kommuner.

En sak ska du veta – att små syskon bråkar med varandra säger inget om hur de kommer att ha det med varann senare i livet. Så var inte för orolig!

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Jag kan inte lösgöra mig från mitt ex”

Fråga: Hej.
Jag är en trettioårig kvinna som för fem års sedan avslutade en treårig distansrelation. Efter uppbrottet så har vi hållit kontakten och pratat i telefon eller mailat varje dag men inte träffats. Någonstans så har jag väl tänkt att det kanske blir vi igen i framtiden, fast vi har sagt att vi bara är vänner.

När det tog slut gjorde det väldigt ont och jag grät mig till sömns i ungefär ett år efteråt. Nu har jag nyligen fått reda på att han haft andra förhållanden efter att vi gjort slut (vilket i och för sig är normalt). Men jag är orolig över min reaktion, jag fick en ångestattack när jag fick reda på det samtidigt som jag känner mig äcklad över mig själv för att jag troligtvis har varit i kontakt med honom när han varit tillsammans med dessa tjejer. Men även äcklad över honom och jag känner mig bedragen och sviken. Det har ju trots allt inte känts helt ”normalt” att ha så mycket kontakt trots att vi inte varit tillsammans (fast det har känts så), men jag älskar att prata och diskutera med honom och vi har en speciell ”kontakt”.

Jag mår psykiskt dåligt i den här situationen sedan länge men vet inte hur jag ska vara stark nog att ta mig ur den. Vad ska jag göra?

Bryta kontakten helt har jag försökt flera gånger men det slutar alltid med panikångest och gråtattacker, som inte lugnar sig förrän vi pratar igen. Denna situation påverkar mitt humör och min personlighet på ett negativt sätt. Vad ska jag göra??
SandraHej Sandra.
Jag förstår att din reaktion då du fick reda på att han haft andra förhållanden sedan det tog slut mellan er oroar dig. Dels är den väldigt stark du fick en ångestattack dels är den motstridig du känner dig bedragen och sviken samtidigt som du känner äckel inför både honom och dig själv.

Du skriver att ni har kommit överens om att bara vara vänner. Uppenbarligen är det inte så det blivit för dig och du konstaterar också att du någonstans tänkt att det ska bli ni igen. Det är bra att du fått syn på detta. Det är nödvändigt att du omdefinierar situationen, och en förutsättning för att du ska kunna göra det är att du erkänner för dig själv vilka förhoppningar du knutit till honom och hur du faktiskt ser på er relation.

Du mår psykiskt dåligt av situationen sedan länge, men du vet inte hur du ska vara stark nog att ta dig ur den. Du har redan provat att bryta kontakten helt, men det resulterar alltid i panikångest och gråtattacker, som inte upphör förrän ni pratar igen. Situationen påverkar ditt humör och din personlighet på ett negativt sätt.

Allt pekar på att du måste börja söka dig bort från denna relation, både mentalt och i den fysiska verkligheten. Den inskränker ditt liv och det är ytterst tveksamt om den någonsin kommer utvecklas till något annat än vad den redan är. Vad jag förstår blev ni ihop när du var tjugotvå och avslutade förhållandet när du var tjugofem. Nu är du trettio. Du har alltså hittills ägnat åtta år åt denna relation. Vad är din idé om framtiden? När kommer den?

Som det är nu är du fångad mellan äckel och ångest. Om du söker dig bort från honom känner du ångest, om du stannar känner du äckel. Jag tror att du måste gå emot din ångest för att frigöra dig från honom. För att lyckas med det ska du för det första tänka bort honom som din framtida partner. Sedan ska du aktivt söka dig mot andra människor för att se vad de har att ge dig.

På detta sätt kan du successivt tona ner hans betydelse och tona upp andras. För att lättare hantera din ångest bör du till en början tänka både-och och inte antingen-eller. Ha kontakt med honom; dock utifrån en ny definition av vad det är ni håller på med och vad du har att vänta dig ni är bara vänner och det finns inget som talar för att det ska bli på något annat sätt. Men börja samtidigt söka dig bort från honom, genom att utforska andra sociala sammanhang.

Målet är att du ska bli fri att agera utifrån vad som känns bra för dig och inte begränsas av din separationsångest. Som det är nu riskerar du att fastna i ett varken-eller läge, utan att få honom och utan möjlighet att närma dig någon annan.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Svar:

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0