Ska jag följa mitt eget hjärta eller inte?

Fråga: Jag är 18 år och om ett halvår slutar jag gymnasiet. Jag står i en korsning och jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen.

Det jag vill med mitt liv, är att flytta från Sverige och studera utomlands. Det finns egentligen ingenting som hindrar mig, tvärtom, mina nära och kära uppmuntrar mig till att göra det, för mitt eget bästa och för att jag ska må bra.

Sedan några år tillbaks har mina föräldrar separerat, och jag tänker jämt och ständigt på tanken att lämna min mamma. Ångest över att hon kommer känna sig övergiven och att ingen bry sig längre om henne. Jag döljer inte mina känslor, tvärtom, hon vet mycket väl hur jobbigt val jag står inför.

Jag bryr mig mycket om mina nära och kära, och brukar vara alla till lags, vilket jag också vet att är osunt. Vad ska jag göra, jag vill inte ångra mig senare i livet, för att ha fattat ett dumt beslut.

Ska jag följa mitt eget hjärta eller inte?
Dizzy Wizzy

Svar:  Hej!
Det förefaller som om du vet vad du vill: resa utomlands. Samtidigt väcker detta skuldkänslor hos dig med tankar om att din mamma kommer att känna sig övergiven och att du inte bryr dig om henne.

Dina känslor och tankar vittnar snarare om att du älskar och bryr dig om din mamma, tycker jag.

Om vi vänder på din frågeställning:

Hur skulle du kunna visa henne att du bryr dig om henne och samtidigt också resa? Vad skulle du kunna göra när du är bortrest för att fortsätta att visa din kärlek för henne?

Skriv gärna ned för dig själv olika alternativ tills du hittar minst två som kan vara tillfredställande för dig.

Om du vill kan du prata om ditt dilemma med din mamma och ni kan komma överens om på vilka konkreta sätt du kan visa henne din kärlek och att du bryr dig om henne både när du fortfarande är här och när du har rest bort.
Lycka till och varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Min 15-åring dricker öl”

Fråga: Min femtonåring har börjat dricka. Vad ska jag göra?

Det började i somras då han gick ut med en två år äldre kompis. Han blev omhändertagen av polis som körde hem honom på grund av att han påträffades berusad på en pendeltågstation.

Tydligen så hade han och den äldre kompisen bett några att köpa öl på Systembolaget och så drack han två starköl.

Han var mycket ångerfull och lovade att detta inte skulle upprepas. Enligt honom så var det också första gången han drack alkohol och jag har ingen anledning att inte tro det.

Förra veckan var det dags igen. Polisen ringde efter att han bett en äldre kompis att köpa öl, det upptäcktes av vakten och polisen ingrep.

När jag frågade varför han gjorde det så sa han att han vet inte riktigt, men att det var tufft att göra. På frågan vad han skulle göra med en hel låda öl hade han ingen riktig förklaring till. Inte heller visste han hur han skulle transportera hem lådan och var han skulle gömma det.

Han är duktig i skolan och idrottar. Jag dricker själv mycket sällan och lite, och aldrig så att jag är berusad.

Vad ska jag göra? Jag har sagt att han tillsvidare får ”utegångsförbud” och jag har dragit in hans kort som han hade för att kunna disponera sitt barnbidrag.

Han agerar lite aggressivt med munhuggning, vägrar städa sitt rum och så vidare. Jag tänker stå på mig eftersom han förra gången kanske kom för lindrigt ondan.

Men, gör jag rätt? Hur länge bör han bestraffas? Jag har försökt att prata
med honom men vet inte hur mycket som har fastnat. Har tagit runt honom där ”A-laget” brukar sitta för att visa vad han riskerar om han inte ändrar sitt beteende. Han blev både arg och ledsen.

Ska jag kontakta en psykolog? Till saken hör också att i hans familjebakgrund finns folk som har svårt att hantera alkohol. Ska jag berätta för honom att han kan ha en genetisk risk för att fastna i alkohol?

Kommer inte han att använda det som en ursäkt för sitt beteende? Jag är helt desperat.
Martin

Svar: Hallå Martin,
du undrar vad du ska göra nu, när din 15 åriga som har börjat dricka. Låt mig först säga att du reagerar på det engagerade sätt som en tonåring vill att en föräldrar ska reagera på – även om han inte säger det.

Vi vet en del om alkoholvanor hos tonåringar. I årskurs sju dricker drygt hälften av både pojkarna och flickorna alkohol. I huvudsak köper de folköl i affärer, men de får med växande ålder också tillgång till alkohol genom syskon, kompisar och kompisars syskon. De flesta har sin alkoholdebut i 13-15-års åldern.

Du har rätt i dina resonemang, det är bättre ju senare man börjar dricka alkohol. För varje år som alkoholdebuten skjuts upp minskar risken påtagligt för framtida alkoholproblem.

Men det finns andra skäl till att alkohol och tonåringar är en dålig kombination:

1. I tonåren är personlighetsutvecklingen som känsligast. Det är då man ska utveckla sina färdigheter i att till exempel prata, dansa och flirta. Helst utan alkohol. Börjar man dricka tidigt finns risken att man som vuxen behöver dricka alkohol för att kunna närma sig andra.

2. Tonåringar kan inte bedöma konsekvenserna av sitt drickande på samma sätt som vuxna kan. Det märker inte när de blir berusade och blir ofta redlöst berusade, när de dricker. Återkommande berusningsdrickande under tonåren är en riskfaktor för att få alkoholproblem som vuxen.

3. Berusade tonåringar kan råka väldigt illa ut. Slagsmål, olyckor och oskyddat sex är trista erfarenheter hos tonåringar som ofta har ett tydligt samband med att de varit berusade.

Tonåringar har svårt att lyssna till information om de långsiktiga riskerna med alkohol. I tonåren finns hos de flesta en tankefälla, som säger att det vi vuxna berättar om ”drabbar andra, men inte mig”.

Berätta förslagvis ändå om den biologiska sårbarhet som din son kan ha för att få alkoholproblem som vuxen, det är ju rimligt att han får veta detta och får ta ställning till vad det innebär för honom.

Det kan vara lättare att få intresse hos tonåringar om vi resonerar om de omedelbara konsekvenserna av alkoholvanorna, till exempel skulle du kanske kunna utforska med din son hur hans alkoholvanor stämmer överens med hans ambitioner i skolan och hans idrottsintresse. Det kan hjälpa honom att hitta sina egna skäl varför det kan vara viktigt att sluta dricka alkohol, som han gör.

Som anhörig är det bra att ha någon att resonera med i lägen som detta. Kartlägg gärna vilka kloka personer det finns omkring dig, som du kan ha som stödjande personer.

Du kommer att märka om du pratar med en annan förälder, en arbetskamrat eller en släkting hur vanligt det är med erfarenheter av det som du upplever just nu. Skolsköterskor och skolkuratorer vet också mycket om tonåringar som dricker och hur de konflikter kan hanteras som uppstår i familjer när detta inträffar.
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, alkoholbehandlare och beteendevetare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Lyckad utanpå – rent kaos inuti”

Fråga: Jag är en 26-årig kvinna som utåt sett är ”lyckad” i yrkeslivet. Jag har hittills åstadkommit väldigt mycket för min ålder, har en fin utbildning och ett fint jobb. Har fantastiska vänner, bor i fin lägenhet i storstan.

Men inuti är det kaos, det är som om jag så länge jag kan minnas har försökt förstöra för mig själv för att inte kunna leva upp till de höga krav jag har på mig själv.

Det kan betyda att jag skjuter upp att göra viktiga saker tills jag får möta konsekvenserna; att komma oförberedd till tentor och numera möten. Jag har dock hittills oftast haft tur och klarat mig ganska bra. Hittills har jag alltid hittat undanflykter och nästan ingen har märkt det, förutom jag.

Och för mig själv har jag alltid kunnat resonera att provet/mötet inte gick så bra som det skulle kunna ha gått eftersom jag ju inte var förberedd. ”Med de förutsättningarna gick det ju ändå bra”.

Jag äter för mycket och tränar för lite, men är övertygad om att jag inte förtjänar en fast partner som älskar mig innan jag väger så mycket som jag borde. Jag har därför endast haft korta relationer, antingen slutade männen visa intresse och om de inte gjorde det gjorde jag slut, övertygad om att det måste vara något fel på dem som fortfarande gillar mig och inte ser hur imperfekt jag är.

Ofta föreställer jag mig och planerar för hur lyckad jag skulle vara om jag gick ner i vikt och fick en man ”med gott samvete”, eller förberedde mig ordentligt på jobbet och fick det där spännande uppdraget/befordran, som jag skulle få då.

För att då förstöra ännu mer för mig, och leva ännu mer på gränsen (det är ganska stressigt att alltid missa deadlines utan att
någon märker det, och det är jobbigt att leva ohälsosamt) gör jag de saker som är dåliga för mig ännu mer, och lider ännu mer. Det är som en nedåtgående spiral och blir värre varje år.

Jag tror att jag innerst inne är rädd för hur mitt liv skulle bli om jag gjorde ett bra jobb, förberedde mig väl, eller hade den figuren jag vill ha…Jag är också rädd för att det kanske inte skulle bli perfekt även om jag gör allt rätt. Att jag ändå inte kommer att räcka till.

Och istället för att kontrollera de situationer jag skulle kunna kontrollera har jag försökt kontrollera de jag inte kan påverka – med tvångstankar som kommer och går av typen ”om jag inte ställer min kopp precis där på bordet, skjuter fram och tillbaks på stolen, kommer jag att misslyckas med presentationen, farmor bli sjuk och så vidare.

Jag vet innerst inne att det är fånigt.

Det är som om jag lever med två bilder av mig, Jag vet att jag är smart, omtänksam, kärleksfull, rolig och attraktiv och är på många sätt imponerad vad jag verkligen har lyckats med hittills men ser mig också som en första klassens förlorare, en som inte lyckas med någonting och som kunde ha lyckats mycket mer om jag verkligen gett mitt bästa. Jag har aldrig upplevt att jag känt eller kunnat hantera situationer annorlunda, inte ens som barn/tonåring.

Jag är ledsen att det blev ett sånt långt brev, men snälla hjälp mig, och berätta för mig hur jag kan bryta det här mönstret.
L

Svar: Hej L!
Att leva med två olika bilder av dig själv blir slitsamt. Det skapar konflikter och ångest hos dig. Å ena sidan är du smart och har lyckats i den professionella delen av ditt liv, å andra sidan känner du dig som en första klassens förlorare. Det är den delen av dig själv som skapar mest bekymmer hos dig.

Det gemensamma draget i de beteenden du beskriver är att de verkar ha som syfte att minska din ångest. Vilka beteenden, undrar du kanske? Att du skjuter upp viktiga saker, äter för mycket och har tvångstankar förknippade med olika ritualer som ”Om jag inte ställer min kopp… kommer jag att…eller farmor bli sjuk”.

Vad kan du göra? Skriv en lista med alla situationer som skapar ångest hos dig. Rangordna dem. Vad skapar mest och minst ångest? Börja med att göra följande övning med de situationer som upplevs som mindre svåra. Fortsatt senare uppåt i din lista.

Övningen: Möt de tankar och känslor som väcker ångest, fly inte. Acceptera att de finns där inom dig, men låt dem inte styra dig. Påminn dig att de bara är tankar och känslor, spjärna inte emot.

Fortsätt att göra det du vill göra trots din ångest eller jobbiga tankar. Tillåt inte dina tankar och känslor att bli ett hinder. Gör tvärtom mot vad dina tankar och känslor vill styra dig till, gör istället det som du tycker är rätt och riktigt för dig på sikt.

Syftet med övningen är att dessa besvärliga tankar och känslor ska minska i intensitet när du gör erfarenheten att du inte behöver styras av dem. Med andra ord, du blir friare då att göra det du verkligen vill göra.

Om övningen inte hjälper, sök gärna professionell hjälp. Inom kognitiv beteendeterapi finns en mycket effektiv och vetenskaplig beprövad behandling för ångestbesvär.

Du kan söka en KBT-terapeut på www.kbt.nu

Det finns också kostnadsfri behandling via nätet www.internetpsykiatri.se som drivs av Karolinska Institutet.

Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Mamma dog i tsunamin – kan jag någonsin bli glad igen?

Fråga: Hej!
För fyra år sedan förlorade jag min mamma i Thailand. Vi var där på semester och mamma dog och jag klarade mig.

Jag är 35 år och enda barnet och mamma och jag har alltid varit väldigt nära. Jag har jobbat nästan hela tiden efter begravningen. Det går ganska bra men jag sover fortfarande dåligt och vill aldrig göra någonting längre.

Jag tänker ofta att det hade varit bättre om även jag hade fått dö tillsammans med min mamma.

Mina föräldrar är skilda och jag har inte så bra kontakt med min pappa som är omgift. Det känns som att jag aldrig mer kommer att bli glad igen. Är jag normal?
Lisa från Uppsala

Svar: Hej Lisa!
Du undrar om det är normalt att du fyra år efter din mammas död fortfarande sover dåligt, har tappat lusten att göra saker och att det känns som att du aldrig mera kommer att bli glad igen. Sorgen efter din mamma tar med andra ord fortfarande mycket stor plats i ditt liv. När det gäller sorg kan man aldrig säga normalt eller onormalt.

Alla människor sörjer på sitt eget individuella sätt och varje sorg behöver den tid den tar. När du nu ändå börjar undra över hur lång tid saknaden efter din mamma ska påverka ditt liv på det här sättet tycker jag att du tänker klokt. Och jag tror att det nu efter fyra år borde vara dags för dig att börja njuta av livet igen. Många människor kan vittna om att det är fullt möjligt även om man förlorat någon som stått en mycket nära.

Din mamma dog helt plötsligt och när du säkert minst kunde ana att det kunde ske. Jag antar att du också själv var med om många mycket svåra och skrämmande upplevelser i Thailand innan du kom hem till Sverige.

Att reagera på och bearbeta allt detta tar tid, men nu tror jag att din sorg stannat upp och att du kan behöva hjälp för att komma vidare. Den hjälp jag tänker på är att du antingen söker dig till en sorggrupp eller att du tar kontakt med en erfaren samtalsterapeut som är van att arbeta med trauma- och sorgbearbetning.

Även om du tidigare fått sådant stöd ska du inte tro att det inte kan hjälpa dig nu. Ibland behöver man terapi flera gånger eller också kan det ha varit för tidigt förra gången eller att det då var i ett sammanhang som inte passade dig. Om du fortfarande tänker mycket på händelserna i Thailand och kanske har drömmar och ofrivilliga minnesbilder från dina upplevelser är det viktigt att du även berättar om detta.

När du skriver att det ofta känns som att det varit bättre att även du hade dött säger det mig att det är mycket VIKTIGT att du tar tag i det här NU. Låt ingenting annat komma före och lova dig själv att 2009 ska bli det år när du ska börja leva igen och släppa in nya viktiga människor i ditt liv.
Lycka till!
 

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hur ska jag kunna nå mina stora barn?

Fråga:Mina tre barn är inte små längre. 22, 19 och 16 år.

Den äldsta har flyttat ihop med sin flickvän och är knappast synlig längre. Han hör av sig när han behöver låna pengar och deltar på födelsedagskalas med släkten, så det är ju kul.

Han jobbar mycket och har långa pass i restaurangbranschen, så jag förstår att det tar mycket energi. Hans flickvän jobbar inte, på grund av psykisk ohälsa, vilket jag tror (anar) bidrar till att han behöver vara med henne all tid han är ledig. Vi ses i stort sett bara på födelsedagar 4-5 gånger på ett år.

Nästa barn är en dotter, 19 år, som går sista året på gymnasiet. Hon är alltid fullt upptagen med sina grejer, verkar ha otroligt lite behov av att prata. Utom ibland då jag behövs för en brandkårsutryckning. Det kan gälla skolarbete, pengar och så vidare.

Den yngste, en son på 16 år, är mer tillgänglig, så honom handlar inte det här om.

Det skapar en känsla av otillräcklighet (oduglighet) i mig att inte känna mig efterfrågad eller behövd av de två äldre barnen. Och jag tänker att det avspeglar sig på mitt sätt gentemot dem.

Jag har lite svårt att koppla av, vara lätt och ledig, utan tänker hela tiden att jag ska fråga de rätta frågorna.

Ibland känns det som min och dotterns konversation mest består av att jag frågar saker och hon svarar. Kort och koncist. Hennes humör är rätt okej, men hon kan vara rätt avvisande ibland.

Jag känner mig som jag skrev otillräcklig (dålig) på grund av det här och vet inte riktigt hur jag ska ”ta det med mig själv”, för jag förstår att det handlar om mig själv och om att separera från barnen.

Men jag kan känna mig gråtfärdig ibland, för jag vet inte hur jag ska nå dem. Men vad är det jag ska nå? Det vet jag inte riktigt heller…

Det är väl att de ska välja att prata med mig om sitt liv, sina problem och så vidare. Att jag ska ha en funktion att fylla även nu. Men det verkar inte så och jag var likadan själv i deras ålder. Mina föräldrar var inte mycket värda…
Hur kommer jag vidare?
Mamma
 

Svar: Ja, Mamma, det handlar om dig själv och att separera från barnen!

Du är i det skedet av livet då det riktigt viktiga för dig, att vara mamma – behövd och efterfrågad – inte behövs längre. Du har ju faktiskt lyckats: dina barn går ut i livet och verkar tillfreds med det. Och verkar klara sig själva. Men kvar står du och känner dig otillräcklig och oduglig.

Det här är för många en tid av eftertanke. Vem är jag nu, när jag inte är mamma? Kan jag hitta andra värden i mitt liv så att jag inte bara saknar? Vem är jag utan mammauppgifterna?

Jag tror inte någon kommer igenom den tiden utan en period av sorg och tvekan och där är du nu. Du behöver nog både vara gråtfärdig och gråta ibland. Vi människor klarar sorg, men den måste få sitt uttryck och den måste få ta tid.

Du har mist din funktion att vara en behövd mamma. Men du tycker också att du har mist dina människor, din son som knappt syns till och din dotter som har så fullt upp.

Kan det vara så att ni har varandra kvar, men att de visar för dig att de vill ha en annan sorts relation till dig nu? Att dina ansträngda försök att nå dem med dina noga uttänkta frågor blir just ansträngda?

Du berättar att du själv inte brydde dig så mycket om dina föräldrar när du var i barnens ålder. Kanske finns det en ledtråd där. Vad kunde dina föräldrar gjort för att komma närmare dig? Kunde de överhuvudtaget gjort någonting? Eller behövde du en tid då du helt levde i din egen värld – kanske för att visa för dem att du klarade dig?

Det finns en annan aspekt av detta med vuxna barn. Som förälder vill man gärna tro att de är helt självständiga och att man kan prata med dem om allt. Men så är det inte. Föräldrars makt är alltid stor! Alldeles för stor! Unga vuxna vill att föräldrar ska vara stolta över dem och föräldrars förflugna kritik eller ifrågasättande kan göra mycket ont. Relationen föräldrar-barn förblir nästan alltid ojämn, hur kloka och genomtänkta vi än är.

Tror du att du skulle våga säga till dina barn att du vill träffa dem lite mer, vara med dem, bjuda på middag eller gå en promenad tillsammans?

Om du vågar säga till dem att du saknar dem riskerar du naturligtvis att bli avvisad, men du kan också få också en chans att prata med dem om din längtan. Och om hur de vill ha det med dig.

Vänliga hälsningar,

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Det är så tomt kring oss vid jul”

Fråga: För mig är julen kluven, jag har som många andra en dröm om en stor och lycklig släkt – och vänträff, men i praktiken ser det inte alls ut så.

Jag är gift och har två barn i förskoleåldern, därutöver har jag i praktiken ingen släkt. Mina föräldrar lever inte längre, mina halvsyskon som är mycket äldre (vi har inte vuxit upp tillsammans) har jag aldrig avspänt umgåtts med. Min mans föräldrar har aldrig fullt accepterat mig, i samband med att vi fick barn blev det en öppen konflikt och därefter träffar jag dem inte (barn och man träffar dem). I övrigt finns ingen släkt.

Jag tycker detta blir svårare och svårare just i samband med jul, när ”alla” reser till släkt för att träffas och rå om varandra, för oss blir det igen bara vi. Vi älskar varandra och har det bra som familj, men förutom min egen djupa känsla av ensamhet tänker jag också på hur det blir för barnen. Det blir ju äldre och förstår mer och mer, men vi är så ensamma.

Min äldste son har också ett handikapp, som gör det svårt för oss att var så sociala och spontana som vi skulle önska. Det har också begränsat oss i umgänget med vänner.

Även om jag inser att i nuläget räcker mamma och pappa långt för barnen så sörjer jag så att det är så tomt runt oss, särskilt tydligt blir det runt jul. Hur kan jag tänka för att bryta min inre djupa känsla av ensamhet? Hur kan jag göra för att kompensera den brist på släktingar som vi har, för barnens skull?
Ensam i själen

Svar: Hej!
Det är vanligt att man tror att andra har det så mycket bättre och framförallt vid de stora festligheterna. Vi jämför det vi har med hur vi tror att andra har det. Det är så många som känner obehag inför julen på grund av detta. Vi ser de andras leenden och de verkar vara så mycket lyckligare och ha det så mycket bättre än vi själva!

Men vi kan inte läsa deras tankar och inte heller se och höra vad som sker i deras hjärtan. Om vi skulle kunna göra det är jag ganska säker på att vi skulle upptäcka att de också tror att vi har det så mycket bättre än dem.

Du drömmer och saknar en stor och lycklig släkt och många vänner att träffa under julen och känner att även dina barn gör det, samtidigt som de trivs väldigt bra med dig och din man. Du har en djup känsla av ensamhet. Det är klokt av dig att ta den på allvar och vilja göra något åt den.

Ibland kan det vara så att vi själva skapar och framkallar vår egen känsla av ensamhet när vi mentalt sätt förflyttar oss till ett tomt rum och missar det rummet där våra nära och kära finns.

Kan den här beskrivningen stämma också på dig? Kan det vara så att din känsla av ensamhet dyker upp när du fokuserar på det som ”fattas”, det du inte har, det vill säga drömmen om en stor och lycklig släkt och många vänner?

Kanske är det din egen längtan som färgar det du tror att dina barn känner eller kommer att känna eller sakna i framtiden. Känn efter och fundera på mina frågor en stund. Skriv ner det du har kommit fram.

Du undrar hur du kan bryta din känsla av ensamhet. Börja med att fråga dig själv: Vad är motsatsen till ensamhet för dig?

Skriv ner det, är det till exempel gemenskap och glädje eller något annat?
Fråga dig sedan, vad kan du tänka eller göra för att få det med de personer som finns i ditt liv redan?

Du kan också skapa dina egna personliga sätt att fira jul med din familj så att ni får uppleva glädje och gemenskap med det ni redan har tillhands. Fråga gärna dina barn vad de har för idéer och hur de vill göra. Gör dem delaktiga i förberedelserna och firandet.

Jag tror att det dina barn kommer att komma ihåg från era jular är det som fanns av värme, trygghet och gemenskap mellan er och dem, inte vad som fanns av materiella saker, dyra upplevelser eller de personer som inte fanns med.

Du kan också bjuda in några andra familjer eller personer som inte har någon familj alls, som har handikappade barn eller något annat som gör att ett traditionellt julfirande inte är en självklarhet för dem.

Ett annat alternativ kan vara att istället för traditionella julklappar donera motsvarande pengar till ideella organisationer som ligger dig och dina barn varmt om hjärtat. Att göra gott för sig själv och andra är en av de stora jultraditionerna, samtidigt som den motverkar ensamheten, ger glädje och en känsla av gemenskap!
God Jul!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Valde jag rätt man?

Fråga: Hej! Jag är en 30-årig tjej som efter lång väntan (nästan tio år) och längtan hittat en man att ha en relation med.

Han är snäll, och tycker om mig, han är ”lagom” på många sätt och hans ”bakgrund” liksom passar in i min värld. Och jag tycker om honom också, det gör jag.

Samtidigt finns hela tiden inom mig en känsla av besvikelse och oro: ”Valde jag rätt man? Finns det någon annan som passar mig ännu bättre? Blev det inte mer än så här, ska det inte kännas mycket mer, ska jag inte längta efter honom, ska jag inte känna att jag nått mina drömmar nu när jag fått honom?”

Jag glöder inte för honom, längst inne i mig finns en liten röst som säger att jag är värd något mer. Samtidigt skrämmer det mig; är jag så fåfäng? Är jag helt enkelt inte gjord för relationer? Kommer kärleken att växa fram mellan oss om jag ger det lite mer tid?

Jag trodde i mina fantasier och drömmar att jag skulle veta och vara säker när jag hittade rätt, men nu känns det än mer förvirrat och jobbigt.
Elin

Svar:Grovt sett finns det två sätt att inleda en relation på.

Antingen träffar man någon som man känner stark attraktion för, som man liksom dras till och vill vara nära med alla sina sinnen. Eller så börjar det mer som en sorts vänskap där man trivs och passar ihop utifrån intressen, bakgrund och så vidare.

I det första fallet kan det vara fråga om en passion som går över på kanske två månader och då man plötsligt undrar vad man någonsin såg hos den andra personen. Eller så är det en kraftfull förälskelse som successivt leder över i en fördjupad kärleksrelation.

När det gäller den andra varianten kan det vara så att vänskapen och likheten är något jättebra som går att bygga vidare på. Eller så visar det sig att det hela ebbar ut och inte blir mer än just en vänskapsrelation. Det jag vill säga med detta är att en bra relation kan börja på olika sätt.

Det låter på dig som att du drabbats av starkt tvivel på om din relation är rätt för dig. Jag tycker, precis som du själv är inne på, att du ska prova att investera tid och engagemang i din nuvarande partner för att se om kärleken er emellan kan växa på detta sätt.

Om det är så att dina känslor för din partner då blir starkare och ditt tvivel minskar, är du antagligen på rätt väg. Om det omvända visar sig kan det vara svårt att fortsätta.

Detta betyder i sådana fall inte att du inte är gjord för relationer, utan bara att du ännu inte hittat det du behöver hitta för att känna dig till freds med en partner.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Skadar vårt förhållande barnet?

Fråga: Har ett förhållande sedan många år tillbaka och vi har ett litet barn. Sedan barnet kom har vi fått problem med vår relation. Vi har kämpat på och har nog båda inställningen att vi bör hålla ihop för barnets skull, men det senast halvåret har jag funderat mycket på var gränsen går.

När är det bättre för ett barn att föräldrarna inte lever ihop? Gör vårt förhållande mer skada än nytta för vårt barn?

Jag vill att vi ska gå i familjerådgivning, men min sambo vägrar. Konflikterna uppkommer oftast av att jag tycker att vi ska dela mer på skötseln av hem och barn, eftersom jag upplever det som att jag drar det tyngsta lasset. Han tycker att jag bara är missnöjd och tjatar.

Det som gör mig mest bekymrad är att min sambo sedan ett halvår tillbaka kallar mig hemska saker inför vårt barn när vi är oense. Han kan till exempel säga ”håll käften djävla kärringdjävel”, ”gå och dö djävla hora” eller andra hemska saker. Jag tror att han ångrar sig efteråt när han har lugnat ner sig, men han säger aldrig förlåt utan det är mer som att det är honom det är synd om och att det är jag som har fått honom att säga sådana saker.

Han säger att det inte spelar någon roll att han säger så inför vårt barn, för han tycker ändå att barnet är för litet för att förstå.  Om jag försöker prata med honom om det i efterhand för att försöka få honom att förstå att det inte är acceptabelt, så blir han bara irriterad igen.

Jag anser även att han dricker för mycket på helgerna (han gör det aldrig i veckorna, men det händer att han dricker en hel bag-in-box på egen hand under en helg). Han ser det inte som ett problem själv, utan han tycker att det är jag som överreagerar.

Det som oroar mig är: Hur skadligt är detta egentligen för vårt barn? Jag behöver verkligen få råd om hur jag ska hantera detta? Vad är bäst för vårt barn? Att vi håller ihop eller separerar? Ska jag fortsätta att kämpa för att få förhållandet att fungera eller bör jag inse att det inte fungerar?”
Orolig

Svar: Att säga som din sambo säger till dig är helt oacceptabelt. Att säga så till dig inför ert barn är skadligt. Även om det är så att barnet är för litet för att förstå den exakta ordalydelsen, så förstår barnet budskapet genom din sambos tonfall, röstläge, mimik och kroppsspråk och på din reaktion.

När man säger att man håller ihop för barnens skull innebär det vad jag förstår att barnens föräldrar inte längre har något utbyte av varandra. Det betyder att man i detta avseende sätter sig själv och sitt behov av en vettig relation åt sidan. Att åsidosätta sig själv är något man som förälder tvingas göra i många sammanhang, men när det gäller en så grundläggande sak som vem man väljer att leva med tror jag inte att det är en lyckad lösning.

Den risk du löper om du stannar i den relation du beskriver är att du hamnar i det man kallar normaliseringsprocessen. Det som händer då är att du alltmer vänjer dig vid din sambos kränkningar. Att din självkänsla utifrån detta successivt blir sämre och att hans kränkningar eskalerar. Resultatet blir att både du och din sambo och till slut även ert barn upplever att det är något helt normalt och acceptabelt att kränka dig.

Ge din sambo ett ultimatum att ta itu med sig själv och att på allvar börja arbeta på att förbättra er relation. Om detta inte sätts i verket omgående är det dags att du börjar fundera på om det inte är bättre för dig och för ditt barn att du och din sambo lever åtskilda.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Mamma förstör så oerhört mycket för oss”

Fråga: Jag är en 34-årig kvinna som tillsammans med min yngre syster har problem med vår 53-åriga mamma. Vårt problem har pågått sedan vi var små men blir extra kännbart nu när vi har egna barn och mammas beteende går ut över dem.

Alltid när vi sätter gränser/ifrågasätter ett beteende eller en kommentar eller på något annat sätt hamnar i konflikt med vår mamma så överreagerar hon. Vi upplever att hon förstör så fruktansvärt mycket för både sig själv och oss genom att alltid säga sårande eller mycket kränkande saker som hon aldrig någonsin tar tillbaka. Det kan handla om allt möjligt: ens utseende, ens vikt, ens partner, ekonomin, framtidsplanerna eller ibland våra barn. Vi får då agera som den ”vuxne” i situationen, men nu börjar vi tröttna.

Det konstiga är att mamma har ett socialt utåtriktat arbete och verkar omtyckt bland sina kolleger. När min lillasyster vid en utflykt nyligen bad vår mamma att ”låta barnbarnet själv bestämma var hon ville sitta”, så brast allt. Då fick min syster höra att de (vår mamma och pappa) minsann inte tyckte om systerns sambo och ”vad ska du med honom till?” samt att min syster inte skulle räkna med att få några julklappspengar, att hon uppfostrar barnbarnet fel med mera. Sådan är inte särskilt kul att höra.

Vi känner oss mycket frustrerade och maktlösa för vi vet att hon inte kommer att ta tillbaka de hårda orden eller be om ursäkt. Kanske skyller hon på arbetsbelastningen på jobbet. Vad skall vi göra?
Anonym

Svar: Du skriver att din mamma har ett socialt utåtriktat arbete och verkar vara omtyckt bland sina kolleger, medan hon mot dig och din syster häver ur sig de mest sårande och kränkande kommentarer utan att någonsin ta tillbaka de hårda orden.

Tyvärr är det inte helt ovanligt att människor på detta sätt i nära relationer tillåter sig saker som de inte skulle drömma om att tillåta sig gentemot mer ytliga bekanta och arbetskamrater.

En förklaring skulle kunna vara att man i den nära relationen känner sig tryggare och att man tar det sammanhanget mer för givet – det bara finns där oavsett hur man beter sig. Man är, på gott och ont, i större utsträckning sig själv och släpper då också fram mer oansade, mindre tillrättalagda sidor. I din mammas fall leder det till att hon fullständigt brister i respekt när det gäller din och din systers integritet och person.

Ni har försökt prata med henne om detta. Ni har försökt sätta gränser för hennes beteende, men det har vad jag förstår varit verkningslöst, eller rent av förvärrat saken.
Jag tror inte ni kan förändra er mamma. Vad ni däremot kan göra är att ändra ert förhållningssätt mot henne.

Problemet är att hon kommit för nära. Ni behöver reglera avståndet till henne. Poängen med att göra det är att jag tror att hon fungerar utifrån följande logik: ju större distans desto större respekt, ju större närhet desto fler gränsöverskridande kränkningar. Blanda således inte in henne i privata angelägenheter, begränsa de samtalsämnen ni släpper in henne i, begränsa den tid ni sammanhängande tillbringar med henne och hur ofta ni träffas. Kort sagt hur mycket ni involverar henne i era liv.

Utsätt er inte för situationer där ni är låsta med henne, såsom övernattningar. Var tydliga med att på förhand definiera hur samvaron ska se ut: ”Ja, vi kan ses på lördag två timmar.” Om hon har funderingar kring hur det kommer sig, var helt uppriktiga och säg att det är så lång tid som det känns bra att umgås med henne.
Genom att på detta sätt öka distansen till henne kommer ni uppvärdera er själva och erhålla mer respekt från hennes sida.

En annan viktig aspekt är att du och din syster med partner bekräftar varandras upplevelser av er mamma/svärmor i relation till varandra. Att tydliggöra var er lojalitet ligger när det gäller hennes kränkande beteende gör det lättare att stå ut.

För att sammanfatta det hela handlar det som att hitta sätt att skydda sig själv och hitta en nivå som känns acceptabel i en situation man kanske inte kan förändra i grunden, om det inte är så att man är beredd att bryta helt med sin mamma.
 

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Min 92-åriga mamma vill inte flytta”

Fråga: Jag har en mamma som är 92 år och bor ensam två trappor upp i ett flerbostadshus. Hon är ibland (allrahelst när hon talar med läkare eller sjukhus) helt okej enligt henne själv.

Men hon är mycket yr och törs inte längre gå ut för hon ramlar, har både brutit handen och slagit i huvudet hårt. Av detta har hon fått minnesblockader.

Jag har försökt tala med ansvarig i Bromma stadsdelsnämnd och fått till svar att jag som anhörig inget kan göra. Eftersom mamma själv inte klagar kan hon varken få boende eller färdtjänst.

Nu börjar det bli kris, eftersom hon inte kan fixa maten själv. Hon har tvätt- och städhjälp från hemtjänst.
Snöboll

Svar: Du undrar om det kan vara möjligt att stadsdelsnämnden i Bromma inte kan hjälpa din 92-åriga mamma, då hon varken klagat eller själv bett om hjälp vare sig till annat boende eller färdtjänst.

I Socialtjänstlagens (1980:620) målparagraf (§ 1) anförs bland annnat att ”Samhällets socialtjänst … skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.”

Själv minns jag en forskningsrapport från 1970-talets slut, som visade att 25 procent av den tidens personer, som vistades på ålderdomshem, inte själva hade önskat detta utan ”övertalats” av sina barn att ”flytta till hemmet”.

Ansvarig i Bromma har handlat helt rätt enligt lagar och förordningar. Din mor är 92 år och uppfattas sannolikt som klar och redig av omgivningen och sig själv. Hon har helt säkert också en egen vilja.

Mitt råd nu när det börjar krisa är därför, att din mor och du tillsammans tar kontakt igen med den ansvariga biståndsbedömaren i Bromma. Din mor är ju redan känd av hemtjänsten, varför det finns olika alternativ att diskutera.

Det första är att begära utökad hemtjänst, som också omfattar mat och färdtjänst. Det kanske är en möjlighet som din mor kan acceptera, men hon måste själv uttrycka sin önskan därom.

Det andra alternativet gäller särskilt boende, om din mor nu så önskar och vill. Det är en mycket känslig fråga. Kön är dessutom lång och ärendet tar tid.

Ett annat alternativ kan vara dagvård några dagar i veckan, för social samvaro och trygghet, kombinerat med utökad hemtjänst.

Din mor behöver ju också komma ut på promenader, där har Röda Korset och Väntjänsten resurser och brukar ställa upp ideellt. Det är en möjlighet som du och din mor kan pröva.

Hoppas något av detta kan hjälpa er situation och bli till glädje för er båda.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Hej Barbro! Intressant spalt! Jag tycker du svarar så klokt och nyanserat i dessa känsliga och svåra frågor. <br/>Jag tror det är lätt att man som vuxet barn kan tycka sig veta bäst och ha rätt att säga när det är dags för den gamla föräldern att flytta till anpassat boende. Det är faktisk en bekväm lösning för de vuxna barnen, som slipper oroa sig, när de vet att föräldern har tillsyn. Men tack och lov förlorar man som gammal inte sin självbestämmanderätt så enkelt! Inser dock att det kan finnas ett knepigt läge, där den gamla är i behov av vård/tillsyn men saknar självinsikt... <br/>Jag ska fortsätta läsa här med intresse!

Brommabo, 18:35, 5 juni 2009. Anmäl