Måste jag bjuda pappa som är alkoholist?

Fråga: Min pappa har varit alkoholist i minst femtio år. Jag bjöd honom till vårt bröllop, men tyckte att det var jobbigt. Nu ska vi fira silverbröllop med hela familjen och jag vill helst slippa bjuda honom – men känner mig skyldig. Ännu bättre vore det om jag kunde bjuda honom och han skulle tacka nej…

Tacksam för svar

Svar: Hej. Du är osäker på om du vill bjuda in din pappa till ert silverbröllop, du vill helst slippa samtidigt som du får skuldkänslor vid tanken på att inte göra det. Anhörigas känslor för den som dricker är ofta precis så ambivalenta som du beskriver det. Upplevelsen av att ha kommit i andra hand och av tristess, kaos och i värsta fall våld som barn, har ofta satt djupa spår.

Angående frågan om du ska bjuda din pappa eller inte är mitt förslag att du med papper och penna utforskar din ambivalens inför den frågan. Att utforska sin ambivalens är en teknik som kan vara till hjälp i en situation som din, den kan göra dina motstridiga tankar och känslor tydligare för dig själv, ge dig en överblick över hur du tänker och känner, väga samman fördelar och nackdelar, och i nästa steg komma förbi ambivalensen och kunna fatta ett beslut som känns genomtänkt.

Gör så här:

1. Rita upp en fyrfältstabell på ett större papper.

2. Numrera rutorna enligt följande: ruta 1 är rutan längst upp till vänster, ruta 2 är rutan längst ned till vänster, ruta 3 är rutan längst ner till höger och ruta 4 är rutan längst upp till höger.

3. I ruta 1 skriver du fördelarna på kort och lång sikt med att inte bjuda till pappa till silverbröllopet.

4. I ruta 2 skriver du ner nackdelarna med detta, återigen på kort och lång sikt.

5. I ruta 3 skriver du ner det som kan bli hinder och svårigheter med att bjuda din pappa, det som oroar dig om du skulle göra det.

6. Och i ruta 4 skriver du det som är fördelar på kort och lång sikt med att bjuda din pappa till silverbröllopet.

Börja i den ruta som känns mest naturligt för dig att starta med. Du kan göra utforskningen på egen hand eller tillsammans med någon annan om det skulle vara till hjälp för dig. Granska din utforskning när du är klar, och ställ dig nu frågan:

Vad tänker jag om det här? Åt vilket håll lutar det? Vilket beslut är jag redo att fatta?

Ibland blir man helt beredd att fatta ett beslut efter att ha utforskat sin ambivalens på detta sätt, saker och ting har blivit konkreta och tydliga. Ibland vill man fundera vidare ett tag, men ofta har det blivit tydligare vad konflikten som man kämpar med består av för delar.

Ett alternativ, som många anhöriga har valt, och som kanske skulle passa för dig, är att välja att bara umgås i sociala sammanhang där alkohol inte finns med, och att aktivt bjuda in till sådant umgänge, till exempel att gå på bio, träffas på ett kafé eller promenera tillsammans.

”Tacksam för svar”, du skulle kanske också ha god nytta av att få tala om din osäkerhet om vad som är din rätt och skyldighet i förhållande till din pappa i samtalsterapi eller i en stödgrupp för anhöriga till personer med beroendeproblem. Inom Anonyma Alkoholister, AA, finns Al-Anon, stödgrupper för anhöriga, se www.al-anon.se för att hitta din lokala förening. Alternativ för samtalsterapi är familjerådgivningen i din kommun eller kyrkans familjerådgivning, som oftast finns i varje församling.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Jag tycker också att du kan prata med din pappa. Berätta hur du känner inför att bjuda honom. Hade det varit min mamma så hade hon förmodligen inte kommit till Silverbröloppet, men om han är starkare än vad hon är så kommer han försöka att hålla sig nykter, åtminstone tills att han kommer hem.

Hannahannah, 14:27, 13 maj 2009. Anmäl

Ja, jag är ju inte utbildad beteendevetare, däremot så vet jag hur det är att växa upp med nästående som får en att må dåligt och vilken skuld det ger att tvingas ta avstånd... <br/>Tala om för din pappa att du inte kan bjuda honom så länge han inte tar itu med sin sjukdom på allvar. Skulden är hans, inte din! <br/>Ha en bra dag på ditt siverbröllop och omge dig med personer som får dig att må bra!

anna, 19:16, 8 maj 2009. Anmäl

När det gäller familjehögtider så finns det ofta någon släkting som man är mindre förtjust i att ha med. När det gäller en pappa så kan du inte komma undan att ta tjuren vid hornen och tala om hur du känner och vad du har bestämt. Om din pappa jätte gärna vill vara med kan han kanske övertyga dig genom att börja äta antabus och vinna tillbaka ditt förtroende. Men det har bara han som kan ändra sig. Du ska inte känna dig skyldig för koncekvenserna som hans alkoholmissbruk skapar. Den bollen ligger hos honom. Det låter som detta med att din pappa är alkoholist är lite tabu så att det är svårt att säga det rakt ut "Pappa du är alkoholpåverkad vid fel tidpunkter och blir för full och jag tycker det är jätte jobbigt ".

caroline (Webbsida), 17:52, 30 april 2009. Anmäl

Vänta ett ögonblick nu. Vad är det för råd? Håller med Johan, säg det som måste sägas rakt ut. Det här är INTE ditt problem, det är din pappa som är alkoholist - inte du. Jag har själv vuxit upp med en alkoholiserad pappa och för mig tog det år av terapi för att våga sätta gränser, men när jag väl gjorde det (OCH slutade bjuda honom) började jag må så mycket bättre! På alla sätt! Lycka till med din pappa.

Hanna, 10:50, 30 april 2009. Anmäl

Eller varför inte säga rakt ut....Pappa du är aktiv alkoholist, därför kan jag självklart inte bjuda dig på silverbröllopet. Gör något åt problemet så slipper du vara ensam.

Johan, 10:13, 30 april 2009. Anmäl

”Min ex-man vill att vi ska bli ett par igen”

Fråga: Min man lämnade mig och vårt nioåriga äktenskap för ganska exakt ett år sedan, eftersom han var missnöjd med vårt förhållande. Jag tyckte också att förhållandet var dåligt, men hade inte haft en tanke på att ge upp. Vi sålde i alla fall ganska snabbt vårt hus och köpte var sitt boende nära varandra för att vår gemensamme son på fyra år skulle slippa byta dagis (vi har 50/50 umgänge), och vi var överhuvudtaget helt överens om att vårt avslutade äktenskap skulle ha en så liten negativ effekt för honom som möjligt. Min ex-man var minst lika bestämd på den punkten som jag var. Då.

I julas skickade han så ett långt mejl till mig där han berättade att han ångrar sig och att han vill att vi flyttar ihop igen. Jag svarade att jag inte vill. Sanningen är att när den första chocken lagt sig efter att han packade sin väska den där dagen, så var det faktiskt en lättnad för mig att kunna göra som jag vill. Det var alltid viktigt för honom att vara den som planerade och beslutade. Inför semestrar exempelvis gällde vår diskussion endast vilka datum vi skulle ta ledigt. Sedan informerade han mig om vad vi skulle göra när allt var bokat. Jag har alltid tjänat betydligt bättre, och jag tror att det var en del av ”problemet” för honom. Ett annat faktum som styrt vår relation är att när min ex-man blir arg så blir han väldigt arg. Han säger själv att han inte har någon kontroll över vad han säger eller gör.

Hans önskan om att vi ska bli ett par igen blir nu allt mer påträngande. Han har berättat för vår son att hans föräldrar kommer att bo tillsammans – bara mamma slutar säga nej. Det har lett till att vår son kan bli så arg på mig att han inte vill vara med mig, utan förtvivlat skriker att han vill ”vänta med pappa”. Nu har min ex-man satt ut sin bostad till försäljning. Han säger att när den är såld kommer han antingen att flytta in hos mig eller köpa en bostad på andra sidan stan för att ”det gör för ont att bo så nära”. Han säger att det är jag som bestämmer (och därmed också att det är mitt fel att vår sons liv måste förändras till det sämre om jag säger nej).

Mitt egentliga problem är att jag inte kan kommunicera med min ex-man. Jag är alltid försiktig när vi pratar för att inte göra honom arg, vilket gör mig otydlig. Exempelvis så ringer han minst en gång per dag, utan något egentligt ärende. I stället för att be honom sluta med det, lyssnar jag på honom precis så länge som han vill. Jag förstår hur det kan få honom att tro att jag är mottaglig för honom. Jag är så otroligt arg och besviken på honom som använder vår son för att få mig att göra som han vill. Men det skulle jag aldrig våga säga. 

Ibland undrar jag om jag inte helt enkelt borde ge med mig och låta honom flytta in. Jag hade ju som sagt inte en tanke på att lämna honom när han bröt upp. Samtidigt ger den tanken mig panik, eller cellskräck kanske är ett bättre ord. Jag vill inte tillbaka in i den världen, nu när jag vet hur bra jag mår utanför den. Men jag saknar helt enkelt verktyg för att hantera den här situationen. Just nu verkar det som om jag måste välja mellan det som är bäst för min son och det som är bäst för mig. Vad kan jag göra?

Rådlös

Svar: Hej Rådlös. Det låter underbart att du, i och för sig på initiativ av din ex-man, tagit dig ur ett dåligt äktenskap. Din beskrivning av hur semesterplanerna gjordes upp är verkligen hårresande. Att leva med en person som har en så okontrollerad aggressivitet är givetvis också något ytterst obehagligt.

Din ex-mans sätt att använda er son i nuvarande situation är fullständigt oacceptabelt. Du ska absolut inte ge vika för hans utpressningsförsök. Han utsätter både dig och er son för ett övergrepp genom sitt agerande. Låt inte detta styra dig i din vilja att bygga upp ett liv utan honom.

Det du behöver göra är att bli tydlig både mot din ex-man och mot din son. Till din son ska du bekräfta att det är som pappa säger: att det är du som inte vill, att du inte älskar hans pappa längre och inte vill leva med honom. Säg till din son att det kan bli så mellan vuxna människor, men att det absolut inte har något med honom att göra och att du kommer att fortsätta älska honom även om du och hans pappa ska bo på olika ställen. Du behöver stå för ditt ställningstagande inför din son, så att han vet vad han har att hålla sig till.

När det gäller din man måste du börja sätta gränser. Du har helt rätt i att din otydlighet kan väcka förhoppningar hos honom. Jag vet inte om det är så att han slår dig eller om du är rädd att han ska göra det. Det kan hända att du behöver stöd från en person utifrån för att kunna stå upp för dina gränser och beslut. Kontakta socialtjänsten i din kommun eller en kvinnojour och fråga om detta eller ta hjälp av en släkting eller vän. Det viktiga är att du på något sätt får honom att förstå att du menar allvar och att han inte kan tvinga sig på dig igen.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Tack för verkligt goda råd och kloka kommentarer. <br/>Jag har nu kontakt med socialtjänsten i vår kommun. Det var dagis som tog kontakten efter att min ex blivit så arg på en av dagispedagogerna att hon nu är rädd för honom. Vid första samtalet upplevde jag socialtjänsten som fientlig. De hotade med att vår son skulle förlora sin förskoleplats - det vore verkligen att straffa fel person! Men nu har jag haft samtal med samma tjänsteman igen, utan att min ex-man var med, och jag tror att hela händelsen kan leda till att jag faktiskt får stöd i kontakten med min ex-man. Dagis har också varit suveräna i allt detta, både med mig men framför allt genom att inte låta det som hänt påverka vår sons vardag. Om något erbjuder de honom extra utrymme och trygghet. <br/>Jag skäms över att jag har hamnat i den här situationen, att jag inte var smartare än så. Det är nog det tyngsta skälet till att jag inte bett om hjälp tidigare. Men lättnaden över att andra vet och vill hjälpa är större än skammen.

Rådlös, 10:20, 10 maj 2009. Anmäl

Ge inte upp, för det hot du utsätts för! Se till att din son bor hos dig när han ska, arg eller ej. Ta hand om dig, och låt ingen annan styra ditt liv. <br/>Lycka till. <br/>Mikaela

Mikaela, 11:26, 8 maj 2009. Anmäl

Stå på dig Rådlös! <br/>För det är ju inte alls så att du måste välja mellan vad som är bra för dig och bra för din son. Att du flyttar ihop igen med din man som vill bestämma allt, är inte alls vad som är bra för din son. Inga olyckliga äktenskap är bra för barn! <br/>Jag har själv en före detta som har använt vår dotter som slagträ mot mig och vet hur ont det gör i hjärtat när barnet blir argt och anklagande. Men jag har bitit ihop, och försökt förklara utan att slå tillbaka mot min ex-make. Nu - flera år senare - kan min dotter se sin pappas dåliga sidor också, och hon har helt slutet anklaga mig. Så håll fast vid ditt beslut, och ta hjälp av socialtjänstens rådgivningsbyrå om du behöver.

Lotta, 14:13, 7 maj 2009. Anmäl

Din före detta make är stöpt i samma form som min, det är som att läsa en beskrivning av min egen situation och jag känner strypsnaran runt halsen.. <br/>Det finns mycket jag skulle vilja säga, men orden stockar sig. Vad som än händer, res dig och kämpa vidare! Det som sårar mest är barnens reaktion, men de glömmer så fort det som varit, och när pappa vill kan han ju vara underbar.. eller hur? Manipulativa män vet att barnen är kvinnans största svaghet, och de drar sig inte för att använda dem i syfte att uppnå vad de vill. Jag tror att de är oförmögna att känna kärlek och respekt och därför blir barnen lätt ett verktyg som inte har större värde än graden av deras användbarhet. Min fd man "upptäckte" vår 12-åriga dotter den dag jag till slut vågade säga stopp. Innan dess existerade hon inte. Aldrig ens ett nattande eller en kram. Nu är hon hans prinsessa och vill flytta dit.. självklart.. hon blir ju äntligen sedd. Han, han vill flytta hit..

carolina, 07:55, 1 maj 2009. Anmäl

Jag vill bara säga att jag själv varit i en liknande situation för några år sen och vet hur hemskt det är att bli psykiskt misshandlat för det handlar om det och ibland kändes det värre än fysisk för jag kunde inte "visa" upp det. Stå på dig, låt honom inte komma åt dig även om det är svårt i och med att ni har sonen tillsammans. Men din son kommer att förstå, det kan ta tid eftersom han är liten men sluta aldrig vara den du är och gör det som är rätt för dig själv.Du kan och ska inte flytta ihop med honom för att han använder hot mot dig. Han vill bara ha kontrollen igen, han ser att du klarar dig själv nu och det gör honom galen, han trodde inte du skulle klara dig utan honom och göra det BRA! Tänk på dig själv och sonen och han kommer tillbaka, var tydlig med honom även om han inte är så stor, barn förstår mer än man tror och jag märkte att jag inte skyddade honom genom att bära det själv. Du är värd så mycket mer än han ger dig!!!

Vår, 08:35, 30 april 2009. Anmäl

Som en annan kommenterare sa så behöver man inte bli fysisk slagen för att vara misshandlad, och det bästa för barnet är inte att flytta ihop med ex-maken igen. Barnet skulle bli mer och mer medveten om förhållandet. Man ser kanske inte direkt men man anar och känner. <br/>Du kanske vill göra en lista när ni ska prata, eller HAN vill prata. Skriv överst; VAR TYDLIG. Det kräver att man övar, att uppsöka stöd av något slag är en väldigt bra idé. Då kan du få lufta dina funderingar och se att du är helt normal i dina reaktioner och att din motvilja till att bli tillsammans med ex-maken igen är sund. <br/>Lycka till!

Jessika, 18:56, 29 april 2009. Anmäl

Vad jag tycker Anders skulle ta upp mer är ju att det naturligtvis måste vara så att det som är bäst för dig också är bäst för din son i denna fråga! För vilken kvinnosyn kommer han få om du går tillbaka till ditt dåliga förhållande och blir passiverad mot att du står på egna ben och är en aktiv och stark kvinna? Hur tror du dessa två olika bilder kommer påverka dins sons vuxna relationer? Nu säger jag inte att allt är svart eller vitt men tänk noga på vad du vill att din son ska växa upp med för förebild!

Jag Var Barnet, 16:08, 29 april 2009. Anmäl

Det mesta är sagt nedan samt i Anders svar. Det är inget konstigt och helt riktigt. Men jag skulle vilja tillföra att man ska vara klar över barnets lojalitet och i dom allra flesta fall, dess kärlek till båda föräldrarna. Det gör att det är viktigt att hur illa den här mannen än beter sig, så är inte det något som sonen skall ställas inför. Han skall enbart konfronteras med det faktum att föräldrarna "aldrig" skall flytta ihop igen, att det inte är hans fel, samt att mamma älskar honom och alltid kommer att älska honom, och kanske det kan vara på plats med ett förtydligande att en förlder ALDRIG upphör att älska och tycka om sina barn. Där skiljer sig förhållandet åt från en vuxenrelation. <br/>Lycka till.

Hans, 16:02, 29 april 2009. Anmäl

Vad jag tycker Anders skulle ta upp mer är ju att det naturligtvis måste vara så att det som är bäst för dig också är bäst för din son i denna fråga! För vilken kvinnosyn kommer han få om du går tillbaka till ditt dåliga förhållande och blir passiverad mot att du står på egna ben och är en aktiv och stark kvinna? Hur tror du dessa två olika bilder kommer påverka dins sons vuxna relationer? Nu säger jag inte att allt är svart eller vitt men tänk noga på vad du vill att din son ska växa upp med för förebild!

Jag Var Barnet, 15:56, 29 april 2009. Anmäl

Frågan huruvida han brukar våld eller inte är redan besvarad: genom hans agerande så är det mental misshandel av hans son. Obehaglig situation - hoppas det löser sig. Och stå på dig. Även om barnet blir argt nu så lär sig även barn att tolka föräldrar och deras inre egenskaper. Var stabil och en trygghet för din son - för din ex-man tycks inte vara det i och med hans agerande.

Carl, 12:46, 29 april 2009. Anmäl

”Hjälp! Vår dotter vill göra en bröstförstoring”

Fråga: Vår dotter är 21 år och bor hemma. Hon har haft jobb sedan studenten och aldrig varit arbetslös. Förra sommaren arbetade hon fyra månader utomlands och till hösten har hon planerat att åka till USA för att plugga. Både utlandsarbetet och den planerade USA-resan har vi varit med och puffat för och sagt att det är bra om hon passar på att göra sådant nu innan hon börjar arbeta ”på riktigt” eller studera samt skaffar sig kostnader för eget boende. För att finansiera USA-resan har vi lovat att låna ut de pengar hon inte själv sparat ihop så att hon inte behöver ta studielån. Vår dotter har under dessa två år inte behövt betala något hemma för sitt boende utan har sparat en hel del. 

Nu vill hon ta en del av sina besparingar för att göra en bröstförstoringsoperation innan hon åker till USA. Min man och jag är helt förbluffade! Vi vill absolut inte att hon opererar sin kropp. Dels för att det känns ”bimboaktigt” med den typen av operation, dels för att vi är rädda för biverkningar när hon är utomlands. Men också för att hon nu tänker ta studielån plus vårt lån för att finansiera sin resa. 

Har vi rätt att lägga oss i? Vi har i två dagar bönat, bett, varit ledsna, arga och besvikna. Hur kan vi hantera det här? Vi avstår själva saker för att kunna låna ut pengar. Vi gör det gärna för en resa med studier, men inte för en bröstoperation. Vi har bett henne att åtminstone vänta till efter resan då hon kan jobba och tjäna ihop mer pengar men hennes svar är: ”Det är i Kalifornien jag vill vara fin på stranden! Och ni säger så bara för att jag ska hinna ångra mig”. 

Våra positioner är helt låsta och vi kan inte förstå varandra. Kan ni hjälpa oss?
Nedslagen mamma

Svar: Hej! Ingen lätt situation för er föräldrar detta! Och verkligen ingen lätt fråga att svara på. Men så här tänker jag:

Fortsätt dialogen med er flicka! Föräldrar underskattar lätt sin betydelse och tror att det är meningslöst att samtala med någon som ser ut att ha bestämt sig. Men ni är alldeles säkert viktiga för henne och jag tror att hon lyssnar på er – särskilt om ni kan undvika att hamna i totalt låsta positioner. Fundera med henne kring vad det är som gör att hon absolut vill göra operationen, hur hon tänker att det ska bli sedan, vad hon hoppas vinna med den och om hon har några farhågor. Försök att förstå hur hon tänker – utan att argumentera med henne varje stund! Men också utan att ni ändrar er ståndpunkt – det behövs inte. 

Flickan är vuxen och bestämmer själv om sina pengar. Ni kan inte hindra henne från att köpa sig en operation – ni kan bara vänligt avråda. Men ni bestämmer också själv om era pengar. Ni behöver inte låna ut era pengar om ni tycker att hon använder sina sparade pengar på fel sätt. Kanske har ni redan diskuterat summor – då kan ni räkna ut vad ni lovat betala utifrån de sparpengar hon hade innan hon planerade operationen. Självklart har ni rätt att säga nej till mer – det är den yttersta påtryckningen men kanske den som gör att hon sansar sig. 

Det är djupt sorgligt att unga kvinnor så ofta tänker att deras kroppar inte duger – de som är så vackra i sig själva. Vi vuxna behöver inte medverka i den hetsen – men jag tror att många unga vuxna behöver en dialog kring detta. 

Vänliga hälsningar,

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (42)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 42

Deprimerande att läsa alla kommentarer om hurvida det är "snyggt" eller "fult" med stora respektive sma bröst. <br/>"Stor byst är även trevligt" Haha. <br/>Föräldrarna givetvis inte ska finansiera nagot de tycker är fel och det är omöjligt för oss läsare att avgöra dotterns mognadsgrad eller eventuellt daliga självförtroende.

Ylva, 11:12, 17 november 2009. Anmäl

tycker det är sjukt att folk dömer en bara för man vill förstora brösten. finns tusentals "vanliga" svenssons som genomgår plastikoperationer utan att folk i ens närhet ens vet om det. Bara för man vill förstora brösten betyder inte det att man ska få 2 fotbollar utan dom flesta är ute efter en naturligt utseende till sin kropp. Är ett svårt beslut att fatta innan man bestämmer sig så varför inte försöka förstå personen och stötta henne/han i stället för att döma å nedvärdera personen? Sedan borde media skriva mer om vanliga tjejer och killar som genomgår operationer så folk ser att det inte bara är porrskådisar. stort plus för plastikkirurgerna på tv4 pluss.

arg läsare, 01:23, 10 november 2009. Anmäl

tycker det är sjukt att folk dömer en bara för man vill förstora brösten. finns tusentals "vanliga" svenssons som genomgår plastikoperationer utan att folk i ens närhet ens vet om det. Bara för man vill förstora brösten betyder inte det att man ska få 2 fotbollar utan dom flesta är ute efter en naturligt utseende till sin kropp. Är ett svårt beslut att fatta innan man bestämmer sig så varför inte försöka förstå personen och stötta henne/han i stället för att döma å nedvärdera personen? Sedan borde media skriva mer om vanliga tjejer och killar som genomgår operationer så folk ser att det inte bara är porrskådisar. stort plus för plastikkirurgerna på tv4 pluss.

arg läsare, 01:17, 10 november 2009. Anmäl

Varför kan man inte operera sig, för att man vill, och bara därför? utan att det handlar om dåligt självförtroende. Det som är bimboaktigt är att folk tror att alla som opererar in implantat opererar ut sin IQ. Tragiskt. Jag opererade mig för att JAG tycker det är fasligt snyggt med kvinnliga former, inte för att nåt ideal säger mig att man ska ha det, dessutom pekar idealet tvärtom mot små bröst än stora. Uppmärksamhet får jag inte för dem, och söker inte det heller då jag har en pojkvän som dessutom var emot min operation. Men jag ville ha en. Bara för att jag tycker det är snyggt!

25år, 16:56, 13 maj 2009. Anmäl

När jag var 18-22 funderade jag på att göra en permanent läppförstoring. Idag är jag jättenöjd med mitt utseende och tackar gudarna för att jag inte gjorde någon läppförstoring. <br/>Jag tror många som vill operera sig intalar sig för att det är för sin egen skull och det är det ju också till viss del - med stora bröst får man mer uppmärksamhet (jo så är det) coh då mår man bättre (?). <br/>Det ledsamma i sådana här situationer är således att man kanske inte har fullt utvecklat omdöme när man är ung vuxen (talar således om egen erfarenhet) och därför inte egentligen är kapabel att fatta beslut om dylika saker.

28 årig tjej, 22:30, 6 maj 2009. Anmäl

Det kan ju vara så vackert med bröst. Stora eller små. Men opererade bröst är ju ungefär lika sexiga som en uppblåsbar barbara. Och vågar hon inte tro att hon är vacker innan, så kommer hon inte att tro det efteråt heller. Bättre att lägga pengarna på terapi.

sune, 00:40, 2 maj 2009. Anmäl

Om hon vill operera brösten är det hennes ensak men då ska hon också kunna finansiera hela sitt liv själv, något hon inte verkar kunna göra idag. Kan hon inte både plugga utomlands och operera brösten själv utan pekunär hjälp så ska hon ingen hjälp ha. Hon behöver lära sig pengars värde, något föräldrarna inte verkar ha gjort när de skämt bort henne genom att tex inte ställa krav på att hon ska göra rätt för sig hemma.

Eva, 22:40, 30 april 2009. Anmäl

Ja Pernilla. det var just rätten till det fria ordet jag använde.

Hans, 11:05, 30 april 2009. Anmäl

Herrgud, jag blir orolig n'r jag läser kommentarerna till artikeln. Till föräldrarna: Låna inte ut ett öre till dottern! Hon är 21 år, hon har ingen aning om vad hon håller på med. Om hon sedan väljer att förstöra sig så har ni åtminstone inte betalat för eländet.

Frida, 09:58, 30 april 2009. Anmäl

Flicka? Hon är 21 år och kan ta ansvar för sig själv.

Pelle, 07:59, 30 april 2009. Anmäl

Är jag rädd för kärlek?

Fråga: Jag är en man på 34, längtar efter familj och barn, men har aldrig lyckats med något långvarigt förhållande. Förr var det alltid hon som lämnade mig, men de sista åren har jag blivit cynisk, orolig och bryter alltid upp när det börjar bli för allvarligt.

Så har detta hänt att jag har träffat en underbar kvinna. Vi kompletterar varandra perfekt, vi har det bästa sex jag någonsin haft, och vi är de bästa vänner. Jag är så kär som jag aldrig varit förr och lycklig när jag är med henne. Naturligtvis finns det en hake: hon är gift och har en dotter. Hon älskar sin man och vill inte bryta upp. Vår relation måste vara hemlig, även om han bor i en annan stad. Hon säger att hon är förvirrad, att hon älskar oss båda, men inte vill såra någon av oss. Vi har försökt göra slut flera gånger, men det håller inte.

Vad ska jag göra? Jag känner mig som ett svin gentemot hennes man, henne, men också mot mig själv. Jag är rädd att jag inte skulle våga älska, om det vore ”på riktigt”.
S

Svar: Hej S. Det låter som att din strategi när det gäller att hantera relationer gått i baklås. Tydligt är att du utifrån dina erfarenheter valt att skydda dig mot besvikelser på ett sätt som lett fram till att du i nuläget är oförmögen att koppla på dina känslor då du riskerar något.

Först i denna, redan på förhand dömda relation, vågar du känna och älska. Du är skyddad mot den sårbarhet det vanligtvis innebär att befinna sig i en kärleksrelation och kan därför slappna av på ett sätt som annars inte är möjligt.

Jag vet inte om det är så viktigt hur du ska hantera den nu aktuella relationen i praktiken. Risken är att du, om du fick kvinnan ifråga helt utan komplikationer, skulle bli blockerad av den utsatthet det innebär att vara förbehållslös i relation till en annan människa. Det är väl detta du uttrycker i din farhåga om att du inte skulle våga älska om det vore ”på riktigt”.

Intressantare då om du fokuserar på själva ditt problem och vad du kan göra åt det nu och i framtiden. Jag tror du måste börja träna på att utsätta dig och våga vara sårbar igen. Att alltså i successivt större utsträckning utsätta dig för risken att överges, risken att den andra slutar älska dig. Det gäller såväl i den relation du är i nu om det är så att det blir mer allvar av den, eller om det inte blir det, i senare relationer. I praktiken skulle detta innebära att du utmanar dig själv genom att stanna kvar i relationen ifråga trots att det så att säga börjar brännas; att du väntar ut dina impulser att ge dig av för att se vad som kommer efter dem. Jag kan inte se att du har något annat val om det är så att du vill förverkliga din längtan efter familj och barn.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

En kvinna som är otrogen mot sin man, men som inte kan lämna honom för att hon älskar honom kommer bara att såra dig. Du vågar att älska henne för att du vet att det inte kommer att leda någon vart, och om det gör det så kommer hon antagligen vara otrogen mot dig med, och lämna dig med en dag. Då har du gjort dig sårbar, och det kommer att göra så ont. Kansker resten av ditt liv, men du kanske gillar att lida och plåga dig själv, och bara inbilliar dig att du verkligen vill ha familj och barn. Du kanske egentligen inte alls vill det innerst inne. Kanske ångrar du dig senare i livet när du lever ensam och är gammal, men då kanske du inte kan ta dig ur ditt beroende till den här personen, som vid det laget antagligen redan lämnat dig för många år sedan för att skaffa sig en annan älskare.

kvinna, 00:12, 17 maj 2009. Anmäl

"Först i denna, redan på förhand dömda relation, vågar du känna och älska." . <br/>Är det inte lite märkligt att komma med en sån otroligt bestämd uppfattning utan mer kött på benen? De kanske är varandras självfränder, vad vet du om det?

Erik, 10:47, 28 april 2009. Anmäl

Kalle har, trots sitt lite väl ärliga sätt att säga det på, en poäng. Men du ska inte känna dig som en dålig person för det, det gör bara saken värre och man börjar tänka "jag förtjänar inte ett bra förhållande" eller liknande och det leder till ännu värre saker. Det är en klyscha men inte fören du är säker i dig själv kan du känna dig säker med andra.

Andreas, 10:14, 28 april 2009. Anmäl

Låt bli att förstöra ett äktenskap pga din egen egoism. Väx upp!

kalle, 17:38, 27 april 2009. Anmäl

”Jag är orolig för hur min son har det hos sin mamma”

Fråga: Jag har en son på 10 år som bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin mamma, där han också har sin skola. Mamman har den stora bostaden och alla bidrag, men kan av olika anledningar inte hålla ordning i hemmet så att min son kan ta hem kompisar. (Jag sitter fast i en liten 1: a, 4 km bort). Jag kan inte prata med mamman om saken då hon vägrar att diskutera. Läget är låst och åren går, jag vet inte hur jag/vi ska kunna förändra situationen. Jag vill ju bara att mitt barn ska ha det så bra som möjligt.

Gunnar

 

Fråga: Jag är ensamstående mamma till en 8-årig pojke. Hans pappa har aldrig varit särskilt intresserad av honom, men jag har hela tiden kämpat för att de ska ha en relation. Sedan pappan fick en ny familj är det dock svårare eftersom nya frun inte är snäll mot min son (hon har till och med daskat till honom ett par gånger). Pojken är ändå hos sin pappa ett par timmar per vecka, men han vägrar att sova där. Jag börjar nu undra om en destruktiv miljö är värre än att inte ha en relation med sin ena förälder? Hur dålig ska en föräldrarelation/miljö vara för att det ska vara bättre att vara utan den?

Trött och uppgiven mamma

Svar: Hej Gunnar och Trötta och uppgivna mamma!

Ni lever båda i en situation där ni tycker att den andra föräldern till ert barn inte tar sitt ansvar och inte tar hand om barnet på ett bra sätt. Jag gissar att ni båda har gemensam vårdnad för barnen. På vår föräldramottagning i Sundsvall träffar vi ofta föräldrar som har det som ni. Jag kan ju bara se situationen utifrån det ni skriver i era brev, kanske skulle den andra föräldern ge en helt annan bild. 

All forskning kring barn till separerade föräldrar säger samma sak: Det som är skadligt för barn är om föräldrarna har mycket konflikter som drabbar barnen. Det är inte heller bra för barn när en förälder totalt försvinner efter separationen. 

Men det ÄR inte alltid lätt att slippa konflikter. Ibland tycker jag att det finns en moraliserande inställning till föräldrar som har svårt att komma överens. Bakom skilsmässan ligger ofta svek, otrohet, misshandel eller förtryck av olika slag – som drabbat människor som en gång älskat varandra. Där kan finnas djup oenighet kring hur barnet ska tas om hand. Det är inte lätt att vara bunden till varandra genom barnet – när man faktiskt inte står ut med varandra. 

Många föräldrar som har haft det svårt tillsammans har svårt att släppa den sorg och vrede som ligger bakom separationen. Ibland kan det bli så att det enda som finns kvar att hålla kvar konflikten kring, är barnen. Det blir tungt för barnen. 

Andra föräldrar slår knut på sig själv för att få till ett bra samarbete. De kämpar och försöker och blir besvikna – och också detta går ut över barnen. Det blir mindre energi över till dem och det är lätt att besvikelse, vrede och bitterhet spiller över på barnen. Det kan vara bra att fundera på detta ibland – går all energi åt till att förhålla sig till den andra föräldern kanske det är bättre för alla att man tar ett steg tillbaka. Att släppa idén om det goda samarbetet och i stället fokusera på den tid man har tillsammans med barnet. Annars lever barnet alltid i skuggan av föräldrarnas konflikt.

Till hjälp för föräldrar som har svårt att komma överens har samhället inrättat både familjerådgivning och socialtjänstens familjerättsavdelningar, dessa ska finnas i alla kommuner. Familjerätten är ingen rättsinstans som många tror. Där erbjuds föräldrar bland annat möjlighet till samarbetssamtal, de får hjälp att tillsammans hitta lösningar. Har man gemensam vårdnad ska man ju enligt lagen komma överens om de stora besluten – till exempel bostadsort, skola och ekonomi.

Några familjerättsavdelningar har gruppverksamhet för barn vars föräldrar är separerade. Det är bra verksamheter, där barnen får leka, lära sig om sina rättigheter och dela sina erfarenheter med andra barn. En stor lättnad för barnen! 

Detta var allmänna synpunkter kring barn och separation. Nu till er som har frågat: 

Till Gunnar vill jag säga: Jag förstår att du på olika sätt försökt prata med mamman om att din son skulle vilja ta hem kompisar till henne. Har du provat samarbetssamtal? Kanske vore det en möjlighet. En annan möjlighet är att du väljer att sluta försöka påverka mamman och i stället lägger din kraft och energi på att göra dina veckor med pojken så bra som möjliga. Att ni två har det bra tillsammans, oavsett vad mamman gör. 

En pappa som var i en liknande situation sade att det bästa han kunde göra var att räkna sig som ensamstående pappa varannan vecka. Det var en stor hjälp för honom att inse att han var maktlös inför hur mamman levde.

Du skriver att mamma har ”alla bidrag”. Men åtminstone bostadsbidrag har också du rätt till när pojken bor hos dig varje vecka – om du inte har för hög inkomst. 

Kanske kan pojken ta hem kamrater till dig fast du bor trångt och en bit från skolan. Kanske kan ditt hem vara ett bättre alternativ, 10-åringar brukar inte vara så beroende av bostadsstandard. Kanske ser du för mörkt på din möjlighet att ta hand om din son på det sätt du vill? 

En helt annan aspekt av det hela är om mammans hem är så oordnat att det heller inte är bra för din son att vara där. En deprimerad eller psykiskt sjuk förälder kan ju bidra till en sådan miljö. Om det är så, kan du eller skolan ta kontakt med socialtjänsten så att sonen och mamman kan få hjälp. 

Till Trötta och uppgivna mamman: Det finns inget svar på din fråga – ingen kan svara på om det är bättre att inte ha någon kontakt alls med en förälder än att träffa honom under mindre lyckade former. Det beror på omständigheterna i övrigt.

Men kanske ställer du frågan fel? Kanske måste din pojke inte alls träffa sin pappa varje vecka, och han behöver ju inte alls sova över. Kanske kan ni hitta någon form där pappa och pojken håller kontakt på ett annat sätt, där pappas ”nya” inte är så involverad?  

Jag förstår på ditt brev att du slitit mycket med att försöka få till ett bra umgänge mellan far och son. Det som ofta är svårt är att just du kan vara den som minst lyckas att påverka pappan – av olika skäl. Finns det andra människor som kan vara en länk mellan pappan och pojken? Farmor, andra släktingar? 

Det vore djupt olyckligt om pojken helt förlorar kontakten med sin pappa. Men jag känner många familjer där man har en kontakt kanske en gång i månaden, en gång i halvåret – och då har ändå barnet sin förälder, en bild att leva med och en möjlighet att knyta mer kontakt längre fram i livet. Kanske ska du lägga ner kampen ett tag – och se vad som händer? 

Hoppas att ni båda kan hitta vägar för att hjälpa era pojkar till en bra tillvaro – oavsett vad den andra föräldern gör!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Bra att Gunnar och Trötta mamman visar oro för sina respektive barn. Som vuxen är man skyldig att se till att ens barn har det så bra som möjligt. Svartsjuka föräldrar kan straffa sina egna barn på olika sätt för att barnet till exempel har bra kontakt till den andra föräldern. Många psykiskt sjuka föräldrar har tyvärr haft vårdnaden om sitt barn, vilket inte synts utåt då kanske hemmet varit i topp skick men barnet blivit psykat av föräldern. Gunnar och Trötta mamman, stöd era barn och ta bort dem från det hem de blir illa behandlade i. Vecka - vecka systemet måste ses om. Skydda era barn i stället, de måste få växa upp i harmoni. Barndomen är viktig, låt barnen få ha en fin barndom.

Becka, 18:33, 25 april 2009. Anmäl

Jag skulle inte heller haft kontakt med min son om jag hade fått en men det beror mest på att jag inte vill ha barn så ifall det råkade hända en olycka (p-piller som inte tagits rätt eller sprucken kondom) så hade jag nog inte velat ha barnet men om tjejen hade velat behålla så hade jag inte velat ha det i mitt liv!

PM, 14:40, 25 april 2009. Anmäl

Ffa. till Gunnar. Jag är uppvuxen med skilda föräldrar. En alkoholiserad pappa och en psykiskt skör mamma. Jag bodde på heltid hos mamma. Så här i efterhand så upplever jag att den totala röra och kaos som rådde (och råder) i min mors hem i kombination med henne överbeskyddande orsakade mig mycket mer skada än min fars missbruk. (Bortsett ifrån att jag inte kunde bjuda hem någon, det tog åratal för mig att lära mig hur rent ett "städat" hem ska vara.) Jag är frustrerad över att ingen vuxen insåg och ingrep - alla trodde att min mamma var "frisk" och engagerad i kontrast till min far. Ingen såg hur det såg ut hemma hos oss. Min pappa har för många egna problem för att kunna ingripa. Men du - Gunnar har alla möjligheter i världen att hjälpa din son så att han får det så bra som möjligt! Han är 10 år gammal - han kan själv tala om hur det känns att bo med sin mamma. Kanske skulle han må bättre av att bo hos dig?

Skilsmässobarn, 14:20, 25 april 2009. Anmäl

Gunnar och "trötta mamman", både jag och min man är skilsmässobarn. När vi talar om vår barndom och våra föräldrar, som egentligen är mkt olika, så har vi ngt vi är väldigt överens om. Det värsta var när den ena föräldern talade illa om eller på mindre uppenbara sätt visade sitt ogillande för en andra föräldern. Att vi blev indragna i föräldrarnas gamla och nya konflikter är vi arga på än idag. Jag hade en väldigt problematisk relation till min pappa som är alkolist. Jag fick hela tiden välja om vi skulle fortsätta att träffas. Ett tag sågs vi bara hemma hos min farmor och jag hade en kompis med mig. Min man spenderade mkt tid på sommarloven hos sin farmor och bara då coh då hos sin pappa. Jag tycker det Ingegerd skriver är klokt. Ni kan inte ändra den andre föräldern. Ni kommer bara behålla en ärlig dialog med era barn om ni visar respekt för deras relation till den andre föräldern. Låt barnen komma till tals. Fokusera på ert eget liv och var goda exempel för era barn.

Skilsmässobarn och mamma, 11:36, 24 april 2009. Anmäl

”Min syster vågar inte ta sig ur sitt dåliga förhållande”

Fråga: Min fråga gäller min syster som tycks oförmögen att ta sig ur ett dåligt förhållande. Jag efterfrågar råd och tips, på hur man bäst gör för att våga bryta sig ur en osund relation som förvandlats till ett emotionellt beroende och orsakar lidande i stället för lycka och trygghet. Min syster och jag kommer från mycket problematiska och otrygga familjeförhållanden, något som gjort att vi har ett väldigt stort trygghetsbehov.

Efter drygt fyra år med sin pojkvän har hon ännu inte fått svar på om han ser en framtid med henne eller inte – något som plågar henne oerhört. Ibland säger han att det finns en möjlighet men ibland hotar han med att göra slut, vilket naturligtvis tär på min systers psyke. Själv vågar hon inte lämna honom, av rädsla för ensamheten, att aldrig mer hitta kärleken och att inte längre ha den lilla trygghet förhållandet ändå innebär.

Han är medveten om sitt övertag och har varit otrogen flera gånger – något min syster ändå förlåtit. De provade att ha uppehåll en gång och det resulterade i panikattacker, konstant ångest och handlingsförlamning hos henne, något hon är livrädd skall hända igen om hon gör slut.

I andra sammanhang är hon en självständig och stark tjej som pluggar till läkare och lever ett normalt liv, men i förhållande till pojkvännen är hon helt beroende och underordnad.

Hon har självinsikt och förstår att det hon känner inte är sunt, men den starka rädslan för att vara ensam är för övermäktig. Hur skall hon tänka för att våga bryta sig ur detta?

Anna

Svar: Hej Anna! Innan jag svarar på din fråga skulle jag vilja berätta om vad som kan bidra till att man stannar kvar i ett dåligt förhållande trots att man inser de negativa konsekvenserna. De allra flesta gånger handlar det om att man är känslomässigt beroende av partnern – man tror sig inte ha ett eget värde som person. Det egna värdet kommer från partnern, det vill säga man upplever sig som värdefull enbart om man blir älskad eller accepterad av honom/henne.

En person i den här situationen har motsägelsefulla känslor som hindrar henne från att bli fri från relationen. Situationen eller partnern väcker både positiva och negativa känslor samtidigt. På ett sätt skäms man för det man utsätts för, eller för partnerns beteende, och känner skam för att man inte kan bryta sig loss. Man uppfattar sig som svag och i värsta fall utan en egen identitet, eller helt värdelös och att man inte förtjänar en annan typ av förhållande. Man fokuserar och tror på det partnern säger och bortser från det man ser att personen gör. Vid otrohet tänker man till exempel: ”Han/hon har varit otrogen men säger att hon/han älskar mig och att jag är det enda som betyder något.”

Å andra sidan känner man att partnern är den enda som bryr sig om och älskar en och man är övertygad om att förhållandet ska bli bättre. Många gånger bortförklarar man partnerns beteende för att rättfärdiga relationen både inför sig själv och andra med resonemang som:

”Han/hon har haft en tuff uppväxt med lite kärlek, därför…”

”Hon/han är mycket stressad just nu, därför…”

”Innerst inne är han/hon väldigt snäll och älskar mig.”

”Bara hon/han få … då kommer allt att bli bra mellan oss”

Detta, som jag nu beskrivit, återfinns ofta som ett mönster i relationer – förälder, vänner, partner – där det, i stället för genuin kärlek eller vänskap, handlar om att en person vill utöva makt och kontroll över en annan person.

Hur tar man sig ur relationer av detta slag?

Att ge upp hoppet, hur smärtsamt det än är, om att relationen eller personen kommer att ge det man hoppas på, har varit vändpunkten för många och verkar för vissa varit avgörande för att kunna ta ett första steg i riktningen mot att göra sig fri. Flera beskriver det här som att nå ”botten” för det man är beredd att stå ut med i en relation. Med andra ord skulle man kunna säga att man inte upplever något positiv i relationen längre och inte heller har hopp om att det positiva ska komma längre fram. Några exempel: man ger upp hoppet om att den andre ska förändras eller att man kommer att få den kärlek eller trygghet man längtar efter. Eller man känner att den egna existensen är hotad.

Anna, vad kan din syster tänka och göra för att våga bryta sig ur detta? Något som är oerhört relevant och en bra utgångspunkt i det här sammanhanget är att din syster har självinsikt och förstår att hon inte får riktig trygghet i förhållandet, eller som du skrev ”att det är inte sunt”.

Samtidigt, med tanke på att hon har fått panikattacker när hon försökte lämna pojkvännen, rekommenderar jag starkt att hon söker professionell hjälp för att bland annat kunna arbeta med att hitta sitt eget värde som person, få en bättre självkänsla och bygga en trygg bas att stå på.

Du kan tillsammans med din syster fundera på följande möjliga sätt att gå vidare:

Ett stegvis sätt att genomföra en förändring som känns skrämmande, kan vara att komma överens med sig själv om att ”parkera” eller vänta med att ta det slutliga beslutet under en viss tid, och att under den tiden förbereda sig på ett sådant sätt att det på sikt underlättar förändringen. När det gäller din syster skulle hon kunna komma överens med sig själv att inte tänka just nu på att lämna pojkvännen, utan vänta med det beslutet (parkera det) i några månader. Samtidigt som hon tar det beslutet börjar hon på en gång att arbeta med att förbättra sin självkänsla. Syftet är att ”lära sig simma innan man hoppar i vattnet.”

Det som brukar hända när man planerar en stegvis förändring på det ovan beskrivna sättet, är att den energi som går åt att kontrollera rädslan för det värsta som kan hända om man genomför förändringen – att lämna pojkvännen och vara själv – tillfälligt kan frigöras och i stället användas för att förbereda sig för förändringen – att bli starkare och tryggare i sig själv för att på sikt kunna ta sig ur relationen.

Du som anhörig kan stötta och uppmuntra henne i att ta det första steget på ett sådant sätt att det inte känns alldeles för skrämmande för henne.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria Ortiz, leg. Psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Vilken dum kommentar. Hon kommer säkert bli en utmärkt läkare. Tror att dem som har lite i bagaget av erfarenhet blir utmärkta att arbeta med människor i någon form. De har större förståelse till andra. Eftersom de själva haft det jobbigt. Utmärkta råd till henne av Lirria Ortiz.

maria, 22:39, 30 juli 2009. Anmäl

Även om svaret var bra så undrar jag om det verkligen hjälper frågeställaren att veta hur hennes syster bör tänka. Det svåra är i allmänhet inte att ha en teori om hur någon tänker utan att hjälpa dem förändras. <br/>Om systern inte verkligen bett om hjälp att ta sig ur relationen är det förmodligen bättre att fokusera på att försöka förstå hur hon har det nu, vad som är bra och vad som är dåligt. Genom att tillåta systern fokusera även på det positiva i relationen underlättar hon för henne att kunna reflektera även över det negativa. <br/>Att försöka förändra andra riskerar ofta att bara få dem att kämpa emot förändring, och det vore ju olyckligt.

Johan (Webbsida), 23:27, 7 maj 2009. Anmäl

Det kan vara svårt att förbereda sig för att lämna när partnern tar all energi. Det här är problemets kärna. Det gäller att få syn på sig själv, när kommer energin och när försvinner den? När man förstår vad som ger energi - kanske ensamma tid, ensamma dagar - då gäller det att bygga upp sig själv, ta makten över sitt liv gradvis genom att begära ännu mer fri tid. Till slut har man motat bort personen genom att ses begränsat. Då finns energin att klippa helt. Viljan och insikten finns som sagt ofta, eller nästan alltid, men orken är det sämre. Hittar man den, är lösningen nära.

A, 00:19, 3 maj 2009. Anmäl

Jag vill också tacka för en bra spalt! Och i synnerhet för svaret på denna fråga som så väl förklarar vägen ut ur denna typ av relation/bindning.

Katarina, 08:31, 28 april 2009. Anmäl

Jag är glad att jag läste den här texten, jag känner igen så mycket av det. Har nyligen separerat från min sambo och känner att jag mår så mycket bättre utan honom. Han hade stora humörsvängningar, var upprepat otrogen och jag kände rätt ofta mig som en svans eller skugga på honom i sociala sammanhang (då jag egentligen är en ganska social person som gärna pratar och tar plats men fick stå tillbaka när han var med) och det gjorde mig osäker, oerhört trött och sliten. Detta samtidigt som han var den mest kärleksfulla person. Jag känner nu hur min energi återvänder och livet börjar bli roligt igen, även om jag också känner skam över att jag inte tagit mig ur förhållandet tidigare. Varför har jag stått ut med detta under så lång tid, det är inget jag vill stå för! Jag hoppades så mycket. Hoppades att det skulle ordna sig och bli bra och försökte fokusera på orsaken till det han gjorde som sårade mig (t ex hans barndom) men det slet ju så fruktansvärt på mig. Tack för denna spalt!

Petra, 11:32, 27 april 2009. Anmäl

Hej Liria och alla andra. <br/>Den man jag levde med tog så stor plats och hans humör svängde mycket upp och ner. Efter vredesutbrotten följde röda rosor och kärleksbrev, känns mönstret igen? Jag kände att relationen kvävde mig mer eller mindre, mitt liv fick allt mindre utrymme. Jag var helt enkelt tvungen att bryta mig loss, annars hade jag inte överlevt. Fysisk misshandel förekom inte, men den känslomässiga pressen var desto större. Du nämner något liknande i Ditt svar, att ens existens blir hotad. Så långt ner gick det. Jag orkade knappt jobba och mina egna intressen blev åsidosatta. Hoppas "systern" tar sig loss tidigare, för till 99% sannolikhet blir inte relationen bättre än den är nu. Ge upp det hoppet och lycka till, "syster"! Ingrid

Ingrid, 19:04, 26 april 2009. Anmäl

Hej Liria och alla andra. <br/>Den man jag levde med tog så stor plats och hans humör svängde mycket upp och ner. Efter vredesutbrotten följde röda rosor och kärleksbrev, känns mönstret igen? Jag kände att relationen kvävde mig mer eller mindre, mitt liv fick allt mindre utrymme. Jag var helt enkelt tvungen att bryta mig loss, annars hade jag inte överlevt. Fysisk misshandel förekom inte, men den känslomässiga pressen var desto större. Du nämner något liknande i Ditt svar, att ens existens blir hotad. Så långt ner gick det. Jag orkade knappt jobba och mina egna intressen blev åsidosatta. Hoppas "systern" tar sig loss tidigare, för till 99% sannolikhet blir inte relationen bättre än den är nu. Ge upp det hoppet och lycka till, "syster"! Ingrid

Ingrid, 21:51, 25 april 2009. Anmäl

Tillägg från inlägget nedan ..."med program på internet" menar jag tex www.livanda.se. Lycka till igen till din syster.

caroline (Webbsida), 21:23, 24 april 2009. Anmäl

Hej, ett tips: en nyckel till att kunna lämna en sådan relation som din syster har kan vara att lära sig att själv kunna hantera perioder av ångest och känslor av panik. När man vet att man kan ta sig igenom detta (även om der ju kommer att vara jobbigt en period i alla fall) så kan hon välja lite friare om det är värt priset att stanna hos denne man. Det finns program på internet där man kan lära sig grunderna om hur detta fungerar och hur man kan hantera detta. Lycka till!

Caroline (Webbsida), 21:11, 24 april 2009. Anmäl

Hej Ingrid! <br/>Skulle du vilja berätta hur du gjorde för att ta dig ur relationen? Det skulle vara inspirerande, för andra som sitter fast i dåliga relationer, att läsa om din och andras liknande berättelser. <br/>Bästa hälsningar

Liria Ortiz, 22:42, 23 april 2009. Anmäl

”Hon tänker på en annan man när vi älskar”

Fråga: Jag skulle behöva hjälp med en sak som bekymrar mig djupt.

Jag har varit ihop med min kvinna i snart ett år och vi är sambo sedan tre månader. Vi har det jättebra egentligen. Problemet är att när vi älskar har hon många fantasier, hon tänker på andra män ganska ofta.

Hon uttrycker att hon tycker bra om en annan man som bor utomlands, en man som hon inte har haft någon relation eller sexuell kontakt med. Men hon säger att hon känner en ”hjärt-förbindelse” med honom. Hon tänker på honom ibland under dagen och nu tänker hon på honom också medan vi älskar.

Jag känner mig ledsen och besviken och vill dra mig undan. Jag vill inte älska med henne medan hon tänker på honom.

Jag vet att man inte kan styra tankar, men att han finns i hennes tankar medan vi är intima med varandra sårar mig. Hur ska jag kunna leva med att min kvinna tänker på en annan man medan vi älskar?
Anonym

Svar: Hej Anonym. Nej, du har helt rätt i att man inte kan styra sina tankar. Men man kan styra vad man säger. Jag tycker att du är alldeles för förstående mot din sambo. Det är inte din sak att hantera hennes tankar, det får hon faktiskt göra själv. Hon utsätter dig för rena tortyren genom sitt nuvarande agerande. Att prata om att hon fantiserar om andra män när ni älskar måste vara oerhört kränkande för dig.

Det hon ägnar sig åt är någon form av bisarr ärlighet vars syfte är svårbegripligt, men vars konsekvens är att du blir djupt sårad. Jag tycker absolut att du ska dra dig undan och sluta älska med henne på de premisserna. Ställ ett ultimatum till henne: antingen får hon sluta prata om den andre mannen och aktivt välja dig, eller så får hon väl söka upp honom och se vad det innebär. Men att leva med dig och drömma om honom och dessutom utsätta dig för denna ambivalens är helt orimligt.

Ge henne en tids betänketid och invänta svar. Det viktiga är att du markerar för henne att du inte tänker finna dig i att bli behandlad som hon behandlar dig i nuläget.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (34)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 34

Jag håller med Pär när han skriver "Att ge sin partner frihet att göra och tänka som hon/han vill är sann kärlek för mig." Men får det gå hur långtsom helst? Har Pär aldrig blivit sårad av sin partners handlingar? Eller har han aldig upplevt sann kärlek...

Steeken, 15:21, 7 maj 2009. Anmäl

Jag håller med Eva. Din sambo är antingen narcissist eller har någon annan empatistörning. Såhär himla borta kan man inte vara. Mitt råd är att försvinna ur hennes liv och bryta all kontakt.

JD, 19:39, 5 maj 2009. Anmäl

Johnas: jag tror inte du är ett forumtroll, men jag tror du hör till ett fåtal läsare av denna kolumn som tycker att Anders Eklund Rimsten är icke-kompetent. Och vad är det för något du försöker insinuera utifrån hans dubbelnamn? I jämställda relationer så ska väl såväl faderns som moderns efternamn ha samma existensberättigande - men det var såklart inte det du insinuerade på va?

Carl, 02:51, 29 april 2009. Anmäl

Jag skulle inte säga till min väninna att hon ser fet ut, eller till min arbetskamrat att hans frisyr är ful, så varför skulle jag säga till min partner att jag fantiserar om andra?

Ehn, 02:34, 29 april 2009. Anmäl

Min partner får tänka på vem eller vad han vill när vi har sex, men att säga att han tänker på andra till mig skulle jag inte uppskatta. Jag kan acceptera att han fantiserar om andra i form av 'fact of life; de flesta gör det', men om han specifikt skulle säga att han fantiserade om 'henne eller henne' skulle det bli verkligt på ett helt annat sätt. Sann kärlek för mig, är att inte såra min partner, särskilt inte genom att dela med mig av tankar som skulle göra honom illa. Frågar han och vill veta, så är det en annan sak, då svarar jag ärligt (men relativt diplomatiskt). Jag skulle inte säga till min väninna att hon ser fet ut, eller till min arbetskamrat att hans frisyr är ful, så varför skulle jag säga till min partner att jag fantiserar om andra? Vi lever efter 'if you don't want to know, don't ask' när det kommer till fantasier, ex och liknande saker som inte påverkar 'oss'. Det som indirekt eller direkt påverkar vårat förhållande talar vi om utan att behöva fråga.

Ehn, 02:29, 29 april 2009. Anmäl

forts. Skulle jag vara otrogen mot min partner, så skulle det uppenbarligen ha relevans för oss båda på många plan i livet, jag skulle berätta för honom vad som hänt, även om det skulle göra honom illa, för då har det gått långt från tanke, till handling, och han förtjänar att veta, eftersom otrohet bryter mot de överenskommelser vi har. Hade jag dock bara funnit tidigare nämnda man flimra förbi i mina fantasier när jag har sex med min partner, så skulle mitt berättande eller inte varken göra till eller från, i värsta fall bara såra. Mina tankar är mina, ingen kan se eller läsa dem, de existerar i mig, och jag har ansvar för dem, och i det ingår att hålla dem för mig själv när de bara skulle skada andra. Tror det blev många meddelanden här, fick errors och var tvungen att skriva om från början, men men.

Ehn, 02:28, 29 april 2009. Anmäl

Min partner får tänka på vem eller vad han vill när vi har sex, men att säga att han tänker på andra till mig skulle jag inte uppskatta. Jag kan acceptera att han fantiserar om andra i form av 'fact of life; de flesta gör det', men om han specifikt skulle säga att han fantiserade om 'henne eller henne' skulle det bli verkligt på ett helt annat sätt. Sann kärlek för mig, är att inte såra min partner, särskilt inte genom att dela med mig av tankar som skulle göra honom illa. Frågar han och vill veta, så är det en annan sak, då svarar jag ärligt (men relativt diplomatiskt). Jag skulle inte säga till min väninna att hon ser fet ut, eller till min arbetskamrat att hans frisyr är ful, så varför skulle jag säga till min partner att jag fantiserar om andra? Vi lever efter 'if you don't want to know, don't ask' när det kommer till fantasier, ex och liknande saker som inte påverkar 'oss'. Det som indirekt eller direkt påverkar vårat förhållande talar vi om utan att behöva fråga.

Ehn, 02:27, 29 april 2009. Anmäl

Min partner får tänka på vem eller vad han vill när vi har sex, men jag skulle bli ledsen om han sade det till mig, oombett, ifall hans fantasier inte inkluderar mig. Jag kan acceptera att han fantiserar om andra i form av 'fact of life; de flesta gör det', men om han specifikt skulle säga att han fantiserade om 'henne eller henne' skulle det bli verkligt på ett helt annat sätt. Jag vill inte veta. Jag tycker 'tänka' och 'säga' är två olika saker, ärlighet är bra, till en viss gräns. Man kan sätta det i relation till vänskap, ser jag min väninna prova klänningar säger jag inte 'Du ser fet ut i den där' även om jag tycker det, frågar dock min väninna mig 'Ser jag fet ut i den här klänningen?' säger jag kanske 'Ja, den har inte så bra passform' (eller valfritt ärligt men diplomatiskt framlagt svar). Jag skulle aldrig säga till min partner att jag fantiserar om någon annan när vi har sex, oberoende på om jag gör det eller inte. Det är respekt för mig. Skulle bara dela med mig av sådana ta

Ehn, 01:49, 29 april 2009. Anmäl

Ett tillägg till min förra kommentar: <br/>Att ge sin partner frihet att göra och tänka som hon/han vill är sann kärlek för mig. Och tvärt om - att begränsa någon bara för att man inte kan hantera situationen själv är inte kärlek. Återigen, ingen tvingar honom att vara tillsammans med den här tjejen. Och det GÅR att lära sig att t.o.m. uppskatta hennes tankar...men det kräver en hel del tålamod och tro på att det går.

Per, 09:56, 28 april 2009. Anmäl

Ett tillägg till min förra kommentar: <br/>Att ge sin partner frihet att göra och tänka som hon/han vill är sann kärlek för mig. Och tvärt om - att begränsa någon bara för att man inte kan hantera situationen själv är inte kärlek. Återigen, ingen tvingar honom att vara tillsammans med den här tjejen. Och det GÅR att lära sig att t.o.m. uppskatta hennes tankar...men det kräver en hel del tålamod och tro på att det går.

Per, 18:17, 27 april 2009. Anmäl

Har jag fått rätt diagnos?

Fråga: Jag har en fråga angående bipolär sjukdom. Jag har fått en sådan diagnos och har haft två insjuknaden som började med psykos, den den ena för över 30 år sedan och den andra för 20 år sedan.

De senaste 20 åren har jag känt mig nedstämd på grund av felaktiga behandlingar i sjukvården. Jag har också känt mycket sorg och smärta på grund av en svår familje- och arbetssituation.

Stämmer diagnosen? Kan medicin hjälpa? Det känns inte som jag är psykiskt sjuk utan snarare skör utav pressade förhållanden i arbetslivet och i familjen. Jag har inte så god erfarenhet av den psykiatriska vården. Kan jag få ett råd?

Flora

Svar: Hej Flora. Huruvida diagnosen stämmer eller inte kan jag inte säga säkert på så knapphändiga uppgifter men med två allvarliga (psykotiska) insjuknanden och däremellan besvär av depression/nedstämdhet så kan den mycket väl vara riktig. Omgivningsfaktorer kan förstås bidra till svårigheterna men utesluter inte att grunddiagnosen stämmer. Vid bipolär sjukdom är stämningsstabiliserande medicinering nödvändig som skydd mot nya insjuknanden.

Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Om man förstår vad en psykos beror på kan man hantera den. Psykos uppkommer när dina tankar till stora delar och under längre tid upptas av tidigare händelser. Du är inte i närvarande tid och uppfattar därför inte mycket av omgivningen runtomkring sig. Man är fast i dessa tankar från dåtiden. <br/>Det finns ett effektivt sätt att hantera psykoser på: <br/>Det finns flera olika tillvägagångssätt, men tricket är att få personen upp till närvarande tid. En person som är i närvarande tid är inte psykotisk. <br/>Alla personer som blir eller är psykotiska har utsatts för och utsätts vanligtvis fortfarande för dolt undertryckande från en illasinnad person. Undertryckandet får dig att gå upp och ner i humör, ofta utan att du kan sätta fingret på var undertryckandet kommer ifrån. Pga att det sker dolt ser man inte varifrån det kommer och man kan må mycket dåligt av detta. Genom att känna igen undertryckande och orsakerna till detta kan man hantera den grundläggande orsaken till att du fortsätter att må såh

Jesper Billing, 02:57, 10 juni 2009. Anmäl

”Min 38-årige pojkvän super sig redlös om helgerna”

Fråga: Jag är bekymrad över min sambo och vår relation. Han är 38 år och beter sig som en 25-åring när det kommer till alkohol och festande. Han dricker ett par starköl om dagen och super sig ibland nästan redlös om lördagarna, varpå han helt verkar glömma min existens tills han kommer hem. Då bråkar vi häftigt och han får sedan skuldkänslor. Detta låter som en plågsam klyscha, men när han är nykter är han verkligen väldigt fin, kärleksfull och klok.

Jag är en ganska stillsam person som trivs hemma och jag märker att det retar honom. Han jobbar hårt för andras uppmärksamhet och bekräftelse, nykter som onykter, och jag tror att jag har mindre behov av detta. Samtidigt är han klängig på mig och fruktansvärt svartsjuk. Vi har varit tillsammans i tre år och hans drickande och barnsliga beteende har eskalerat det sista halvåret.

Jag har kommenterat hans drickande och vi har pratat om det, men det är som att överenskommelserna bara gäller så länge han är nykter. Jag känner mig maktlös och orolig både för honom, mig själv och vår relation.

Jag undrar om det är normalt att som snart 40-åring vilja vara ute och festa varje helg, att dricka 1/2 flaska vin nästan varje vardag? Det känns som om jag håller på att tappa alla referensramar för vad som är normalt/acceptabelt, snälla hjälp mig! Finns det nåt hopp för relationen, tror du, eller är det bara att tacka för mig?

Rådvill

Svar: Hej Rådvill. Låt mig först säga att din sambos alkoholvanor långt ifrån är normala, det finns tecken som tyder på att han är på väg att utveckla ett alkoholberoende eller kanske redan har gjort det. Han dricker mycket, gör det dagligen, har svårt att begränsa sitt drickande och prioriterar ofta alkoholen framför dig.

Det du beskriver har hänt under senaste halvåret, att hans beteende har eskalerat kan vara tecken på en toleransutveckling för alkohol som kan leda till en alltmer stegrad alkoholkonsumtion. Din sambo bör söka hjälp för sina alkoholvanor. Ni kan få veta mer om ni läser på www.alkoholhjalpen.se om alkoholproblem, vilka behandlingsalternativ som finns och var man hittar hjälp.

Och vad kan du göra för egen del? Anhörigas situation skiljer sig åt beroende på hur stora alkoholproblemen är. När det gäller riskdrickande är det ofta inte så stora förändringar som krävs för att relationerna ska förbättras. Ofta kan man stödja varandra till en mer hälsosam livsstil, där alkoholen inte får spela så stor roll. När det gäller allvarliga alkoholproblem, som leder till stora förändringar i beteendet hos den som dricker, blir situationen ofta svårare.

Upplevelsen att ständigt komma i andra hand, efter alkoholen, kan skapa känslor av besvikelse och hopplöshet. Man kan både älska och tycka synd om personen ifråga, samtidigt som man avskyr och vägrar acceptera honom eller henne som påverkad. Ofta känner man sig maktlös eftersom man som anhöriga inte tycks kunna påverka drickandet.

Vilka rättigheter och skyldigheter har vuxna som lever tillsammans mot varandra? En del menar att vi skiljer oss alltför lättvindigt och inte anstränger oss tillräckligt för att ”bära varandras bördor”. Vilken betydelse har detta resonemang när det gäller alkohol och samlevnad? Att skiljas från en människa som man kanske i grund och botten älskar och bryr sig om är inte en lätt sak. Ibland är det samtidigt nödvändigt för den fysiska och psykiska överlevnadens skull.

Men det händer också att förhållanden som tycks vara hopplösa kan repareras och få nytt innehåll när den med svåra alkoholproblem slutar att dricka. Anhöriga som vill och orkar kan spela en viktig roll i rehabiliteringen om de får ökad kunskap om vad ett beroende innebär. Att utplåna eller uppoffra sig själv hjälper dock ingen, utan det är viktigt att anhöriga kan ta hänsyn till sina egna behov.

Rådvill, ställ dig gärna frågor som: Var det detta som jag hade tänkt mig? Vilka fördelar och nackdelar finns det med att ha det så här för mig? Behöver jag någon i min närhet att rådgöra med för att kunna se klarare? Behöver jag hjälp också för egen del?

För professionellt stöd finns familjerådgivning i varje kommun. Du kan även ta kontakt med någon självhjälpsgrupp för anhöriga till alkoholberoende personer inom Anonyma Alkoholister, AA, eller Länkarna. När anhöriga mår bättre och ändrar sitt förhållningssätt blir det ofta tydligare för den som har alkoholproblem att ansvaret ligger på honom eller henne. Ingen annan än den som dricker för mycket kan ändra på sitt drickande. Anhöriga som förstått det och tar konsekvenserna av det får ofta en bättre livskvalitet.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Ett stort TACK till alla er som engagerat sig i min fråga. Genom era synpunkter ser jag min situation i ett klarare ljus. Tack! "rådvill"

Rådvill, 08:57, 23 april 2009. Anmäl

Normalt eller inte? I Napolens elitgarde hade varje soldat 1/5 liter vin i dagsranson ute i fält...Karl den X11 karoliner hade en halv halva brännvin varken mer eller mindre. Om soldaterna sedan söp sig redlösa på fritiden framgår inte av historien...Danska läkare rekommenderar minst två glas vin om dagen - vilket pappa har tagit till sig - och som mamma protesterar mot genom att inmundiga endast ett halvt glas om dagen, som Svenska läkarna rekommenderar...Min ena son 26 år dricker sällan eller aldrig. Min andre son 21 år dricker mer än sällan och i större mängd på helgerna, precis som min pappa på sin tid alltså. Ena dottern är helnykterist den andre dottern halvnykterist. De två yngsta dricker bara läskeblask än så länge...Bör jag söka hjälp?

också rådvill, 21:05, 22 april 2009. Anmäl

Fortsätter... <br/>Faktum är att många människor i Sverige i dag går att diagnostisera med åtminstone lätt alkoholism, även om det kanske inte alltid har övergått till ett rent fysiskt beroende (mentalt beroende är mycket vanligare). <br/>Vad du måste besluta är huruvida du är beredd att ge dig in i en möjlig kamp, där du gör vad du kan för att ge ditt stöd, när du väl lyckas få din pojkvän att inse att han har ett problem (det är första steget, som de säger). Om du anser att han har gjort sig förtjänt av din omtanke och kärlek under de år ni varit tillsammans - eller om du är en så osjälvisk och god människa att du vill hjälpa till ändå - så kan ni tillsammans ge er in i kampen för att omvandla din pojkvän till nykter alkoholist. Utöver det stöd du måste ge din pojkvän i detta scenario, så måste även du få stöd som nära anhörig till honom. Det finns andra, bättre utbildade människor som kan ge just dig hjälp med detta. Tidigare länkade www.al-anon.se är ett bra förslag.

Kindo, 09:06, 22 april 2009. Anmäl

Alkoholism är vida utbrett i Sverige. Redan vid låg ålder börjar alkoholen få en central roll i socialt umgänge, och ofta spenderar ungdomarna veckodagarna med att längta till helgen, då man får dricka igen. Detta lever ofta kvar in i vuxen ålder, och det finns inga garantier på att beteendet förändras bara för att man fyller 30 år. <br/>Alkoholism behöver inte vara att man sitter i parken med sina polare hela dagarna och dricker öl. Alkoholist kan man vara bara av att ständigt känna en stark vilja att 'supa till' så snart det blir helg, eller en oförmåga att avstå från alkohol i sociala sammanhang. Till detta räknas även prioriteringar; i ditt fall så verkar din pojkvän helt oförmögen att ändra på sina vanor, trots att du har förklarat för honom att du inte mår bra av detta. Han prioriterar alltså alkoholen framför ert förhållande, och därmed är detta ett solklart fall av alkoholism.

Kindo, 08:55, 22 april 2009. Anmäl

Hej! Jag tänker lite allmänt på det här med att alkoholism ju anses som ett sjukdomstillstånd. Men vem skulle uppmana en anhörig att lämna den sjuke vid nåt annat sjukdomstillstånd, tex cancer? Är detta för att man anses mer ansvarig för alkoholism sjukdomen än för cancer, att cancer därför e mer moraliskt korrekt att drabbas av? Har bägge inte en del med gener att göra? Jag har hört vänner vars pappor vairt sk "snälla alkisar", finns dom eller är detta ett sätt att försköna?

jag bara undrar, 20:11, 21 april 2009. Anmäl

Om din partner inte självmant slutar dricka på stubben tror jag bara att det finns två alternativ. Det ena består i att du håller dig vid hans sida och fortsätter att försöka övertala honom, det andra att du lämnar förhållandet när han är nykter och hoppas att det skall leda honom till insikt och frälsning. <br/>Jag har själv krökat större delen av mitt vuxna liv och tvärslutade "visserligen självmant" för nio månader sedan, men då var jag redan 43 år gammal och hade sumpat en mängd förhållandenoch sårat folk på löpande band. För e som utvecklat ett alkoholistbeteende gäller det tyvärr (och för den som fortfarande super är detta mycket skrämmande) att enda utvägen är att sluta totalt och för alltid. För egen del har det hittills varit totalt problemfritt, jag är mindre rädd för att verka blyg på en fest än för att åter såra någon på fyllan. <br/>Stannar du hos honom medan han fortsätter supa hjälper du honom inte, och ditt eget liv kommer bara att bli sorgesamt. <br/>Slutar han inte, dra dig ur!

gammal syndare, 15:16, 21 april 2009. Anmäl

Risken är, om detta fortsätter, att du kommer att spendera ditt liv till att vårda din sambo. En alkoholist som inte kommer ur sitt beroende blir inte lättare att hantera med åren, tvärtom. Försök att tänk egoistiskt, precis som han gör. Man är sin egen lyckas smed.

Hannahannah, 13:46, 21 april 2009. Anmäl

Jag såg länge inte tecknen på att min nu exmake var alkoholist, och sedan förnekade jag det. Men han betedde sig ungefär som din pojkvän. Jag tillbringade flera år med att må dåligt pga hans drickande. Han lovade att sluta/dra ner, men höll aldrig sina löften. Genom AA:s grupper för anhöriga har jag nu äntligen lärt mig att jag var medberoende. Jag ser nu att varje relation där man bråkar om alkohol är en dålig relation. Alkohol får inte vara så viktigt för en person att hon/hon är beredd att bråka med den de älskar för att få dricka. Då har man ett alkoholproblem. Mitt råd till dig är att lämna din pojkvän. Väljer han sedan att bli NYKTER (nöj dig inte med mindre från honom), så har ni kanske en chans. Och snälla, skaffa inte barn med denne man. Det misstaget gjorde jag, och jag tvingas nu skicka min lilla dotter till sin alkoholiserade far varannan vecka, med socialtjänstens och Tingsrättens goda minne. "Även en alkoholist har rätt att vara pappa". Lämna honom och bli lycklig!

Lycklig äntligen, 11:58, 21 april 2009. Anmäl

Det kommer aldrig att bli bra utan hjälp utifrån. Tro inte på hans löften när han är nykter. Dom betyder ingentin utan är bara ett sätt att köpa tid. Han kan inte lösa situationen själv. Kräv att han söker hjälp eller lämna honom. Vänta inte! Och skaffa inte barn innan situationen är löst....

Maria, 09:14, 21 april 2009. Anmäl

Kära du <br/>Tala med någon inom Al-anon. Du kommer att få hjälp direkt. Gå på ett möte och lyssna på andra anhöriga och tala med dem så kommer du att förstå att det inte handlar om dig utan om alkoholen. Jag känner igen mig i din beskrivning. Det här är inte ditt problem, det är hans problem. Lycka till

callerina, 08:48, 21 april 2009. Anmäl

”Jag är fast med en man på andra sidan jordklotet”

Fråga: Hej! Jag har funderat kring det här i minst ett halvår nu, och har inte vågat prata med någon om det för att det skulle kännas mer ”på riktigt” då.

Jag är 24 år och gifte mig förra året med en man från andra sidan jorden, där vi bott sedan dess.

Givetvis tänkte jag mycket på varför jag ville gifta mig innan vi gjorde det (jag är inte religiös). Jag har haft två lite längre relationer med killar i Sverige. När jag träffade min man och blev förälskad igen kände jag att jag inte ville vara seriemonogam och vandra från relation till relation bara för att den första förälskelsekänslan tar slut. Jag tänkte att den här gången skulle jag inte ge upp, utan jobba på relationen och få den att fungera genom kompromisser, samtal och givetvis genom att vi båda var inställda på att jobba hårt.

Min man är två år yngre och kommer från ett annat (väst)land. Hans familj kommer från en social bakgrund som är otroligt olik min. Mina föräldrar har hållit ihop hela mitt liv, är akademiker och har rest runt i världen, är intresserade av nyheter, kultur, psykologi, vad som helst… Han kommer från en ”arbetarfamilj” där de varit småbönder, fixat biljardbord och plockat orkidéer. De läser inte böcker, är inte kulturintresserade utan snarare sportintresserade och spenderar mycket tid med vardagssysslor som att städa huset och så vidare. Han har en splittrad familj med en pappa som lämnade dem innan han ens fyllt ett år, en mamma som är manodepressiv och våldsam, morföräldrar som är dominerande. Han har haft fyra olika styvpappor under sin uppväxt.

Vi har nu varit gifta i snart ett år (vi var tillsammans i två år innan det) och jag har ett antal saker som jag grubblar på och inte lyckas komma vidare med.

Visserligen är jag fortfarande inställd på att tackla problem som vi har, men jag har blivit orolig för att våra olika bakgrunder gör att vi aldrig kommer överens om vad vi vill i livet. Och detta blir mer uppenbart nu när vi inte längre är nyförälskade.

Jag känner att jag ändrade en hel del på mig själv, speciellt i den nyförälskade fasen. Jag som alltid gillat att läsa, se filmer, gå promenader, resa och upptäcka nya kulturer, hålla på med teater och konst har gett upp mycket av det. Min man tycker allt sånt är tråkigt eller pretentiöst, (och protesterar högljutt om jag exempelvis läser en bok och han hävdar att han hatar att se på film och teater). I stället har vi och vi har gjort mycket sånt som han gillar, som att utöva olika sporter (tennis, golf, kajak, surfa) och hängt med hans kompisar. I början var jag jätteglad åt att göra allt det som jag var ny inför, men nu känner jag att jag helt tappat sikte på vad jag har drömt om och velat göra. Och jag har fastnat i ett land där jag aldrig kommer känna mig hemma.

