”Jag sörjer pappa – och orkar inte med mamma”

Fråga: Hej Ann-Kristin.
För ett par månader sedan gick min pappa bort i en hjärtattack. Jag är 24 år och utom mig av sorg och saknad efter min älskade pappa. Det har gjort att jag inte orkar umgås med resten av min familj. Vi har alltid stått varandra nära men när vi nu ses blir pappas bortgång så tydlig att jag bara mår ännu sämre.

Någonstans i all sorg har min relation till min mamma blivit mer ansträngd, vilket gör mig ännu mer ledsen… Jag kan inte heller förklara varför det blivit så, men det är som att jag förlorat henne också på ett sätt…

Särskilt jobbigt är att höra att inget kommer bli som förut. Det säger hon ofta….Min familj är mitt allt, men jag orkar inte finnas där för dem, och det känns fel att känna så.
”Hoppas på svar”

Svar: När en familj hastigt och oväntat förlorar en älskad familjemedlem leder det oftast till både smärta och förvirring. Även i en familj där man står varandra nära kan det vara svårt att dela sorgen och förlusten kan under en period leda till att det känns som att man kommer längre ifrån varandra.

Du skriver att du är utom dig av sorg och saknad efter din pappa och jag antar att din mamma och övriga familjemedlemmar känner likadant. I början av en svår sorg är det naturligt att man inte orkar tänka på något annat än sin egen sorg och då blir det svårt att hjälpa andra även om det är samma person man sörjer. När man träffas kan det också kännas som om de andra familjemedlemmarnas sorg läggs till den egna sorgen och då blir det en alldeles för stor sorg att bära. Det är då naturligt att det känns lite enklare att inte träffas så ofta.

När din mamma säger att ingenting mer kommer att bli som förut, förstår jag att du blir rädd och otrygg och kanske hör du henne säga att ni aldrig mera kommer att må bra och att även era liv på sätt och vis har tagit slut. I början av sorgen är det precis så många människor känner och då är det lätt att tro att det kommer att fortsätta vara på det sättet. För dig som är i början av ditt vuxna liv måste det vara en skrämmande tanke.

Det som stämmer är att livet i fortsättningen kommer att bli ett liv utan din pappa och det kommer att bli ett liv delvis olikt det som var när han fortfarande levde. Dina möjligheter att leva ett rikt och harmoniskt liv är fortfarande lika stora som tidigare.

Att förlora någon som man älskar gör ont och under kanske ett eller flera år framöver kommer era liv att starkt påverkas av förlusten. Det som är viktigt är att du låter sorgen få finnas och få de uttryck som den behöver. Fortsätt att på olika sätt vara utom dig av sorg och saknad så länge du behöver och prata med andra om hur svårt det känns att förlora sin pappa när man bara är 24 år. En dag kommer det att kännas bättre och sannolikt kommer du också då kunna vara nära din familj igen.

Det du eventuellt kan göra för att hjälpa din familj just nu är att berätta för dem att de ni nu går igenom inte är något konstigt och att ni alla en dag igen kommer att hitta tillbaka till varandra och finna ett nytt sätt att förhålla er i den nya familjen där en saknas.

Annons:


Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Hur förverkligar jag mina drömmar?

Fråga: Jag är 40 år, har arbetat på samma ställe i cirka 15 år. Är egentligen en karriärmänniska, med stort behov av utveckling och förändring.

Har hus, som är helt belånat. Min familj trivs där. Jag har hamnat i den situationen att jag inte ser någon utväg i hur jag ska kunna byta arbete. Allt annat är jättebra. Men detta gör mig deprimerad. Har sökt arbete som intresserar mig flera gånger på ett speciellt företag som är populärt. Men jag har inte ens fått komma till intervju, fastän jag skulle göra ett jättejobb.

Jag är rädd att jag blir bitter om jag inte tar alla möjligheter att komma vidare. Jag ser ingen lösning på grund av ekonomin som styr allt. Ingen ser nog hur dåligt jag verkligen mår. Känns som att sitta i fängelse. Drömmer om ett utvecklande arbete. Idéerna är många.

Problemet är HUR??? Kan inte riskera ekonomin, eller sätta min familj i klistret på grund av detta. Snälla hjälp mig.
Anna

Svar: Hej Anna!
Du upplever att du har hamnat i en besvärlig situation och att livet begränsar dig nu. Du ser mest stängda dörrar. Du hittar inga lösningar då din ekonomi styr allt.

Hur kan du ändå förverkliga dina drömmar? Det största problemet när vi känner oss instängda på det sätt som du gör är att vi har svårt att lyfta blicken över våra egna tanke- och känslomässiga murar. Vi kan inte se de möjligheter som nästan alltid finns där och som kan leda oss framåt. Vi kan behöva hjälp för att kunna göra det.

Därför rekommenderar jag dig att använda dina vänner och bekanta som konsulter och fråga dem: Vad kan jag göra för att byta arbete? Vad säger ni? Lyssna aktivt på deras svar. Var öppen, värdera inte det de säger för snabbt. Hitta möjligheterna i det de säger mer än hindren. Skriv gärna ner deras svar. Fundera sedan i nästa steg på vad du kan lära dig av deras tankar, idéer och erfarenheter. Fråga dig: Vad ska jag prova att göra? Vad blir mitt första steg i den riktningen?

Tänk också efter och hitta vad du själv har gjort för förändringar förut (som kanske varken du eller andra trodde att du skulle klara av) och hur du kan ha nytta av de erfarenheterna nu. Det förändrar självbilden till det bättre att påminna sig om sådana erfarenheter, och stärker självtilliten på ett sätt som gör att vi ofta vågar prova att göra nya saker.

Jag hoppas att den här övningen ger dig nya infallsvinklar (när du lyfter blicken på detta sätt), tillit och idéer om hur du kan börja ta dina första steg mot att förverkliga dina drömmar.

Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Hur hittar jag meningen med livet?

Fråga: Jag är 39 år och har sedan några år vad som eventuellt skulle kunna kallas en 40-årskris. Från att hela mitt liv ha varit en väldigt tillfreds människa, anpassningsbar och med en ängels tålamod har jag under de senaste åren förvandlats till någon som aldrig är nöjd med något (eller någon), som inte har lust att kompromissa längre och som inte har något tålamod.

Jag blir oerhört lätt uttråkad och undrar om ”detta verkligen kan vara meningen med livet”… Var det inte mer än så här? Går det bara utför nu? Rynkor, gråa hår och en lätt antydan till bilring är inte det värsta – men gör heller ingen glad.

De glädjeämnen jag har är det egentligen inget fel på, har ett par riktigt goda vänner, ett trevligt hem, fina barn och ett bra jobb. Men varför kan jag inte vara nöjd?

Jag behöver inte gå runt i ett konstant lyckorus men jag vill kunna vara tillfreds med livet. Ifrågasätter alltings mening, smått som stort men är inte på något sätt trött på livet. Separerade från mina barns far för fyra år sedan och var väldigt nöjd med detta beslut. Jag tycker att jag växt som människa efter denna händelse. Och ändå känns det som om mattan dragits undan under mig och någon slitit kartan ur mina händer.

Vad hände med livsriktningen? Vart ska jag ta vägen i livet? Hur ska jag komma vidare? Orkar inte trampa vatten längre!
Cecilia

Svar: Hej Cecilia!
Vad är meningen med livet? I några dagar har jag frågat både vänner och kollegor och jag har fått olika svar beroende på vem jag frågade. En sak är de allra flesta överens om: det finns inte en ENDA och SLUTGILTIGA mening med livet utan det är vi som måste hitta den varje dag.

På samma sätt som vi väljer vad ska vi äta eller vilka kläder vi ska ta på oss måste vi välja hur vi vill leva den dagen. En vardaglig
meningsfullhet känner vi när det vi väljer och gör är överens med våra grundläggande värderingar om vad vi tycker är rätt och viktigt i livet. Det är dessa värderingar som bör ge vårt liv riktning och bli vägledande principer för det liv vi vill leva. Det hjälper oss att fylla vårt liv med betydelsefullt innehåll, som ger en upplevelse av mening.

Vi mår som bäst eller upplever lycka när det vi gör är i överenskommelse med våra värderingar. Ett exempel: om du värdesätter vänskap kommer den värderingen att bli vägledande när du står inför valet att träffa en väninna efter arbetet som är uppriven och ledsen eller gå direkt hem för att du är trött.

Utifrån det du skriver verkar du har nått många av dina mål i livet: du är fri samtidigt som du känner normal sorg över separationen. Du
har en bra materiell standard, fina barn och goda vänner samtidigt som du har en tomhetskänsla.

Förklaringen kan vara att mål är något konkret vi uppnår men inte något som nödvändigtvis får oss att känna meningsfullhet. Det är ganska vanligt att känslor av tomhet uppstår när vi har uppnått mål som vi haft. Mål och meningsfullhet är inte detsamma. Målet kan vara i meningsfullhetens riktning, men inte alltid. Först när målen är i överensstämmelse med den riktning vi vill ge vårt liv uppstår känslan av meningsfullhet.

Vad kan du göra för att hitta mer av meningsfullhet i ditt liv?

Första steget kan vara att du kommer underfund om vilka dina grundläggande värderingar är om vad som är ett rätt och riktigt liv och hur ditt liv idag motsvarar din syn på detta. Jag bjuder in dig till en övning för att utforska detta.

A. Svara på frågan: Hur viktiga är följande områden i livet för dig på en skala mellan 0-100 poäng?
1. äktenskap, partnerskap, nära relationer
2. föräldraskap
3. andra familjerelationer
4. vänner/sociala relationer
5. yrkesval, arbetsliv
6. utbildning/personlig utveckling
7. ledighet/fritid
8.andlighet
9. samhällsfrågor,socialt engagemang
10. hälsa, välbefinnande

B. Svara sedan på frågan: Hur nöjd är du med hur du lever i dag inom respektive område. Använd återigen skalan om 0100 poäng.

Du har förmodligen nu funnit en skillnad mellan hur det är och hur det borde vara inom olika områden i ditt liv utifrån dina grundläggande värderingar.

C. Fråga dig nu: vad skulle du kunna göra för att minska avstånden inom de områden som är mest viktiga för dig och där det samtidigt finns större skillnader? Vad kan bli dina första steg för att minska skillnaden mellan hur det är och hur du skulle vilja att det skulle vara?

Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Hur kan barnen få en bättre relation med sin pappa?

Fråga: Jag har lämnat min man (i maj). Vi har precis sökt om skilsmässa.

I somras åkte jag på semester själv och han hade barnen under nästan tre veckor. Förutom det har han bara träffat barnen två helger, båda hos hans mamma. Den första hade han en kompis där hela tiden.

Han har bara ringt barnen en gång sedan i juli (och då på dotterns födelsedag). Nio gånger av tio svarar han inte när vi ringer. Det är otroligt jobbigt dels för mig som inte kan få tag på honom och dels för barnen som vill prata med pappa och han inte svarar. De blir otroligt besvikna och känner att han inte längre bryr sig.

Jag kan förstå att han inte vill prata med mig och att han kan uppleva det som jobbigt. MEN barnen har haft ett jobbigt år också och de behöver sin pappa. Hur kan jag hjälpa barnen och pappan att få en bättre relation?

Finns det några knep som jag kan göra för att barnen ska veta att han finns där för dem?

Eller är det så att jag önskar mer än jag kan få, han har aldrig tidigare varit så delaktig i barnen och familjen utan alltid prioriterat datorn. Knappt ätit middag med oss, bara när jag insisterade på det och ibland inte då heller. Ville aldrig följa med på familjeutflykter och så vidare.

