Vad har jag gjort för att förtjäna en så grym mamma?

Fråga: Jag är en kvinna som är inflyttad till Sverige från USA, mina föräldrar bor kvar i USA.

Inom en månad får jag mitt första (levande) barn med min älskade man. Det har varit en svår väg hit, i bakgrunden ingår att vårt första barn dog efter en för tidig födelse. Dessvärre blev vi väldigt illa behandlade av personalen på sjukhuset när vårt barn föddes, så dåligt att berörda chefer på sjukhuset kallade behandlingen för ”tortyr” när de blev belysta om vad som hade hänt oss. Jag kommer alltså alltid att ha ett ärr i psyket vad gäller graviditet, barn, och en känsla av att jag av någon anledning ”inte dög” eller ”inte är förtjänt” av att få barn.

Mitt förhållande med min mamma har varit bråkigt och trasigt nästan ända sedan jag lärde mig gå, och det har bara blivit värre de senaste åren. Droppen kom för några år sedan, när jag skulle föda barn och bli mamma. Innan vi blev med barn skämtade hon med vänner och släkt om hur det skulle vara om jag blev gravid, och skämten gick ut på att det skulle vara en ”löjlig katastrof”. Efter att jag hörde henne berätta detta ”skämt” flera gånger i min närvaro frågade jag vad som skulle vara så hemskt med att jag skulle få barn – jag var äldre än vad hon var när min syster föddes, jag hade varit ihop med min man i fem år redan då, jag är högutbildad, jobbar heltid, välbetald, äger eget hus, använder inte droger, dricker inte alkohol, etcetera. Hennes svar var att skratta, himla med ögonen, och säga att jag inte var ”mamma-typen”.

När jag blev gravid första gången funderade jag i flera veckor över hur jag skulle berätta det för mina föräldrar för att minska risken att hon sa något som skulle såra mig. Jag tänkte till exempel att det var viktigt att säga ”vi ska få barn” och inte ”jag är gravid” för då kunde hon kanske ställa en dum fråga om om det var ett misstag eller om jag tänkte behålla barnet etcetera.

Hennes reaktion var ganska likgiltigt: ”ja, det visste vi.” Hon sa inte grattis eller att hon var glad för oss, eller glad för att hon skulle få sitt första barnbarn från sitt enda levande barn (min syster dog under tonåren). Att hon redan visste berodde på, tro det eller ej, att min pappa hade gått igenom soporna efter vi varit på besök hos dem och hittat några prislappar från mammakläder som jag hade köpt. Jag blev irriterad över att hon inte verkade bry sig och att hon inte ens låtsades om att inte veta, jag fick inte ens nöjet att överraska. Jag kan inte säga att jag var förvånad över hennes kalla reaktion, men det gjorde ändå ont.

Den graviditeten slutade som den gjorde, med ett dött barn och att jag blev så skadad av hur vi blev bemötta på sjukhuset att jag fick panikångestattacker när jag träffade främlingar eller när jag var på jobbet.

Jag kämpade hårt med tankar om varför just jag drabbades av allt det här, ”varför blir jag måltavla för både naturen och oproffsiga sjuksköterskor?”. Jag jobbade hårt för att hålla tanken borta på att jag inte dög, att det inte var menat att jag skulle få ha något normalt och positivt och bra.

Jag kämpade fortfarande med dessa tankar när jag hade turen att bli gravid igen två månader senare. Men efter en tid började jag blöda och få samma symptom som under hela förra graviditeten.

Jag berättade för min mamma att jag var gravid igen, men att det såg ut att gå samma väg som förra gången. Hon frågade om det var okej att be hennes ”prayer group” att be för mig – hon var inte säker på om jag skulle tycka det var okej då jag är bestämd ateist. Jag sa såklart att det var helt okej för henne att göra så om hon ville.

Så mamma skickade epost till sin prayer group, som hon även såg till att jag fick. Där förklarde hon att jag var gravid igen men att det såg skakigt ut, och skulle de kunna be för mig och barnet? Hon fortsatte, om jag översätter: ”Men tyvärr vet jag att Jesus kommer att fortsätta neka henne ett barn ända tills hon accepterar honom och hans kärlek.” Jag begriper inte att en kvinna som också har förlorat ett barn hade så dåligt insikt och att hon kunde antyda på detta sätt att jag inte var tillräckligt god för att få vara mamma. Hon ringde mig strax efter att jag läst mejlet och sa ”Jag skickade dig ett mejl av misstag; ta bort det utan att läsa det, det var inte menat för dig.” Jag var fortfarande så chockad av läsningen att jag inte visste vad jag skulle säga och gick med på hennes antagande att jag inte hade läst mejlet än.

Sedan dess har det gått sex månader, och precis som efter alla andra händelser så har jag haft många nätter där jag bara ligger och gråter och tänker på hur hon kan vara så grym mot mig. Jag tror inte jag har någon kärlek eller respekt för henne, men ändå kan man inte låta bli att undra hur en mamma kan vara så mot sitt eget och enda barn. Vad kan jag ha gjort för att förtjäna en sådan mamma?

Hon har dessvärre visat att hon förväntar sig att hon får vara delaktig i graviditeten, nu när faran har visat sig äntligen vara över, och hon använder skuldspel och fraser som börjar på ”det är vårt barnbarn, jag har rätt till…” eller ”det är så svårt för oss att vara så långt borta…”när hon pratar om hur jag borde skicka bilder på min stora mage eller säga vad vi har valt för namn, eller föreslår att vi ska planera en resa dit strax efter barnet är fött… Min reaktion har varit att försöka att inte gå med på något som jag inte vill gå med på – hon får inga bilder när jag vet att hon bara kommer att säga elaka saker om min kropp – som alltid, hon får inte veta namnen vi har valt, det blir absolut ingen resa dit då det inte är en ansträngning vi vill göra för deras skull. Jag har försökt att säga nej utan att ställa till med bråk. Min tanke har varit att ge henne så mycket jag kan utan att ge mer än jag vill.

Men häromdagen fick jag nog. Då kom en tredje förfrågan/krav om en bild på min gravida mage och därefter en vägran från hennes sida att respektera att jag inte vill bli fotad. Jag blev kallad för självisk och fick höra återigen att det var deras barnbarn och de är så långt borta och får inte delta etcetera… och att barnet kommer att vara arg på mig i framtiden när det får veta att jag inte brydde mig om att ta bilder under graviditeten.

Jag sa rakt ut att jag hade fått nog av detta hyckleri, att prata om hur Jesus skulle döda mitt barn och antyda att det vore helt fel om jag fick bli mamma, och sedan komma med krav och önskningar och en förväntan att bli insläppd i vår glädje och förtvivlan och oro och för vårt barns liv. Jag sa att, efter allt som har hänt, så vill jag åtminstone ha en liten chans till att förlossningen och att den första tiden blir till ett något så glatt minne, och att jag blir sårad och arg nästan varje gång hon kontaktar mig och att jag hädanefter inte kommer att läsa hennes mejl eller besvara hennes telefonsamtal.

Min terepeut har för länge sedan sagt att jag borde skära ner på kontakten med mamma. Men det har varit så svårt. Nu har jag fruktansvärda skuldkänslor. Jag kanske inte älskar henne eller respekterar henne efter allt som har hänt de senaste 30 åren, men hon är ju människa.

Att vara hemmafru och mamma var hennes högsta önskan, hon har själv haft ett barn som dött, hon har längtat efter barnbarn (även om hon verkar tro att de blir förstört av att ha mig som mamma) och har sörjt för att jag är 800 mil bort. Jag vet att det jag sagt måste ha sårat henne enormt. Så nu sitter jag och är helt förtvivlad och grubblar över hur hon har reagerat på det jag har sagt. Så egentligen får jag ingen sinnesro av att jag har stängt av henne, i stället mår jag jättedåligt för första
gången på länge. Jag känner att jag gjorde rätt, men samtidigt kan jag inte förlåta mig själv för att ha skjutit en annan människa i hennes tydligen mest sårbara punkt.

Det är inte rättvist mot mig eller mitt barn att fortsätta med detta giftiga förhållande. Jag önskar att min mamma på något sätt skulle kunna ha en uppenbarelse som leder till att hon hjärtligt och på riktigt ångrar sig – inte bara ångrar det hon har sagt – utan ångrar att hon helt enkelt har behandlat mig som en oduglig människa. Då skulle min mamma och mina barn inte bli nekade ett mormor-barnbarn-förhållande. Men jag antar att det är alldeles för mycket fantasi i den önskan.

Anonym

Svar: Hej. Trots att du inte är troende tycks du ha införlivat en religiös föreställningsvärld som består av skuld, straff, förlåtelse och av uppenbarelser som leder till ånger och så vidare. Just temat kring skulden är ett tungt arv inom kristenheten som förs vidare från generation till generation.

Du kan nog med stor säkerhet utgå från att din mamma inte kommer få någon form av uppenbarelse som leder till att hon hjärtligt och på riktigt ångrar att hon behandlat dig som en oduglig människa de senaste 30 åren.

Vad du behöver göra är att frigöra dig både från din mamma och från det kristna skuldtänkande som du bokstavligt talat fått med modersmjölken.

Du skriver att du inte kan förlåta dig själv för att ha skjutit en människa i hennes mest sårbara punkt. Vad menar du med det? Det du gjort är, vad jag kan utläsa, att du har satt en gräns för hennes kränkningar. Om hon blir sårad av att du sent omsider sätter denna gräns, är det faktiskt inte ditt problem.

Oavsett hur hon reagerar behöver du distansera dig från henne känslomässigt och mentalt. Hon kommer säkert spela ut hela registret av lidande och försöka styra dig dit hon vill. Detta kan hon uppenbarligen göra trots att ni efter vad jag förstår inte har kontakt i nuläget. Det säger något om kraften i hennes inflytande över dig. Att hon befinner sig 800 mil bort underlättar nog på många sätt, men det räcker inte. Det är inte ens det viktiga.

Hon har en otäckt stor makt över dig och ditt välbefinnande i dag. Du behöver lära dig att stålsätta dig mot de skuldkänslor hon väcker; samt sluta inta hennes perspektiv och istället utgå från dig själv. Din utgångspunkt i livet måste vara du, inte din mamma.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (46)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 46

Jag förstår dig precis, för den båten jag sitter i är kusligt likt din. Det är svårt att förlika sig med att ens egen mamma är så otroligt elak mot en. Sedan jag fick barn själv upplever jag dessutom att jag blir än mer ledsen eftersom jag med eget mammaperspektiv verkligen inser hur överj-lig hon var mot mig som barn och hur utsatt jag var. Längtar mest efter att hon ska dö för då kommer jag få ett lugn i själen och slipper lägga så mycket av min energi på att må dåligt pga henne. Jag önskar jag var lika stark så att jag kunde bryta med min mamma. Lycka till med bebisen! Jag tycker du är superduktigt!

Stor, 19:57, 23 april 2009. Anmäl

Mer eller mindre jobbiga morsor får alla stå ut med...Är farsan dessutom ett mähä kan det bli riktigt illa! Och ännu värre med ett mähä till svärson...Lycka till!

fri, 11:16, 22 april 2009. Anmäl

Grattis till att du lyckats skapa en god, nära relation till din man, det brukar vara svårt för oss med trassliga föräldrarelationer. Grattis till att du har en terapeut. Och megaGrattis! till babyn! Jag tror det är bra att sluta fundera i banorna "vad har jag gjort för att förtjäna..." Ingenting!! Har du gjort. Din mamma för över sina familjemönster på dig, förmodligen pga att hon har blivit liknande behandlad men inte tagit itu med det. Hon förmår inte bättre, men det har ingenting med dig att göra! Jag vill tipsa dig om en bok "samtal med gud" av Neale Donald Walsch. Jag tycker den inger hopp om att vi kan välja att tro på en kärleksfull högre makt/universum, som inte bestraffar och skuldbelägger. Lägg mamma på hyllan, du har inte ansvar för att hon ska må bra, (vilket hon bara verkar göra när hon får trycka till dig eller någon annan?) och njut av din egen nya familj! Lycka till!

Johanna, 15:48, 20 april 2009. Anmäl

Hej. Jag vill bara börja med att säga att jag är ledsen för var du har fått gå igenom... Det gör ont i mig av att bara läsa, och det är hemskt att höra hur en mamma kan göra så mot sitt barn. Men samtidigt förstår jag att du får skuldkänslor, jag är expert på det där med att få skuldkänslor, och som du säger, hon är trots allt också "bara människa". Det gör mig glad att du tänker på henne och hennes välmående, trots att hon har handlat fruktansvärt fel, det visar att du är en väldigt god person och kommer bli en toppenbra mamma! Så låt ingen få dig att tro något annat! Försök att jobba med dina skuldkänslor, med det är viktigt att du accepterar att du har dem tills vidare. Tänk att det faktiskt är någonting som visar att du inte är som din mamma. Låt henne inte styra ditt liv genom dina känslor. Lycka till med förlossningen, eller bebisen kanske redan har kommit? STORT GRATTIS i så fall!

17åringen, 18:25, 12 april 2009. Anmäl

Bästa anonyma amerikanska, <br/>Jag blir så rörd av att läsa din berättelse och även många av svaren nedan. Jag instämmer till fullo i det som många skrivit, nämligen att en mamma som behandlar sitt barn på det sätt din mamma behandlat dig har förbrukat sin roll som förälder och allt som hör därtill. Jag tycker du är otroligt stark som tar ställning och separerar dig från henne och även att du orkar dela med dig av historien i syfte att få hjälp. Detta ses ofta som ett svaghetstecken men är raka motsatsen. <br/>Hoppas förlossningen går bra och att du får leva lycklig med din familj! Allt gott

Griff, 13:47, 9 april 2009. Anmäl

Jag blir, liksom Ankan här under, lite förbryllad av att du inte skriver något om din man och hans familj. Har han eller du någon tidigare koppling till Sverige? Har ni släkt här som ni kan börja umgås med i stället? Din mor har ju uppenbarligen (kanske omedvetet) som huvudmål att suga all must ur dig för att behålla sig som någon sorts docka i finsoffan. Bryt nu! Om några år kanske det går att ta kontakt igen, om hon inser att det då sker helt på dina villkor.

Carl, 12:12, 6 april 2009. Anmäl

Lycka till med barnet och den nya familjen! Du nämner ingenting om din make men jag hoppas att han står vid din sida! Kram Ankan

Ankan, 22:09, 5 april 2009. Anmäl

Jag vill tipsa om en bra bok :" Vardagens Osynliga våld". M.F. Hirigoyen. Den är otroligt bra o beskriver människor som behöver makt över andra och projicerar mkt. Har liknande relation av och till till min egen mamma. det ligger hos DEM och inte hos dej själv. men man mår väligt dåligt av det och man förstår inte vad som händer i diskussioner och situationer. Efter att ha läst nämnda bok förstår jag iaf mer och inser att det är nog min mamma som har ett sjukt beteende. önskar dej allt gott! Karin

Karin, 14:31, 5 april 2009. Anmäl

Hej Anonym, jag läste just ditt så öppna och känslofyllda brev och jag önskar så innerligt att du har fått din bebis och att allt gick väl. Och jag önskar dig en fridfylld brytning med den kvinna som inte klarar av att vara din mamma. Och jag önskar dig en varm kärlek med din nya och älskande familj: din man, ditt barn dina svärföräldrar och vänner. För mig kom försoningen med min mamma i mitt hjärta den dag jag accepterade hennes personlighet. Och sen bröt jag och nu är jag lycklig. Hon är en kvinna i mitt liv, mitt förflutna, men min mamma, nej, aldrig igen! Låt inte ditt barn eller dig själv utsättas för hennes giftiga omvärld igen. Livet är nu såhär. Omvandla dina tankar så att de följer verkligheten. Ta emot hjälp, men glöm inte, att du är en vacker, hel och fantastisk kvinna, värd att älskas och att få älska. <br/>Allt gott i livet//jessica

Jessica, 03:17, 5 april 2009. Anmäl

Hej. <br/>Jag skulle vilja tacka dig för att du så modigt tog upp det här halvt-om-halvt "otillåtna" ämnet. Tack, snälla du. <br/>Styrkan du visar genom att beskriva din hemska, utsatta situation hjälper mig (och bevisligen många andra) att möta och kritiskt våga granska våra egna föräldrarelationer. <br/>Jag är 40 år fyllda och jag kämpar fortfarande med spåren av psykisk och fysisk misshandel under min uppväxt. Jag längtar efter ro inom mig. Min högsta önskan är att få leva i frid med mig själv. <br/>Jag önskar dig allt gott! <br/>Och tro inte för en sekund att vi ser dig som något annat än en av oss. Ja, du är från Amerika. Men du visar tydligt på hur lite vi skiljer oss åt som folk/individer. <br/>Du har verkligen en plats här hos oss. Du vågar att ta upp det här ämnet på ett mycket starkt sätt. <br/>Jag behövde aldrig välja bort min föräldrarelation. Det gjorde mina föräldrar åt mig. Jag var ett oönskat adoptivbarn som aldrig dög. <br/>Lycka till i livet, "anonym". <br/>Och lycka till alla ni andra som ha

Ulrika Claesson (Webbsida), 00:43, 5 april 2009. Anmäl

Hur säker är diagnosen bipolär sjukdom typ 2?

Fråga: Jag undrar hur ”säker” diagnosen bipolär sjukdom typ 2 (tidigare manodepressivitet, reds. anm.) är i relation till likartade symptomkomplex som till exempel borderline eller en känslig personlighet med otryggt anknytningsmönster – som kanske reagerar lite starkare än många på livets påfrestningar?

Jag har en 28-årig släkting som fått diagnosen bipolär 2. Jag blev mycket förvånad då personen är mycket välfungerande objektivt sett. Hur säkra är ni psykiatrer på differentialdiagnoser som också kan påverka stämningsläget som livsstilsfaktorer, sköldkörtelproblem eller en ickestödjande familj?

Är en diagnos på en kronisk sjukdom en verklig ”lösning” för unga människor som objektivt är välfungerande inom livets alla områden såsom arbete, studier och relationer? Varför får personer med subjektiva upplevelser av svängande humör, inte hjälp med till exempel DBT, mentaliseringsträning, mindfulness? Läkare skriver hellre ut tunga mediciner som Lamotrigin. Medicinen ger i det akutella fallet svåra biverkningar som migrän och kräkningar och ännu fler humörsväningar.

Undrande

Svar: Hej Undrande. Du nämner att din släkting är ”mycket välfungerande objektivt sätt”. Typiskt för en bipolär sjukdom är att sjukdomsepisoderna (depression eller mani / hypomani) är begränsade i tiden och i övrigt kan personen vara välfungerande, ibland i många år mellan sjukdomsperioderna. När det gäller en släkting som man inte träffar dagligen och har ingående kännedom om så kan det vara så att man helt enkelt inte har hela bilden, det vill säga inte känner till de sjukdomsepisoder som varit.

För att man överhuvudtaget ska kunna sätta en psykiatrisk diagnos så ska det vara tydligt att det finns en funktionsnedsättning och/eller ett klart lidande. Man ställer alltså INTE en diagnos på någon som är ”objektivt välfungerande”.

En diagnos kan förstås tas emot med blandade känslor, det kan vara svårt att acceptera att man har en psykisk sjukdom men i många fall, kanske de flesta, överväger ändå lättnaden att få ett namn på och en förklaring till varför livet inte fungerar som man vill. Vidare är diagnosen en nödvändig förutsättning för att kunna ge en korrekt och riktad behandling. Detta är särskilt viktigt vid bipolär sjukdom där utebliven eller felaktig behandling kan få mycket allvarliga konsekvenser.

Sköldkörtelproblem kan mycket riktigt ”imitera” symtom på psykisk sjukdom. Underfunktion kan ge en depressiv bild och överfunktion kan se ut som ett ångesttillstånd. Provtagning för att utesluta detta ska ingå i utredningen.

Vad gäller läkemedelsbehandling så kan jag bara upprepa att en korrekt diagnos är en förutsättning för en korrekt behandling. Lamotrigin och andra så kallade stämningsstabiliserande mediciner är helt riktig och vetenskapligt grundad behandling vid bipolära tillstånd.

Alla verksamma mediciner kan också ha biverkningar och om detta är ett problem så måste man ta upp det med sin behandlare. Som patient har man den svåra uppgiften att med sin behandlare som konsult väga vinsten med behandlingen mot eventuella biverkningar.

Bristande stöd från familjen, personlighetsfaktorer, händelser under uppväxten kan utgöra en negativ påverkan men kan inte ensamma förklara uppkomsten av bipolär sjukdom som är ett av de psykiatriska tillstånd där biologiska/genetiska orsaker kanske är allra tydligast.

Dialektisk Beteendeterapi (DBT) och mentaliseringsträning kan vara aktuellt som behandling vid borderline /emotionellt instabil personlighetsstörning, men är otillräckligt vid bipolär sjukdom. Mindfullness/medveten närvaro, med rötter i zen-buddistisk meditation, kan utgöra ett värdefullt komplement vid behandling av olika sjukdomstillstånd men kan knappast ses som en behandling vid bipolär sjukdom.

Vad gäller din fråga om hur säker man kan vara på diagnosen bipolär sjukdom i förhållande till borderline /emotionell personlighetsstörning så är det otvivelaktigt så att feldiagnostik kan förekomma i fall där symtombilden inte är helt tydlig, till exempel i början av en sjukdomsutveckling. Har man sådana farhågor om sig själv eller en anhörig så ska man helt enkelt ställa frågan till sin behandlare och man har då rätt att förvänta sig ett väl motiverat svar, känner man sig ändå osäker så kan man be om en ”second opinion”.

Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

Att lida av ett kraftigt svängande känsloläge är naturligtvis smärtsamt och ett handlkapp. Det finns dock många orsaker till det precis som ont i magen. Att försöka hitta rätt diagnos, (när det inte finns några test som visar det objektivt) är viktigt. Att ifrågasätta en diagnos är inte detsamma som att ifrågasätta lidandet.

Balans, 20:23, 13 april 2010. Anmäl

litet obs bara: ibland hjälper inte medicinen. jag har provat olika mediciner, höjt doser, sänkt doser, bytt, höjt och sänkt igen, varv efter varv i fyra år nu. effekten vill jag påstå har varit marginell... tyvärr... men det finns annan hjälp. i mitt fall täta träffar med en kontaktperson som håller koll på mig med sin röntgensyn.

skruttan, 15:52, 13 april 2010. Anmäl

Jag håller med Anna i förra kommentaren. Som anhörig till en familjemedlem med bipolär sjukdom som fick vänta i 20 år på rätt diagnos och därmed medicinering, kan jag bara konstatera att hela familjen fick livet tillbaka med Lamotrigin och de andra medicinerna. Moraliserande slutsatser från andra som tycker att ”medicin är fusk” är jäkligt jobbigt.

trix, 10:25, 13 april 2010. Anmäl

forts. <br/>Lamotrigin hjälper, terapi eller en foliehatt skulle då inte hjälpa. Ingen skulle säga åt en diabetiker att sluta med insulin. Lamotrigin och de två andra mediciner jag äter, är mitt insulin. De håller mig vid liv och borde respekteras lika mycket. Alla kan bli psykiskt sjuka. Det är också något att tänka på innan man dissekerar sönder en person såsom "undrande" gör. <br/>All heder till Adreewitch välavvägda svar.

Anna, 22:54, 9 april 2010. Anmäl

Mikrovågor, konspirationsteorier, virussjukdom, överdiagnostisering, man kan fejka sig till diagnos. Samhället stigmatiserar den som har en psykisk sjd. Jag gick genom en noggrann utredning. Jag kan inte tänka mig att man fejkar bipolär sjd. Jag var deprimerad i många år. Lamotrigin räddade mitt liv. Är det inte vad det borde handla om? Att lindra och rädda liv? Bipolär sjd typ 1 el 2 är en kemisk störning. Min är normaliserad men det går inte att göra mer utan den har bedöms som terapirefraktär

Anna, 22:50, 9 april 2010. Anmäl

Lamotriginet ska smygas in med låg dos som ökas lite lite varannan vecka. Jag har ätit det i 4 år och fick/har aldrig fått några biverkningar. Läkaren höll kontakt med mig om just ev upplevda biverkningar. <br/>Jag fick Lamotrigin på egen begäran för att slippa gå in i en ( vidrigt) djup och lång depression igen. <br/>På köpet slapp jag känna mig "speedad" med jämna mellanrum. 110 km i timmen tills jag så gott som stupade. <br/>Brände pengar på resor utomlands, till fjällen, ny bil, totalrenovering av huset...

Maggi, 18:44, 9 april 2010. Anmäl

Jag är bipolär och det är synpunkter som de som uttrycks i det här brevet som ÄR ett problem mer än sjukdomen i sig. <br/>Jag är säker på att personen menar väl men när man får medicin, RÄTT medicin, som i mitt fall var det efter 15 år av blandade depressioner/hypomani så är ifrågasättanden som man utsätts för kränkande i ordets rätta bemärkelse. <br/>Man kan läsa på om sjukdomen snarare än att ifrågasätta och sedan stödja, mer än att ifrågasätta om man verkligen har fått rätt diagnos.

Jessika, 18:36, 9 april 2010. Anmäl

Ingen utomstående kan veta vad som händer bakom hemmets stängda dörrar. min mamma var bipolär. Hon fick diagnosen och hennes barn trodde 100% på den. Men inte ens hennes bästa vänner eller kollegor som hade insikt i psykologi och den här typen av psykisk sjukdom misstänkte vad som egentligen hände med henne när hon fick sina perioder. Utåt var hon extremt välfungerande. Hon slutade med at ta sitt liv, så jag tycker att insändaren/släktingen ska ha respekt för diagnosen.

60-talist, 13:47, 7 april 2010. Anmäl

Undrar egentligen hur Sveriges sjukdomsstatistik ser ut jämfört med andra länder? I ex Nordamerika tenderar folk att ha "perioder" när de blir lite vildare/obetänksamma och alla säger att de går igenom en period, perioderna varar för det mesta i något halvår/år. I Sverige känns det som om folk bygger upp oprocesserade händelser i hela livet som de försöker att lappa över, sedan brister fördämningen och de får någon ADHD/Bordeline/Schizofreni stämpel på sig för resten av livet...

70-talist, 11:30, 5 april 2010. Anmäl

@tott: håller med fullständigt! jag blir förtvivlad när journalister gör sina räder till synes utan att tänka det minsta på konsekvenserna för alla dem som faktiskt PÅ RIKTIGT behöver hjälp. precis som ordet "psyksjuk" i rubriker leder till att den som egentligen bara är farlig för sig själv i sin sjukdom blir synonym med ett samhällsfarligt monster.

skruttan, 18:13, 30 mars 2010. Anmäl

”Jag bråkar med min pojkvän när jag är full”

Fråga: Jag och min pojkvän har snart varit tillsammans i fyra år. Ibland när vi dricker tillsammans tappar jag all självkontroll och börjar bråka med honom, ofta om saker som egentligen är så seriösa.

Det kan handla om en liten, liten grej som jag kan blåsa upp oändligt för att sedan ta upp gammalt skit som vi redan rett ut. Detta händer inte varje gång vi festar tillsammans men det har hänt flera gånger.

När vi bråkar kan jag säga de mest hemska sakerna, säga att jag hatar honom, vill göra slut, ja ibland känner jag nästan för att bruka våld! Varför gör jag så här?

Dagen efter har jag alltid megaångest och kan inte förstå hur jag kunde vara så hemsk. Jag älskar honom och menar inte att göra honom illa eller ledsen. Men när jag väl börjar bråka med honom med alkohol i kroppen fylls jag av hat. Jag blir rädd för mig själv och undrar varför det blir såhär och om det finns något man kan göra för att förhindra det? Det har aldrig hänt att jag uppträtt så här eller bråkat med någon annan när jag har druckit, det är bara med min pojkvän. Vad kan jag göra?

B

Svar: Hallå B. Du hamnar i bråk med din pojkvän när ni dricker tillsammans, du blir överrumplad och rädd för de tankar och känslor som du får i de situationerna – du vill göra slut, du känner hat och vill nästan slåss. Efteråt är du förbryllad över det som hände – du älskar din pojkvän – och får skuldkänslor.

Låt mig resonera med dig om de här händelserna utifrån några olika sätt att se på det som händer dig.

Alkohol påverkar hjärnan. Vi påverkas på olika sätt beroende på vilka vi dricker med, våra förväntningar på effekterna av alkoholen och hur vi mår när vi börjar dricka. Alkoholen förstärker våra känslor. Känslor, som besvikelser, ilska och oro, som finns under ytan kan träda fram med stor kraft, när vi blir påverkade av alkohol. Alkoholen är en avhämmande substans. I första steget blir frontalloben bedövad vilket minskar vår granskande och analytiska förmåga. Vi vågar mer och tar risker. Om vi nu fortsätter att dricka får mellanhjärnan, som rymmer våra känsloreaktioner allt större inflytande över oss. Vi blir självcentrerade, får sämre impulskontroll och visar mindre ansvar. Våra spontana känslor i stunden tar över. Det är i det här stadiet som vi gör saker som vi ångrar dagen efter, när vi är nyktra och vår granskande och analytiska förmåga är återställd.

Det är vid intensivdrickande – när vi dricker snabbt och mycket – som denna påverkan i hjärnan uppstår. Ett förslag: Tänk efter om du och din pojkvän dricker mer än vanligt när du ”tappar självkontrollen”. Om det är så kan du fundera på om du vill förebygga att detta händer igen genom att ni undviker att intensivdricka tillsammans.

En annan fråga som jag föreslår att du funderar på är denna: Berättar de starka känslor som du får, när du dricker, om problem som finns er emellan? Du skriver att det bara är med din pojkvän, som du bråkar när du är påverkad av alkohol, aldrig med andra personer. Vad säger du?

Det finns ofta en rad tecken som kan ge direkta eller indirekta besked om att det finns ett eller flera problem i en relation:

– Symtom och tankar som oro, rädsla, nedstämdhet eller ensamhets- och otillräcklighetskänlor
– Beteenden som att dra sig undan och visa bristande intresse
– Kommentarer eller frågor från omgivningen om hur det är i relationen.

Känner du igen dig i detta kan nästa steg vara att du och din pojkvän utforskar tillsammans vad som kan bli bättre i er relation och när och hur ni ska göra de förändringarna.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

"Jag blir rädd för mig själv och undrar varför det blir såhär och om det finns något man kan göra för att förhindra det? Det har aldrig hänt att jag uppträtt så här eller bråkat med någon annan när jag har druckit, det är bara med min pojkvän. Vad kan jag göra?" <br/>Du kan sluta dricka alkohol.

C, 09:06, 31 juli 2010. Anmäl

En del kvinnor reagerar mycket stark när de kombinerar större mängd alkohol och vissa p-piller, något som kan ge samma effekt som anabola steroider, dvs våldsam raseri. <br/>Om du äter p-piller, se om det hjälper att byta sort eller använd annat preventivmedel.

anna, 19:07, 8 maj 2009. Anmäl

Jag har också varit i exakt samma situation med min pojkvän. Detta kanske låter jättebanalt men det vi gjorde var att komma på ett kodord som min pojkvän kunde använda sig av när jag började spåra ur. Eftersom vi pratat mycket om detta problem i nyktert tillstånd så funkar kodordet faktiskt fantastiskt bra. Nu för tiden händer det väldigt sällan att jag spårar ur men när jag gör det säger min pojkvän lugnt och sansat "A, nu håller det på att bli pannkaka (kodordet)". Det får på nåt sätt mig att förstå att nu är det jag som är dum. Att prata mycket om det i nyktert tillstånd gör att det finns där i bakhuvet även i värsta fyllan... Hoppas ni hittar en lösning!

A, 12:27, 8 maj 2009. Anmäl

Som flera andra säger: sluta dricka. Kan hon inte växa upp och ha kontroll över sig själv (veta när man ska sluta dricka) så ska hon inte dricka. <br/>Är inte så jäkla svårt att ta 2 eller 3 öl och sedan gå över till cola eller vatten. <br/>Jag fattar inte folk som säger att de tappar kontrollen. Då har de ingen kontroll, sluta dricka medan du har kontroll, innan du tappar den. Fter åtmisntone 4 år borde hon veta hur mycket hon tål. <br/>Sedan tror jag att det oftast är ursäkter, personligen tror jag inte att det går att tappa kontrollen så man inte vet vad man gör, eller att man inte kan tänka. Som med mammorna som har ihjäl sina barn och säger att depressionen gjorde det. Finns ingen ursäkt att inte ha 100% kontroll på vad man gör!

KHM, 20:28, 3 april 2009. Anmäl

Det är nog så att frågeställaren ska fundera på om det är dags att sluta med alkoholen. Alternativet är ju att pojkvännen får nog och gör slut. Saken är den att du tål inte alkohol och kan inte hantera det. Ett tips, ge fan i droger också....

J, 03:22, 28 mars 2009. Anmäl

Svenskar är märkliga här ställs en seriös fråga och kommentarerna går ut på att paret är alkisar. <br/>Är det typiskt svenskt?

Herr x, 00:14, 28 mars 2009. Anmäl

Lite koll på internet skadar inte! <br/>Mellanhjärnan verkar inte ha med känslor att göra, alltså ett löst påstående. Dess funktioner är i stället följande: <br/>Chewing <br/>Directs Sense Impulses Throughout the Body <br/>Equilibrium <br/>Eye Movement, Vision <br/>Facial Sensation <br/>Hearing <br/>Phonation <br/>Respiration <br/>Salivation, Swallowing <br/>Smell, Taste

Peer Gutzkow, 20:23, 27 mars 2009. Anmäl

Jag tycker det är förvånande att Peter som är alkoholbehandlare, endast förespråkar att B och sambon skall undvika intensivdrickande tillsammans. Det är ju tydligt att det är alkoholen som utlöser B,s aggressivitet. Måste hon inte i första hand söka hjälp för sitt drickande? <br/>Att leva nära en person med alkoholproblem och aggressivitet är vidrigt. <br/>Att personer som vet med sig att de har dessa problem påstår att det är p.g.a hur de skulle beaktas socialt om de inte drack, är också bara en ursäkt för att inte ta itu med sitt eget liv och drickande. <br/>Kan man hålla oron att man framstår som en "tråkmåns" på fest i bekantas ögon som viktigare än att man i sitt drickande terroriserar sina närmaste och förstör sina relationer? <br/>Rädda dig själv och bespara dina närmsta en massa skit genom att söka hjälp för att sluta dricka!

KA, 18:05, 27 mars 2009. Anmäl

Det är alkoholen som gör dig så ilsken,inte relationen.

GB, 16:55, 27 mars 2009. Anmäl

Alkoholproblem är säkerligen ärftliga i min familj - listan på nyktra familjemedlemmar är kort! J Mamma misshandlades av pappa innan det blev skilsmässa, något jag bevittnade som barn och gjorde mig osäker och rädd för män. Sen gifte jag mig förstås med en man med alikoholproblem - typiskt! Men min man slutade dricka, vilket räddade vårt äktenskap. Själv dricker jag högst ett glas vin i veckan - det räcker bra. Jag är evigt tacksam att min man förstod att hans drickande höll på att förstöra hans liv och hälsa (fick hjärtproblem) och var på väg att förstöra äktenskapet. Nu har vi det så fint tillsammans och är bästa vänner. <br/>Jag är själv barnpsykolog och har jobbat med många barn från drabbade familjer. Jag förstår hur svårt det är att sluta ett beroende-beteende. Det går dock inte upp mot svårigheterna för en själv och ens kära om man inte får hjälp att sluta med ett så destruktivt beteendemönster. Vänner som tråkar en för att man vill bestämma över sitt eget liv är inga vänner.

Agneta, 15:40, 27 mars 2009. Anmäl

”Vår treåring är så arg sedan hon fick syskon”

Fråga: Vår dotter är 3,5 år och har alltid varit otroligt snäll, go’ och lätt att ha att göra med. Nu har vi tydligt märkt av ”trotset”, lite extra sedan lillebror kom till världen för några veckor sedan (men även innan det).

Vi har försökt underlätta övergången från att vara ensambarn till att dela vår uppmärksamhet med lillebror så mycket det bara går. Det är ofta mot mig, mamma, som ilskan riktas mot. Så fort det finns tid så gör jag saker ensam med dottern, men som förut blir det ju inte.

Vår dotter verkar så ARG, hon låter riktigt arg och när hon säger till att hon vill eller vill ha något så är det mer ett argt eller surt ”ska ha” istället för att fråga med normal röst. Ska vi ignorera detta eller ska vi rätta henne? Ska vi rätta henne varje gång blir det ju inget annat än tjat känns det som. Vi försöker lätta upp med skoj men det fungerar inte alltid. Varje gång hon inte får göra något som hon vill blir det världens utbrott, hon blir så arg och ledsen.

Numer så får jag nästan aldrig krama eller pussa vår dotter, då säger hon argt och bestämt ”nej, jag vill inte!”. Det gör så ont i mammahjärtat! Jag talar ofta om att jag älskar henne och kramar och pussar när det går. Vad ska vi göra? Det känns som om det lätt blir en ond cirkel när man är trött och tålamodet är mindre och vår dotter är så arg.

Frustrerad mamma

Svar: Hej frustrerade mamma! Du berättar om din 3,5-åring som har fått en lillebror och som är både arg och ledsen, mycket mer än tidigare.

Förr sa man att man skulle ”tacka gud och ställa till kalas” när barn började säga nej. Det är ord för att det är viktigt för barn att kunna säga ifrån när något inte är bra för dem, att kunna säga nej och sätta gränser runt sig själva. Och mycket ligger det i det. Tyvärr finns det idag många som säger att allt sådant är ”problembeteende” som ska leda till ”konsekvenser”.

Det är ju väldigt rimligt att barn blir arga och ledsna när de får syskon. På föräldramottagningen där jag jobbar brukar vi likna det vid om en man skulle komma hem till sin sambo och förtjust berätta att han skaffat sig en ny kvinna, som ska flytta in hemma och bli en bra kompis till gamla frun. Han ska inte älska frun mindre för det, det ska bara bli roligt att bli en till i familjen. Och så kommer den nya – och mannen gosar och bär och kelar med henne hela tiden, tröstar henne ständigt och hon tar massor av tid. Hela hemmet är på ända och släktingar kommer med presenter och samlas runt den nya kvinnan. Klart man blir förtvivlad och arg!

Det härliga med detta är att det brukar ge med sig efter ett tag, att barnet själv börjar upptäcka glädjen i syskonet. Och faktiskt vänjer sig – vi människor har en otrolig förmåga att anpassa oss i nya situationer.

Du har fått vänta på svaret, så kanske har det hela redan lugnat ned sig.

Jag tror ni ska se hennes ilska och ledsenhet som mänskliga uttryck för att livet totalt har förändrats för henne. Hon behöver tid och tålamod från er – precis som du berättar att ni ger henne. Ni prövar att ge henne så mycket utrymme ni kan, ni provar med skoj och kramar och pussar. Ibland fungerar det, ibland inte. ”Men som förut blir det ju inte” skriver du, och så är det ju.

Du undrar om ni ska ignorera eller rätta hennes arga röst och arga ”ska ha”. Försök hitta en balans, där ni då och då förklarar för henne varför hon inte ska säga så argt: ”Jag blir arg och sur tillbaka när du är så sur, och då kan vi ju inte prata bra med varandra.” Men mycket oftare bemöter ni med tålamod, lite skoj ibland, en kram då och då när hon vill. Utbrotten får ni nog stå ut med – försök ”göra det bra igen” innan kvällen så hon kan somna lugnt och gott.

Det gör ofta ont i mamma- och pappahjärtan när barn nummer två kommer. Vi vill så gärna att allt ska vara bra. Kanske har vi tänkt att just de här två ska ha så mysigt tillsammans. Och så blir det oftast – men er härliga treåring behöver vänja sig först!

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

du får stämma din 3åring det gjorde jag när min fru var skrikig jag skaffade advokat och stämde min fru, det fungerade bra blev en helt annan ton

arn, 20:10, 26 december 2009. Anmäl

Kära frustrerad mamma, jag har gått igenom ngt liknande. Min son var nästan 3 när han fick ett syskon, hans beteende tvärvände på en natt. Han som varit min lilla gos skrek och grät och slogs. Inte var det så konstigt, jag avvisade ju honom helt plötsligt och riktade det han hade fått tidigare mot någon annan. Han fick plötsligt bara hälften. Och inte hade han något utbyte av bebiswn heller, det tog minst något år innan de verkligen lekte. Känn efter; hade en vän plötsligt gjort likadant hade du också reagerat, men mer förfinat. <br/>Det bästa råd jag fick var från en psykolog; han går igenom sin första kris. Hantera honom så, det enda du bör vara är lugn, tålmodig och oändligt kärleksfull. Vänta ut reaktionen, låt barnet gå igenom sin kris utan att skuldbeläggas. <br/>Korrigera sådant som är direkt fel; våld mot dig och bebisen etc, se till att ni har egen tid varje dag, när bara ni två leker. Prata om det, om att det är jobbigt ett tag med bebisen. Det tog 3-4 månader innan det vände.

En mamma till, 08:34, 30 mars 2009. Anmäl

Jag tror inte att det finns ett generellt svar som gäller alla 3,5-åringar som får syskon. Allmänna "expertråd" är inte alltid bra i ett individuellt fall med ett unikt barn. <br/>Min syster var tre och ett halvt när jag föddes och har hatat mig sedan dess. Hon lekte aldrig med mig när vi var barn och hon har alltid varit avundsjuk. Vi har aldrig haft ett nära förhållande. Sedan tio år har vi ingen kontakt alls. Våra föräldrar inser idag att de hade kunnat hantera saker annorlunda och sätta gränser för hennes beteende.

Mia, 10:37, 29 mars 2009. Anmäl

Ingegerd, hur vet du att det är samma sak att få ett syskon som att ens partner låter en älskare flytta in? I så fall är det en synnerligen grym handling att skaffa ett andra barn. Är du emot att man har fler än ett barn? Ett sådant kraftuttryck behöver ha en empirisk grund för att vara legitimerad.

lisa, 16:01, 27 mars 2009. Anmäl

Tja, eller så kan man prata direkt med sitt barn. Det är ju ingen bäbis, 3 1/2 är stort. <br/>Sen är frågan om det inte är vi föräldrar som är dom trotsiga, som behöver rättas lite, och är jättetrötta med en ny bäbis men inte riktigt har tid att känna det. <br/>Tänker man efter med sitt stora mammahjärta eller pappahjärta några timmar bara, tex på en helg, så märker man hur mycket 2 personer, föräldrarna, bestämmer, och också över småsaker som när exakt ska vi avbryta leken och fika, vad ska vi äta mm. Lätt attt glömma också att säga "om en stund tänkte vi.." . <br/>Inte kul att var 3 1/2 då. Inte kul när man är så fel att man ska rättas hela tiden.

Mona, 18:56, 26 mars 2009. Anmäl

Frustrerad mamma: Var inte orolig. Sådana är treåringar, särskilt om de får syskon. Vår ena dotter var nästan tre när hon för ett år seedan fick ett till syskon. Hon har varit ett monster från den dagen tills för någon månad sedan då allt vände och hon återigen blev den goa kramiga och glada tjej hon var innan. Jag önskar att jag visste då att det skulle vända, för det har varit en tuff tid, rent psykiskt. Ge henne uppmärksamhet och kärlek fast hon inte ber om det på "rätt sätt". Krama henne när hon visar att hon vill det. Hon kommer att bli en jättebra storasyster vad det lider.

Calle, 14:02, 26 mars 2009. Anmäl

Kära mamma. Ditt barn uppvisar ett extremt normalt beteende. Jag undrar om du aldrig läser böcker om barns utveckling. Där kan du läsa om detta "skolexempel". När det gäller kramar och pussar så är det helt abstrakta ord och begrepp för din flicka. Hon tar för givet att du gillar henne och du är ju en mamma, en fullständig självklar person för en treåring. Du ska inte söka kärleksbekräftelse hon henne för hon fattar faktiskt inte vad du pratar om. Du är ju du och hennes viktigaste person. Din dotter är en mycket ny och liten person, ställt inte så höga krav. Det är lätt att göra det när man har fått ett nytt barn och därmed direkt ser hur mycket det första barnen har uppnått i fysisk och psykisk mognad.

Luttan, 11:33, 26 mars 2009. Anmäl

Jag tycker det skrivs mycket om syskonrelationer nu. Något som jag har följt med noga eftersom jag har en mycket svår relation till min några år äldre syster. Hon tycker att föräldrarna har tyckt mer om mig och att jag har blivit bortskämd. Hennes avundsjuka är enorm och jag känner att jag egentligen inte skulle få existera (även nu i vuxen ålder). Jag blir väldigt förvånad och ledsen när jag läser att det är så lätt att vara yngst. Det leder till att folk tror att det alltid är så. Det stämmer inte i min familj!

Yngst och ledsen, 11:14, 26 mars 2009. Anmäl

Hur förbättrar jag min självkänsla?

Fråga: Jag har växlat mellan väldigt hög, nästan arrogant, självkänsla till ofattbart låg. Under de senaste fem, sex åren har läget varit mycket stabilt, men nu har det skett något: Jag fick väldigt höga betyg i tvåan och trean av gymnasiet, faktiskt i princip bara MVG:n i mina ekonomiämnen på samhällsekonomiska inriktningen. Trots att jag sällan pluggade och skippade en del lektioner så sög jag upp alla teorier som en svamp drar åt sig vatten, och formade även egna, kreativa tankar om ämnet i mitt huvud. Nu går jag, ett halvår efter studenten, på komvux för att plugga upp ettan i gymnasiet som jag misskötte grovt av personliga skäl, och kommer även troligtvis missa ett bra universitet utomlands – som var mitt mål – vilket grämer mig djupt.

När jag nu pluggar enkel nationalekonomi så störs jag konstant av negativa tankar, varje minsta grej jag inte förstår direkt blir min egen förevändning för att nedvärdera och håna mig själv och min intelligens. Det känns som om det nästan blir en mental blockering. Jag tillåter inte mig själv att förstå, känns det som, och jag pluggar därför också sämre.

Jag vet ju objektivt att jag tidigare klarade minst lika svåra kurser och svårare utan detta problem. Men logik verkar inte bita på mig, de negativa stämningarna fortsätter ändå utan stopp. Säkert mer än 30 gånger om dagen känner jag så här, även i normala situationer men främst vid plugg. Kan jag påverka detta själv utan att gå till en KBT-terapeut? Jag har försökt tänka positivt men det är som en ”negativ invasion” i mitt huvud. Jag står med en slutdestination, men utan en karta för hur jag kommer dit.
CO

Svar: Hej! Du beskriver att din självkänsla har förändrats, vilket är normalt. Självkänslan är inte konstant utan den återspeglar synen på oss själva i stunden. Vår självkänsla speglar våra yttre och inre omständigheter, som samspelar kontinuerligt. Därför är det också naturligt att din självkänsla påverkas negativt när du har det besvärligt inom andra områden av ditt liv.

Vad kan du göra för att skaffa dig en karta som hjälper dig att nå din slutdestination? Först och främst sluta tänka positivt! Att tänka positivt i ditt fall fungerar som en flykt från dina obehagliga tankar om dig själv och förstärker och ger näring till den ”negativa invasionen”. Hur kommer det sig? Jo, när du undviker och kämpar för att hålla den negativa invasionen av tankar och känslor borta blir de ännu starkare: det du känner som en mental blockering som hindrar dig att förstå det du pluggar trots din intelligens.

Psykologen Olle Wadström förklarar detta i sin bok ”Sluta älta och grubbla” på följande sätt.

Det som händer är en kedja av reaktioner som förstärker varandra. När du tänker en negativ tanke om dig själv, som väcker oro och osäkerhet, utlöses då en positiv mottanke, som i stunden fungerar som en tröste- eller lugnande tanke.

Och då börjar ältandet! Det kan närmast beskrivas som att det pågår en ”tanketennis” i hjärnan, det vill säga en inre dialog eller diskussion som vi har med oss själva. Vi har en mental förmåga att se oändligt nya aspekter av något som vi upplever som problematiskt, till exempel vi kan alltid hitta nya risker eller nya synvinklar eller sidor i det som oroar oss. En tröstetanke täcker bara en del av det som väcker våra negativa tankar. Det är därför så att så snart vi tänkt vår lugnande tanke kommer vi att tänka på någon ny oroande aspekt inom det område som bekymrar oss, som gör att vi tänker en ny orostanke, som i sin tur gör att vi tänker en annan tröstetanke för att lugna ner oss och så fortsätter det. Vi kommer sällan till ett slut utan vår mentala ”tanketennis = ältandet” med oss själva kan pågå nästan hur länge som helst, under dagar och nätter.

Ett exempel: Jag ska ha en föreläsning imorgon och oroar mig för hur ska det gå till. Då kan kedjan av negativa tankar och tröstetankar se ut på följande sätt:

Negativ tanke: Tänk om jag inte kommer ihåg vad jag ska säga!

Tröstetanke: Då kan du titta på dina anteckningar en stund och då hittar du tråden på en gång.

Ny negativ tanke: Jag har planerat för en frågestund, tänk om ingen ställer frågor då!

Tröstetanke: Då kan du istället berätta om de frågor du brukar få.

Ny negativ tanke: Tänk om de ställer alldeles för många frågor och tiden inte räcker till! Och så vidare…

Tankebeteenden av detta slag – att älta och grubbla – är ett mycket vanligt mänskligt beteende som vi alla drabbas av någon gång. Vi vet numera en hel del om hur detta kan hanteras. Här kommer några konkreta tips som finns i den ovan nämnda boken. Välj de du känner att det passar dig bäst.

1. Avstå från positivt tänkande. Du kan tänka istället något i stilen med: ”Än sen om jag inte duger till och inte är så intelligent som jag trodde, jag struntar i det.”

2. Kämpa inte emot dina negativa tankar, acceptera dem. Tänk på att acceptans inte är samma sak som att ge upp och bli passiv utan är ett sätt att förhålla dig till dina negativa tankar. Du tar beslutet att acceptera att de finns där samtidigt som du ändå gör det som är viktigt för dig och gynnar dig, med andra ord du låter dig inte styras av dina negativa tankar. Ett exempel: ”Jag accepterar att jag inte har några höga tankar om mig själv just nu, dessa tankar får finnas där men jag kommer att fortsätta med mina studier ändå.”

3. Tänkt de värsta negativa tankarna om dig själv och stanna, följ upp och överdriv dem in i absurdum. När du exponerar dig för dina värsta tankar på detta sätt förlorar de kraft och minskar i intensitet på sikt.

4. Betrakta dina negativa tankar som bara tankar som kommer och går. De är som molnen på himlen eller löv som flyter i floden. Du kan säga till dig själv: ”Där kommer en negativ tanke om mig själv, men den här är bara en tanke, jag noterar att jag tänker den men låter den passera som molnen färdas genom himlen eller lövet som flyter förbi.”

5. Håll isär dina prestationer från din egen värde som person, du är samma värdefulla person både om du blir underkänd eller får MVG. Du är inte det du presterar! Din värde ligger i dina personliga egenskaper. Du är värdefull för att du är den du är!

Om övningar inte ger den resultat du önskar konsultera gärna en KBT-psykoterapeut. De hittar du på www.kbt.nu

Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

(forts) <br/><br/>Man sätter en tidsgräns på hur lång stunden får bli. En halvtimme kan vara lagom. Är man inte färdig efter halvtimmen får man fortsätta vid nästa stund. Om man ofta känner att man vill ha längre tid bestämmer man en annan tidsgräns. Det viktiga är inte hur lång tid man väljer, det viktiga är att man sätter en gräns innan stunden börjar och sedan avslutar om man når gränsen. <br/><br/>Ofta blir den jobbiga stunden avklarad i förtid. Då tänker man igenom om man har avreagerat sina behov, sen avslutar man i förväg. <br/><br/>Att avsluta tvärt är svårt, då fortsätter det jobbiga gärna efteråt. Försök avsluta lugnt och mjukt genom att sakta tänka mer och mer positivt. <br/><br/>Jag har använt det här både för mycket smärtsamt sorgearbete och för negativa tankar. Utanför stunden mildras och lindras det smärtsamma och negativa rejält. Men effekten kommer inte nödvändigtvis redan första dan. Man lär sig med tiden, man blir bättre och bättre på att låta det jobbiga vänta till stunden.

kafpauzo, 19:22, 27 mars 2009. Anmäl

Man kan ha stor nytta av att bestämma en "jobbig stund", en gång om dagen, som man avsätter speciellt till att ägna sig åt det negativa, jobbiga, plågsamma osv. <br/><br/>Under den stunden ägnar man sig åt det ordentligt, nystar i det, plågas av det, mår dåligt av det, analyserar det, analyserar sönder det, vad man nu behöver. <br/><br/>När jobbiga tankar kommer utanför den speciella stunden kan man "svara" sig själv: "Det där ska jag tänka igenom vid nästa jobbiga stund." Alltså vet man alltid att man kommer att ge det jobbiga all den tid och uppmärksamhet som kan behövas. Det gör det lätt att låta det vänta. <br/><br/>Man tar bara en sådan "jobbig stund" om dan. Om man har väldigt svårt att vänta kan man ta två om dan i början. Man bestämmer i förväg ungefär när man ska ta stunden. <br/><br/>(forts)

kafpauzo, 19:20, 27 mars 2009. Anmäl

Tror många av oss känner igen oss i din beskrivning. Mitt tips: Sprid riskerna! Jag var en gång jätteduktig gittarist och hela mitt självförtroende byggde på andras uppskattning av det, sen insåg jag att om jag skulle skada min hand så skulle min värld rasa ihop! Så jag började utforska en massa andra saker jag är intresserad av och kan numer tänka "Okej, det här låter inte så bra, jag målar en stund istället" eller "Äsch, nu har jag käkat skräp i en vecka, inte alls bra.. men konditionen enligt pulsklockan är riktigt bra".. Kan låta som självbedrägeri, men man behöver nog lite sådant också! Lite bekräftelse i all enkelhet.. Vissa dagar fungerar inget, men det är mer och mer sällan..

David, 11:35, 27 mars 2009. Anmäl

Oj känner igen mig där, lät helrätt tänkte kanon det här ska jag prova sen läste jag. <br/>5. Du är inte det du presterar! Din värde ligger i dina personliga egenskaper. Du är värdefull för att du är den du är! <br/>Tyvärr gillar jag inte mig själv därför försöker jag prestera istället. :x

Anders, 00:23, 26 mars 2009. Anmäl

Råden som ges ovan kan säkert vara användbara men de måste nyanseras något. Att ha usel självkänsla är INTE detsamma som att känna sig osäker inför en kommande föreläsning. Jag har själv befunnit mig i den situationen då jag dagligen, i parti och minut, bombarderat mig själv med kritik i stil med vad som beskrivs i brevet. Jag tror, precis som Liria, att man kan vinna på att ta itu med de känslor som uppstår, men INTE hela tiden. Dålig självkänsla är som ett skrubbsår, ibland måste man pilla lite och ta bort smuts och blod, men man kan inte pilla jämt, för då läker det aldrig. Precis som flera har kommenterat nedan är det viktigt att göra glada saker, att tänka positiva tankar. Det måste man göra dagligen, annars orkar man inte bearbeta sin självkänsla. <br/>Lycka till! Det går, jag lovar!

Robin, 21:27, 25 mars 2009. Anmäl

Jag håller inte med om kritiken i vissa kommentarer nedan. Lirias råd verkar bra om man är helsänkt pga dålig självkänsla - och eventuell medföljande depression/ (prestations)ångest. Dessa råd hade hjälpt mig under mina tre senaste år, om jag fått dem i tid. Att mata sig med käcka kommentarer är bra när man är stark, men när man bara vill ge upp för att man känner att man är värdelös - trots att man tidigare har klarat av uppgifterna - så är acceptans nog bättre. <br/>Till CO: den mentala blockeringen du nämner - du kanske behöver lära dig att lyssna på dig själv? Du kanske behöver vila? Göra något roligt? Kärlek? Har själv haft total mental blockering, och lärde att det berodde på att jag så lång tid tvingat mig att göra sådant jag inte vill göra, och inte gett mig tid att göra ROLIGA saker emellanåt. Gärna något som utnyttjar den högra hjärnhalvan, eftersom plugga belastar den vänstra.

Ann, 17:34, 25 mars 2009. Anmäl

Att ge rådet till något annan att sluta tänka positiva tankar om sig själv måste vara det dummaste jag läst på länge. <br/>En självkänsla som bygger på prestationer kan alltid kompleteras med att träna upp bassjälvkänslan, den där man slutar värdera sig efter sina prestationer utan istället efter sig själv som person och att man duger precis som man är. Att tvinga sig själva att tänka negativa tankar och destruktivt beteende hör knappast dit. Det behöver man inte vara psykolog för att förstå. Back to school.

Daniel, 16:49, 25 mars 2009. Anmäl

Rådet om att inte tänka positiva tankar handlar inte om att inte tänka det alls. Det är en teknik för att sluta kämpa med sig själv. Sluta och kämpa tillbaka med det positiva. Lägg istället ner kampen, värdera dig som en okej person oavsätt resultat (5an) och gör saker som du uppskattar. <br/>Ibland används ordet depression i dessa sammanhang.

Leet, 13:59, 25 mars 2009. Anmäl

Råd 5 är det allra viktigaste tycker jag, och som Sven kankse borde titta på också. Att lära sig hantera prestationsångest kräver andra metoder än att bygga upp sin självkänsla är min erfarenhet. Har själv haft en svag självkänsla men ett gott självförtroende med presis samma resultat som CO beskriver; i en tuff pluggsituation där självfortroendet sviktar så har man ingen 'botten' i en god syn på sig själv utan ens egenvärde kopplas ihop med prestationen. COs positiva tankar funkar för att bygga upp självförtroendet (jag kan) men för att komma åt grunden så måste man lära sig tänka som Liria föreslår; jag är OK även om min prestation är svag. Det hjälper otroligt!

Pernilla, 13:33, 25 mars 2009. Anmäl

Jag ska inte dissa Liria Ortizs råd helt, men jag tror mer att hennes grejer lämpar sig för att förhindra och avblåsa pågående panikattacker, medans det du behöver är mer ett långsiktigt sätt att faktsikt gå till botten med dessa problem. <br/>Håller man på att svimma av nervositet inför ett föredrag så är det ett alldeles utmärkt tips att acceptera tankarna och lugna ner sig med inställningen att man duger hur det än går (istället för att "bråka" med sig själv - tennismatchen hon pratar om). <br/>Läs mina två andra inlägg här under - de är skrivna i omvänd ordning mot hur de dyker upp här. (hint till DN - på seriösa forum läser man inlägg uppifrån och ner, denna youtube-stil på kommentarerna med nyast överst är ganska kass).

Sven Svensson, 12:00, 25 mars 2009. Anmäl

”Min tjej glider ifrån mig”

Fråga: Har varit tillsammans med min tjej i ett år. Vi bor inte ihop och har inga planer att flytta tillsammans förrän vi varit tillsammans i några år. Det är ok för oss båda.

Problemet är bara att min tjej glider längre och längre ifrån vårt förhållande (mig). Hon vill ofta vara ifred, träffa sina vänner och bjuder sällan med mig. Jag ser till att hon alltid är medbjuden när jag har planer, hon ska alltid känna att hon har valet. Man behöver inte göra allt ihop, vi jobbar mycket båda två och det är ok att vara ifrån varandra men det är inställningen som gör mig så sorgsen.

Vi har pratat lite och hon hävdar att hon inte mår så bra, klarar inte kraven och vill bara vara ifred. Jag backar undan, tar det lugnt och anstränger mig verkligen. Hur länge ska jag leva i ett förhållande där jag känner mig sjukt sekundär? Vi har pratat. Men det är ett sjukt känsligt ämne. Det har inte alltid varit såhär.

Jesper

Svar: Hej Jesper. Som det är nu är det din tjej som ensidigt definierar ert förhållande – er samvaro är helt på hennes premisser. Det kan aldrig vara bra för dig att ha det på det viset i längden. Av den anledningen är det, trots eller just på grund av att det är ett känsligt ämne för din flickvän, nödvändigt att ni pratar mer med varandra om er situation. Ni behöver reda ut vilka förväntningar ni har på varandra och på er relation. Du behöver sätta ord på hur du känner inför hennes agerande och hon behöver förklara vad det är för krav det är hon inte klarar.

Jag tycker din inställning att man inte behöver göra allt ihop och att det är ok att vara ifrån varandra är en bra utgångspunkt. Den indikerar att det är just hennes beteende och de konsekvenser detta beteende får, det vill säga att ni glider längre och längre ifrån varandra, som är problemet.

Att som du gjort, möta hennes behov av att få vara ifred genom att backa undan kan vara en bra första strategi. Men eftersom det visat sig att detta lett till att hon vill ha än mer avskildhet och att hon distanserat sig ytterligare från dig verkar det inte vara en framkomlig väg att fortsätta på. Om du låter detta successiva uttunnande av relationen fortgå kommer det i förlängningen leda till att ni inte har någon relation alls. Jag tror inte att du vinner något på att backa undan ytterligare.

Om det är så att hon inte kan motsvara de krav som du har för att en relation ska kännas bra för dig, då får hon väl säga det och inte smita undan som nu tycks vara fallet.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

hm. Jag kan lite känna igen mig i att vilja ha svängrum i början av en relation, just för att man inte helt kan slappna av och visa alla sina sidor (inkl de sämre) med sin partner i början. Tror det hänger ihop med dåligt självförtroende. Fast ett år är ändå rätt länge, om man fortfarande inte känner sig trygg i relationen och vågar visa hela sig själv så är det kanske något som inte stämmer. Kanske är hon helt enkelt inte mogen att binda sig? Även om ni inte har planer att flytta ihop kan det ju kännas kvävande om det alltid är du som tar initiativet till att ses. Prova att släppa taget, så kanske hon själv hinner känna efter utan att känna sig pressad. Eller så försvinner hon, men då ville hon ju inte fortsätta förhållandet ändå.

Misan, 15:22, 31 mars 2009. Anmäl

Det är svårt att ge råd. Du känner nog innerst inne vad som händer. Men från vad jag läser så skulle det kunna vara så enkelt att hon vill ha lite eget svängrum (jag är precis likadan). Jag ville umgås med mina väninnor utan min respektive under det första året (och vill det fortfarande). Du kanske skall låta henne vara ett tag, jag tror att om du hänger på så känner hon sig bara mer fängslad.

Hannahannah, 11:43, 25 mars 2009. Anmäl

Det är alltid omöjligt att reda ut en konflikt när båda parterna bara bryr sig om en parts bästa för då fattas ena parten hela tiden. <br/>Det är positivt att du bryr dig om din partner men i första hand behöver du bry dig om du själv och känna efter vad som är bra för dig oberoende av hennes beslut. Det vill säga, du behöver fundera på vad du kan göra om du inte kan påverka henne, hur kan du må bra utan att involvera henne i lösningen? <br/>Klarar du tänka så ger du henne också äkta frihet istället för som nu när du bara håller dig undan för att du vill ha något av henne.

Johan (Webbsida), 00:44, 25 mars 2009. Anmäl

Det kan bli så att ma när eftergiven för att vara "snäll", men egentligen är man självisk för man vill inte släppa tjejen. Försök att vara snäll på riktigt, att låta henne gå och också låta dej själv ha en bra tillvaro. Föreslå det för henne och var beredd på att hon tycker det är en bra ide. Kan bli en bonus att ni hittar tillbaka till varandra, om 1,5 eller 10 år, men också att du undrar varför du jobbade för henne.

Axel, 19:49, 24 mars 2009. Anmäl

Allvarligt, så som din flickvän beter sig, så beter man sig inte om man verkligen tycker om någon. Oavsett hur man mår eller yttre faktorer. Har man verkligen känslor för någon vill man vara nära denna, så är det bara. Jag rekommenderar dig att göra som George i Seinfeld: en "Pre-emptive breakup". Gör slut NU, så har du iallafall din stolthet och integritet kvar. I bästa fall kanske hon inser att hon trots allt känner något för dig och vill ha kvar dig nu när du visat att du inte är självklar och verkar lite mer "spännande"... om du bara kör på som nu är det bara en tidsfråga tills du blir dumpad, det kan du va säker på.

Titus, 16:50, 24 mars 2009. Anmäl

Om hon säger att hon mår dåligt så kan det vara en yttre faktor som påverkar henne, dvs. inte att hon inte gillar/älskar dig. Fråga henne varför hon mår dåligt och vad du kan göra för att hjälpa henne. Försök få henne att prata om det som tynger henne. <br/>Det verkar onekligen vara något som stör henne som hon inte berättar.

Karin, 14:34, 24 mars 2009. Anmäl

Det låter som att hon inte är redo att ha ett seriöst förhållande, eller att hon bara inte har insett vad det innebär att vara två (alternativt, tyvärr, att hon inte vill vara tillsammans med dig). Nu låter det som att hon bara tänker på sig själv och inte på att ni är två. I ett förhållande tycker jag att man ska kunna tänka från utgångspunkten att det är "vi" istället för att det är jag och han. Och det ska man göra för att man självmant vill vara vi och inte för att någon berättar att man måste tänka på förhållandet. Det måste honom nog inse själv, även om du kan förklara sånt för henne. Om hon tänkte så skulle hon säkert istället se att hon har en kille som vill stötta henne och hjälpa henne må bättre istället för att hon som nu drar sig undan. Du borde absolut prata med henne, få henne att förstå hur du känner och lyssna på hur hon tänker i saken. Lycka till!

Ella, 13:44, 24 mars 2009. Anmäl

Älskar och älskar. De har vart ihop i ett år, då är förälskelsen över. Då ska man antingen ha utvecklat något unikt tillsammans (hållbart samliv) och/eller trivas med att vara ifrån varann (balans privatliv/samliv). Alla varianter kan funka och det är helt upp till individerna och kemin, men här verkar det inte funka. Prata lite mer, prova lite mer och viktigast av allt: se inte ett avslutat förhållande som ett misslyckande! Lycka till.

Zap, 13:05, 24 mars 2009. Anmäl

Hon älskar dig inte. Bryt upp från relationen.

Max, 12:08, 24 mars 2009. Anmäl

”Jag är programmerad på oro”

Fråga: Min äldste pojkes pappa dog i cancer 2000, vi var separerade men hade en nära relation. Nu nio år senare känner jag att jag fastnat i en oro/känsla att jag kommer att förlora någon av min två pojkar, i dag 26 och 17 år. Livet har varit tufft för oss även innan, dock inte som tiden efter bortgången då min äldste son levde ett stökigt liv med droger, alkohol och kriminalitetet. Parallellt har min yngre sons pappa hållit sitt löfte, att göra mitt liv till ett helvete för att jag inte stannade kvar i relationen.

Livet har börjat vända, jag kan se hur det blir bättre … men jag har blivit som ”programmerad” på oro och klarar inte av att inte få regelbunden bekräftelse på att 26-åringen har det bra, vi hörs någon gång i veckan, men om det går några dagar mer och jag inte får tag på honom börjar jag nästan ”begrava honom”.

Jag är i ett stadie av att överleva, men lever inte på riktigt känns det som. Jag är som i ”paus mode” och väntar på nästa jobbiga sak! Mina söner säger att jag är en bra mamma, de känner ingen som bryr sig så mycket om sina barn och att de är glada för det!

Pratar med mina väninnor, de känner inte igen sig i min oro men säger att det är ju inte så konstigt att du känner så … Tänker inte fråga om detta är normalt, normalt är liknande lagom…Men jag skulle gärna vilja få feedback på hur jag skall kunna hantera min oro bättre!

Orolig mamma i Stockholm

Svar: Hej orolig mamma i Stockholm! Jag vill börja med att plocka ut två saker ur ditt frågebrev. Det ena är att du blivit som ”programmerad” på oro och det andra är att du är som i ”paus mode” och väntar på nästa jobbiga sak.

Om jag har förstått det hela rätt har du under många år fått kämpa med svårigheter som livet kan föra med sig. Det har varit din sons missbruk och kriminalitet, konfliktfyllda svåra relationer och sorg. Det är inte är konstigt att du tänker att det snart kommer något mer jobbigt att ta itu med. Människor som går igenom svåra kriser brukar ofta känna oro för vad som ska komma härnäst.

Det blir som en förberedelse inför det som eventuellt kan komma och allt som vi människor kan förbereda oss på brukar vi tycka är lite lättare att hantera. Att det här är ”normalt” vet du redan och nu undrar du vad du ska göra med en för stor oro som påverkar ditt liv för mycket.

För stor oro kan ibland hänga ihop med skuldkänslor som vi människor lätt kan lägga på oss. Jag menar med detta att din egen bedömning kan vara att du själv kanske omedvetet tycker att du har del i det som hänt dig och dina pojkar. Kanske tycker du att du inte gjorde tillräckligt för din äldste son när han hade problem med droger och rättvisan eller i värsta fall att det på något sätt var ditt fel att det hände. Kanske har du även ifrågasatt ditt val av far till din andre son eller anklagat dig för skilsmässan. Nu gissar jag och hittar på. Kanske är det något annat som du anklagat dig själv för. Om något av detta stämmer kan jag förstå att du inte nu får landa i att allt blivit bättre.

Mitt första råd till dig är med andra ord att granska dina eventuella skuldkänslor. Om du kan vara snällare mot dig själv kanske du nu kan få unna dig själv att börja njuta av livet utan all denna oro för det som eventuellt kan hända i framtiden. Lite oro känner man alltid som förälder men jag förstår att din oro är oacceptabelt stor och påverkar ditt liv för mycket. Tänk om du kan lyssna mera på dina söner som tycker att du är en bra mamma som gjort allt du kan för dem. Jag tror att de menar vad de säger.

Mitt andra råd till dig är med andra ord att nu tillåta dig att unna dig att mera fokusera på ditt eget liv. Dina pojkar börjar allt mera klara sig utan dina dagliga omsorger – precis som det ska vara – och försök att ha tillit till att de kommer att klara detta på bästa sätt och tänk mera på vad du själv vill göra med ditt liv i fortsättningen.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Min kommentar nedan var avsedd till ett annat inlägg om en svår mor-dotter relation. Ledsen om jag förvirrat någon. Intentionen var god...

Siri igen, 23:01, 31 mars 2009. Anmäl

Varför är det oftast vi kvinnor som känner denna oro? Och är oftast den av föräldrarna som tar störst ansvar för barnen. Jag känner igen mig och väntar också på att nästa jobbiga situation ska dyka upp och det gör mig ibland sjuk av oro och ängslan. Mina barn är 26, 21 och 17 och jag har ibland lite svårt att se de positiva saker som också finns.

Lena, 15:40, 26 mars 2009. Anmäl

Har du provat e-Lybra therapy den jobbar med att neutralisera gamla energimönster som man har dragit på sig genom att tillrättalägga och tillföra nya mönster.

Shoj, 10:04, 24 mars 2009. Anmäl

min mammma har nog blivit programerad med! jag har liksom hennes son varit ute i missbruk närmare 20 år och är 38 år nu,är drogfri sedan 10 år tillbaka! jag tror att det är väldigt svårt att släppa taget när mamman/mamma fått grepp om en! man får inte glömma bort att hon varit mycket nära att förlora sin son väldigt många ggr! hur många chanser får man? tänker mamman! som ann-kristin säger så måste man få mamman att förstå att hon inte kan råda över hennes sons liv och död! nånstans måste man plocka isär tramat,samtidigt som att man pratar om det nya livet och den inriktning på mamman som krävs för att hon ska må bra igen! ps; det är en väldigt koplex natur!

joakim bryner, 09:04, 24 mars 2009. Anmäl

Jag känner igen detta såväl!! Jag har levt med denna oro sedan 1994 då jag upptäckte att min dåvarande man var otrogen och slängde ut honom. Mina pojkar var små då och de åren fram till 1999 var en ständig kamp; ont pengar, försäljning av hus, sjukdomar i familjen, flera flyttar mellan olika mer eller mindre bra lägenheter, otrygghet. Detta gjorde att jag är ständigt inställd på nästa katastrof - trots att jag nu har en trygg tillvaro men en ny man och ytterligare ett barn. Mina pojkar är stora nu och har klarat sig bra trots de hemska åren. De är trygga och glada, har jobb och studerar men jag kan inte bli av med oron att det ska hända något. Det kan inte vara så att jag är förtjänt av detta livet utan det är bara lugnet före stormen. Katastrofen kommer och det gäller att vara beredd på den. Jag kan inte slappna och njuta av livet - jag måste hela tiden vara steget före och vara beredd på allt.

Cis, 08:34, 24 mars 2009. Anmäl

Hej Orolig mamma, <br/>Det finns något som heter GAD, generaliserat ångestsyndrom. Surfa och läs och ta sedan kontakt med en KBT mottagning. Känner igen mis så mycket i det du beskriver, och jag fick diagnosen för en vecka sedan. Hoppas att livet blir bätre nu. <br/>/Alexandra

Alexandra, 21:12, 23 mars 2009. Anmäl

EFT kan ge tillfällig lindring och inte mycket mer. Skall man komma till bukt med problem av grad vi diskuterar här krävs mer hållbara behandlingsformer såsom KBT.

H Altreus, Leg Psykolog (Webbsida), 20:36, 23 mars 2009. Anmäl

Jag läser Ann-Kristin Lundmarks svar med stort intresse, jag känner igen mig i beskrivningen av "programmerad oro". Med en son på 23 år som jag varit ensamförälder till sedan innan han föddes har allt ansvar för <br/>uppfostran legat på mig. Sonens pappa var alkoholiserad och frånvarande under hela uppväxten. Att våga lita på att allt är bra, jobbar jag med varje dag. Det jag inte har funderat så mycket över är kopplingen mellan oro och skuld, men skuld är säkert en viktig ingrediens i min oro. <br/>Tack för ny insikt!

Mamma, 18:55, 23 mars 2009. Anmäl

Det finns en enkel metod för att ändra sin "programmering": EFT, Emotional Freedom Techniques. Läs på grundaren Gary Craigs hemsida www.emofree.com se videon och lär dig EFT från YouTube! Osannolikt effektivt!

Nina Hallberg, 18:16, 23 mars 2009. Anmäl

”Min man är våldsam mot barnen”

Fråga: Min man och jag har tre barn på 8, 6 och 4 år. Vänlighet, respekt och tålamod är viktiga grundpelare tycker vi båda, men hans stubin är mycket kort ibland. Och då gör han fel, vilket han själv inser. Ändå upprepas det gång på gång.

Det kan, som häromkvällen, handla om att fyraåringen kastade en CD-skiva på golvet. Hans pappa tog honom då hårt i armen och smällde till honom i stjärten. Barnet började förstås storgråta och satt sen länge i min famn innan han kunde lägga sig. Det var förstås fel att kasta skivan, men man kan ju påtala detta för barnet lugnt och bestämt.

Ofta blir det dock sådana här bryska metoder från pappans sida. Han kan knäppa till ett barn hårt på näsan, smälla till på ben/armar eller rycka eller ta hårdhänt i barnen.

Det förekommer inte dagligen, kanske några gånger i månaden, men jag är ständigt stressad av att försöka förebygga konflikter mellan honom och barnen innan de går överstyr. Vilket förstås inte heller är bra, de måste ju kunna reda ut dem själva men på ett vettigt sätt.

Min man är som sagt medveten om problemet men när jag försöker prata om det bollar han gärna över frågan och menar att jag minsann själv gör fel ibland (vilket jag förstås också gör), eller så säger han inget alls.

Än har han inte skadat dem fysiskt, men jag är orolig för att så kan bli fallet en dag.

Min man och jag har varit gifta i tolv år. Vid ett par tillfällen i början har han slagit till mig (knynävsslag mot huvudet). Jag borde ju efter konstens alla regler ha lämnat honom då, men har väl tyvärr för hög toleranströskel efter en barndom präglad av våld mellan mina egna föräldrar.

Istället gick min man och jag efter första händelsen i familjerådgivning. Andra gången det hände ställde jag som ultimatum att han skulle söka hjälp, vilket han också gjorde (han har själv en svår uppväxt med våldsinslag och en mamma som bland annat brukade låsa in honom i en mörk garderob när han var ”olydig”). Detta hände innan barnen var födda samt när första barnet var två månader.

Därefter har han inte varit våldsam mot mig. Jag är inte rädd för honom eller för fysiskt våld. Relationen mellan oss är bra (bortsett från hans beteende ibland mot barnen). Vi är medvetna om våra ”ryggsäckar” från barndomen och försöker ta hand om varann efter förmåga.

Men nu gäller det alltså barnen. Jag är orolig för hur stor psykisk skada de tar av det här. Merparten av tiden är allt bra och pappan leker och ägnar mycket tid åt dem. De två äldsta barnen tyr sig lika mycket till honom som till mig, men den yngste har alltid varit väldigt ”mammig”. Han vill inte att pappan lägger honom på kvällen och vill helst alltid vara med mig. Har även haft väldigt svårt när jag lämnar honom på förskolan på morgonen.

Jag tänker även framåt i tiden, hur ska det bli när barnen är i puberteten? Den stora frågan är om barnen mår bäst av att vi separerar eller lever tillsammans. Merparten av tiden är allt ändå som sagt bra. Och jag tror de äldre barnen skulle bli förtvivlade om vi skiljer oss.

En annan viktig aspekt är att jag tror min man skulle vilja ha delad vårdnad om vi separerar, och då har jag ju ingen koll alls på vad han gör när han har barnen.

Maria

Svar: Hej Maria. Det finns inget jämbördigt ansvar, som jag får intryck av att du menar, när det gäller att reda ut konflikter mellan din man och era barn. Här vilar ansvaret helt på den vuxne. Det är din man som måste hitta andra sätt att hantera sig själv på, andra sätt att förhålla sig till barnen på och andra uppfostringsmetoder.

Som det är nu är både du och din man – utifrån era respektive erfarenheter från uppväxten – inbegripna i ett upprepningstvång, där ni gestaltar precis de destruktiva erfarenheter ni har med er från era respektive ursprungsfamiljer. Det är av största vikt att ni lyckas bryta detta så att ni inte för över beteendet ifråga till nästa generation, det vill säga till era barn.

Den stora frågan är inte om ni ska separera, utan hur barnen ska kunna garanteras en tillvaro utan våldsinslag. Där har du lika stort ansvar som våldsutövaren, det vill säga deras pappa. Du måste skydda barnen – antagligen med hjälp utifrån – i annat fall sviker du barnen och ger ett indirekt godkännande av det våld de utsätt för. Den otrygghet som det oförutsägbara våldet skapar utgör en stor stress för barn och är i högsta grad skadligt för deras psykologiska utveckling.

Om det är som du säger att din man är medveten om problemet, så borgar det i bästa fall också för att han är motiverad att förändra sitt beteende. Ni som familj och framförallt din man behöver få hjälp med att komma tillrätta med situationen.

Det finns mottagningar som jobbar med män som har våld- och aggressionsproblematik och med de konsekvenser som detta får för deras familjer. Du behöver omgående ta reda på vilken hjälp det finns att få i den kommun där du bor och inte ge dig förrän ni fått den hjälp ni behöver.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

Bra svar Anders Rimsten. Håller med dig men tycker att du glömmer att kommentera mannens ansvar att själv söka hjälp. Mamman fixar, trixar och skyddar och befinner sig under stark stress i relationen...sedan får hon på sig att söka hjälp åt sin man också. I verkligheten blir det nog hon som får leta MEN DET ÄR PSYKOLOGISKT VIKTIGT ATT DET ÄR MANNEN SOM SJÄLV BESTÄLLER TIDEN. Detta för att inte förminska honom eller det ansvar han har. <br/>Och du som skriver...STÄMNINGAR OCH ATMOSVÄRER ÄR OCKSÅ SKADLIGA om det känns psykiskt stressat eller obehagligt. Du har verkligen det svårt och har hamnat i en knepig situation. Lycka till!

ela, 09:49, 1 april 2009. Anmäl

En kommentar till, till frågeställaren: Jo sjävklart är ingen en perfekt förälder, du gör säkert också fel ibland precis som din man. Men skillanden, efter vad jag förstår, är att du (och barnen?) får tassa på tå allt som oftast för att förebygga och undvika utbrott från din man. Det tror jag knapppast han gör på samma sätt för att undvika de "fel" du gör. Detta tassande tror jag är otroligt påfrestande för er, mycket värre än de gånger det faktiskt händer något. Försök förklara det för honom, och om han inte förstår allvaret (men det borde han) så får ni kanske överväga att flytta isär ett tag. Då kan du kanske få lite distans och se hur mycket hans humör påverkar er dagligen.

Misan, 15:38, 31 mars 2009. Anmäl

Bengt, varför lägger du större ansvar på din mor? Du urskuldar din far med att skylla på alkoholen, men din mor kan (som många kvinnor) ha blivit uppfostrad till att inte säga ifrån, vara till lags etc. så som är ganska vanligt i vårt samhälle. Och sådant kan vara lika svårt att bryta som alkoholberoende. Jag försvarar ingen av dem, men varför får din mor bära hela hundhuvudet, hon var lika mycket "offer för omständigheterna" som din far efter vad jag kan utläsa. Din mor borde sagt ifrån, men din far borde ha slutat supa och slåss. Jag tycker du borde tänka över din kvinnosyn.

Misan, 15:33, 31 mars 2009. Anmäl

Varför är huvudregeln den, att barn alltid ska delas vecka-vecka mellan föräldrarna? Det kan väl inte vara lagstadgat? Hur ser det ut i andra länder? Är detta ett svenskt påhitt? I Marias fall är det väl klart att barnen ska bo hos henne eftersom pappan är våldsam. Om ena föräldern vet att den andra föräldern är aggressiv, då ska väl inte denna vecka-vecka metod införas. Det är ju obehagligt att veta, att ens barn blir illa behandlade hos den andra föräldern. Hur utvecklas barn som ständigt ska flytta från ett ställe till ett annat? Vecka-vecka lösningen passar säkert vissa barn, men inte andra. Vad finns det för efterforskning? Vad säger barnkonventionen?

Rebecka, 15:41, 29 mars 2009. Anmäl

Prata med dem, förklara för dem att det inte är deras fel. Att pappa har svårt att veta hur han ska göra när han är arg, och att det inte är okej att han beter sig så. Därefter måste du agera. Hur du väljer att göra är ditt val, men i min åsikt har du redan givit barnens far tillräckligt många chanser för förbättring. Om inte dina barn kan få ha en hälsosam manlig förebild så låt dem åtminstone få en stark kvinna att se upp till. <br/>Det är ett mycket svårt val, och innan du gör nåt föreslår jag att du söker upp en kurator/psykolog som kan hjälpa dig att bearbeta dina egna känslor. Ta kontakt med vårdcentralen eller liknande. Lycka till så mycket och hoppas du får ett lyckligt liv från och med nu!

Frida, 23:26, 27 mars 2009. Anmäl

Hej Maria! <br/>Det är uppenbart att din barn är viktiga för mig och att du bryr dig tillräckligt för att orka ta tag i det här problemet nu. Det som däremot inte är uppenbart är hur mycket din man betyder för dig. I min åsikt ska en livspartner vara den som ger en så mycket energi att man orkar klara av det övriga livet, med jobb och allt vad det innebär. I ditt fall verkar det vara tvärtom. Din mans beteende ger dig en konstant oro som du har varit tvungen att leva med. <br/>Du säger bland annat att du oroar dig för vad som ska hända när barnen är i puberteten. När jag kom upp i 14-årsåldern fick jag helt plötsligt minnesbilder från min barndom som jag tidigare hade förträngt. Jag var medveten om att jag inte tyckte om min far, men inte varför. Det orsakade i sin tur mycket förvirring, depressioner och självskadebeteende. Det är inte hur stora skador slagen orsakar som är det viktiga, utan att de sker över huvud taget. Jag tror att dina barn behöver att du tar avstånd från det som händer

Frida, 23:22, 27 mars 2009. Anmäl

Om kvinnan separerar är huvudregeln att vårdnaden delas lika mellan föräldrarna och då har hon ingen kontroll över hur mannen behandlar barnen de veckor barnen bor hos honom. För att hon ska få ensam vårdnad måste hon polisänmäla honom för hans misshandel och börja bygga ett "case" mot honom redan nu.

Äldre, 20:30, 26 mars 2009. Anmäl

Sarah: varför är det märkligt att familjerådgivaren här lägger ansvaret på mamman att skydda barnen? Menar du att pappan ska ta ansvar för barnen när han här visar att han inte är förmögen till att se till deras välbefinnande? Pappan verkar mycket riktigt ha brutit mot svensk lag så då är det väl självklart att det är den andra föräldern, mamman i det här fallet, som får ta ansvar för deras säkerhet? Förstår inte alls första meningen i ditt inlägg här och vad du insinuerar. Jag har inte barn själv men om jag hade det och mamman till mina barn skulle bete sig våldsamt mot våra barn så är det väl då självklart att jag tar ansvar för deras säkerhet. Vem annars?

Carl, 04:20, 23 mars 2009. Anmäl

Separera? Tycker du inte det snarare är dags att skilja sig?? Stackars barnen kommer ju fa men för livet.

s., 19:17, 22 mars 2009. Anmäl

Jag hade en sådan uppväxt, min far var periodare och våldsam, min mor var den eviga martyren som beklagade sig men aldrig gjorde något. Ogillar min far men där kan man till viss del skylla på alkohol, vad gäller min mor finns inga ursäkter. Resultatet blev att min mor gav mig en skev kvinnorsyn som jag kommer få leva med hela livet misstänker jag. Av kvinnor som odugliga, svaga och förtjänta av vad de råkar ut för, en perfekt grund för barn som växer upp för att misshandla och våldta... <br/>Har kapat alla band med dem, får jag några barn kommer de få lära sig att farmor och farfar är döda för det är vad de är för mig. <br/>Barn kan inte skydda sig själva, om den ena föräldern sviker så måste den andra ta sitt ansvar. Eller i MLK's ord (fritt översatt): Den största ondskan är inte onda mäns dåd utan godas tystnad. <br/>Ber om ursäkt för att jag inte är trevlig och förstående men ang. sådant här har jag mycket ilska.

Bengt, 17:42, 22 mars 2009. Anmäl

”Min man är arbetslös och har börjat tappa modet”

Fråga: Min man har blivit uppsagd. Det var inga konstigheter med själva uppsägningen utan delar av verksamheten avvecklades och min man var sist anställd. I början var han vid relativt gott mod, han hade inte trivts så jättebra med sitt jobb så vi såg det båda som en chans att börja på något nytt.

Vi väntar samtidigt vårt andra barn och jag har varit ganska trött och lite nedslagen och tyckt att de senaste månaderna varit oerhört tunga samtidigt som jag känt att jag måste ”bita ihop” och vara stark nu när situationen är som den är.

Min man har börjat tappa modet och får ingenting gjort på dagarna, troligtvis ett typiskt symtom på arbetslöshetstristess. Han känner så klart att han just nu bör vara den som försörjer familjen och drar det tyngsta lasset, men samtidigt har han hamnat i en negativ spiral och får varken i väg jobbansökningar eller gör något för familjen. Vissa dagar går han inte utanför huset och har inte ens bäddat sängen när jag kommer hem efter att ha varit borta och jobbat i tio timmar.

Varje gång jag försöker prata med honom blir han aggressiv och tycker inte att jag stöttar honom utan bara gnäller. Han har säkert rätt i det men jag har just nu ingen ork över till att stötta när jag inte får någon stöttning själv, jag klarar inte av att ta hans raseriutbrott och behöver er hjälp för att veta hur vi ska ta oss ur det här. Hur kan jag hjälpa honom att få tillbaka sin tåga? Vad kan han själv göra för att komma i gång och bli den aktiva kille han egentligen är?

Anonym

Fråga: Jag är en kvinna på femtio plus. Har varit arbetslös i drygt ett år, samt att jag nyligen förlorade min far.

Jag undrar bara vad mina ”vänner” har tagit vägen. ”Framgång föder vänskap, motgång prövar den.” Det ordspråket har jag verkligen fått känna på. Har inget fast förhållande. De vänner som jag fortfarande har kvar bor på andra orter.

Känner mig verkligen sänkt och nere i skorna. Vet inte vad jag skall ta mig till, ser inte ljuset i tunneln. Har ni kanske några goda råd att komma med?

Sara

Svar: Hej Anonym och Sara! Innan jag ger er några råd och förslag till att hantera de svåra situationer som ni är i som som arbetslös/anhörig till en arbetslös, vill jag berätta bakgrunden till mitt svar till er.

Jag har en vän som ärär 55 + och som har arbetat som lagerarbetare i många år. Nu är han arbetslös sedan drygt ett halvt år tillbaka. Första reaktionen hos honom var en upplevelse av hopplöshet. Efter en tid märkte jag att han försökte göra det bästa av situationen. Jag blev imponerad av hans styrka och handlingsförmåga i den svåra situationen.

När jag läste era frågor kändes det därför naturligt för mig att rådfråga honom. Han berättade att han tidigt i sin arbetslöshet märkte att han tappade modet väldigt fort och började älta sin känsla av orättvisa när han bara satt hemma och tittade på teve, och att han insåg att han behövde göra något åt sin situation.

Till sammanhanget hör också att min vän var tvungen att gå till arbetsförmedlingen två gånger i veckan. Utifrån vårt samtal fick han idén att fråga andra arbetslösa, som han lärt känna på arbetsförmedlingen. Han frågade: Vad gör du för att inte tappa modet? Vilka råd skulle du ge till andra i samma situation?

Deras råd och det som gjort att de inte tappat modet visade sig vara samma som forskare inom psykologisk forskning säger fungerar när man är nedstämd, och då avser jag en lindrig till måttlig depression och inte en djup depression.

Råden består i att först och främst få koll på hur man kan få ordning på ekonomin så långt det går. Behöver man till exempel förhandla med banken om bolånen? Hur gör man det? (Du kan läsa mer om hur du kan få hjälp med detta i ”10 veckors självhjälpsprogram för arbetslösa” på dn.se/insidan).

Ytterligare råd handlar om att bli uppmärksam på hur kombinationen av ältande och passivitet bidrar till att man blir nedstämd och att agera tidigt för att förebygga detta genom att hålla sig aktiv även när det tar emot genom att söka sig till personer och sammanhang som är stödjande och genom att rikta uppmärksamheten på det som trots allt finns av värde i ens liv: ”Jag är samma person och min son älskar mig oavsett om jag har arbete eller inte”, sade en av de arbetssökande som min vän talade med.


Sara, utifrån de ovan nämnda råden och mina erfarenheter av vad som kan hjälpa i utsatta situationer är mina förslag till dig de här:

• Undvik att tänka alldeles för mycket på de vänner som har försvunnit och koncentrera dig på dem som finns i ditt liv trots avståndet, håll kontakt med dem med mail, chat och på telefon.

• Gå in i någon intresseförening där du kan träffa likasinnade.

• För att kunna se ljuset i tunneln bör du träna dig i att se och uppmärksamma de små glädjeämnena som vardagen bjuder dig på. De finns där hela tiden men när vi inte mår bra vänder vi oss inåt och blir mer eller mindre ”blinda” för de glädjeämnen som finns i vardagen.

• Det kan också vara till hjälp för dig att gå in i en sorgegrupp för att bearbeta sorgen över din fars bortgång.

• Prova att hitta sätt att vara aktiv, till exempel genom att planera din dag, vänta inte på att du ska må bra utan gör det du har planerat oavsett vilken sinnestämning du har för dagen och att gör ännu mer av det som är en källa till välbefinnande för dig.

Anonym, när livet blir svårt tenderar många av oss att sluta oss inom vårt skal för att försvara oss mot den smärta som situationen väcker. Vi förstår inte att vårt sätt bara stänger oss ute från dem vi älskar och ytterligare bidrar till lidande i stället för att skydda oss. Min tolkning av det du berättar är att detta kan vara ett av skälen till att ni inte kan prata om det som händer på ett öppet och ärligt sätt just nu trots dina goda försök.

Du skriver att din man ”inte får någonting gjort på dagarna, troligtvis ett symtom på arbetslöshetstristess”. Det du beskriver om din mans sätt att reagera kan vara tecken på att han är deprimerad och då bör han söka professionell hjälp för detta. Om det handlar om nedstämdhet, erbjud honom att prova mitt ”10 veckors självhjälpsprogram för arbetslösa” som finns på dn.se/insidan.

Du undrar hur du ska kunna prata med honom det som händer utan att bli avvisad. Du kan börja med att betona för honom att ditt syfte med samtalet är att ni tillsammans ska hitta ett sätt att komma närmare varandra. Berätta för honom hur du känner dig, att du kan se att han inte mår så bra just nu, att du älskar den unika person han är och att du märker att ni glider ifrån varandra. Säg att du i första hand vill prata om hur ni ska göra för att stötta varandra i den här svåra situationen. Ta gärna upp frågan när det är lugnt mellan er.

Jag ber dig samtidigt att inte ”bita ihop” och inte acceptera din mans raseriutbrott. Oavsett hur jobbigt han har det, så är detta ett beteende som du inte ska behöva acceptera och utsättas för. Du kan söka hjälp för egen del eller ni kan kontakta en familjerådgivare i din kommun om ni inte kommer förbi problemet på egen hand.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Att "bita ihop" är oftast inte tillräckligt som arbetslös, för du har hela tiden AF på dig som en hök, som tror sig veta bättre än du själv.

Mikael (Webbsida), 11:12, 19 mars 2009. Anmäl

”Min pappa är alkoholist”

Fråga: Hej. Min pappa är alkoholist och jag tror att han är deprimerad. Jag undrar vad jag kan göra för att få honom till att vilja söka hjälp?

Anonym

Svar: Hallå Anonym. Låt mig första berätta att dricker man alkohol i stora mängder och utan längre uppehåll en tid leder detta nästan alltid till en påtaglig nedstämdhet och oro. Detta kan kvarstå några veckor efter att man slutat dricka (eller minskat sitt drickande) och kan ibland utvecklas till en egentlig depression. Denna biverkan av alkohol, som återspeglar en utmattningseffekt i hjärnan, blir ofta en riskfaktor för återfall och kan utlösa en ny period av drickande efter ett uppehåll.

Kanske en lösning för din pappa kan vara att han ringer sin vårdcentral eller den specialiserade beroendevård, som kanske finns där ni bor, och diskutera vilken hjälp han behöver för sitt alkoholproblem och för sin nedstämdhet. Vid depressiva symtom, som kvarstår efter att man varit alkoholfri under tre till fyra veckor, är det regel att erbjuda en antidepressiv behandling som ofta består av en kombination av läkemedel och samtal.

Om din pappa inte har så aktuella erfarenheter av behandling för alkoholproblem är ett tips att berätta för honom, eller be honom själv informera sig, om modern beroendevård som erbjuder mycket mer av olika och effektiva behandlingsmetoder än bara för några år sedan – till exempel färdigheter för att förebygga återfall och läkemedel som dämpar alkoholsuget under första tiden av nykterhet, så kallad läkemedelsassisterad nykterhet. Du kan läsa mer om behandling vid alkoholproblem på www.alkoholhjalpen.se

Du undrar hur du ska be din pappa att söka hjälp. Det är lättare att få gehör om du pratar öppet om din oro. Var rak, inte menande, antydande eller hotande, undvik uttryck som du måste och du borde, använd i stället ett Jag-budskap:

Jag upplever… (beskriv problemet i jag-termer). Jag vill att… (be om en konkret beteendeförändring). Jag skulle bli lugnare om du… (beskriv i positiva termer hur du skulle känna om en förändring inträffade). Pröva att sedan lämna över ordet: Vad tänker du om detta?

Bästa hälsningar,
Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Jag är nykter alkoholist, valde att bli nykter själv. Tidigare försökte jag bli nykter genom andras önskan, det var en omöjlighet. Kom ihåg att förhoppningar ofta leder till besvikelser. Alkoholism är en lömsk sjukdom där vi som aktiva inte vet varför vi dricker som vi gör. Vet inte varför vi ljuger som vi gör, vet inte varför vi gömmer oss som vi gör, vet inte varför vi stänger dörren till omgivningen. Vet inte varför vi är djupt deprimerade. Gör ett försök med din pappa, ge honom möjligheten att tala med en nykter alkoholist. (Kontakta AA där du bor). www.aa.se <br/>Vårdcentraler och liknande har vare sig kunskap eller resurser för att hjälpa en alkoholist. Det är ett livslångt arbete. <br/>Om det inte fungerar, sök hjälp själv på Al-anon. <br/>Varma hälsningar <br/>//A

A, 08:04, 19 mars 2009. Anmäl

Inte ett ord om medberoende... Vet Wirbing verkligen vad han talar om? <br/> Jag instämmer helt med den tredje kommentaren, den som börjar "Ta hand om dig själv i första hand." <br/> Att försöka hjälpa en alkoholist har oftast motsatt verkan. Missbrukare är i regel skickliga manipulatörer som brukar få hjälpen att handla om det de själva vill - nämligen att fortsätta sitt missbruk. Ta distans från din far - det är sannolikt den bästa hjälpen för er båda.

Mattias S, 04:18, 19 mars 2009. Anmäl

Min älskade pappa var också alkoholist - hans kropp orkade dock inte längre, förmodligen inte hans själ heller, och han gick ifrån oss i början på året. Jag tror dessvärre inte att man som barn kan göra så mycket... inte mer än att säga och visa vad man känner, passa på så länge de finns kvar hos oss. Jag älskar min pappa trots allt och jag tror han vet om det.

Thomas, 21:08, 18 mars 2009. Anmäl

Fråga om han har en önskan att sluta dricka. Om han inte har det, är det ingen idé. Ta då hand om dig själv istället.

majgull, 17:16, 18 mars 2009. Anmäl

Ta hand om dig sjalv i första hand. Det ar mycket lätt att som barn till en alkoholiserad förälder ta på sig för mycket ansvar, speciellt om svaret till "sluta dricka" tenderar att vara "vad annars har jag? varför vill du ta bort mitt nöje och det som gör livet uthärdligt?". Om din far inte reagerar positivt på dina uppmaningar, ta det ALDRIG personligt. Bryt hellre kontakten om du uppfattar det som att han inte tar din oro och/eller sitt beroende på allvar. Uppbrottet kan bli en nödvändig väckarklocka.

A, 16:44, 18 mars 2009. Anmäl

Min far är också alkoholist. Jag har lärt mig den bittra sanningen efter att min far genomgått behandling, men tagit sig flera återfall. Vill din pappa inte själv sluta dricka kan du inte hjälpa honom med det. Du kan absolut försöka om det är så att han inte känner till alla de möjligheter som finns, men slit inte ut dig för det. Sätt alltid dig själv i första hand. Om din far har ett arbete finns det alltid möjlighet för honom att få hjälp med behandling via sin chef. Egenansvar är jag stor förespråkare av. <br/>Ta hand om dig.

P, 13:50, 18 mars 2009. Anmäl

Behandling och läkemedel, när det finns självhjälpsgrupper som fungerar?

Urrk, 11:12, 18 mars 2009. Anmäl