”Vår tolvåring vågar inte sova i eget rum”

Fråga: Tänk om ni kan hjälpa oss att hjälpa vår son! Han är tolv år (fyller tretton i vår), men klarar fortfarande inte av att sova i eget rum…

Sedan cirka ett år tillbaka får han inte längre sova mellan oss, men han har en madrass på golvet i vårt sovrum. Vår son är yngst av två syskon och storasyskonet har inte haft det här problemet.

Tolvåringen har aldrig velat sova själv och är otroligt mörkrädd. Få är de gånger han ens somnar i sitt rum, men om han någon gång gör det kommer han in till oss på förnatten. Han har ångest inför sänggåendet och hittar på alla möjliga saker för att slippa gå och lägga sig. Det känns som om vi har provat ALLT, men ändå är det inget som fungerat. Tycker snarare att problemet har förvärrats på sistone.

Vår son är en kille som oroar sig för mycket och han säger själv att han tänker på ”läskiga saker” när han ska sova. Vad ”läskiga saker” är varierar.

Ska vi bara låta det här vara, eller behöver han hjälp? Han fyller ju ändå snart tretton, och jag tänker att det inte är så bra för självkänslan att inte ens kunna sova själv…
Orolig förälder

Svar: Du är orolig för hur din son har det och för hur det kan påverka hans självkänsla. Du undrar om ni bara ska det vara låta eller om han kan behöva hjälp. Du berättar om att hans ångest har förvärrats på sistone och att ni har redan försök hjälpa ert barn på egen hand.

Det kan vara svårt för er att själva hjälpa er son med tanke på att han verkar vara så rädd. Samtidigt tänker jag på att han snart är 13 år och att det kan finnas en risk för att rädslan kanske begränsar hans liv i framtiden. Därför rekommenderar jag dig att söka professionell hjälp.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en relativt kort och väl beprövad behandling för barn som har ångestproblematik. Själva behandlingen behöver inte bli så svår eller utdragen, men med extern hjälp kan ni och ert barn få det stöd och den hjälp ni behöver. Som en bra förberedelse inför och ett komplement under behandlingen kan du läsa ”Föräldrahjälpen – förändra familjelivet med KBT” (se lästips i slutet av mitt svar).

För att väcka hans motivation till att delta i en behandling skulle du kunna ställa frågor som kan fungera motiverande för din son. Du kan hjälpa honom att bli uppmärksam på hur rädslan begränsar hans vardag här och nu. Hur den kan påverka saker som han kanske skulle vilja göra på ett negativt sätt, till exempel att sova över hos kompisar eller något annat som tonåringar gärna vill göra.

Resonera tillsammans om vad ångesten hindrar honom från att göra. Vad kan han vinna här och nu om han lär sig att hantera sin ångest? Är det något han skulle vilja göra redan i dag om ångesten inte hindrade honom? Var lite återhållsam med att komma med egna förslag, ge honom tid att fundera och vänja sig vid tanken att det är möjligt att leva ett liv utan
rädsla.

Var också lite uppmärksam på att man som tonåring kan ha en förenklad och lite skrämmande bild av vad det innebär att gå till en psykoterapeut. ”Är det fel på mig?” ”Är jag galen?” För att hjälpa honom ytterligare kan du förbereda honom genom att kontakta en KBT-terapeut som arbetar med barn och som kan berätta på en enkelt och avdramatiserat sätt om hur behandlingen går till.

Böcker som kan vara till hjälp:
”Föräldrahjälpen – förändra familjelivet med KBT” av Liv Svirsky.
”Mer än blyg – om social ängslighet hos barn och ungdomar” av Liv Svirsky och Ulrika Thulin.
”Rädd, räddare, ångest: när barn och ungdomar mår dåligt” av Kerstin Hellström, Åsa Hanell, och Lisa Liberman.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Vår sjuåring ställer så höga krav på sig själv”

Fråga: Hej!
Jag har en son som är sju år. Han har alltid ställt stora krav på sig själv. Vid skrivarbete ska bokstäverna vara snygga och det blir mycket suddande…

Han älskar att spela fotboll och innebandy, men ibland kan han inte hantera att laget förlorar. Han blir riktigt arg och skriker dumma saker mot motspelare och domare och går undan och är på gränsen att börja gråta. Hur ska vi hjälpa honom att hantera detta och peppa honom då han verkligen vill vara med och spela?
Orolig förälder

Svar: Hej! Du berättar om din sjuåring som har krav på sig själv att han ska vara perfekt och klara allt, till exempel skriva perfekt och spela fotboll perfekt. Och hans lag får inte förlora för då blir han jättearg.

Vet du, jag tänker att du har en liten kille! Som behöver tålamod från sina vuxna! Jag tycker nästan det är bra att han reagerar så starkt och ”barnsligt” på fotbollen och innebandyn – han är ju inte mer än 7 år!

Det kanske går att prata med honom ibland om att alla förlorar ibland, alla skriver fel ibland, alla blir arga och ledsna ibland.

Risken om ni går in och agerar för mycket kring hans utbrott, är att han får för sig att han borde klara även detta och hellre lämnar laget än riskerar att ”misslyckas” där. Det vore verkligt synd.

Naturligtvis måste ni prata med honom om han verkligen ”gör bort sig”, skriker för dumma saker eller får ledare eller kompisar mot sig. Det kanske tar några gånger innan han tränat sig att behärska sin vrede, men ha tålamod.

Men annars tycker jag ni ska trösta honom lite lätt, visa förståelse för hans reaktioner. Ledsen och arg måste man få vara nära man är sju år.

Varma hälsningar,

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tål äldre personer antidepressiva sämre?

Fråga: Jag undrar vad man ska tänka på när äldre personer behandlas för depression.

”Tål” de antidepressiva sämre, brukar de få fler biverkningar? Har läst att det kan ta längre tid innan det hjälper, stämmer det? Äldre har ju ofta många mediciner för olika åkommor, är det ett problem i sammanhanget?
Lisa

Svar: Depressioner hos äldre är vanliga, ofta förbisedda, och ska behandlas av läkare, helst med kunskap om äldre (geriatriker). När äldre behandlas för depression är det viktigt att de får rätt läkemedel.

De så kallade SSRI-preparaten ”Selektiva Serotoninåterupptagshämmare” är vanligast och lämpligast och de är att föredra framför de äldre, så kallade Tricykliska (TCA) antidepressiva medlen som har fler och farligare biverkningar.

Effekten av SSRI-preparaten kommer inom 4 till 6 veckor. Behandlingen bör pågå under minst 6 månaders tid – stundom under många år – beroende på effekten.

Vissa personer drabbas av biverkningar (även av SSRI-preparat) såsom till exempel illamående, sömnbesvär, trötthet, viktökning, med mera, varför läkarkontakten och uppföljningen av insatt medicinering är viktig!

Preparaten kan inte heller kombineras med vilka andra läkemedel som helst.
Många olika läkemedel hos en äldre person är ett stort problem i sig, och gör läkarkontakten särskilt betydelsefull. I synnerhet då också ett antidepressivt medel tillkommer.

Depression är en vanlig och plågsam sjukdom hos äldre. Att tänka på när äldre personer behandlas för depression:

1. Är diagnosen ställd av läkare?
2. Är rätt läkemedel (=SSRI-preparat) insatt?
3. Vilka andra läkemedel intas samtidigt, som kan interagera med den antidepressiva medicinen? Vilka kan tas bort?
4. Är återbesökstid bokad hos behandlande läkare för uppföljning, utvärdering och ”tablettsanering”?
5. Observera eventuella biverkningar, då individuella olikheter ökar med åldern.

Varma hälsningar,

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Mammaledig på landet utan vänner – står inte ut”

Fråga: Jag är 28 år, har en sambo och en dotter på sju månader, och är mammaledig.

Min sambo och jag älskar varandra, han arbetar heltid och vi är väldigt olika, tycker om olika saker och har olika interessen. Vår dotter är underbar, och vi har ett fint hem. Vi bor på landet och har bara en bil som min sambo har till jobbet varje dag, vilket resulterar i att även om jag har tid så kan jag aldrig åka i väg och göra något i veckorna med vår dotter eller för mig själv. Till det hör att vi bor där han har växt upp, många mil från min familj och mina barndomsvänner och jag känner mig ofta väldigt ensam och isolerad.

Jag brukar inte ens ringa mina gamla vänner
eftersom jag inte vill vara till besvär eller beklaga mig, för jag vet ju innerst inne att vi har det bra. Det är ensamheten och den ledsamhet jag känner som är svårast att hantera. Min sambo vet om detta, även om jag
försöker hålla god min och vara glad och nöjd med tilllvaron.

Mest väntar jag på att få börja jobba så jag kan få ett socialt liv förutom mina svärföräldrar, men det känns alltför långt bort. Det sliter så enormt på mig, på vår relation och jag är rädd att det även påverkar vår dotter att jag känner mig så ensam och ledsen.

Mina intressen som film, musik, litteratur, inredning är svåra att fullfölja på landet där det inte ens är möjligt att ta sig till affären utan bil. Vet inte hur jag ska få tillvaron att göra mig gladare för det handlar väl ändå mest om att jag måste finna något själv. Tankar om hur det kunde vara om vi bodde där jag innerst inne vill bo spökar, men jag har ju gjort mitt val och min sambo skulle aldrig ens fundera på att flytta.
Anonym

Svar: Föräldraledighet är på många sätt en speciell situation även om man så att säga befinner sig på hemmaplan. Att du har det jobbigt är således fullt förståeligt.

Vad jag utläser av det du skriver har din sambos önskemål fått styra när det gäller var ni bestämt er för att bo. Av det följer att han i högsta grad har skyldighet att medverka till att detta beslut blir bra för er båda. Det är alltså inte bara en fråga om att du ”ska finna något själv”.

Till att börja med är det viktigt att ni delar lika på föräldraledigheten. Detta för att du ska kunna återgå till ditt arbete inom en inte allt för avlägsen framtid. Det är också lättare att uppskatta sin föräldraledighet om den inte upplevs som en ocean av tid utan slut.

Vidare behöver den bil som din sambo tar till jobbet stå till ditt förfogande på kvälls- och helgtid, så att det blir möjligt för dig att ägna dig åt dina intressen. Om det är så att ert barn är ovant att vara ensamt med pappa är det dags att börja öva upp detta. Det görs genom att din sambo under din frånvaro tränar på att hantera barnet under successivt längre stunder.

Slutligen bör ni planera in utfärder till din hemstad så att du med jämna mellanrum får träffa din familj och dina barndomsvänner.

Om ni kan prata ihop er om detta och din sambo förstår vad du behöver för att må bra i det sammanhang som du valt för hans skull, så tror jag att situationen kan bli bra för er båda. Om ni inte lyckas med det är risken att detta över tid förpestar er relation även om utgångspunkten är att ni tycker mycket om varandra.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

1. 7månader.. då tar väl han över vilken dag som helst? <br/>2. Skaffa en billig bil. <br/>(Sitter i liknande sits) <br/>/Johan (Pappaledighet är gött)

Johan, 07:40, 14 april 2009. Anmäl

Hej! <br/>Din situation låter alldeles olidlig, tycker jag. Själv skulle jag bli galen. Utan bil, på landet, med bara hans föräldrar i närheten… Varför kan ni inte ha två bilar till att börja med? (Sälj hans och köp två för halva summan vardera) Varför åker du inte till dina föräldrar och vänner är där ibland?Och vad tar sambon för ansvar för barnat? Du måste börja tala om för sambon hur du känner på ett tydligt vis, så att det går in. Jag känner många män som säger att deras kvinnor uttrycker sig så försiktigt och otydligt att de aldrig fattade att det fanns ett problem. Kan det vara så för er? <br/>Inte ska du sitta hemma och vara ledsen.

gunilla, 10:59, 10 april 2009. Anmäl

Halloj! <br/>Ring dina vänner, de kanske vill komma och hälsa på dig/er i veckorna, då får du lite sällskap. Lycka till!

Malin, 01:21, 4 april 2009. Anmäl

”Jag har förlorat min syster och hennes familj”

Fråga: Jag undrar om mina känslor är okej och om jag ska följa dem; jag förlorade min syster och hennes familj, svåger och två barn i tsunamin och bodde och vaktade deras hus ensam i fem månader i väntan. Skulle bara stannat två veckor över julen.

Jag undrar om det är okej att jag inte orkar träffa svågerns närmaste över huvud taget? Jag undviker också att tänka på det som hänt för jag kan inte greppa det och rasar ner i mig själv. Alkohol, ensamhet och övertagandet av min systers jycke har varit mitt liv sedan det hände.
Mats

Svar: Hej Mats! När jag läser din fråga kan jag inte låta bli att tänka på hur många människor i Sverige och den övriga världen som drabbades direkt eller indirekt av tsunamikatastrofen. 543 svenskar dog, men antalet personer som förlorade föräldrar, barn, syskon, vänner, grannar och arbetskamrater är mycket, mycket större.

I ditt fall har du förlorat din syster, svåger och deras två barn. Alkohol, ensamhet och övertagandet av din systers hund har varit ditt liv sedan dess. Nu undrar du, om jag uppfattar dig rätt, om detta är okej och om du ska fortsätta att leva på det här sättet.

Vi börjar med alkoholen. I den mest akuta krisen är det mycket vanligt att människor har en överkonsumtion av alkohol. Det ger många en tillfällig lindring av smärtan men medför naturligtvis stora risker för att det blir ett permanent alkoholberoende. Alkoholism kan bli en allvarlig konsekvens av sorg. Alkoholen som till att börja med gav lindring ger med tiden bara mera ångest och svårigheter att sova och förvärrar och fördjupar alltmer smärtan.

Om det är så för dig måste du hitta ett sätt att sluta använda alkohol. Du kan bland annat gå in på http://www.alkoholhjalpen.se/ och få lite tips och stöd som kanske kan vara till hjälp.

Du skriver också att du är ensam och att den som finns i ditt liv nu är din systers hund. Utan mer information om dig blir mina tankar mest allmänna. Sorg kan leda till ensamhet på olika sätt. En del som drabbas av svåra förluster drar sig undan andra människor och livet i övrigt under en tid och för somliga är detta svårt att bryta. Det kan också vara så att de som hittills varit närmast i livet är de du har förlorat och då kan det kännas mycket svårt att plötsligt finna nya viktiga personer. Svårt men inte omöjligt.

Du undrar varför du inte orkar träffa din svågers närmaste. Mina gissningar är att de antingen aldrig varit några som du valt i ditt liv och att det nu därför inte finns någon anledning att fortsätta kontakten när din syster och svåger är döda. Det kan också vara så att du undviker att träffa dem för att de påminner för mycket om din syster och hennes familj och att det gör för ont.

Det finns ett nätverk för personer som förlorat någon som heter Vimil som du kan hitta på http://www.vimil.se/. Här kan du få kontakt med andra som vet vad du går igenom och nätverket har också en del träffar och utåtriktade aktiviteter.

Numera är det vanligt att många människor med sorg har hemsidor där de samlar fotografier, dikter och värdefulla minnen och ofta finns där även en dagbok där den sörjande skriver om sina känslor, tankar och upplevelser. Det kan också vara ett sätt att få kontakt med andra i en liknande situation. Även om du inte själv vill skapa en sådan sida kan du läsa andras. Kanske kan du även få nya kontakter. En minnessajt för människor som har förlorat en nära är www.tillminneav.se.

Jag tror att vi människor har stor glädje av kunskaper både när vi själva drabbas av svåra förluster, men också för att kunna vara ett bra stöd när människor i vår närhet förlorar någon/några de älskar. Sorgens uttryck är naturligtvis inte lika för alla. Vi sörjer var och en av oss på vårt eget sätt och varje sorg är unik, men det finns också likheter som är bra att känna till.

Det finns många bra böcker om sorg och sorgbearbetning, några kan du långa på biblioteket. Två som är lättlästa är: ”Medan sorgen läker” av Kerstin Propper (Propper Förlag 2003) och en bok jag skrev för två år sedan: ”Sorgens olika ansikten.” (Columbus förlag 2007). Men det finns även många andra att välja bland.

Mats, jag hör att du vill ha en förändring och för att få det måste du fortsätta att göra precis det som du gjort nu, det vill säga berätta för andra om hur du har det.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Jag lider av träningstvång och vill förändra mitt liv”

Fråga: Jag är en tjej på 21 år som inte längre vet vad jag vill med mitt liv. Jag bor hemma och pluggar ett utbildningsprogram på högskolan i min stad. Länge har jag gått och funderat på vad jag vill i framtiden och har kommit till insikt att jag inte vill leva som jag gör längre.

Min bakgrund är att jag lidit/lider av ätstörningar och träningstvång sedan ett par år, jag har gått i behandling för detta men avslutade den själv eftersom jag blev mer stjälpt än hjälpt av denna. Nu klarar jag inte att bryta fler sådana osunda mönster själv längre, vilket jag trodde att jag kunde när jag sa att jag ville avsluta behandlingen för att istället bli frisk på egen hand. Jag kommer helt enkelt inte ur dessa tankemönster vilket såklart tar mycket energi.

Jag har också förlorat många vänner de senaste åren, många har slutat höra av sig trots att jag ringer och skickar meddelanden, de besvarar helt enkelt inte mina försök att ta kontakt så nu har jag gett upp. Vissa gånger har de också slutat höra av sig utan att jag helt enkelt orkat försöka ringa upp och ta kontakt själv. Andra vänner har jag glidit ifrån på grund av olika intressen och så vidare.

Detta har resulterat i att mitt umgänge är mycket starkt reducerat. Jag har två människor kvar som jag kan kalla vänner och träffar dem båda sammanlagt kanske varannan, var tredje månad, oftast ännu mer sällan på grund av att de bor på andra orter, jobb, skola och övriga åtaganden.

Nu har jag också blivit less på hur jag lever. När det gäller mina studier har jag (och även min omgivning) höga krav på grund av att jag alltid varit väldigt högpresterande. Jag älskar ämnet jag studerar men eftersom allt runtomkring är så grått känns mitt liv just nu helt meningslöst. Det känns helt enkelt som om jag harvar på i en cirkel utan att någonting någonsin förändras. Jag pluggar, äter, sover, väntar på nästa tenta och hatar helgerna för då har jag inte ens en föreläsning att lämna hemmet för. Jag har också väldigt svårt att koppla av och får dåligt samvete så fort jag inte pluggar. Att ta ledigt en hel dag från böckerna är i det närmaste otänkbart även om jag nu över jullovet försöker begränsa mig till en timmes pluggande om dagen.

Jag har försökt utvärdera olika alternativ, som att ta ett sabbatsår och försöka ta upp någon behandling för mina ätstörningsproblem igen, eller jobba och få ett annat perspektiv, eller ta en språkkurs utomlands, men inget känns riktigt bra. Inget är något jag tror på – så hur ska jag då kunna motivera mig till att bryta upp min tillvaro?

Att fortsätta som jag gör nu känns deprimerande, men jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra längre. Man har ju bara ett liv men om mitt ska fortsätta se ut såhär vet jag inte om jag vill fortsätta leva det längre.

Anonym

Svar: Du har kommit en bra bit på väg till förändring bara genom att du har bestämt dig för att välja en ny inriktning för ditt liv. Det var modigt av dig att försöka klara dig på egen hand och ännu modigare att kunna inse dina begränsningar och att du nu behöver hjälp.

Jag har förstått att du vill göra något åt din situation men är osäker på vad du ska göra och hur du ska gå tillväga. När det handlar om så avgörande livsavgörande beslut som i ditt fall försöker jag alltid guida med frågor och övningar så att personen själv hittar vad och hur hon vill göra istället för att ge konkreta råd och förslag. Hoppas att det är okej och att det blir hjälpsamt för dig.

När jag listar de olika saker du skulle vilja förändra, så hittar jag följande:

Att få behandling för ätstörningar och träningstvång, att öka ditt sociala umgänge eller återuppta kontakt med gamla vänner, att hitta meningen med ditt liv, att minska dina krav på dig själv, att kunna koppla av (och njuta mer av det du har?). Är det ytterligare något?

Börja med att skriva om det jag listat med dina egna ord så att det speglar precis det du vill förändra. Försök formulera det i termer av vad du vill uppnå snarare än vad du vill komma ifrån, till exempel istället för att skriva ”Jag vill inte ha dåligt samvete om jag inte pluggar en dag” omformulerar du det till ”Jag vill kunna ta ledigt från studierna en heldag”.

Du undrar hur du skulle kunna motivera dig själv att förändra din tillvaro. Innan vi kommer dit, låt mig berätta väldigt kort om ett sätt att se på motivation. Motivation står alltid i förhållande till ett visst område, exempelvis kan man vara mycket motiverad att förändra ett visst område i sitt liv men inte alls vilja förändra sig inom andra områden. Motivationen är vidare ett resultat av hur viktigt det är att förändra sig och hur stort självförtroendet eller tilltron är att kunna lyckas med en sådan förändring.

Därför är nästa steg att du tar fram din nedskrivna lista med allt du vill förändra och ställer dig följande frågor för varje område, till exempel:

Hur viktigt är det för mig att få behandling för ätstörningar just nu i en skala mellan 0 – 10, där 10 står för ”mycket viktigt” och 0 för ”oviktigt”? Skriv ner ditt svar.

Vad är mina skäl att välja just den siffran istället för 0? Skriv ner ditt svar.

Fråga dig också: Om jag bestämmer mig för att förändras inom det här området, hur stor är min tilltro till att jag lyckas genomföra den här förändringen på en skala mellan 0 – 10, där 10 står för ”mycket stor tilltro” och 0 för ”ingen tilltro alls”? Skriv ner ditt svar.
Hur kommer det sig att du valde den siffran och inte 0? Skriv ner ditt svar.

Fråga dig nu också: Vilket skulle bli mitt första steg att ta om jag beslutar mig för att genomföra en förändring inom det här området av mitt liv? Skriv ner ditt svar.

När du jämför dina svar kommer det att träda fram en tydlig bild om inom vilka områden du är mest motiverad att börja förändras. Börja gärna där, motivation föder motivation. Känner du dig tillfreds när du lyckas genomföra en förändring kommer du att förstärkas i ditt beslut att förändra inom andra områden också.

En bra självhjälpsbok för anorexi är ”Från självsvält till ett fullvärdigt liv” av Ata Ghaderi.

En bra hemsida är http://www.atstorning.se/. Du kan läsa mer om att hitta egen motivation till förändring i min bok ”Förändra ditt liv med kognitiv beteendeterapi och motiverande samtal” (Natur & Kultur).

Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Jag har inga romantiska känslor kvar för min sambo”

Fråga: Jag är en kvinna i 30-års-åldern lever med en man sedan snart 10 år tillbaka och vi har en treårig dotter. På senare år har relationen mattats av, och sedan vår dotter föddes har vi inget samliv. Själv har jag varit otrogen, men min nuvarande sambo och jag bestämde oss för några månader sedan att ändå försöka lappa ihop vårt förhållande.

Vi har nu gjort ”som man ska”, det vill säga fått lediga kvällar då vi gått ut, försökt se varandra med ”nya ögon” etcetera. Men det hjälper inte. Jag känner inte längre några romantiska känslor för min sambo. Nu vet jag inte längre vad jag ska ta mig till – ska jag bryta upp (med allt vad det innebär med delad vårdnad, ekonomiskt kaos med mera), eller är det bättre att hålla ihop ett känslomässigt dött förhållande för barnets skull?

Jag vet inte vad som är bäst, och detta får mig att känna mig deprimerad och uppgiven. Jag vore tacksam för råd.

Stockholmskvinna 30+

Svar: Hej Stockholmskvinna +30.
Att du och din man inte haft något samliv på tre år och att du varit otrogen tyder på att ni kommit ganska långt i utförsbacken när det gäller er relation. Du skriver att ni försökt lappa ihop ert förhållande och att ni gjort ”som man ska”.

Ytterliggare ansträngningar gör kanske saken bättre, kanske inte. Att era försök så här långt varit resultatlösa och att du inte längre känner några romantiska känslor för din sambo låter dock inte så hoppfullt. Å andra sidan har ni inte försökt så länge.

Oavsett detta föranleder din fråga om det känslomässigt döda förhållandet mig att fundera lite kring vad som konstituerar en parrelation idag.

Tidigare i historien var syftet med ett förhållande till stor del att överleva tillsammans. Man höll ihop på grund av de materiella fördelar detta medförde. Så är det många som lever även nu för tiden. Man betraktar då familjen som en konsumtionsenhet där man kan förverkliga materiella drömmar.

Andra ser att man inte längre i samma utsträckning tvingas leva samman av ekonomiska skäl. Dessa andra upplever att grunden eller kittet mellan två människor inte är de gemensamma lånen och amorteringarna på huset, utan att det är själva relationen och de känslor man har för varandra som är anledningen till att man lever ihop.

Det jag vill säga är att det idag i ganska stor utsträckning är upp till var och en att väga de ekonomiska/materiella/praktiska fördelarna mot de känslomässiga/relationella/sexuella nackdelarna och tvärtom.

Att du upplever dig som deprimerad och uppgiven kommer sig av att du ännu inte gjort ett vägval. När du samlat tankarna och fattat ett beslut kommer det med största sannolikhet kännas annorlunda.

Anders Eklund Rimsten

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Mamma är onykter vardag som helg”

Fråga: Min mamma som är 68 år fyllda fick för tre veckor sedan diagnosen akut alkoholhepatit. Detta kom inte som någon överraskning då jag och min syster länge tyckt att hon druckit väldigt mycket. Som vi ser det är hon sedan länge alkoholist, en uppfattning som inte delas av vare sig vår mor eller far.

Vet inte exakt när hon började dricka ”för mycket” men de senaste två tre åren har hon varit onykter vardag som helg. Inte på morgonen men ofta på kvällarna. Och när vi har umgåtts till exempel på semestern i sommarhuset har hon börjat dricka vid två tre-tiden varje dag. Då i pyttesmå glas som hela tiden fyllts på … Familjemiddagar har inte längre varit roliga, inte ens att prata i telefon eftersom hon oftast inte kommit ihåg vad man pratat om.

Till saken hör nu: Mamma anser inte att hon är alkoholist utan bara att hon har ställt till det för sig. Pappa har inte heller upplevt det så, gör det inte nu heller för den delen. ”Att sluta dricka är inget problem alls.”

Vad jag har läst mig till på diverse läkarsidor är att man utvecklar alkoholhepatit efter ett långvarigt och stort alkoholintag. Mamma skyller på att hon är väldigt liten och rent biologiskt ”haft otur”.

Nu har hon inte druckit på sex veckor, hon fick såklart direktiv om att sluta dricka omedelbart och att det var nolltolerans som gällde. Men så sent som i går förkunnande hon att hon minsann skulle ta sig ett glas vin då och då. Att hon inte har några problem och nu vet var gränsen går.

Vi blir såklart jätteoroliga. Är det helt enkelt så att hon inte alls har förstått att hon är alkoholist, eller att förnekar detta i alla fall? Och kan det vara så att hon nu bara går och väntar på att hon ska blir frisk så att hon kan dricka sitt vin igen?
Vad gör vi? Vill absolut inte att det ska blir som förut igen!
Jokern
———————————————-
Min mamma dricker vin lite ”som man gör i medelhavsländerna” fast förmodligen mycket mer. Alla tecken tyder dock på att hon är alkoholist, trots att hon klarar arbetet bra: hon gömmer vinet för oss, totalnekar till att hon har problem med alkoholen och hänvisar till externa problem som leder till att hon dricker – som till exempel skilsmässan, ekonomin och arbetet.

Vi har tagit upp detta problem åtskilliga gånger och nyligen ledde det till att hon sökte hjälp hos en psykolog temporärt. Hon säger att detta har hjälpt mycket både själsligt vad gäller hennes alkholkonsumtion, men jag och min bror märker ju att det inte har ändrat hennes alkoholvanor.

Det svåra är att hon själv tror att hon nu dricker måttligt. Skulle nog uppskatta att hon dricker 10-20 glas vin i veckan. Jag och brorsan nästan väntar på att nåt allvarligt ska ske för att hon ska förstå hur allvarligt det är. Har ni några tips på hur vi kan göra för att få henne att förstå och hur vi ska hantera vår frustration?”
Dan

Svar: Dan och Jokern, ni delar en svår erfarenhet med en stor grupp vuxna svenskar – att ha en förälder med alkoholproblem. Ni frågar båda vad ni kan göra för att få er mamma att förstå hur allvarlig situationen är och hur ni ska hantera era känslor när ni möter hennes förnekande.

Som anhörig finns upplevelser av att ständigt komma i andra hand, efter alkoholen, vilket ger känslor av besvikelse och hopplöshet. Att det innebär känslomässiga påfrestningar att vara ett vuxet barn till en mamma med alkoholproblem kan illustreras av vad en anhörig i trettioårsåldern berättade för mig:

”Nej, vi besökte inte mamma på 60-årsdagen. Jag ringde ett par dagar innan och redan då var hon onykter, så jag förstod hur det skulle bli. Jag vill varken utsätta mig själv eller barnen för att se henne så.”

Den här sonen ger uttryck för ett aktivt ställningstagande, när det gäller sin mamma: han har inte tagit avstånd från henne som person, men han utsätter inte sig själv eller sina barn för att se henne berusad. Han tar avstånd från henne när hon dricker.

Ofta känner man sig maktlös, eftersom man inte tycks kunna påverka den anhöriges drickande. Varför är det så svårt att påverka en familjemedlems alkoholvanor? Motivation till förändring måste komma inifrån personen själv. Påtryckningar utifrån skapar ofta motstånd hos den som har problem. En anhörigs försök att påverka eller kontrollera drickandet leder ofta till maktkamp, trots och låsta positioner. Bråk, anklagelser eller osämja präglar familjelivet.

Ett sätt att förstå förnekandet och kunna förhålla sig till det är att se förnekandet som ett sätt att avskärma sig och skydda sig mot insikter som kan vara smärtsamma. Att acceptera att alkoholproblemet finns och att diskutera en förändring av detta upplevs som att behöva erkänna svagheter och brister och väcker starka skuld- och skamkänslor. Att avvisa goda förslag om förändring och bagatellisera problemet, eller förneka att det överhuvudtaget finns, blir ett sätt att skydda sin egen självbild.

Förnekandet förstärks ofta av en låg tilltro till sin förmåga att kunna bli alkoholfri eller dricka måttligt. Man har svårt att förstå hur vardagen kan levas utan att alkohol finns som ett inslag och i historien finns ofta misslyckade försök att sluta, vilket leder till en uppgivenhet om sin förmåga att lyckas ändra sig.

Dan, din mamma skulle kanske ha hjälp av att träffa en husläkare för att få veta hur hennes alkoholvanor påverkar hennes hälsa och få råd och stöd för att bryta sina alkoholvanor.

Joker, din mamma skulle nog ha nytta av ytterligare läkarsamtal om alkoholens roll för hennes diagnos. Diagnosen alkoholhepatit är allvarlig, särskilt för kvinnor, och brukar ofta resultera i remiss till behandling för alkoholproblem.

Finns det då något ni som anhöriga kan göra? En början kan vara att försöka återknyta till er själva och era egna, kanske eftersatta, behov. Att flytta fokus från den anhörige till sig själv kan kännas svårt, men är inte omöjligt. Man kan börja ställa frågor till sig själv: Är det detta jag hade vill ägna mig åt? Vilka fördelar och nackdelar finns det med att göra det här – för mig?

Det är lättare att få gehör om ni pratar öppet om er själva och era behov. Var rak, inte menande, antydande eller hotande, undvik uttryck som ”du måste” och ”du borde”. Använd i stället jag-budskap: ”Jag tycker” (beskriv problemet i jag-termer och be om en konkret beteendeförändring) ”Jag skulle bli lugnare om du” (beskriv i positiva termer hur de skulle känna om en förändring inträffade). Pröva att sedan lämna över ordet: ”Vad tänker du om detta?”

Vänner och släktingar kan vara stödjande i en situation som er och det finns även professionell hjälp att få. Det finns familjerådgivning i varje kommun. Andra alternativ är att tala med en präst eller psykoterapeut eller ta kontakt med någon självhjälpsgrupp för anhöriga, till exempel Acoa (Adult Children of Alcoholics).

När anhöriga mår bättre och ändrar sitt förhållningssätt blir det ofta tydligare för den som har alkoholproblem att ansvaret ligger hos henne/honom. Ingen annan än den som dricker för mycket kan ändra sitt drickande. Anhöriga som har förstått det och tar konsekvenserna av det får ofta en bättre livskvalitet. Inom självhjälpsrörelsen kallas denna insikt för att anhöriga måste våga ”släppa taget”.

Hur möjligt är då detta om den som dricker är ens förälder? Tillvaron är nu en gång sådan att föräldrar och barn ska separera. Man kan älska sin mor och far och försöka hjälpa dem. Man kan sörja för deras skull, men man kan inte ta ansva
r för deras handlingar eller kontrollera deras liv. Insikten är smärtsam och ibland kan smärtan lindras om man delar den med and­ra i samma situation. En del har nytta av att i samtalsterapi få tala om detta.

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Jag kan inte sluta tänka på döden”

Fråga: Hur kan man försonas med tanken på att man ska dö?
Mitt problem är att jag tänker för mycket på döden. Förklaringen ligger antagligen i att jag under tonåren råkade ut för stora förluster. Jag kommer från ett krigsdrabbat land och känner många människor som har dött. Det största traumat var nog när min pappa plötsligt dog i kriget när jag var sexton år.


Men nu är kriget över och jag lever ett tryggt liv här i Sverige. Allt funkar, jag har en sambo och många vänner som jag trivs med, min mamma och mina syskon har anpassat sig till livet i Sverige och vi klarar oss väldigt bra. Problemet är att jag nu, när allt är lugnt, dagligen lever i rädslan för att förlora mina närstående.


Jag har väldigt svårt för att försonas med tanken på att vi alla kommer att dö. Samtidigt som jag känner att livet har en mening finner jag ingen mening med döden. Jag tänker på detta i stort sett varje dag och kommer inte ens ihåg hur det var att leva utan oro. Hur gör jag för att släppa oron och leva i stunden?
A.


Fråga: Allt sedan mitt första barn föddes för fyra år sedan tänker jag så gott som dagligen på döden. Ofta innan jag somnar ligger jag och tänker på allt möjligt hemskt som skulle kunna hända mig eller mina barn och vilka konsekvenser det skulle få, till exempel ”om jag försvann så skulle…” ”om det här hände så skulle jag/de må…” ”vad behöver de få veta innan jag dör” och så vidare.


Varför håller jag på så här och hur får jag stopp på dessa helt onödiga tankar? Jag skulle vilja kunna försonas med tanken på att jag en gång ska dö.
Anna

Svar: Hej A och Anna!
Jag väljer att svara er samtidigt då det finns flera gemensamma frågor i det ni undrar över. Finns det en mening med döden? Det är ett mänskligt dilemma att kunna acceptera att vår vistelse på jorden är begränsad.

Anna, du undrade hur vi kan försonas med att vi ska dö. Vi måste helt enkelt välja hur ska vi förhålla oss till döden. Vi kan antigen betrakta oss själva som vilket djur som helst som bara föds, äter, sover, fortplantar sig och dör utan någon djupare mening. Vi kan också välja att utvidga vårt perspektiv och se på oss själva i ett större sammanhang som individer som har ansvar för oss själva, för andra och som kan välja mål och inriktning för våra liv.

Det här menar jag är ett aktivt val. Hur? Någonstans föreställer jag mig att om vi lever ett liv som vi uppfattar som bra, lämnar positiva spår bakom oss och gör gott för andra, blir det lättare att acceptera dödens ofrånkomlighet. När vi gör välvilliga handlingar mår vi bättre själva samtidigt som livet får ett rikare innehåll och fylls av meningsfullhet vilket hjälper oss att kunna försonas med döden.

Kanske är det här ett sätt att bli odödliga trots att vi kommer att dö? Det vi gör i dag har konsekvenser för nuvarande och kommande generationer, både när det handlar om våra närmaste, som barnbarn, eller vår miljö.

Fundera på hur ni kan bidra till att världen blir en bättre plats för er, era närstående, era grannar, för de barn som kommer att födas i framtiden. Nyckeln för att kunna göra det är att kunna uppmärksamma de vardagliga saker ni redan gör som bidrar till andras välbefinnande. Ni kan också börja göra ännu mer av detta i den omfattning era möjligheter och resurser tillåter.

Ni båda tänker mycket och ofta på döden. Tanken på döden kan föra oss bort från det liv som pågår just nu. På vilket sätt? För att vår rädsla och ångest gör att vi undviker att leva fullt ut och vårt ältande leder till att vi inte är riktigt närvarande med våra nära och kära när de är med oss. Ibland fokuserar vi mer på de olyckor och katastrofer som kan drabba dem än på att de finns där framför våra ögon och att vi just i den stunden kan röra vid dem och höra deras röster.


Det jag vill säga är att det enda vi HAR och KAN PÅVERKA med allt säkerhet är NUET, den här stunden. Trots det tillbringar vi mycket tid i det som har varit eller det som vi tror kommer att hända. Vi grubblar eller oroar oss över det förflutna och framtiden. Vi missar då de glädjeämnen som finns till hands: att kunna krama någon av sina närstående, att själv vara vid liv….

Det paradoxala är att tanken på att vi alla ska dö också kan hjälpa oss att komma närmare livet, det vill säga det som är viktigt för oss i livet. Många som har drabbats av livshotande sjukdomar berättar att de börjat uppmärksamma och uppskatta nya saker i livet. De njuter intensivt av de mest vardagliga inslagen: att kunna duscha på egen hand, att sitta i tystnad och dricka en kopp kaffe, att kunna känna solen eller vinden i ansikten, att samtala förtroligt med en vän… Många har också omvärderat och drastiskt omprioriterat värdet av nära relationer, av sin livsstil, av sitt behov av materiella tillgångar, av vad som ger glädje och mening. Det värsta var, för några, vetskapen om att man hade levt ett liv utan mening.

Signaturen A. Vad kan du göra då, för att vetskapen om vår egen och andras dödlighet ska föra oss närmare det som är viktigt för oss i livet? Du skulle kunna tänka på att dina närstående lever och på vad du kan göra i dag för att njuta av att de lever. Risken är annars att din oro hindrar dig att njuta av deras existens idag.

Träna dig på att rikta din uppmärksamhet till de stunder du delar med dem. Ge dem kärlek i dessa stunder. Berätta för dem hur mycket du älskar dem. Gör olika kärlekshandlingar utan att förvänta dig tacksamhet eller något i gengäld. Gör det bara för kärlekens skull.

Målet är att du ska kunna fokusera mer på att du har dem med dig nu, att du älskar dem och att du utför handlingar som är i överensstämmelse med den kärlek du känner för dem.


Utöver mina tidigare förslag som kan hjälpa er på lång sikt kommer här ett förslag på en övning som kan vara hjälpsam på kort sikt.

Övningen ”Grubbeltid en gång om dagen”:
I stället för att nästan ständigt kämpa emot era orostankar föreslår jag att ni gör tvärtom, men bara en gång per dag. Ni avsätter ”grubbeltid” några minuter per dag samtidigt som ni beslutar er för att hänvisa allt er grubblande just till den tiden.

Så här går det till: När ni har er grubbeltid föreställer ni er att ni går in i ett ”inre rum” där era oroliga tankar och känslor finns. Observera och beskriv för er själva de känslor och tankar som finns där. Bara observera och beskriv. Koncentrera er på den uppgiften. När grubbeltiden är över lämnar ni rummet, stänger dörren till rummet och lämnar era oroliga tankar och känslor bakom er för dagen.

Gå in i ”rummet” och ha er grubbeltid i cirka 15 minuter per dag under de närmaste tre veckorna. Minska sedan tiden till tio minuter per dag under ytterligare tre veckor för att därefter stanna på en tid om fem minuter per dag.

När ni övar på detta sätt och begränsar ert grubblande till en viss tid varje dag kommer ni att märka att grubblandet minskar i omfattning och styrka och slutar ”störa” er i vardagen.
Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg psykoteareput 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hur får jag barnen att acceptera att jag träffat en ny man?

Fråga: Jag har två döttrar, 8 och 10 år. Jag har varit skild i 1,5 år och levde dessförinnan med barnens pappa, som var en mycket frånvarande pappa. Barnen är alltså vana vid att jag finns runt dem – och för dem – varje kväll.

Nu har jag träffat en ny man som några gånger i veckan äter middag med oss och stannar några timmar, ibland över natten. Min stora dotter upplever att jag inte har tid med henne längre, och jag förstår hennes reaktion, hon är van vid att jag alltid har fokus på henne och lillasyster.

Nu vill jag ju sitta och prata med min nye kärlek, titta på teve och hålla om varandra. Han är lyhörd för barnen och pratar gärna med dem, men på deras initiativ. Han hjälper också gärna dem med läxor etcetera men låter mig tillrättavisa barnen och sköta nattning med mera. Vi har ju bara känt varandra ett par månader.

Hur ska jag kunna få min dotter att förstå att jag visst finns där för henne, men att hon också kan göra saker på egen hand och att jag vill umgås med den här mannen. Tid behövs naturligtvis, men kan jag göra mer?
Marie

Svar: Hej Marie! Det är en vanlig situation du beskriver. Det framgår inte om flickorna är hos sin pappa ibland, men jag utgår från att de är det.

Det tar oftast rätt lång tid innan barn accepterar en ny person i sin förälders liv. Det kan handla om många saker – svartsjuka, allmän rädsla för förändring,  funderingar över den andre förälderns reaktion, personkemi – mycket olika saker. Ofta är det så att den nya kärleken blir en tydlig signal att hoppet om föräldrarnas återförening är ute, och barnen behöver tid att sörja ännu en gång. För din stora flicka verkar det vara så att hon  saknar tiden då det bara var ni tre, då hon och lillasyster hade dig helt för sig själv.  Så är det ofta.

Barn brukar klara av det här, och precis som du skriver är tiden bästa hjälpen. De behöver vänja sig, helt enkelt. Är det så att de är hos sin pappa ibland och kommer åter med stor mammalängtan, kan det vara fiffigt att vänta en eller två kvällar innan din nye vän dyker upp. Så får flickorna en tid med mamma för sig själv. Övergångarna mellan föräldrarna brukar kunna vara känsliga, som om de behöver några dagar att bara ”boa in sig” varje gång de kommer. Att ha speciella rutiner för övergångsdagarna kan vara bra.

Det låter jättebra att din nya kärlek förhåller sig lite i bakgrunden för flickorna men också visar att han är intresserad av dem.

Jag tror visst att du ska prata med flickorna ibland om allt detta nya. Be dem berätta hur de tänker och gå inte genast in i rollen av ”förklarare”: ”Ni måste förstå, ni får inte, ni borde verkligen”….. utan respektera deras tvekan och lyssna på deras ord. Det hjälper dem att gå vidare i sina tankar. Detta betyder inte att du alltid ska göra som de vill, bara visa att du verkligen lyssnar.

Kanske kan det vara meningsfullt att planera tillsammans. ”Såhär ser veckan ut, här är det bara vi tre och här kommer nya mannen.”  Kanske ska ni också planera in roliga saker tillsammans med honom, saker att se fram emot som är förknippade med honom.

Men framförallt – ta det lugnt, utgå från att detta kommer att lösa sig med tiden!

Vänliga hälsningar,
Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0