Jag bor i detta
främmande land för att han skulle bli klar med sina studier, och jag började på mitt första heltidsjobb i juli förra året för att få arbetslivserfarenhet och kunna spara pengar till resor och så vidare. Han blev klar med sin sista uppsats i december och har sedan dess knappt lyft ett finger för att få ordning på sig själv. Han går hemma hela dagarna och gör ingenting i hushållet.

Jag känner att jag har förlorat mig själv någonstans, att jag sällan gör sånt som jag känner mig inspirerad och glad av. Tidigare intressen som till exempel dans och teater är svårare att hålla på med här på grund av kulturskillnader och transportsvårigheter (man måste ha körkort och bil för att kunna ta sig till ställen och det har jag inte.)

Min man har sagt att vi kan flytta till Sverige om jag vill, men jag är rädd att det inte blir bättre av det. Jag vill visserligen flytta, inte minst för att komma i från hans familj som det finns ett antal problem med – och för att jag saknar min egen familj. Samtidigt har han också sagt att han skulle vara deprimerad i Sverige och att han inte har några kompisar där. Jag är också rädd att kulturskillnaderna mellan honom och mig skulle bli mer tydliga om vi bodde i Sverige.

Vad ska jag göra? Ibland känns det som om jag dör inuti, men samtidigt vet jag inte om jag är överdramatisk eller skulle bara ska sluta vara ”pessimistisk”. En skilsmässa skulle verkligen kännas som ett nederlag.

Molly down under

Svar: Hej Molly down under.

Först vill jag bara säga att jag definitivt inte tycker du är överdramatisk och att det inte bara handlar om att du ska sluta vara pessimistisk. Det måste ha varit jobbigt för dig att gå så länge som du gjort och hålla allt för dig själv. Jag tror att det är bra att du nu börjar formulera dig kring din situation.

Efter förälskelsefasen kan man göra en mer realistisk bedömning av vem man har att göra med och om relationen ifråga är något att bygga vidare på. Ofta är det just de egenskaper man attraheras som mest av i ett första skede, som man efter ett tag kan komma att uppfatta som rent av störande. De olikheter som till en början fascinerar, blir om de är alltför stora ett problem i ett senare skede; särskilt om en konflikt uppstår utifrån att olika intresseområdena ställs mot varandra.

Föresatsen att inte ge upp bara för att första förälskelsefasen tar slut, utan att jobba på relationen och få den att fungera genom kompromisser och samtal låter rimligt tycker jag. Men när du skriver att du helt tappat sikte på vad du drömt om och velat göra, att du förlorat dig själv och sällan gör sånt som du känner dig inspirerad och glad av låter det däremot illavarslande.

Att kompromissa alltför mycket medför ofrånkomligen att man så småningom känner ett behov av att återvända till de områden som ligger en själv nära. Vad det handlar om är att balansera upp viljan att höra till, med behovet att bevara de egna gränserna. I en relation är det givetvis helt ok att vara intresserad av olika saker – det kan till och med vara en tillgång – men det måste också finnas beröringspunkter mellan de båda parterna. För att förhållandet ska kännas levande och utvecklas över tid behöver det också finnas en vilja från båda att ta del av den andres värld.

När nu pendeln svänger tillbaks mot det som är välbekant och värdefullt för dig är det, om er relation ska fungera, viktigt att din man är beredd att vara följsam i detta. Han måste vara intresserad av att utforska, intressera sig för och ta del av dina domäner, på samma sätt som du tidigare gjort med hans. Genom att kritisera och nedvärdera det som är viktigt för dig låter det som att han gör precis det motsatta. Utifrån detta tror jag att du har rätt i att problemet er emellan inte skulle lösas av en flytt till Sverige. Som det är nu lever ni intresse- och värderingsmässigt på helt olika kontinenter och skulle så göra oavsett var ni befann er rent geografiskt.

Om det är så att du väljer att skilja dig finns det ingen anledning att se det som ett nederlag. Däremot är det som jag ser det ett nederlag att hålla fast vid beslutet att leva med en annan människa om det innebär att man slösar bort tid och i förlängningen sitt liv på en dålig och otillfredsställande relation.

Anders Eklund Rimsten

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (40)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 40

Hej, <br/>OM det redan kanns fel och du langtar hem maste du flytta tillbaks. Skaffar ni barn ar du helt fast, eller lamnad med alternativet att aka hem och ta era barn ifran er pappa. Jag vet hur det ar, jag ar sjalv "fast" utomlands efter seperation och kanner andra i liknande situation. Komma fran olika lander och kulturer kan vara en stor pafrestning pa ett forhallanden och jag rekommenderar definitivt att flytta med honom till Sverige, som en test pa forhallandet om inget annat, innan ni bestammer er for vad ni ska gora. Skaffa framforallt inte barn under nuvarande omstandigheter! Barn kan gora en annu mer ensam i ett frammande land utan familj, och skilja sig med barn nar man kommer fran olika lander gor livet valdigt komplicerat och oflexibelt, eller sa kommer barnen till skada.

LS, 21:07, 6 maj 2009. Anmäl

Hej Molly - jag tyckte att du skulle springa för allt vad tygen håller. Men kul att allt känss bättre. Gör dig själv en tjänst bara och bli för guds skull inte med barn förrän du är helt säker. Vänta nåt år till med barn. Ha det bra och lycka till! (tycker fortf att du ska flytta hem honom till Sverige i stället)

Lollo, 15:10, 6 maj 2009. Anmäl

Jag ville ocksa saga, att ha olika bakgrund o grundvarderingar ar ett problem som bara kommer att vaxa. Min man, snart ex-man kommer visserligen fran samma akademiska bakgrund som jag, men om jag hade sett o reagerat pa deras familjedynamik for 20 ar sedan hade jag inte stannat. Det saknas respekt o det tror jag mig se hos din man ocksa. Du ar sa ung o har chansen att leva ett battre liv. Sjalv langtar jag hem varje dag o har matt sa daligt trots underbara ungar o superkul jobb. Nu, 20 ar senare har jag alltsa tva fantastika barn som tvingas vaxa upp langt fran mormor o morfar o underbara kusiner. Jag har offrat sa mycket av mig sjalv o mitt liv o det gor mig bade bitter o ledsen. What for? Skilsmassa pa andra sidan jordklotet, utan det skyddsnat som familj o gamla, kara vanner ger. Jag onskar att jag varit lika klok som du da jag var ung.

Maria, 16:14, 2 maj 2009. Anmäl

Flytta hem innan det ar for sent. Att bo langt fran sin egen familj ar en storre katastrof an du inser nu o det blir bara varre om ni skulle fa barn. Trust me, jag vet vad jag talar om. Om jag hade varit lika klok som du hade jag stuckit innan det var for sent. Nu ar jag fast har tills pensionen...hjalp.

maria, 16:02, 2 maj 2009. Anmäl

Hej Molly, <br/>Jag har upplevt o upplever fortfarande (efter nastan 20 ar)ungefar samma problem som du. Skillnaden ar att du ar ung o barnlos o smart som redan nu funderar pa era olikheter. Det gjorde inte jag da jag var 24, nu ar jag over 40 o langtar fortfarande hem. Jag ger dig ett enda rad o det ar tank pa dig sjalv o flytta hem nu, innan det ar for sent. Jag lovar, era olikheter kommer inte att bli battre. Dessutom kommer hans familjespoke inte heller att bli battre. Om jag hade varit klok hade jag tex sett hur nervarderad min mans mamma var, av min mans pappa. Nu ser jag mig sjalv dar o sager tack gode gud for att jag ar sa stark annars hade jag varit krossad. Och nu efter sa lang tid skiljer vi oss o jag ar helt sjalv pa andra sidan jordklotet jag med. Jag lovar, det ar inget du vill. Det fina ar dock att jag har tva fantastiska barn med mig!!! Som skulle kunnat fa vaxa upp i Sverige med mormor o morfar o alla kusinerna....Det ar min stora stora livssorg.

Anna, 15:55, 2 maj 2009. Anmäl

Molly, kul att höra att du tar ansvar för din egen lycka och att det verkar funka! Bra gjort och lycka till!

A, 10:29, 25 april 2009. Anmäl

Hej igen. <br/>"Seklet" skulle naturligtvis vara "decenniet"... <br/>Tokigt.

Anna i Sydney, 13:31, 24 april 2009. Anmäl

Bra jobbat Molly, du verkar vara en toppen person. Jag oenskar dig stort lycka till med ditt foerhaallande. Fortsaett att staa paa dig, "know who you are", och vet att du aer underbar och unik precis saa. <br/>Efter naestan 20 aar med en gubbe Down Under har vi det senaste seklet gaatt fraan bra till superbra. Smaabarns-aaren var hemska, min man och jag verkade spela i motsatta lag. Svaart att inte ha sin familj och slaekt naera daa. Men nu leker livet foer mig och vaar relation. Hoppas ni ocksaa faar det jaettebra! <br/>kramar,

Anna i Sydney, 08:57, 24 april 2009. Anmäl

Tusan forsta halvan av mitt inlagg forsvann sa jag far skriva det igen. <br/>Tack Anders och alla andra for era rad :) <br/>Det var ett tag sedan jag i desperation skrev min insandare, och den storsta forandringen jag gjort ar att ta vara mer pa mig sjalv och satta stopp for nedvarderande kommentarer om vad jag gor, tex boklasning osv. Jag forklarade att det var sant jag tycker om och som gjorde mig glad och han verkar ha accepterat det. <br/>Jag har ocksa beslutat mig for att vara mer sjalvstandig istallet for att forsoka leva i nagon slags ickefungerade symbios. Jag gick med i en musikalgrupp, har regelbundna tjejkvallar, sjunger dansar och ser generellt till att odla mig sjalv. Jag uppmuntrar aven honom att gora samma sak, att gora saker med kompisar utan mig, att inte glomma bort vem han ar heller. Tydligen kande han ocksa att han inte fick utrymme for sig sjalv i "oss". (jag maste fortfarande sjalv jobba pa att inte hela tiden kritisera hans dataspelande)

Molly down under, 06:26, 23 april 2009. Anmäl

forts. <br/>Vi har haft atskilliga langa samtal om hur saker kan organiseras sa att vi bada ar glada och kanner att vi far ut det vi vill av livet. <br/>Jag foljer med honom pa en del grejer han gillar, och senast igar efter att ha last era inlagg gick jag hem och sa "Jag skulle verkligen vilja att vi gjorde nagot kulturellt tillsammans - det ar viktigt for mig" - och han sa okej, javisst! <br/>Jag ar saker pa att det finns mycket mer att fixa och jobba med - men jag tror den viktigaste lektionen for mig har varit att inte glomma bort den jag ar, utan vara stolt over min identitet och fortsatta utveckla den pa ett satt som jag vill. <br/>"Ocksa Akademiker" - var det en lamplig losning som skulle funka for dig ocksa? <br/>Tror fortfarande inte pa att bara lamna och ga vidare - ar det inte likadant efter manga foralskelsefaser, och jag vill verkligen inte "slita ut" att vara kar genom att vart tredje/fjarde ar byta partner. <br/>kram och tack igen allihop!

Molly down under, 06:16, 23 april 2009. Anmäl