”Mamma är onykter vardag som helg”

Fråga: Min mamma som är 68 år fyllda fick för tre veckor sedan diagnosen akut alkoholhepatit. Detta kom inte som någon överraskning då jag och min syster länge tyckt att hon druckit väldigt mycket. Som vi ser det är hon sedan länge alkoholist, en uppfattning som inte delas av vare sig vår mor eller far.

Vet inte exakt när hon började dricka ”för mycket” men de senaste två tre åren har hon varit onykter vardag som helg. Inte på morgonen men ofta på kvällarna. Och när vi har umgåtts till exempel på semestern i sommarhuset har hon börjat dricka vid två tre-tiden varje dag. Då i pyttesmå glas som hela tiden fyllts på … Familjemiddagar har inte längre varit roliga, inte ens att prata i telefon eftersom hon oftast inte kommit ihåg vad man pratat om.

Till saken hör nu: Mamma anser inte att hon är alkoholist utan bara att hon har ställt till det för sig. Pappa har inte heller upplevt det så, gör det inte nu heller för den delen. ”Att sluta dricka är inget problem alls.”

Vad jag har läst mig till på diverse läkarsidor är att man utvecklar alkoholhepatit efter ett långvarigt och stort alkoholintag. Mamma skyller på att hon är väldigt liten och rent biologiskt ”haft otur”.

Nu har hon inte druckit på sex veckor, hon fick såklart direktiv om att sluta dricka omedelbart och att det var nolltolerans som gällde. Men så sent som i går förkunnande hon att hon minsann skulle ta sig ett glas vin då och då. Att hon inte har några problem och nu vet var gränsen går.

Vi blir såklart jätteoroliga. Är det helt enkelt så att hon inte alls har förstått att hon är alkoholist, eller att förnekar detta i alla fall? Och kan det vara så att hon nu bara går och väntar på att hon ska blir frisk så att hon kan dricka sitt vin igen?
Vad gör vi? Vill absolut inte att det ska blir som förut igen!
Jokern
———————————————-
Min mamma dricker vin lite ”som man gör i medelhavsländerna” fast förmodligen mycket mer. Alla tecken tyder dock på att hon är alkoholist, trots att hon klarar arbetet bra: hon gömmer vinet för oss, totalnekar till att hon har problem med alkoholen och hänvisar till externa problem som leder till att hon dricker – som till exempel skilsmässan, ekonomin och arbetet.

Vi har tagit upp detta problem åtskilliga gånger och nyligen ledde det till att hon sökte hjälp hos en psykolog temporärt. Hon säger att detta har hjälpt mycket både själsligt vad gäller hennes alkholkonsumtion, men jag och min bror märker ju att det inte har ändrat hennes alkoholvanor.

Det svåra är att hon själv tror att hon nu dricker måttligt. Skulle nog uppskatta att hon dricker 10-20 glas vin i veckan. Jag och brorsan nästan väntar på att nåt allvarligt ska ske för att hon ska förstå hur allvarligt det är. Har ni några tips på hur vi kan göra för att få henne att förstå och hur vi ska hantera vår frustration?”
Dan

Svar: Dan och Jokern, ni delar en svår erfarenhet med en stor grupp vuxna svenskar – att ha en förälder med alkoholproblem. Ni frågar båda vad ni kan göra för att få er mamma att förstå hur allvarlig situationen är och hur ni ska hantera era känslor när ni möter hennes förnekande.

Som anhörig finns upplevelser av att ständigt komma i andra hand, efter alkoholen, vilket ger känslor av besvikelse och hopplöshet. Att det innebär känslomässiga påfrestningar att vara ett vuxet barn till en mamma med alkoholproblem kan illustreras av vad en anhörig i trettioårsåldern berättade för mig:

”Nej, vi besökte inte mamma på 60-årsdagen. Jag ringde ett par dagar innan och redan då var hon onykter, så jag förstod hur det skulle bli. Jag vill varken utsätta mig själv eller barnen för att se henne så.”

