Min farmor är nära döden – hur kan jag stötta henne?

Fråga: Finns det någon forskning på hur man upplever den sista tiden före döden när man är riktigt gammal? Min farmor är 91 år nu och väldigt dålig. Hon ligger på ett hem och jag tror att hon håller på att förbereda sig på att dö.

Det jag kan se är att hon har blivit liksom fridfull, nästan harmonisk. Och nästan euforisk och borta. Hon pratar väldigt mycket och virrigt, fragmentariskt – om sin egen mamma och pappa och sin barndom. Hon är ganska ointresserad av omvärlden, även om hon känner igen mig.

Hur kan jag stötta henne den sista tiden? Kan jag göra något mer än att bara sitta bredvid henne och hålla i henne? Jag älskar min farmor och kommer att sakna henne oändligt mycket.

Josefin, 17 år

Svar: Utvecklingsprocessen mot åldrande och vad åldrande innebär har bland annat studerats av Lars Tornstam, professor vid Uppsala universitet. Han har utvecklat en teori kallad gerotranscendens. Teorin går ut på att människor som är nära döden får en förändrad syn gällande värderingar och tankar om livet; från ett materialistiskt och rationellt synsätt till ett mera andligt och gränsöverskridande perspektiv – ett perspektiv som ofta åtföljs av en ökad livstillfredsställelse. Du uttrycker det så fint: ”hon har blivit fridfull, nästan harmonisk”, och du säger också: ”Hon pratar mycket om sin egen mamma och pappa och sin barndom”.

Gerotranscendens är en väg och ett sätt att minska rädslan för döden genom att känna en stark samhörighet med de nära och kära som ”gått före”, det vill säga tidigare generationer och barndomsupplevelser.

Min uppfattning är att din farmor har hittat vägen till gerotranscendens med en omdefinition av tid, rum, liv, död – ett gott åldrande, som vi alla borde önska oss. ”Ett frö till vishet” säger Lars Tornstam.

Du gör redan det bästa – att finnas bredvid henne, lyssna och ge stillhet och lugn. Låt farmor prata om sin barndom och uppväxt, som många äldre tänker mycket på. Vad farmor drömt under natten är också en bearbetning av händelser och upplevelser, som kanske din farmor vill prata om. Det kan verka virrigt och fragmentariskt för dig – men är det sannolikt inte alls för din farmor.

Så glad jag blev över din fråga och så glad jag blev över det stöd du ger bara genom att finnas där och lyssna.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Jag kan inte uttrycka det bättre än andra tidigare kommentarer. Håller med Maria, jag blir glad över din varma omtanke. Det viktigaste är att du är där. På sätt och vis - som Eva säger - ser din farmor förmodligen klarare på omständigheterna än någon annan, även om det stundtals verkar virrigt. <br/>Döden är en del av livet. Eller för att vända på det: Livet är en sexuellt överförbar sjukdom, som hundraprocentigt leder till döden. Det låter härligt att din farmor ser tillbaks på sin barndom, säkert minns hon sitt livs bästa stunder klarare än någonsin.

Boman, 20:52, 20 augusti 2009. Anmäl

Josefin - vilken fantastisk människa du är! Det är värmande i sig med en människa som är så omtänksam och kärleksfull som du. Att du sedan inte är särskilt gammal och har sådan mognad samt faktiskt tar och författar en fråga - ja det gör mig varm med. Med sådana ungdomar som du känns framtider mer hoppfull för mig som är äldre.

Maria, 11:11, 18 augusti 2009. Anmäl

Tre år innan min farmor dog var jag svårt sjuk och levde själv granne med min egen död. Jag tillfrisknade, men när min farmor sen närmade sig sin sista dag, insåg jag att vi gjorde ganska lika erfarenheter. Och det var precis som Barbro säger, det som omgivningen uppfattade som lite förvirrat i min farmors tal såg jag logiken i och tyckte var glasklart. Jag insåg då att jag och farmor hade erfarit något, som mina föräldrar inte verkade förstå. Man drömmer mycket när det sker stora förändringar i ens liv, även om förändringarna kanske inte existerar utanför kroppen. Jag drömde mycket och det var viktigt och verkligt för mig. Det blev som en extra "värld" som fanns, men bara för mig. Jag upptäckte att det var likadant för min farmor. Det tror jag var till stor hjälp - att jag fanns där och för mig var verkligen inget av det hon upplevde konstigt eller något förbehållet gamla människor. Jag hade upplevt det också och egentligen har nog alla det, fast i små portioner utan att veta det.

Eva, 21:26, 17 augusti 2009. Anmäl

Håller helt med Anna, synd att inte fler är interesserade. Tyvärr har jag inte heller fler tips, trots att min egen mormor nyligen gått bort. Mot slutet uppskattade hon mycket en lätt beröring, för att visa närvaro.

Ida, 10:47, 6 juli 2009. Anmäl

När jag har "vaktat" döende i ett äldreboende har jag också spelat deras favoritmusik (svagt) och intygat i ord att de är trygga. Många är även religiösa, eller blir det nära döden, och vill be som aftonbön men minns inte längre orden.

elina (Webbsida), 09:46, 4 juli 2009. Anmäl

Josefin, tack för att du frågade! Jag vill också veta hur jag ska stötta farmor och farfar när det är så dags (inte än på ett tag, ta i trä). Det är så svårt att veta hur man ska stötta någon man vet är på väg bort - man vill ju inte ta ut sorgen i förskott men samtidigt ta vara på all tid man kan eftersom man vet att den är begränsad. Barbro, tack för ett bra svar i ett intressant ämne. Synd att det inte finns några fler kommentarer, dvs bevis på intresse, jmfr alla nyblivna föräldrars babykackel sinsemellan - ju mer vi 70-talister och framåt betraktar livet som en räcka ända fram till 80-90 istället för barn-tonåring-trettionångtingmedfamiljorenoverings villa-stadgad-pensionär (dvs ca 55...) desto bättre tror jag..

Anna, 01:28, 4 juli 2009. Anmäl

”Jag vill bli sedd av min sambo”

Fråga: Jag och min sambo har nu varit ett par i nio år. Vi har två underbara barn som fortfarande är små. Under våra nio år tillsammans har jag återkommande funderat över om det verkligen ska vara vi två för resten av livet. Anledningen till att jag ”tvekar” är att han inte bidrar så mycket till att vår relation ska utvecklas.

Han ställer nästan inga frågor om hur jag haft det på jobbet, hur jag mår och vad jag tycker och tänker om saker. Han berättar inte mycket om sig själv om inte jag frågar. Han ”saknar djup” på något sätt. Han bryr sig inte heller om att överraska mig med något när jag fyller år, julklappar, årsdagar etcetera.

”Det är inte viktigt för honom”, har han förklarat sig med. Men jag har förklarat att det är det för mig, men utan någon förändring. Jag känner mig stundtals osynlig. Jag försöker hitta på saker som vi kan göra tillsammans bara han och jag. Jag tycker det är viktigt att vi gör saker tillsammans för att vi ska må bra nu när barnen är små. Av alla resor vi gjort tillsammans är det jag som bokar, fixar, letar information med mera. Han tar aldrig initiativet till något sådant. Det känns mer och mer frustrerande…

Vi har varit hos en familjerådgivare (på mitt initiativ) vid två tillfällen för att prata på neutral mark, då han är fruktansvärt konflikträdd. Ingen förändring… Jag har pratat med honom, jag har gråtit, varit arg, ja allt man kan tänka sig. Jag vill bara ha en reaktion från honom, en bekräftelse på att han ser mig. Jag har provat att ”sura” och vara otrevlig för att provocera fram en reaktion, men inte heller då har han undrat vad det är som är fel.

Förra veckan tog jag av mig förlovningsringen för att se om något skulle hända – han har inte kommenterat det… För övrigt är han en omtänksam och bra människa och jag vill helst inte separera från honom. Jag älskar ju honom. Problemet är att jag inte känner mig sedd och bekräftad. Jag antar att jag måste bestämma mig för om jag kan leva med detta då han inte verkar kapabel att förändras, eller? Vad kan man ställa för krav på en annan människa?

Osynlig och ensam

Svar: Hej osynlig och ensam. Du kan nog med relativt stor sannolikhet, efter dessa nio år – och alla de ansträngningar för att åstadkomma en förändring som du beskriver – sluta dig till att din sambo är som han är och kommer så att förbli. Ditt val handlar således om huruvida du kan fortsätta att leva med honom på de premisserna, det vill säga trots att du inte tycker att han ser och bekräftar dig på det sätt som du skulle vilja. Eller om du ska fortsätta stånga pannan blodig i en till synes resultatlös kamp.

Ibland kan det vara en lättnad att ge upp ett hopplöst projekt; att i ditt fall helt enkelt sluta försöka ändra på din sambo och till exempel acceptera att om det ska hända något på semestern så är det du som måste ta initiativ. Jag antar att han bidrar på andra sätt till ert gemensamma liv. I bästa fall kompletterar ni varandra med era olikheter. Med detta inte sagt att ditt behov av en större aktivitet från hans sida när det gäller att hitta på saker tillsammans och att vårda och utveckla er relation, skulle vara orimlig. Det är givetvis optimalt om båda parter i ett förhållande intresserar sig för detta. Men nu tycks inte din sambo fungera på det sättet. I och med det blir din fråga om vad man kan ställa för krav på en annan människa aktuell.

Man kan väl egentligen inte ställa några krav på en annan människa överhuvudtaget. Man kan framföra önskemål och säga vad man behöver för att må bra och känna sig tillfreds. Men huruvida den andre väljer att möta ens önskemål är en annan fråga. Om vederbörande inte gör det – det kan handla om oförmåga eller ovilja – är det inte mycket att göra. Då får man förhålla sig till detta bristtillstånd utifrån sig själv: det vill säga leva med det och göra det bästa av situationen eller söka sig till ett annat sammanhang där man kan bli tillfredsställd på detta plan.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Oj, oj, oj! Tänk om det hade varit tvärt om? En kvinna som uppför sig som ovanstående man och inte är oerhört snygg, hade åkt ut på en gång. Det är bara vi kvinnor som måste finna oss i de mest märkliga beteenden från män.

ET, 11:53, 3 augusti 2009. Anmäl

Re: mimi, 14:02, 3 juli 2009 <br/>Du verkar på något sätt förutsätta att bara för att hon är kvinna har hon klurat ut alla tänkbara möjligheter till lösning som finns. <br/>Du verkar inte ens ha tänkt följande fråga. Varför valde du en sambo som kanske redan från början inte var den som såg dig som DU ville bli sedd eller bekräftade dig så som DU vill bli bekräftad. Denna typ av personliga karaktärsdrag brukar framgå även i en förälskelse. Väljer man alternativet om att "jag ska omvända honom", lära honom att bekräfta mig så som jag vill bli bekräftad och inte låta honom bekräfta mig på det sätt som faller honom naturligt, men inte lyckas med personlighetsförändringen så har man sig själv att skylla. Jag kan anpassa mig och plocka fram och betona olika sidor hos mig själv beroende på önskemål från en partner. Men jag som person kommer inte att ställa upp på att förändras för din skull. Med din inställning hade du aldrig varit ett alternativ för mig från början, och tro mig det syns tidigt.

Kalle, 12:27, 8 juli 2009. Anmäl

Människor visar och ger bekräftelse på olika sätt. Söker man efter vissa typer av sätt att bli bekräftad så får man söka upp den typen av människor. Detta gäller såklart inte bara förhållanden utan även vänskap. <br/>Grunden är att man kan bara förändra sig själv och ingen annan. <br/>Min fråga i den aktuella situationen är följande. <br/>Har kvinnan försökt ta reda på hur mannan bekräftar och visar sin uppskattning så att hon kan lära att se den uppskattning och bekräftelse som på något sätt ändå måste finnas där. Finns inte den så undrar jag vad hon personligen egentligen får ut av förhållandet. <br/>Då jag vill bemötas och bekräftas på ett visst sätt så tar jag hänsyn till detta vid mitt val av partner. Detta ska komma naturligt utan att jag på något sätt ska behöva uttrycka önskemål om några större förändringar i personligheten.

Kalle, 12:17, 8 juli 2009. Anmäl

Jag känner igen mycket av problemställningen. Nu i eftrerhand kan jag inte förstå varför jag inte lämnade exet långt tidigare och jag kan inte heller förstå varför jag skaffade fem barn med honom. Men så länge barnen var små kompenserade deras närhet och värme det som exet inte gav. De större barnen säger nu att det var bra att jag skilde mig. Det blev trevligare hemma efter det. Nej, karlar som bara tar emot utan att ge ngt av sig själva klarar man sig bäst utan. Kan inte ställa några krav på en annan människa, strunt. Ska man leva ihop så krävs det att båda drar sitt strå till stacken i allt. It takes two for tango! Tippar att du skiljer dig när barnen blivit lite större och inte är så nära inpå dig längre. Har du tänkt på hur det blir när barnen flyttat och när du kanske hamnar i en situation när du blir sjuksköterska åt din man?

Skild sedan 13 år, 19:36, 6 juli 2009. Anmäl

Följer han med och tycker det är roligt med resor, aktiviteter du ordnar? är han bra mot barnen+ Då får du nog acceptera att han är som han är. Du får ju bestämma semesterplaner själv, det kan ju vara en fördel också! Om din man hade varit dominant och velat bestämma och ordna allt för familjen hade du klarat det? Det är ju det att ni har barn, annars hade det ju varit rätt självklart att ni inte passar ihop.

Maria, 10:01, 5 juli 2009. Anmäl

Herregud. Jag tycker att det är sjukt tragiskt att se kommentarerna nedan. Att bara "ge upp" liksom. Mannen som beskrivs ovan låter som om man inte får ut någonting av överhuvudtaget. Varför kompromissar folk så extremt mycket??? Varför är det bättre att "ha någon" som inte tillför ens liv något och inte alls bidrar till relationen? Jag tycker definitivt att man kan förvänta sig saker av andra människor, åtminstone att de är villiga att PRATA om saker och LYSSNAR, inte bara ger en en tom blick. Svea, jag tror att frågeställaren har FÖRSÖKT allt det du säger. Efter NIO ÅR kan man ju tänka sig att hon har försökt alla möjliga sätt att nå fram, uppenbarligen utan minsta reaktion från hans sida. Men gud, vad får du ut av honom egentligen??? Förutom att han typ är snäll. <br/>Och Misan, att din man påstår att han älskar dig genom att "stanna kvar" och "ägna sig åt hemmet och barnen". Det är väl för tusan det MINSTA man kan begära. Om någon sa så till mig skulle jag allvarligt överväga att dumpa

mimi, 14:02, 3 juli 2009. Anmäl

Jag håller med Svea. <br/>Testa under en period att bara, så att säga ge, utan att førvänta något tillbaka. Ar han av den konflikträdda typen låser han sig førmodligen bara ännu mer när 'osynlig och ensam' sätter press på att han måste prestera. Det framgår inte heller ifall frågeställaren uttalat frågat maken hur han känner i situationen. <br/>Ibland är det bättre med ett brev. Skriv ett brev, res bort øver helgen och ge honom utrymme att tänka...? Visa honom insändaren till Insidan! Lycka till och hoppas att ni finner tillbaka till kärleken!

P, 16:05, 18 juni 2009. Anmäl

Hej, det är sorgligt att se att svaret som frågeställaren får från Anders inte ger något alternativ vidare. Här finns det en person i ett förhållande som är väldigt verbal och aktiv med att styra och ställa och definiera vad hon vill och borde få. Den andre är passiv och som hon beskriver "konflikt rädd". En tanke är att ju mer aktiv hon blir, ju mindre utrymme finns för hans initiativ. Och som "Misan" skrev så kan hans initiativ och även hans önskemål och förhoppningar komma i bakgrunden och tyna bort om de inte uppskattas och värderas av partnern. Ett sätt som hon kan göra är att se till att själv varje dag försöka se och bekräfta sin partner i det han faktiskt gör som hon gillar och uppskattar. Det är så lätt att börja lägga märke till fel och påpeka dem hos andra. Ett sätt är att starta med att omvärdera sitt eget agerande. Försöka hitta en lugn och trygg samtalston. Sitta ner och säga att man verkligen vill bry sig om hur den andre mår och sedan verkligen försöka lyssna på detta.

svea svensson, 11:35, 18 juni 2009. Anmäl

Jag känner igen mig litegrann i din beskrivning av din sambo. Min man, som jag varit tillsammans med i 17 år, visar heller aldrig känslor på det sätt som du beskriver, dvs. inga blommor, överraskningar, säger inte "jag älskar dig" etc. Jag har försökt prata med honom om det, och det svar jag fått är att han visar det på andra sätt, genom att stanna kvar(!), ägna sig åt barnen och hemmet, vara lojal mot oss, prioritera oss framför annat etc. Tidigare har jag tyckt att han ändå borde kunna möta mina önskemål, men nu har jag lärt mig att leva med att han är som han är, och tar det jag får. Jag har nog kommit underfund med att om han skulle komma hem med blommor och säga "jag älskar dig", skulle det ändå inte kännas äkta, så då kan det lika gärna vara. Jag har lärt mig att acceptera att han visar det på annat sätt.

Misan, 10:26, 18 juni 2009. Anmäl

”Min flickvän tycker att jag är skyldig henne ett barn”

Fråga: Jag är en 30-årig man som sedan fem år är tillsammans med en nu 35-årig kvinna. Hon har länge haft en barnaönskan men bestämt sig för att satsa på sin karriär i stället, i alla fall fram till nu. Hon har nu ställt som krav att vi måste börja försöka att skaffa barn, annars måste hon göra slut för att om möjligt hinna hitta någon ny innan det blir biologiskt svårt för henne att bli gravid.

Detta känns ju helt rimligt med tanke på vår ålder. Saken är dock den, att vårt förhållande som i början verkligen var fantastiskt, inte har varit det bästa de senaste två åren. Kärleken och vänskapen har ersatts av en ömsesidig tolerans som hela tiden slits i kanterna. Vi har inget sexliv längre och umgås mer med våra respektive bekanta än med varandra.

Små och större försök att lappa ihop det hela har runnit ut i sanden och ersatts av tystnad. Det känns som att det enda skälet till att vi inte har gjort slut hittills är just min flickväns barnaönskan och mina skuldkänslor gentemot hennes ålder. Vi är båda två också ”förhållandemänniskor” och avskyr att vara singlar, att dejta och så vidare.

Själv har jag ingen jättestor längtan efter barn eftersom jag själv just har kommit igång med min karriär, men framför allt på grund att vårt förhållande ser ut som det gör. Ändå har jag ju hela tiden vetat att det en dag skulle bli som nu, att saker och ting ställs på sin spets. Jag kan ta på mig hela ansvaret eftersom min flickvän inte hymlat med att barn är ett måste för henne i livet förr eller senare.

Så min fråga är alltså: Är det kanske bäst ändå att svälja stoltheten och försöka skaffa barn i ett förhållande där vi inte längre älskar varandra – för att jag skall slippa skuldkänslorna? Jag vet att min flickvän absolut tycker det, och hon har även antytt att jag är skyldig henne det. Jag är ganska övertygad om att vi kommer att göra slut i vilket fall som helst förr eller senare och i så fall blir det en delad uppväxt för barnet. Men kanske kan barn bli en injektion för förhållandet och bli räddningen?

Tacksam för svar

Svar: Hej. Antagligen är det bra att saker ställs på sin spets nu. Att hålla ihop en död relation på grund av att man av någon dunkel anledning har dåligt samvete och för att man inte gillar singelliv är inte hållbart över tid. Det enklaste – eftersom du uppenbarligen inte vill ha barn med din partner – är väl att du säger det till henne och låter henne göra slut. Så att hon kan börja leta efter någon som vill ha barn med henne, och du efter någon som ger dig något mer än att bara slippa vara singel.

Om relationen är ansträngd utan barn är det inget mot vad den kommer bli med barn. Det är krävande att få barn och att bli förälder. Delar man det med någon man älskar och har det bra tillsammans med är det något som kan stärka och fördjupa relationen – men även i ett sådant fall innebär det ofta att man kommer ifrån varandra under en period.

I annat fall, det vill säga om förhållandet redan är belastat, är det tvärtom. Då blir detta att skaffa barn något som ytterligare tär på och söndrar det lilla man ändå hade. När barnet kommit är utsikten att till exempel hitta ett fungerande sexliv oerhört mycket mindre än innan. Det som inte fungerar i dag kommer att fungera ännu sämre då. Nu är det inte bara ert sexliv som är obefintligt utan även kärleken och vänskapen som tidigare fanns mellan er har ersatts av någon sorts ömsesidig tolerans som dessutom hela tiden slits i kanterna – kort sagt er relation blir successivt allt sämre.

Om det är så att ni ändå väljer att fortsätta tillsammans – med intentionen att på sikt skaffa barn – anser jag att du i din tur ställer ett ultimatum angående de brister i ert förhållande som måste åtgärdas. Detta ultimatum borde rimligtvis vara något i stil med att ni först måste hitta tillbaka till en samvaro där ni tycker om att vara med varandra igen, känslomässigt, sexuellt och så vidare, för att barn ska vara aktuellt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Lämna denna kvinna omedelbart! Hon verkar inte klok. <br/>Hon är äldre än dig och har haft sitt roliga, gjort karriär etc, men nu när hon vill ha barn skall du offra din karriär... Suck. <br/>Du kan vara säker på att hon efter att barnet fötts kommer att kräva flytt till hus (för barnets skull...), ett hus som DU kommer att få renovera och ta ansvar för. <br/>Kör dit eget race tills du själv vill ha barn, och se då till att välja en tjej som är på samma våglängd som du själv.

Manne Mann, 12:35, 29 januari 2010. Anmäl

Skaffa för guds skull inte barn i ett förhållande som inte är bra från början. Barn sliter något oerhört på ett förhållande. De fördjupar och berikar den också - men finns det fnurror på tråden före barnen, tror jag att man 8 gånger av 10 har valt en säker väg mot skilsmässa. Och det är verkligen inte rätt mot barnet att komma till världen på de här premisserna ... <br/>Din partner vet vad hon vill. Nu måste du vara ärlig mot henne. Hon har krävt besked, var man nog att ge henne ett.

Agnes, 12:01, 28 januari 2010. Anmäl

Tycker också att frågeställaren är en skitstövel. Fy fan för män som förhalar det här men barn och sedan sticker när det är för sent för kvinnan. Sen skaffar de barn med en 25-åring och går de likt Per Ragnar ut och förklarar varför 60-åriga gubbs inte vill ha kvinnor över 40 - de är ju inte fertila längre...

Anna, 10:29, 28 januari 2010. Anmäl

Ge henne barnet ar mitt rad om det inte redan har hant, det var ju ett tag sedan detta inlagg skrevs. Hon blir garanterat en bra mamma nar hon nu hunnit fylla 35, satsat pa karriar, och barnet dessutom ar efterlangtat. Att skaffa barn ar alltid sjalviskt, men battre att vara sjalvisk och kunna ge barnet en trygg uppvaxt an att vara sjalvisk och lagutbildad, 20 nagonting med dalig ekonomi etc.

Karin, 08:02, 26 januari 2010. Anmäl

Skaffa inte barn om du inte är säker. Fler män måste ta ansvar för detta. Spring fort om du inte vill ha barn - hon kommer att se till att ni ligger med varandra under falska förespeglingar annars, kanske hon till och med visar lite ömhet tills testet visar positivt. Sen är du ute, borta och satt i snön. BARN skaffar man i kärlek, bara i kärlek. Allt annat är själviskt och fruktansvärt illa.

Marika, 11:22, 25 januari 2010. Anmäl

Tycker att du är en riktig skitstövel! Det här har du ju vetat hela tiden, men antagligen varit för feg för att göra något åt . <br/>Skona din sambo och lämna henne meddetsamma, hon är värd ett bättre öde.

rakryggad, 19:18, 20 januari 2010. Anmäl

Skaffa inte barn, gå vidare och låt henne skaffa det hon vill med någon annan. Ni har inget samliv längre och det är fruktansvärt för ett barn att växa upp med avstängda föräldrar. Att hon vill skaffa barn med dig, som hon egentligen inte vill ha, betyder bara att så snart testet visar blått är du ute ur leken. Du blir inget annat än en donator. Låt henne hitta kärlek och visa att hon kan älska, så blir det ett önskat och älskat barn. Gå inte i fällan som kvinnor lägger. Gå därifrån.

Ellen, 09:16, 20 januari 2010. Anmäl

Jobbigt för kvinnan! Tycker synd om henne!

AB, 10:24, 19 januari 2010. Anmäl

Skaffa barn. Just do it, jag tycker det är någon sorts skyldighet när den här ynkliga mannen vetat om detta i flera år. Att sedan helt överraskat smita när hon i sista stund vill ha barn är dåligt och riskerar att denna kvinna aldrig kommer ha tid att skaffa barn med någon.. Detta kan ju låta helt sinnessjukt, helt förståeligt, men tycker det är orättvist hur det kan gå till... känns verkligen som hon blivit lurad.

sofi, 09:56, 19 januari 2010. Anmäl

Barn är livets under men oerhört hårt arbete. Dåliga förhållanden håller ofta inte med den påfrestning som kommer med barnet. Även bra förhållanden spricker när vardagslivet kommer ikapp. Ni har just nu dåliga odds och barnet får betala priset om korthuset faller. Sen kanske det kommer att fungera men det är en hög risk i botten. Om det sedan blir fult har ni bundit i hop er för livet via barnet. <br/>Lycka till!

Lovisa, 17:52, 16 januari 2010. Anmäl

”Mamma involverar sin nye man i allt jag gör”

Fråga: Hej. Jag heter Aisha och är 17 år. Hemma håller min mamma på att involvera sin nye man i allting jag gör. Hon vill alltid att han ska hjälpa mig. Jag tycker att det är irriterande. Jag vill verkligen att hon ska sluta hålla på så där.

Vad ska jag göra?

Svar: Hej Aisha! Ditt brev är lite kort, och det är svårt att veta om jag tänker rätt. Om jag är på fel tankar får du gärna skriva igen!

Jag gissar att din mamma vill att hennes nye man ska lära känna dig och du honom. Kanske tänker hon att om ni gör mycket tillsammans och han är till hjälp för dig så kommer ni att tycka om varandra. Det är nog alla mammors önskan när man tar in en ny person i familjen. Det är ju alltid en stor förändring i familjens liv.

Men hennes försök funkar inte riktigt. Hon har för bråttom och är inte riktigt lyhörd för vad du vill.

Jag tror att du måste prata med din mamma, Aisha. Nu är du i en ålder då du måste börja träna dig i att stå upp för dig själv och dina känslor. Tror du att du skulle kunna säga till din mamma att du vill lära känna hennes nye man i din egen takt? Att hennes försök blir för mycket och att du vill styra mer själv?

Kanske måste du prata med henne flera gånger – hon kanske är van vid att styra mycket i familjen och ovan vid och oförberedd på att du är på väg att bli vuxen. Ge inte upp!

Jag önskar dig lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hur kan jag få ett bättre förhållande till mina föräldrar?

Fråga: Min fråga gäller mitt förhållande till mina föräldrar. Sedan jag träffade min flickvän för cirka ett och ett halvt år sedan har jag och mina föräldrar haft ett väldigt dysfunktionellt förhållande.

När jag och min flickvän träffades gick vi båda i gymnasiet och som nykära ville vi naturligtvis umgås ofta. Allt var nytt och spännande för mig som tidigare enbart haft tillfälliga relationer. Förhållandet påverkade inte vårt skolarbete på något sätt, utan skolan kom alltid i första hand.

Mina föräldrar var dock av annan åsikt, enligt dem skulle det, om jag inte började umgås mindre med min flickvän, leda till att jag misslyckades i skolan.

Mina föräldrar såg min tjej lite som en ”gold digger”. De gav henne aldrig någon särskild chans att visa hur hon var som person, utan de grundade sina uppfattningar om henne väldigt lättvindigt. Detta ledde till stora slitningar, och till slut till att min tjej inte fick hälsa på hemma hos mig, vilket blev en ständig irritationsfaktor mellan mig och mina föräldrar. Vi förde många långa samtal och diskussioner av väldigt sårande karaktär.

Det ledde till att jag under ganska abrupta förhållanden valde att flytta hemifrån för cirka ett år sedan. Jag kände att det är mitt val vem jag umgås med och i vilken grad så länge detta ej påverkar mina prestationer i skolan, eller nu på universitetet.

Sedan i höstas bor jag och min tjej ihop och vi pluggar båda vid universitetet i samma stad som mina föräldrar. Jag arbetar dessutom deltid, mestadels kvällstid, utöver mitt heltidsengagemang i skolan, vilket gör att min tid och min ork är ganska begränsad.

I dagsläget är min relation med mina föräldrar starkt ansträngd, och trots att jag försöker besöka dem en gång i veckan, ibland går det två veckor mellan besöken, anser de att jag inte visar dem tillräcklig respekt eller att jag prioriterar dem tillräckligt. Ärligt talat så är jag ofta orolig innan jag åker dit att det kommer att spåra ur i bråk och tårar, vilket det också ofta gör.

Allt detta leder till att jag undviker att åka dit om jag vet att jag har något viktigt, såsom jobb eller skolarbete samma dag eller nästföljande dag. Jag ringer heller i princip aldrig, då jag känner att jag ej vet vad jag ska säga. Det blir mest obekväma tystnader där jag bara väntar på att någon av oss ska säga något som får den andra parten att gå igång.

Jag vill kunna må bra, för det är då jag presterar som bäst i skolan och på jobbet. Något som ytterligare försvårar är att mina föräldrar inte har något intresse av att besöka mig och min sambo, utan det blir hela tiden mitt ansvar att jag måste ringa eller åka dit.

Jag vet inte hur jag ska hantera det här riktigt. Jag vill gärna ha kontakt med mina föräldrar, men jag vill inte behöva känna den här ängslan och oron över att åka dit eller ringa. Hur kan jag göra för att få den här situationen att börja vända åt ett håll där vi kan träffas och umgås och fungera som en familj?

Förvirrad

Svar: Hej Förvirrad. Till att börja med vill jag bara säga att det är ditt val med vem du umgås, även om det är så att det påverkar dina prestationer på olika områden.

Du verkar vara en väldigt ambitiös person med förväntningar på dig att vara högpresterande och att se livet i termer av framgångar och misslyckanden. Risken med ett sådant synsätt är att man blir ofri och begränsad när det kommer till val och upplevelser utöver dem som kan mätas i betygsskalor och lön.

Dina föräldrar verkar ha en ålderdomlig syn på vilket inflytande de kan förvänta sig att ha på ett barn som har flyttat hemifrån och står på egna ben. Det vore en sak om du börjat knarka eller något liknande, men så är ju långt ifrån fallet. I stället handlar det om att du gjort ett val utifrån dina känslor för din flickvän och att du prioriterat er relation. I mina ögon är det något fint.

Jag undrar hur dina föräldrar tror att man blir lycklig. De verkar inte ha något att lära dig i detta avseende. Jag rekommenderar dig att inte fästa så stort vikt vid deras inställning. Tids nog kommer de att fatta att det är du och ingen annan som styr ditt liv.

Jag tycker att det är hedervärt av dig att du trots att dina föräldrar beter sig som de gör har ansträngt dig för att upprätthålla kontakten med dem och besökt dem så frekvent som du faktiskt gjort. Mer kan du inte begära av dig själv.

Det är klart att man vill ha en bra relation till sina föräldrar, men utifrån din beskrivning är det inte säkert att det är möjligt i nuläget. Satsa i stället på att stabilisera och bygga upp din egen tillvaro, så kan du återuppta kontakten utifrån denna plattform i ett senare skede. Om du vill formulera något kring hur du upplever situationen, skriv ett brev till dem. Det är ett långsammare kommunikationssätt som vädjar till eftertanke och reflektion.

Lev väl och fortsätt välja utifrån dig själv.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

"Familjerådgivaren" har en mycket nedlåtande och aggresiv ton mot dig. Kanske är han avundsjuk på att du verkar rik? Du har rätt i att du måste prestera i skolan, han tolkar det som att du är nån streber men det gör inte jag. Det är bara ditt sätt att uttrycka din rätt att leva ditt liv så länge du sköter dig. Försök att inte "gå igång" på deras dumheter - och följ några av Sveas råd här nedanför.

vivi, 19:26, 30 juli 2009. Anmäl

Förvirrad, <br/>Tänkte bara säga att jag i mångt och mycket har en liknande situation som dig. Är dock bara en av föräldrarna det gäller i mitt fall. <br/>Förstår verkligen hur jobbigt det är i alla fall. Tar sjukt mycket energi av en och skapar väldigt mycket oro.

P, 18:38, 23 juni 2009. Anmäl

Hej Förvirrad, <br/>Vem du älskar och väljer att leva med är givetvis din ensak vi det här laget, när du inte bor hemma. Du ska leva med henne, inte dem. Som du beskriver det får jag inte en bild av att dina föräldrar verkligen bryr sig om dig. Om så var fallet skulle de hälsa på dig och inte ständigt försöka hitta fel i dina val. Istället borde de, om de har rent mjöl i påsen och ändå är oroliga av någon orsak för ditt val, ställa frågor istället för att döma. Prova med att bjuda in dina föräldrar till er och, om de inte ställer frågor kan du fråga dem vad som oroar dem och be dem konkretisera lite mer. Om de inte visar intresse för dig får du kolla om det gäller för båda föräldrar eller en av dem. Se om deras åsikter går isär. Kanske är en av föräldrarna drivande eller så har någon helt annan person oroat dem och sagt saker om dig. <br/>Om det finns en bestående konflikt mellan er, vilket verkar vara fallet, finns det alltid en tredje okänd part (person eller grupp person) som göder konflikt

Jesper Billing, 15:19, 17 juni 2009. Anmäl

Hej, vad tråkigt att 90 % av råden från hr Rimsten går ut på att bryta kontakten. Detta borde vara den sista utvägen inte det första tipset man kläcker ur sig som "familjerådgivare". Varför inte pröva först att bryta detta destruktiva mönster? Bjud in föräldrarna till en middag hos er istället och bjud även in hennes föräldrar? eller sätt lite nya griller i huvudet på dem genom att ringa och säga att du funderar på att hoppa av skolan och nu ska luffa världen runt, klaga samtidigt högljutt till dina föräldrar över att din flickvän tjatar att du ska gå kvar i skolan…eller… Skicka ett fång blommor till mamma och tacka för att hon tagit hand om dig så bra under uppväxten och skriv även att du vill att hon ska veta att du älskar henne trots alla gräl som ni nu har... nappar du inte på något av detta så lek fram andra alternativ och var kreativ och kärleksfull inte jagad och arg. Du är vuxen nu, ta steget fullt ut och försök hitta en väg tillbaka till dina inte helt felfria föräldrar.

svea svensson, 19:45, 16 juni 2009. Anmäl

Jag har varit i samma sits som du, men med enbart pappa. Jag var helt övertygad att det var mitt ansvar att ta hand om båda föräldrarna. Det hade alltid varit så och då menar jag att pappa verkligen förväntade sig det redan när jag var 11-12 år. Det krävdes en överläkare på sjukhuset som nästan röt åt mig att det inte var jag som ansvarade för pappa, det var han som skulle ringa och fråga hur det gick för mig i skolan. Jag var ändå 21 år gammal och hade inte fattat innan att det var han som skulle ta hand om mig. Min pappa led av depression och dina föräldrar har förmodligen ingen sjukdom som tynger, men det kan vara annat. Dina föräldrar kommer aldrig att förstå hur du upplever det förrän dem får höra det från en auktoriserad person som dem litar på. Mitt förslag är att besöka familjerådgivare eller liknande. Kom ihåg, att dina föräldrar är lika övertygade om att du gör fel, som att du är övertygad om att du gör ditt bästa. Lycka till, hoppas att det löser sig.

Kluven, 16:51, 15 juni 2009. Anmäl

Du verkar vara en god som trots att dina föräldrar beter sig dåligt mot din flickvän ändå besöker dem en gång i veckan. Det verkar som om du är ett endabarn som dina föräldrar har satt allt sitt livshopp till. Ibland är det svårt att säga ifrån, men kanske du skulle behöva göra ett "rakt bryt" från dina föräldrar en tid för att få tid att samla dig. Idén med att skriva ett brev är bra. Tårar och scener byts ut mot övertänkta ord och formuleringar. Ditt framtida liv är ju med din livskamrat och de livsval ni gör tillsammans. Dina föräldrar måste ju på något sätt anse att du fortfarande är en 11 årig pojke. Det är nog läge att visa dem att du är en man och gör dina egna val.

Lilian, 10:45, 15 juni 2009. Anmäl

”Vårt sexliv är helt fastlåst”

Fråga: Jag och min fru är 45 år och vi har varit tillsammans i tjugo år varav sjutton som gifta. Vi har två barn, 16 och 11 år.

Vi har det mycket bra ekonomiskt ställt då jag tjänar och har tjänat väldigt bra. Mina inkomster har bland annat gjort det möjligt för min fru att starta ett eget företag.

Våra barn är friska och vackra (åtminstone i pappas ögon), de har många vänner, är aktiva i sport och det går mycket bra för dem i skolan.

Det vill säga; utifrån betraktat är vi den perfekta och framgångsrika familjen. Problemet är mitt och min frus förhållande. Vi har successivt glidigt allt längre ifrån varandra. Om jag riktigt ska rannsaka mig själv så har det inte varit speciellt bra ända sen min son föddes. Då kände jag att jag definitivt kom på andra plats i min frus ögon. Under resans gång har vi haft upp- och nedgångar, men om jag ska vara ärlig så känner inte mer än vänskap för min fru sedan åtminstone sju åtta år tillbaka. Vi är väldigt engagerade i våra barn bägge två och det är väl antagligen det som har hållit samman förhållandet så här långt.

För ungefär sex år sedan hände en sak som sårade mig väldigt djupt. Mitt under en sexakt sa min fru att hon inte ville mer. Hon sa ungefär: ”det är väl inte alltid man måste hålla på tills det går” och gick till badrummet. Till saken hör att jag var väldigt nära att komma, vilket gjorde det abrupt avslutade samlaget ännu mer frustrerande ur min synvinkel. Hon betedde sig som att det var någon typ av hämnd mot mig, varför förstod jag inte riktigt.

När jag dagarna efter händelsen försökte analysera vad som hade hänt så gick det upp för mig att ända sedan min son föddes så var det alltid jag som hade tagit initiativet till sex. Jag bestämde mig för att göra ett test. Testet bestod i att jag skulle vänta tills min fru tog initiativet nästa gång. Tiden gick och inget hände. Inget initiativ från hennes sida och jag drog slutsatsen att hon inte ville ha sex mer.

Jag blev väldigt ledsen över att konstatera det, men jag sa inget. Jag antar att det var ett stort fel att vi inte diskuterade problemet när det uppstod. Efter det avbrutna samlaget hade vi bara sex några gånger per år, oftast efter fester med rikliga mängder alkohol. Min fru verkade inte bry sig. Jag teg och led.

Det gick mer än fyra år innan något hände. Helt plötsligt ville min fru ha hur mycket sex som helst. Mitt sexintresse hade vid det laget blivit i det närmaste obefintligt och jag hade svårt att få erektion och genomföra ett samlag. Jag tyckte då att min frus sexintresse enbart var jobbigt. Min fru blev ledsen/besviken och jag förklarade för henne vad som hade hänt och hur jag hade reagerat på det avbrutna samlaget flera år tidigare.

Hon sade att hon hade förstått att det var något sådant, men att hon hade gjort som hon gjorde för att hon tyckte att jag bara tänkte på mig själv och inte på hennes tillfredställelse. Jag var inte medveten om det, kanske hade det gått lite slentrian i det hela. Jag har alltid vinnlagt mig om att göra mitt absolut bästa för att tillfredställa mina älskarinnor. Komplimanger har inte fattats i alla fall, inte heller från min fru, åtminstone inte i början av vårt förhållande.

Jag var kanske skyldig till sexegoism, jag vet inte. I vilket fall som helst så har vi nu inte haft sex på mer än ett år. Vårt sexliv är helt fastlåst, jag tar inga initiativ för att jag i stort sett inte vill längre. Min fru verkar ha resignerat och vi diskuterar aldrig ämnet.

Jag känner mig dessutom mer och mer ensam och vilse i livet. Vi bor på min frus födelseort sedan tolv år tillbaka och vårt umgänge består i stort sett av min frus vänner från universitetstiden samt hennes familj. Min frus vänner är väl ok i det stora hela men de är inte mina vänner och jag känner egentligen mycket liten gemenskap med dem. Mina egna vänner, från min uppväxt och mina universitetsstudier, bor långt härifrån och jag träffar dem endast sporadiskt även om vi nästan har daglig kontakt via chat och email.

Jag har mycket bra kontakt med mina barn, till och med med min tonårsdotter och jag och min fru tycker väldigt lika vad gäller uppfostran med mera. Jag och min fru har egentligen en otroligt stor värdegemenskap och våra familjebakgrunder är nästan identiska med hårt jobbande fäder som kom från enkla förhållanden och starka, självständiga mödrar.

Jag tycker om min fru. Hon är en väldigt bra människa, duktig och ambitiös yrkesmänniska och en bra mamma. Men jag älskar henne inte längre som kvinna och känner ingen sexuell attraktion.

Jag har ingen annan och har aldrig varit otrogen mot min fru. Av allt att döma så har inte heller min fru någon annan och har heller aldrig varit otrogen. Jag kan bli väldigt attraherad av andra kvinnor, men har hittills alltid hållit tillbaka.

Jag leker med tanken att bryta upp, separera från min fru och försöka hitta en ny riktning i livet men jag blir förskräckt av tanken att förlora kontakten med mina barn som jag älskar över allt annat. Kanske skulle min dotter välja att bo med mig, men det är bara spekulation.

Vad ska jag göra? Bryta upp och slänga mig ut i något okänt som jag inte vet vad det kan bli – eller leva kvar i ett kärlekslöst förhållande framför allt för mina barns skull? Som lök på laxen vore en skilsmässa ett stort personligt ekonomiskt bakslag. Men, som det känns nu, så överlever inte vårt förhållande den dag barnen lämnar boet i vilket fall som helst.

Georg

Svar: Hej Georg. Till att börja med kan man konstatera att det är sorgligt att du och din fru inte synkat varandra sexuellt över tid, samt att er erfarenhet att som par tappa bort varandra i och med att barnen kommer är alltför vanligt.

Det var väldigt olyckligt att din fru inte vinnlade sig om att kommunicera sitt missnöje till dig på ett begripligt sätt, utan i stället valde att såra dig med sitt agerande. Detta har vad jag förstår fått långtgående konsekvenser.

Att du sedan gjorde ett ”test” för att se om hon skulle ta initiativ till sex eller inte kan man förstå. Men att du inte pratade med henne om vad du kommit fram till, och att detta gjorde dig väldigt ledsen, fördjupade givetvis klyftan mellan er.

Att din familj utifrån betraktad är perfekt och framgångsrik, är totalt ointressant. Det väsentliga när det gäller ditt beslut att bryta upp eller inte, är hur det känns för dig att vara där du är. Att leva kvar i ett kärlekslöst förhållande för barnens skull är inte något bra alternativ som jag ser det. Säkert har du också rätt i att ert förhållande, om ni fortsätter som ni gör nu – det vill säga med att göra ingenting – inte kommer att överleva den dag då barnen flyttar hemifrån. Däremot tycker jag att du och din fru ska göra ett ordentligt försök att reda ut er relation för att se om ni kan få det bra igen innan du som du säger slänger dig ut i det okända. Det låter som att ni har haft det bra tidigare, men att ni tappat bort detta goda.

Vad jag förstår har ni inte ens pratat om er gemensamma situation med varandra. Mycket återstår således att göra innan det är dags att kasta yxan i sjön. Jag föreslår att ni bokar tid hos en familjerådgivare och försöker reda ut det som utspelats mellan er under alla dessa år för att se om det är möjligt att upprätta en fungerande kommunikation och ett levande sexliv er emellan.

Att du känner dig mer och mer ensam och vilse i livet spelar så klart också in på din upp
levelse av hur du har det i din nuvarande situation. Det är nog lätt att detta spiller över på relationen till din fru, men jag tror att det optimala vore om du kunde hålla de olika delarna åtskilda. När det gäller att förbättra äktenskapet är det ett arbete du och din fru måste göra tillsammans. Men när det gäller att få ett tillfredsställande socialt liv har du ansvar att ombesörja detta utifrån dig själv. Om det är så att det förutsätter en flytt, så involverar det givetvis hela din familj. Men om det finns sätt att hantera den otillfredsställelse du känner på detta område som inte inbegriper så stora förändringar, så är det något du måste tänka igenom och lägga upp en plan för på egen hand.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Uplever samma situation, båda två älskar våra barn (fortfarande små) oerhört mycket men vi har glidit känslomässigt från varandra efter 11år. Han är en underbart pappa. Vårt förhållandet är ett ständigt lärande, tror vi kommer att kompromisa som mycket annat vi har gjort under dessa år, när det gäller sexet pratar vi om detta i alla fall och den är inte dåligt när vi väll håller på, fast den låga frekvensen. Har övervägt det goda mot det dåliga och det goda vinner, vi trivs bäst med gemensamma aktiviteter för hela familjen..typ resa bort och komma ur vardagen

Maria, 17:16, 6 juli 2009. Anmäl

Ha sex ändå, tänk på något eller någon som hetsar upp dig, låt hjulet börja snurra igen. Aptiten växer medan man äter. <br/>Träffa dina gamla vänner gemensamt

M, 11:44, 5 juli 2009. Anmäl

Georg borde ärligt skriva ner vad som är bra i hans liv och vad som dåligt. Det verkar som att allt är mycket bra utom att det inte fungerar i sängkammaren men att han ändå tycker om sin fru. Kasta för allt i världen inte bort allt detta. Vad skulle bli bättre av att skiljas. Kanske ett antal snabba kärleksaffärer med mer eller mindre olyckliga slut. Georg är lite gnällig på en punkt. Han beklagar sig över att han så sällan träffar sina vänner och bekanta från sin studietid utan bara har daglig kontakt med dem via e-post och chat. Hur många är det som har någon kontakt över huvud taget med studiekamrater 20 år senare? Var i stället glad att nätet finns. Många flyttar på grund av kärlek eller arbete 1000 mil bort och uppskattar nätets möjligheter. Georgs äldsta barn kan inom 5 år bo 100-tals mil bort. Vad skulle han tycka om det? Satsa på det du har, Georg!

Skild, 10:48, 14 juni 2009. Anmäl

Just nu är ni på: <br/>Olika kurs (mål att sträva mot) = inget gemensamt liv <br/>Vad ni behöver är: <br/>En gemensam kurs = ett gemensamt liv <br/>Ett gemensamt framgångsrikt liv = kärlek och lycka

Jesper Billing, 23:53, 13 juni 2009. Anmäl

Hej Georg! <br/>Jag instämmer i de andras utlåtanden och har en sak att tillägga - vilka mål man har med livet är avgörande för om relationen håller i längden. <br/>Ni har nått långt materiellt sett förstår jag, men vad är nästa steg, nästa utmaning i livet som du vill uppnå? Fundera på det och prata sedan med din fru om hennes mål för framtiden - vad hon verkligen vill med livet. <br/>Om era mål sammanfaller och ni verkligen vill sträva tillsammans mot att uppnå detta mål har ert förhållande en framtid. <br/>När ni sätter igång med den strävan mot detta gemensamma mål och ni uppnår "delsegrar", då lägger ni grunden för kärlek och lycka mellan er igen.

Jesper Billing, 23:47, 13 juni 2009. Anmäl

Prata med varandra! Det perfekta som du nämner innehåller en del tävlingsmoment. En mätning. Testa hur det känns att bara älska varandra för den man är. Släpp allt annat! Din fru är troligen den bästa i världen - och du med!!! Tolka inte - älska!! Lycka till!

ersken, 00:55, 13 juni 2009. Anmäl

Jag tycker att det verkar som att ni har mycket gemensamt och att ert äktenskap i grunden är starkt och bra. <br/>Jag tycker ni ska satsa på en nystart. <br/>Glöm vem som gjorde vad och varför det blev fel. Satsa på att berätta ärligt och tydligt för varandra vad ni vill och hur ni vill ha det. <br/>Lyssna på varandra och ta till er utan att skuldbelägga. <br/>Jag tycker det låter som att det finns mycket kraft mellan er som aldrig riktigt kommit fram. <br/>Jag tror ni kan få det jättebra. <br/>Ge det en chans!

Ellen, 22:25, 12 juni 2009. Anmäl

Hej, <br/>enkelt och svårt på samma gång. Sätta sig ner och prata på tu man hand är ju det bästa. Lära känna varandra igen, men det krävs ju både mod och kraft efter så lång tid... men det är som jag ser det det enda som kan lösa problemet. En förutsättning är ju att båda fortfarande vill fortsätta. <br/>Hoppas det går bra.

Fred, 08:54, 12 juni 2009. Anmäl

Hej, <br/>Hur vill Georg att det skulle vara istället? <br/>Självklart kan man behöva reda ut det som hänt, men att göra det utan en tydlig vilja att vara tillsammans i framtiden kan lätt leda till skuldbeläggande av varandra. Om Georg skulle komma fram till att han vill vara med sin fru och respekterar henne som kvinna, och Georgs fru också vill vara tillsammans med Georg och respekterar honom så finns grunden för att börja bygga upp kärleksrelationen igen. Det kan ta tid, och grunden är att kommunicera mycket på ett konstruktivt sätt. Feedback i jag-budskap är lättare att ta emot eftersom det saknar värderingen och kan vara ett väldigt värdefullt verktyg för att hitta och förstå varandra. <br/>Mellan raderna får jag känslan av att Georg sörjer sitt avsomnade äktenskap, men det viktigaste är att Georg och hans fru pratar om hur de vill ha sin gemensamma framtid. Det kräver mod efter så många år av tystnad.

B-dur, 07:50, 12 juni 2009. Anmäl

”Jag är livrädd för att föda”

Fråga: Jag lever i en lycklig och stabil relation sedan några år tillbaka. Vi har så smått börjat fundera på att skaffa barn. Jag längtar efter möjligheten att ta hand om och se ett barn växa upp. Men det finns ett hinder som alltid förvandlar alla drömmar om barn till mardrömmar: förlossningen.

Jag har sedan barndomen tyckt att en förlossning verkar vara det värsta som kan hända mig. Det finns många saker som verkar obehagliga (förlora kontrollen, något kan gå snett, massa blod med mera), men framför allt är det helt enkelt själva smärtan. Jag har extremt låg smärttröskel, även vanlig huvudvärk eller mensvärk gör att jag inte kan fokusera på något annat. Att bara tänka på en förlossning ger mig någon form paniksyndrom, trots att jag inte ens är gravid.

Det blir än värre av att prata om det med andra, särskilt med kvinnor som har fött barn. De flesta blir väldigt föraktfulla när en kvinna är rädd för smärta. ”Det är väl inget farligt, alla andra klarar av det så då ska väl du också göra det.” I nästa andetag berättar de ännu en historia om hur ont det gjorde, hur mycket blod de förlorade och hur de inte hann få någon smärtlindring.

Jag har surfat runt på olika landstings hemsidor, men de flesta verkar mest erbjuda stöd till redan gravida som är rädda inför förlossningen. Jag skulle aldrig våga bli gravid. Tänk om jag kommer fram till att jag inte klarar det om jag inte får förlösa med kejsarsnitt/igångsättning. Tänk om jag får nej från vården när det är för sent att avbryta graviditeten?

Jag behöver råd för hur jag ska hantera detta. Är det bara att acceptera att jag inte klarar detta och ställa in mig på ett liv som barnlös, eller möjligen försöka adoptera? Min sambo tycker att vi kan vänta tills jag inte är rädd längre, men kan det verkligen gå över av sig självt med tiden (jag är snart 30)?

Anonym

Svar: Att känna rädsla inför en förlossning tror jag att alla kvinnor gör mer eller mindre, men den rädsla som du beskriver låter som något djupare.

Du skriver att du sedan barndomen tyckt att en förlossning verkar vara det värsta som kan hända dig. När jag läser det får jag tanken att du eventuellt någon gång när du var liten såg en förlossning på tv eller film eller hörde någon berätta om en svår förlossning och att det skrämde dig för att du inte var stor nog att förstå allt som hände. Vad det var du såg eller hörde har du nu sannolikt glömt bort.

Vad det var som skrämde just dig vet naturligtvis inte jag, och det vet du kanske inte själv heller, men jag tror att det gjorde dig så rädd att du utvecklat en fobisk reaktion. Det är det som ger dig panik bara du tänker på förlossningar. När en upplevelse blir till en fobi fungerar inte längre det rationella tänkandet.

Som du hör, så tror jag inte att det enbart är din låga smärttröskel som är problemet utan det finns någonting mer som orsakar din rädsla. Jag är också helt övertygad om att du kan få hjälp med detta.

Ibland kan rädsla för smärta i samband med förlossning också handla om tidiga dåliga eller svåra erfarenheter av sjukvården. Små flickor som har haft urinvägsinfektioner eller andra liknande sjukdomar – som lett till smärtsamma och jobbiga undersökningar – kan känna ökad rädsla. Sexuella övergrepp kan förstås också leda till rädsla för mer smärta.

När du surfat runt på olika landstings hemsidor har du säkert funnit att det i dag finns så kallade Auroramottagningar som bland annat ger stöd och hjälp åt förlossningsrädda. Mottagningarna har lånat sitt namn av morgonrodnadens gudinna och namnet för tankarna till morgonljus och klarhet, till att se lite ljusare på tillvaron och till en ökad tillförsikt inför det som ska komma. Med andra ord arbetar man med att ge kunskaper och hopp och att öka tryggheten hos dem som är rädda för att föda barn, vilket personalen på dessa mottagningar gör på ett mycket kunnigt sätt.

Jag tror att du behöver träffa någon som kan hjälpa dig att se realistiskt på vad en förlossning är, som kan förklara vilken sorts smärta det kan handla om och sist men inte minst allt vad man kan göra för att lindra smärtan vid förlossningar. De föreställningar som du har nu stämmer inte med verkligheten.

Trots att du inte ännu är gravid ska det inte vara omöjligt för dig att få den hjälp du behöver redan nu. Ta därför kontakt med det sjukhus du tillhör och har du tur finns det en psykosocial enhet där som kan hjälpa dig att få en samtalskontakt med en psykoterapeut som kan hjälpa dig och som kan bedöma hur mycket hjälp du behöver. Denna terapeut kan sedan skriva en remiss till Auroramottagningen. Om det inte finns en psykosocial enhet på ditt sjukhus föreslår jag att du kontaktar Auroramottagningen direkt och ber att de – trots sina regler att enbart ta emot gravida – ändå tar emot dig. Jag har hört att det inte ska vara omöjligt. Stå på dig och förklara hur viktigt det här är för dig.

Många kvinnor, som precis som du inte kunnat föreställa sig att de kan klara av en förlossning, har fått den här sortens hjälp så att de sedan vågat föda. Jag tror att det kan bli så även för dig, men att du måste förstå att den här sortens rädslor kräver professionell behandling. En sak vill jag också att du ska lova mig: Sluta att söka information om förlossningar på internet. Det finns stor risk att du bara hittar sådant som skrämmer upp dig ytterligare och det hjälper dig inte.

Lycka till!

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

Jag håller med Sara om att det är helt och hållet en mental inställning! Jag har aldrig varit rädd för mina förlossningar, men jag fattade att det skulle bli "rock n' roll" och att jag inte visste hur ont det skulle göra, och ja, det är smärtsamt, så är det! Men jag har fött utan smärtlindring för smärtan är varken hemsk eller farlig, det är ju den som signalerar att det fantastiska barnet är på väg (det går alltså inte att jämföra den här smärtan med t ex en smärta av en kroppsskada vid en bilolycka). Förlossningssmärtan säger inte att du ska dö - den säger att liv är på väg! Jag har starka och ljusa minnen av mina förlossningar (trots vissa komplikationer). Jag har inga skador och ett mycket roligare och mer avslappnat sexliv nu än innan barnen!

en annan sara, 00:47, 22 augusti 2009. Anmäl

jag vill bara säga att jag tycker man ska fråga sig vad det är man är så rädd för. jag födde mitt första barn för en och en halv vecka sen. inget hade kunna förbereda mig på hur en förlossning känns, inget hade heller kunnat förbereda mig på hur härligt det kändes att ha klarat av det och framförallt på hur det känns att få hålla sitt lilla barn för första gången. han vägde nästan 4,5 kg, jag är ganska liten, jag fick sy några stygn och var rätt svullen i några dagar. men nu, en och en halv vecka senare är jag återställd och vi mår båda jättebra. den smärta man får utstå är ingenting mot den glädje man får ut av det. det handlar om mental inställning.

sara, 13:47, 8 juli 2009. Anmäl

Och jag glomde, de flesta har faktiskt bra forlossningar, jag ville bara papeka att aven med en dalig blir allt ok igen. <br/>Forsok fa tag i en Doula. Det ar en slags forlossningscoach. Kanske skulle det kunna vara bra att prata med henne aven om du inte ar gravid. En sadan kvinna har erfarenhet av forlossningar och ar till for att ge emotionellt stod.

A, 21:05, 16 juni 2009. Anmäl

Aven om det gar at helvete,med fysiska eller psykiska skador, spickor i underlivet eller arr pa magen och i sjalen.. <br/>Sa kommer arren att blekna, sprickorna laka, och minnet av smartan langsamt glida langre och langre bort, eller fortare an du tror, och du har din bebis i din famn, det laker nastan allt, hur ont man an kan ha i bade kropp och/eller sjal den forsta tiden.. <br/>Jag ar djupt olycklig over hur min son kom till jorden, men fantastiskt lycklig att han gjorde det, vill du ha barn sa gor da det. <br/>Darmed inte sagt att din radsla skulle vara trams du inte behover hjalp for, tvartom. <br/>Sok hjalp och ta reda pa vad som passar dig bast och sag hogt och tydligt vad du vill.

A, 18:32, 16 juni 2009. Anmäl

Anna; du har tydligen gått och trott att de flesta kvinnor känner fasa inför en förlossning. Det var intressant. Jag tror att det är en minoritet som känner så starkt som frågeställaren. Kvinnor vet att det gör ont att föda och när man väl är gravid snuddar man vid tanken att man kanske inte klarar av det. Det kan vara hissnande en stund men sedan ser man alla levande glada småbarnsmammor omkring sig och tänkter att man nog överlever. Det gör man. Det som retade mig efter min första förlossning var att mina vänninnor inte hade talat om hur helvetiskt ont det gjorde. Jag hade förberett mig illa för alla sa att det inte var så smärtsamt och hemskt. Förmodligen var det för att vara lugnande. Resultatet blev att jag blev chockad över hur det var. Två gånger till gjorde jag det och blev lika förvånad över att man inte kan lära sig kontrollera smärta. I Lund på 80-talet gällde naturliga förlossningar så lite lustgas var allt man fick om man inte gnällde och var besvärlig.

Lilian, 14:22, 16 juni 2009. Anmäl

Hej,jag tycker att du ska krava kejsarsnitt. Du kanske kan bli av med din fobi med mycket hjalp och stod. Men det tar tid och risken ar att graviditen skulle bli extremt angestfylld for dig, vilket varken ar bra for dig eller ditt foster. Det basta for dig vore att du far ett utlatande fran en psykolog om din extrema radsla for forlossning, och ett skriftligt lofte om planerat kejsarsnitt av sjukhuset du planerar att foda i. Det borde ga att ordna om du gar till en psykolog innan, men du maste nog sta pa dig. Daremot ska du absolut inte avsta fran att skaffa barn pga din fobi. Ditt problem gar att losa och du kan fa planerat kejsarsnitt om du kraver det. Jag vill sjalv foda vaginalt, men vi ar alla olika och om man har en sa stor fobi som du tycker jag att det ar battre planera for ett kejsarsnitt, an att att ha angest under hela graviditeten som ska vara en lycklig tid i ens liv. Lycka Till!

Camilla, 21:31, 15 juni 2009. Anmäl

Hej! <br/>Har förundrat läst fråga/svar/kommentarer, känner igen mig fullständigt i det som frågeställaren skriver och trodde naivt att det är så som alla känner. I kommentarerna nedan läser jag om fler som tänker som jag, men också några av er som inte gör det. Hur kan det komma sig? Och varför är vi då några som tycker att dessa tankar är såpass mycket mer skrämmande än er andra? Som sagt, mycket förundrad...

Anna, 21:02, 15 juni 2009. Anmäl

hej, <br/>Vet inte om du fortfarande läser kommentarer, men om du gör det, så kan jag säga att jag kände liknande panik vid tanke på en förlossning, men till slut beslutade jag mig för att bara chansa på att det skulle fixa sig. Jag kände panik för förlossningen under stora delar av graviditeten. det blev inte bättre av att magen växte. (lika irreterande att de inte fanns någon i min omgivning som fattade eller accepterede min ångest). <br/>Det som tillslut fick mig att lugna ner mig var en teknik som tydligen kommer från Afrika, det är en typ av ballong som man kan använda för att träna, både ut-töjning och muskler där nere. Det är väldigt viktigt att men inte börjar använda den förren tidigast två veckor innan satt forlossnings datum. Men man kan träna och töja upp "hålet" till 10 cm i diameter och få en prov kännsla för hur det kan va. Jag discuterade det med min barnmoska innan jag bestälde en, instrumentet heter EPI-NO, du borde hitta den till salu på nätet. <br/>kram

Jenny, 03:14, 14 juni 2009. Anmäl

Jag kände också en stark rädsla för en förlossning och har gjort så ända sen jag var tonåring. Vet ej varför. Är själv född m kejsarsnitt liksom min storebror för att man dåförtiden sa att min mamma var "för trång". Kanske har det med det att göra. Och nån hemskt förlossningsscen i TV-serien "Mor gifter sig" som gick på TV i min barndom. <br/>Nåväl, när jag sedan själv blev gravid så upphörde faktiskt rädslan. Men jag var såklart fortfarande orolig att rädslan skulle återkomma när förlossningen närmade sig och fick därför via min suveräna barnmorska kontakt med en barnmorska på BB Stockholm där jag skulle föda som jag fick prata med. Dessutom sa min ordinarie barnmorska att om jag trots rådgivningshjälp mm skulle känna det som omöjligt med en vaginal förlossning när det närmade sig så är det skäl nog att få ett planerat snitt. Tycker mig ha hört så från många andra här i Stockholm där jag bor. Har nu två fina barn födda vaginalt som gick bra. Bra smärtlindring finns ju också! Lycka till!

Anna, 22:01, 13 juni 2009. Anmäl

Jag måste bara få påpeka att det faktiskt inte måste vara förenat med outhärdlig smärta att föda barn. Jag har fött två stora pojkar vaginalt helt utan smärtlindring (använde inte ens lustgasen), och visst är det ett hästjobb – men för mig gjorde det inte ett dugg ont! Varför ? Forska mer om detta!

Eva, 21:10, 13 juni 2009. Anmäl

”Hon knackar dörr med barnen”

Fråga: Jag är 35 år gammal och har delad vårdnad av två barn, 4 och 8 år gamla, som bor hos mig och min sambo varannan vecka. Förhållandet med barnens mamma tog slut för cirka tre år sedan, dels för att vi hade hade vuxit ifrån varandra, dels på grund av gravt skiljd livsåskådning.

Barnens mamma har alltid varit något av en sökare och har under skilda perioder fastnat för många olika ”sanningar”, något som dock har gått över tidigare, men mot slutet av vårt förhållande blev hon allt mer intresserad av Bibeln och hamnade till slut i klorna på Jehovas vittnen.

Till en början hade vi en överenskommelse om att inte aktivt försöka påverka barnen åt något håll, men då hon återigen ansåg sig ha funnit sanningen fann hon ingen anledning till att hålla sin del av överenskommelsen, utan tog med sig barnen – mot deras vilja – till diverse möten och sammankomster. Sedan mamman blev döpt, och därmed officiell medlem, har allting accelererat. Detta påverkar barnen enormt mycket.

De umgås nu nästan exklusivt med andra medlemmar och församlingen försöker aktivt begränsa yttre influenser. Barnen befinner sig i en ständig lojalitetskris mellan min (ateistisk) och mammans tro. Jag hade tidigare en stilla förhoppning om att det hela skulle stabiliseras på något sätt, men den aktiva påverkan från mamman och sekten är för stark. Jag är väldigt noga med att inte trycka på barnen min övertygelse (eller egentligen avsaknad av sådan), men det är svårt att upprätthålla en balans genom passiv påverkan där motparten är så aktiv och har ett sådant stort understöd från en mer eller mindre professionell organisation.

Barnen skräms med att lejon äter upp de otrogna, att de hamnar i helvetet med mera. Allting präglas av en enorm intolerans, där barnen får lära sig att alla andra läror är falska och att det är synd om alla som inte ser deras sanning.

De lär sig att inte ifrågasätta utan att i stället blint tro på organisationen. Det är hädelse att ifrågasätta.

Droppen kom dock när mamman började utnyttja barnen genom att ta med dem i ”tjänsten”, dörrknackningen som de ägnar sig åt. Hon använder mina små änglar som dörröppnare för att sälja in sin övertygelse hos andra! Hon släpar med sig dem i bostadsområden där de finklädda tvingas ringa på, le, och läsa ur Bibeln!

Jag har ingen önskan om att ta barnen från deras mamma fullt ut, men då jag anser att barnen kommer till skada, måste jag ta mitt ansvar (och enligt lagen även göra min plikt) och försöka åtgärda situationen på något sätt.

Finns det något sätt att begränsa vad mamman får göra med barnen?

Finns det någon annan väg att gå än att processa om vårdnaden? Samtal fungerar inte bör tilläggas – det finns inget sätt att övertyga en fundamentalist som ”vet” sanningen. Jag är dock rädd för att religiös frihet och att bägge föräldrarna har vårdanden värderas högre i Sverige än barnens rättigheter. Och att jag är pappa hjälper mig ju inte heller då rättsväsendet i praktiken alltid verkar vara på mammans sida.

Anonym

Svar: Hej! Du berättar om en situation där barnens mamma i sin övertygade tro på Jehovas vittnens lära utsätter barnen för en stark lojalitetskonflikt, skrämmande och intoleranta berättelser och rätt speciella fritidsaktiviteter. Du har alldeles rätt i din oro – det här är svårt för barnen att tackla. Och du är jätteviktig för dem!

Det du redan gör är verkligt viktigt – att du försöker balansera mammans och församlingens påverkan med din egen mer stillsamma – jag gissar att du lugnt berättar för barnen att det finns många sätt att tänka, att lejon inte äter otrogna, att du inte är rädd för sånt. På sikt, och framförallt när barnen är tonåringar och unga vuxna, kan denna lugna påverkan hjälpa dem att ta egen ställning.

Men jag förstår att du vill mer än så. Jag känner inte till något rättsfall där föräldrars medlemskap i Jehovas vittnen har inneburit at vårdnaden har gått till den andra föräldern – och inte heller att socialtjänsten ingripit mot just det. Vi har ju religionsfrihet. Men jag har inte full koll på alla rättsfall.

Dock: I dag utreder man alltmer ur barns perspektiv och ser mer till barnens faktiska livssituation än till föräldrars tro – till exempel vad betyder det för barnens utveckling att knacka dörr med mamma, att leva i en sekt varannan vecka?

Jag tycker att du ska söka rätt på en riktigt bra advokat med stor familjerättserfarenhet. Sök dig fram tills du hittar någon som förstår allvaret i situationen – alla advokater gör inte det. Be om råd beträffande chansen att ”lyckas”, antingen genom anmälan till socialtjänsten att barnen far illa eller en boende- eller vårdnadsutredning. Efter en boendeutredning kan man få en dom om att barnen bor större delen av tiden hos dig. Efter en vårdnadsutredning kan du få en dom om enskild vårdnad. Men du kan naturligtvis också förlora en sådan tvist – och då ökar församlingens inflytande över barnen. Därför är en skicklig och barnkunnig advokat så viktig.

Du skriver att rättsväsendet alltid är på mammors sida. Där har du inte rätt. De organisationer som arbetar för pappors rättigheter möter de fäder som inte når fram – de pappor som ”får rätt” och de barn som blir hjälpta av en objektiv rättsapparat och socialtjänst tiger still. Så ge inte upp!

Sist – men inte minst: Glöm aldrig hur viktig du är för dina barn – som deras pappa och som någon som ser deras svårigheter.

Var rädd om dig. Du lever i en svår livssituation och behöver vara snäll mot dig själv och omge dig med stödjande människor för att orka!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (131)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 131

vad jag kan se så är det en orolig far som märkt en tydlig negativ förändring hos sina barn. en mängd komentatorer anser att han är ute och cycklar eftersom han "har fel" som tror att JV tror på helvetet. detaljfrågor om vad JV tror på spelar ju ingen roll. alla fanatiker där ute tror att det är ett angrep emot dem själva och deras tro fast det ju egentligen är mammans influenser som är problemet (alla ni JV som känner er utpekade, hon kanske är ett vittne som missförstått saker och ting, eller?). att hon är ett vittne spelar kankse inte spelar så stor roll utan HUR hon beter sig emot barnen är det viktiga. sluta med alla fåniga religonsdiskusioner om helvetet, barnen mår inte bättre för det.

ldw, 01:40, 5 juli 2009. Anmäl

Vi önskar leva i en värld av åsikts-, yttrande- och religionsfrihet där våra lagar skall skydda våra intressen. <br/>Samtidigt har minderåriga oxå rättigheter enligt lagar och barnkonventioner. <br/>Blivande föräldrar har oxå ett ansvar att välja en livspartner med eftertanke och förstånd, då barn sällan har möjlighet att kunna välja sina föräldrar. <br/>I den situation som beskrivs i insändaren, kan barnen "fara illa", enligt vad som avses i Soc.tjänstlagen 14:1. <br/>Viktigt att fadern tar kontakt med en advokat samt för en diskussion med soc.tjänsten. <br/>Vi vuxna (särskilt män) har en tendens att se till våra egna behov först, och barnen i andra hand. Ibland kan det kännas som ett Sisyfos-arbete att jobba för att barn skall få det bättre i samhället, det kan kännas trögt, men ur ett historiskt perspektiv blir det bättre.

Ted, 21:29, 4 juli 2009. Anmäl

LJ: I mitt inlägg 11:00, 18 juni så sammanfattar jag några värderingar som jv står för och som jag tycker är felaktiga. De är inte olagliga (vad jag vet), men enligt mig är de oetiska. Du delar av allt att döma inte min åsikt. <br/>Efter detta inlägg har du försökt försvara dessa värderingar (uteslutning och jv:s syn på grupptryck) och jag har haft åsikter om ditt försvar. Jag tror ärligt talat inte att vi kommer att kunna enas om dessa värderingar, för hur man än vinklar dem (t.ex. liknar uteslutning vid avslutat samarbete med kollega vilket kanppast är jämförbart) så har jag svårt att se hur de är försvarbara. Möjligen kanske du kan motivera vad de har för positiva effekter som överväger de uppenbara negativa effekterna av dessa värderingar. Jag är dock inte för hoppfull. Vi har nog helt enkelt fundamentalt olika värderingar. Vad tror du?

ytterligare barn till vittne, 23:29, 20 juni 2009. Anmäl

LJ: I mitt inlägg 11:00, 18 juni så sammanfattar jag några värderingar som jv står för och som jag tycker är felaktiga. De är inte olagliga (vad jag vet), men enligt mig är de oetiska. Du delar av allt att döma inte min åsikt. <br/>Efter detta inlägg har du försökt försvara dessa värderingar (uteslutning och jv:s syn på grupptryck) och jag har haft åsikter om ditt försvar. Jag tror ärligt talat inte att vi kommer att kunna enas om dessa värderingar, för hur man än vinklar dem (t.ex. liknar uteslutning vid avslutat samarbete med kollega vilket kanppast är jämförbart) så har jag svårt att se hur de är försvarbara. Möjligen kanske du kan motivera vad de har för positiva effekter som överväger de uppenbara negativa effekterna av dessa värderingar. Jag är dock inte för hoppfull. Vi har nog helt enkelt fundamentalt olika värderingar. Vad tror du?

ytterligare barn till vittne, 21:13, 20 juni 2009. Anmäl

@ytterligare ett barn till ett vittne: <br/>som du och många andra tagit upp anser flera att man indoktrineras som vittne och blir tvingad om man umgås med dem. föreställ dig att du tillsammans med en kompis haft ett företag eller ett band i flera år och ni har gemensamt spenderat otaliga timmar, du har tyckte det varit roligt och din kompis har också tagit initiativ. en dag säger X: "jag har aldrig velat göra eller gillat detta, men du tvingade mig" "jamen du sa ju alltid att du ville? visst tycker jag det är kul att vi gör detta ihop men du måste inte?" X säger att han ljög för att han visst kände sig tvingad, han var inte alls så fri som du påstår. du ser nu all den tid ni spenderat ihop i ett annat ljus och du vet inte riktigt vad du ska säga. inte så sällan beskyller de dig sedan för den förlorade tiden och att deras liv nu ser ut som det gör. att vänskapen tar slut eller att man glider isär är i sådana fall vanligt och i de flesta fall ömsesidigt.

LJ, 09:43, 20 juni 2009. Anmäl

(forts. från nedan) <br/>Du anklagar ångerfulla döpta för att ljuga. Jag tror iofsig säkert att det förekommer att man döper sig för att vinna status. Men det är också tänkbart att man döper sig på helt ärliga grunder, men att man sedan utvecklas och lär sig nya saker och fem år efter dopet är man inte alls så övertygad längre. Vilket motivet än är så anser jag att en varning är lämplig om gruppen tillämpar straff av digniteten uteslutning när man vill lämna den. <br/>Din senaste kommentar fördjupar snarast klyftan mellan våra skilda värderingar enl. mitt inlägg nedan (11:00, 18 juni).

ytterligare barn till vittne, 00:48, 19 juni 2009. Anmäl

LJ: Ditt svar visar på stora svagheter med jv:s grund för dop. Föräldrarna är medansvariga? Ett uteslutet barn sonar därmed straffet för något som delvis ligger på föräldrarnas ansvar? <br/>Och din syn på grupptryck: Du håller med om att ungdomar är känsliga för grupptryck men menar att om de faller för det så har de handlat fel och får skylla sig själva. Det finns tom falska jv inom organisationen som är kända som "den som döpte sig för kompisars skull" (på vilken grund blir man en sådan?) Jag drar slutsatsen att jv enbart passar för personer starka nog att stå emot grupptryck. Alarmerande. <br/>(forts. ovan)

ytterligare barn till vittne (Webbsida), 00:46, 19 juni 2009. Anmäl

helt skumt att han blev pmsu utan att tänka efter riktigt. hur lyckas man gå i skolan i 10 år utan att lära känna en enda klasskompis? jag tycker det är tragiskt att folk inte vågar vara den de är för de tror att de blir populärare om de är ngn annan. tex döpa sig för kompisars skull. de har sorgligt nog lurat sig själva eftersom de blir kända som "den som döpte sig för kompisars skull" även om ingen säger det rakt ut till dem, utav artighet. vanligtvis är ju folk känsliga för grupptryck i ung ålder och de har heller inte blivit gamla nog att inse att vänskap inte kan byggas på en fasad man bygger upp. när fasaden genomskådas känner folk sig svikna och ljugna för och folk drar sig bort. sedan är det föräldrarnas ansvar att bedöma när deras barn är mogna nog att ta ett informerat beslut angående dop. tyvärr kan det vara svårbedömt om barnen ljuger om vad de tänker och tycker. man ska inte döpa sig om man inte accepterar hela bibeln, inklusive biten om uteslutning.

LJ, 19:55, 18 juni 2009. Anmäl

LJ: Inget av det du skriver rättfärdigar de punkter jag tar upp i föregående kommentar. Jag kritiserar 1. uteslutning, 2. den unga åldern och grupptryck och 3. inställningen till homosexuella. På 1. svarar du att kontakten antagligen ändå hade brutits. Men det är skillnad på att välja att säga upp kontakten och att tvingas göra det. Jag vet att min uteslutne far gärna vill träffa min jv-syster, men det får han inte göra. Jag tycker heller inte att jag svartmålar Erik, som jag kallar honom. Lyckligtvis finns det jv som du som har vänner utanför församlingen, men jag känner också ett flertal som rent socialt befinner sig i precis Eriks situation, inga bekanta utanför jv. <br/>Erik som jag beskriver nedan är inte fingerad utan en f.d. pmsu (jv-term) i USA som jag träffade i Rio av en tillfällighet. <br/>Våra värderingar skiljer sig helt enkelt enligt min föregående kommentar (11:00, 18 juni) och jag står fast vid att det finns anledning att varna för grupper som har dessa värderingar.

ytterligare barn till vittne, 18:31, 18 juni 2009. Anmäl

@ ytterligare barn till vittne: <br/>jag vet vad du menar att folk tycker det är jobbigt att kontakter sägs upp, jag har ofta hört folk klaga på sådant, även de som inte var uteslutna och som faktiskt fortfarande kunde umgås med sina vänner. det de inte har tänkt på är att folk väljer vänner som har liknande intressen och värderingar. om en person tex gillar att rida, festa och spela tvspel skaffar man kompisar som gillar samma saker. kanske alla kompisar inte gillar allt ovanstående, utan kanske bara en eller två av sakerna. man har ett gemensamt intresse att dela. vissa folk inom församlingen har jag ytterst lite gemensamt med förutom att vi har samma religion. om då religionen tas bort har vi inte längre ngt gemensamt och man glider isär över tid och skaffar nya kontakter. kontakterna klipps dock mycket mer abrupt vid uteslutning. dock utesluts ingen som inte ber om det. man väjer sina vänner, min bästa barndomskompis var starkt emot min religion, inte var jag isolerad från omvärlden.

LJ, 12:57, 18 juni 2009. Anmäl

Varför är vi tillsammans egentligen?

Fråga: I november förra året blev jag tillsammans med en kille. Jag är 20 år, karriärmänniska, målinriktad, min familj är pratig och vi analyserar ofta problem och så vidare. Han är 29 år, en perfekt ”hemmapappa” – om vi en dag skaffar barn. Han var med om en bilolycka for cirka åtta år sedan som gjort att han inte kunnat arbeta och att han fortfarande måste hålla på med rehabilitering (han kan dock röra sig helt vanligt, med undantag för ena armen som inte funkar bra, ett haltande ben samt lite sluddrande när han pratar). Han kommer från en familj där man inte pratar om känslor och så vidare.

Vi bor i olika EU-länder. I februari flyttade jag till honom, då hade jag först varit hos honom november till december och han en månad i mitt land. Grejen är den att vi tjafsar minst en gång i veckan – det vanligaste är ungefär var tredje dag – om helt onödiga saker. Jag är så som person att jag kan acceptera hans mindre bra sidor om han kan sluta att gnälla på mina. Men han kan inte sluta vara negativ. Han säger också ibland att han inte kan förstå varför jag älskar honom.

Jag har sagt till honom att han måste gå till en psykolog om vår relation ska hålla i längden, all negativitet och dålig självkänsla kommer att tära på vår relation annars.

Mitt i alla dessa bråk undrar jag varför ingen av oss gör slut, varför fortsätter vi trots att det är så mycket bråk? Är det för att vi älskar varandra så himla mycket? Eller är det för att vi är rädda för att bli ensamma resten av livet?

Han undrar ibland om jag är tillsammans med honom för att jag är rädd att inte träffa någon annan, och jag frågar honom detsamma då och då. Hur ska vi veta varför vi är tillsammans med varandra? Och om det är för att vi verkligen älskar varandra?

Anonym

Svar: Hej Anonym. Din killes dåliga självkänsla kan säkert vara en del av problemet. Det låter som att han på något plan är ute efter att bekräfta tesen att han inte är värd att älskas. Detta genom att framställa sig själv i sämre dager och genom att vända sin osäkerhet kring sitt egenvärde mot dig i form av kritik. Om det är så att du gör slut utifrån detta bekräftar det de misstankar han haft hela tiden, det vill säga att du aldrig älskat honom.

Ert gemensamma problem är inte att ni är för olika, utan snarare att ni båda är osäkra och kanske oerfarna. Ni vet inte vad ni kan få och vad ni vill få.

Du undrar hur ni ska kunna veta varför ni är tillsammans och om ni är det för att ni verkligen älskar varandra. Detta kan man veta mot bakgrund av tidigare erfarenheter, som tillsammans med drömmar, fantasier och förhoppningar sammantaget bidrar till att man får en bild av vem och vad det är man söker och behöver.

Jag tror att ni i nuläget behöver distans till varandra. Ni behöver utrymme att var och en på sitt håll känna och tänka efter; att reflektera kring fundamentala frågeställningar rörande er relation såsom vad ni vill med och tycker om den andre; att få möjlighet att välja eller inte välja varandra på nytt.

Det vore antagligen bra för er att, tills ni kommit fram till detta, bo på olika ställen och liksom börja om med närmandet till varandra.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Du är så ung så att det är klart att du inte kan begäras veta vad som är rimligt i ett förhållande. Det är inte heller rimligt att du skall behöva ta ansvar för en (för dig faktiskt betydligt) äldre persons osäkerhet på det sätt som du beskriver att du gör. <br/>Jag tycker att du bör göra slut med honom och spendera lite tid ensam och fundera igenom ordentligt vad som gick bra och vad som kunde gått bättre i relationen. För att sedan använda erfarenheterna i nästa förhållande. <br/>Det gör säkert ont i början, men det är inte ditt ansvar att ta hand om honom - du kan endast vara ansvarig för dig och för ditt eget liv.

Eva, 12:14, 6 juli 2009. Anmäl

PS Det är bra att du peppar honom att gå till en psykolog. Det är bara hans själv som kan ta itu med sin dåliga självkänsla.

S, 14:07, 11 juni 2009. Anmäl

Slösa inte bort tid på en destruktiv relation, särskilt inte när du är så ung! Lär känna dig själv ordentligt så kommer du nog att träffa någon som du känner harmoni med. Så var det för mig! Lycka till!

S, 14:03, 11 juni 2009. Anmäl

Dude! Det ar bara en sak som galler, fortare an ogat ga vidare. Finns ingen anledning att slosa tid pa en looser.

Poseidon, 06:29, 11 juni 2009. Anmäl

Jag fick inte plats med allt jag ville säga så här kommer resten ;) <br/>Jag tycker inte att du ska ta en paus från honom nu det första du gör. Han kan missuppfatta det och få bekräftelse på vad han hela tiden har trott. (att han inte är värd dig). Ett råd från mig är att du kan sätta dig ner och fundera ett tag på varför du älskar honom. skriv ner det och fundera. Om du kommer fram till att du verkligen känner riktiga känslor för honom så kan du fråga dig själv om ditt tvivel har någon grund. Räcker det inte med att du älskar honom? Det är väl det finaste av allt? -och det kan räcka långt. Jag säger inte att era problem kommer att lösa sig bara för att du gör ditt. Han måste också inse att om han vill närma sig dig så kanske han måste börja prata om saker och beskriva vad han känner. uppmuntra honom försiktigt och ha tålamod. Det sista jag vill säga är att jag tycker du är modig som ställer dig dessa frågor nu och inte senare. Det är positivt! fortsätt att tro på kärleken och grubbla ej

medmänniska, 14:39, 9 juni 2009. Anmäl

Jag fick inte plats med allt jag ville säga så här kommer resten ;) <br/>Jag tycker inte att du ska ta en paus från honom nu det första du gör. Han kan missuppfatta det och få bekräftelse på vad han hela tiden har trott. (att han inte är värd dig). Ett råd från mig är att du kan sätta dig ner och fundera ett tag på varför du älskar honom. skriv ner det och fundera. Om du kommer fram till att du verkligen känner riktiga känslor för honom så kan du fråga dig själv om ditt tvivel har någon grund. Räcker det inte med att du älskar honom? Det är väl det finaste av allt? -och det kan räcka långt. Jag säger inte att era problem kommer att lösa sig bara för att du gör ditt. Han måste också inse att om han vill närma sig dig så kanske han måste börja prata om saker och beskriva vad han känner. uppmuntra honom försiktigt och ha tålamod. Det sista jag vill säga är att jag tycker du är modig som ställer dig dessa frågor nu och inte senare. Det är positivt! fortsätt att tro på kärleken och grubbla ej

medmänniska, 14:38, 9 juni 2009. Anmäl

Hej Anonym! <br/>Jag kände att jag var tvungen att skriva till dig för jag känner igen mig mycket i det slags förhållande du beskriver. <br/>Jag känner igen mig i dig när du beskriver att du är verbal och kommer från en sån familj, (antagligen en trygg familj med karriärister till föräldrar..?) <br/>Jag har själv varit i ett förhållande där det fanns oerhört mycket känslor men där vi tvekade och tvivlade så att vi förstörde det hela. Min tjej var lite som du beskriver att din kille är. Inte så van att diskutera ämnen och analysera känslor och tankar med andra människor. Jag upplevde det som väldigt frustrerande men försök förstå att det kan vara minst lika frustrerande att befinna sig i din killes skor. Din kunskap och dina förmågor kanske skrämmer honom..? Dessutom kanske det påminner honom om hans "brister" som han själv upplever? Jag menar inte att du ska ta ansvar för honom men ett råd är att försöka vara förstående.

medmänniska, 14:31, 9 juni 2009. Anmäl

”Jag orkar inte vara klagomur längre”

Fråga: Jag har en vän som jag känt i cirka tre år, vi lärde känna varandra när vi umgicks väldigt intensivt en tid i samma umgängeskrets. Vi är båda i samma ålder så därför tydde vi oss lite till varandra, men vi har inte alls samma intressen och har inte personligheter som passar ihop helt problemfritt.

Sedan ett år tillbaka så här vårt ”gäng” splittrats av olika anledningar och jag har återgått till att mest träffa mina allra närmaste vänner. Jag har fortfarande haft kontakt med den här ena vännen, vi har setts på fika och ibland pluggat tillsammans. Det har fungerat bra – ända tills nu. Jag börjar misstänka att min vän är deprimerad. Han har åkt på många tunga smällar de senaste åren och har verkligen all anledning att må dåligt och det vill jag inte klanka ner på.

Problemet är att jag på något sätt har blivit hans klagomur. Det kommer oftast inte ett positivt ord ur hans mun under flera timmars umgänge och eftersom jag verkar vara hans närmaste vän så träffas vi väldigt ofta. Han ringer flera gånger om dagen och vill ses flera gånger i veckan och prata om hur värdelöst hans liv är och att det inte finns någon framtid för honom. Jag försökte peppa honom så gott det gick i början, men nu orkar jag inte längre. Det tar en massa energi av mig att ständigt sitta och peppa.

Jag har själv en del att stå i för tillfället, däribland ett svårt uppbrott i en viktig relation och en mindre personlighetskris, men jag försöker ändå ta mig runt med ett gott humör. Jag har ingen lust att ge det lilla glada jag har till honom när jag aldrig får någonting tillbaka. Som sagt så
förstår jag att han inte har det lätt – och det är det som gör det hela så svårt. Jag går runt och har fruktansvärt dåligt samvete över att jag inte orkar ta hand om den här människan som uppenbarligen inte alls mår bra. Men min goda energi är inte en aldrig sinande källa och jag har börjat känna den senaste veckan att jag själv blivit låg enbart på grund av det han säger.

Han vill väldigt gärna ha en allierad i sin negativitet och försöker så gott det går ta med mig och mitt liv i det som är dåligt. Det känns inte ok. Men jag har inte hjärta att säga åt honom, ”men ryck upp dig!” eller ”lämna mig ifred är du snäll!”. Jag har försiktigt föreslagit professionell hjälp, i form av samtalsterapi, men det är helt uteslutet eftersom han ”aldrig skulle kunna prata med någon om hur han känner”.

Snart måste väl jag gå i terapi eftersom han dragit ner mig i det mörka? Väldigt tacksam för tips och råd!
Trött

Svar: Du verkar vara en solidarisk person som försöker peppa din vän samtidigt som du själv har gått igenom en kris och försöker ”…ta dig runt med ett gott humör”. Du har gett mycket till honom utan att få något tillbaka, nu har du tröttnat och då får du dåligt samvete.

Min hypotes är att detta beteende av honom framkallar olika känslor hos dig. Det förstärker dina skuldkänslor samtidigt som du kanske – åtminstone till att börja med – kände dig utvald och tänkte: ”Han vill inte prata med någon annan om sina känslor, bara med mig…”. Fundera gärna på om dessa känslor finns, och om de försvårar att du kan hävda dig själv.

Du skriver: ”Han vill väldigt gärna ha en allierad i sin negativitet och försöker så gott det går ta med mig och mitt liv i det som är dåligt. Det känns inte ok.” Tack och lov att du lyssnar på din känsla och tar den på allvar! Oavsett hur många svårigheter din vän har drabbats av de sista åren det är inte ok att han försöker dra in dig i sin svartsyn på livet.

Med så lite fakta om din vän kan jag inte uttala mig om han är deprimerad eller lider av något annat, men utifrån det du berättar verkar det som om han har fastnat i ett så kallat negativt ältande. Ältande är vanligt vid olika ångesttillstånd och är ett sätt att i stunden känna lättnad eller tröst. Ältande kan vara svårt att stoppa och leder ibland till ett kvarstannande i oron eller nedstämdheten.

Tyvärr så hjälper du nog inte honom på lång sikt genom att bara lyssna i det här läget. Det jag lärde mig när jag läste till psykolog var att samtala eller ”prata av sig” skulle hjälpa vid alla möjliga problem. Den forskning som har kommit senare om bland annat depression och ältandes funktion visar att det här stämmer inte alla gånger. Hur kommer det sig?

När någon har utvecklat ett negativt ältande eller/och depression och vi lyssnar… och lyssnar… och lyssnar… tror vi att vi hjälper den som lider, men i stället riskerar vi att bidra till att personen fastnar i och fördjupar sig i sitt ältande och inte tar steget att söka hjälp eller att göra något åt situationen.

När du lyssnar på din vän, får han en tillfällig ångestlindring och mår bra av det. Så nästa gång han mår dåligt kommer han att vilja prata med dig igen och igen … i stället för att gå till djupet av det som egentligen är ångestens och de depressiva tankarnas kärna och i stället göra något för att hjälpa sig själv. Att prata med dig kan då möjliggöra att han inte söker hjälp och fungerar i hans fall som ett sätt att fly undan det som gör att han mår dåligt. Med andra ord kan man säga att han har hamnat i en ond spiral, han hanterar sina negativa känslor genom att enbart prata om dem, han utsätter sig inte för, eller försöker i grunden inte heller att lösa problemet.

Vad jag menar är att såklart ska vi lyssna på dem som mår dåligt, men som vän eller anhörig bör vi tänka på vilken funktion lyssnandet fyller så att man inte bidrar till att vidmakthålla problemet istället för att hjälpa till att lösa det. Det är en svår balansgång men jag tror att de flesta av oss – som du har gjort – intuitivt förstår när det inte längre känns ok och när det känns som om vi hamnar i en återvändsgränd.

Professorn Wolfgang Rutz, som har forskat på depression hos män, har funnit att män brister påtagligt i sjukdomsinsikt gällande depressiva tillstånd och känner knappt vid sina symtom. Få söker hjälp eftersom de anser att ”män ska råda och klara sig själva”. Oförmågan att be om hjälp är ett stort handikapp för dem, menar Rutz. ”De borde mer inse att det kan vara en styrka att även kunna visa sig svag.”

(Om du vill läsa mer om manlig depression, läs gärna den här informationsbroschyren.)

Vad kan du göra nu? Skriv ett brev eller berätta för din vän hur du känner, att du gärna vill hjälpa honom men att du inte längre orkar lyssna på honom, för att det tar för mycket kraft ifrån dig. Ge honom gärna broschyren om manlig depression, som finns att hämta på hemsidan ovan. På sidan finns också ett självskattningsformulär som kanske kan hjälpa honom att börja fundera på att söka hjälp.

Samtidigt bör du fundera på om du, som villkor för att fortsätta träffa honom, ska begära att han söker professionell hjälp eller gör något annat för att komma vidare. Det kan låta hårt men jag tror att du hjälper honom bäst i det här skedet om du ställer krav på att han ska ta ansvar för sig själv. Det finns bra hjälp att få. Du bör också se till dina egna behov och kanske söka hjälp för att ta dig ur ”det mörka” som du dragits in i.

Här finns första hjälp att få: Man kan ringa och rådfråga Nationella hjälplinjen för personer som mår psykiskt dåligt. Telefonnumret är: 020-22 00 60. Man kan också läsa mer i www.vardguiden.se.

Webbsajter som erbjuder hjälp är bland annat:

www.internetpsykiatri.se, www.livanda.se och www.wemind.se

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (58)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 58

Har inte den här kommentarstråden spårat ur en aning..? Jag hajar iaf ingenting av vad som skrivs! <br/>För att kommentera FS så känner jag igen mig väl. Det bästa är att drastiskt miska ner på kontakten o berätta för personen att du tänkt o kommit fram till att det här inte funkar längre o att du ber personen att söka hjälp el höra av sig t nån annan. Världen är full av ny amänniskor varför hålla fast vid s k vänner som får en att må dåligt, som tar utan att ge..?

Hanna, 22:22, 10 december 2010. Anmäl

Ja du jepper Pilling,du får tycka o tänka vad du vill! <br/>Och du kan fortsätta att försöka göra mig till en imbecill,obildad människospillra! <br/>Dina förtvivlade försök att vända fokus mot något annat än sekten(som att här utmåla mig som en obildad kuf)är väldigt tjusiga. <br/>Dina utsvävningar är så subtila, så någon annan hade säkert trott sig vara helt förlorad för denna värld! <br/>Dina inlägg stärker mig i min förvisning att scientologin är en sekt! <br/>Tack Jepper Pilling! <br/>Och jag hoppas innerligt att frågeställaren nu dumpat denne energitjyv!

anjimoo, 02:26, 24 juni 2009. Anmäl

angimoo: <br/>Scientologi handlar om livet och ger dig redskap att förbättra det. Om man är ute efter att bevisa att något är dåligt, som du i ditt fall var ute efter, kommer du inte att lära dig mycket eller ha nytta av det du gör där, för du tror ändå inte på det och har därför redan bestämt dig för att det inte fungerar, oavsett om det är sant eller inte. Men du har uppenbart "bevisat" för dig själv att det inte fungerar. Det är verkligen att slänga tid och pengar i havet till ingen nytta. <br/>Den första regeln för lärande är att man måste vilja lära sig det man studerar för att kunna lära sig något nytt och förstå ämnet och för att sedan kunna använda det till något nyttigt.

Jesper Billing, 00:45, 24 juni 2009. Anmäl

Snygg vändning där, Jesper! <br/>Att försöka skuldbelägga en person! <br/>"Inte fel på Sektens lära, men hur mår du.....?" <br/>Och trevligt att du faktiskt erkänner att vissa har ett ekonomiskt intresse i sektens "lära"! <br/>Citerat från ditt inlägg, min vän:"När det gäller din uppfattning kring pengar, anser jag den baseras på att du inte fått några vinster i scientologin." <br/>Vad jag ville uppnå? Mitt syfte var att visa folk vad denna sekt går ut på när det kommer till deras förmåga att indokrinera svaga och sårbara själar. För att som slutgiltigt mål suga ur så mycket som det går ekonomiskt! <br/>Du är välsmord, min vän. Ett tämligen lyckat exemplar av upplärd lärjunge! <br/>Men jag ser ......

anjimoo, 22:48, 23 juni 2009. Anmäl

angimoo: Att jag inte känner igen den bild du beskriver anser jag beror mer på att jag inte varit delaktig mer än under de senaste ca 8 åren och att organisationen sedan dess utvecklats och givetvis fortfarande gör det, som vilken organisation som helst. <br/>Om jag förstår dig rätt så har du varit i kontakt med scientologin tidigare. Du skrev: "att jag var så hårdhudad och otrogen mot den rätta läran så jag fick 'sparken' !" De som haft vinster av scientologin förstår värdet av det som man lärt sig där, men som vid allt lärande är det individuellt. När det gäller din uppfattning kring pengar, anser jag den baseras på att du inte fått några vinster i scientologin. <br/>Vad var ditt syfte med kontakten från början - vad ville du uppnå?

Jesper Billing, 14:31, 17 juni 2009. Anmäl

Hej KC! <br/>Visst är det så, men om du känner till psykiatrins historia och ser vad de åstadkommit och vad de åstadkommer idag, blir man milt sagt förbannad. Jag anklagar inte alla rakt av, för jag tror att flera har viljan att hjälpa andra människor, men många, för att inte säga de flesta använder sig av psykiatrins ordinarie metoder för att behandla människor. <br/>Ledande psykiatriker medger också öppet att de i stort sett inte vet något om orsaker till mentala sjukdomar. <br/>Idag används psykofarmaka flitigt. Det används för att maskera ett oönskat beteende, inte för att hantera en påstådd obalans i kroppen. Om så vore fallet vore en optimal lösning att finna vilka ämnen som är i obalans i kroppen och justera denna obalans med det eller de ämnen som det finns för lite eller för mycket av. Istället ger man personen främmande droger. Drogerna som ges har ofta många allvarliga biverkningar och har i vissa fall lett till döden. Drogerna maskerar således endast symptom, de botar inget.

Jesper Billing, 14:05, 17 juni 2009. Anmäl

Ja du, Jesper......visst vet jag en hel del om scientologin! <br/>Bl a vet jag att kritik mot sekten alltid triggar igång sådana som dig! <br/>Och att jag var så hårdhudad och otrogen mot den rätta läran så jag fick "sparken"! <br/>Ha! <br/>Komiskt att du noterade att falen var av älrdre datum! Du har alltså varit inne o läst. <br/>Och visst kan du helt frankt påstå att du inte känner till bilden av den scientology som jag skriver om.....det man inte vill se ser man helt enkelt inte! <br/>Ni är väldigt duktiga på att manipulera osäkra och sköra människor. Ni förgiftar sökande personers sinne och ger dem det saknar...uppmärksamhet! <br/>Och ändå är ni lärjungar grovt lurade...alla pengar som ni drar in kommer bara vissa till del. Och de i toppen är defenitivt inga scentologer, däremot väldigt förmögna på ett givande och pengabringande koncept! <br/>Sug på den du, Jesper!

anjimoo, 20:31, 16 juni 2009. Anmäl

JB: Ojdå! -det är en ganska stor anklagelse du gör mot psykiatrin. Menar du att Trött ska akta sig för att ta emot råd från teraputer som t.ex. Liria Ortiz?

KC, 16:43, 16 juni 2009. Anmäl

anjimoo: Jag vet inte så mycket om de fall du skriver om, men jag noterar att de är av äldre datum. Allt utvecklas och förändras, speciellt organisationer, likaså scientologikyrkan. Om man jämför de få personer som anser sig råkat illa ut i scientologin (vilket givetvis aldrig är bra) med psykiatrin, som försöker hantera mentala problem, bleknar allt annat. Psykiatrin har orsakat för skador på miljontals människor som hamnat i deras händer och många har t o m dött av deras behandlingar och "mediciner". Det är den bittra sanningen. <br/>Den bild du förmedlar av scientologikyrkan är fullständigt främmande för mig. Har du någonsin själv besökt en av kyrkorna under senaste tiden?

Jesper Billing, 00:43, 16 juni 2009. Anmäl

Och den käre Jesper talar om för mig att inte göra som jag gör! <br/>Stor komik! <br/>Att Jesper själv gör sådant som han fördömer andra för att göra...väldigt stor komik! <br/>Min åsikt är fortfarande som jag tidigare skrivit....vägra vara en mental spyhink för din "vän"! <br/>Din "vän" livnär sig på din energi. Och så länge du finns där, så länge har du din "vän" som en energivampyr runt benen! <br/>Kort sagt...dumpa! <br/>Och passa dig väldigt noga för scientologi! <br/>Om intresse finns, sök gärna på "Catarina Pamnell"! <br/>Eller "Lisa McPherson"! <br/>Nu väntar jag bara på mothugg från Jespers sida! <br/>Eller blir jag anmäld nu? <br/>Sanningen är som ett sandkorn i ögat!

anjimoo, 20:41, 13 juni 2009. Anmäl