Träffar hon bara mig?

Fråga: Befinner mig i en lite brydsam situation. Jag avslutade mitt tolvåriga äktenskap för ett halvår sedan. Två månader senare träffade jag en underbar tjej. Hon hade då precis avslutat ett sjuårigt förhållande. Vår relation inleddes med att vi blev vänner och stöttade varandra eftersom vi båda kom från väldigt kontrollerande förhållanden som gjort oss bägge ganska illa. Vi träffar psykologer på var sitt ett håll för att landa och det fungerar väldigt bra. Vår relation djupnade sedan och i dag är vi mer älskare än har ett förhållande.

Hon säger att hon inte vill ha ett förhållande utan är nöjd med hur vi har det. Jag är själv också ganska nöjd men känner ibland att jag skulle vilja vara lite säkrare på henne. Bekymret är nämligen att mitt ex var otrogen under en period, men vi lyckades att renovera äktenskapet efter det. Dock fanns det taggar kvar som jag lider av nu.

Så länge min älskarinna (i brist på bättre ord) inte vill vara annat än det så känner jag mig jäkligt osäker på att hon faktiskt bara träffar mig.

Vi har en överenskommelse om exklusivitet, men säger att hon inte vill ha en djupare relation och att hon vill ha möjlighet att avsluta vårt förhållande om hon skulle bli förälskad i någon annan. Det sliter mer på mig än vad jag trodde eftersom jag dumt nog gått och kärat ner mig i henne. Det som gör det jobbigt är att hon inte är i stånd (enligt egen utsago) att inleda en djupare relation samtidigt som jag för att känna mig trygg behöver ha ett starkare band till henne. Hur kan jag få det här och fungera?

Blåsparven

Svar: Hej Blåsparven. Både du och din tjej har nyligen avslutat långa förhållanden. Båda har ni upplevelser med er från dessa som antagligen tar tid att förstå och bearbeta. Utifrån detta, samt det faktum att ni bara träffats under några månader, verkar det rimligt att ta det lite lugnt, även om det kan vara svårt med den ovisshet som alltid finns initialt i en relation. Tiden innan ett förhållande blir alltför formaliserat, då man har varandra men ändå är relativt fri i relation till varandra är ofta den man sedan saknar, så försök att uppskatta det ni har trots att inga löften utväxlats.

Dessutom förstår jag inte riktigt vilken typ av garantier du är ute efter. Om en relation fördjupas eller inte är väl något som visar sig över tid.

Du kan hur som helst aldrig få mer än hennes ord på att hon inte träffar andra än dig. Även om ni vore gifta och bodde ihop skulle det vara på det sättet; det har du ju redan fått erfara i ditt tidigare äktenskap – tilliten måste byggas på något annat än en yttre form. Samma sak gäller möjligheten att avsluta relationen om hon blir förälskad i någon annan. En sådan möjlighet har man väl alltid.

Jag tycker att du ska avhålla dig från att trycka på för mycket, när det nu är så att hon signalerat att er nuvarande nivå är den som är möjlig och känns bra för henne. Risken är annars att du skrämmer bort henne med dina anspråk. Ditt behov av att redan i det skede ni är i nu få starkare band till henne för att kunna känna dig trygg, tycker jag att du ska ta upp med din psykolog för att se om han/hon kan hjälpa dig att hitta strategier för att hantera detta. Inte minst blir detta viktigt utifrån det du skriver om förhållanden där den ena parten försöker kontrollera den andre. Vad jag förstår har hon, och även du, precis sluppit ur ett dylikt. Att du nu vill hitta sätt att få bättre kontroll över henne på låter inte helt lyckat. Du bör vara observant på vad du iscensätter med dessa önskemål.

Det vore väl härligt om ni i nuläget bara kunde få njuta av varandra, utan så mycket krav i olika riktningar. Med tanke på att du själv relativt nyligen lämnade ett tolvårigt äktenskap borde även du ha behov av en viss respit innan du åter går upp i ett förhållande.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Vilket klokt svar! <br/>Självklart måste det hela få ta tid. Och med tanke på att relationen tycks varat kort tid och att de tidigare relationerna varit långa så måste nog båda parter få chansen att hitta sig själva innan man kan hitta varandra. Man präglas mer än man tror av den partner man tidigare haft och det är väldigt dumt att riskera att dra med de tidigare dåliga vanorna eller förhållningssätten in i den nya relationen. Så låt det ta tid, det är inget problem att vara singel!

Björn (Webbsida), 20:35, 9 juni 2009. Anmäl

Jag skulle nog snarare tolka hennes ord om att hon vill ha möjlighet att avsluta förhållandet som att hon är rädd för att hamna hos ytterligare en kontrollerande partner. Att i den situationen försöka kontrollera vad hon gör känns som en dum idé, du kan ju aldrig "veta" om hon träffar någon annan eller inte, du får väl lita på hennes ord.

Jenny, 15:47, 9 juni 2009. Anmäl

Om hon inte vill inleda en närmare relation kan du prova att göra följande: <br/>Fråga henne om hennes beslut har med dig att göra och om Ja, fråga vad hon tänker på? Fråga vad hon önskar av livet. Om ni hittar ett gemensamt mål att tillsammans skapa och leva för är det värt att bygga på, annars inte. <br/>Om hennes svar är Nej, vilket jag tror du får till svar, så är det något hos henne som håller henne tillbaka. Ja, vad gör du då? <br/>Hennes olust till att inleda en ny relation står att finna i hennes tidigare upplevelser, men inte enbart i tidigare relationer. Det finns en mekanism i sinnet som försöker försvara en mot upplevelser i nuet som påminner om dessa (omedvetna) negativa upplevelser från tidigare. Det kallas det reaktiva sinnet. I boken "Dianetik - hur tanken påverkar kroppen" finns förklaringen till hur dessa mekanismer i sinnet fungerar och hur man gör sig av med besvären.

Jesper Billing, 15:28, 8 juni 2009. Anmäl

Jag tycker att det låter som den andra partnern i detta fallet kvinnan mer utnyttjar brevskivaren för sina egna lustar och drifter. En sorts omvänd "töm och glöm". Hade jag varit i hans ställe hade jag nog gjort slut och satsat på ett förhållande som i maggropen känts mera bärkraftigt. Som det är nu tas mkt energi från brevskrivaren på funderingar vilket i längden blir påfrestande. Nej, jag vill "pytsa över" lite självkänsla till brevskrivaren och be honom att gå vidare med en partner som känns mera rätt och som han väl är värd. Det kommer att göra mkt ondare i själen för brevskrivaren ju längre den ytliga relationen varar och hon sedan gör slut. Bättre att vara lite "proaktiv" i detta fall. //R (man)

R, 18:33, 3 juni 2009. Anmäl

Jag tror att brevskrivaren ska sluta känna efter, "älskarinnan" orkar förmodligen inte tro att relationen är seriös, men det betyder inte att den inte kan bli det, bara de låter den växa. Om allt är bra och båda sakta glider bort från sina gamla relationer kan det mycket väl bli seriöst då. Men inte nu. Anders har som vanligt skrivit ett bra råd som förhoppningsvis tolkas rätt av frågeställaren. Även om inte allt står i klartext :)

Laban, 14:14, 1 juni 2009. Anmäl

Jag tycker inte alls att det är fel av tjejen att inte vilja ha en djupare relation eller ha honom som "reserv" (som LB uttryckte det) så länge hon är ärlig med att det är just det som är hennes avsikt. Det hade varit värre om hon lurat in honom i ett förhållande som hon inte tänkte fullfölja. Nu är det ju upp till honom om han vill ha henne "lite grann" eller inte alls beroende på hur han själv känner. Jag tycker det är starkt av henne att vara så öppen och ärlig mot honom.

A, 16:44, 31 maj 2009. Anmäl

Jag får intrycket att frågeställaren är ledsen över att hon inte strävar efter en "riktig" relation. Men vad har brevskrivaren gjort/sagt? Man kan inte bara sitta och pejla in den andre. Kanske har brevskrivaren betonat hur viktigt det är för honom att vara fri och inte rusa in i förhållanden? Dags att ta bladet från munnen i så fall.

Kristina, 23:41, 30 maj 2009. Anmäl

Tack för ett bra svar Anders och bra kommentarer också som reflekterar över vad som är värdefullt i ett förhållande. Jag blir glad av att läsa detta.

Sandra, 23:12, 30 maj 2009. Anmäl

Först vill jag bara skriva att Anders Eklund Rimsten alltid svarar så klokt på breven. <br/>Jag tänker nog ganska likt brevskrivaren och har pga av det förlorat en bra kille. Men samtidigt tycker jag att ett förhållande som från start är fokuserat på sex och där båda är lite avvaktande riskerar att aldrig gå över i ett riktigt parförhållande. Så har det i alla fall varit för mig i livet. Och varför ska man slösa sin tid på halvmesyrer? Då är det bättre att vänta ett tag tills man verkligen är redo att träffa någon som verkligen vill satsa. Brevskrivarens kvinna verkar inte ha kommit över sitt förra förhållande. Och jag stör mig lite på att hon verkar ha brevskrivaren som någon sorts reserv tills hon hittat "den rätte".

LB, 15:05, 30 maj 2009. Anmäl

Varför måste du äga henna? Känn lycka över de stunder ni träffas i stället för oro för en oviss morgondag. Vi kan aldrig låsa in våra känslor och vi är människor så låt oss vara det. Försök inte få det hon inte kan ge, du kan inte be, inte vädja och inte sälla några krav. Fundera över varför du inte kan vara lycklig för det ni har i stället för att oroa dig för det ni inte har. Jag har en djup förälskelse med en kvinna och vi träffas när vi kan. Vi vet att det alltid kan vara sista gången vi ses och tar vara på varje sekund. Vi ställer inga krav, vi har inga förväntninga och vi utnyttjar varje sekund vi har tillsammas att hänge oss åt varandra. Sedan går hon och kanske kommer hon tillbaka. Varför ska man inte vara lycklig över det man har? Du tänker nog fel men jag hoppas du kan komma insikt om att ingen ägen någon. Och man kan vara lycklig över att någon finner en annan och får ett lyckligare liv. Svartsjuka och ägandekrav skapar bara bitterhet och svarta hål.

Mats, 09:59, 30 maj 2009. Anmäl

Kan jag flytta hem med dottern?

Fråga: Jag är mamma till en 6-årig tjej som jag har delad vårdnad om. Flickans pappa och jag separerade redan när min dotter var bebis. Eftersom han bor utomlands och jag då valde att bo med min dotter i Sverige, hade jag ensam vårdnad om henne de första 2,5 åren. Sedan tog jag beslutet att flytta till landet han bor i – mycket för att min dotter skulle lära känna sin pappa bättre.

Sen jag och dottern flyttade utomlands har allting funkat fint, till början hade vi henne en vecka var på grund av avståndet mellan våra bostäder, men efter cirka ett år flyttade vi närmare honom och sedan dess har jag haft henne fyra dagar och han henne tre dagar i veckan. Till detta hör också att han har skaffat en ny familj, min dotter har fått en liten bror och en styvmamma som tycker mycket om henne. Hon tar också mycket ansvar för min dotter när hon bor hos dem.

Min fråga är: jag har under en tid funderat på att flytta tillbaka till Sverige och min hemlängtan växer sig allt starkare. Det som stoppar mig är att jag är jätteorolig för hur det kommer att påverka min dotter att inte ha kontinuerlig kontakt med sin pappa och hans familj. Det kommer att bli en stor omställning för henne att från att ha träffat pappan och hans familj varje vecka bara få träffa dem ett par gånger om året under semestrar. Jag är så rädd att det förstör hennes framtid på något sätt.

Har ni något råd att ge mig?

Anonym

Svar: Hej! Det här är verkligen ingen enkel fråga. I alla tider har föräldrar tagit sådana beslut utifrån vuxnas till synes självklara rätt. I dag ser vi barn på ett annat sätt – som självständiga varelser med självständig rätt. Men självklart måste det vara de vuxna som fattar de viktiga besluten.

Nej – jag kan inte ge dig något råd om hur du ska göra – det är ett beslut du måste fatta tillsammans med din dotters pappa. Enligt svensk lag måste ni vara överens om de stora frågorna när ni har gemensam vårdnad.

Självklart påverkar en så här stor flyttning din flicka – hon förlorar vardagskontakten med sin pappa och flera viktiga människor. Men riktigt så enkelt är det ju inte – vad kommer det att betyda för henne om hennes mamma inte trivs där hon bor? Du skriver att hon trivs så bra med sin pappas familj – vad skulle det innebära om du flyttar utan henne? Nu anar jag att du reagerar starkt – men så här måste du fundera för att kunna komma vidare i ditt beslut. Din flicka har lika stor rätt till sin pappa som till sin mamma.

Kan du fundera kring tidpunkten för en flytt – skulle det se annorlunda ut för henne och dig om 2 3 år? Finns det andra aspekter – finns det människor som är viktiga för henne i Sverige och som hon kommer närmare med en flytt?

Kanske kan jag ge dig ett annat sorts råd. I samtalsmetodik brukar man prata om Ambivalenskorset, ett sätt att gå igenom olika aspekter av ett svårt val för att se det ur många synvinklar:

Du kan rita upp fyra rutor: Vad är 1/ fördelar med att flytta, 2/ nackdelar med att flytta 3/ fördelar med att stanna kvar 4/ nackdelar med att stanna kvar. Det är lätt att tänka att 1 och 4 innehåller samma saker, liksom 2 och 3 – men det brukar ändå bli lite olika aspekter i varje ruta. Du behöver väga alla aspekter mot varandra.

Det viktigaste är ändå: Det är du och pappan som ska besluta tillsammans. Ta tid på er, sådana här saker behöver tid för att hitta sin lösning.

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Jag vill bara påpeka en sak i rådgivarens svar. Svensk familjerätt/lag har ej med detta fall att göra. Det är det land där fickan har sin residens som har all rätt att besluta om vårdnad, boende och underhåll. Det gäller enligt internationell familjerätt, Hagenöverenskommelsen som Sverige och de flesta andra länder har undertecknat. Även om landet inte undertecknat så gäller lagarna i det land där barnet har sin permenenta vistelse och det är inte Sverige. Eftersom hon vänt sig till en svensk rådgivare så vill hon säkert ha ett svenskt perspektiv på situationen men uppstår tvist mellan föräldrarna är det landet de bor i som kommer avgöra tvisten utifrån det som anses bäst där.

angelica, 01:29, 6 juni 2009. Anmäl

Jag har själv bott utomlands och haft denna stora hemlängtan du pratar om. <br/>Varför inte bo kvar där ni bor men åk hem till Sverige lite då och då? Semster till Sverige? Sommarställe? Liten lägenhet på ursprungsorten? <br/>Jag gjorde just detta, skaffade en lägenhet därifrån jag kom som jag åkte till 1-2veckor när jag längtade efter Sverige. Löste mitt "bekymmer". <br/>Lyssna på dig själv, på barnet och på pappan!

James, 10:44, 3 juni 2009. Anmäl

Ju tidigare mamman tar med sig flickan tillbaka till Sverige desto lättare blir det för flickan naturligtvis.

Svea, 09:57, 1 juni 2009. Anmäl

Dottern måste få stanna där hon har vänner och känner sig hemma. 6 år är en kritisk ålder och risken finns att hon hamnar utanför i Sverige. Det är bäst om mamman lägger ner planerna att flytta till sverige just nu. Hon bör hålla ut och vänta tills dottern har kommit upp i tonåren och själv kan göra ett val och resa på egen hand. Pappans hemland är lika mycket dotterns hemland som Sverige är och eftersom hon flyttade vid 2 års ålder har hon inga minnen från Sverige och sin uppväxt här.

J, 21:40, 29 maj 2009. Anmäl

Det står ingenstans att pappans hemland är annat är Sverige. Frågeställaren säger pappan flyttade till ett annat land, inte att han flyttade till sitt hemland. <br/>Va märkligt att många läser in saker som inte står i texten. <br/>Jag tycker att det är beundransvärt av mamman att hon flyttade första gången för att ge sin dotter tillgång till sin pappa och att hon nu funderar vad det skulle innebära för dottern om hon flyttade till Sverige. Hon verkar vara en förnuftig människa och hon fick ett förnuftigt svar från Ingegerd. Det finns inga enkla svar/lösningar till vuxnas problem när barn är inblandade. <br/>Lycka till!

Sara, 21:14, 29 maj 2009. Anmäl

Varför hänvisar flera till att Sverige är flickans hemland?Sverige är väl mammans hemland, medan dottern väl kan betrakta även pappans land som sitt hemland?

Amanda, 14:13, 29 maj 2009. Anmäl

Min mamma flyttade tillbaka till Sverige med mig när jag var liten. Idag är jag tacksam över att hon gjorde det. Vi fick ett fint liv i Sverige. Jag fann mig tillrätta i skolan och med nya kompisar som jag fortfarande har kvar. En del tyckte det var spännande att jag hade en pappa i ett annat land.

Ivan, 11:04, 29 maj 2009. Anmäl

Inga-Lill: varför inte tvärtom? Mamma flyttar tillbaka till Sverige och barnet stannar hos sin pappa. Då får ju barnet och pappan med familj så roliga semestrar i Sverige! Eller hur?

Maggan, 10:52, 29 maj 2009. Anmäl

Kära mor! Det är klart att du och din dotter kan flytta tillbaka till ert gemensamma hemland! Vilka roliga semestrar du kommer att få med din dotter när ni åker och hälsar på pappan. Tveka inte om det som du innerst inne längtar efter och förstår är rätt.

Inga-Lill, 10:19, 29 maj 2009. Anmäl

Jag har egen erfarenhet av detta med mina och min ex 6 barn. Hon flyttade till USA och gifte om sig. Detta har gjort att hon har tappat en hel del av kontakten med dem. Det går inte att uprätthålla en bra fungerande kontakt över större avstånd. Nu ter det sig så att jag kommer att flytta till min fru och hon bor som tur är också i USA och barnen kommer således närmare sin mor. Jag rekommenderar INTE frågeställaren att vare sig flytta med eller utan sin dotter. Åk på semester till Sverige, men för Gud skull stanna kvar för din dotters skull. Det vinner hon och ni alla på. Lycka till.

Camán, 23:18, 28 maj 2009. Anmäl

Mamma är smygalkoholist- ligger jag också i riskzonen?

Fråga: Min mamma har varit smygalkoholist under hela mitt liv, jag är 25 år i dag. Hon har gömt vin överallt i huset och druckit tills hon somnat flera dagar i veckan. Hon har aldrig varit aggressiv, skött sitt jobb och är en ganska snäll person egentligen… Men vi aldrig talat ordentligt om detta.

Nu börjar jag märka att även jag har ett lite underligt förhållande till alkohol. Från att alltid ha känt i tonåren att ”jag ska aldrig dricka” (en reaktion på mammas drickande) har jag nu börjat dricka lite mer än vad som faktiskt är normalt. Varför, kan man fråga sig. För att det känns skönt, en flykt antagligen.

Särskilt tydligt är detta vid olika fester. När andra slutar vid den ”mjuka berusningen”, dricker jag gärna så att jag får minnesluckor och ibland nästan gör bort mig.

Jag dricker aldrig när jag är ensam, men jag dricker väl alkohol två gånger i veckan. Och då båda gångerna så rejält som jag beskriver. Både vin och sedan drinkar ute.

Vad ska jag göra? Är alkoholism ärftligt? Ligger jag i riskzonen?

Linnea

Svar: Hej Linnea. Nej, man ärver inte alkoholism. Några särskilda gener för beroende eller missbruk finns inte. Den ledande amerikanska alkoholforskaren Marc Schuckit säger följande om detta i en intervju: ”Ingen har ännu lyckats hitta en alkoholistgen, och ingen kommer någonsin att göra det. Det är av samma skäl som man aldrig kommer att hitta genen som orsakar cancer eller hjärtattack: den finns inte.”

Samtidigt är det så att vissa personer har en nedärvd biologisk sårbarhet som ökar deras risk för att utveckla riskbruk och beroende av alkohol. Detta är dock inte detsamma som att man ärver ”alkoholism”. De flesta vanliga sjukdomar, som bland annat alkoholberoende, är komplexa och orsakas av en mängd olika faktorer: personlighet, livsstil, livshändelser och i några fall av ett antal olika gener i samverkan med miljöfaktorer som dessa.

Den biologiska sårbarheten tycks i huvudsak bestå av två fenomen:

1. En reaktion på alkohol som kännetecknas av stark eufori

2. En tolerans för stora mängder alkohol som ibland finns tidigt när man börjar dricka alkohol.

Sammantaget innebär detta att man blir benägen att dricka mer än andra, man får tolerans för alkohol som följd, och dricker ännu mer.

Det du berättar om ditt ”underliga” förhållande till alkohol – hur du gärna dricker mer och har svårt att sluta – motsvarar väl andras beskrivningar av hur en biologisk sårbarhet för alkohol brukar märkas – och det ganska tidigt som alkoholkonsument.

Redan för mer än hundra år sedan rapporterades att alkoholproblem förekom i större utsträckning i vissa familjer än andra. Under de senaste tjugo åren har flera adoptionsstudier gjorts, bland annat i Sverige. De påvisar flera gånger större risk för alkoholproblem hos den adopterade om den biologiska föräldern har alkoholproblem. Den genetiska sårbarhetens förklaringsvärde som enskild riskfaktor är dock totalt sett ganska låg. De flesta människor som får problem med alkohol har inte en biologisk förälder som själva har haft alkoholproblem, och vice versa. Och de flesta som har en förälder med alkoholproblem får inte alkoholproblem själva som vuxna.

Ja, du är nog i riskzonen – du har troligen en biologisk sårbarhet för alkoholproblem och du har tecken på ett tidigt alkoholberoende: du har svårt att sluta dricka. Mitt råd är att du väljer nykterhet som livsstil för att förebygga kommande större problem med alkohol.

Du kan läsa mer på www.alkoholhjalpen.se om biologisk sårbarhet för att få alkoholproblem och om hur du kan uppnå en bra och stabil nykterhet.

Det är en stor fördel för dig att du är ärlig mot dig själv och så tidigt uppmärksammat ditt problematiska förhållande till alkohol. Om du beslutar dig för att bli nykter, fundera på om det kan underlätta för dig att du berättar om ditt beslut för viktiga personer i din omgivning. De kan bli stödjande för dig, i den livsstilsförändring, som du ska göra.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (22)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 22

När man försöker undvika dåliga vanor genom att ofta fundera över vanorna leder det till att man vänder tankarna inåt. Vi blir inåtriktade och funderande istället för utåtriktade. Det begränsar våra liv. <br/>Huvudproblemet, efter att man blivit av med suget, är huvudsakligen inte om andra dricker i omgivningen. <br/>Alkoholism uppstår pga misslyckanden med att uppnå önskvärda mål. <br/>När man inte har en lösning på ett problem begränsar det våra liv. Alkohol är en "glömmare" som gör oss mindre i kontroll. Just det att man tappar en del av kontrollen är den bieffekt folk eftersträvar. Alkohol tar i måttlig mängd tillfälligt bort en del av den självkontroll vi utsätter oss själva för. Vi blir tillfälligt mindre hämmade. När problem med att uppnå önskvärda mål i livet växer en över huvudet är det lätt att fortsätta inta alkohol i förhoppningen att man ska sluta funderar, fundera på problemen. Om man inte löser problemen riskerar man att hamna i alkoholism eller i missbruk av andra droger.

Jesper Billing, 01:59, 6 juni 2009. Anmäl

Jag blir också lite rädd när jag ser kommentarer som tycker att beteendet är fullt normalt. Det är det inte. Att dricka alkohol ett par gånger i veckan är egentligen inte nyttigt från första början, men det är inte det som är problemet här: frågeställarens problem är *hur* hon dricker, och det visar på farliga tendenser som kan utvecklas.

Johan, 16:22, 5 juni 2009. Anmäl

Tycker en del av de tidigaste kommentarerna till den här frågan trivialiserar frågeställarens drickande som något normalt. Sen när blev det normalt att få minnesluckor? Det är väl en tydlig indikator på att man druckit för mycket. Dessutom verkar hon själv oroad över sina vanor och upptäckt att hon inte tycker det är ett sunt beteende. Då är det ett problem. Till frågeställaren: Sök hjälp nu innan det blir värre. Det är bara bra att du är så pass insiktsfull att du inser att det håller på att utvecklas till något som du inte kan kontrollera. Du har allt att vinna men inget att förlora. Lycka till!

A, 17:53, 2 juni 2009. Anmäl

Jaha/Caroline: Första gången jag såg att en psykolog skrivit kommentarer här och länkat till sin hemsida hajade jag till. Men efter att ha läst flera av Carolines kommentarer tycker jag att de är helt okej. Det är väl bara bra för frågeställaren om flera sakkunniga får säga sitt! <br/>Värre hade det varit om det dök upp psykologer som som enda kommentar skrev "kontakta mig!". Då hoppas jag att DN är där och plockar bort.

AO, 14:15, 1 juni 2009. Anmäl

Jaha: Hej, jag förstår dina argument men håller inte med. Om du vill diskutera detta vidare med mig så får du gärna maila mig privat. Vill du att DN ska plocka bort mina inlägg (som du skrev in ditt första inlägg) så kontakta DN. Jag kommer ifortsättningen bara skriva om de sakfrågor där jag tycker det är viktigt med en komplettering. Ha en bra dag!

Caroline leg psykolog (Webbsida), 09:52, 29 maj 2009. Anmäl

Caroline: såhär tycker jag: de som skriver hit är ofta sköra, obeslutsamma och vill ha hjälp att lösa ett problem. Alltså mejlar de en expert på denna sida. Och får ett svar av den auktoritet de valt (troligen utefter att de tyckt att han/hon svarat förtroendeingivande till andra). Därefter kommer kommentarer från folk (påfallande ofta stödjande, ett av få forum där folk verkar hyggliga, faktisk) som gått igenom något liknande. Sedan kommer du som ytterligare en psykolog(dock okänd) som skall tala om hur frågeställaren kan göra. Vore du professionell så skulle du möjligen tänka efter i det läget: är den som söker hjälp betjänt av dina åsikter där du, enligt egen uppgift, lutar dig mot ditt yrke ? Tycker nog det är reklam för dig i alla fall.

jaha, 09:33, 29 maj 2009. Anmäl

tidigare kommentatörer missar totalt poängen i det Peter Wirbing skriver. <br/>Med "Det finns ingen alkoholistgen" menas (vilket framgår tydlig om man läser noga) att det inte finns en gen som 100% garanterar att du blir alkoholist. <br/>Vad han sen tar upp är att det finns gener som _ökar_risken_ men det är inte samma sak som att det finns en "alkoholistgen". <br/>Samma sak med nämnda "cancergener". <br/>Dvs, bara för att du har arvet betyder det inte att du är garanterad att bli alkoholist/få cancertypen, dock är risken större och dessa personer bör vara försiktigare, vilket P.W. helt korrekt påpekar. <br/>Hur måga som "räddats" av proaktiv kirurgi är självklart omöjligt att avgöra, vilket du nog inser om du tänker efter 5 sekunder...

Olle, 21:57, 28 maj 2009. Anmäl

Nils Wetterlind har fullständigt rätt i sitt svar nedan.

tant Annikki, 20:55, 28 maj 2009. Anmäl

Alkoholism kan inte mätas i ekonomiska problem eller om man klara av att sköta jobbet. Det finns många alkoholister som kan sköta sitt jobb -åtminstone en ganska lång tid. <br/>Är det så att man inte kan sluta dricka när man väl har börjat (vare sig det är en gång i kvartalet, två gånger per vecka eller dagligen) då har man tappat kontrollen och är nära gränsen för alkoholmissbruk. Att det finns fler personer som har samma beteendet kan väl knappast heller vara ett mått på alkholism eller ej. <br/>Tycker man själv att man borde dricka mindre men dricker ändå, då skall man se till att söka hjälp, oberoende om man ser sig själv som alkoholist eller ej. Själva diagnosen är inte viktig för att bedöma om man ska ändra beteendet. Det är nog bara ett mått på storleken av problemet. Det finns faktiskt fler negativa konsekvenser med alkoholdrickandet än att bli alkoholist, så det finns också fler goda skäl att få drickandet under kontroll.

Ingrid, 16:37, 28 maj 2009. Anmäl

Svar till jaha mfl. Hej, Vad synd att ni inte tycker om mina inlägg. Så här resonerar jag: När man skriver ett inlägg har alla valet att skriva in en internet adress och en signatur. Jag gör båda och är därmed inte anonym. Jag tycker det är viktigt att vara öppen med vem jag är eftersom det jag skriver inte bygger på privata åsikter utan det är mitt jobb att lösa dessa frågor. När jag skriver ett inlägg är det för att jag utifrån min erfarenhet och kunskap om forskningsläget i en viss fråga anser att svaret som givits behöver kompletteras eller förtydligas. Jag skriver aldrig ”kontakta mig jag kan hjälpa dig”- DET tycker jag skulle vara otillbörlig ”reklam” och jag skulle verkligen förstå om ni retade er på det! Jag delar alltså inte uppfattningen att bara privata åsikter bör finnas i kommentarerna. Men kanske den frågan kan drivas i något annat forum? Eller tas med DN direkt?

Caroline leg psykolog (Webbsida), 10:08, 28 maj 2009. Anmäl

”Min pojkvän är så passiv”

Fråga: Hur hjälper man en passiv person att bli mer aktiv? Går det att förändra ett passivt beteende eller kan man vara fast i det helt enkelt?

Min pojkvän är arbetslös sedan ett halvår och är enligt mitt tycke för passiv. Han verkar inte söka några jobb och har inga mål. Före arbetslösheten läste han på en utbildning där han valdes in trots hård konkurrens, men valde att hoppa av efter ett läsår. Ingenting han gör verkar han göra med riktig gnista.

Han har haft en ganska orolig uppväxt. Kan detta vara skälet till hans beteendemönster? Han har vid några tillfällen försökt söka psykologhjälp men det har inte riktigt fungerat och hans nuvarande ekonomiska situation gör det svårt att försöka igen.

Kan jag hjälpa honom på något sätt? Det blir lätt tjafs och bråk där jag är ledsen eller frustrerad och han oftast ryggar tillbaka. Ett oerhört jobbigt mönster som jag inte vet om jag kommer stå ut med i längden. Vad kan jag göra?

Lotta

Svar: Som jag ser det undrar du egentligen över två saker: först hur du kan hjälpa din pojkvän till att bli mer aktiv och sedan om du ska stanna i relationen eller inte om han inte förändrar sig. Första steget skulle kunna vara att berätta för honom att du upplever hans passivitet som ett problem som påverkar er relation, att du gärna vill hjälpa honom, men inte vet hur och fråga honom om hur han ser på det hela.

Svaren på dessa frågor kan ge dig den kunskap du behöver för att längre fram kunna ta ett beslut om att stanna kvar i relationen eller lämna den. Oavsett om det som händer din pojkvän beror på hans oroliga uppväxt eller på andra saker så påverkar situationen nu ditt liv i stor omfattning och det är du som i slutändan måste förhålla dig till det. Vad jag menar är att det inte kommer att bli samma konsekvenser för dig, på kort och lång sikt, om han blir medveten om det som händer och är beredd att aktivt arbeta för att förändra sig än om det är tvärtom.

Tipsa honom gärna om mitt tidigare svar: 10 veckors självhjälpsprogram för arbetslösa. Där beskriver jag sambandet mellan passivitet och nedstämdhet; ”ju mer passiv man är desto större är risken att man blir nedstämd” och samtidigt hur känslorna av nedstämdhet i sin tur gör att man blir ännu mer passiv. Jag beskriver också hur kan man ta sig ur mönstret av passivitet och nedstämdhet.

Du undrar också om hans uppväxt kan vara skälet till hans beteendemönster. Det vet jag inte, det kan vara det, men det kan likaväl vara något annat eller hans nuvarande livssituation som förklarar detta. En orolig uppväxt är en av de faktorer som kan bidra till att utveckla psykisk ohälsa tillsammans med biologisk sårbarhet och socioekonomiska faktorer. Men det finns många olika sätt att reagera på det förflutna hur traumatiskt den än har varit och det är långt ifrån alla som utvecklar psykisk ohälsa trots svåra uppväxtförhållanden.

Ben Furman har skrivit en oerhört hoppfull bok som heter: ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”. Där redovisar han en undersökning där han i en annons bad läsare som hade haft en svår barndom att skriva till honom och berätta vad de genomlevt, vad som fått dem att klara sig bra trots en svår barndom, vad de hade lärt sig och hur de hade burit sig åt för att senare i livet få uppleva sådant som de inte fick tillgodosett som barn. Enligt hans undersökning klarar så många som tre fjärdedelar av dem som har haft en svår barndom sig bra senare i livet. Många andra internationella och svenska undersökningar har gett liknande resultat.

De allra flesta som har ett bra vuxenliv trots en svår barndom lärde sig på olika sätt att leva med sina sår från den förflutna och/eller etablerade nya relationer som var stödjande eller där de kunde uppleva den kärlek eller trygghet de inte fick under barndomen. En annan bidragande faktor är när man som vuxen ändrar fokus från ”varför hände det”?, ”varför just jag?” och/eller motsvarande frågor som förstärker känslan av orättvisa, till att hitta en betydelsegivande mening i det som hände. Det kan till exempel handla om att på grund av det som hände, har man utvecklat förmågan att förstå och hjälpa utsatta barn, att aktivt skapa en trygg miljö i den egna familjen eller något annat som är betydelsefullt för en själv.

Man kan inte ändra på det förflutna och i många fall kan man inte heller förstå varför man har drabbats, varför ingen hjälpte till och andra likvärdiga och helt rimliga frågor. Det man däremot kan göra är att välja hur man ska förhålla sig till det, så att det som hände inte längre kontrollerar och styr ens nuvarande och kommande livskvalitet helt och hållet.

Varma hälsningar,
Liria Ortiz, leg. Psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Hej Lotta! Det som hänt i det förflutna kan vi givetvis inte förändra, men hur vi påverkas och styrs av det kan vi. Tyvärr ändras vår inställning till det inte så där bara genom logiskt tänkande eller resonerande kring det - om det bara vore så enkelt - åtminstone inte för den som är deprimerad eller liknande. <br/>Det första du bör göra är att få honom att gå en tur med dig. Syftet med turen är inte att prata om situationen utan att istället helt och hållet rikta uppmärksamheten ut mot omgivingnen. Han sitter fast i sina egna tankar - tankar från dåtiden - i misslyckanden och annat, ofta utan att vara medveten om det. Få honom att rikta tankarna utåt (på omgivningen) istället för inåt. Få honom att lägga märke till omgivningen, tills han blir gladare och verkar närvarande. Man måste vara "närvarande i nutid" för att kunna tänka rationellt.

Jesper Billing, 15:34, 5 juni 2009. Anmäl

Jag har varit i en liknande situation med depression, utmatning och allt det för med sig. <br/>Nyligen har det dock visat sig att jag har celiaki (glutenintolerans) som kan förklara det mesta av de problem jag haft de senaste 15 åren. Det behöver naturligtvis inte vara det som är problemet i detta fall, men jag tycker att man absolut borde söka hjälp hos en (vanlig) läkare i första hand så att man kan få en chans att utesluta vanliga problem som kan leda till utmatning/depression. En allmänläkare kan sedan skicka remiss till psykiatrin om det är befogat. (Jag har dock levt på antidepressiva i flera år utan att det givit något mer än problem.) <br/>Så mitt råd är att försöka få pojkvännen att först inse att det här är ett problem både för dig och din pojkvän och att det är helt normalt att prata med en läkare om nedstämdhet och trötthet och sedan försöka få det utrett. Det kan finnas oväntade orsaker till nedstämdhet. <br/>Sen tycker jag också det Richard (12:16 26 maj 2009) säger är vettigt.

Mårten, 00:19, 27 maj 2009. Anmäl

Min exmake var också passiv och lät allt gå vind för våg. Själv är jag en som får saker att hända. Till slut lämnade jag honom, och då fick han faktiskt lite fart på sig. Han skaffade ny fru, barn, bil och hus. Ibland tänker jag att jag höll honom nede även om jag själv tyckte att jag stöttade så gott jag kunde.

Mina, 23:30, 26 maj 2009. Anmäl

Jag visade självhjälpsprogrammet för min kille, han läste några punkter och konstaterade att han inte var nedstämd och att det som möjligtvis gjorde honom nedstämd var att jag kom och tjatade på honom om sånt här. Han lever på pengar från sina föräldrar och lite sparat. Men till mig säger han att han är så fattig att jag flera gånger betalat för oss för att kunna hitta på något annat än sitta hemma framför tv:n. Jag känner mig så ledsen och ensam. Vad skall jag göra?

Lilja, 22:29, 26 maj 2009. Anmäl

Ett förhållande är som två bergsklättrare - om en tappar taget så bör den andra ta ett fastare tag i bergväggen - inte släppa han också!

Mister, 22:00, 26 maj 2009. Anmäl

Ett råd från en som har varit i samma situation, och stannat: om du vill vara kvar i relationen, se till att försöka skapa distans till pojkvännens depression och passivitet, att se det som något främst han - inte ni - måste klara av. Var tydlig, berätta om mönstret du ser, säg att du kan stötta men försök inte fixa situationen åt honom, ta inte över ansvaret. Det är lättare än man tror att sugas ned av en närståendes apati och depression.

Lisa, 12:19, 26 maj 2009. Anmäl

Hej! <br/>Jag vill bara säga att jag har vart i ungefär samma situation som din pojkvänn. Det är en situation som är svår att ta sig ur. Jag upplevde att min utbildning var för jobbig och tog ett studieuppehåll. Därefter hadde jag ingen riktig gnista att söka jobb och det och hela min tillvaro kändes bara jobbig och hopplös. Jag var ofta nere och på dåligt hummör. Detta bridrog till att mitt långa förhållande tog slut. Men jag vill påpeka att jag nu har lyckats ta mig ur detta. Om du älskar din pojkvänn tycker jag att du skall acceptera situtationen och ge honnom tid, om du orkar. Han behöver hjälp från dig, andra och sigsjälv att ta sig ur sin situation. Jag tror han kommer lyckas men jag tror inte det är enkelt eller går snabbt. Hoppas ni får det bra ihop och allt löser sig! <br/>Mvh <br/>Richard

richard, 12:16, 26 maj 2009. Anmäl

Tycker du kan göra slut med pojkvännen och skaffa en ny som har jobb o bättre tro på framtiden. Du ska tänka mer på dig själv och ditt eget vidkommande <br/>Arbetslöshet leder ofta till passivitet och depression som kommer att gå ut över dig.

Putte, 12:13, 26 maj 2009. Anmäl

Mycket väl formulerat Lotta. Ett hoppingivande och trygghetsskapande mail=). <br/>Bästa hälsningar! <br/>Johan

Johan, 10:00, 26 maj 2009. Anmäl

Vilket bra svar! Det Liria skriver om att hitta en ny mening i det som hände gäller också i vuxen åldern. Läs artikel som publicerades idag i DN/insidan: Är det möjligt att försonas med dem som dödat ens man och barn? Daphrose Mukarutamu, som förlorade sin man och åtta barn under folkmordet i Rwanda säger: Kan man inte acceptera vad som hänt och hitta nya sammanhang blir man galen. –?Vi fortsätter att ge änkorna stöd och hjälp att hitta ny mening, så att de inte ska odla sina sår. Stark!

Amina, 08:57, 26 maj 2009. Anmäl

Ska jag lämna min fru?

Fråga: Jag står i dag i valet och kvalet att lämna min fru, men någonting inom mig får mig att inte veta vad jag vill. Trots att jag varje dag tänker på att lämna henne, så finns det något som gör att jag inte kan ta ett beslut. Jag oroar mig för att vara ensam resten av mitt liv samt bävar för en slitsam skilsmässa. En skilsmässa kommer förmodligen att bli hemsk eftersom vi är så konfliktbenägna med varandra. Vi har slutat att respektera varandra och nästan tävlar om att vara elaka mot varandra. På ett sätt försöker vi begränsa varandras liv.

Vi har bara varit ihop och gifta i två år. Den så kallade nyförälskelsefasen känns som om den aldrig har funnits för att vi har haft så bråttom med annat.

Min frus mor och far har gått bort under perioden av ett år och hon är allmänt nedstämd och orkeslös och jag är precis tvärtom. Hon tycker jag är överaktiv. Hon kommer från ett hem där alkoholmissbruk fanns under den fina fasaden och jag från ett tryggt hem.

Någonstans håller allt på att gå överstyr där hon inte känner tillit till något jag gör och inte jag för något hon gör heller. Det känns mer som om allt handlar om ett krig och konflikter i stället för trygghet och ömhet.

Hon vill inte jobba med vårt förhållande tillsammans med mig utan sluter sig hellre. Jag tycker att detta är jättejobbigt och det har också resulterat i att jag snabbt tappar humöret i våra diskussioner då jag tycker hon bara struntar i allt och inte vill ta tag i problemen.

Sedan finns det perioder då vi har det bra, men det blir mer och mer sällan. Jag har en son på fyra år som jag vill hitta på aktiviteter med, men samtidigt känner jag skuld när jag vet att jag bara får utskällningar när jag kommer hem igen. Hon hittar då i stället på saker med sin dotter utan att planera med mig och min son – som en slags hämnd.

Jag vet inte längre varför jag stannar i detta destruktiva/dysfunktionella förhållande då jag inte ser något slut på eländet. Innerst inne hoppas jag på att hon skall bli piggare och aktivare, men det kanske är att önska för mycket. Problemet är att vi inte tycks acceptera varandras beteende och då förstärks i stället det som vi inte gillar hos varandra. Jag tycker att hon är oresonlig och egoistisk medan hon tycker att jag är hemsk som säger saker till henne som kränker henne.

Vi har försökt med familjerådgivning men det resulterade bara i att rådgivaren började med att hon skulle få vara som hon vill och få tänka på sig själv, vilket jag tycker att hon redan gör FÖR mycket och inte alls bryr sig om OSS…

Hur skall jag komma loss från denna situation och finns det något att överhuvudtaget jobba med? Varför är det så svårt att bryta upp? Vad får mig att vara kvar och framförallt vad får mig att inte lämna henne?
Peter

Svar: Hej Peter. Det går säkert att förstå din frus beteende utifrån en mängd förklaringar och omständigheter. Frågan är om det är det du ska ägna dig åt. Snarare borde du ställa dig frågan vad vinsten med att stanna i er relation är för din del. Ni har bara varit ihop i två år och redan lyckats skapa ett, som det låter, helvete för varandra där ni gör allt för att trycka ner och begränsa den andre.

I och med att ni så snabbt hamnat i detta destruktiva samspel har ni ingen förälskelsefas och inga goda minnen och erfarenheter att falla tillbaks på och hämta kraft ur. Din fru vill, eller förmår utifrån sin situation, inte jobba på ert förhållande. Ni har provat familjerådgivning, men utan resultat. Sammantaget är utsikten för att det ska bli bättre inte särskilt ljus.

Anledningen till att det är så avgörande vem man väljer som livskamrat, är att den relationen har så stor inverkan på vilka delar av en själv som exponeras och lyfts fram. Om man tar det samspel du beskriver som ett exempel på detta kan man se att ni tar fram och förstärker varandras sämsta sidor på ett olyckligt sätt. Tillsammans med en annan person, med en annan typ av samspel, skulle andra sidor av dig framträda.

Vad det är som gör att du inte bryter upp utan väljer att stanna i en relation som du far så illa av, är väl just att du är rädd för att konflikterna ska bli än mer tillspetsade om du för skilsmässa på tal – vilket de säkert blir under en övergångsperiod. Samt att du vet vad du har, men inte vad du får.

Kanske är alternativet till din nuvarande relation till en början ökad ensamhet. Du kan aldrig få några garantier om något annat än att en skilsmässa medför en förändring av något slag. Men som det låter på din beskrivning borde det vara tillräckligt för att du ska våga chansa och ge dig ut i det okända.

Om man vill utvecklas måste man ibland utmana sig själv. Alternativet blir någon sorts –
i bästa fall stagnerad – i värsta fall, direkt destruktiv trygghet där man sakta förtorkar som människa.

Utöver detta låter det som att era barn blir lidande av er relation.

Jag tycker att du, i stället för att framhärda i det du och din fru håller på med, borde satsa på att bygga upp en tillvaro som är bra för dig och din fyraårige son.
Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Ja, du måste tänka på ditt lilla barn. Det är inte bra att växa upp i en sådan miljö!

maria berg, 23:53, 10 juni 2009. Anmäl

Peter, dina frågor: <br/>Varför är det så svårt att bryta upp? Vad får mig att vara kvar och framförallt vad får mig att inte lämna henne? <br/>Jag hade ett tidigare förhållande som jag inte mådde bra av och hade då liknande svårigheter. Det finns svar på frågorna. Orsakerna beskrivs ingående i boken "Dianetik - hur tanken påverkar kroppen", som både förklarar och ger en metod för att göra sig av med problemen. <br/>Jag hade mått mycket dåligt av den relationen under 5 år och dianetiken hanterade bl a den oförmåga till beslut som jag då hade. Redan efter tre veckor kunde jag tänka och agera mer rationellt, vilket gjorde att jag genast mådde mycket bättre.

Jesper Billing, 03:24, 8 juni 2009. Anmäl

Bryt upp genast. Ni har inga gemensamma barn och ni är för olika. <br/>Destruktiva förhållanden blir inte bättre med övertalning av familjerådgivare, snart återfaller varje konflikt eller "olikhet" till destruktivt beteende er emellan. Däremot kan det finnas orsak för dig att se över varför du gick in i detta förhållande och vad "vinsten" av destruktivitet och "straffande sätt mellan partners" ändå fått dig att stanna fortsättningsvis. <br/>Sorgen din fru känner över sina föräldrars bortgång är tydligen ingen av er som kan hantera själv eller med varandra, en bra klocka av olikskaper som inte ska vara gifta. Lev bra liv med någon eller ensam, dåligt ska aldrig vara ett alternativ.

Vilda, 02:47, 8 juni 2009. Anmäl

Hej Peter! Jag måste säga att jag instämmer i mycket av vad Anders Eklund skriver. Det finns däremot ett litet test som du kan göra som visar dig om relationen har grundläggande förutsättning eller ej. Den tid det tar från någon ställer en fråga till man får ett vettigt svar kallas kommunikationsdröjsmål. Om det skiljer sig mycket mellan er försvårar det en avslappnad kommunikation mellan er efter som den ena hela tiden får vänta och den andra blir stressad. Det kan du använda dig av med vem du än träffar, som en första koll om det är värt att bygga på. <br/>Men hur du än väljer måste du alltid stå ut med dig själv och dina val. Du kan sällan påverka andras åsikter genom att tala om vad du är oenig i. Det du kan göra är att intressera dig för varför din partner tycker si eller så. Var intresserad av henne och hennes svar. Fråga henne om när hon först började känna si eller så? Lyssna och bekräfta. Det hjälper er skapa förståelse för varandras åsikter.

Jesper Billing, 14:27, 5 juni 2009. Anmäl

Det var många bud om diagnoser. De flesta kommer i princip med någon psykiatrisk term, borderline, ADHD, ADD, bipolär, mm. Den vanligaste rekommendationen av läkare eller psykiatriker är någon form av "medicin" för att korrigera en sk kemisk obalans. Av hela mitt hjärta hoppas jag att du själv ser efter vad dessa sk "mediciner" innebär. Det finns inga bevis för kemisk obalans i hjärnan, men dock många påståenden om det. Se själv efter vad det kan innebära. <br/>Så vad kan du då göra? <br/>Det är vanligt i tonåren med protest mot vuxna. Det finns en vanlig orsak till det - misslyckad kontroll. Den vuxne försöker uppfostra barnet och få sin vilja. Barnet strävar emot och lyckas. Den vuxne försöker med ännu mer kontroll och fortsätter att misslyckas. Lösningen är inte mer kontroll. Det är förståelse. <br/>Nästa gång det uppstår en tvist eller likande, fråga henne då följande: <br/>"När var först första gången du kände så?" Var intresserad av henne.

Jesper Billing, 14:09, 5 juni 2009. Anmäl

Hej Peter! Jag instämmer i mycket av vad Anders Eklund skriver. Det finns däremot ett mycket enkelt test som kan visa dig om det finns chans för en god relation. Det är avgörande för en relation hur snabb eller långsam man är på att ge förnuftiga svar på en fråga. Om du upplever att du behöver vänta på ett svar från din partner, eller omvänt, orsakar det lätt irritation. Det sk kommunikationsdröjsmålet bör vara ungefär lika för att man ska känna att man kommunicerar på lika fot. <br/>Oavsett vad du väljer att göra ska du leva vidare med dig själv. Din kommunikation med andra är avgörande för andras bemötande av dig. Så hur blir nästa relation? Du kan förändra andras beteende genom ditt sätt att kommunicera med andra. <br/>Alla relationer bygger på ett genuint intresse för den andra parten. När det försvinner försvinner förutsättningarna för en god relation.

Jesper Billing, 14:03, 5 juni 2009. Anmäl

Lovisa, jag är nyfiken på hur du menar ? <br/>Själv tycket jag inte att det är egoistikskt, kärleken är inte allt, det finns så mycket mer som måste stämma. Ska jag kunna leva i ett förhållande måste jag tro på det och trivas i det, gör jag inte det kvittar det hur mycket jag älskar personen.

Anders Ljusdahl, 01:09, 30 maj 2009. Anmäl

"Det tuffa är ju det att jag inte vet om jag någon mer gång i mitt liv kommer hitta någon som kan att älska mig lika mycket som mitt ex gör, vilket hon fortfarande gör." <br/>Det är inte konstigt att äktenskap och förhållanden kraschar när man hela tiden utgår från sig själv och sina egna behov. Kärlek är inte självisk.

Lovisa, 12:09, 29 maj 2009. Anmäl

Så här illa går det när man kastar sig in i nya förhållanden och gifter sig för fort. Här har man varit ihop och gifta i två år. Man har var sitt barn sedan tidigare.Frun har förlorat båda sina föräldrar inom ett år, vilket naturligtvis påverkar henne och antagligen gör henne deprimerad. Mannen är full av aktivitetslust och känner tydligen ingen som helst empati för sin fru. Man använder sina respektive barn som slagträ i förhållandet. Eftersom man alltså tidigare haft förhållanden som inte hållit (paret har ju varsitt barn sedan tidigare), man har kastat sig in i detta förhållande förhastat, och detta förhållande kommer inte heller att hålla, så kan man se ett mönster.Detta förhållande kommer att följas av ännu ett förhastat förhållande som antagligen inte heller håller. Och mitt i detta kaos står ett par stackars barn som tvingas in och ut i nya förhållanden och får sina liv skadade av egostiska föräldrar som jagar "kärleken" och "nyförälskelsen" gång på gång på gång.

Maggan, 11:49, 28 maj 2009. Anmäl

Det verkar som om frun har en depression pga föräldrarnas död med alla de "obearbetade" saker som följde bla. alkoholismen. Frun kan inte hantera detta själv; missriktat tar hon ut sin besvikelse på dig. Hon behöver tala med präst/terapeut. Hon blir arg över att du är så pigg när hon är grubblande/ vill vara ifred. Gissningsvis-kan ej veta- är du i 35-årsåldern och har inte drabbats av dödsfall. Låt dig inte dras in i hennes elakheter- bli inte en medspelare! Du kan välja vad du säger. Analysera hur ert förhållande var förut-varför gifte ni er öht? Vad kan du bidra med för att komma tillbaka till hur det var? Om det ej finns en sådan grund, efter noggrann analys -lämna henne så ni kan få lugn var för sig.

Äldre, 18:04, 27 maj 2009. Anmäl

”Min man tycker att jag har svårt med närhet”

Fråga: Jag är en kvinna på 50 år. Jag har varit gift i 23 år och har två barn. En son bor kvar hemma. Jag har alltid ”klarat” mig själv och behöver sällan hjälp. Min man tycker att jag har svårt med närhet, och det stämmer, men jag uppfattar även hans önskningar som krav och jag känner skuld när jag inte ger honom det. Det gäller inte bara sex utan vanlig närhet.

I våras var jag ledsen utan att kunna sätta ord på känslorna. Min man har sällan lyssnat på mig och han har ochså sagt att det är otäckt när jag blir arg och ledsen. Jag känner obehag vid att förklara vad jag känner och blir hela tiden ifrågasatt. Han presenterar inga åsikter utan frågar bara mig hur det är.

Vi ska på familjerådgivning. Finns andra lösningar? Är det möjligt att ändra sig så mycket att det går att acceptera varandras dåliga sidor?
Birgitta

Svar: Hej Birgitta. Jag antar att du med dåliga sidor menar sidor man har som är problematiska för ens partner och att du med att acceptera menar att man låter dessa sidor vara som de är utan att anstränga sig för att förändra dem.

Visst går det att acceptera varandras dåliga sidor. Men det beror väl mycket på vilka de dåliga sidorna är. Utifrån det du skriver verkar det som att du har svårt både med fysisk och med känslomässig närhet. Du har alltid klarat dig själv och sällan behövt hjälp. Det senare kan ju vara bra i många sammanhang, men drar man det till sin spets kan man undra över vad man då ska med andra människor till – och framför allt varför man ska ha nära relationer till and­ra människor.

Jag undrar vad du menar med att din man sällan lyssnat på dig. Han ställer frågor till dig, men du känner obehag inför att förklara vad du känner och när du i våras var ledsen kunde du inte sätta ord på dina känslor. Det verkar inte finnas så mycket att lyssna till vad jag förstår. Han tycker att det är otäckt när du är arg och ledsen. Är det ett ordlöst tillstånd du går in i när du känner så?

Det måste vara svårt för honom att förhålla sig till din ilska och ledsenhet om det stannar vid att du bara är i dessa känslor, men inte förstår dem och än mindre pratar om dem.

Det låter som att ni behöver mycket hjälp. Familjerådgivning är säkert bra, men jag tror också att du behöver gå i terapi för egen del om ni ska kunna komma vidare i er relation. En förutsättning om du och din man ska kunna komma varandra närmare är att du börjar utforska dig själv och bättre förstår ditt känsloliv.

Att stanna i det som är tycker inte jag låter som ett alternativ, varken för er som par eller för dig som individ. Risken är då att ni blir djupt olyckliga tillsammans och att du hamnar i fler perioder av ledsenhet som du inte kan sätta ord på.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Jag älskar en annan man”

Fråga: Jag lever i ett förhållande sedan snart 20 år tillbaka och vi har två barn (sju och tio år) tillsammans. Vi har haft det väldigt bra och kunnat prata om det mesta, även om vi förstås haft någon kris precis som de flesta andra som lever i längre relationer. Hade någon sagt till mig för ett år sedan vad som skulle hända, så hade jag skrattat dem rått rakt upp i ansiktet.

Jag har en arbetskamrat, som alltid varit en väldigt god kamrat men som jag aldrig tänkt på som något mer. På en arbetsresa klickade det mellan oss och blev vad jag trodde en flört – helt utan kroppskontakt. Jag hade heller inte nu en tanke på att det skulle bli något mer än så. Men känslorna ville annorlunda, de växte till kärlek under de månader som följde, jag älskar honom. Har försökt glömma honom så många gånger, men utan att lyckas. Vi har inte heller lyckats låta bli att inleda en, som det så skitigt heter, affär. Har brutit den flera gånger, men ramlat tillbaka flera gånger också.

Skuldkänslorna jag har mot min man håller på att krossa både mig och vårt äktenskap, trots att han inte vet något – men han känner ju att något är fel. Skulle jag välja bara med tanke på mina egna känslor skulle jag vilja leva med den nye mannen (har känt så här i snart ett år nu), men jag vill inte riva upp hela barnens tillvaro och jag vill inte göra min man så illa. Jag vet att jag gör honom illa redan nu, och du får gärna tala om vilken skitstövel jag betett mig som, men kan du också komma med några konkreta råd?

Jag har det senaste året levt i en blandning av lyckorus och totalt mörker. Har börjat skära mig själv, vilket jag ju fattar är sjukt, men det lättar smärtan åtminstone för stunden. Jag vet att jag är ett avskum, har velat ta livet av mig – men då gör jag ju barnen ännu mer illa, så det är inte heller någon utväg. Min man är värd så mycket mer än såhär. Jag har även skuldkänslor mot den nye mannen, även om han vetat från början att jag inte vill lämna familjen. Eller vågar, vilket man nu vill. Vi har pratat om situationen och är överens om att vår tid inte är nu, men det gör så ont.

Snälla, kan du ge mig något råd?

Maja

Svar: Hej Maja, det tycks som om du lever mitt i en olöslig konflikt – i en situation där alla val känns lika omöjliga. Du kan inte välja den nye mannen för då sårar du din nuvarande man och dina barn, men du kan inte heller välja bort den nye mannen eftersom du älskar honom. Du lever med ett enormt undertryck av känslor som på något sätt måste få utlopp. Det har gått så långt att du börjat skära dig själv och har självmordstankar. Situationen är kort sagt ohållbar.

Vad du behöver göra nu är att ta tag i din situation och genomföra de plågsamma samtal du så länge dragit dig för. Du behöver prata förutsättningslöst med din man om vad som hänt och om vad du känner. Säkert kommer det till en början att bli mer turbulent och kanske ännu jobbigare än vad det är nu, men ibland måste det bli sämre innan det blir bättre. Du kan inte på förhand veta vart det kommer att leda, men att stanna där du är nu är inget alternativ som jag ser det.

Avslutningsvis vill jag bara säga att du inte är ett avskum. Den här situationen är inget du önskat eller strävat efter. Du har av olika anledningar drabbats av kärlek till en annan man. Du har försökt hantera dina känslor på olika sätt, men de är för starka för att låta sig trängas bort.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (54)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 54

Du är inte vidrig och behöver kanske ta hjälp av psykolog så att du inte gör dig själv illa!

Susanne, 07:57, 31 augusti 2009. Anmäl

Åh, jag förstår hur du känner. Jag älskar en gift man och han älskar mig.Vi har haft en relation i över två år. Han har börjat må mer och mer dåligt. Sover inte, tänker att han måste ändra sitt liv. Han har inget sexliv med sin fru. Jag bor utomlands på samma kontintent som han kommer från. Han älskar sina barn (såklart) och kan inte tänka sig att inte vara med dem och med mig skulle det bara gå att träffa dem på loven. Vi pratar med varandra nästan varje dag. Vi ses när vi kan, när jag är i Sverige eller han kan komma hit. Jag har vuxna barn och är skild och lider inte av att vara singel, även om jag helst av allt skulle vilja dela mitt liv med honom. Jag kan vänta på att det löser sig för honom men han mår verkligen inte bra av att tvingas leva i ett dött äktenskap för barnens skull.

Susanne, 07:54, 31 augusti 2009. Anmäl

Hej! vill bara säga att jag varit där. Kluvna tankar, man vet ju vad man har. Rädslan är stor att bli lämnad av båda och stå ensam kvar. Men jag måste säga att det är värt att ta steget. Ska man leva i ett ickeförhållande eller chansa på att leva lyckligt. Valet är inte svårt men rädslan för hur det kommer bli är värre.Snälla skada dig inte själv, det löser inget det bara förvärrar din syn på dig själv. Lycka till Kram på deg!

Marie wiklund, 07:34, 21 juni 2009. Anmäl

Yeey.. dubbelpost + fortsättning.. <br/>Det ABSOLUT VIKTIGASTE just nu är dock att bli av med självmordstankarna. Det bästa vore nog att berätta hela alltet, men framförallt om självskadandet, för din man och be honom om hjälp. Han lär knappast bli glad, men om han älskar dig så mycket som det verkar tror jag ändå han kommer hjälpa dig genom det hela. Om inte annat skulle i alla fall jag känna det som ett styrketecken att du ändå kom till *mig* när det krisar. Om man får låta lite ego skulle jag hellre välja att krisa i ett etablerat förhollande OCH med dina barn, än i den röra som det skulle vara att utvecklas i ett nytt samtidigt. <br/>Hur du än gör så hoppas jag verkligen att det får dig att må bättre. Med tanke på att jag gick upp igen för att skriva det här så lär du inte ha något problem att engagera de som faktiskt känner dig också ;)

Erik, 00:16, 12 juni 2009. Anmäl

-- Fortsättning -- <br/>Det ABSOLUT VIKTIGASTE just nu är dock att bli av med självmordstankarna. Det bästa vore nog att berätta hela alltet, men framförallt om självskadandet, för din man och be honom om hjälp. Han lär knappast bli glad, men om han älskar dig så mycket som det verkar tror jag ändå han kommer hjälpa dig genom det hela. Om inte annat skulle i alla fall jag känna det som ett styrketecken att du ändå kom till *mig* när det krisar. Om man får låta lite ego skulle jag hellre välja att krisa i ett etablerat förhollande OCH med dina barn, än i den röra som det skulle vara att utvecklas i ett nytt samtidigt. <br/>Hur du än gör så hoppas jag verkligen att det får dig att må bättre. Med tanke på att jag gick upp igen för att skriva det här så lär du inte ha något problem att engagera de som faktiskt känner dig också ;)

Erik, 00:15, 12 juni 2009. Anmäl

För det första: du verkar inte vidrig alls. Som Bea säger verkar du snarare vara en väldigt kärleksfull och omtänksam person. För det andra: INGEN, jag säger det igen, INGEN kommer att må bättre om du begår självmord. Dina båda män kommer inte kunna gå vidare som om du dött en naturlig död, utan istället kommer de undra om det var dem som gjorde att du mådde så dåligt. <br/>Självmord är inte ett alternativ, men det verkar du ju hålla med om. Om jag ska vara helt ärlig verkar det som att du och mannen du älskar tappat gnistan, som du hittat igen i din arbetskamrat. Du säger att du fortfarande älskar din man, men inte är förälskad i honom längre. Jag kan inte undgå att tycka att det ändå känns dumt att slänga bort en 20 år gammal relation när du fortfarande älskar honom. Det jag tror du måste fråga dig är om du vill ha den nya mannen för honom, eller för att du och din man har och har haft problem?

Erik, 00:14, 12 juni 2009. Anmäl

För det första: du verkar inte vidrig alls. Som Bea säger verkar du snarare vara en väldigt kärleksfull och omtänksam person. För det andra: INGEN, jag säger det igen, INGEN kommer att må bättre om du begår självmord. Dina båda män kommer inte kunna gå vidare som om du dött en naturlig död, utan istället kommer de undra om det var dem som gjorde att du mådde så dåligt. <br/>Självmord är inte ett alternativ, men det verkar du ju hålla med om. Om jag ska vara helt ärlig verkar det som att du och mannen du älskar tappat gnistan, som du hittat igen i din arbetskamrat. Du säger att du fortfarande älskar din man, men inte är förälskad i honom längre. Jag kan inte undgå att tycka att det ändå känns dumt att slänga bort en 20 år gammal relation när du fortfarande älskar honom. Det jag tror du måste fråga dig är om du vill ha den nya mannen för honom, eller för att du och din man har och har haft problem?

Erik, 00:14, 12 juni 2009. Anmäl

Maja, du är INTE vidrig på något sätt, snarare tvärtom eftersom du försöker undvika att folk blir sårade. En nyhet för dig - en del kommer alltid bli sårade, vad du än gör, men det är helvetiskt slöseri om den som blir mest sårad är du, som i nuläget. Din man ska ansvara för sitt eget liv och sin egen lycka, och barnen kommer må bättre om båda föräldrarna mår bra på varsitt håll. Personligen tror jag på äkta kärlek flera gånger.. Vi kanske har flera liv - men varför chansa?

Bea, 12:17, 11 juni 2009. Anmäl

Tack för alla kommentarer. Jag vill först säga att jag inte på något sätt vill försvara det jag gjort, jag är inget offer, det är inte synd om mig, jag har själv satt mig precis här och att jag mår skit, det är inte mer än rätt. Någon frågade hur jag känner för min man. Jag älskar honom fortfarande men jag är inte kär längre, om det går att förstå. Men han är en otroligt bra man och jag kan inte förmå mig till att berätta för honom. Det skulle krossa all hans tillit, inte bara till mig. Om jag, av alla människor, kunde göra såhär mot honom - hur ska han kunna lita på någon annan? Om jag bara dog, så kunde han få sörja det och gå vidare, och även den andra mannen. Haken är att det gör barnen ännu mer illa. Så hur jag än vänder mig...ja, jag borde vaknat upp för länge, länge sen. Jag vet att jag är en vidrig människa. Finns det något sätt att leva med det?

Maja, 11:55, 10 juni 2009. Anmäl

Hej Maja! <br/>Jag förstår din frustration. Det finns bara ett sätt att njuta av livet på - genom att ha ett rent samvete! När man inte talar om att man gjort något man inte borde göra, har man något man undanhåller andra - sanningen. Detta leder till att det blir ett område i livet som man inte kan prata ohindrat och fritt om utan risk för upptäckt. Du börjar hålla tillbaka din kommunikation. Du stoppar dig själv från att kunna leva ett lyckligt liv genom alla undanhållanden. Ta mod till och berätta för din man om det som hänt. Det är enda vägen mot lycka och frihet.

Jesper Billing, 22:22, 5 juni 2009. Anmäl

”Min mamma, 72 år, har samlarmani”

Fråga: Mina föräldrar är båda 72 år. De kan sköta sig själva, men det är jobbigt att stå vid sidan av och se på.

Vår pappa drar ett tungt lass. Han sköter om mycket i hemmet och måste vara den som kommer ihåg olika saker. Vår mamma är lite glömsk och rätt egocentrerad. Hon tänker på sig och sitt men missar ofta att se ett steg längre.

Hon har också någon slags mani, hon samlar på saker och har jättesvårt att kasta något överhuvudtaget, allt kan ”vara bra att ha och man vet aldrig när man kan få nytta av det och det…”, säger hon. Inga tidningar eller brev kastas.

Följden är att hemmet är en soptipp. Det är högar med tidningar och saker överallt. Pappa är ofta ledsen över att behöva ha det så här, han får knappt någon plats att ha sina saker på. Mammas högar med saker belamrar lägenheten.

Mammas situation har förvärrats med stigande ålder, hon har varit så här ett antal år nu. Samlartendensen har alltid funnits där, men långt ifrån i den omfattning som den har i dag.

Pappa och vi syskon har upprepade gånger genom åren försökt prata med mamma om att hon inte kan bete sig så här, men det är som att prata med en vägg.

Ibland tar vi syskon ut en semesterdag och åker hem till dem för att hjälpa pappa. Vi går då in i lägenheten och rensar och kastar saker utan att ta hänsyn till mamma, vi kör helt enkelt över henne och rådfrågar henne inte. Vi håller på hela dagen men hinner ändå bara gå igenom en bråkdel av allt som skulle behöva rensas.

Vi undrar om det finns någon hjälp att få för att underlätta för pappa? Kan vården på något vis hjälpa mamma att må bättre och bli av med sina manier? 

Hur ska vi syskon förhålla oss till situationen? Hur mycket ska vi blanda oss i? Vi mår dåligt av att se den misär de bor i, men samtidigt har vi våra egna liv att leva. Hur ska vi balansera?

Anonym

Svar: Din mor kan lida av så kallad kognitiv svikt, som ofta är oidentifierad i sjukvården. De kognitiva funktionerna avser bland annat minne, språk och intellektuell verksamhet, varigenom iakttagelser blir medvetna och leder till förståelse, tankar och resonerande. Med kognitiv svikt eller störning menas att den kognitiva förmågan har sänkts från tidigare nivå. Det kan uppträda hos patienter med olika sorters kärlsjukdomar, till exempel hjärtsvikt.

Mitt råd blir därför, att du tar kontakt med en minnesmottagning, (det räcker inte att gå till distriktsläkare!).

Din mor behöver bli adekvat utredd – fysiskt, psykiskt och socialt. Det kan till exempel föreligga störningar i blodtillflödet till hjärnan, något som är potentiellt möjligt att behandla.

I allmänhet görs då en stor medicinsk basundersökning, man tar olika laboratorieprover och gör radiologisk undersökning av hjärnan, till exempel med magnetkamera. Man gör också olika psykologiska tester. Det är också viktigt att du som anhörig ger din bild av sjukhistorien så att samtliga problem blir belysta – inte minst din pappas situation. Det är så ni syskon bör agera.

Om man hittar en orsak till din mors förändrade beteende kan kanske vården hjälpa både din mamma och din pappa till en bättre livskvalitet.

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Det är inte alldeles säkert att det bara handlar om kognitiv svikt, även om det säkert spelar in mer eller mindre. I de flesta landsting är det heller inte möjligt att söka minnesmottagningar direkt. Dessa båda faktorer gör att jag tycker att det bästa vore att först söka en distriktsläkare. Denne kan bedöma problemet och vid behov remittera vidare, exempelvis till minnesmottaging.

A, 12:36, 29 maj 2009. Anmäl

Mamman är på väg att bli senil.Med diverse medicin kan det bromas men blir aldrig "som förr".Organisera om lägenheten så de får varsitt rum, med mamman i ett mindre sovrum. (Hon får lov att ha en soptipp inne hos sig där ni kan göra städräder.) I gemensamma utrymmen är det ordning etc. som ska gälla. Om mamman inte vill får pappan säga (hota med) att han flyttar ut om han inte får genomföra den nya rumslösningen!

Äldre, 17:49, 26 maj 2009. Anmäl

Det här låter som en typisk beteendestörning: Diogenes syndrom...

Mia, 18:29, 22 maj 2009. Anmäl

Denna fråga är tyvärr ställd till fel kompetens och det visar sig att svararen inte förstår problemet. Min gamla mor är likadan och vi syskon hanterar frågan likadant. Hon har alltid samlat men med ålder blir det värre. att söka minnesutredning som kommer ta två år hjälper ej här och nu. ring en psykolog och bolla frågan med dem, hur hanterar vi detta här och nu. en "lösning" kommer inte att ske, det är bara att acceptera och hantera på minst dålig sätt!

Dito, 22:46, 21 maj 2009. Anmäl

ojojoj vad du körde över experten där!

LLL, 08:19, 21 maj 2009. Anmäl

Hm, i Tyskland finns det något som kallas "messie-syndrom" (messie som i engelska "mess"). Där är sjuklig samlarmani erkänt av vården och har fått mycket uppmärksamhet i medierna. Där brukar man väl använda någon form av kbt för att hjälpa. Ifall hon inte lider av någon fysisk åkomma som föreslagits i svaret, borde syskonen nog se till att ta mamma till en psykolog.

Nina, 09:38, 20 maj 2009. Anmäl

”Min dotter chattar hela nätterna”

Fråga: Min dotter som är tolv år fick mens, bröst och behåring redan vid tio års ålder och mådde fruktansvärt dåligt av det. Hon växte dessutom om alla andra i klassen och vi kollade upp om hon hade någon hormonrubbning, men det hade hon inte – hon var bara tidig helt enkelt både i kropp och hjärna. 

Problemet är nu att hon har börjat chatta på nätet med halva jordklotet och eftersom USA har andra tider sitter hon till fem på morgonen ibland – och då chattar hon via sin mobil i smyg. 

Hon har ett djävulskt humör och är helt och hållet oresonlig. Hon är fixerad vid dessa chattar nu och struntar i allt annat. 

Det är så mycket snack om deprimerade barn och självmord och sådant och det gör det svårt att veta hur man ska bära sig åt så att man inte triggar helt fel saker. Hon är jätteduktig i skolan så det påverkar inte hennes skolarbete, men det är ju inte normalt att vara vaken hela nätterna. 

Jag är desperat. Vad ska jag göra? Slänga ut skiten (datorerna alltså)? Jag har försökt få henne att göra sociala saker tillsammans med mig, men då mår hon alltid dåligt eller ”har huvudvärk” eller något annat. Hon äter jättesnabbt för att kunna fortsätta chatta och sväljer nästan maten hel utan att tugga för att inte missa nåt. 

Snälla ge ett tips till en desperat mamma – jag vill ha tillbaka mitt barn igen.

Sophie

Svar: Hej Sophie! Du beskriver en brådmogen flicka, som är ”tidig både i kropp och hjärna”. Hon har börjat chatta på nätet så mycket att det oroar dig – vet du vilka hon chattar med? Jag tror att det är nödvändigt att du visar mycket intresse för hennes chattande – att hon inte har det som en hemlighet för dig. Det är rimligt att du har en bild av vilka hon chattar med när hon är så ung. Det är för viktigt för henne för att du bara ska avfärda det. 

Det är bra att du funderar kring detta, tycker jag. Jag håller med om att du måste begränsa hennes chattande, när det går ut över hennes sömn och därmed över hennes hälsa. Men du kan verkligen göra det på olika sätt:

Du kan naturligtvis slänga ut både dator och mobil och därmed starta ett krig mot henne. Men du kan också göra på ett annat sätt: Du kan tillsammans med pappan sätta er ned med er flicka och tala med henne om hennes nya vanor. Försök att få en bild av hur hon tänker om detta – vad är bra och kul med chattandet, vad är dåligt, hur påverkar sömnbristen henne, vad betyder det för henne att hon väljer chattandet före tid med kompisar och andra aktiviteter? Hör det ihop med det du skriver om, att hon ”vuxit förbi” sina gamla kompisar? Är hon en lite ensam flicka nu och hittar sin enda kompisbekräftelse på chatten? 

Uppmuntra det är som är gott och kul för henne – men förklara också att hon inte kan chatta dygnet runt. Förklara att ni kommer att ta hand om dator och mobil på natten och kanske också vissa tider på dagarna (tänk igenom innan!). Hon kommer att bli rejält ledsen och arg på er, men jag tror att detta är nödvändigt för hennes hälsa. Möt hennes ledsenhet och vrede med respekt, men stå fast. Kanske kan ni förhandla kring någon del så att hon känner sig mer delaktig. Låt sedan beslutet ligga fast och acceptera hennes reaktioner utan att gå i taket. Uppmuntra andra aktiviteter, men kräv inte att hon ska göra något hon inte vill. 

Det jag menar med detta är att konflikter med tonåringar – särskilt de riktigt unga – är alldeles nödvändiga. Det är när de urartar till krig, där föräldrar är lika aggressiva som ungdomarna, som konflikterna blir destruktiva. Vi vuxna har så mycket makt i deras ögon att vi inte behöver hetsa upp oss – det räcker att vi ser saker på ett annat sätt, att vi kan värdera hennes behov av nattsömn och att vi är rädda om hennes hälsa. 

”Jag vill dig inget illa” brukar en mamma jag känner säga till sin son när han är arg. Det är det det handlar om, att kunna säga tydliga nej med all respekt – utan att kränka. 

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (36)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 36

Förstår inte vad problemet är, låt er dotter vara. Förstår inte varför ni måste försöka indoktrinera era egna åsikter och värderingar i henne. <br/>Kom på andra saker att göra med din dotter, varför hon inte vill göra saker med dig är för att det är pinsamt. Ett tips är, sluta vara pinsam för din dotter.

C, 12:20, 29 maj 2009. Anmäl

Tjejen är 12 år, brådmogen eller inte så är hon varken myndig eller vuxen! Hon behöver sina föräldrars stöd och hjälp att hitta balans mellan realtid och digital kommunikation, samt balans mellan sömn och vakenhet. <br/>Varför inte prata med henne och låta henne vara med och bestämma om tider för chattande, men också sätta gränser där de behövs. T ex om hon inte kan avstå från chattande nattetid så ta mobilen på kvällarna under en period och utvärdera efter ett tag. <br/>Jag tror också ni behöver komma överens om vilka tider det är ok att chatta. Jag jobbar själv med både USA och Kina så jag vet hur viktigt det är att hitta "fönster" när man kan kommunicera på rimliga tider för alla. Lite knepigt men det går utan att sitta till efter midnatt! <br/>Till sist så tror jag att mer tid tillsammans också kan bidra till en bättre relation, både allmänt och framför datorn. Be henne visa vad hon håller på med och vad som fascinerar henne så. Kanske ni kan hitta "nya ställen" att mötas på? Lycka till!

CC, 12:54, 28 maj 2009. Anmäl

Tjejen är 12 år, brådmogen eller inte så är hon varken myndig eller vuxen! Hon behöver sina föräldrars stöd och hjälp att hitta balans mellan realtid och digital kommunikation, samt balans mellan sömn och vakenhet. <br/>Varför inte prata med henne och låta henne vara med och bestämma om tider för chattande, men också sätta gränser där de behövs. T ex om hon inte kan avstå från chattande nattetid så ta mobilen på kvällarna under en period och utvärdera efter ett tag. <br/>Jag tror också ni behöver komma överens om vilka tider det är ok att chatta. Jag jobbar själv med både USA och Kina så jag vet hur viktigt det är att hitta "fönster" när man kan kommunicera på rimliga tider för alla. Lite knepigt men det går utan att sitta till efter midnatt! <br/>Till sist så tror jag att mer tid tillsammans också kan bidra till en bättre relation, både allmänt och framför datorn. Be henne visa vad hon håller på med och vad som fascinerar henne så. Kanske ni kan hitta "nya ställen" att mötas på? Lycka till!

CC, 12:49, 28 maj 2009. Anmäl

Oberoende om en person utvecklats tidigt eller inte: mamman i artikeln ovan har problem med att dottern chattar nätterna igenom. Att ge rådet att flickan ska fortsätta med chattandet är ju inte en lösning på problemet. En 12 åring är inte vuxen. Föräldrarna bestämmer över sina barn så länge de bor hemma och så länge föräldrarna betalar för alla utgifterna. <br/>Men vart samhälle med sitt.

B, 10:43, 26 maj 2009. Anmäl

fortfarande ut i naturen: ett barn som är 12 går inte längre i lågstadiet, inte sedan länge. Antagligen börjar hon högstadiet snart. Hon har dessutom utvecklats tidigt och är alltså mitt i puberteten. Det blir nog svårt att lära "ungen att sova på natten igen då". Hon lär ha en egen vilja.

Nina, 23:26, 25 maj 2009. Anmäl

En 12-åring, alltså ett barn som går i lågstadiet, ska sova på nätterna. Inte chatta till fem på morgonen. Det är ju det som oroar mamman Sophie. Stäng av eländet på kvällen så att ungen lär sig att sova på natten igen.

fortfarande ut i naturen, 21:02, 25 maj 2009. Anmäl

RE: ut i naturen, 09:58, 24 maj 2009 <br/>"Djävulskt humör" må komma av sömnbrist för vuxna människor, men de flesta tonåringar har det faktiskt oavsett hur mycket de sover. Det är fullt normalt och det är snarare oroväckande med de tonåringar som INTE bråkar med sina föräldrar.

RE: ut i naturen, 09:58, 24 maj 2009, 09:12, 25 maj 2009. Anmäl

Vad är egentligen problemet? Flickan "är jätteduktig i skolan" och somnar gör man automatiskt när man är trött. Att komma i puberteten vid tio års ålder är väl helt inom det normala intervallet. Här kan man misstänka att föräldrarna bidragit till att flickan mått dåligt genom att få henne att känna sig onormal genom att ta henne till läkare för att undersöka om hon har en "hormonrubbning"... (som om det inte är jobbigt nog ändå att bli kvinna utan att ens föräldrar ska grubbla hur ens kropp utvecklas). <br/>Det är väl rätt naturligt att hon söker sociala kontakter. Eftersom hon sköter skolan bra så innebär det rimligen att hon tilbringar en hel del tid i samvaro med jämnåriga och andra i verkliga livet. En tidigt mogen och rimligen intelligent tjej behöver rimligen/kanske stimulans på alla plan i lite högre utsträckning än de som mognat senare i hennes årskull. Hon verkar heller inte fet. Får hon motion så lär er att uppskatta en helt normal dotter som dessutom är duktig i skolan!

Anders Ruben Knutsson, 12:02, 24 maj 2009. Anmäl

Och som tillägg till min föregående kommentar: det krävs förstås lite mera datorarbete än chattande för att bli ett geni på datoter...

ut i naturen, 10:54, 24 maj 2009. Anmäl

Din flicka har "djävulskt humör" och är "oresonlig" därför att hon inte får tillräckligt med sömn. Ingen människa orkar i längden med att sitta uppe hela natten, stiga upp på morgonen för att gå till skolan och dessutom orka med skolarbetet. Hon är helt enkelt slutskörd. Din fllicka har kommit in i ett osunt chat-beroende. Hon är minderårig - du bestämmer över henne så länge hon bor i ditt hus. Det finns en gräns för allt. Gränsen är nådd om hon inte respekterar dig som förälder. Så hon ska SOVA om nätterna, chatta kan hon om dagarna och kvällarna. Och kanske ändå bli ett geni på systemutveckling...

ut i naturen, 09:58, 24 maj 2009. Anmäl

”Jag känner ingen tillit till min mamma”

Fråga: Jag är 21 år gammal och funderar tyvärr mycket över livet. Min mamma har varit mycket deprimerad under mitt liv och har en väldigt speciell personlighet. Hon har alltid hamnat i konflikter på arbete och med vänner, är väldigt dominant och pratar mycket.

Mina föräldrar är välutbildade och har alltid jobbat mycket. Jag och min syster har gått mycket på dagis, fritids och haft en massa olika barnvakter. När jag var 15 år skildes våra föräldrar.

Eftersom min mamma alltid har haft många personliga problem som hon behövt prata om har hon lagt dem på mig och min syster. Nästan ingenting vi säger hjälper för att trösta henne, hon blir bara arg om man inte tycker som hon.

När jag var 17 år orkade jag inte pendla mellan mina föräldrar och jag orkade heller inte bo hos min mamma. Därför började både jag och min syster bo på heltid hos pappa.

När vi bodde med mamma och när vi i dag umgås med henne isolerar hon en ofta med sina problem och med sin faktiskt ganska kusliga personlighet. Hon dricker mycket vin, virrar in sig i sina egna resonemang och kan överösa mig och min syster med skuld (för att vi bor hos pappa, inte bryr oss om henne med mera). Jag är ofta rädd för att hon ska be oss dra år helvete om man säger emot henne.

Jag och min syster hade ätstörningar under flera år. Jag mådde kanske sämst psykiskt, eftersom jag drog mig undan mest (har alltid oroat mig för min systers välmående, kände mig övergiven av pappa under några år). Orkade inte anstränga mig med vänner etcetera heller. Dock har både jag och min syster alltid varit väldigt ambitiösa i skolan.

Jag klarar mig bra men kan ändå känna mig lite övergiven ibland. Anledningen till att jag skriver är att jag tycker att det är så jobbigt att mamma är som hon är. Även om jag förhoppningsvis kan ha en bra relation till min egen mamma, känner jag ingen tillit. Hon kan som sagt ringa och skälla ut mig eller min syster i 40 minuter för något vi sagt eller bara för att hon känner sig ensam.  

Jag vet att jag inte kan gå och älta detta, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hitta riktig trygghet. Jag har och har haft det jättebra hos min pappa men han kan inte ersätta en mamma. Som sagt jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig för svar, man kan väl alltid gå till en psykolog senare i livet men jag vill inte behöva göra det. Kanske jag kan få något tips på någon bra lösning eller så?

Johanna

Svar: Hej Johanna. Det jag uppfattar utifrån det du skriver är att du gör en distinktion mellan den relation du har med din mamma i dag, och de brister – tillitsbrist, brist på trygghet och så vidare – som uppstått utifrån det du inte fått av din mamma under uppväxten.

När det gäller din nuvarande relation till din mamma kanske det stämmer att den kan bli bra – förutsatt att du hittar ett sätt att förhålla dig till henne som begränsar hennes destruktiva inflytande över dig. Du måste lära dig att sätta gränser för henne och de friheter hon tar sig gentemot dig. Du har ingen skyldighet att ovillkorligt finnas tillhands för henne. Det är inte ditt ansvar att rädda henne från hennes upplevelse av ensamhet, och hon har ingen rätt att ringa och skälla på dig. Om hon vill prata med dig, ska hon visa dig den grundläggande respekt hon antagligen skulle visa vem som helst, men som hon av någon anledning inte visar dig och din syster.

Utgångspunkten i den kunskap som finns om tillit är att man som barn är beroende av de vuxnas godtycke. I de flesta fall är detta, trots den utsatthet det givetvis innebär, relativt okomplicerat. Förälderns omsorgsförmåga gentemot sitt barn brukar oftast automatiskt gå igång i samma utsträckning som barnet tyr sig till och knyter an till sin förälder.

Om inga avbrott sker i detta utbyte mellan förälder och barn, utan en kontinuitet av förutsägbar omsorg fortlöper över tid, medför det att barnets upplevelse av relationen kännetecknas av trygghet och tillit. Men om så inte är fallet, det vill säga om kontinuiteten bryts till exempel av en förälders återkommande depressioner eller oförmåga att sätta sig själv och sina problem åt sidan, så påverkar detta barnets upplevelse. Barnet lär sig då att världen och människorna är oförutsägbara och inte mycket att lita på.

Det jag tänker i ditt fall är att din upplevda brist på tillit och trygghet kan komma att göra sig påmind i vissa situationer. Man kan likna det vid att leva med ett ärr som man ibland känner av men som stör mindre allteftersom läkningsprocessen fortskrider och du får nya erfarenheter i livet.

Det är möjligt att du någon gång kommer fram till att du behöver bearbeta dina upplevelser hos en psykolog. Det kan säkert vara bra. Men framför allt tycker jag att du ska fortsätta den väg du redan slagit in på, det vill säga: att välja utifrån vad som känns bra för dig (oavsett om din mamma eller någon annan försöker skuldbelägga dig för det), att vidareutveckla din studiebegåvning, samt att fylla på med nya positiva erfarenheter som kan kompensera för det som din mamma inte kunde ge dig under uppväxten.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

men jag är så glad över att jag kom igenom detta på den "normala" sidan. Påbörjar min drömutbildning i höst, och är klar när jag är 27, 10 år efter saken ställdes på sin spets. Och jag hoppas att jag kommer vara stolt över mig själv då.. <br/>Förlåt, inte meningen att runda det hela med en så klichéartad snyftare, men jag tror nog att du upplever samma sak. Har du överlevt detta kan du överleva allt. Vet inte hur du kommer göra med din mamma, att bryta helt med henne, se henne som ett barn eller försöka hitta det lilla positiva som ibland kommer fram i dina stunde med henne. Men jag önskar dig lycka till :) <br/>Maila gärna om det är något!

Josefin, 22:17, 24 juli 2009. Anmäl

forts. Jag mår bäst av att inte ha kontakt med henne. Hela mitt liv har tills jag var 17 levt på hennes premisser, och fortfarande känner jag en enorm skuld, skam o förakt. (som Mamma gav mig som litet barn, och som jag fortfarande har inom mig.) Riktar alla dessa känslor mot mig själv, precis som hon gjorde (hon riktade den väl mot sina barn och sig själv, antar jag). Som tur är har jag idag en kanonbra kontakt med min pappa och mina äldre syskon, utan dem hade jag inte varit såpass stabil o harmonisk (motsatsen till min mor) som jag är idag. Jag ser mig själv idag som en Tabula Rasa. (ett blankt papper) Eftersom allt min mamma lärt mig om livet vart så sjukt fel. Det känns som jag äntligen lever i "den rätta världen" där jag känner, älskar och ja, lever.. (jag vet, låter som en Gudrun Sjödén-tant) Eftersom My Mama never tould me better than that, får jag väl vara min egen mamma och ge mig själv lite ovillkorlig kärlek. (även om det är svårt) Vi har missat mycket många tar för givet

Josefin, 22:07, 24 juli 2009. Anmäl

Hej! När jag läste ditt brev kändes det i mångt och mycket som att läsa om mitt eget liv. Är också 21 och har växt upp med en mamma som varit (eller ja, hon är väl) känslomässigt instabil, deprimerad, egeocentrerad, väldigt social, samt med mytomaniska tendenser. Allt hon bygger upp (relationer, jobb etc.) bryter hon själv ner. Allt detta har varit svårt att se av omgivningen, då hon utåt är välutbildad, välartikulerad och välbeställd. Och det har varit svårt för mig att se hur fel allt varit hemma, eftersom hon ju är min Mamma. I mångt och mycket var hon ju den enda referensen till min omvärld jag hade. Pappa var under min barndom mkt frånvarande gm sina jobbresor (men även emotionellt). Flyttade ifrån henne i tvåan på gymnasiet, och har i princip inte pratat med henne alls sedan dess. Hon har ringt några gånger och försökt prata, men det är svårt att prata med någon som inte är världsförankrad. Mamma lever i en värld där hon berättigar sig själv genom vanföreställningar om livet.

Josefin, 21:56, 24 juli 2009. Anmäl

Jag skulle rekommendera att läsa Energitjuvar av Inga-lill Roos. Kan vara mycket möjligt utifrån vad du berättar att din mamma är en energitjuv då kan du få mycket stöd och råd i den boken vill jag lova. Boken har gett mig mycket.

Cecilia (Webbsida), 17:35, 17 juli 2009. Anmäl

Tack så mycket för det rådet, den synvinkeln hade jag aldrig sett självt. Min syster och jag har/hade en styvmor som var likadan, och sedan några år känner jag till "ärret", men kunde aldrig sätt fingret på det. Min syster var utsett för det där mycket längre än mig, men även jag själv hade "en reservmamma" för att hantera det. <br/>Tack än en gång - nu har du hjälpt en österrikisk familj ;)

Gernot Ziegler (Webbsida), 12:42, 24 maj 2009. Anmäl

Befriande att läsa att det verkar rätt vanligt med självupptagna mammor som försöker manipulera sin omgiving till skuldkänslor och som man tappar tilliten till. <br/>Någon föreslog massage eller husdjur som botemedel för avsaknad av mänsklig beröring. Inget fel i det, men de flesta brukar väl tillfredsställa det genom att skaffa sig en partner (men jag har iofs alltid misstänkt att hundar ibland är ett substitut för brist på mänsklig kontakt av rätt natur).

Sruce Bringsteen, 12:17, 24 maj 2009. Anmäl

Det är inte farligt att gå i terapi och träffa en psykolog eller psykoterapeut. En sådan kan hjälpa dig att sätta ord på den ångest du kanske känner när du sätter gränser mot din mamma. Hon/Han kan hjälpa dig att känna hur du kan få en vuxen relation till din mamma. En sån process kan vara smärtsam- och jag tror att det är bra att ha någon med på vägen. Som kan ta emot dina reaktioner. Bara en tanke.

Klara, 11:00, 20 maj 2009. Anmäl

..forsättning... påverkad. Även om hon inte förstår dig, så säg alltid vad du tycker så att hon inte förvirrar dig i dina egna tankar. Lägg alla kort på borden, och hon får reagera som hon behagar. Men om hon reagerar på ett sätt som påverkar dig negativt, så som sagt, tillåt det inte. Även om hon aldrig kan förstå, kan hon lära sig vad 1+1 blir i beteende om du förstår vad jag menar. Och sen kanske du kan gå in och läsa lite på Borderline, det låter som att hon har det? Du får gärna mejla om du vill, Hade fint!

Nathalie, 00:11, 20 maj 2009. Anmäl

Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver, jag är också 21 år. Som svaret du fick av rådgivaren håller jag med honom om att du bör hitta ett förhållningssätt där du sätter gränser som hon måste följa. Det gäller att vara konsekvent, du får helt enkelt behandla henne som ett barn. Vilket kanske inte heller är ovant för dig att göra, då du fått ta hand om henne på det sättet tidigare? Gränser i form av att så fort hon säger någonting som får dig att må dåligt eller som du tror kan påverka dig negativt i längden, så säger du ifrån. Och även om hon inte förstår varför, så säg bara att det är så. Om hon inte accepterar det så sticker du därifrån. Tillslut lär hon sig. Hon är ju så beroende av dig, så hon är tvungen att anpassa sig. Men för att klara av det, tror jag att du behöver mer tid ifrån henne att tänka först. Så att du kan göra detta utan att det blir jobbigt. Du behöver inte träffa henne alls, förrän du är tillräckligt stark att klara av henne utan att bli känslomässigt påv

Nathalie, 00:05, 20 maj 2009. Anmäl

Min mamma är ungefär likadan. Jag kände mig jättebesviken länge på att ha en mamma som inte hade nån som helst plats för mig utan var så upptagen med sig själv. Nu har jag accepterat att hon är sån, med klart att det svider när hon glömmer min födelsedag, inte ringer på ett halvår för att hon inte minns mitt nummer och inte komemr sig för att fråga nån, eller när hon inte vet vad min pojkvän sen 7 år heter i efternamn. Det är asjobbigt.

Pernilla, 20:50, 19 maj 2009. Anmäl