Den här sonen ger uttryck för ett aktivt ställningstagande, när det gäller sin mamma: han har inte tagit avstånd från henne som person, men han utsätter inte sig själv eller sina barn för att se henne berusad. Han tar avstånd från henne när hon dricker.

Ofta känner man sig maktlös, eftersom man inte tycks kunna påverka den anhöriges drickande. Varför är det så svårt att påverka en familjemedlems alkoholvanor? Motivation till förändring måste komma inifrån personen själv. Påtryckningar utifrån skapar ofta motstånd hos den som har problem. En anhörigs försök att påverka eller kontrollera drickandet leder ofta till maktkamp, trots och låsta positioner. Bråk, anklagelser eller osämja präglar familjelivet.

Ett sätt att förstå förnekandet och kunna förhålla sig till det är att se förnekandet som ett sätt att avskärma sig och skydda sig mot insikter som kan vara smärtsamma. Att acceptera att alkoholproblemet finns och att diskutera en förändring av detta upplevs som att behöva erkänna svagheter och brister och väcker starka skuld- och skamkänslor. Att avvisa goda förslag om förändring och bagatellisera problemet, eller förneka att det överhuvudtaget finns, blir ett sätt att skydda sin egen självbild.

Förnekandet förstärks ofta av en låg tilltro till sin förmåga att kunna bli alkoholfri eller dricka måttligt. Man har svårt att förstå hur vardagen kan levas utan att alkohol finns som ett inslag och i historien finns ofta misslyckade försök att sluta, vilket leder till en uppgivenhet om sin förmåga att lyckas ändra sig.

Dan, din mamma skulle kanske ha hjälp av att träffa en husläkare för att få veta hur hennes alkoholvanor påverkar hennes hälsa och få råd och stöd för att bryta sina alkoholvanor.

Joker, din mamma skulle nog ha nytta av ytterligare läkarsamtal om alkoholens roll för hennes diagnos. Diagnosen alkoholhepatit är allvarlig, särskilt för kvinnor, och brukar ofta resultera i remiss till behandling för alkoholproblem.

Finns det då något ni som anhöriga kan göra? En början kan vara att försöka återknyta till er själva och era egna, kanske eftersatta, behov. Att flytta fokus från den anhörige till sig själv kan kännas svårt, men är inte omöjligt. Man kan börja ställa frågor till sig själv: Är det detta jag hade vill ägna mig åt? Vilka fördelar och nackdelar finns det med att göra det här – för mig?

Det är lättare att få gehör om ni pratar öppet om er själva och era behov. Var rak, inte menande, antydande eller hotande, undvik uttryck som ”du måste” och ”du borde”. Använd i stället jag-budskap: ”Jag tycker” (beskriv problemet i jag-termer och be om en konkret beteendeförändring) ”Jag skulle bli lugnare om du” (beskriv i positiva termer hur de skulle känna om en förändring inträffade). Pröva att sedan lämna över ordet: ”Vad tänker du om detta?”

Vänner och släktingar kan vara stödjande i en situation som er och det finns även professionell hjälp att få. Det finns familjerådgivning i varje kommun. Andra alternativ är att tala med en präst eller psykoterapeut eller ta kontakt med någon självhjälpsgrupp för anhöriga, till exempel Acoa (Adult Children of Alcoholics).

När anhöriga mår bättre och ändrar sitt förhållningssätt blir det ofta tydligare för den som har alkoholproblem att ansvaret ligger hos henne/honom. Ingen annan än den som dricker för mycket kan ändra sitt drickande. Anhöriga som har förstått det och tar konsekvenserna av det får ofta en bättre livskvalitet. Inom självhjälpsrörelsen kallas denna insikt för att anhöriga måste våga ”släppa taget”.

Hur möjligt är då detta om den som dricker är ens förälder? Tillvaron är nu en gång sådan att föräldrar och barn ska separera. Man kan älska sin mor och far och försöka hjälpa dem. Man kan sörja för deras skull, men man kan inte ta ansva
r för deras handlingar eller kontrollera deras liv. Insikten är smärtsam och ibland kan smärtan lindras om man delar den med and­ra i samma situation. En del har nytta av att i samtalsterapi få tala om detta.

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare