”Pappa, 89 år, behöver hjälp – men vill inte ha någon”

Fråga: Jag har en fråga angående min gamla pappa som är 89 år. Han har klarat sig själv hemma länge. Han har inte haft hemtjänst eller någon annan hjälp. Han är en väldigt envis person, men nu börjar envisheten ta över helt och han kan inte se sitt eget bästa, tycker jag.

Han börjar bli mer och mer förvirrad. Han tappar bort sina glasögon, han glömmer bort dagar och klarar inte av att hålla hemmet rent. Samtidigt har han också magrat.

Hur kan jag hjälpa honom när han inte vill ha ”några okända tanter springandes hemma” (hemtjänsten)? När han pratar om detta blir han som ett barn, vädjande och ledsen – och arg.

Min pappa har alltid varit en stark och självständig person – att se honom i den här situationen är smärtsamt – också för honom själv.

Samtidigt kan ju inte jag vara den som hjälper honom med allt. Jag har ett jobb att sköta och en egen familj och vi bor sju mil bort.

Vad kan jag göra?
Karin
Svar: Din pappa behöver komma till en minnesmottagning för utredning och diagnos, då han har både fysiska, psykiska och sociala problem. Han är nu 89 år och har alltid varit stark och självständig, varför jag misstänker att det inte blir lätt att få honom till en adekvat undersökning och utredning.

Det du kan göra är att ta upp med honom att han har magrat (han anser sannolikt själv att han inte har några minnesproblem) och att du önskar att han ska bli ordentligt undersökt. Det är viktigt att du vänder dig till en minnesmottagning, som både gör en medicinsk basundersökning och dessutom också utreder hans glömska, förvirring och svårighet att klara sig hemma utan hjälp.

Personalen på en minnesmottagning har stor erfarenhet av problem som liknar din pappas och kan komma med olika förslag på hjälpåtgärder, baserat på vad man finner vid undersökningen. Din pappa kan till exempel få rätt till en ”kontaktperson”, en person som han kanske accepterar också för hembesök. Huvudsaken är att goda relationer och en kommunikation byggs upp, vilket personalen brukar vara mycket duktiga på vid minnesmottagningarna. Din pappa är inte frisk, och han kan inte se sitt eget bästa. Du kan hjälpa honom till rätt vårdinstans nu för att få adekvat stöd på sikt.
Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

"Vad gör det att din far tappar bort sina glasögon, vad gör det att han inte orkar hålla rent?" undrar Marianne. Men det handlar ju inte bara om lite smuts i hörnen. Det handlar om att en människa i den åldern kanske inte kan ta hand om sig själv och se till alla sina behov längre. Min mamma gick bort för fem år sen och sedan dess har min mormor åldrats mycket (hon är också 88 år). För min syster som bor 50 mil bort och för mig som bor i ett annat land är det inte bara att åka förbi, hur gärna vi än skulle vilja. Min pappa, som t.o.m. flyttat norrut, för att kunna hjälpa mormor kan heller inte vara hos henne hela tiden. Att han tittar in till henne var och varannan dag gör givetvis skillnad. MEN om hemtjänsten inte kommer med mat, då äter hon inte. Om de inte kommer och hjälper henne att tvätta, då tvättar hon inte o.s.v. "Offrar" en helg gör jag så gärna men det räcker inte. Min mormor behöver mer hjälp än vi anhöriga kan ge!

Otillräcklig dotterdotter, 08:27, 18 augusti 2009. Anmäl

”En 82-årig nyopererad, förvirrad och svårt sjuk kvinna skickades fram och tillbaka mellan sex olika vårdinstitutioner på ett dygn. Kvinnan avled kort efter händelserna.” Oacceptabelt, anser Socialstyrelsen och riktar allvarlig kritik mot flera vårdgivare. Varför får denna typ av händelser så ringa om ens någon uppmärksamhet av redaktioner, journalister eller politiker? Sverige är uppenbarligen ett åldersfientligt land. <br/>Ensamkommande flyktingbarn, dömda personer som ska avvisas efter rättliga processer, flyktingar som efter prövning i flera instanser inte fått det dom önskar, listan kan göras lång av människor med starka och ömmande skäl visavi det svenska rättsamhället. Ett har dessa människor gemensamt att den svenska media skildrar deras situation och i de flesta fall även tar ställning mot den rättsliga prövning som skett. Men när vi kommer de äldres situation i Sverige så sviktar intresset, eller är det modet, hos media. Äldre i Sverige saknar rättsligt skydd mot diskriminering

Ättestupan, 12:54, 12 augusti 2009. Anmäl

Denna klåfingrighet! Varför kan vi inte leva med att åldrandet har konsekvenser. Tydligen ska man underkasta sig barn, expertis etc bara för att normaliteten ska råda. Vad gör det att din far tappar bort sina glasögon, vad gör det att han inte orkar hålla rent. Nej, nu är det dags att "någon annan" ska ta kommando över din far. Offra en helg, hjälp honom att städa och rensa så att hemmet blir lättskött men rensa inte ut saker som stöder hans minne. <br/>Fan ta er alla som inte kan acceptera åldrandets process.

Marianne, 04:52, 7 augusti 2009. Anmäl

Lyckades inte ta min 90-åriga mor till en minnesundersökning. Hon grät, gjorde motstånd... fruktansvärt. Men när jag efteråt själv fick ett samtal med läkaren sa han att jag gjort rätt som inte tvingade henne. Undersökningen, med obligatorisk datortomografi, är inte medicinskt motiverad i hennes fall, men politiker i kommunen kräver att den genomförs om hon ska ha särskilt boende - vilket ingen frågat om hon vill ha. Min mor vill bo kvar hemma men klarar inte sin hygien, lämnar spisen påslagen m m. När hennes lilla pension inte längre räckte till mat eftersom hon börjat köpa stearinljus (!) för över hundra kronor om dagen bad jag om hemtjänst, mot hennes vilja - först bara lite hjälp, sedan mer efter hand. Utan detta hade vi båda gått under. Ändå har jag en del att ombesörja (se Annas kommentar!). Ingen annan tycks ha något övergripande ansvar. Biståndsbedömaren upprepar att "hon måste få bestämma själv!" En fråga som ingen besvarar är: Hur går det för gamla utan anhöriga?

Birgitta, 20:39, 6 augusti 2009. Anmäl

Ett generande och avslöjande svar från Agnes som utger sig som professionell,?, och insatt inom omsorgen. ”De anhöriga är ute efter den gamles tillgångar?” <br/>Vad gör man och vad tänker man på socialkontoren? Är det av dessa skäl som de äldre inte får den omsorg de både har rätt till och behöver från samhällets sida? Ja frågorna blir många om Agnes tes om anhöriga är riktig. Att det inte är vårdtagaren som står i centrum för besluten är ju uppenbart. Ekonomin går utan tvekan före. <br/>Varför kör anhöriga sjuka och skadade till sjukhus? För att bli av med dom, Agnes? <br/>Jag tror att det är för vi vanliga hoppas de gamla får en bättre vård och omsorg än vad vi anhöriga kan bestå dom med. <br/>Men jag kanske har helt fel?

Kämpande sonen, 00:18, 6 augusti 2009. Anmäl

Testa att ta kontakt med handläggare, för ev. hemtjänst. Min erfarenhet är att det oftast går bra om man börjar i liten skala, tex. att hemtjänstpersonal kommer och gör en tillsyn på förmiddagen. Givetvis kan han ju tvärvägra, men det är värt ett försök. Önskar er lycka till. MVH Vårdbiträde inom hemtjänsten

Emma, 22:58, 4 augusti 2009. Anmäl

sign Agnes skriver som distriktsköterska att risken skulle finnas att anhöriga sätter sprätt på pengar och liknande, om anhöriga skulle få större inflytande i den äldre generationens omsorg, vilket dåligt argument!! Människors tillgångar skyddas av lagstiftning och kan av oärliga människor förbrukas oavsett om gamla pappa har ett tryggt och värdigt boende eller ej. Ja, jag vill leva ett värdigt liv hela livet, så nära de förhållanden som jag under min aktiva tid skapade, därför vill jag också att anhöriga hjälper mig att upprätthålla detta på olika sätt när den dagen kommer. Om detta är mina anhöriga informerade, då vi har en dement mormor som har krävt ett enormt engagemang,

anton, 16:56, 4 augusti 2009. Anmäl

Vi pplever detsamma. Trots påstötningar och många samtal till sjukvård och hemtjänst så skylls det på den äldres integritet och självbestämmande. Men när den äldre inte orkar hämta sin tidning, gå ut med soporna, ska ha gräsmattan klippt, få veden inburen i sitt hus, har problem att ta sig till läkare (vill inte ta färdtjänsten då det kostar!) osv. Detta innebär att hennes ende son får dra lasset som inte samhället tycker sig vara deras ansvar - det är billigare att nära anhöriga har tillsynen tycker de, men det säjs inte rätt ut.. Detta har under vintern lett till att min sambo har fått uppsöka en kurator för samtal- orkar inte leva pga. kraven som riktas mot honom. Även jag (sambo) har gått på samtal. livet är ett helvete. Vi är båda 50, arbetande och "hankar" oss fram, dag för dag.

Lisa, 09:25, 4 augusti 2009. Anmäl

Vilket jävla skitsvar, totalt jävla nonsens. Du kan inte alls vända dig till "rätt vårdinstans" om din mamma eller pappa inte vill ha med hemtjänsten att göra.

anhörig, 00:17, 4 augusti 2009. Anmäl

Jag förstår precis problematiken, ser den ofta då jag arbetar som distriktssköterska. Men vänd på det - när ni själva blir gamla, vill ni då att andra skall bestämma över er för att andra vet bättre? Det blir ibland problem genom att kommun och sjukvård alltid måste ha personenes godkännande, men det är även ett skydd för att mamma, pappa eller moster Hilda inte skall kunna sättas på hemmet och de anhöriga sätter sprätt på alla pengar etc. Gamla människor i eget boende bestående av färdigamorterad villa i Stockholmsområdet = miljonbelopp. Allt är inte svart eller vitt, tänk er för innan ni kritiserar de lagar och regler som tillkommit för att så måmga som möjligt skall ha det så bra som möjligt. I de allra flesta fallen fungerar det som det är tänkt.

Agnes, 16:05, 3 augusti 2009. Anmäl

”Min pojkvän kan inte förstå hur jag kan älska honom”

Fråga: Jag har världens mest fantastiska pojkvän, och vi älskar varandra något så oerhört. Vi gör varandra så lyckliga. Men den senaste tiden har vi mer och mer kommit att tala om hans dåliga självkänsla.

Han har svårt att acceptera att någon som enligt honom är så underbar kan älska honom, när han i sina egna ögon inte är mycket värd. Ju mer vi är med varandra desto närmare kommer vi varandra, och detta ger honom ångest. Så fort vi säger adjö efter en dag eller kväll tillsammans kommer hans ångest. ”Varför vill hon vara med mig? Varför är hon kär i mig?” frågar han sig själv.

Jag vill inte att vi ska bryta upp och det vill inte han heller, men det känns hopplöst just nu. Jag undrar hur han kan stärka sin dåliga självkänsla och hur han kan lära sig hantera sin rädsla för att verkligen vara lycklig.
M

Svar: Hej M! Innan jag svarar på dina frågor vill jag berätta något som jag tror att du och din pojkvän förhoppningsvis kan använda tillsammans som hjälp för att bygga upp er relation i den riktning ni vill.

Vi knyter an och relaterar till varandra på olika sätt beroende på våra olika anknytningsstilar – det vill säga det sätt som vi bland annat skapar våra relationer och förhåller oss till närhet på. Våra anknytningsstilar (som ingår i den så kallade anknytningsteorin och forskningen om dem), ger en förklaring till hur vi upplever förälskelse och kärlek så olika och hur vi förälskar oss i olika typer av personer.

Jag ska berätta väldigt kort och väldigt förenklat för dig om varje anknytningsstil. (Om du vill fördjupa dig i ämnet läs gärna ”Hemligheten – Från ögonkast till varaktig relation” av Dan Josefsson och Egil Linge och ”Varför väljer jag alltid fel partner? Om mäns och kvinnor relationer” av Eva Rusz.)

De som har en trygg anknytningsstil tycker att det är enkelt att känslomässigt komma nära andra och känner sig oftast tillfreds med att vara beroende av andra. De oroar sig inte så mycket för att bli övergivna. De upplever inte ensamhet som ett hot.

De som har en otrygg-undvikande anknytningsstil är ofta mycket sociala och bra på att etablera ytliga relationer, men känner sig mindre bekväma i nära relationer. De vill inte känna sig känslomässig beroende av en annan person och vill inte heller att andra ska vara beroende av dem. Självkänslan är låg.

De som har en otrygg – ambivalent anknytningsstil tycker om att komma nära andra människor, men kräver mycket bekräftelse och nästan ständig närvaro från sin partner. De kan känna sig helt övergivna när de är ensamma. Självkänslan är låg och rädslan för att bli övergiven kan göra att de drar sig för att gå in i en djupare relation. Många gånger lämnar de sin partner av rädsla att själv bli lämnad.

Det jag tycker är oerhört hoppfullt med anknytningsteorin är att den både beskriver problem, som vi kan ha i våra sätt att knyta an till vår omgivning, samtidigt som den ger oss verktyg och konkreta förslag på hur vi kan lära oss att skapa trygga relationer och bygga upp vår självkänsla som vuxna, trots ibland svåra uppväxtförhållanden. Viktigt att tänka på är att stilarna inte är som boxar, vi kan ha lite av varje anknytningsstil, men det brukar vara så att det är en av stilarna som präglar oss mest

Jag vill nu koncentrera mig på det som verkar vara din pojkväns mest plågsamma tankar och känslor. Din pojkvän frågar sig: ”Varför vill hon vara med mig? Varför är hon kär i mig?” Kan den bakomliggande känslan vara att han oroar sig för att du kommer att lämna honom? Den rädslan han känner för att vara ”lycklig”, kan snarare vara en rädsla för att bli övergiven och olycklig. Hur kan det förstås? Jo, på sätt och viss är din pojkvän olycklig i förtid som ett sätt att ”skydda” sig mot den förväntade känslomässiga smärta som han befarar kommer att inträffa längre fram, när/om du lämnar honom.

Förklaringen till att detta händer är att man associerar att vara lycklig med ångest och rädslan för att den känslan ska försvinna längre fram. Med andra ord: den otrygga anknytningen aktiveras och man styrs av samma rädslor man upplevde som barn.

Vad kan man göra? Det handlar om att ge sig själv chansen att göra en ny erfarenhet genom att stanna i relationen trots rädslan, och då menar jag att stanna kvar och samtidigt arbeta med sig själv och sin partner för att utvecklas i relationen. Om man ”bara” stannar utan att engagera sig känslomässigt gör man inte några nya goda erfarenheter.

Huvudprincipen och det som fungerar läkande är att när vi tillåter oss att vara lyckliga och att ha en trygg och kärleksfull relation, gör vi nya erfarenheter som ger oss nya upplevelser om hur det kan kännas att vara i en trygg relation. De här nya upplevelserna hjälper oss att ”reparera” de tidigare dåliga erfarenheterna och bidrar i sin tur till att nya tankar och känslor om oss själva och omvärlden uppstår. Vi kanske aldrig blir helt trygga, men tryggare än vad vi var innan, och om relationen tar slut är vi bättre rustade för att hantera den känslomässiga smärta som en bruten relation innebär. Då känner vi smärta men vi går inte ”sönder” som vi befarade tidigare.

Något konkret som du och din pojkvän kan göra är att komma överens om att hjälpa varandra att fokusera mera på nuet, på hur bra ni har det i dag. Hur? När till exempelvis din pojkvän ställer frågor som ”Vad ser du hos mig egentligen?”har ni en överenskommelse om att låta den frågan passera och i stället prata om hur bra ni har det på olika sätt. En hjälp kan vara att till exempel prata med varandra utifrån frågor som: Vad är det som gör att vi i trivs i varandras sällskap? Vilka stunder tillsammans uppskattar vi mest?

Syfte med att göra på det här sättet är två: ni avleder fokus från din pojkväns rädsla (ni ger den inte ännu mer uppmärksamhet = näring) och ni förstärker det som fungerar bra och får genom detta mer energi och ökad glädje i att vara tillsammans här och nu.

För att detta ska fungera krävs att ni båda har förstått varför ni ska göra så här, annars är risken att din pojkvän känner sig ensam och övergiven med sin rädsla.

Ytterligare ett tips: din pojkvän skulle kunna använda sig av stödjande självprat som exempelvis kan låta så här:

Just nu har vi det bra, just nu känner jag mig lycklig. Det enda jag vet är att om jag börjar oroa mig för framtiden missar jag den här stunden av lycka som jag har rätt till.
– Jag ska inte kämpa mot min rädsla, den får vara där, den är också en del av mig, den får finnas när den kommer. Jag kommer att acceptera alla mina känslor utan att fly från dem.

Lycka till! Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (22)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 22

p.s. dvs om han skulle vara av denna typ av personlighet ;) d.s

Tobias, 21:59, 6 augusti 2009. Anmäl

Och om då killen (liksom jag) lider av t.ex Melankoli kan det t.ex bero på denna (djupa) depression. Killen kommer aldrig att bli bra med terapi, medicin eller något. Endast kan han bli hjälpt då flertalet psykiateter säger till honom att inse att han aldrig kan bli bra. Att det är en del av honom. Att han skall lära acceptera sig själv. Börja med teater, osv.. Terapi är totalkört för den typen av depressiva människor..

Tobias, 21:57, 6 augusti 2009. Anmäl

Till KBT-anhängare. Jag håller inte med dig. Styrkan i dessa böcker, och i Lirias sätt att beskriva och konkretisera KBT utifrån komplexa frågor, är att DÅ går att begripa vad metoden handlar om. Grundkursböcker i psykologi är inte skrivna för oss vanliga dödliga. Hon och andra som skriver som hon (Josefsson, Linge, Rusz mm.) bidrar till att vanliga människor som jag kan förstå och använda i vardagen komplexa teorier och metoder.

En vanlig läsare, 15:41, 1 augusti 2009. Anmäl

Till Lena Ahlbäck: <br/>Det var inte meningen att gå till personangrepp, och jag kan medge att det blev lite så när jag kallar Liria populistisk. Skälet till att jag gjorde det var som sagt att jag anser att bla de två boktipsen är riktigt risiga, att hon använder uttryck från KBT utan att konkretisera - jag tycker helt enkelt att hon ytliggör KBT. <br/>Jag undertecknade mitt inlägg med "KBT-anhängare" för att jag inte skulle avfärdas som mot själva metoden. <br/>Det låter jättebra att du tycker att du fått hjälp av denna artikel. Kanske ett exempel på hur man tar till sig information olika, anknytningsteori finns som sagt i grundkursböcker i psykologi?

KBT-anhängare, 15:54, 31 juli 2009. Anmäl

Är det bara jag som får dåliga vibbar av den här insändaren? <br/>Nu säger ju M inget om hur gamla de är, eller hur länge de varit tillsammans så det är dumt att spekulera. Jag kan bara tala av egen erfarenhet och något sånt här ger mig olustkänslor. <br/>Jag träffade en fantastiskt kille och vi inledde ett passionerat förhållande och sa att vi älskade varann. Efter ett tag så började han med samma saker "hur kan du älska mig" osv. Jag gav givetvis förklaringar, som man gör när man är kär, men kraven på försäkringarna kom oftare och oftare och jag behövde mer och mer "bevisa" att jag faktiskt älskade honom. Tillslut blev det kvävande, jag orkade inte längre älska nån som limmade fast sig på mig. Vi började istället gräla och göra slut, hela tiden fram och tillbaka. När jag tillslut sa att nej, nu får det vara nog, hotade han att ta livet av sig. Och så höll det på. Efter ett tag så kände jag att nej, det här är inte längre mitt problem, kärleken var slut, kvävd av just försäkran om kärlek.

Sofia, 23:58, 30 juli 2009. Anmäl

Till KBT-anhängare (vad nu det är); Att anonymt gå till personangrepp är FEGT o du tillför oss läsare inget positivt <br/>Jag är en person som nyss fick enorm hjälp av denna artikeln. Speciellt tipsen att jobba med sig själv. <br/>Jag känner igen mig som otrygg/ambivalent (antagligen pga händelser i min barndom som innefattade långvariga vistelser på sjukhus). Jag är 49 år, har lätt att ge o ta kärlek men min längsta relation har varat i 5 år. Det är alltid jag som avslutar förhållanden - med en irrationell lättnad över att slippa rädslan för att det ska ta slut!? Min nuvarande 'pojkvän', 55 år, med stor levnadsvisdom, gör allt för att jag ska känna tillit och han pratar just ofta om saker som gör att vi trivs så bra ihop. <br/>Mycket lärorikt för mig i denna artikeln är 'att inte ge rädslan näring'. <br/>Har läst grundkursböcker i psykologi, speciellt om barns utveckling, 4-barns mamma som jag är, men ingen bok har hjälpt mig så konkret som den här artikeln. Tack, Liria o DN!

Lena Ahlbäck, 20:42, 30 juli 2009. Anmäl

Tycker absolut att man kan läsa böckerna om man känner sig lockad av dem. <br/>Däremot tycker jag att det är ganska oseriöst av DN att anlita en såpass populistisk person som Liria Ortiz, vilket bla exemplifieras av hennes bokrekommendation. Det finns seriösa böcker på ämnet, som exempel går en grundkursbok i psykologi att låna på större bibliotek.

KBT-anhängare, 10:19, 29 juli 2009. Anmäl

det framgår inte i M's brev hur länge de varit ihop. en man sa en gång till mig ngt mycket bra: "känslor är inte alltid fakta". med andra ord, i M's killes fall verkar ju hans känslor vara långt ifrån verkligheten. har själv en kille som inte haft världens roligaste uppväxt och ofta känt att "snart tar lyckan slut". dock har han inte sagt detta till mig förrän dessa känslor nu börjat avta, i samband med att vi varit tillsammans länge och hans känslor sakta men säkert bevisats som osanna. vi har varit tillsammans i två år nu och vi är jättelyckliga. M kommer med tiden att ta död på sin killes oro att bli lämnad i takt med att relationen djupnar, de lär känna varandra bättre och killen inser att han har fel samtidigt som han kommer mer i underfund med vad M uppskattar hos honom. känslor är inte fakta, egentligen ska man inte ta dem på allvar om de inte är det, fast det kan ju vara svårt i praktiken :/

Sara, 18:37, 28 juli 2009. Anmäl

@SO: "Jag kan bara skriva om mig då alla människor är enskilda individer, och jag har inte haft en dålig uppväxtmiljö, snarare tvärtom." <br/>Jag vill inte låta negativ, men du har fel. Personer som haft en dålig uppväxtmiljö vet helt enkelt inte vad en bra uppväxtmiljö är för något, och de resonerar därför precis som du.

David, 14:04, 28 juli 2009. Anmäl

Anledningen till att jag skriver det här är att killen i historien likväl skulle kunnat vara jag själv. Jag har haft två längre förhållanden med två underbara tjejer som båda avslutat relationen främst på grund av mitt självdestruktiva ego. Jag kan bara skriva om mig då alla människor är enskilda individer, och jag har inte haft en dålig uppväxtmiljö, snarare tvärtom. Även fastän jag har trivts enormt bra i relationerna så har jag ändå ställt frågorna, "vad ser du mig egentligen?" och "Hur fan kan du älska mig?", även fastän jag sett hur mycket de tyckte om mig så har jag aldrig tillåtit mig att acceptera deras kärlek på grund av mitt stora hat till mig själv och har istället hamnat i stora depresioner när jag egentligen skulle vara den lyckligaste på jorden. Avsaknaden av kärlek till mig själv har gjort att jag försöker söka den hos andra, dock resulterar detta i en klängighet och jag framstår som osäker. Försök med psykologhjälp eller meditation, det hjälper mig lite i alla fall

SO, 16:58, 27 juli 2009. Anmäl

Dricker min man för mycket – eller överdriver jag?

Fråga: Jag mår dåligt av min mans drickande. Hans drickande är fokuserat till helgerna och han kan då dricka 9 starköl (50-centiliters) på en kväll. Oftast dricker han både på fredagen och lördagen och det kan då bli 16-18 burkar på en helg och ännu mer när det är långhelg.

Det händer att jag säger till honom att jag oroar mig för hans alkoholkonsumtion och att jag tycker att han har problem med alkoholen.

Men enligt honom har han absolut inga alkoholproblem, utan det är ”ren smutskastning” från min sida. Han kan vara arg på mig i flera dagar efteråt och det blir en väldigt dålig stämning hemma. Detta går även ut över vårt lilla barn (knappt tre år).

Han kräver att jag ska be om ursäkt för att jag smutskastar honom. Han kan kalla mig könsord och vägra säga hej då till mig på morgonen – även inför vårt barn. Han lägger helt och hållet skulden på mig för den dåliga stämningen hemma. Det är klart han måste dricka för jag är ju så ”tjatig”, han trivs inte där vi bor med mera.

Jag känner också stor skuld för att jag tagit upp saken och för att det därför blir så dålig stämning hemma.

Jag skulle verkligen behöva få svar på om min oro för hans alkoholkonsumtion är befogad, eller om det är som han säger ”ren smutskastning” från min sida. Kan det vara så att jag är medberoende? Vad ska jag göra? Bör vi överhuvudtaget fortsätta att leva tillsammans när detta även går ut över vårt barn?

Tacksam för hjälp

Svar: Hej. Du undrar om det finns skäl för din oro för din mans alkoholvanor, om du är medberoende samt om du ska stanna kvar i äktenskapet.

Svaret på den första frågan är att du har rätt som bekymrar dig för din mans alkoholvanor och att det är rimligt att du vill att han ändrar sig. Jag har summerat din mans alkoholvanor i alkoholmängder. Din man dricker motsvarande cirka 24 till 27 så kallade standardglas per vecka. Den genomsnittlige svenska mannen i hans ålder dricker motsvarande 10 standardglas per vecka.

En stor starköl motsvarar ett och ett halvt standardglas. En flaska vin motsvarar cirka fem standardglas. Din man dricker med andra ord motsvarande drygt fem flaskor vin under vissa helger.

Gränsen för en riskabel alkoholkonsumtion för män är 14 standardglas eller mer per vecka eller att man intensivdricker, det vill säga dricker mer än 5 standardglas vid ett och samma tillfälle. Din man uppfyller båda kriterierna för det som benämns som ett riskabelt drickande. Utifrån det du berättar om din mans sätt att dricka finns även möjligheten att din man har ett alkoholberoende.

Oavsett om din man har ett riskabelt bruk eller ett beroende av alkohol har du förstås helt rätt i att din man ska ändra sina alkoholvanor av hänsyn till dig och ert barn och även med tanke på hans egen hälsa. Nej, du framstår inte för mig som ”medberoende” (som är ett diskutabelt begrepp, som snarare beskriver hur anhöriga försöker anpassa sig – så gott de kan – till en mycket utsatt situation) utan som en hustru som bekymrar dig för din familj och vill hjälpa din man.

Samtidigt är din man förnekande och hävdar att han inte har något alkoholproblem utan skyller i stället på dig. Att avvisa rimliga förslag om förändring som din man gör och bagatellisera problemet, eller förneka att det överhuvudtaget finns, är ett sätt att skydda sin egen självbild. Förnekandet förstärks ofta av en låg tilltro till förmågan att kunna bli alkoholfri eller dricka måttligt. Vad ska du då göra?

Jag tror att det bästa i din situation är att du har någon att samtala med och söka stöd hos. Det kan kännas ovant och svårt att sätta gränser gentemot den som man har en nära relation till. Man kan också vara rädd för att bli ensam och lämnad eller att bli utsatt för hot och våld. Rädslan för, eller fantasier om, omgivningens fördömande är också något som kan hindra en person från att ställa krav och bryta upp.

Vänner och släktingar kan vara stödjande i en situation som din. Det finns även professionell hjälp att få, till exempel hos kommunens familjerådgivning eller hos en diakon eller en präst i din församling. För samtal av detta slag gäller tystnadsplikt. Ett alternativ kan vara en självhjälpsgrupp för anhöriga till personer med alkoholproblem, till exempel Al-Anon, se www.al-anon.se för att hitta din lokala förening.

Du kan även läsa mer om riskbruk och beroende av alkohol och rollen som anhörig till en person med alkoholproblem på www.alkoholhjalpen.se.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Utan att vara expert så får man kanske skilja på olika saker här. Om man under en period i livet (t ex studierna) dricker så mycket behöver det inte betyda att man är eller kommer att bli alkoholist. Men det kan ju ändå vara olämpligt av en hel räcka skäl att hälla i sig så mycket. <br/>På samma sätt är det litet två olika frågor om det är ett regelrätt hälsoriksbeteende eller inte. Det kan se väldigt olika ut för olika konsumenter som iofs dricker lika mycket, och det förefaller som att det dessutom finns i a f vissa ärftliga aspekter vad gäller risken att trilla dit på allvar. <br/>Men oavsett om en persons drickande rent fysiologiskt gör honom/henne till en högriskperson eller inte så är det uppträdande du beskriver totalt förkastligt ur en rent social och mänsklig synvinkel. Det spelar sedan mindre roll för dig om beteendet är resultatet av en eller femton öl. Och du ska absolut inte finna dig i sånt.

Mattias J, 22:07, 24 augusti 2009. Anmäl

Om 3½ burköl vid samma tillfälle är gränsen för alkoholmissbruk så torde väl snudd på varenda svensk vara alkoholist på midsommar :p <br/>Dock är väl 20burk per vecka lite i överkant om han sitter och dricker för sig själv....

henko, 12:21, 19 augusti 2009. Anmäl

Jag ryser av obehag då jag läser om ditt problem eftersom jag själv befunnit mig där. Din man har ett alkoholproblem då han dricker mer än någon i hans hushåll (du) känner sig bekväm med. Det är definitionen på "att dricka för mycket" enligt mig. Du har ingen skuld i hans drickande, och du låter heller inte som om du vore medberoende, dock låter det som att han försöker få dig att bli medberoende. För dig och ert barns skull måste saker förändras. Jag rekommenderar dig att besöka AA:s möten för anhöriga där du bor, de kommer att ge dig mycket hjälp och insikt om hur du du kan hjälpa dig själv och ert barn. Själv lämnade jag min man för 4 år sedan, och han är idag nykter AA-besökare, med en god relation till sin dotter, som inte längre behöver se honom full. Vi mår alla mycket bättre idag, och lever i nya goda relationer. Du kan få ett bättre liv, om du agerar efter din instinkt! Lycka till!

Marie, 13:23, 13 augusti 2009. Anmäl

Du måste tyvärr lämna honom. Han är klart alkoholist och kommer bara att ge dig dålig självkänsla och var ett dåligt exempel för ert barn.

Susanne, 01:40, 7 augusti 2009. Anmäl

Du måste lämna honom på en gång. <br/>Om du stannar riskerar du allt för mycket. Ställ krav på nykterhet och behandling för ett fortsätt förhållande. <br/>Du ska gör det inte minst för ditt barns skull. Jag är uppväxt med missbruk i min kärnfamilj och det har tagit mig många år att hantera de tidiga destruktiva erfarenheterna. <br/>Hans vilja att lägga över problemet på dig är en stark varningsklocka. Det visar både på att insikt om problemet saknas, och att han inte vill ta ansvar för det. <br/>Var inte rädd för att be om hjälp. Fall inte i fällan att känna skam, utan inse att det finns många fördelar med att be om hjälp både för dig och ditt barn. <br/>Magnus: <br/>Intensivdrickande är en riskfaktor (av flera). Ja, det är farligt och för din hälsas skulle bör du kanske börja fundera på att ändra ditt drickbeteende. Är du ung? I mina ögon har många unga människor ett sådant beteende som sedan ändras till att bli mer "lagom" - förutom de individer som utvecklar missbruk så småningom.

Jeppe, 15:53, 4 augusti 2009. Anmäl

Har även jag erfarenheter av alkoholmissbrukande män... Det finns inget värre än en person som missbrukar. De är lömska, opålitliga, manipulativa, otrevliga, osv osv osv. Har haft oturen att träffa på 2 st sådana i mitt liv, jag drog så fort det stod klart för mig hur det var fatt. Det är mitt tips: Gå din väg fortast möjligt! För din överlevnads, dina barns och din hälsas skull.

Helena, 17:09, 30 juli 2009. Anmäl

Av egna erfarenheter har jag bara en sak att råda dig till: Dumpa och dra. <br/>Din man vill ej erkänna sina problem, han skyller dem på dig. <br/>Man kan ALDRIG ändra en person som inte vill det själv... <br/>..Jag tycker du ska ta ert barn och flytta, med tanke på erat eget bästa. Kanske din man får den spark i röven han uppenbarligen behöver och gör något åt sin situation då.

Mamma Mia, 13:27, 21 juli 2009. Anmäl

Blir ledsen av ditt brev för du har utan tvekan problem i ditt förhållande. Bortsett från din mans förnekelse (den som inte har alkoholproblem har heller inga problem att avstå alkohol eller att diskutera det), är det något som är väldigt, väldigt fel när man kallar varandra könsord eller inte kan bete sig normalt mot varandra och framförallt om detta upprepas. <br/>Du måste agera nu, om inte för din egen skull så för ditt barns. <br/>Det är aldrig någon annans fel att någon dricker - oavsett hur tjatig du är, oavsett hur lite han trivs etc, så är det inte ett försvar för att dricka. Tycker han att livet är så hemskt så bör han flytta, men att försöka skylla på dig är jättefegt. <br/>Jag hoppas att du hittar styrkan att ta dig ur eller förändra detta!

Courage, 10:19, 17 juli 2009. Anmäl

du gör helt rätt som reagerar och ifrågasätter din man drickande, det är klart över gränsen för normalt eler sunt drickande. genom sitt drickande (oavsett om han i samband med detta blir våldsam eller på annat sätt agressiv) utsätter han sig själv, dig och inte minst ert barn för risker. Hans omdömme försämras både under alkoholpåverkan under bakfyllan och uppenbarligen långa perioder däremellan. Att han raagerar som han gör på dina påpekanden blir lätt ett ytterligare problem. Berätta för hon om vad han drickande får dig att känna, utan att skuldbelägga. berätta bara rakt upp och ner att du blir rädd, känner dig åsidosatt eller vad du nu känner. Sök hjälp för allas skull. Varken han, du eller ert barn mår bra av detta. Vill han inte ändra sitt betende trots hjälp utifrån är det risk att detta eskalerar. Ta vara på dig själv och barnet och ge honom en tydlig signal att ni inte kan leva så här. För allas skull. Fortsätter han behöver du lämna honom för att ge dig och barnet trygghet.

Sara, 12:54, 16 juli 2009. Anmäl

Den gräns med max fem standardglas per tillfälle låter lite låg, i alla fall om den ska gälla för alla kroppsvikter. Promillehalten för en person som väger över 100 kg är ju en helt annan än en 70 kg;s kille. Eller är det andra saker i sammanhanget som spelar in, där vikten inte har någon betydelse? Jag dricker sällan, max 1 gång per månad. Men då jag gör det så blir det klart mer än denna gräns, dvs vad han kallar intensivdrickande. Dricker aldrig annars. Tycker inte om alkohol till mat etc. <br/>Fysiskt mycket aktiv. <br/>Är det så farligt med intensivdrickande?

Magnus, 11:33, 15 juli 2009. Anmäl

Hur ska vi få vår femåriga dotter att lyssna?

Fråga: Jag har en underbar liten tjej som blir fem år i höst. Hon har alltid varit relativt enkel att ha att göra med, om än ganska blyg men det håller på att förändras.

Det sista halvåret har allt vänts upp och ner då hon alltid hittar nåt att leka med. Det låter ju inte så illa, men det slutar med att hon inte lyssnar på mig eller sin pappa utan bara fortsätter att leka och leka. Jag tycker det är fantastiskt att hon har en sån livlig fantasi, men känner att det lätt går över styr när vi till exempel ska iväg till förskolan eller har någon annan tid att passa. Det slutar med att jag nästan skriker åt henne för att få hennes uppmärksamhet, och det tar på krafterna både psykiskt och fysiskt. Både jag och pappan är helt slut, hur ska vi få henne att lyssna på oss när hon är mitt inne i lekens värld?

Ett annat problem som har dykt upp är att hon springer på toan hela tiden. Hon säger att hon är kissnödig och kan ibland springa fyra-fem gånger på en timme. Vi har varit hos läkare och de tog lite tester som inte visade på nåt fel. Vi har försökt att ignorera att hon går så ofta, men ibland blir jag så fruktansvärt frustrerad att jag förklarar och förklarar hur det funkar fast jag vet att det inte gör någon nytta.

De har även sagt på förskolan att hon går på toa väldigt ofta. Vet inte varför det har blivit så här men det känns som att det är nåt nervöst eller en fix idé.

Jag och min dotter har samma temperament och vi har mycket lätt att hamna i konflikt med varandra, så det skulle vara bra att ha ett verktyg för att hantera detta.

Undrande mamma

Svar: Hej Undrande mamma! Vad härligt att du börjar ditt brev med att du har en underbar liten tjej!

Jag förstår din fråga som att du och flickans pappa har svårt att nå fram till er dotter när ni vill henne något – ni vill att hon ska kunna bryta sin lek och att hon ska lugna sig med toabesöken. Du berättar att du kan känna igen ditt temperament i flickan och att det lätt blir konflikter mellan er.

Jag tänker att din flicka har utvecklats mycket på senare tid. Hon har börjat leka på ett för henne nytt sätt, hon är inte så blyg längre. Och ni föräldrar måste hitta nya sätt att bemöta henne. Hon har helt enkelt blivit en mycket större – men fortfarande liten – tjej.

Jag tror inte, precis som du, att det är till hjälp alls att ni blir arga på henne. Antingen låser det sig för henne då eller så blir hon rädd – eller så lär hon sig att inte lyssna. I stället måste ni få henne att lyssna! Pröva er fram – lägg märke till de situationer då ni tycker att ni når henne. Vad är det ni gör då, och hur reagerar hon? Gör mer av det!

Det är bra om ni har en planering för de morgnar hon ska gå till förskolan. Fundera igenom hur morgnarna ska se ut och berätta för henne –kanske kan ni rita ett schema att ha på kylskåpet. Visa henne vilka saker hon måste göra och vad ni måste göra. Om det finns en stund för lek på morgonen så ska hon veta att den är kort och vad hon måste göra sen. Berätta för henne hur det blir om ni får för bråttom – men gör det med all er värme, inte som hot!

För att kunna bryta sin lek behöver hon nog påminnas någon eller några gånger innan det verkligen är dags. Prata nära henne, sätt er på huk och titta henne i ögonen, kanske lägg en hand på hennes arm. Och när det är dags – säg att nu är det dags, nu kan hon inte leka mer. Hjälp henne att bryta med kanske värme och humor. Visa henne att nu ska leksaksdjuren gå in i sitt hus och vänta där tills hon är tillbaka. Använd er fantasi och värme så att inte avbrytandet blir så argt. Om det behövs, så hjälp henne genom att leda henne vidare – men fortfarande med värme! Ni måste vara rätt stadiga och ihärdiga, men efter några veckor har hon förmodligen lärt sig att bryta leken. Markera tydligt att helgen ser ut på ett annat vis – då får man leka i fred långa stunder.

Jag tycker att ni ska börja med detta och sedan se om det också påverkar hennes spring på toaletten. Annars får ni ta det på samma sätt – när ni ser att hon är på väg till toaletten – stoppa henne lugnt. Be henne att vara stilla en liten stund och att riktigt känna efter om hon verkligen är kissnödig. Förmodligen behöver hon känna efter mycket och också pröva att hålla emot impulsen. Kanske är detta något ni kan göra redan nu i sommar. Hon kanske är rädd att kissa på sig?

Om toa-springet inte ger med sig efter några månader tycker jag ni ska ta kontakt med barnhälsovårdspsykologen eller barnpsykiatrin. Barn kan ofta gå in i speciella beteenden under en period och sedan lämna dem – men om det kvarstår kan någon utomstående professionell hjälpa er.

Du skriver att du skulle vilja ha verktyg att hantera ditt temperament. Kanske skulle en kurs i mindfulness kunna hjälpa dig – att träna dig att med hjälp av andningen kunna lugna ned dig själv, släppa taget om det som oroar dig – och njuta av din flicka precis som hon är!

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Vi hade två mycket lekintensiva barn som det ibland var svårt att få med sig hem/bort/ut/in... <br/>Vi löste det genom att varna i förväg. En kvart innan det var dags att gå sa vi ”Nu får ni leka klart, om en stund ska vi gå”. Ofta en varning till kanske fem minuter innan. Det var lagom tid att avsluta ett viktigt skeende i leken, komma till en punkt när dockorna ändå skulle gå och lägga sig, ”Äta upp” alla sandkakorna eller vad det nu kunde vara för viktig process som var igång. Det funkade nästan alltid men om vi någon gång fick ge oss iväg brådstörtat (man är ju inte själv så välplanerad alla gånger) blev det trassel. ”Du måste säga till INNAN” fick vi höra...

klara, 15:17, 11 juli 2009. Anmäl

Håller med föregående skribent. <br/>Barnet visar tydliga tecken på att vara utled på föräldranas skrik. <br/>För att undgå detta ideliga gnat avskärmar hon sig. <br/>Att springa å pinka hela tiden ger henne ytterligare några sekunder att få vila trumhinnorna. <br/>./. Min dotter å son. 15 resp 18 MVG. Plus en stor del fritid. Flickkör resp motocross.

V70 Limited, 20:41, 10 juli 2009. Anmäl

bemøt ditt barn såsom du sjalv vill bli bemøtt som medmanniska! kan førstå att det ar latt att høja røsten i frustrationens klimax, men jag har aldrig hørt om någon føralder som tycker det ar kul nar någon annan skriker på dom. <br/>man blir val knappast mer motiverad nar chefen skriker på en istallet før att førmedla vad han/hon vill saga med team-kansla. <br/>det som ar bra med ovanor ar att dom går att andra. lycka till Undrande mamma! jag hejar på dig!

p, 19:19, 9 juli 2009. Anmäl

hujedamej. En otrevlig men relativt vanlig åkomma som kan ge flickor en känsla av att vara kissnödiga hela tiden, är faktiskt att små barn genom utelekar kan drabbas av mask. Kanske kan vara värt att kolla upp först av allt. Något som konstigt nog många specialister tycks ha missat.

shop, 16:49, 9 juli 2009. Anmäl

Om flickan förändrats mycket under sista tiden och avskärmar sig i leken, bör flda också observera vad som hon gestaltar eller uttrycker i leken, är det något svårt som hon försöker bearbeta? Flda ska också tänka om flickan gått genom något svårt nyligen; ständiga spring till toan betyder inte att hon kissar varje gång, men det finns ett bekymmer, försök förstå varför hon gör det. Och man ska vara uppmärksam, finns det någon i närheten som utsätter henne för närmanden, övergrepp, mm?

Lucy, 18:03, 8 juli 2009. Anmäl

”Tänk om jag aldrig hittar någon att leva med”

Fråga: Jag är en tjej på snart 34 år som för knappt ett år sedan gick igenom en skilsmässa. Vi hade varit tillsammans i 14 år, sedan jag var 19 år. Strax efter vi träffades gick min mamma bort på ett traumatiskt sätt och min före detta man blev en stöttepelare i livet för mig.

Jag ifrågasatte aldrig förhållandet på djupet även om jag i efterhand såg att min före detta man inte alltid varit så snäll mot mig. I perioder försökte han trycka ned mig genom att tycka att jag inte riktigt dög, att jag var för osportig, tjock, köpte fel kläder och så vidare.

Jag försökte säga ifrån men kommentarerna födde ändå ett frö av osäkerhet i mig. Jag studerade på högskolan väldigt länge då jag kände mig vilsen i livet. När jag började jobba som jurist fick jag ett bättre självförtroende och mådde bättre. Då betedde han sig värre än någonsin mot mig. Vi hade gift oss och köpt hus och han krävde att vi skulle jobba med det varje helg.

Till slut mötte jag en man på mitt jobb som visade starkt intresse. Han var 15 år äldre än jag. Jag blev mycket förälskad och insåg att jag aldrig känt sådana känslor för min man eller för någon annan. Sexlivet med min man var i stort sett obefintligt, vilket berodde på min olust. Jag hade sett det som ett stort problem som berodde på mig, och jag hade skuldkänslor. Nu väcktes en ny känsla hos mig och jag kände starkt för den nya mannen på alla de sätt. Vi hade en hemlig kärleksrelation i några månader.

I slutändan valde den nye mannen att stanna hos sin familj och sina barn. Jag var förkrossad. Jag berättade om relationen för min man som i panik försökte lappa ihop vårt äktenskap. Jag kämpade emot för jag insåg att mina känslor sade nej. Vi tog steget till skilsmässa efter ett halvår av diskussioner, det fanns ingen återvändo.

Efter uppbrottet har jag fått en topptjänst som chef och mitt yrkesliv är strålande. Jag har också många nya vänner vid min sida. Trots detta känner jag mig allt mer trött och oengagerad. Jag äter antidepressiv medicin. Jag har dejtat några killar men de verkar inte vara särskilt intresserade av mig.

Jag tänker ofta på att jag kanske kommer att ha svårt att hitta någon att leva med. Många gamla kompisar har fått flera barn och jag längtar också efter familj. Men jag ser mörkt på framtiden eftersom jag börjar bli för gammal för att skaffa barn. Jag har gjort allt enligt skolboken, men känner mig lite lurad på konfekten.

Tänk om jag gjort fel? Tänk om jag missar hela familjebiten nu? Kanske borde jag välja tryggheten före känslor? Jag bryr mig inte så mycket om ett fint jobb om jag inte har någon att komma hem till på kvällen. Någon jag kan ge kärlek och ägna tid åt.

Problemet är väl att jag även är kräsen, det kan inte vara vilken man som helst! Någon jag känner starkt för och som behandlar mig väl, någon som har liknande värderingar. Jag känner starkt för barn och undrar om jag ska behöva skaffa ett på egen hand. Jag är rädd för att vara ensam och oroar mig för framtiden. Hur ska jag tänka för att känna en tro och tillförsikt inför en framtid som borde vara ganska ljus för mig? Jag har svårt att hitta motivationen på egen hand.
Elin

Svar: Hej Elin! Trots dina framgångar i arbetslivet känner du dig trött och oengagerad. Skälen verkar vara att kärleksrelationen har tagit slut, kanske finns också en obearbetad sorg över din mors bortgång. Du känner dig lurad på konfekten, det vill säga barn och familj och du undrar hur du ska kunna motivera dig själv till att känna tro och tillförsikt inför framtiden.

Det låter för mig som om du redan vet vad du vill men inte hur du skulle komma dit. Dina negativa känslor står i vägen för att göra det du vill göra. Ett sätt att kunna motivera dig själv kan vara att mer i detalj ta reda på vad det är som hindrar dig att komma närmare det du vill samtidigt som du börjar arbeta för att ta små steg i rätt riktning trots dina negativa känslor.

Vänta inte med att börja din förändring tills du känner tro och tillförsikt inför framtiden. Varför det? För att dina negativa känslor blir mindre besvärliga när du börjar göra något som står i linje med det du vill uppnå, detta fungerar i sin tur som en stark motivationsfaktor

Vad kan du göra rent konkret? Jag föreslår att du skriver ner dina olika ”problemområden” och tänker på vad du vill förändra och vilka små eller stora steg du behöver ta inom varje område. Jag ska försöka hjälpa dig genom att nämna några av de områden jag själv uppmärksammat, när jag läste din fråga, och ge dig förslag på lösningar som en start. Det viktigaste är att du sedan fortsätter att hitta dina egna och personliga sätt att gå vidare.

När det handlar om din självkänsla finns det hjälp att få både via olika seriösa självhjälpsprogram på nätet eller genom att kontakta en psykoterapeut. Du kanske vill bearbeta sorgen över din mors bortgång och hur det har påverkat ditt liv? Du tar antidepressiv medicin. Kombinationsbehandling förstärker varandra: mediciner hjälper dig att återfå krafterna, psykoterapi att lära dig färdigheter för att både förebygga och hantera återfall i depressionen. Skriv ner: Vad känner du skulle vara till mest hjälp för dig just nu? Vilket kan vara första steget att ta inom det här området?

När det handlar om barn och familjeliv är vi i dag inte beroende av att leva i ett förhållande för att få barn. Du har börjat fundera på att skaffa ett barn på egen hand och detta kan vara ett bra alternativt för dig. Vilket kan vara första steget att ta inom det här området?

På det här sättet kan du fortsätta inom alla områden du upplever som problematiska. Du kan rangordna dem och göra en prioriteringslista över vilka områden du ska uppmärksamma först. Skaffa dig på detta sätt en överblick över de olika områden i ditt liv som du vill förändra och hitta de ofta korta steg som du behöver ta för att börja ett förändringsarbete. Kom ihåg: även en tusenmilafärd börjar med ett första kort steg. Det är viktigt också att du uppmärksamma varje litet steg du tar i riktning mot ditt mål. När man är i rörelse mot sina mål blir det uppmuntrande, ger ytterligare rörelseenergi och man blir lugnare.

Använd dig gärna av samma målmedvetna och systematiska sätt att agera som du troligen använt dig av för att nå din nuvarande position i arbetslivet.

Några adresser till självhjälpsprogram på nätet är www.internetpsykiatri.se och www.livanda.se
Legitimerade psykoterapeuter kan du finna på bland annat www.kbt.nu och www.kognitiva.org

Lycka till och varma hälsningar,
Liria Ortiz, leg psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (42)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 42

Adoptera är inte alls så lätt som det varit uförtiden pga färre antal adopterbara barn än efterfrågan, särskilt inte om man är singel då få länder vill adoptera bort barn till singlar. Dessutom har man i Sverige bestämt att man måste vara max 42 år för att få adoptera trots att det krävs många år i kö. Så räkna inte med att kunna adoptera om du kommer på det vid 40!

singelmamma, 19:19, 30 augusti 2009. Anmäl

Det bästa rådet jag någonsin fått i livet är från en f.d arbetskamrat som då jag var 23 år och hon dubbelt så gammal sa till mig att INTE VÄNTA på "den rätte" för att skaffa barn. Hon själv hade varit alltför selektiv då det gällde fadersämne och när hon väl hittat den perfekte blivit över 40 och infertil. Jag lydde detta råd och det är det bästa jag gjort! Livet med barnafadern blev tyvärr inte så bra som jag hoppats trots alla försök och vi gick skilda vägar när barnen ännu var i förskoleåldern. Jag är nu världens lyckligaste med två underbara barn och en ny man med vilken jag är och förblir SÄRBO! Att leva med en man är inte alls alltid något att sträva efter, däremot är det ledsamt att inte ha fått chansen att bli mamma! Adoptera är ju också jättebra! LYCKA TILL!

Gladamamman, 00:13, 28 augusti 2009. Anmäl

Fast barnmorska: sanningen är väl den att för många är det inget problem att skaffa barn vid 40 medan det för andra är det och man vet ju inte vilken kategori man tillhör. En del skulle ju t o m haft problem att få barn om de varit 20, en viss del av befolkningen har ju problem med fertiliteten och börjar man då försöka vid 40 har man mycket liten tid att söka hjälp för det och får t ex inte gratis hjälp via Landstinget (där är åldersgränsen ofta 37-38 år för kvinnor) utan får bekosta det själv. Skulle råda de som är "äldre" och vill ha barn men av olika anledningar inte är redo att skaffa dem än att testa sina hormonvärden. Då får man iaf en liten vink om hur det står till och hur bråttom det är. Många kliniker testar en dock inte om man är singel, Mammamia är en av dem som gör det. För övigt går det heller inte att frysa ner ägg som det ofta felaktigt står om i tidningarna, det är befruktade ägg, dvs embryon man kan frysa ner.

singelmamma, 11:25, 24 augusti 2009. Anmäl

Re: Barnmorska <br/>Åh, tack tack tack för din kommentar! Jag är 35 och har inte hittat den man jag vill skaffa barn med än (jo, har trott det ett par gånger men det var fel visade det sig). Stressen över att kanske inte hinna få barn är en allt större del av livet när man är singel i den här åldern, och blir inte bättre av all propaganda i media om att det i princip är kört om man är över 35, och alla frågor från folk runtomkring en om man inte vet att det är så (och då är jag ändå singel, undrar hur det är om man är i ett förhållande i min ålder och barnlös!). Ibland är det så stressande att jag blir deppig och tappar lusten till det mesta, inte ökar det chansen att träffa nån direkt... så tack för att du lättade lite på stressbördan! Är annars en aktiv och glad person med bra självkänsla, och saknar inte uppmärksamhet från män, bara inga som känns rätt... så brevskrivarens problem känns mycket välbekanta...

Ms panic, 17:41, 10 augusti 2009. Anmäl

Sen är det absolut inte fel att skaffa barn fast man är ensamstående. Här där jag bor i Centralamerika är det otroligt vanligt med ensamstående mödrar såväl högutbildade som fattiga. Att vänta på den rätte och sen kanske aldrig få barn är en sorg svår att komma över. Jag fick mina barn under äktenskapet men är nu singel och trivs bra med det. Mina barn är det jag är mest stolt över i livet.

Susanne, 01:36, 7 augusti 2009. Anmäl

Tillägg till min kommentar nedan: En annan viktig sak är att se till att ha lite kul mellan varven medan du jobbar med dig själv. Ägna dig åt saker som du är bra på och som gör dig glad och personer du trivs med. Det är också sådant som stärker självkänslan.

jonatan, 16:33, 6 augusti 2009. Anmäl

Jag rekommenderar att du går i psykodynamisk psykoterapi eller något liknande där du bearbetar dina nuvarande problem men också får känna igen vad de beror på. Du behöver få upp din självkänsla då kommer mycket att lösa sig för dig i livet. Lycka till!

Susanne, 15:04, 6 augusti 2009. Anmäl

Oj, vad kategoriskt Ulrika skriver nedan om otrohet. Jag hoppas att du som skrivit frågan inte lyssnar för mycket på det.

Tore, 23:48, 30 juli 2009. Anmäl

Det verkar helt naturligt att du känner en hopplöshet inför att träffa någon när det ändå är så nyligen som du skilde dig. Och naturligtvis märks det att du mår dåligt - det är nog anledningen till att killarna "inte verkar så intresserade". Du måste som alla skriver ta tag i dina problem och få bättre självkänsla, dina chanser att träffa någon ökar förstås dramatiskt när du själv mår bra och utstrålar det. Fyll ditt liv med något nytt intresse, träning och som ger må-bra-känsla och gå kanske med i någon kul förening. Hetsen i sammhället som säger att man är "körd" på barnfronten efter 35 skulle jag önska att fler tog med en nypa salt. Det går att bli med barn även senare, det kan ta lite längre tid bara!! Nu blev det såhär för dig, och det går också att adoptera ifall det inte funkar. Du måste inte känna press att skaffa barn ensam bara för att du är 34! Det är MEDELåldern på förstföderskor i Uppsala!

barnmorska, 11:35, 29 juli 2009. Anmäl

Det verkar helt naturligt att du känner en hopplöshet inför att träffa någon när det ändå är så nyligen som du skilde dig. Och naturligtvis märks det att du mår dåligt - det är nog anledningen till att killarna "inte verkar så intresserade". Du måste som alla skriver ta tag i dina problem och få bättre självkänsla, dina chanser att träffa någon ökar förstås dramatiskt när du själv mår bra och utstrålar det. Fyll ditt liv med något nytt intresse, träning och som ger må-bra-känsla och gå kanske med i någon kul förening. Hetsen i sammhället som säger att man är "körd" på barnfronten efter 35 skulle jag önska att fler tog med en nypa salt. Det går att bli med barn även senare, det kan ta lite längre tid bara!! Nu blev det såhär för dig, och det går också att adoptera ifall det inte funkar. Du måste inte känna press att skaffa barn ensam bara för att du är 34! Det är MEDELåldern på förstföderskor i Uppsala!

barnmorska, 10:46, 29 juli 2009. Anmäl