”Pensionärslivet är trist”

Hej.

Jag är pensionerad och avskyr det. Har nu sedan över ett år en svår depression därför att jag har för litet att göra. Överallt vimlar det av råd och terapier för människor som har för mycket att göra, går in i väggen etcetera. Ingenting alls om dem som har för litet att göra.

Tills saken hör att jag hade ett underbart roligt jobb, journalistiskt med möjlighet att resa mycket. Nu går jag och min man, som vägrar söka terapeutisk hjälp, hemma bägge två och går varandra på nerverna. På grund av min enorma rädsla att vara ensam kan jag inte flytta härifrån. Till slut blir jag rädd att gå hemifrånför att slippa känna mig ensam – rädd att folk skall ta avstånd ifrån mig. Detta är förvisso gamla skräckar men det har blivit värre sedan juni 2007. 

Vad skall jag ta mig till? Har samtidigt stort behov av sociala kontakter, så det här är jobbigt som katten. Varför utmålas pensionärstillvaron som så underbar?

Regina 

Svar: Hej Regina!

Du undrar hur kommer det sig att pensionärstillvaron utmålas som så underbar. Ett skäl kan vara det Micael Dahlén skriver i sin bok ”Nextopia”, att vi nästan alltid motiveras och är mer intresserade av det som kommer att hända i framtiden än det som händer i nuet. Vi förväntar oss att det som kommer härnäst kommer att bli bättre än det vi har upplevt tidigare eller upplever nu. Ett annat skäl kan vara att för många kan det vara underbart att vara pensionerad! Problemet är, tycker jag, att vi generaliserar och tar för givet att samma saker ska gälla alla.  

Vad ska du göra? Det första är att du får behandling för din depression om du inte redan har fått den. Det andra att du gör saker som kan bryta din isolering genom att aktivera dig på sådana sätt som kan kännas meningsfulla för dig och som samtidigt motverkar vardagstristessen när du gör aktiviteter som du själv värderar.  

Skriv en lista med saker du tyckte var roligt att göra förr i tiden och som du inte gör nuförtiden. Fråga dig vidare vad du värdesätter i livet? Vilka aktiviteter kan leda dig närmare det du värdesätter här i livet? Skriv även dem i din lista. Gör i nästa steg ett veckoschema där du planerar för att utföra en aktivitet varje dag som du listat. Några kan vara så enkla som att ta en kort promenad runt kvarteret på 10 minuter. Andra kan vara mer tidskrävande som en kurs, en föreläsning, träffa gamla vänner eller börja göra något du hade velat göra men inte hann med när du hade mycket att göra. 

Det som är huvudprincipen är att du gör det du har kommit överens med dig själv och skrivit i ditt veckoschema, oavsett om från början känns det roligt eller inte. Den här tekniken är vetenskaplig beprövad, kallas beteendeaktivering och är en av de mest effektiva sätten att behandla nedstämdhet. Det som händer när man börjar göra förändringar på beteendenivå av detta slag är att man gör nya erfarenheter som lämnar nya spår i hjärnan och aktiverar hjärnansbelöningssystem (lustcentrum). Det påverkar tankar och känslor på sådant sätt att på överraskande kort sikt börjar man må och fungera allt bättre. 

Bra självhjälpsböcker:”Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi. Ett effektivt självhjälpsprogram”, Gerhard Andersson med flera. (Viva), ”Att ta sig upp när man är nere”, Tanner och Ball (Natur och Kultur).

Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Efter ett stimulerande, motiverande och fantastiskt givande yrkesliv har <br/>jag nu varit pensionär i dryga 2 år. Mitt tempo har alltid varit högt, jag <br/>har ett rikt och varierat nätverk och att det skulle råda någon som helst <br/>brist på aktiviteter, när man själv väljer och när man själv disponerar sin <br/>dag låter helt befängt. Hur egoistisk får man vara? Är det så att personer <br/>med den inställningen sitter och väntar på att få stekta sparvar serverade <br/>– ja, då kommer inget. Men se er omkring, ni pensionärer, som har tappat er <br/>identitet, hela Stockholm (om ni nu bor i Stockholm) står och väntar på era <br/>insatser. Det finns nya gemenskaper, det finns nya meningsfulla uppdrag och <br/>sammanhang, där man växer, där man får tänja på gränserna, där man får <br/>använda sin egen kreativitet, ork och tid. <br/>Ta för er!

Kerstin Åsberg, 10:01, 5 mars 2009. Anmäl

Jag passar också på att lära mig mer om att göra hemsidor. Jag driver ett nätverk för upphandling av el. Håller ihop fd kollegor så att vi gör ett par krogbesök på våren resp. hösten. <br/>Som jag ser det bygger upplevelsen av pensionärslivet på vilka initiativ man själv tar! Och att man förbereder sig! <br/><br/>Det jag däremot saknar, så är det pengar för att leva ett mera vidlyftigt och aktivt pensionärsliv! <br/><br/>Regina – du var en tillgång på jobbet! Då är du en tillgång utanför jobbet också! Identiteten sitter i ditt jag!

Hans E, 13:24, 4 mars 2009. Anmäl

Sannolikt är Regina inte ensam om sin upplevelse. En av mina tidigare arbetskamrater talar om att han ”saknar identitet”. Han har inte kunnat växla över från att ha sin identitet i arbetet till att ha en ”individidentitet”. En viktig del i att bli pensionerad är att ersätta identiteten i ett som både Regina och jag haft, intressant och engagerande arbete, med en ny identitet och ett socialt sammanhang när arbetskamraterna inte längre finns i direkt kontakt längre. <br/>Jag pensionerades själv vid årsskiftet 2007/08. Inför pensioneringen, dvs. två år i förväg, gjorde jag en framtidsplanering. Vad kommer efter detta? Resultatet blev att jag aktiverade mig på gymet och att jag drog igång med golf som nybörjare. <br/>På gymet får jag utlopp för fysisk aktivitet, men det skapas också ett socialt mönster som påminner om det som finns på det tidigare arbetet även om den verbala kommunikationen har ett annat innehåll. På sikt kan det utveckla vänskapsband av annan typ. Forts..

Hans E, 13:21, 4 mars 2009. Anmäl

Om du haft ett skrivande yrke är ett förslag att starta en enskild firma (gå en Starta-eget-kurs först) och börja frilansa! Allting kräver förberedelser men med planering går det att resa och skriva resereportage. Genom din enskilda firma kommer du att ha en yrkesidentitet vilket ger mod och kan ta de skrivuppdrag du vill. Instämmer med övriga att det finns en mängd föreningar etc. som säkert skulle välkomna en aktiv medlem. Lycka till!

Äldre, 20:50, 3 mars 2009. Anmäl

Snart 67 och jobbar fortfarande, precis som du med journalistiskt arbete. För mig är det viktigt att känna mig efterfrågad, att vara med i ruljangsen. Erkänner, nästan skamset, att jag inte gillar pensionärsföreningar. Jag vill umgås med människor som fortfarande är i gång, gärna något yngre. <br/>Starta något eget när orken kommer tillbaka, var litet egoistiskt och gör det du tycker är roligt. Någon hobby som du aldrig haft tid med kanske. Men gå inte hemma och tro att du måste leva "pensionärsliv". <br/>Eva <br/>P.S. Jag har också förmånen att vara gift med en några år yngre man, som precis som jag inte vill leva ett stilla liv.

Eva, 09:48, 3 mars 2009. Anmäl

Pensionär-vem uppfann fenomenet? Någon stenåldersmänniska? Knappast! Vi har blivit helt onödiga efter 65. Allt är gjort! Alla ev barn är gjorda! Byggandet/skapandet är slut! Ev sambo har slocknat! Så signalerar regelverk/åldersgränser! Byt skåpluckor, åk till Thailand, spela golf, gå med i pensionärsförening o drick kaffe. Ulf Lundell vet inte vad han ska göra där i den 3:e åldern! Han vill vara engagerad(som förr) o han vill arbeta(som förr). Men vad/hur? Mitt förslag--skit i alla tramsiga råd(även detta!) o känn efter vad du är riktigt bra på/intresserad av o som gör dig upprymd/engagerad. Kan andra behöva dessa dina talanger? Slå mynt av dem! Bygg något eget--kanske liten enskild firma? Varför leva genom andras kameraobjektiv när du istället kan leva genom dig själv/av dig själv! Hurtigt va? Lätt som en plätt--nä men möjligt. Jag önskar du hittar din väg. <br/>Ulf Hesselgren

ulf.hesselgren, 09:34, 28 februari 2009. Anmäl

Jag är "pensionär" men arbetar fortfarande vid 69 års ålder och tänker inte sluta förrän intellektet slutat fungera. jag har eget företag, vilket är en förutsättning förstås, för det är svårt att få anställning. Är man någorlunda frisk så finns det ju många ideella organisationer man kan ta del i och göra något för någon annan människa. Eller starta en grupp själv. Skriv om du har den ådran. Det är också viktigt att ha fasta rutiner och gärna dom rutiner man haft tidigare. Livet är INTE slut vid 65.

Kerstin, 08:23, 28 februari 2009. Anmäl

Är du intresserad av någon särskild fråga så har du nu ett gyllene tillfälle att bli föreningsaktiv. Amnesty, naturskyddsföreningen, diverse hjälporganisationer och idrottsföreningar, eller kanske något mer politiskt radikalt? <br/>I sådana sammanhang är en pigg pensionär alltid en tillgång! <br/>Och så proffshjälp mot depressionen såklart.

ännu bara halvvägs, 17:42, 27 februari 2009. Anmäl

Jag tycker det är underbart att vara pensionerad (sen 3 år) Att inte ha väckarklocka, att kunna sova lité längre om man vill, äta frukost och läsa tidningen. Promenera, i dag är vädret underbart. Det finns så många filmer och böcker jag inte kunde se och läsa tidigare nu kan jag ta igen. Surfa på internet och ha möjligheten att kommentera. Ja det finns mycket mer TV och radio t.ex.. Tittar på gamla klipp från TVn, hann inte titta så mycket förr i världen. Har även köpt en symaskin fast jag inte sytt sen skolslöjden.

GG, 16:12, 27 februari 2009. Anmäl

Dessa lealösa människor, någon måste leda dom och pekar - att gå i pension måste ha varit känt sedan länge. En ny fas i livet tas vid - en annan lämnas. Det blir ju närmast fjantigt att hänga läpp! Jag själv är pensionär och startat ett litet konsultföretag och har börjat arbeta politiskt lokalt - jävligt intressant!

BJ, 12:21, 27 februari 2009. Anmäl

”Jag har fått en terapeutroll”

Fråga: Hej!
Jag är en kvinna på trettio år. Jag hade en ganska trasslig uppväxt, och jag har fortfarande en familj som är mycket splittrad på grund av dödsfall och annat hemskt.

Jag har på grund av detta, och säkert också på grund av någon medfödd känslighet, mått ganska dåligt i perioder. Jag har fått gå i terapi, och även ätit antidepressiva en omgång. Nu är jag dock i en helt annan situation i livet. Jag har ett jobb som jag stortrivs med, en relation som fungerar utmärkt och en helt ny egen familj. På vägen har jag självklart utvecklats mycket, och från att ha varit en strulig tonåring så uppfattar många mig nu som en jordnära person.

Nu till min egentliga fråga. Många av gamla nära vänner har perioder av nedstämdhet, oavsett hur härliga och starka de är annars. Detta har jag inga problem med, vi har stöttat varandra genom årens lopp. Men nu märker jag att när jag träffar nya människor, så upplever de mig som så lugn och harmonisk, att jag omedelbart hamnar i någon slags terapeutroll.

Jag får snabbt höra om djupa problem, och människors innersta demoner. Naturligtvis inser jag att det är en förmån att människor vill dela med sig av sig själva, men jag känner att det börjar bli lite mycket av det goda. Jag har sårat ett par personer djupt, där jag inte på ett bra sätt kunnat dra mig ur nystiftade vänskaper på ett bra sätt. Jag har helt enkelt känt att även om jag har mycket gott i mitt liv, så kan jag inte hantera alla andras olycka. Och en del har svårt att förstå att inte heller jag alltid känner att allt är på topp, de ser mig bara som en person som har ”allt”, och inte så konstigt, de ser mig utifrån och känner inte till mina jobbiga tider (och de vill inte jag berätta om, det är mycket som är otroligt privat i det).

Hur ska jag hantera det här? Jag vill inte såra nya människor, och lyssnar gärna, men jag orkar inte alltid!
Sara

Svar: Hej Sara!

Du måste inte lyssna på alla andras problem! Det är ett orimligt krav att ställa på dig själv. Det är inte samma sak att du lyssnar på dina vänner, de som du delar både glädje och sorg med, än att lyssna på allas andra problem hela tiden. Och varför ska du inte göra det? Just för den skull du själv påpekar, det blir för mycket och du blir tömd på dina krafter.

Det är annorlunda när man kan lyssna och göra något åt situationen, men om det enda syftet är att ”prata elände” tycker jag att man ska sätta gränser för hur mycket ska man lyssna beroende på hur man själv mår.  

Sara, jag skulle vilja be dig att fundera och vara uppmärksam på hur du beter dig och till exempel vilken typ av frågor du ställer när du träffar nya människor. Min hypotes är att utöver att du förmedlar lugn och harmoni så ställer du frågor och följdfrågor som fångar upp saker som andra säger och som leder till djupa och allvarliga samtal. Folk uppfattar din nyfikenhet, uppmärksamhet och empati som en grön signal för att prata om det som oroar dem och känner sig besvikna när du drar dig undan.

Vad kan du göra? Känn efter när du orkar eller inte vill lyssna på andras problem. När du känner att du inte vill eller kan lyssna, håll dig då gärna till mer ytliga ämnen och signalera redan från början (genom att till exempel byta samtalsämne) att du inte vill prata om problem just i den stunden. Det är viktigt att du är konsekvent med ditt beteende. Öppnar du dörren och personen kommer in med sitt lidande leder det till att personen känner sig besviken när du inte orkar och ”stänger” dörren efter ett tags lyssnande. Du behöver inte förklara dig varje gång du inte vill lyssna på andras problem, vara bara tydlig med att du vill prata om annat i sådana lägen. Lyssna på hur du känner dig och påminn dig att det är din rätt att ibland undvika att hamna i samtal om andras problem.

Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Säg direkt till de som tror sig veta hur du är : "Jag har minsann också haft det svårt, jag kan berätta om mina problem också" ... vilket inte behöver vara en barsk och klumpig mening, kan till o med leda till ett ännu bättre terapeutiskt samtal mellan människor, tror jag.

Karin, 09:52, 9 mars 2009. Anmäl

Jag är mest nyfiken på varför insändaren tillåter sig att "göra saker hon inte vill"? <br/> Vågar inte ta konflikter? Vet inget annat sätt? Kan inte sätta gränser? <br/> En offerroll ger man sig själv, anser jag. Att förändra en ingrodd bild av sig själv brukar vara svårt och ångestframkallande (men desto mer belönande). <br/> Att "andra" sätter dig i en terapeutroll tror jag inte på. Precis som de andra svaren är inne på: se över dig själv och fråga dig vad du vill. Våga sedan.

David (Webbsida), 19:43, 8 mars 2009. Anmäl

Jag tror å andra sidan att det kan vara exakt så enkelt som vilka frågor man väljer att ställa. Jag är själv en människa som folk alltid har anförtrott saker till. Det har känts bra att kunna lyssna och vara behjälplig men precis som Sara skriver har det ibland blivit för mycket. <br/>Inte förrän jag träffade en person som är ännu mer "terapeutisk" än jag insåg jag vad det var jag gjorde. Jag anpassade mitt samtal totalt utifrån vad den andra personen ville prata om, helt utan egna mål om vad jag ville ha sagt. Utan att döma och avbryta lät jag personen tala till punkt och få ur sig allt. Till slut blev det en vana. Nyckeln tror jag är följdfrågorna, det är de som verkligen visar att man lyssnar och förstår. Vem som helst kan säga: hur mår du? Många färre snappar upp ledsna undertoner och frågar vidare.

Erik, 02:05, 5 mars 2009. Anmäl

Jag tror inte att det är så enkelt att Sara själv ställer frågor om hur folk mår. Jag är själv en sådan person som ofta får "förbipasserande att stanna till" och antingen berätta om sina problem eller be mig att vakta deras saker. Jag har ofta undrat över hur de kan eller vågar göra en så snabb värdering av mig att de vågar anförtro mig både problem och ägodelar. <br/>Jag upplever inte detta som ett stort problem, jag blir mest förvånad. Däremot kan jag ibland känna att det blir en obalans i att mina vänner och bekanta tar chansen att berätta om sina problem för mig, medan det är sällan någon annan är intresserad av mina problem. Till viss del vill jag ju att andra ska kunna delge mig deras problem - det är en del av att vara människa - men det finns gränser. Jag tror att jag med åren utvecklat tydligare gränssättning och att jag får allt mindre tolerans för ältande. Om en person fortsätter att älta samma problem hela tiden och inte aktivt försöker lösa situationen så klargör jag att jag

Ms Phil, 07:23, 3 mars 2009. Anmäl

”Min väninna dricker dagligen”

Fråga: Jag har en nära vän som medger att hon har problem med alkohol. Men hon tycker inte att det är så allvarligt att hon behöver söka hjälp. Hon säger att hon har koll på det hela men samtidigt har det börjat märkas på jobbet och i andra situationer. Hon dricker i stort sett dagligen.

Jag kommer från en familj där en av mina föräldrar var alkoholist och inser att om min vän inte är redo att söka hjälp så spelar det ingen roll vad vi säger till henne. Samtidigt vill jag ju väldigt gärna försöka få henne att inse att det finns hjälp att få och så att säga prata in henne på den riktningen.

Har du något bra råd hur vi ska kunna stödja henne med det här?

Karin

Svar: Hallå Karin.

Du undrar vad du ska säga och hur du ska säga det, så att din väninna beslutar sig för att söka hjälp för sina alkoholproblem. Du vet utifrån egen erfarenhet från din familj att det är viktigt att en person med alkoholproblem hittar sina egna skäl till en förändring, vad anhöriga och omgivningen säger som argument ”spelar ingen roll”.

Kanske det kan vara hjälpsamt att utgå från det här resonemanget: Vi vet att personer med livsstilsproblem av olika slag är endera inte beredda, osäkra eller beredda att förändra sitt beteende. I vilket stadium man är återspeglar hur man tänker om vikten av en förändring, främst utifrån hur man ser på fördelar och nackdelar av beteendet, och (vilket är viktigt) hur stor tilltro man har till sin förmåga att kunna förändra sig. Fundera på om det som gör att din väninna inte är beredd är att hon inte anser att det är viktigt att ändra sina alkoholvanor, eller om hon mest är osäker på hur hon ska gå tillväga och hur vardagen kan hanteras om hon skulle bli alkoholfri eller dricka mindre.

Nästa steg kan vara att du ber om lov att berätta om din syn på saken; Jag vill berätta vad jag ser händer med dig nu. Är det ok? Att be om lov – och respektera ett nej – är ett bra sätt att förebygga motstånd och göra en person intresserad att vilja samtala om frågan. Om du ger råd, säg gärna; Det här kanske inte passar dig… för att visa att det är din väninna som ska avgöra om rådet passar henne. Att få höra om möjliga sätt att kunna bli alkoholfri är ofta hjälpsamt i det läge, som din väninna är i. Det ger hopp om att en förändring är möjlig.  

Några ytterligare samtalstips: undvik stämplande benämningar som missbruk och beroende, tala om alkoholvanor. Var konkret och saklig samtidigt som du undviker att värdera.

Gå inte händelserna i förväg. Målet du kan ha i det här skedet är nog att din väninna ska börja överväga en förändring, det vill säga komma vidare från stadiet ”inte beredd” till att bli osäker. Efter en tid brukar det ganska spontant leda till att man blir beredd och börjar pröva att göra förändringen. Om omgivningen har för bråttom leder det oftast till att personen känner sig överväldigad av kraven och försvarar sig och hittar argument för att situationen ska förbli som den är.

Du kan bjuda in din väninna till att komma förbi sin osäkerhet genom att ställa frågor som:
1) Vad skulle bli bättre om du slutade? Vad säger du?, 2) Om du skulle besluta dig för att sluta, hur skulle du vilja gå tillväga? Vad skulle passa dig?, och 3) Vad vill du göra nu? Vad blir nästa steg? Man kan säga att du – för att citera ur din fråga – då hjälper du henne att prata sig själv in i en ny riktning, men utifrån hennes eget beslut och på hennes villkor.

 

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Jag vill ha en bra relation med min bror”

Fråga: Jag har en äldre bror som i många år haft perioder av depression. Han har med tiden blivit allt mer cynisk och arg mot allt och alla. Allt man samtalar om blir till heta diskussioner i slutändan. Det spelar ingen roll vad det handlar om han har alltid motsatt åsikt.

Efter jag träffat honom känner jag mig ledsen och tömd på energi. Vi är båda fortfarande i 20-årsåldern och det känns mycket sorgligt om vi aldrig får någon syskonrelation att vårda inför framtiden. Jag har inga andra syskon och min största önskan vore att ha en ”riktig” bror som jag kan umgås med. Min fråga är hur jag ska bemöta min brors negativa och arga personlighetsdrag, så jag slipper bli så ledsen.

Swagat

Svar:  Hej Swagat.

Till att börja med vill jag säga att din intention att få till en syskonrelation att vårda inför framtiden verkligen är behjärtansvärd. Sedan kan jag bara bekräfta dig i din upplevelse av att det kan vara oerhört provocerande och tröttsamt att höra en deprimerad person älta utifrån sin negativa föreställningsvärld. Säkert är det som du säger att han är arg och cynisk mot allt och alla och att det är fullständigt hopplöst att argumentera med honom. Detta är helt i linje med den negativa självbild som präglar också hans syn på den omgivande verkligheten och andra människor. Man får ofta lust att säga åt en person som fungerar som din bror att skärpa sig, att ta sig i kragen och att tänka lite positivt.

Problemet är bara det att en depression är ett sjukdomstillstånd där det inte är möjligt att göra så. Antagligen behöver han – och får kanske redan – adekvat medicinering och samtalsterapi. Att han på egen hand inte förmår lyfta sig ur sin depression innebär dock inte att han saknar ansvar för hur han relaterar till dig och andra människor.

Mitt förslag är därför att du ska tydliggöra för honom vilka förhoppningar du har när det gäller er samvaro, samt vilka förväntningar du har på honom. Du kan säga att det är av största vikt för dig att bevara en bra relation till honom, men att din upplevelse av era diskussioner är att dessa tömmer dig på energi och att du inte längre är beredd att delta i dem.

Ni behöver komma överens om hur ni ska umgås för att det ska bli uthärdligt för er båda. Om han inte är intresserad av en sådan uppgörelse har ni en svårighet och du kanske då tvingas ha en mer distanserad relation till honom för att inte själv fara illa. Även om detta blir fallet är det hoppfullt att ni inte är så gamla. Med rätt hjälp kan din bror mycket väl tillfriskna från sin depression, och då blir utgångspunken för er samvaro en annan.  

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Jag tycker Anders råd är bra för att klargöra situationen. <br/>En annan sak du kan pröva är att förändra hur ni umgås. Kanske kan ni träffas kortare stunder eller varför inte försöka göra saker så att ni kan umgås utan att prata? <br/>De flesta deprimerade mår bättre av att aktiveras men kan behöva hjälp att göra det. Fysisk aktivitet är bra om ni tycker det är kul men snart sett vad som helst som får honom att tänka på annat är bra.

Johan (Webbsida), 01:53, 11 mars 2009. Anmäl

Känner igen situationen var runt 16-17 år när min äldre bror började dränera min tillvaro, önskar att jag hade fått tagit del av Anders kloka råd. Mönstret mellan din bror och min bror är så snarlika. Nu när vi är medelålders med åldriga föräldrar, skulle det kännts bra om riktlinjer hade stipulerats för länge sedan. Allt för att värna om en trygg ålderdom för föräldrar, och för en behagligare tillvaro för mig själv. Har lärt mig på senare år att jag kan inte ta emot hans problem, allt mals om och om igen. Humor hjälper inte i alla situationer, för i en inbillningsvärld finns det utrymme för fantasier som leder till kränkningar och hot av olika slag.

Tyra, 08:09, 8 mars 2009. Anmäl

Bör påpekas att det väldigt ofta finns en verklig konflikt (om än förstärkt givetvis) bakom den "sjukes" inbillningsvärld som delar av omgivningen inte kan sätta sig in i. För Asperger verkar nå en allt större spridning och är säkert en stor del av problemet, men inte bara för de som menas lida av det utan de som inte förstår andra utifrån annat än dagens medialupplärda sociala konventioner, en verklig Aspergerpandemi alltså. <br/>Humor lär oavsett hur det verkligen ligger till i det här fallet sällan påverka interaktionen med någon med en Asperger som ger så negativ personlighetspåverkan som beskrivs här i någon positiv riktning, det är liksom en del av diagnosen. Men möjligen hjälper det dig, och det är kanske det som lite postironiskt är viktigast enligt resonemanget?

-A-, 16:14, 3 mars 2009. Anmäl

Låter också i min mening som ett tecken på aspberger. Har en nära kompis som stämmer in exakt in på beteende mönstret. Man ska inte utesluta annat. Men om det är så som är fallet, så behövs en annan aproach, än att ge sig i kast med vilda diskutioner med personen ifråga. Prova dra uppmärksamheten på något helt annat, försök hitta humorn, humor är det bästa vapnet mot alla fördomar, depressioner och sjukdomar. Lyckligtvis kom han ifund med detta senare och går nu i en slags forum för likasinnade och får en viss hjälp, men det är långt ifrån alla med likasinnade sympton. För de förstår inte riktigt hur man ska hantera och bete sig i ett socialt sammanhang alla gånger, där måste man förklara för honom/henne hur saker ligger till, för de är ofta duktiga på argumentera om allt annat och strävar alltid att få rätt i slutändan, även om de inte alltid har rätt om sakerna i sig. Tycker att Anders Eklund redogör ett bra förslag, dock så fungerar inte detta alltid att prata om känslor där.

Vera, 11:24, 25 februari 2009. Anmäl

”Vår nioåring är ledsen och aggressiv”

Fråga: Vi har en dotter som snart fyller 9 år. Hon har en lite brokig barndom, med en lillasyster som föddes med svårt hjärt- och leverfel, och som sedan vid 16 månader gick bort, då storasyster var cirka 4 år. 

Nu är hon storasyster igen till en lillebror som är 4 år gammal. Hon går i andra klass, och vi märker att hon har det svårt med den sociala kontakten, och är ofta väldigt ledsen och aggressiv. När vi till exempel ber henne gör sina läxor skriker hon och bråkar, och hon blir ofta ledsen för minsta lilla sak. 

I skolan har hon visserligen en del kompisar som kommer och går men ingen riktig kompis… och det beror ofta på hennes surhet, hennes ibland för stora kontaktsökande och att hon ofta visar en negativ och ledsen sida. Vi jobbar på att hon skall försöka se livet positivt och vara mer öppen, men hon verkar inte intresserad, samtidigt som hon blir ledsen av att hennes surhet och ledsamhet gör att kompisarna drar sig för att vara med henne. Vår tanke är att hon bär på sorgen från hennes syster.  

Vi behöver hjälp med vår kommunikation mellan varandra. Det känns ibland inte som hon är med i vår familj, och vi har verkligen försökt med att vara aktiva bara för henne, med idrott i lag som vi är med och tränar, och bara plussa henne, men ingenting räcker. Hur kan vi komma vidare för det känns inte som om det går åt rätt håll.

OlleS

Svar: Hej Olle! Du berättar om din 9-åriga flicka som är ledsen och aggressiv. Hon är lite ensam och sur och arg också mot kompisar. Du och mamma tänker att detta hör ihop med att hon förlorade en liten syster när hon var liten. Att hon bär på en sorg.

Vi vuxna vill gärna hitta ett skäl till att barn gör på olika vis. Ibland har vi alldeles rätt men ibland rätt fel. Kanske är det så, kanske inte.

Hon är 9 år, er flicka, och då är man ofta upp och ner i humöret, tänker ofta mycket djupare än tidigare – blir ledsen och förstår saker på ett nytt sätt. Hon förstår t ex kanske sjukdom och död på ett annat sätt än tidigare. Vill hon prata om sin syster med er? Har hon frågor, funderingar? Finns det någon plats ni kan återvända till som kan betyda något för henne, kanske sjukhuset där ni vistades mycket när lillasyster var sjuk? Vill hon se bilder på sin syster? Fortsätt lyssna till henne och ge utrymme för hennes tankar.

Jag tror att hon behöver att ni accepterar henne precis som hon är nu, att hon inte hela tiden känner att ni skulle vilja att hon är på ett annat sätt. Du skriver att när ni jobbar på att förändra henne, visar hon inget större intresse. Kanske känner hon att hon inte duger som hon är – och det är ingen bra utgångspunkt för att vilja prova nåt nytt.

Men just när hon är ledsen för att kompisarna drar sig undan, kanske det går att prata med henne om vad hon skulle kunna pröva för att det ska fungera bättre. Vad har hon själv för idéer – stärk dem och uppmuntra henne att pröva! Vad har ni vuxna för idéer, är det något i dom som hon skulle våga prova? Följ upp efter några dagar och uppmuntra henne.

Jag blir bekymrad när du skriver att det ibland känns som om hon inte riktigt är med i er familj. Och att du tycker att det hela går åt fel håll. Kanske ska ni söka hjälp för hela familjen? Jag vet inte hur det ser ut där ni bor, men på många håll har både barnpsykiatrin och socialtjänsten enheter för familjebehandling där ni kan få komma på några samtal. Jag hoppas att ni kan få hjälp – för er flickas och för er skull!

Varma hälsningar Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

hej <br/>kolla så hon inte fått adhd. <br/>mvh mch

marie ch (Webbsida), 21:18, 8 mars 2009. Anmäl

Vi har också en dotter på nästan nio år. Hon har också svårt med sociala kontakter och efter lite rannsakan förstod vi att det kan vara att hon faktiskt var ganska bortskämd. Hon förstod inte att hennes kompisar inte ville göra som hon ville eller att man måste vara trevlig för att få sin röst hörd. Efter att ha försökt att vara lite mer mänskliga mot henne istället för att "dadda" med henne så har hon fått tillbaka många av sina vänner (även om vi inte är riktigt tillbaka där vi började). Saker som vi har gjort är att hon har börjat få vänta på sin tur, bära sina väskor, inte bestämma över vad vi skall äta eller göra eller vart vi skall sitta i soffan. Hon har fått ett större ansvar hemma. Saker som har gjort henne gott och vi trivs alla mycket bättre i familjen.

Hannah, 16:18, 2 mars 2009. Anmäl

Kanske fick hon inte tillfälle att vara liten när hon var 4 år och ni hade fullt upp med lillasyster som gick bort. Jag var själv ett sådant bråkigt och besvärligt barn (är 44 idag) som inte dög till någonting där föräldrarna förmanade och fokuserad på att jag var för blyg, för rädd, för sur, tvingade mig till olika fritidsaktiviteter osv. Det blev bättre vid 10 när jag fick en kompis, men jag har än idag alltid den inre känslan av att inte duga, att inte vara tillräckligt social, glad osv. Tycker ni ska vända er till barnpsykiatrin och inte psykologisera så mycket.

Anonym, 07:00, 26 februari 2009. Anmäl

Jag läste om detta på Allt om barn för inte så länge sedan (http://blogg.alltombarn.se/barnlakaren/2009/02/02 /min-9-aring-mar-inte-riktigt-bra/). Det var skönt att få en bekräftelse på att det som jag själv kände i min barndom var fullt normalt. Samtidigt kändes det sorgligt att mina föräldrar inte sökte den kunskap som antagligen fanns redan då. De hanterade det inte särskillt väl och ärren finns fortfarande kvar i en annars bra förälder-barn-relation.

70-talist (Webbsida), 10:23, 25 februari 2009. Anmäl

Hej, <br/>Jag har en flicka som nu är tio år. Hon är en underbar tjej - kreativ och social och väldigt öppen och glad. Under förra året, när hon var 9 år, märkte vi en stor skillnad. Hon var ofta ledsen, avvisande och verkade inte vilja vara så mycket med kompisar eller vara borta från oss. Jag tror verkligen att detta är en period som man måste gå igenom. Vi försökte tänka på att inte ställa några krav på henne eller få henne att känna att vi inte tycker om henne när hon visar annat än goda sidor utan att hon är toppen som hon är. Jag pratade också ganska mycket med henne om att det är många som känner sig rädda, oroliga och funderar mycket när man är i den åldern. Jag tror att det hjälpte och nu känns det som att hon har landat igen och är mycket mer harmonisk och tillfreds med sig själv och livet. <br/>Mitt största råd: sänk kraven och förväntningarna och ge henne mycket uppskattning för den hon är så kommer det att vända! <br/>Lycka till!

Anna, 07:38, 25 februari 2009. Anmäl

Många barn (och vuxna) får sova för lite, det visar sig i form av sura miner. En känsla av otillräcklighet (som rådgivaren påpekar) ger också reaktioner. Har barnet för många fritidsaktiviteter, har hon valt dem själv? <br/>Våra reaktioner speglar ofta den situation vi befinner oss i för närvarande, det gäller både barn som vuxna. Aktivitet är bra, men lyssna är störst. Lyssna utan att döma, kanske är det en god idé att låta någon utomstående lyssna av hela familjen mot bakgrund av er historia. Barn suger åt sig av stämningar och det kan bli en ond cirkel som det krävs hjälp för att ta sig ur.

H, 02:21, 25 februari 2009. Anmäl

Många barn (och vuxna) får sova för lite, det visar sig i form av sura miner. En känsla av otillräcklighet (som rådgivaren påpekar) ger också reaktioner. Har barnet för många fritidsaktiviteter, har hon valt dem själv? <br/>Våra reaktioner speglar ofta den situation vi befinner oss i för närvarande, det gäller både barn som vuxna. Aktivitet är bra, men lyssna är störst. Lyssna utan att döma, kanske är det en god idé att låta någon utomstående lyssna av hela familjen mot bakgrund av er historia. Barn suger åt sig av stämningar och det kan bli en ond cirkel som det krävs hjälp för att ta sig ur.

H, 02:21, 25 februari 2009. Anmäl

”Jag har ingen livsgnista kvar”

Fråga: Jag förlorade min man för några år sedan. Han dog plötsligt och jag blev ensam med barnen. Jag drabbades sedan av en allvarlig sjukdom med bestående men.

På många sätt har jag klarat detta ganska bra och utåt ser allt nog ganska ok ut. Barnen mår också bra, otroligt nog. Det är på och för dem som jag har lagt allt mitt krut, de har varit min mening. Men jag har ingen som helst egen livsgnista eller ork. Vill bara försvinna och få slut på allt men kan inte göra så mot barnen. Vet inte hur jag ska bära mig åt för att klara av att leva.

Hur? 

Svar: Hej!

Jag tror att det är lätt för alla som läser din fråga att förstå att det nu känns som att du inte har någon ork kvar. Du har drabbats av flera ovanligt svåra och smärtsamma kriser under de senaste åren och det är känt att mycket energi och ork går åt för att klara av sådana känslomässiga påfrestningar och gå vidare.

 

Du skriver att dina barn mår bra och det måste kännas otroligt skönt för dig. Dina barn har precis som du gått igenom mycket. Först har de förlorat sin pappa och sedan blev deras mamma svårt sjuk. Du berättar att du likt många andra föräldrar har lagt allt krut på att hjälpa dina barn. För några år sedan lyssnade jag på ett intressant radioprogram som handlade om ett antal mödrar i New York vars män dödats i samband med terrordådet den 11september 2001. I programmet framgick tydligt att samtliga mödrar under de första åren koncentrerade sig på att ta hand om barnen och se till att de fick stöd och professionell hjälp. Först när barnen började må bra började mödrarnas eget sorgarbete.

 

Du beskriver en trötthet som är så stor att du inte har någon livsgnista kvar och så brukar det kännas i början när man har svår sorg. Det behöver inte betyda att man inte vill fortsätta att leva. Du har ju dessutom minst två sorger det vill säga sorgen efter din man och sorgen över att du drabbats av en allvarlig sjukdom som dessutom gett dig bestående men.

 

Har du människor runt dig som du kan prata om dina sorger med och som kanske även kan hjälpa dig på annat sätt? Även om det gått några år tror jag att det är först nu som du kan tillåta dig att börja reagera på det du gått igenom i likhet med hur det blev för mödrarna i USA. Du har därför samma behov nu som du egentligen hade då du förlorade din man eller när du blev sjuk. Ibland blir det så att man av olika skäl måste skjuta upp sorgen.

 

Om du inte så här ”i efterhand” kan få förståelse för dina behov och det stöd du behöver av dem som finns runt omkring dig rekommenderar jag dig att söka dig till andra som sörjer precis som du. Du kan exempelvis gå i sorggrupp. Det brukar finnas i alla kommuner. När dina sorger fått utrymme och uttryck och du fått möjlighet att bearbeta dem är jag säker på att du inte längre kommer fråga hur du ska klara av att leva.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Hej, mitt råd är liknande som den första kommentaren du fick. Att du går in i det 100% intensivt i några veckor. Då kommer du komma fram till massa nya insikter och förhållningssätt. Utred allt i minsta detalj. Sedan har du den grunden att utgå från, då kan resterna ta längre tid att bearbeta. Annars funkar det väl långsamt också, men det är plågsammare att gå långsamt. Men vad du ska göra när intensiv-tiden är över, är en annan fråga jag själv skulle vilja ha svar på. Men jag antar att intensiven bara är en start. Sorgen finns alltid kvar. Men gör någonting positivt av den, forma den i en synvinkel som du kan ha med dig inom dig. Det kan du bara själv göra, ingen annan. I övrigt, har jag en fråga till Ann-Kristin. Om man har 1 miljon sorger, och över livet, över allt, och man i tankarna vet vad allt beror på. Men faktumet förändrar inte känslorna. Och prata fungerar inte, det är bara konstateranden som inte leder någonstans. Vad gör man? Det var inte ens representativt för frågan...

Nathalie, 00:47, 20 maj 2009. Anmäl

Jag tror också att du behöver bearbeta din sorg. Jag har inte upplevt något i närheten av vad du gjort, men jag har många gånger blivit sårad och jag har t.ex. inte någon som helst kontakt med min mamma idag (utan att behöva gå in djupare på det). När jag blir ledsen så brukar jag gå ner mig rejält och jag tillåter det. Jag får falla hur djupt som helst men jag sätter ett "bäst före datum" ex tre-fyra veckor framåt. Sen lever jag med det, att den här tiden kommer att ta slut och att jag snart skall ta mig i kragen och gaska upp mig. Första dagen kanske målet är att duscha och smörja in mig med en kräm som jag gillar. Andra dagen blir kanske samma procedur men att jag kanske sätter mig i fotöljen istället för i soffan när jag skall titta på tv. Så fortsätter jag och försöker göra små förändringar. Jag har försökt att lära mina vänner att göra likadant, men det har inte alltid fungerat. Jag vet inte varför, men det känns som att du kommer att komma ur det här så småningom. Håll ut bara!

Hannahannah, 16:19, 4 mars 2009. Anmäl

Sök upp änkor och änkemäns riksförbund de träffas och pratar och många säger att det är det enda som hjälper - att prata med andra i samma sits. Jag vet att det finns ett projekt där även barnen ska vara med men jag tror att det är i stockholm och jag vet inte vart ni bor. <br/>Lycka till!

annelie, 16:56, 26 februari 2009. Anmäl

Jag är i exakt samma situation sen 4 år nu. <br/> Inga barn dock och det var andra omständigheter som tryckte ner mig i det här hålet. <br/> Jag vill ingenting, känner ingenting vare sig glädje eller sorg bara ett evigt ingenting. <br/> Begravning av anhörig eller syskon får nytt barn... berör mig inte, inte på allvar. Jag bara är. <br/> Tom ge sig iväg och handla mat 15 minuter var 4e dag är något jag gör med besvär och blir jag hungrig på kvällen så skiter jag i regel i det för jag pallar inte gå efter en macka i köket. Jag bryr mig helt enkelt inte och är riktigt rädd att det här aldrig kommer ta slut. <br/> Jag vill ju vilja saker men nu är jag bortom räddning känns det som. Psykologer fungerar bara inte för jag sitter bara och studerar dem istället för mig själv. Kan fan inte låta bli. <br/> Min egen fånge och värsta fiende. <br/>Vad fan gör man? <br/> Lyckas jag inte snart så kör jag bara det här rejset till jag tröttnar sen skiter jag i det.

Slut, 13:18, 25 februari 2009. Anmäl

Jag är i exakt samma situation sen 4 år nu. <br/> Inga barn dock och det var andra omständigheter som tryckte ner mig i det här hålet. <br/> Jag vill ingenting, känner ingenting vare sig glädje eller sorg bara ett evigt ingenting. <br/> Begravning av anhörig eller syskon får nytt barn... berör mig inte, inte på allvar. Jag bara är. <br/> Tom ge sig iväg och handla mat 15 minuter var 4e dag är något jag gör med besvär och blir jag hungrig på kvällen så skiter jag i regel i det för jag pallar inte gå efter en macka i köket. Jag bryr mig helt enkelt inte och är riktigt rädd att det här aldrig kommer ta slut. <br/> Jag vill ju vilja saker men nu är jag bortom räddning känns det som. Psykologer fungerar bara inte för jag sitter bara och studerar dem istället för mig själv. Kan fan inte låta bli. <br/> Min egen fånge och värsta fiende. <br/>Vad fan gör man? <br/> Lyckas jag inte snart så kör jag bara det här rejset till jag tröttnar sen skiter jag i det.

Slut, 12:47, 25 februari 2009. Anmäl

”Vår treåring är så blyg”

Fråga: Jag undrar hur vi på bästa sätt ska hantera vår dotter som är blyg. Hon har svårt för att hälsa på folk, säga hejdå till kompisarna på dagis och gömmer sig när det blir jobbigt.

Hon är också blyg i känslomässiga situationer, vilket oroar mig en del. Hon har aldrig sagt att hon tycker om mig eller älskar mig, jag får intrycket av att hon inte törs säga det. Hon blir märkbart besvärad när jag och hennes pappa säger ”jag älskar dig” vilket vi säger till henne varje kväll.

Kontrasten till hennes lillasyster, 1 år, blir stor. Hon ropar redan glatt tillbaka ”jag älskar dig”.

Jag vet inte vilket sätt som är bäst att hantera hennes blyghet på. Om man ska hjälpa henne genom att ”öva” på sånt som är jobbigt och prata med henne om att det inte är farligt att visa känslor och att det kan vara bra att säga hejdå till folk. Eller om man ska visa att man förstår henne genom att inte ”tvinga” henne i situationer hon är obekväm i. Jag vill absolut inte få henne att känna att hon inte duger som hon är! Samtidigt vill jag inte att hon ska lida av sin blyghet, vilket jag ändå tror hon gör ibland.

Maria

Svar: Hej Maria! Du har en liten liten flicka, bara tre år! Jag tror att du har precis rätt – hon måste få känna att hon duger som hon är – men samtidigt behöver hon träna på sånt som är svårt för henne. Men tänk att hon har många år på sig – och hennes blyghet nu behöver inte innebära att hon kommer att vara blyg när hon blir äldre.

Försök stanna ett tag framåt i att det är alldeles OK som det är. Släpp ambitionerna att förändra något, tills det känns alldeles bra för både henne och er. Var uppmärksam på henne – när verkar hon trivas bäst, vad gör henne glad, finns det människor hon verkar gilla mera, vad gör henne ledsen och arg? Ibland kan oro bli som en mur mellan barnet och föräldrarna, den tar all energi och gör att man inte riktigt ser alla sidor av sitt barn. Lägg kraften i att vara uppmärksam på hela den lilla människan ni har fått.

Om ni vill längre fram, välj ut ett område där hon skulle behöva träna. Att säga hej och hej då till exempel är ju rätt användbart i livet. Då får ni ta kommandot: Berätta att ni har bestämt att ni ska träna på detta och att ni vill hjälpa henne. Berätta hur man gör och uppmuntra henne när hon klarar det.

Uppmuntran när det går bra är mycket mer användbart än klander när hon inte vill eller förmår. När så något har blivit självklart, vänta ett tag innan nästa projekt. Allt för att hon ska känna att hon duger som hon är, precis som du skriver!

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Jag kommer fortfarande ihåg att läkaren på BVC kommenterade att jag hade blivit blyg på fyraårskontrollen - det förstärkte nog min blyghet ganska mycket. Tala inte om för ett blygt barn att det är konstigt - dvs tala om att det är blygt vilket är avvikande. Barnet vill förmodligen bara smälta in. En treåring kanske har upptäckt att det blir missförstånd (som är jobbiga) eftersom det inte talar rent än - jag har minnen av såna upplevelser - och därför inte vill tala. Ge ge prestationslös uppmärksamhet - lek utan att det måste tala - så det inte ser uppmärksamhet som nåt negativt.

Emm, 14:09, 2 mars 2009. Anmäl

Hej, <br/>Jag förstår er! Har en son som nu är fem år och som också är blyg och behöver tid på sig. Det märkliga är att även om jag och hans pappa ibland tyckt att det varit jobbigt att han inte heller vågat/velat säga hej och hejdå, så är det omgivningen som ofta påtalat det som ett problem. "Han är ju så blyg men det går väl över" - ofta sagt över huvudet på honom. Precis som det är ett fel som ska åtgärdas! Jag skulle aldrig komma på tanken att kritisera andras barn över deras huvuden. När sonen tvekar säger vi att det är bra att han tänker till i olika situationer och att han kan säga till när han vill ta kontakt mm. Jag upplever att han har blivit säkrare i och med att han märker att han får vara som han är. I andra situationer när han backar (som vid nya lekplatser mm) pushar vi lite lätt eller går föra själva så kommer han efter och blir glad och nöjd när han märker att han törs. Vi berömmer också lugnt när han kommer sig för med att heja. Kom ihåg att er flicka är bra som hon är!

Lotta, 20:10, 24 februari 2009. Anmäl

Vi har en son som snart är 4. Han har varit väldigt blyg senaste åren, så att han säger att han "blir blyg" även i vana situationer. Eftersom jag själv var blyg som liten förstår jag honom rätt bra. Vi har tacklat det så att han får vara så blyg han vill, utan att vi pressar honom att prestera nåt. Och efter bara en stund brukar det släppa och han kan prata till och med främmande barn på lekplatser t.ex. Så ta det lugnt och låt henne vara blyg. Säg att det är okej att vara blyg. Det blir bättre så småningom!

MammaP, 16:11, 24 februari 2009. Anmäl

Vi har en son som snart är 4. Han har varit väldigt blyg senaste åren, så att han säger att han "blir blyg" även i vana situationer. Eftersom jag själv var blyg som liten förstår jag honom rätt bra. Vi har tacklat det så att han får vara så blyg han vill, utan att vi pressar honom att prestera nåt. Och efter bara en stund brukar det släppa och han kan prata till och med främmande barn på lekplatser t.ex. Så ta det lugnt och låt henne vara blyg. Säg att det är okej att vara blyg. Det blir bättre så småningom!

MammaP, 16:03, 24 februari 2009. Anmäl

Det är besvärande om någon säger "Jag älskar dig" och man inte gör det tillbaks, vad ska man svara? Jag tycker inte att man ska tvingas att älska sina föräldrar eller tvingas säga det varje kväll. Sluta att tjata på barnet! Tycker att man ska få ha rätt att vara blyg. Jag tycker att man måste respektera att folk är olika, även små barn.

Sofi, 15:49, 24 februari 2009. Anmäl

Jag tänker att hon kanske inte förstår situationerna riktigt där man säger hej och hejdå, vad det sedan beror på kanske är lite tidigt att reda ut. Visst är barn olika, men jag tycker att ni ska ta upp det med BVC, få lite råd om hur ni kanske kan hjälpa henne, men också hjälp att se om det beror på något annat. Att inte förstå sociala situationer kan vara indikationer på ex autism, Aspergers syndrom, m.m. Är man tre år kan man börja se över detta.

daniella, 11:21, 24 februari 2009. Anmäl

Ta det lugnt! Det går över! Mina föräldrar var oroliga för mej när jag var liten, jag var jätteblyg fram tills jag började skolan, vågade knappt prata på lekis osv. Men som vuxen är jag nu mer utåtriktad än de flesta. Jag tror det handlar om att ge barn tid. Själv vände jag i 9-årsåldern och bestämde själv att jag ville bli annorlunda. Hela barn- och ungdomstiden handlar om att hitta identitet och sin egen roll i sammanhanget. Din dotter har bara börjat. Visa henne hur du hälsar etc, så kommer hon att härma när hon är redo. Gör ingen stor grej av det, om hon får känna sej älskad och accepterad för att hon ÄR, inte att hon GÖR, så löser det sej.

Anni, 10:20, 22 februari 2009. Anmäl

Håller med om att det blir svårt med en mamma som är superängslig. Barn är som djur o läser mer av det föräldern gör än vad den säger. Ord är ingenting om hela kroppen motsäger dem. Tyvärr finns det inte plats för blyghet nuförtiden. Inte ens för en 3-åring. Föräldrar tävlar i allting och ett blygt barn kommer oundvikligen sist och det märker barnet.

eva, 04:44, 22 februari 2009. Anmäl

Gavelin ger ett dåligt råd när hon skriver <br/>att du som förälder ska ta kommandot. <br/>Dotterns blyghet beror på att hon har ett förstärkt anknytningsbeteende i förhållande till utforskandebeteende, vilket troligtvis kan ha sin grund i en mor som är lite "överbeskyddande" och signalerar fara i onödan. Därmed lär sig barnet att omgivningen är farlig o vågar inte "bjuda på sig själv". Det ni i stället ska göra är att försöka signalera lugn. Ni ska inte styra utan uppmuntra barnet till utforskning på ett icke- autoritärt sätt.

Fredrik Svensson, 16:26, 21 februari 2009. Anmäl

Herregud, tjejen är ju bara tre år. Läste fel först och trodde hon var tretton. Lägg ner nu och låt barnet utvecklas i lugn och ro.

Infort, 13:38, 21 februari 2009. Anmäl

”Får min dementa moster rätt medicin?

Fråga: Vilken medicin är lämplig för patienter som är dementa och oroliga? Min moster har fått Risperdal och Oxascand. Efter Risperdal fick moster sämre att gå och röra sig och hon började att hänga upp sig på meningar och ville bara dö. Dessa tabletter togs bort och i dag har hon Citlopram 20 mg Zopiclone samt urindrivande Lasix. Hon är mycket deprimerad. Har du några förslag?

Gunilla

Svar: Tack för din fråga, som tar upp ett stort och viktigt problemområde vid demens, nämligen oro och medicinering. Vanliga orsaker till psykiska symtom vid demens är just läkemedel, varför jag börjar med dem. 

Risperdal är ett så kallat neuroleptikum, och Oxascand är ett lugnande medel. Båda har prövats på din moster, med svåra biverkningar, varför de tagits bort. Din moster är mycket deprimerad, och har nu ett antidepressivt medel, Citalopram 20 mg, ett urindrivande medel, Lasix, och ett sömnmedel, Zopiclone. Neuroleptikabehandling är alltid förknippad med stora risker, vilket drabbat också din moster. Vid oro och depression måste först och främst en grundlig analys göras av symtomen. Finns bakomliggande kroppslig sjukdom? Har kroppslig undersökning gjorts av den läkare som satt in medicineringen? Till exempel smärta kan hos den demenssjuka yttra sig i form av oro, och den dementa saknar oftast möjlighet att själv beskriva sina symtom. Varför har din moster Lasix, som inte bara är urindrivande utan också blodtryckssänkande? Följs medicineringen upp? 

Sömnstörningar vid demens är ett relativt outforskat område. En sak vet vi dock: sömnmedel fungerar i allmänhet dåligt, medan biverkningarna är stora. (Icke ovanlig biverkan vid Zopiclone är just oro.) Det innebär, att patienten trots eller tack vare sömnmedel inte sover på natten, men är trött och halvsover om dagen. Man vänder på dygnsrytmen. Dementas sömnbesvär ska inte behandlas med piller, utan med respekt för allas vår naturliga dygnsrytm. Det den dementa, lika väl som alla andra, behöver, är en vaken och aktiv dag med promenad ute i friska luften och normala sociala kontakter med andra människor. Möjligheten att få vistas på en dagvårdsenhet för dementa kan många gånger onödiggöra sömntabletter och återskapa en normal dygnsrytm. 

Förstahandsmedel vid läkemedelsbehandling av oro och depression bör vara ett SSRI-preparat, till exempel just Citalopram, som din moster nu har fått. Liksom vid all annan medicinering är uppföljning A och O, så att effekten kan utvärderas och ställning tas till dosökning eller dosminskning, respektive till eventuell kombinationsterapi med så kallade kolinesterashämmare(signalsubstanshöjande). 

Mina förslag till dig blir sålunda:

– Att kroppslig undersökning görs av din moster (för att utesluta eventuell kroppslig åkomma) av den läkare som ordinerat hennes läkemedel (smärta? högt blodtryck? lågt blodtryck? förstoppning? Med mera).

– Att möjlighet till dagvård för demensjuka erbjuds din moster, med målsättning att bland annat ersätta sömntabletten med aktiv, trivsam daglig samvaro med andra människor, och dagliga promenader i ljus och luft.

– Att Citalopram 20 mg  följs upp! Effekten kommer tidigast efter 2-3 veckor, vanligen några veckor senare. (biverkningar? dosökning?). 

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Jag är missnöjd med mitt yrkesval”

Fråga: Det känns som att jag aldrig blir nöjd. Och det känns som att de som står mig nära känner så också.

Jag bor tillsammans med min sambo och våra två små barn. Efter sju års hattande hit och dit har jag äntligen fått ett jobb. Efter gymnasiet var min dröm att kunna försörja mig själv och få ett bra liv. Eftersom min barndom har varit väldigt fattig, utan hela kläder, semestrar och de senaste leksakerna som alla andra fick samt att jag fått utstå mobbning för detta, så har jag hela tiden varit inriktad på att någon gång få lov att tjäna pengar.

Jag hoppade på en yrkesspecifik utbildning som jag trodde att jag skulle tjäna pengar på. Pengar var det enda jag tänkte på när jag valde utbildningen. Nu har jag efter flera års svårigheter att komma in på arbetsmarknaden alls (mycket på grund av min dåliga självkänsla) fått jobb. Jag vantrivs fruktansvärt, både med arbetsuppgifter, arbetstider och själva arbetsplatsen. Pengarna uteblir vilket är den största besvikelsen.

Jag och min sambo hankar oss fram, nu har vi ju två barn att tänka på också. Jag undrar hur jag ska gå vidare. Det känns som att jag inte passar in någonstans, var jag än kommer är jag missnöjd och olycklig. Jag undrar om det är något fel på mig, jag känner mig inte som alla andra. Mina tankar har gått till någon (kanske lindrigare) form av autism eller Aspergers. Jag kan inte utbilda mig till något annat, det tillåter inte ekonomin.

Jag kan inte söka ett annat jobb inom mitt yrke för det är ju samma arbetsuppgifter. Jag är dessutom väldigt osäker på om min chef kommer att vilja behålla mig, det går inte att prata med honom. Vad ska jag göra? Jag har varit mer eller mindre deprimerad sen jag föddes, känns det som. Mitt liv är en enda röra och jag orkar snart inte mer. Snälla hjälp.  

Svar: Ibland kommer man till en punkt i livet då man måste omvärdera sina tidigare beslut och ändra inriktning. Du tog ett beslut tidigare i ditt liv att satsa på ett yrke som skulle ge dig bra inkomster men nu vantrivs du med det yrket och vet inte hur du ska gå vidare.

Det finns ingenting fel i att vilja tjäna pengar på sitt arbete, problemet förefaller vara att du bortsåg från dina andra behov som till exempel att trivas med det yrke du valde. Du tog förstås då det beslut du ansåg var bäst för dig. Min tolkning av det du skriver är att du ångrar dig och skulle vilja ändra inriktning samtidigt som du känner dig låst i situationen.

Om min tolkning inte stämmer, skriv gärna vilka tankar du själv får om hur det egentligen är för dig.

Jag kommer att föreslå dig en övning som förhoppningsvis kan hjälpa dig att hitta en väg ut.

1) Börja med att skriva ner vilka sorts arbeten som skulle kännas meningsfulla för dig. Skriv allt som faller i dig in. Censurera dig inte.

2) Gå igenom din lista. Med vilka sorts arbete skulle du trivas med samtidigt som du skulle kunna tjäna rimligt med pengar i dessa arbeten? Välj två till tre alternativ.

3) Vad skulle du kunna göra på kort och lång sikt för att komma närmare något av dessa arbeten?

4) Avsätt minst 10 minuter per dag för att göra något som leder dig lite närmare ditt mål. Du kan göra precis vad du vill, enda villkoret är att det ska vara i riktning till något av de arbeten du vill ha. Några förslag: leta efter information på nätet, lyssna eller se på program som har att göra med det arbete du önskar dig, ta reda på om det finns distanskurser på nätet där du inte behöver betala något, chatta med personer som redan är i den branschen, fråga vänner och bekanta om de känner någon som kan erbjuda dig ännu mer information och så vidare.

Om du gör den här övningen kan det ge dig kraft att fortsätta kämpa för att nå det liv du vill få på sikt. Samtidigt som du ska göra din bästa för att nå ditt du vill bör du lära dig att acceptera det du inte kan förändra just nu. Det handlar nog om att du ska hitta en balans mellan förändring och acceptans, det du kan och inte kan påverka just nu. Det är en svår balansgång.

För att hjälpa dig själv ytterligare är det också viktigt just nu att du hittar något utanför jobbet som ger dig livslust och kraft att gå vidare till du uppnår ditt mål. Notera samtidigt de framsteg du gör som för dig närmare ditt mål

Lycka till och varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

Tänk på att det kan alltid bli värre. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Tänk på de som INTE har nåt jobb, eller se som inte KAN få barn, eller de som är singel och aldrig haft nåt förhållande ? ... Om du radar upp de positiva sakerna i ditt liv ska du se att du inte har det så dåligt som du tror. En del människor behöver kanske vakna upp lite grann och känna efter vad som är värt något i livet.

Liza, 09:56, 9 mars 2009. Anmäl

Som många har påpekat: dåligt svar från psykologen. I bästa fall kan det kallas symptombehandling. <br/>Att lära sig hantera tristess är en sak som kan hjälpa, och som en del har skrivit om. <br/>Att utreda huruvida det ligger någon autism eller annat bakom, är också viktigt. <br/>Att "ta ansvar och göra något åt sitt liv" som Göran skriver, är inget bra tips, om man inte är ute efter att pådyvla skuldkänslor också. <br/>Problemet vid asperger kan (bl.a.) vara just en oförmåga att ta tag i saker, eller kunna bedöma situationer långsiktigt. <br/>Ja jösses, man häpnar av den typen av kommentarer (ta dig i kragen-sorten). <br/>Om grunden till problemen är asperger eller något liknande, så är det där man måste börja. När man vet hur man fungerar, så får man planera efter detta, så att man arbetar MED sig själv och inte MOT.

Markatt, 18:53, 28 februari 2009. Anmäl

"http://" låg ju inte kvar i fältet för länk när man fyllde i resten av adressen.

Truls (Webbsida), 18:37, 28 februari 2009. Anmäl

När det gäller asperger ser jag att de gamla anhörigorganisationerna är nämnda i kommentarer. Den nya verkliga brukarföreningen som är bildad av aspergare kan behöva pr också för jämviktens skull, Organiserade Aspergare heter de!

Truls (Webbsida), 18:34, 28 februari 2009. Anmäl

Angående vikten av att få en diagnos och rätt behandling: <br/>Jag rekommenderar så starkt att frågeställaren försöker få till en neuropsykiatriska utredning eftersom jag av erfarenhet vet att detta kan vara till stor hjälp. Att frågeställaren beskriver att han/hon haft dessa problem hela sitt liv gör att jag inte går in med tips om hur situationen kan avhjälpas akut. Den situation frågeställaren beskriver verkar vara vardag för honom/henne och det han/hon behöver är en annan typ av hjälp än någon som hamnat på fel jobb tillfälligtvis och behöver tips hur han/hon ska komma vidare.

Caroline (Webbsida), 20:25, 23 februari 2009. Anmäl

Jag tycker att du som leg psykolog och leg psykoterapeut skulle kunna ge den frågande ett mycket mer professionellt svar. Det du gör här är ju endast en lustig övning och ingen konkret hjälp i den frågandes situation. Du borde vara så professionell att du hänvisar den frågande till en studie- och yrkesvägledare som är den yrkesgrupp som har den efterfrågade kompetetensen i det här fallet. Sluta kvacka!

Zeke, 22:37, 22 februari 2009. Anmäl

Jag vill bara säga till brevskrivaren att hon inte är ensam om detta. Jag känner till viss del igen mig i det hopplösa med att ha valt "Fel" utbildning; att inte välja utifrån intressen, utan vad som uppfattas som "fint". Å andra sidan vet jag inte vilken utbildning som hade passat mig, jag vet inte vad jag vill. Men måste ju tjäna ihop till sitt uppehälle, man har ju inget val. Det är ytterst få förunnat att ha ett jobb som är roligt varje dag. <br/>Har själv vantrivts mycket på jobbet. Men kom ihåg att det alltid är påfrestande att vara ny på jobbet. Efter ett tag när man blir bättre på uppgifterna, och lärt känna arbetskamraterna lite bättre, känns det faktiskt lite roligare. Det lönar sig alltid att försöka göra ett bra jobb. Så småningom kommer nog även du få löneförhöjning. Med ett tråkigt jobb får man satsa på att göra något roligt på fritiden och umgås med människor som vill en gott.

Hanna, 20:03, 22 februari 2009. Anmäl

Jag blir så trött på all prat om diagnoser. Vad skulle hon vinna på att få en diagnos? Hon måste ta ansvar för sina tidigare felaktiga beslut och göra något åt sitt liv istället! Göran

Göran, 19:54, 21 februari 2009. Anmäl

Hej igen, jag skulle även vilja tillägga att frågeställarens beskrivning inte utesluter att denne skulle kunna ha ADHD eller ADD. Dessa problem kan då ofta framgångsrikt behandlas med medicin så att många av symptomen minskar och känns mycket lättare att hantera. Lycka till!

caroline (Webbsida), 12:20, 21 februari 2009. Anmäl

Hej, frågeställaren beskriver att denne mått psykiskt dåligt under större delen av sitt liv och att hon själv funderar på om hon har Aspergers syndrom. För att komma vidare kan det vara tillhjälp att få denna fundering belyst och besvarad. Ofta beskrivs att det är lång kö för neuropsykiatriskutredning, och det kan det verkligen också vara. Men det är också så att det kan gå relativt fort om man väl tar steget och ber om hjälp och utredning. I Stockholm finns t.ex. cereb (www.cereb.se) som gör utredningar genom patientgarantin om den vanliga psykiatrin inte kunnat erbjuda utredning inom rimlig tid. Så mitt råd är att 1) ta steget att kontakta psykiatrin och be specifikt om en neuropsykiatrisk utredning och 2) Om det drar ut på tiden kontakta patientgarantin i ditt landsting.

caroline (Webbsida), 12:14, 21 februari 2009. Anmäl

”Jag har aldrig upplevt passion”

Fråga: Vad är egentligen attraktion och passion för något? Träffade min man som väldigt ung och vi har nu varit tillsammans i 25 år. Det jag sökte då var trygghet, som jag fann hos honom, men att jag någon gång kände mig matt i benen när jag såg honom upplevde jag aldrig. Visst fanns det stunder då jag funderade på att bryta upp. Och på semesterresor träffade jag män som jag kände mig pirrig av. Men det blev aldrig något mer med dem. Sedan fick vi barn och har levt ett familjeliv, lugnt o tryggt. Han ställer alltid upp för mig och peppar mig. Men…räcker detta??

Läser sajter där kvinnor avslutar förhållanden för att det inte finns någon attraktion och passion kvar. Men hur länge kan det finnas sådant i ett förhållande? Jag har inte upplevt någon passion men tycker ändå att vi har ett bra sexliv – å andra sidan vet jag ju inte om något annat. Har fått en manlig kollega som det pirrar av – han är också gift och har barn – när jag ser honom och vi pratar. Men… nu kommer det ju aldrig att bli något mer mellan oss.

Jag kan ju ändå inte skilja mig från min man för att det pirrar av en annan man? Missar man något i livet om man inte upplevt/upplever passion?

Vilsen

Svar: Hej Vilsen.

Du läser om kvinnor som avslutar förhållanden för att det inte finns någon attraktion och passion kvar och undrar hur länge det kan finnas sådant i ett förhållande. Det kan jag inte svara på (om någon vet mejla mig!). Men när du skriver att du och din man har ett bra sexliv, så inbillar jag mig att du om inte känner passion så i alla fall känner du attraktion för honom. Är det möjligt att ha ett bra sexliv med någon man inte är attraherad av? (Jag tänker att man delvis kan definiera graden av attraktion utifrån den upplevda kvalitén på sexlivet).

Passion skulle jag beskriva som den där tvingande attraktionen gentemot en annan människa som nästan slår ut det rationella tänkandet och det fria valet, när man obönhörligen dras till den andre oavsett konsekvenser; en sorts kärlekens dårtripp. Passion bygger ofta på lika delar ovisshet och nyhetens behag och är inte direkt ett tillstånd att leva i över tid. Det är också slitsamt och tröttande att vara så uppslukad av, fokuserad på och totalt utlämnad åt en annan människa. Passion är nog svårt att leta sig fram till. Den bara infinner sig eller uppstår vid ett visst unikt tillfälle mellan två unika personer under en kortare eller längre period. Sedan kommer obevekligen den tid då man åter landar i sin vardag och ska försöka göra något trivsamt av en måndagsmorgon.

Att sätta det som är bra på spel för något inbillat fantastiskt eller extatiskt, kan vara vanskligt. Det är en annan sak om man lever i otillfredsställelse och tristess; alltså att söka sig bort från något dåligt mot något förhoppningsvis bättre.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Det man sällan får veta av dem som brutit upp för passion är om de 5 år senare fortfarande är passionerade över nyförvärdet eller om det visade sig vara hopplöst att leva vardagsliv i passion. Känner till två fall där det ej fungerade och kvinnorna ångrade sig! Om Vilsens vardagsliv är omöjligt med malande sysslor, ingen-liten fördelning med maken, osynliggörande, förlöjligande, sned ekonomi osv. finns skäl att bryta upp oavsett passion. Om det är en bra man är det lättare att finna passionen mellan er än att försöka hitta en ny partner. Om du är otrogen med kollegan hur kommer du att känna då - det finns ju ingen garanti att han vill bryta upp. Hur skulle du känna om din man var otrogen med någon annan?

Äldre, 19:29, 19 februari 2009. Anmäl

sen kanske man ska ta hänsyn till andras känslor också. även om det inte "pirrar" så mycket i äktenskapet, låter det ju som det finns äkta kärlek där ändå, från båda håll. är det då värt att riskera den smärta man sannolikt kommer orsaka sin partner genom otrohet eller att bryta upp, för något som kanske dessutom bara blir helt kortvarigt? kärlek, till skillnad från passioner, kräver vissa kompromisser. men är värd det.

lycos, 01:32, 19 februari 2009. Anmäl

Hej Vilsen! <br/>Jag tycker att du ska följa pirret, se till träffa din kollega alltmer. Det är inte farligt att bli förälskad i någon annan än sin partner. Det är ju bara härligt. Troligtvis är ni båda ju inte beredda att ge upp era nuvarande livssituationer och fullständigt kasta er i famnen på varandra, med allt vad det innebär med förändringar i vardagen och umgängen. Det innebär att det ju är bara en väldigt skön människa som du träffat, som slagit an en ny sträng i dig. Var glad över det och njut av att känna blodet forsa i dina ådror! <br/>Det som är jobbigt är att ljuga och spela ett dubbelspel, därför att det skapar så mycket spänningar och rädsla. Antar att vissa faktiskt njuter av den spänningen och rädslan så att det är en drivkraft att vara otrogen men det bygger ju ingen uppriktig lycka.

Asimov, 19:34, 18 februari 2009. Anmäl

Tycker inte man ska blanda ihop sex med attraktion eller passion. Vi som människor har ändå ett visst behov och sitter man i hennes sits o blir kåt så är kanske inte otrohet är det första utan då går man till sin sambo. <br/>I mina ögon är det bara att bryta upp, finns ingen anledning att stanna, för det är ändå dit det kommer att leda. Egen erfarenhet.

Henrik, 12:09, 18 februari 2009. Anmäl

Det som kallas här passion brukar jag kalla för förälskelse. Passion är (för mig)en gåva av att kunna engagera sig i det man håller på och för det krävs intresse, tid och vilja. "Vilsen" - se på din man och försök söka upp i hans ansikte det som tilltalar dig i de fina stunder... Se hans leende och tänkt att detta är det vackraste leendet i världen för att det är riktat till dig. Du förlorar inget. Slumpen avgör oftast vilken partner är vi ihop med men det är vi som ansvarar för hur vi har det. Och du har valt ingen dålig man. Om du inte har upplevt någon passion kan betyda att du inte sökte den inom dig. Passion ska man leta sig fram till! Anders tycker annorlunda och vet bättre än jag men hans slutsats att du bör uppskatta vad du har delar jag med honom.

Elisabeth, 16:51, 17 februari 2009. Anmäl

Mycket intressant fråga. Hur stor del av en relation och av kärleken ska finnas där från början? Jag ser kärleken som något man också bygger upp över tid: man lär känna varandra allt mer, litar på och anförtror sig åt varandra alltmer, och lär sig därför älska varandra alltmer. Om man, som jag, menar med kärlek att bejaka den andre personen, säga ja till hela honom/henne, vilja hans/hennes lycka. Och på samma sätt ge sig själv till den andre. En stor del av kärleken blir då en slags beslutsamhet, en vilja och en nyfikenhet. Vad är den allt djupare kunskapen och kännedomen om varandra värd i jämförelse med känslosvall? I Sverige har det blivit ett väldigt fokus på att det ska kännas så fantastiskt hela tiden, annars är det fel. Men jag tror att det leder till kortsiktigt agerande. <br/>För övrigt tycker jag att det är förhastat att säga att "Vilsen" har gjort ett misstag utan att veta mer.

Emmalita, 14:22, 17 februari 2009. Anmäl

Det omtalade pirret är inte mycket att hänga i julgranen om man ser det ur ett längre perspektiv. Pirr i magen får man varje gång en oerhört attraktiv kvinna visar intresse för en. Det är någon spänning i kombination med kåthet. <br/>Tillbaka till "Vilsen". Hon tycks ha gjort ett av de största misstag man kan göra. Hon har träffat första bästa, ryckt på axlarna och valt att bli ihop med personen "bara för att". Ganska snabbt insåg hon att det antagligen inte är rätt, men visste inte bättre eftersom det var första. Hon hade stunder då hon tänkte göra slut, men lät det ändå slentrianmässigt fortsätta. Efter några år tänkte hon säkerligen: "Äsch, nu har det ju gått fem år, och det är ju inte dåligt, så varför göra slut? Jag kanske bara blir ensam!". Efter tio år: "Nu har det gått tio år, det vore slöseri med så många år om jag gör slut nu, och det är ju inte dåligt, sexet är bra och så, och han är en snäll människa". Och nu har det gått 25 år.

NoelK, 08:47, 17 februari 2009. Anmäl