Jag önskar att barnen känner att pappa bryr sig om dem och att han finns där om de behöver, så är det inte nu.
WB

Svar: Hej WB.
Du undrar om det finns några knep för att dina barn ska veta att deras pappa finns där för dem. Svaret är att det gör det inte. Helt enkelt för att de inte kan veta det. Han finns ju inte där. Inte så mycket i alla fall.

Jag tror du börjar i fel ände om du försöker få dem att uppleva något som inte är förankrat i verkligheten. Det bäddar bara för besvikelse. Då är det bättre att vara rak och uppriktig kring situationen som den faktiskt ser ut. Att konstatera att det är på de här premisserna ni kan träffa er pappa i nuläget. Att säga att det här är den pappa ni har. Saker och ting kan förändras över tid, men just nu ser det ut så här.

Om du har behov av det kan du säga att du tycker det är synd och att du gärna hade sett att han träffade dem mer. Men kritisera honom inte inför dem. De har trots allt behov av att få tycka om sin pappa även om han är mer eller mindre frånvarande.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Hur länge kan man äta medicin mot ångest?

Fråga: Sedan många år äter min dotter Paroxetin 20 mg/dag mot nedstämdhet och ångest. Hon upplever att de har god effekt och säger sig inte känna av några biverkningar … men är det vettigt att äta denna medicin under så lång tid?
undrande mamma

Svar: Hej undrande mamma!
Jag kan förstå din oro men när det gäller så kallade SSRI eller moderna antidepressiva så är det få läkemedel, om ens några, som studerats så noga ur säkerhetssynpunkt och som använts så länge av så många människor utan att man sett några tecken på skador eller risker med långtidsbehandling.

Under behandling är det vanligt med vissa biverkningar, oftast är dessa övergående och mest ett besvär under några veckor under insättning av läkemedlet. Till de biverkningar som kvarstår under behandlingstiden hör sexuella biverkningar som drabbar cirka hälften av de som behandlas.

Vanligaste sexuella biverkan är, hos båda könen, en fördröjd, eller tom upphävd förmåga till orgasm. Denna biverkan försvinner vid sänkning eller utsättning av läkemedlet.

Du berättar att din dotter är nöjd med behandlingen eftersom den har god effekt mot hennes nedstämdhet och ångest och hon har inga biverkningar. Det låter som en väl fungerande behandling som antingen ska fortgå tills vidare eller sättas ut på prov i en noggrant uppgjord överenskommelse mellan din dotter och hennes behandlare.

Med den knappa informationen i din fråga går det inte att säga något om hur psykologisk behandling skulle kunna adderas till den nuvarande läkemedelsbehandlingen men särskilt när det gäller ångestsjukdomar kan sådan kompletterande behandling öka möjligheterna att trappa ned eller sätta ut medicinering.

Jag tycker din frågeställning måste problematiseras; vi vet i dag en hel del om hur hjärnan påverkas negativt av långvariga stress- och depressionstillstånd med till exempel en ökad risk för återfall i depression för varje obehandlad episod. Kroniska ångestillstånd ökar dessutom risken för hjärt- och kärlsjukdom.

Alltså: Utebliven behandling av depression och ångestsjukdomar vet vi kan ha allvarliga ”biverkningar”. Det är detta faktum som bör vägas mot de relativt måttliga biverkningar som läkemedelsbehandlingen har.

Sergej Andréwitch, psykiater

”Jag har dålig självkänsla och väljer alltid fel kille”

Fråga: Hej!
Jag är 26 år gammal och jag har aldrig förut haft ett seriöst förhållande. Men jag letar alltid efter den perfekte killen och gång på gång väljer jag en kille som egentligen inte är intresserad av mig.

I början är jag helt uppfylld av honom och övertygad om att han förr eller senare kommer att inse att jag också är perfekt för honom. Men det händer aldrig.

Den senaste tiden har jag umgåtts med en kille som jag blev kär i, men sedan fick jag veta att han inte kände likadant och som alltid blir jag helt knäckt. Jag förstår att det här egentligen är ett problem hos mig. Jag har en sådan dålig självkänsla att jag ser ett förhållande som en bekräftelse på att jag är värd något, men jag begår samma misstag gång på gång och jag orkar inte ha det så längre.

Jag vet inte vad jag ska göra för att undgå att hamna i den här situationen hela tiden. Det jag vill är att kunna känna mig trygg i mig själv utan att behöva ha en pojkvän.
Anonym

Svar:Hej!
För att kunna svara på din fråga behöver jag berätta helt kort hur vi utvecklar en dålig självkänsla. Dålig självkänsla handlar ofta om att vi har en felaktig eller onyanserad bild av oss själva. Den uppstår genom tidiga och mycket präglande erfarenheter av att inte känt oss värdefulla. Hur vi ser på oss själva idag påverkas av hur vi uppfattade att andra värderade oss i det förflutna. De värderande
kommentarer vi har fått från andra blir egna tankar som i sin tur blir till ”sanningar” om hur vi ”är”.

Har vi till exempel en tidig erfarenhet att vi måste vara perfekta för att bli älskad är det lätt hänt att dra slutsatsen att kärleken är villkorad på det sättet. Är vi inte perfekta så är vi inte värda att älskas. Självbilden blir då att man inte har ett egenvärde som person.

Hur påverkar allt det här ditt val av partner? Det som vidmakthåller den felaktiga bilden av oss själva är att vi beter oss i nuet på ett sådant sätt att vi återkommande bekräftar vårt grundläggande antagande: ”Jag duger inte som jag är. Jag är värd något om/när någon annan ser mig som värdefull”. Du väljer killar som avvisar dig och när detta händer får du en bekräftelse på att du inte duger som du är. Det du kanske gör är att redan från början väljer du de killar som inte visar tillräckligt intresse för dig eller som du anar kommer att avfärda dig.

För att kunna bygga upp din självkänsla och bryta den onda cirkeln föreslår jag dig att göra följande.

Börja med att skriva alla påstående i de två första styckena i mitt svar.

Kryssa för varje påstående som du känner stämmer på dig. Skriv sedan helt kort vid varje påstående som du instämmer i, på vilket sätt de stämmer för dig. I vilka situationer tänker du så, vilka slutsatser drar du då, vilka blir dina ”felaktiga sanningar”, hur påverkar de dig och så vidare?

Besluta dig sedan för att pröva att tänka och göra helt annorlunda än det du brukar tänka och göra. Till exempel välj medveten en kille som är mindre perfekt. Ge dig själv och killen en chans att lära känna och uppskatta varandra. Uppmärksamma hur att välja annorlunda än du brukar och göra nya erfarenheter ökar din självkänsla.

Lycka till och varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Ska jag stanna hos en man som inte vill ha barn?

Fråga: Hej.
Jag är en kvinna som, genom barndom, ungdom och hittills i vuxenlivet alltid haft otroligt dåligt självförtroende. Många års mobbing i skolan gjorde väl sitt till och några relationer med män var det aldrig tal om tills för några år sedan.

Om jag aldrig fick någon kärleksrelation på grund av den den dåliga självkänslan, eller om sjävlkänslan blev sämre för att jag aldrig träffade någon att tycka om eller bli omtyckt av, det vet jag inte.

Jag har däremot alltid haft, nära, goda och långvariga vänskaper, och på jobbet har jag alltid trivts bra, så helt socialt inkompetent kan jag väl inte ha varit. Men något var fel när det gällde kärleksbiten.

Hur som helst. Nu har jag äntligen träffat en man. Det här är min första riktiga relation och jag har nyss fyllt fyrtioett. Som ni förstår har chanserna för mej att försöka få barn inte varit så stora.

Den här mannen har tre barn, varav den äldsta redan flyttat hemifrån och dom andra är på gång. Han är klar med småbarnslivet. Och jag har hamnat i mitt livs dilemma medan klockan tickar på.

Ska jag, nu när jag åtminstone har en relation, acceptera att detta är vad jag klarade av/kunde få, och vara glad med det. Jag har ingen större erfarenhet av relationer eller män, men tycker ändå att jag haft tur och att han är en fin person som jag tycker om på alla sätt och vis.

Eller ska jag ta modet till mej och försöka få det alla verkar ta så för givet: en relation med någon som, trots att det är sent i livet och risken är stor för misslyckande, vill försöka få barn med mej.

Jag har alltid tidigare tänkt att människor som är så dåliga på relationer – och som har så låg självkänsla som jag, inte ska ha barn, för det är den viktigaste relationen av alla och vad kan jag föra vidare till barnen i form av att trivas med sig själv och så vidare. Men nu har jag blivit mer självisk. Jag vill också!

För något år sedan slutade folk äntligen tjata om ”när ska du skaffa barn då”, ”nu måste du snabba dej, tiden rinner ut”. Dom gav väl upp, precis som jag gjort för länge sedan. Men nu, med den här mannen och mina vänner som pratar om att dom vill ha barnbarn, då väcks min sorg och längtan igen.

Ska jag ge upp det jag äntligen har fått för något jag vill ha, men kanske aldrig får ändå? Och hur accepterar jag annars att jag var så värdelös på att leva att jag gick miste om det finaste av allt – utan att bitterheten och självföraktet tar över helt?
Klara

Svar:Hej Klara.
I samspel med omgivningen växer vår bild av oss själva och andra fram. Bilden av vem jag är i relation till andra människor. Denna vår självbild präglas som mest under barn- och ungdomsår men är påverkbar, om än inte i samma utsträckning, av de erfarenheter i form av händelser och möten som vi gör även efter de år då vi är som mest formbara.

Du beskriver att du utsatts för många års mobbning under din skoltid, att relationer till män var det aldrig tal om och att du alltid haft ett otroligt dåligt självförtroende.

Det som är glädjande är att du inte låtit dig hindras av dessa negativa erfarenheter utan successivt erövrat fler och fler områden. Du har fått mycket av det du ville, kanske mer än du trodde var möjligt, men en bit återstår: barn; viljan att reproducera sig. Om detta inte infrias är du rädd att du ska drabbas av bitterhet och självförakt.

Ponera att du försöker hitta en man som du vill förverkliga detta med och som vill samma sak med dig, och förlorar den man du har nu. Vad skulle det medföra när det gäller bitterhet och självförakt kontra förnöjsamhet? Givetvis beror det på utfallet av ditt försök. Lyckas du var det värt det. Men risken finns att det misslyckas.

Låt oss för säkerhets skull utgå från att det misslyckas. Hur kommer du att känna då? Kommer du att vara nöjd med att du i varje fall försökte och tänka att du kan träffa en ny man att dela livet med, eller kommer du gräma dig över att du förlorat den man du har i nuläget? Helt enkelt, är det viktigare för dig att chansa och försöka förverkliga även denna del av livet oavsett vad det resulterar i, än vad din nuvarande man är?

Jag får lite undringar kring vad det är som driver din önskan att få barn. Visst, det är en biologiskt betingad längtan att fortplanta sig, men när du avslutningsvis är inne på att du skulle tvingas acceptera att du varit värdelös på att leva om du inte får barn och att självföraktet då riskerar att helt ta över blir jag lite fundersam.

Det du behöver fråga dig i detta sammanhang är om en sådan slutsats inte utgår från gamla inaktuella föreställningar om dig själv. Om du inte får barn betyder det att du inte får göra den erfarenhet som det innebär att få barn, det betyder inte att du är värdelös eller värd förakt. Du har så här långt förverkligat dig på de områden där det varit möjligt bland annat inom arbetsliv och vänskapsrelationer.

Över detta bör du känna stolthet oavsett hur du väljer att göra när det gäller frågan om barn.
Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Varför betraktas min son som ”lillgammal”?

Fråga: Hej!
Har en fråga gällande min lillkille som är fem år. Han är fantasifull, kavat, snäll och mycket verbal. Han har lätt för att prata med vuxna vilket han gärna gör. Han betraktas som ”lillgammal” vilket sägs som så negativt samtidigt som alla verkar tycka så mycket om honom (både barn och vuxna).

Detta går inte ihop för mig. Lillgammal, är det en diagnos eller? Varför betraktas det som så negativt?

Känns som om de vuxna ser ner lite på honom och tycker synd om honom samtidigt som jag ser något helt annat i honom. Jag tror att han har alla förutsättningar att bli en stark och modig kille när han blir stor. Är det bara fördomar mot dessa barn eller riskerar han att ta skada av att prata mycket med vuxna? Varför upplevs det som ett problem om ett barn är ”lillgammalt?”
frustrerad men jättestolt

Svar: Hej!
Du har en härlig femårig kille som är enastående social, verbal och snäll. Tack och lov är vi alla olika och din son har fått många gåvor. Just hans förmågor och hans stolta mamma ger honom chansen att få leva ett riktigt roligt liv, tänk att alla tycker om honom!

Men du, vad betyder ”han betraktas”? Hur många är det som betraktar honom som lillgammal? De kanske borde ha diagnosen ”Glädjedödare”?

Skämt åsido. Jag får för mig att de som säger ”lillgammal” är av den äldre generationen och att de får för mycket makt i ditt liv. Kanske är de oroliga för att pojken ska bli mobbad för att han gärna pratar med vuxna, men det finns ingenting i det du berättar som tyder på något sådant. Han verkar trivas med och bli omtyckt av både barn och vuxna.

Vi föräldrar är ofta så oerhört känsliga när våra barn kommenteras. Alla förstår inte det. Kanske de som kommenterar din lillkille inte förstår att de skrämmer dig. Kanske ska du fråga dem vad de menar med sina kommentarer? Kanske skulle du säga till dem att du blir sårad och rädd. Eller kanske ska du bara strunta i vad de säger.

Njut av din glada, härliga pojke!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Min trettonåring håller sig inte ren”

Fråga: Hej, jag har en 13-årig dotter. Hon är en lätt och egentligen en fantastisk tjej. Omtyckt av ALLA vuxna. Det går bra i skolan. Hon har kompisar (än så länge, men de har blivit färre). Men hon håller sig inte ren! Jag är förtvivlad och tycker att jag gjort allt. Jag har pratat vuxet, jag har bönat, bett, hotat, mutat med pengar, gjort avdrag på månads­pengen – ALLT!

Men hon duschar inte, byter bara underkläder med 7-8 dagars mellanrum. Hon ser flottig ut och luktar svett. Hon bryr sig inte om sitt yttre alls. Hon går gärna i mysbyxor och har alltid samma tröjor. Jag har bett hennes kusin att tala med henne – men nej. När hon och jag pratar får jag svaret: Ingen kommentar.

Jag är så rädd att hon ska bli utstött och ensam. Tjejerna i hennes klass är så söta och fräscha, de har lagom lite smink och de verkar bry sig om hur de ser ut.

Jag kan inte märka på annat sätt att min dotter inte mår bra. Möjligen är hon barnslig för sin ålder. Jag vill gå till bup, men hon vägrar följa med. Nu ska jag gå dit själv. VAD ska jag göra mer? HJÄLP!”
Förtvivlad mamma

Svar:Hej!
Jag blir så nyfiken: Är detta ett krig mellan er två där hon inte vill tvätta sig bara för att du så gärna vill det? Eller har hon inget eget intresse av att vara fräsch ännu? Finns det en protest hos henne mot det söta, fräscha, lagomsminkade flickidealet som hon har omkring sig? Eller är hon bara lite barnslig för sin ålder, som du skriver? Det skulle vara jättespännande att få höra hennes svar.

Men: Lägg ner striden! Säg lugnt till henne att du har ansvaret för henne och i det ligger också ansvaret för att hon ska sköta sin kropp. Men att du inte vill bråka om detta.

Fundera igenom vad som är minimum för dig – att hon ska duscha 1-2 kvällar per vecka och byta kläder x gånger i veckan? Det är det som gäller, hon får planera det själv och gör hon inte det så kommer du att bråka med henne. Och för övrigt – sluta tjata och bråka om detta de dagar det inte är aktuellt.

Mitt grundtips: Detta kommer att ändra sig, rätt snart! Nästan alla tjejer i hennes ålder börjar intressera sig för sitt utseende, så till den milda grad att föräldrar tycker att det urartar.

Härligt att din flicka är så fantastisk, omtyckt av både vuxna och kompisar, att det går bra i skolan! Allt detta är så viktigt, låt inte konflikten om renligheten förstöra för er båda! Det är så lätt att ta ut sin oro i förtid – men hon är ju inte utstött eller ensam, hon verkar må bra!

Visa henne att du ser och uppskattar allt bra. Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Min tioåring vill ta sitt liv”

Fråga: Min tioårige son har sedan en tid tillbaka börjat prata om att han aldrig kommer att bli vuxen. När han blir 17 år skall han ta livet av sig. Han säger det inte skämtsamt utan med ett stillsamt konstaterande.

När jag försöker fråga lite och prata om det, kanske nämna saker som är bra i livet, så slår han ifrån sig och blir arg eller ledsen. Om jag säger att jag skulle bli jätteledsen om han tog livet av sig så svarar han bara att ”det är ju tråkigt, men så här är det”.

Jag behöver råd och hjälp om hur jag skall hantera detta.
Irina

Svar: Hej Irina!
Jättesvårt att hantera detta, det kan jag förstå. Jag kan ana att det griper hårt tag i dig att höra din 10-åring säga sådana ord på ett så stillsamt sätt.

Men han visar dig vad han vill: han vill att du ska lyssna på honom och inte försöka tala honom till rätta. Vi vuxna har så lätt att falla in i vad som kan kallas ”korrigeringsreflexen”, då vi talar om för barn och tonåringar att de tänker fel, att de ska tänka på ett annat sätt. En del barn och tonåringar vill så förtvivlat gärna bli lyssnade på att de inte orkar med vår klokskap alltid. Och då slår de ifrån sig. Men han kan ta emot att du vill att han ska leva!

9-10-årsåldern är en ålder då många barn tänker på ett djupare sätt än tidigare, de förstår mer av livet och kan ibland bli rätt ledsna i sina funderingar. Och ibland går de alldeles för ensamma med sina tankar. Din son vill berätta – men han gör det på ett sätt som skrämmer dig.

Skulle du orka lyssna mer på hur han tänker? Skulle du kunna fråga honom varför han inte vill bli vuxen? Och vänta på hans svar?

Vet du, jag har varit med om situationer då barn har sagt att de inte vill leva för de vet inte hur de ska kunna betala räkningar eller bo på egen hand. De har inte riktigt förstått att de kommer att lära sig så mycket mer innan de är vuxna.

Det är svårt att svara mer än så här eftersom jag vet så lite om din son för övrigt. Hur har han det i livet? Trivs han hemma, i skolan, har han kompisar, leker han? Verkar han allmänt ledsen eller är han ofta spontant glad? Har det hänt andra saker i hans liv på senare tid? Kan du fråga hans lärare och andra som möter honom om de tycker att han verkar ledsen?

Om din son har kvar de här tankarna om 1-2 månader (eller tidigare om han verkar må sämre) tycker jag att du ska ta kontakt med barnpsykiatrin där ni bor. Det är ju så att också barn kan bli deprimerade och då behöver de hjälp. Kanske skulle också du behöva stöd under en tid för att inte bli alltför oroad för din son.
Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare