Är min granne dement?

Fråga: För tjugo år sedan, när jag var i 20-årsåldern, fick jag en väldigt fin lägenhet i ett hus i en av Stockholms närförorter. När jag hade flyttat in fick jag reda på att ett par, som då var i 60-årsåldern och sedan länge bott i huset, hade velat ha min lägenhet till sin dotter. De blev mycket arga över att värden gav lägenheten till mig i stället och har aldrig kunnat tåla mig på grund av detta.

Åren har gått. Jag bor fortfarande här och älskar min fina lägenhet. Jag är medelålders nu, de är 80 år. Under de här tjugo åren har jag försökt att undvika dem så gott det går. Har de tagit hissen, har jag tagit trapporna och så vidare. Stöter vi ihop brukar hon smacka och sucka högt och ibland säger hon halvhögt till sin man: ”där kommer den där!” .

För ett par år sedan började hon bete sig konstigt. Hon pratar och skrattar högt för sig själv när hon kommer ensam på gatan. Sedan en kort tid tillbaka har hon börjat angripa mig på ett väldigt aggressivt sätt om vi har oturen att stöta ihop. Nu skriker hon ”där kommer den där” så det hörs över hela gatan och har även börjat använda glåpord och kränkande tillmälen.

Jag känner mig väldigt kränkt och förtvivlad över situationen, tycker att jag blir utskämd i hela huset. Har du något råd om hur man ska tackla en person som beter sig så här? Är det någon demenssjukdom hon har – det verkar som om hon numera säger allt, eller snarare skriker högt, vad hon tänker.

Angel S

Svar: På frågan om det är någon demenssjukdom som din granne har, blir svaret ”jag vet inte”. Symtombilden vid demens är mycket individuell och varierande; från glömska till aggressivitet och hallucinationer, varför jag behöver mycket mer information för att kunna besvara din fråga.

Men vad jag kan säga är att kvinnan lider av en allvarlig psykisk störning, där uppfattningar och värderingar av verkligheten är förändrade. Hon uppvisar klara psykotiska symtom, som man kan se vid konfusion (förvirring) eller ”hjärnsvikt”, vilket förekommer vid schizofreni men också vid många andra tillstånd, inte minst hos äldre. Det är vanligt vid kroppslig sjukdom, felmedicinering, demens, för lågt blodsocker med mera.

Mitt råd är: Försök att visa överseende i denna svåra situation och att inte känna dig kränkt. Visa din styrka genom vänlighet och empati i stället, så att inte också ditt sinne förbittras och förmörkas av ett sjukt beteende.

Lycka till.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (40)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 40

att en legitimerad psykiater på detta flagranta sätt sätter en diagnos (alternativt flera) på en människa som hon inte undersökt eller ens träffat visar att rättssäkerheten i sverige är borta. denna typ av läkare felbehandlar dagligen människor till döds genom tvångsmedicinering och inlåsning. <br/>att grannar bråkar är så vanligt att ett konfliktfritt område snarare utgör undantaget. <br/>ps... girighet är väl det enda som inte psykiatrikerna vill sjukdomsförklara enligt dsm4

socialstyrelsen, 10:10, 14 september 2009. Anmäl

Till Linnea, <br/>Tack för att det finns medmäniskor som du! Man blir missmodig när man läser vissa komentarer ,men hoppas de blir hjälpta till en positivare inställning till oss andra.

medmänniska, 09:48, 12 september 2009. Anmäl

mina farföräldrar hade sitt hus precis bredvid mycket goda grannar som de var vänner med. sedan blev mannen dement och började kasta glåpord efter dem. hans fru var dock vid sina sinnens fulla bruk och brukade be om ursäkt, men mina farföräldrar svarade att de inte tog åt sig, för han var inte frisk. det var mycket sorgligt. din granne låter inte frisk heller, ta inte åt dig av vad en sjuk människa säger. jag tror inte hon egentligen skämmer ut dig heller, folk är inte blinda för om någon är sjuk. psykisk sjukdom är tragisk, men vad kan man göra...

Linnéa, 21:56, 9 september 2009. Anmäl

oboj! vilket vackert väder, solen skiner idag! oboj!

trosa, 14:03, 9 september 2009. Anmäl

...forts. <br/>Något halvår senare så ser jag av en slump när polisen sätter handklovar på denna människa och stoppar in henne i sin bil och går fram till dem – hon har gjort liknande utfall mot andra helt för henne främmande människor men de hade turen att vara flera så de kunde värja sig och kontakta polisen. Jag ringer upp utredaren inom polisen dagen efter för att lägga till detta i min anmälan vilket polisen på plats talar om för mig att göra, hon är ju inte längre anonym. Döm om min förvåning när utredaren säger att de lagt ner ärendet för att de skickade henne till psykakuten!!!! Som om jag och de andra är mindre utsatta för oprovocerat våld och är mindre traumatiserade för att polisen skickade henne till en psykakut????

Ewa, 10:37, 9 september 2009. Anmäl

För några år sedan blev jag påhoppad av en total främling, hon sparkade, spottade och försökte slå mig/ riva mig. Hade hon haft ett vapen/tillhygge hade hon med största sannolikhet använt det. Det sprutade hat ur hennes ögon och hade inte jag rusat fram och slitit upp en helt främmande mans bildörr vet jag inte hur det hade gått – då avlägsnade hon sig oerhört snabbt. Jag polisanmälde såklart händelsen, jag vart helt chockad och jag hade som sagt aldrig sett människan tidigare och tittad inte ens på henne som provokation - jag råkade komma gående på en gångstig vilket tydligen var provocerande nog för henne. Polisen som tog emot anmälan tyckte synd om mig men sa helt frankt att detta ärende nog skulle läggas ner. forts...

Ewa, 10:36, 9 september 2009. Anmäl

Vi har också en granne som stör och har sig hela tiden vilket gör att både vi och våra grannar mår dåligt. Det vore kul om det fanns en ledig bostad i huset där ni bor så vår störande granne skulle kunna flytta dit och lugna ner sig. Det skulle underlätta maximalt både för oss och alla våra grannar inklusive vår störande granne att kunna leva ett liv någon gång utan dagligen förekommande irriterande störningsmoment och tidskrävande telefonsamtal till och från polisen.

LL, 22:55, 6 september 2009. Anmäl

Vi har en granne som inte mår så bra,vissa dagar skriker hon på oss också ,så att alla hör.Hon påstår att hon får eksem när vi tänder vår innebelysning eller att hon förlorat hörseln när vi tutat med bilen. Dessa krämpor växlar och ibland är det helt orimliga saker. <br/>Mina barn reagerade lite primitivt i början och undrade vad de skulle säga tillbaka. <br/>DE FÖRSTOD INTE ATT HON VAR SJUK, OCH ATT VISSA DAGAR VAR SÄMRE ÄN ANDRA.Det är med andra ord väldigt synd om henne, och vi försöker hjälpa henne på bästa sätt. Om hon mår bättre en dag går hon och handlar och då det är en mycker brant backe hem stannar alltid någon ifamiljen och frågar om hon vill åka eller om vi bara ska köra kassarna till grinden.Hon blir mycket glad och tacksam och litar på oss! Alla små saker vi kan hjälpa till med gör vi, för att göra hennes liv så drägligt som möjligt.Vi skulle aldrig drömma om att tillkalla polis men däremot ambulans om hon blev riktigt sjuk. <br/>Vi är hennes grannar och medmänniskor och beter oss.

ma, 08:14, 5 september 2009. Anmäl

Jag skulle nog kontakta socialtjänsten om detta. Kanske är maken så "hemmablind" att han inte förstår hur sjuk hon är. För det är hon. Att vara bitter för att du fick lägenheten fortfarande efter 20 år är minst sagt sjukligt. Jag tror att de behöver hjälp. Om inte annat behöver maken avlastning. <br/>Och till sist: "He who takes offence when it is not intended is a fool. He who takes offence when it is intended, is an even bigger fool!"

annapanna, 17:23, 3 september 2009. Anmäl

Om du blir tillsammans med dottern, så får hon bo i lägenheten och du får bo kvar och grannarna blir nöjda om inte demens har gjort att de glömt problemet

Dnork, 09:04, 3 september 2009. Anmäl

”Jag vill känna mig förälskad igen”

Fråga: Min man och jag har varit tillsammans i tio år. Vi har en ettåring och en fyraåring. Vårt förhållande har tagit stryk av barnen, men samtidigt fördjupats eftersom vi inte har gett upp, utan arbetat vidare tillsammans. Vi gick i parterapi när det var riktigt illa.

Nu är det egentligen ganska bra. Vi bråkar inte längre så mycket och vi lämnar varandra ifred och låter den andre vara som den är. Men vi gör inte något tillsammans längre. Antingen passar jag barnen eller så gör han det, eller så gör vi det båda. Det händer max en gång i månaden att vi gör något tillsammans utan barn.

Men jag känner faktiskt inte att jag saknar det heller. Jag känner snarare att vi växer ifrån varandra. Eller jag växer, han står still. Jag har en känsla av att jag är tillsammans med nästan exakt samma man som för sju år sedan. Och det är tråkigt. Det händer inget med honom mer, men det kan jag ju inte begära av honom heller ? om han är nöjd så får han väl stå still på samma fläck om han vill.

Jag hade faktiskt förlikat mig med tanken på att det är så här det är att vara småbarnsförälder, romantiken får stå lite längre ner på listan ett tag. Och jag har tänkt att om barnen bara blir lite större så kan vi ordna mer frirum till oss och då kan vi säkert få igång romantiken igen. Det är knappt jag har saknat romantiken heller, eftersom jag har så mycket att göra att jag nästan är utbränd med två barn och två deltidsjobb.

Men så förra veckan träffade jag en man i ett annat sammanhang, utan barn. Och helt plötsligt märkte jag att den mannen tycker att jag är attraktiv och intressant som människa och jag blev helt tagen för jag tyckte ju samma sak om honom. Snabbt som ögat smet jag min väg och tänkte att detta bara inte får hända, jag håller ju på att förälska mig i karln. Men det är ju komplett omöjligt. Jag är fast i ett förhållande med två små barn och då får jag väl förtränga mina känslor. Eller?

Jag kan inte längre tänka klart. Jag är 36 år gammal och egentligen, som jag ser det, i mitten i livet. Ska jag aldrig mer få förälska mig eller vad är det frågan om? Kan man ha ett livslångt romantiskt förhållande? Ja, inte hela tiden kanske, men kommer det tillbaka? Och om det inte kommer? Hur ska jag veta om jag någonsin kan få känna hjärtat bulta i mitt bröst igen? Jag vill inte tillbringa mitt liv som en levande död bara för att jag har barn! Hur gör man?

Jag har inte inlett något förhållande med den andre mannen. Men det som är viktigt för mig just nu är att det är den andra gången inom ett halvår som jag märker att mina hav längtar efter att få storma igen! Att jag har riktig lust att bara ge mig hän i en vansinnig förälskelse igen, precis som tidigare i livet. Jag vet inte om jag kan leva mitt liv med min man, en man som jag inte ens valt särskilt medvetet utan jag har en känsla av att ”det bara blev” vi till sist. Han var den som räddade mig från att gå under på den tiden, och jag var kär i honom länge även om jag aldrig hade en riktigt supernervös förälskelse i honom. Jag kommer ihåg att det var skitjobbigt att vara singel, men ändå. Är det här allt?

Jag har funderat på att tala om min längtan med min man, men jag är rädd att såra honom jättedjupt och jag är inte förmögen att sätta mig in i hans situation just nu. Jag är rädd för vad ett sådant samtal skulle utlösa hos honom. Jag vet inte heller vad ett sådant samtal skulle tjäna till när jag inte ens själv vet vad jag vill. Min dröm är nog att bli lycklig med min man igen eftersom jag inte vill utsätta mina barn för en separation. Men vad är det för en drivkraft?
Anonym

Svar: Hej. Risken med det upplägg du beskriver, det vill säga att man lägger parrelationen och alla romantiska ambitioner på is under det som brukar kallas ”småbarnsåren” (hur länge pågår dessa?), är just det att när man har så litet utbyte med varandra blir relationen väldigt sårbar. Det behövs inte mycket för att man ska dras iväg i en annan riktning om samvaron med partnern inskränker sig till hushållsarbete och barnpassning. Det är väl just detta du beskriver när du säger att du inte vill tillbringa ditt liv som levande död bara för att du har barn, utan att dina hav längtar efter att få storma igen.

Jag tror inte att man kan koppla bort relationen i flera år och sedan tro att den finns kvar när man behagar återuppta den. När man väl släppt taget om sin relation och låter tiden gå utan att vinnlägga sig om att återknyta till varandra, är det mycket svårt att bara koppla på varandra igen någonstans bortom alla dessa år. Det är många par som gör på det sättet och det är väl just därför det är så vanligt med skilsmässor i relativ snar anslutning till att man skaffar barn.

Ingången till er relation verkar dessutom vara lite specifik i och med att du inte valt din man särskilt medvetet utan att det bara blev så utifrån att han på något sätt räddade dig från att gå under. Jag skulle tro att era roller gentemot varandra förändrats sedan dess.

Du står antagligen mer på egna ben och hans roll som din räddare är således överspelad. Ni är i och med det mer jämbördiga i dag än då ni träffades och behöver därför omdefiniera er relation om den ska överleva. Detta och den undertryckta längtan du känner och huruvida det är möjligt att förverkliga den i någon form inom er relation är saker ni behöver prata om. Att tänka sig att du ska erfara en himlastormande förälskelse i relation till en man som du levt med i tio år och har två barn med kanske inte är helt realistsikt, men det låter som att det finns väldigt mycket ni kan göra för att förbättra och intensifiera er relation i dagsläget. Sedan är det ju ytterst ditt val, om du väljer att prova att närma dig din man, eller om du hellre låter dig svepas iväg av nya oprövade relationer.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Var det inte Paul Newman som sa "varför ta en hamburgare ute när jag har en stek hemma"???

sy, 23:25, 8 september 2009. Anmäl

Jag håller med Lisa och alla andra som talar om att vårda relationen. Börja gör det igen så ska du se att du plötsligt har mannen du en gång blev kär i hos dig igen. Men det kräver arbete och engagemang. Lycka till!

Fia, 21:19, 3 september 2009. Anmäl

En sedan många år mycket lyckligt gift kvinna sa en gång till mig att "det är ok att bli hungrig ute, bara man går hem och äter". Nu tror jag inte att hon menade flirta utan mer att tillåta sig att tycka att andra män är sexiga.

Katten, 09:41, 3 september 2009. Anmäl

Lämna bort barnen en weekend, dra med din man på hotell eller något annat mysigt som ni egentligen gillar att göra ihop. Att han "står still" är kanske hans sätt att hantera att han upplever samma, eller liknande, saker som du gör just nu. <br/>Om ni lever i kärlek (vilket har väldigt lite att göra med förälskelse), så kommer ni hitta varandra igen, men det kräver att ni hänger er åt det. <br/>Se till att göra saker ihop utan barnen, en hotellnatt då o då, en enkel biltur tillsammans ut på landet, eller vad ni nu gillar, mera regelbundet. <br/>Och om du verkligen älskar din man, fortsätt flirta med andra så du får känna dina minuter av galen förälskelse och kanalisera sen den energin på din man.... <br/>Lycka till!

John, 09:37, 3 september 2009. Anmäl

Om du skulle få läsa en motsvarande insändarfråga från din man, skulle du säkert bli mycket förvånad och inte alls känna igen den bild han beskriver. Ni behöver kommunicera. Ni har troligen många gemensamma drömmar och önskemål. Där har ni något att bygga vidare på, och då hans beskrivning troligen skulle vara en överaskning för dig finns det många saker att upptäcka och det är väl spännande ?

Snylpert, 08:53, 3 september 2009. Anmäl

Ett förhållande kan bara hålla om man behöver varandra och ser på varandra med varm respekt. Jag tror att du funnit att du inte längre behöver din man och att du inte längre kan se på honom med respekt. Jag tycker att du ska fråga dig om du kan finna något nytt som du kan lära av honom. Om inget sådant finns, då tror jag att det bästa är att avsluta relationen. Om du håller ihop för barnens skull kommer det att sluta med att du blir bitter eller är otrogen. Mitt råd är att du tänker igenom vad du mest av allt ser upp till hos din man och funderar på om det är något som kan ge dig varma känslor tillbaka. Lycka till!

J, 20:42, 31 augusti 2009. Anmäl

Hej! Prata med din man, säg att det känns som om ni håller på att glida isär, men att du vill göra något åt det, att du vill satsa på er. Fråga vad han vill. Sedan, se till att få tid ihop, bara ni. Gör något, gå någon kurs, promenera, gå på bio mm. Lär käna varandra utöver dom ni är i Familj AB som nämnts nedan :-)

Jenny, 15:19, 31 augusti 2009. Anmäl

Att hålla ihop för barnens skull tror jag är överskattat. Det gjorde mina föräldrar. Jag har aldrig sett dem kyssas. Det gjorde mig känslomässigt efterbliven. Kanske hade det varit bättre för oss barn att se var och en av dem vara lyckliga och kärleksfulla med en annan partner? Därmed inte sagt att frågeställaren ska lämna sin man, men ur barnens perspektiv är det inte självklart att det bästa är att stanna.

Ylva, 11:10, 31 augusti 2009. Anmäl

Släng teven och bestäm dig för att ha ett jäkla bra sexliv och skaffa det med din karl. Om det inte funkar finns ju alltid det andra alternativet.

dhl, 12:52, 30 augusti 2009. Anmäl

Jag har "dejtat" min man regelbundet under hela småbarnstiden, skaffat barnvakt och gått och gjort saker tillsammans. Det behöver inte vara så märkvärdigt: en fika, en bio, en promenad eller en middag på restaurang. Varannan helg, iallafall, minst, så att man återknyta till varandra utanför allt det vardagliga och faktiskt även påminnas om vad det var man föll för en gång i tiden. Jag tror att förälskelse är ett val och ger man sin man en chans utanför vardagen så är han ju minst lika spännande som någon annan.

GQ, 11:21, 30 augusti 2009. Anmäl

”Min 19-åriga dotter har vänt på dygnet”

Fråga: Min dotter är 19 år och tog studenten i våras. Hon är en stillsam, duktig tjej med bra betyg som vill bli fotograf. Men det senaste året har hon dock förändrats så mycket att jag oroar mig. Hon har helt vänt på dygnet och spelar dataspel långt in på nätterna med sin pojkvän (de har varit tillsammans i två år och går i samma klass på tekniskt gymnasium). Hon äter helt fel saker på fel tid på dygnet och har snabbt gått upp åtta tio kilo på ett år, vilket syns på hennes kropp som konstiga streck under huden. Vi har varit hos gynekologen för jag befarade att det hade med p-pillren att göra, men så var inte fallet.

Dottern och pojkvännen har isolerat sig på ett sätt som jag inte tror att hon vare sig tycker om eller mår bra av. Jag har pratat med dem båda – var och en och tillsammans. Även hans föräldrar har engagerat sig, men hans pappa har blivit arg – vilket ju inte har hjälpt dem speciellt mycket. Så nu har de flyttat hem till vår familj båda två, tidigare bodde de hos hans föräldrar. De har aldrig sökt sommarjobb och verkar helt enkelt vara rädda för vuxenvärlden med dess ansvar. Problemet är att jag inte kan känna igen mig – själv längtade jag efter att få visa att jag klarade mig själv!

Vad jag ska göra? Jag försöker nå henne genom att prata med henne, eller med dem båda två – för jag vill inte så split mellan dem. Jag vill att de ska vara ett stöd för varandra, men på ”rätt” sätt. Och det gör så ont att se en så begåvad flicka tappa greppet om verkligheten och göra mot sig själv det hon gör nu.

Jag försöker ha tålamod. De har planer på olika studier till hösten men verkar inte alls förstå att man faktiskt måste försörja sig också – och just nu under en lågkonjunktur utan dess like är det ju inte det lättaste att hitta jobb.

Kan detta vara en depression? Kan hon ha hamnat i bulimi? Vart kan jag vända mig för att i så fall få hjälp?

Finns det föräldrakurser, liknande dem du håller, i Stockholm?

Annika

Svar: Hej! Det du beskriver kan mycket väl vara en vanlig reaktion bland unga vuxna: En rädsla för vuxenlivet som gör att man drar sig tillbaka och försöker slippa alla tankar på framtiden. När hon varit så skötsam så länge finns det kanske en stor glädje i att vara slarvig, vända på dygnet, äta fel och på fel tider – ett lite avigt men ändå ett sätt att visa sin självständighet på. Att dottern och pojkvännen inte sökt extrajobb delar de med många, många ungdomar – tyvärr är mångas bild att det inte är meningsfullt att försöka söka jobb i dessa tider.

Du beskriver också annat som inte är så oroande: Hon har skött sin skola och har bra betyg. Hon har en kille som hon trivs med och de kan båda prata med dig om dina funderingar utan att det går på tok. De väljer att flytta till er för att slippa skäll. Allt detta låter som rätt rimligt utifrån deras ålder.

Men annat kan göra mig mer orolig: Vet du varför hon och pojkvännen isolerar sig? De har precis haft en period i livet då många ungdomar är oerhört sociala, tiden före studentexamen. De kan ha haft både goda och dåliga skäl att sitta hemma då. Finns det en risk att hon är kontrollerad av honom, att han styr henne för att hindra henne att träffa andra – något som inte är ovanligt i unga par?

Hennes viktuppgång är också stor – vad har hon själv för tankar om den?

Du undrar vad du ska göra. Jag tycker att du verkar göra verkligt bra saker – du försöker prata med både henne och killen, du försöker ha tålamod. Jag tror att du ska fortsätta med det – visa henne att du är lite bekymrad, men att du tror att hon kommer att reda ut situationen.

När du pratar med henne och pojkvännen, är det mest du som pratar då? Det kan vara skäl att försöka få dem att säga mer – och du behöver ibland prata med din flicka på egen hand. Fråga henne hur hon tänker kring sina planer och stärk allt bra som hon säger. Fråga henne också hur hon tänker om deras isolerade liv och hennes viktuppgång. Utifrån svaren på de frågorna kan du värdera din oro.

Jag brukar säga att ungdomar behöver tre saker av oss vuxna: Uppmuntran, respekt och skydd. I ditt fall skulle uppmuntran kunna vara att värdesätta och lyfta fram allt klokt hon gör och också att du ser att hennes ”annorlunda liv” kan stå för att hon vill hitta sin egen väg. Respekt är just det: Att visa henne respekt för de val hon gör just nu, även om det inte är de val du helst skulle vilja att hon gör. Skydd är i hennes fall att följa det som händer och söka hjälp om du blir mer orolig.

Kanske har hon nu kommit in på den utbildning hon sökt, och då kommer förmodligen nya kompisar och nya kunskaper att ruska om henne lite. Då kommer hon också att möta ungdomar som har andra sätt att se på tillvaron och detta kommer att påverka hennes mognad.

Jag utgår ifrån att hon från och med nu ska försörja sig själv – antingen med studielån eller på annat sätt. Det gäller för de flesta ungdomar efter studenten. Det måste ni prata om på ett lugnt sätt. Hon är inte hjälpt av att du fortsätter försörja henne – gör en plan där du fasar ut din hjälp så att hon långsamt går in i att själv ta ansvar för ekonomin.

Du berättar att du har svårt att känna igen dig i din flicka, och så är det för många föräldrar i dag. När du var ung var det viktigt för dig att visa att du klarade dig själv. I dag är många ungdomar ganska nedtryckta av alla larm om ungdomsarbetslöshet och hopplösa tider och de tror inte att de har en chans att klara sig. Det här är något som många vuxna inte tänker på, att vi förmedlar till våra barn att deras framtid ser hopplös ut. Hur ska de då kunna tro att de ska klara sig?

Många ungdomar mognar senare i dag än tidigare, tycker jag mig se. Jag tror att det delvis hör ihop med att de inte behövs, att det inte verkar finnas någon plats för dem i samhället. Din dotter behöver din tro och ditt hopp!

Som du hör, har jag svårt att värdera hur orolig du behöver vara för din flicka. Om din oro förstärks, kan ni vända er till ungdomsmottagningen där ni bor. Vuxenpsykiatrin är en annan möjlighet, de har ofta enheter för unga vuxna.

Jag kan inte säga om det finns några föräldragrupper för föräldrar till så vuxna ungdomar som din 19-åring i Stockholm. Ring till din stadsdelsförvaltning eller till din kommun och hör efter!

Lycka till!
Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (47)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 47

Jag tycker du låter som en förälder som vill men saknar förmåga att kommunicera med sin dotter. Ge dem mer plats, var inte för påträngande. Då kanske de de inte behöver försöka isolera sig från dig

Knyrk, 09:12, 3 september 2009. Anmäl

Troligtvis som tidigare kommenterare har sagt är detta en sommarfas. <br/>Det intressanta med hela denna artikel är Gavelins konspiratoriska och väldigt färgstarka bilder av ett innehåll som är partisk och fragmatisk. Gavelin missanvänder sig utav olika pedagogisk forskning och misslyckas som akademiker att ställa sig även kritisk om uppfattningen. <br/>Det intressanta i den här artikeln är att mamman tyvär inte nämner hur dottern har varit tidigare utan snarare märker av ett beteende när hon är ledig. Dessutom är det ytterligare intressant att konstatera att deras relation inte är av den bästa. Eftersom modern verkar sakna essensiell information om dottern förutom att "hon vill bli fotograf" dessutom glömde(eller utredigat) hur länge de har varit tillsammans, vad hon gjorde på fritiden eller när hon började fastna vid datorn som är viktiga grundfrågor för att ens kunna yttra sig om detta scenario. <br/>Galvin bör även förklara scenariot utifrån andra axiom än "dottern lider"

Marcus, 03:31, 31 augusti 2009. Anmäl

Men helt ärligt - om jag förstår texten rätt - EN SOMMAR av slappande mellan flitig gymnasietid och sedan universitetsstudier är väl absolut ingenting! Hysterivarning..?

Hanna, 16:33, 29 augusti 2009. Anmäl

Att de redan bor ihop när de är så pass unga och dessutom bor hemma hos föräldrarna låter som en dålig kombination. De är nog inte mogna nog för sambolivet. <br/>Vid den åldern är man fortfarande i det stadiet då man utvecklar sin egen personlighet. Tillbringar man hela dygnet med samma person kan man börja förlora sig själv i den andra och isolera sig, jag känner många som hamnade i den situationen när de var unga. <br/>Sen bor de dessutom gratis hemma och inte behöver ta något ansvar. De har inte fått tillfället att lärt sig det där med att vara självständig och stå på egna ben. <br/>Jag skulle nog be dem flytta isär ett tag och skaffa egna liv (det kan du göra, det är ju ditt hem), och kräva från dottern att hon antingen söker sig till en utbildning eller börjar betala hyra om hon ska bo kvar hemma. Då skulle hon nog vakna till lite och inse att pengar inte hamnar automatiskt i bankkontot under den tiden hon spelar datorspel.

Karin, 10:09, 28 augusti 2009. Anmäl

Låter mer som spelberoende och verklighetsflykt än sabbatsår från allt. Satt själv i nästan 8 år i olika online spel och förstörde allt vad utbildning och relationer hette. Bra att mamman älskar sina barn men gäller minst lika mycket att sätta gränser som krav på delaktighet i hushållssysslor och betala hyra/bredband etc. Tvinga iväg dem till socialen bara för att få upp dom är helt ok det med. Kolla gärna upp www.synakorten.se och kontakta dem angående unga spelberoende, pengaspel eller datorspel, samma symptom. Skillnaden är att penga spel går åt h-e så mycket snabbare bara.

David fd datorspelsberoende, 09:42, 28 augusti 2009. Anmäl

Är nog varken depression eller bulimi. De Spelar säkert "bara" Wow (world of warcraft). Spelvärldens heroin kan man kanske säga då många blir väldigt beroende av det. <br/>Är det så, så spelar de på kvällarna/nätterna för att det är då de allra flesta spelar det spelet og man spelar tillsammans med många andra. <br/>Att man går upp i vikt när man sover dåligt, inte tränar og bara sitter framför datorn säger sig själv. <br/>Är det så att de spelar wow så tala om för dem att du tänker börja stänga av uppkoplingen på kvällar/nätter men att du är öppen för en diskussion. Då får du dem garanterat att lyssna iaf. Sen är det bara att förhandla med dem om vad som gäller hemma hos dig. Ge o ta. <br/>Lycka till! - 24/7 gamer

Henrik, 08:06, 28 augusti 2009. Anmäl

Dataspelandet är nog inte ett symtom här - det är nog snarare orsaken. Spel som World of Warcraft ÄR beroendeframkallande, och inte på det där gulliga harmlösa sättet med smileys som Anton uttrycker nedan. Det är ett reellt problem - jag har själv suttit i samma träsk (som Anton?) och som nikotinist och tidigare med alkoholproblem så kände jag tydligt igen symtomen med Wow. Allt annat hamnar åt sidan - studier, det sociala etc. Precis som övriga droger är det en enkel tillflyktsort - MMORPG-spel (och övriga droger) ger en känsla av prestation på ett sätt som livet inte alltid ger. Så psykologisera inte runt själva kärnan av problemet. De sitter de facto och drogar sig på nätterna.

Karl, 03:01, 28 augusti 2009. Anmäl

Japp, hon spelar Wow med sin pojkvän. Det tar sjukt mycket tid och som föregående talare så är det inte så är det inte bara spelet i sig utan de vänner som man binder upp sig till som gör att speltiden blir så stor. <br/>Spelar själv det spelet hela nätterna :)

Anton, 01:57, 28 augusti 2009. Anmäl

Sjävklart är det killens fel! De är klart att han håller henne fången! Men att han också isolerar sig verkar ni inte tänka på? Alltid är det så synd om kvinnan! Maken till idioter har jag aldrig stött på. Datorspelberoende hit och dit. De är ju klart, de är ju den nya dödsdrogen. Kan det inte vara så att de båda är jävligt trötta på ert tjat om ansvar osv. De har just gått 12 år i skola! Avvakta. De löser sig. Hon är dessutom 19 år och därför en myndig person. Kasta ut henne om det är så jävla farligt.

Daniel, 00:19, 28 augusti 2009. Anmäl

Murklan: Shit, skit i att ta i från fötterna då. Finns väl rätt många i Sverige som lever svensson-liv utan nåt som helst "driv" och ork att ta sig frammåt och skapa en bra karrier, så många faktiskt att det är en av anledningarna att jag flyttade ifrån landet. Hemsk tanke att bli Svensson utan driv liksom. <br/>Vad gäller artikeln, varför ställs bara frågan om att det är han som kontrollerar henne? I min uppväxt var det betydligt mer vanligt med sjukt kontrollerande flickvänner som fullständigt mentalt åt upp sina pojkvänner.

David, 23:42, 27 augusti 2009. Anmäl

”Jag vill kunna ge svar på tal”

Fråga: Jag går ofta omkring och känner mig överkörd för att jag inte tycker att jag kan stå upp för mig själv. När någon säger något som sårar mig eller, som jag upplever det, kör över mig, så blir jag alldeles tyst, i stället för att säga ifrån direkt. Då går jag i stället och grämer mig och mår dåligt flera dagar efteråt. Tänker på vad jag borde sagt och arbetar upp en riktigt stor ilska och snackar skit om den som sårat mig.

Ibland händer det dock att jag efter ett par dagar går och tar upp det som hände med berör person. Men det känns inte som om jag blir tagen på allvar när det sker i efterhand. Den här situationen uppstår inte i mitt förhållande, för där kan jag säga ifrån, men i relationen till min pappa och min syster och även på jobbet händer detta ofta.

Varför blir jag stum? När jag säger ifrån känner jag mig inte heller helt övertygad, utan känner mig som en liten skolflicka som står och skrapar med tån i marken och ursäktar mig för att jag säger till och finns till.

Min uppväxt var ganska strulig, och ju mer jag tänker på det så har alla (mamma, pappa och syster) bara förväntat sig att jag ska vara snäll och när jag inte varit det har de förebrått mig och sagt ”vart har den snälla flickan tagit vägen?”. Pappa förminskar mig fortfarande när jag blir arg ”du blir så upprörd över småsaker”. Min syster säger att jag ska säga ifrån när hon sårar mig, men om jag gör det blir hon mycket upprörd och kan säga i princip vad som helst, för att hon känner sig attackerad.

Vad ska jag göra för att stå upp för mig själv och inte bli mållös? Kan jag öva på att förbättra detta själv eller ska jag pröva terapi?
Anonym

Svar: Hej! Att hävda sig själv är inte det lättaste när man inte har varit bekräftad och förstärkt tidigare i livet. Din familj har förväntat sig att du skulle vara snäll och lydig, du har anpassat dig och upprepar samma beteende i andra relationer. Detta ger upphov till ilska hos dig och nu vill du ändra på det. Däremot har du lyckas bryta detta mönster när det gäller ditt förhållande, där du kan hävda dig själv.

Du undrar hur du kan stå upp för dig själv. Till att börja med skulle jag vilja att du observerar dig själv med din partner, hur gör du då för att hävda dig själv? Vad tänker, känner och gör du? Syftet är att du ska kunna lära dig av det och prova att överföra det till andra situationer, där du vill bli bättre på att hävda dig.

Några funderingar som jag hoppas är till hjälp för dig: Vi kan inte helt och hållet undvika att bli sårade eller kränkta, men det är oerhört individuellt vad det är som kränker och sårar oss och hur vi reagerar. Vissa av oss kan acceptera att vi ibland inte kan hävda oss och ganska enkelt släppa taget om händelsen och gå vidare. En del av oss kan tydligare se att problemet finns hos den andra, men några av oss blir upptagna av det som hänt och ältar. Vi kan gå och älta det som hänt och må ännu sämre på grund av våra egna självkritiska tankar och anklagelser för att vi inte sade emot direkt eller för att vårt svar inte var tillräckligt smart.

Det som kan vara sårande och kränkande för mig behöver inte vara kränkande för dig. Det beror bland annat på vår livshistoria, våra värderingar, vår självkänsla, hur vi mår för stunden och våra grundantaganden om oss själva och om hur andra bör behandla oss, till exempel: ”Jag har ett egenvärde som person oavsett vad den här personen tycker om mig” eller ”Jag behöver att den här personen ska säga att jag är värdefull för att jag ska känna det.”

Vi kan inte styra om andra kommer att kränka eller såra oss. Där­emot kan vi arbeta med oss själva för att lära oss att förhålla oss till dessa personer och känslor som de utlöser, på ett annorlunda sätt.

Första steget är att fundera över är hur det kommer sig att dessa personer har makten att såra och kränka oss. Handlar det om att vi tror på vad de säger om oss? Handlar det om att vi vill bli accepterade och älskade av dessa personer? Är deras åsikter om oss egentligen så viktiga?

Om svaret på den sista frågan är nej, fundera då på hur du kan lära dig att ta distans och förstå att dessa personer kan ha egna intressen när de säger sårande saker till dig, i ditt fall att din familj vill ha en ”snäll flicka”, en medgörlig och lydig person.

Om svaret på frågan är ja, det vill säga att deras åsikter om dig är väldigt viktiga, då ber jag dig tänka på att det är du och ingen annan som ger dem makten över ditt känsloliv. Du ser på dig själv med deras glasögon i stället för dina egna. Med andra ord, när du tror på att deras åsikter om dig är sanningar, när du mäter ditt värde utifrån deras värderingar och åsikter om dig, och mår bra eller dåligt beroende på vad de säger om dig, ger du dem samtidigt makten att styra hur du mår.

För att inte gå ilsken i dagar och för att kunna säga emot snabbare, skulle jag vilja föreslå att du börjar med att ge dig en viss tidsram, till exempel 24 timmar, innan du ska säga emot. Använd dig gärna av kommunikativa färdigheter, som att säga hur du känner dig, när den andra personen kränker eller sårar dig: ”Jag har funderat på det du sade till mig häromdagen och vill berätta hur jag känner när du säger så till mig. Jag blir?…”

Det är viktigt att du samtidigt ger personen ett förslag om hur du vill bli bemött: ”Jag vill att du i stället?…” Om det är någon som är väldigt påträngande kan du be den personen hålla dessa åsikter om dig för sig själv.

Att tillämpa dessa och liknande kommunikativa färdigheter har två syften, det ena är att du tydliggör vad du känner och vill och inte börjar med att kritisera den andra. Detta minskar risken för att den andra känner sig attackerad, börjar försvara sig och att du inte får möjlighet att berätta hur du upplevde situationen. Det andra syftet är att du erbjuder ett konstruktivt alternativ vilket innebär att andra får lära sig hur du vill bli bemött. I bästa fall kan du och den andra personen använda det som hände till en gemensam lärosituation som öppnar dörrar för ett bättre sätt att umgås.

Efter en tid kan du korta ned den tiden du väntar på att gå fram och prata med en person som sårat dig till 12 timmar, sedan till 6 timmar, sedan 3, 2, 1… tills du närmar dig ditt mål att kunna säga ifrån direkt. Anteckna varje gång vad du lärde dig, vad du skulle vilja göra annorlunda nästa gång och vad du är stolt över. Kom ihåg att träning ger färdigheter, det handlar om att du provar dig fram tills du hittar ett sätt som passar dig.

Prova dig fram med detta och gå gärna i psykoterapi om du känner att du vill ha ytterligare hjälp. Legitimerade psykoterapeuter kan du finna på bland annat www.kbt.nu och www.kognitiva.org.

Lycka till och varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Det var ett långt jävla utlägg. <br/>Så här är det: <br/>De lirar onlinespel, mot andra med andra. <br/>Och de har blivit beroende. Så jävla enkelt är det. Att hon blivit tjock beror på: <br/>1. För 1 år sedan gick hon i skolan och gympade varje vecka. <br/>2. Nu sitter hon still och äter chips. <br/>Det går över, fast är det mmorp-spel så kan det tar ungefär 6-10 år.

Bengt, 21:00, 27 augusti 2009. Anmäl

Den etablerade psykologin kan göra mycket skada genom att sprida en massa dravel. <br/>Bland det bästa som kan göra mig stark är att skaffa sig en värdegrund att stå på och göra sitt bästa att leva i enlighet med den. Man ska ställa höga, men rimliga krav på sig och tillåta sig att få misslyckas. Man ska vara förlåtande mot sig och mot andra som gör sitt bästa. <br/>Däremot förstår jag inte hur man ska kunna förlåta den som är ute för att skada en och inte har en vilja att ända sig.

Staffan Westerberg, 14:44, 27 augusti 2009. Anmäl

En blåögd artikel. Förutsätter att människor är goda och välmenande. Verkligheten är annorlunda: Människor är ofta ondsinta. Då duger det inte att komma och förklara att man blev sårad av det personen sa. Det är precis vad han vill uppnå och det förstärker hans beteende att få höra att han har lyckats. Problemet med den etablerade psykologin är att den är hycklande, vill inte låtsas om att människan är så ond som hon är. Genom att inte kunna se verkligheten kan psykologin inte heller anlysera och lösa problem. <br/>Enda vettiga om man blir angripen av en ondsint person är att ge igen med samma mynt eller värre. Att kunna tänka sig från problemet som att, jag är inte sårbar om jag inte tillåter att ge honom makt över mitt känsloliv, det är bara blåögt blaha blaha. Blir man kränkt blir man ledsen, även om det han säger inte är sant, det är syftet att såra som är kränkande. Vad som är sant eller inte är en gråzon, vi är alla ofullkomliga människor och pss sårbara. <br/>Det viktigaste är at

Staffan Westerberg, 14:41, 27 augusti 2009. Anmäl

"Hur menar du" har ett jättebra knep. Jag tillhör de som har alldeles för lätt för att säga ifrån, inte uppskattat av t.ex chefer som är vana att kunna bete sig hur som helst utan att någon säger något. Att säga "men hur menar du med det", eller "men hur skulle du vilja ha det i stället" eller liknande på samma tema är ett bra sätt att säga ifrån utan att egentligen ta ställning själv, och därigenom inte råka illa ut när man faktiskt gör rätt (vilket kan bli fallet med chefer som kränker sina anställda om man säger ifrån på fel sätt). Dessutom är det effektivt eftersom det tvingar dem att tänka efter.

Karin, 15:58, 26 augusti 2009. Anmäl

Jag brukar säga: <br/>// <br/>Hur menar du nu? <br/>// <br/>På så sätt lägger jag över ansvaret på den som kränker. Och personen kan välja att antingen stå för det hon eller han säger eller ta tillbaka det. Det är synd om de som kränker - for de lever ut sin egen litenhet for att de mår skit, det försvarar INTE deras beteende, men förklarar. <br/>Lycka till!

"HUr menar du" :D, 12:07, 26 augusti 2009. Anmäl

Jag känner igen mig i frågeställaren. Kan känna en stor ilska för att jag inte lyckas säga ifrån. Kommer att använda mig av Lirias råd!

Lena, 09:52, 26 augusti 2009. Anmäl

”Min flickvän blir elak när hon umgås med sin familj”

Fråga: Jag är tjugo år och har äntligen träffat en tjej som passar mig. Hon är 19 år, tar egna initiativ och är kreativ. Jag har haft flera relationer förut. När vi umgås i hennes lägenhet, en etta hon bor själv i, så är allting väldigt klockrent mellan oss. Hon är väldigt intellektuell och har underbara resonemang, någonting jag attraheras av.

Problemet är att när hon talar med sin familj och när vi hälsar på dem upplever jag henne som, kort sagt, en ”skvallerbytta”. Hon blir intrigant och nästintill elak när hon avhandlar barndomsortens olika invånare tillsammans med sina närmsta familjemedlemmar. En annan observation jag gjort är att hon tappar de egenskaper jag älskar hos henne i utbyte mot att få uppmärksamhet. Hon är yngst av tre barn och jag förstår att det är lätt att falla tillbaka i gamla familjemönster när man bott borta under gymnasiet och kommer hem på lov. Problemet är att jag tappar min bild av vem hon egentligen är.

Jag har sagt till henne att jag tycker att hon blir annorlunda och hon delar mitt resonemang och håller med. Hon säger att det är ett beteende hon inte själv rår för, men ska försöka ändra på. Jag är av stark princip emot all form av umgänge som baseras på en ”yttre fiende”. Att gro vänskap på andras missöden och banala historier med glimtar av sanning är någonting jag aktivt valt bort de senaste fem åren. Jag blev mobbad på falska grunder när jag var yngre, och vill inte på något sätt bidra till en kultur där skitsnack är centrum.

Jag vill så gärna att det ska funka. Men vem är min flickvän? Ska jag strunta i att hänga med till hennes familj framöver och helt tvärt vägra att träffa dem? Eller ska jag öppna diskussion med hela familjen och förklara mitt problem med deras kära samtalsämnen? Jag känner mig helt felplacerad när jag sitter bredvid henne i deras kök och för jämnan önskar mig så långt därifrån att det svider. Samtidigt är hon som handen i min tomma handske när vi är ensamma.

Ytterst tacksam för svar


Svar: Hej. Alla faller nog i större eller mindre utsträckning tillbaks i gamla mönster då de besöker sin ursprungsfamilj. Även om man är medveten om att detta händer, och kanske ogillar det sätt på vilket man påverkas av att sitta där runt bordet med föräldrar och syskon, kan det vara svårt att värja sig mot de krafter som är i omlopp i en dylik situation.

Jag tycker att du ska ha lite överseende med det som utspelar sig. Du behöver inte delta, men inte heller reagera fullt så drastiskt som du är inne på. Att konfrontera hela familjen med din upplevelse är nog ingen bra idé. De har sin interna familjekultur och sin umgängesform. Det vore antagligen direkt kränkande för dem, och säkert heller inte framkomligt, om du skulle ge dig på att försöka ändra det sätt som de samspelar på – kanske sedan generationer tillbaks.

Att överhuvudtaget
inte besöka dem är också väl demonstrativt. Om din tanke är att du ska fortsätta vara tillsammans med din nuvarande tjej underlättar det givetvis enormt om du inte ligger i fejd med hennes familj. Åk dit och håll god min. Det viktiga är väl att ni trivs tillsammans när ni inte är där, vilket jag antar är större delen av tiden. Dessutom är hon ju medveten om hur hon påverkas, så det är tydligen möjligt för dig att prata om hur du upplever situationen med henne i efterhand. Att ni delar uppfattning om vad som utspelar sig borgar för att det inte behöver bli en konflikthärd mellan er där hon försvarar sig och sin familj och du attackerar dem.

Sammantaget tycker jag att situationen kunde vara betydligt värre, och givetvis kan bli värre om du väljer att driva det hela längre än nödvändigt. Om din tanke är att det inte räcker med att träffa en underbar tjej, utan att du dessutom måste älska hela hennes släkt samt deras sätt att umgås kan det bli svårt för dig. Bättre då att uthärda en viss olust under storhelger, eller när det nu är ni umgås med hennes familj, för att sedan ha alla andra fina dagar när ni är på egen hand. Gör inte problemet större än vad det behöver vara.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

Självklart skall man inte acceptera att vistas i en miljö där man mår dåligt, i synnerhet inte om orsaken till att man mår är att personerna där uppför sig illa! Hålla god min, som är Anders råd, är ett utomordentligt dåligt råd. Tala om för din flickvän hur du känner och varför, och sedan är det upp till henne att inte utsätta dig för detta. OM det nu inte råkar vara så att detta är en stor del av hennes person också, vilket i så fall kommer att visa sig mer och mer ju äldre ni blir, för att inte tala om när ni får barn själva, och de barnen lär sig att det är ok att snacka skit om andra, och kanske mobba dem också, för det gör ju snälla mormor o halva släkten. Låt din flickvän tänka igenom vem hon vill vara och stötta henne om det innebär att hon måste ta konflikter med sin familj. Var inte rädd att säga ifrån själv heller, det får de tåla! Man skall aldrig tåla ryktesspridning etc, för då är man en del av den! Du har bra instinkter, och en ryggrad, lita på detta.

mammamia, 15:21, 24 september 2009. Anmäl

Har inte läst alla inlägg då det är så många. Tycker Anders svar var oerhört bra även om jag förstår att du reagerar starkt med tanke på vad du upplevt. Vad Anders inte skriver och som jag finner viktigt är att du kan visa att du tar avstånd från sånt snack. Vidare när er relation kanske blivit djupare kan du ju även förklara, sakligt och trevligt naturligtvis, varför du tar avstånd. Personligen skulle jag få mif en tankeställare! <br/>Lycka till!

Valle, 12:27, 2 september 2009. Anmäl

Jättebra svar av Anders. Nej, din tjej är inte perfekt och ibland beter hon sig dumt. Men hon inser det och vill jobba på det. Men det är svårt att lära gamla hundar sitta och dessa drag kommer säkert att finnas kvar i större eller mindre utsträckning. Och du är säkert inte helt perfekt själv, och beter dig nog också dumt ibland och har personlighetsdrag du skulle vilja ändra på, men har svårt att uppnå önskad förändring. Såna är alla människor. Vi måste lära oss att tycka om varandra oavsätt och leva med varandras imperfektioner.

A, 01:23, 2 september 2009. Anmäl

Jag förstår killen. Hade aldrig velat umgås med en sådan familj. Skulle ha konfronterat dem när de prata strunt och hur det sedan går visar på vad de är för individer. Skulle flickvännen ta det dåligt och tjata om det även när ni är ensamma är det bara att tacka för sig och lämna henne. Men det är jag det. Hellre ensam än bland människor man ogillar.

Låtsaspsykologen, 19:43, 27 augusti 2009. Anmäl

Precis.du gör en höna av en fjäder.tänk inte så förbannat mkt.

nisse pilot, 09:13, 27 augusti 2009. Anmäl

En mängd goda råd här. Ta lite av varje som kommenterat plus det Anders skrev så blir det nog bra.

Unpas, 10:33, 26 augusti 2009. Anmäl

Du skriver att du blev mobbad tidigare och därför reagerar väldigt starkt på "skitsnack". Det är fullt förståeligt, och en utmärkt möjlighet att utvecklas. Inse att du har "ömma tår" där, vilket betyder att det finns saker som du kan behöva bearbeta och öva dig på att hantera.

Bella, 09:28, 26 augusti 2009. Anmäl

En varning till killen... <br/>Om du tycker att din flickväns familjekultur är konstig nu, är det ingenting mot vad den kommer att bli den dagen ni själva skulle bilda familj. Då kommer hela hennes nedärvda betendemönster flyta upp till ytan. för äpplena faller aldrig långt ifrån trädet..

mange, 08:43, 26 augusti 2009. Anmäl

Jag tycker han verkar mogen. Det visar nog vilken olika syn man kan ha på mognad.

Julia, 23:10, 25 augusti 2009. Anmäl

Du är bäst, Anders! <br/>Grabben, du måste växa upp lite. Jag kan bara föreställa mig vad du är för perfektioniststrävande kontrollfreak. Fortsätter det såhär tror jag inte du får se henne fylla 20...

Anna, 19:44, 25 augusti 2009. Anmäl

”Jag trodde att jag var en jättebra mamma”

Fråga: Min historia är lång och krånglig, och jag ska försöka korta av den så mycket jag kan. Jag var ung när jag fick barn och det var i och med att jag blev mamma som jag kände att jag passade in och att jag dög. Mitt liv var uppbyggt kring mina barn. Jag umgicks med deras kompisars mammor och med dme på jobbet som hade barn i samma ålder.

Nu har alla mina barn flyttat hemifrån. Min yngsta dotter har Aspergers syndrom och det har varit mycket problem med henne. I stället för att kräva hjälp som andra föräldrar gör, har jag känt att allt har varit mitt fel och jag skäms för att hon inte kunnat klara skolan bättre. Hon bor med sin pojkvän nu och de har bara sina studiebidrag att leva av. Naturligtvis räcker det inte långt, så jag hjälper dem med pengar.

Min man är förtidspensionerad, han har cancer och han kan inte hjälpa till ekonomiskt. Jag jobbar heltid, men det räcker inte. Jag har tagit lån till olika utgifter och har nu stora skulder och jag vet inte hur jag ska få pengarna att räcka till. Jag inser att jag måste försöka få ett extra jobb, men det finns inget som jag tror att jag kan klara av.

Jag känner mig trött och ledsen. Jag undviker folk så mycket som möjligt eftersom de bara frågar om min yngsta och jag måste säga att hon inte har klarat gymnasiet. De pratar om sina perfekta barn och om allt vad de gör och det blir pinsamt både för dem och för mig.

Jag oroar mig mycket för min dotter och för hur det ska bli för henne i framtiden. Mina andra barn har i viss mån tagit avstånd från både henne och mig, de säger att hon måste lära sig att klara sig själv. Men hur ska hon kunna det? Det finns ingen hjälp att få från några myndigheter, bara pekpinnar och anklagelser.

Jag trodde att jag var en jättebra mamma, men det var jag inte, och nu känns det som om jag inte är någonting alls.

NN

Svar: Det låter som att du har tagit ett viktigt steg när du på detta sätt skriver ner din historia och ber om hjälp. När jag läser det du skrivit tänker jag också att du genom ditt sätt att tänka och reflektera runt dig själv och din livssituation har en förmåga att förstå det som händer dig och din familj. Denna förmåga brukar vara till hjälp när det är något som man vill förändra.

Du skriver att du är trött, ledsen och orolig för framtiden och jag förstår utifrån det du berättar att det finns skäl till det. Din man är svårt sjuk och förtidspensionerad, du har stora skulder och din yngsta dotter behöver din hjälp samtidigt som detta leder till konflikter men de andra barnen. Det är lätt att förstå att allt detta bidragit till att du känner att du inte duger eller klarar av någonting och att du undviker människor. När jag läser din fråga kan jag dock höra att du verkligen under många år har kämpat och klarat av att ensam kunnat vara ett bra stöd för din dotter och det är något att vara stolt över. Att din ork snart inte räcker till och att du nu är i stort behov av avlastning kan jag också förstå.

Bilden jag får är att du trivdes med livet när du fick barn och du skriver själv att du känt dig som en jättebra mamma. När din yngsta dotter visade sig ha Aspergers syndrom förändrades detta. Att leva med neuropsykiatriska problem är oftast svårt och krävande både för den drabbade och även den övriga familjen. Barnen som upplevs som mycket jobbiga får ofta övervägande negativ feedback från omgivningen och det är vanligt att barnets beteende misstolkas som ett uttryck för dålig uppfostran. Det är då lätt att det efter ett tag leder till att föräldrarnas självförtroende och självkänsla sjunker i botten. Du skriver ”jag har känt att allt varit mitt fel, och jag skäms för att hon inte kunnat klara skolan bättre” vilket tyder på att detta hänt dig. Det finns säkert ytterligare orsaker till varför just du så lätt tagit på dig skulden i stället för att kräva hjälp och förståelse för er situation, men nu låter det som att du inte längre tänker låta dessa orsaker styra dig.

Det är vanligt att barn med Aspergers syndrom är i behov av vuxenstöd långt upp i åldern, betydligt längre än sina jämnåriga kamrater. Hittills har du inte hittat någon möjlighet att dela det ansvaret med hjälpinsatser från samhället. ”Det finns ingen hjälp att få”, skriver du, ”bara pekpinnar och anklagelser”. Jag är övertygad om att det är svårt att hitta rätt i en djungel av myndigheter och rådande förvirring vad gäller vem som har ansvaret och hur stödet ska se ut, men ge inte upp. Har du haft kontakt med andra föräldrar med liknande erfarenheter och frågat hur de har gjort?

Jag har hittat www.attention-riks.se och www.autism.se som båda verkar ha verksamhet i hela landet och anordnar föreläsningar och träffpunkter och annan hjälp. Det finns också ett stöd och kunskapscentrum i Stockholm som har telefonrådgivning som du bland annat kan finna på www.aspergercentrum.se. Tillsammans med andra blir man starkare och det är enklare att ställa krav. Andras erfarenheter kan dessutom bli vägledande och hjälpa dig att söka hjälpen på rätt ställe. Du kommer dessutom att bryta din isolering och upptäcka att det finns många andra alldeles vanliga, trevliga och duktiga föräldrar som precis som du kämpar med sin oro för barnen och försöker lösa alla praktiska problem som uppstått.

Slutligen har jag några funderingar som gäller dina andra barn. De har delvis tagit avstånd från dig och lillasyster och uttryckt att de tycker att hon måste klara sig själv. Det låter som att de inte riktigt förstår att det inte går att ställa samma krav på henne som på andra barn. Jag undrar om avståndstagandet även handlar om att de känner sig åsidosatta? Det är mycket vanligt att syskon till barn med funktionshinder kan känna att de alltid måste ta mer hänsyn än vad de mäktar med. Deras pappa är dessutom sjuk och det måste finnas en oro hos alla för hur det ska gå för honom.

Prata med dina barn. Berätta hur svårt du tycker att det är. Berätta varför du försökt att klara allting själv och varför du har haft svårt att be om och få hjälp.

Berätta att du vill ha en förändring. Barn är ofta kloka och förstående och vem vet, de kanske till och med kan avlasta dig på något sätt om de får en chans.

Ge inte upp. Du behöver inte klara av allt det här ensam.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

Jag tycker det är sorgligt att den legitimerade psykologen här inte har några vettiga råd att ge ang. hur man kan få hjälp av samhället när man har asperger. Det man bör göra och har rätt till är att söka hjälp iform av LSS via kommunen. Det har man rätt till med aspergerdiagnos och det kan ge stöd som <br/>t ex ledsagarservice eller boendestöd eller vad man nu har behov av. Länken aspergercentrum.nu är däremot ickeexisterande. Ge inte desperata personer länkar till sidor som upphört .

Erika, 05:41, 1 september 2009. Anmäl

Tycker som de andra här att du har rätt till hjälp med din dotter, men det jag noterade i ditt brev var att du stödde dem ekonomiskt och att det hade gett dig stora skulder. Jag och min sambo har också bara två studiebidrag (+ studielån) att leva på och det går alldeles utmärkt att klara av med lite planering. Så mitt råd är att du snarare bör lägga kraft på att hjälpa din dotter och hennes pojkvän att lära sig hantera/planera sin ekonomi bättre än att skuldsätta dig upp över öronen för deras skull. Jag förstår att de inte har mycket pengar att röra sig (som sagt lever själv på studiemedel) och att du som mamma vill hjälpa till och bidra. Den största hjälp du kan ge är att hjälpa dem att prioritera klokt, handla klokt och laga mat klokt.

m, 07:42, 26 augusti 2009. Anmäl

Vänd dig till kommunen! De har, och har skyldighet, att stötta unga vuxna med neuropsykologiska problem. Du får säkert leka detektiv, det fick jag, innan rätt instans och person grävts fram, men med en diagnos har både du och dottern rätten på er sida!

Kerstin, 21:42, 25 augusti 2009. Anmäl

Jag tycker det är sorgligt att brevskrivaren inte tyckte hon var något och att hon dög förren hon blev mamma. Detta är nog en del i problematiken på hennes sida. Kära brevskrivare du har gjort vad du har kunnat men som alla skriver det finns all möjlig hjälp om ditt barn har diagnostiserats med Asperger. Du kan ställa krav på dit barn ändå. Dock kan man inte ha samma krab som på andra. Tycker du ska börja med att sluta låna ut pengar. Hur ska du kunna finnas där för ditt barn om du själv går under? Sök hjälp som alla skriver här. Vi har också en Asperger i familjen så jag förstår lite vad det handlar om. Lycka till!

Hanna, 11:21, 25 augusti 2009. Anmäl

Prova att ta en kik in på www.bokstavsfolk.ifokus.se <br/>Kanske inte finns rent handgripligen hjälp men många i liknande situationer. Både med egna diagnoser och som anhöriga till människor i olika åldrar med npfdiagnoser. Många har mycket egen erfarenhet och har bra tips och även en enorm förståelse.

Hanna, 22:54, 24 augusti 2009. Anmäl

forts. <br/>Sök dig till hjälp. Det förtjänar du.

Anna M, 22:01, 24 augusti 2009. Anmäl

Som flera kommentatorer skriver så bör du vända dig till kommunens lss-enhet. Det står inte i ditt brev om du har varit i kontakt med kommunen angående din dotter. Om du inte har det så tycker jag att du ska göra det. Din dotter omfattas av LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Lagen är uppbyggd kring en personkrets. Din dotter bör omfattas av grupp 1 som inbegriper stöd till personer med autism och autismspektrum-störningar. Jag arbetar på en LSS-enhet och träffar ofta trötta och slitna föräldrar som kämpar stenhårt för sina barn. Det är svårt för föräldrar som inte har upplevt det samma själva, som med ett autistiskt barn, att om barnet inte äter, låt barnet gå hungrigt och servera inte bara älsklingsmat. Då är det lättare att hålla med istället för att ge sig in i att om barnet inte får Maten så äter h*n inte. Alls. Punkt. Alls alltså. Man får lätt skuldkänslor för att man alls tycker att det är slitsamt också.

Anna M, 22:00, 24 augusti 2009. Anmäl

Kolla in attentions forum på www.attention-riks.org där kan du få råd och prata av dig med andra föräldrar i liknande situation, personer själva har aspergers, adhd mm. <br/>Det kostar inget att bli medlem i forumet och man behöver inte vara medlem i föreningen för att få skriva där. <br/>Det finns stöd att få men det kan vara svårt att hitta vart man ska vända sig. Lever själv med en man som har aspergers och inte klarat gymnasiet, och brottas med samhällets krav. <br/>Ihop blir vi starka och kan stötta varandra.

DodeN, 20:53, 24 augusti 2009. Anmäl

Det var bra att du skrev ditt brev, du kommer att märka att du är en bra mamma.Du gör allt som står i din makt, men är man trött och slutkörd behöver man hjälp av andra personer. Tveka inte en sekund att be om all den hjälp du kan få!Det finns en verksamhet som heter LEFT IS RIGHT som kan hjälpa dig och din dotter. De bygger upp sin verksamhet runt om i Sverige och riktar sig till personer med Aspergers syndrom.Puss o kram på dig och lycka till!

ma, 17:47, 24 augusti 2009. Anmäl

Jag tycker att du verkar vara en superbra mamma! Och du behover inte klara allt sjalv for att vara det!

Maria, 17:23, 24 augusti 2009. Anmäl

”Mamma ger mig skuldkänslor”

Fråga: Jag är en kille på 22 år som befinner sig i den perioden i livet när man ska välja vad man ska bli när jag blir stor – alltså vilket yrkesval jag ska göra och vilken utbildning jag ska gå. Jag har några drömyrken, men vägen dit är lång. Samtidigt känner jag att det är onödigt att stressa fram en karriär, jag är fortfarande så ung och det är mycket jag vill hinna göra innan jag väljer.

Dock är inte min mamma lika lugn över min situation. Hon har alltid varit väldigt överbeskyddande och angelägen om att hjälpa till, men har enligt mig, svårt att veta var gränsen går. Tipsen och råden kan lätt gå över till något som av mig mer uppfattas som tjatiga och beskyllande förmaningar i stil med ”har du ringt det samtalet?” eller ”har du kontaktat den personen som jag tipsade om?”.

Det ger snarare skuldkänslor och dåligt samvete och oftast blir svaret nej. Hennes följdfråga blir då ”varför inte det då?” och jag känner direkt att jag gjort henne besviken när jag inte följt hennes råd. Jag trodde att det skulle bli bättre när jag flyttade hemifrån, men det har bara blivit värre, mejl och sms kommer med jämna mellanrum med tips och uppmaningar för att få fart på karriären.

Senast fick jag ett mejl med olika frågor om jag hade kollat upp det och det och hon avslutade med att skriva ”som du har det nu kan du ju inte fortsätta” (jag jobbar som barnisse på en krog i Stockholm). Det gjorde mig både chockad och sårad. Då hon som förälder så öppet visar sitt missnöje med mig och min livs/arbetssituation, slår det som hårdast och jag känner mig totalt misslyckad och otillräcklig i hennes ögon.

Varje gång när jag har försökt ta upp det med henne får jag bara ett svar i stil med ”jag ska sluta bry mig” eller ”det är tacken för att man försöker hjälpa till”. Eftersom hon är min mamma ser jag det som mina misslyckanden i livet (exempelvis dåliga studier, dåligt kärleksliv, arbetslöshet, dålig på att ta tag i saker) är hennes misslyckanden. Det gör i sin tur att jag döljer saker för henne, för att ”skydda” henne; som min depression, att jag äter antidepressiv medicin, att jag har haft problem med alkohol. Även mindre saker smyger jag med för att slippa hennes syrliga kommentarer som jag ändå får med jämna mellanrum. Jag vågar till exempel inte berätta att jag ska gå på Britney Spears-konserten. Vissa kläder undviker jag att bära när jag träffar henne (”är det där verkligen din stil?”). Vissa tv-program döljer jag att jag gillar (”varför ser du på det där amerikanska skitprogrammet?”).

Båda mina föräldrar är väldigt intellektuella, finkulturella akademiker som lätt kan ha en omedvetet nedlåtande syn på dem som väljer en annan livsstil eller gillar så kallad ”skräp-”, ”ful-” eller populärkultur.

Jag har insett att något inte står rätt till när jag vill lyckas med något för att göra henne stolt och nöjd och inte, som det ska vara, för min egen skull. Jag är ganska bra på att på egen hand få ångest över min livssituation och att oroa mig över framtiden och effekten blir då att jag i stället blir passiv av stressen och pressen.

Jag bör också nämna att min pappa är helt passiv när det gäller min och min brors uppfostran och frågar aldrig om något och verkar inte intresserad alls av vad vi gör, utan går i stället iväg när det blir en konflikt. Men det är en annan historia. Jag älskar min mamma så mycket och antar att det är därför jag blir så sårad och ledsen.
Magnus

Anders Eklund RimstenSvar: Hej Magnus. Det sägs ofta att det är viktigt att föräldrar engagerar sig i sina barns uppfostran, fritidsintressen, utbildning och allmänna utveckling, samt hjälper dem att göra bra val på livets olika områden. Exempel ges på vad försumlighet från föräldrarnas sida kan leda till när det gäller asocialitet och anpassningssvårigheter.

Mindre ofta talas det om hur passiviserande det kan vara om detta engagemang blir för omfattande. Som förälder har man givetvis mer erfarenhet och det kan utifrån denna kunskap om livet vara svårt att lägga band på sig och låta sitt barn söka sig sin egen väg.

Viktigare än att driva på sitt barn så att han/hon hamnar på den yrkesmässiga nivå man som förälder tycker är eftersträvansvärd, samt omfattar de ”rätta” kulturella preferenserna, måste vara att låta barnet, utifrån sin successivt ökande mognad, öva sig i att självständigt fatta beslut. Att hjälpa barnet att lita till sin egen förmåga.

Nu verkar det inte som att dina föräldrar och framför allt inte din mamma har bidragit till att du ska få möjlighet att utveckla dessa färdigheter. Du har svårigheter både vad gäller att uppskatta det du har och det du gör, men också att dra upp riktlinjer för framtiden. Att du inte fått med dig denna förmåga hemifrån, är inget du kan göra något åt i dagsläget. Man kan bara konstatera att mycket obetänksamt gjorts i namn av kärlek och välvilja.

Nu är det upp till dig att öva på detta på egen hand för att på så vis stegvis bli bättre på att orientera dig utifrån dig själv. Det gör du genom att för det första kraftfullare än du gjort hittills stänga din mamma ute från dina förehavanden. Att du går din egen väg betyder inte att du älskar din mamma mindre – låt inte eventuella skuldkänslor stoppa dig. Om hon har svårt att acceptera att du är en självständig individ är det något hon måste komma tillrätta med, det är inte ditt ansvar.

För det andra kan du öva på att känna efter vad det är du själv vill; och för det tredje att göra val utifrån din egen vilja. Bara detta att öva upp förmågan att känna vad du själv vill kan ta tid. Jag tror därför inte att det är lönt att du stressar fram några livsavgörande beslut i nuläget. Antagligen är det då bättre att du tar det lite lugnt och försöker landa i det du har. När du så småningom känner dig mogen att ta nästa steg ska du göra det. Men gör det då med utgångspunkt från din egen genuina vilja och inte med avstamp i din mammas missnöje.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (42)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 42

Måste du vara socialt framgångsrik för att duga åt din mamma är det inte dig det är fel på! Nästa gång hon snäser att hon ska sluta bry sig, kan du ju be henne att bry sig lite mer om dig och mindre om vad du tjänar och har för framtidsutsikter!

Lena, 17:50, 4 september 2009. Anmäl

Magnus! Du är ung och inget är för sent. Jag förstår din mamma, tror jag, för att jag själv är mamma. Men också jag har en mamma och en svärmor som tidigare snabbt kunde driva mig över alla gränser. Inget har förändrats från deras sida och jag har inte flyttat eller sagt upp bekantskapen. Jag har förändrats. De finns där och de säger en massa saker. En del saker är bra, andra helt enkelt knäppa och de sakerna låter jag vara som om de inte har uttalats. Det är mitt liv och jag måste bestämma själv och göra som jag finner bäst...men jag vet att det inte var lätt för mig när jag var i din ålder. Låt det rinna av dig och påminn dig om att hon gör det av kärlek. Det gör mammor, om än klumpigt.

Rebecka, 16:22, 3 september 2009. Anmäl

Internalisera inte din mammas kritik och skuldbeläggning! Gör vad du kan för att inte göra hennes röst till din, så får du det lättare i framtiden tror jag. Stå på dig inför den inre och yttre mamman!

A, 00:48, 2 september 2009. Anmäl

Jag kommer från en väldigt snarlik situation. Det funkade helt enkelt inte för mig att bo nära min mamma. Idag bor jag i ett annat Europeiskt land och kommer hem tre/fyra gånger om året till storhelgerna. Att bo utomlands har gjort underverk för min relation till min mamma, hon kan helt enkelt inte lägga sig i saker på samma sätt, oja sig för att de nya gardinerna inte kommit upp ännu eller skicka recept till parmiddagen och sen bli sur om jag lagat nåt annat. På telefon har vi ett mycket bättre föhållande - och är hon dum kan jag bara lägga på, istället för att bli upprörd och bråka. När jag kommer hem tar det på energin, men då kan jag liksom ladda upp innan jag kommer till Sverige och sen vet jag att jag får åka iväg igen om en vecka... Kanske värt för dig att prova samma sak, ifall dina kommunikationsförsök och förklaringar inte nått fram? Det är svårt att ändra andras beteende, men för sin egen reaktion får man själv ta ansvar.

A, 00:45, 2 september 2009. Anmäl

Skicka din mor länken till den här sidan/din fråga, det kanske kan vara en ögonöppnare för henne ;-) <br/>Lycka till, från en som gjort som hon vill, men aldrig är nöjd med sig själv i stället :-O

Kajsa, 09:05, 28 augusti 2009. Anmäl

gud. jag blev nästan arg. delvis för att jag känner igen beskrivingen som min egen mamma i stor utsträckning. när jag blev lite äldre började jag istället bli förbannad när hon uppvisade den här typen av beteende. klart jag älskar min mamma, men man orkar inte med skulden och tjatet och uppmaningar hur länge som helst - bara för att hon inte är nöjd med mina val! bonusen var väl att hon trodde att jag knarkade så fort jag blev aggressiv. jag HAR försökt förklara för henne, under lugnare former, varför jag blir arg. Men hon vill inte höra på det örat, och börjar gråta istället. ytterligare skuld. <br/>efter att jag flyttat går det ganska lång tid mellan kontakterna, tack och lov. <br/>vad är det för övrigt för fel på att vara barnisse...?

tinky, 09:38, 26 augusti 2009. Anmäl

Tyvärr måste man inse att det inte går att göra om en förälders beteende, bli inte besviken om din mamma inte lyssnar eller förstår. <br/>Det du kan styra över är hur du ska förhålla dig till henne som hon faktiskt är. Bara det kan kännas sorgligt att verkligen se, alla har inte tur att ha föräldrar som förstår begreppet "gränser" eller som kan umgås med sina vuxna barn på ett vuxet och jämlikt sätt. <br/>Omtanke är ibland tyvärr förklädd egoism, det är egentligen inte dina behov som styr utan den "omtänksammas" behov. <br/>Har du otur har din mamma martyrlika drag som hon utnyttjar när du sätter ner foten. (Har själv en sådan mor.) <br/>Det du kan göra är att begränsa umgänget så att det inte tynger dig. Sörj att din mamma inte är så som du skulle önska och försök i stället att se det hon har som är gott. Plocka de goda bitarna och reglera kontakten efter din smak. Låt dumheterna rinna av dig. <br/>Att bli vuxen handlar om att se föräldrarna sådana de verkligen är och glorian hänger ibland

A, 04:45, 26 augusti 2009. Anmäl

Magnus historia är skrämmande lik så som min bror och mamma haft det. Han är flera år äldre än Magnus och har sedan 6-7 år brutit i stort sett helt med vår mamma eftersom hon är på honom hela tiden och inte alls förstår sitt kvävande sätt. "Jag kan inte förstå hur han kan ha blivit så känslokall o tvär mot mig" kan hon säga... Och jag vet att det inte går att förklara för henne heller, hon är inte mottaglig. Ändå är hon en otroligt varm och klok människa som förstår mkt i andra sammanhang. Det här har blivit ett sår i hela vår familj, ändå kan jag imponeras av min brors styrka även om jag skulle föredragit en ordentlig konfrontation dem emellan. Bättre att rensa luften än att tiga ihjäl alltihop.

Storasyster, 10:49, 25 augusti 2009. Anmäl

Tack för ögonöppnaren. <br/>Jag misstänker starkt att jag är på väg att bli en sådan mamma. <br/>Mina barn är det viktigaste i mitt liv - jag vill utjämna varje vägbump, läka varje skrubbsår, hindra varje blåmärke som kan drabba mina barn. Självklart förstår jag med hjärnan att varje männsika måste få göra sina egna erfarenheter - både de goda och de dåliga. Ändå vill mitt hjärta skydda och hjälpa. <br/>Det gäller att hitta balansen mellan omtanke och intrång, respekt och likgiltighet. Det är svårt!

mpk, 08:28, 25 augusti 2009. Anmäl

Min erfarenhet är att vissa akademiker bara umgås med andra högutbildade och att de har en väldigt märklig syn på hurdana liv vanliga knegare har (typ: skulder man inte kan betala, sunkiga bostäder, spruckna äktenskap, alkoholmissbruk, barn som far vind för våg o.s.v.). De flesta av dessa människor är förståndiga nog att inse, när de väl tänker efter, att det faktiskt sällan är så illa och att en högskoleutbildning inte är enda vägen till ett harmoniskt liv. <br/>Kanske är det så att din mamma är rädd för att det ska gå dig illa här i livet. Kanske kan ni tillsammans komma fram till vad det är hon är rädd för, mer konkret, så kanske hon inser att du nog klarar dig bra på ditt eget vis. <br/>Det blev många "kanske" men jag är ju inte expert så jag vågar inte uttrycka mig alltför tvärsäkert :)

AO, 14:39, 24 augusti 2009. Anmäl

Vågar jag dricka ett glas vin?

Fråga: Jag är en kvinna i 35-årsåldern som har en oro kring alkohol. Båda mina föräldrar har smygande glidit in i ett alkoholberoende/osunt beteende. Det har börjat helt normalt, lite vin och öl ibland till fest, för att med åren glida över i lite alkohol efter jobbet och i perioder har de båda haft stora problem med ett allt för kraftigt vardagsdrickande. De dricker sig inte redlösa och ligger i rännstenen utan har med viss tvekan klarat jobbet. Båda har dock behandlats med kortvarig effekt för sina alkoholproblem.

Även min pappas farbror och två av mammas bröder har druckit rejält för mycket, för morbröderna ledde det till för tidig död (följdsjukdomar tog livet av dem i 50-årsåldern). Jag levde också under några år med en man som missbrukade alkohol och bjöd/lockade mig trots att jag var underårig.

Jag har aldrig själv varit mer än salongsberusad och tycker att redan det var obehagligt, både att själv uppleva det och att se andra i min närhet vara berusade. Sedan drygt två år har jag inte druckit något alls. Jag beslutade mig för att inte dricka på ett år (kortare tid skulle jag inte ens märka eftersom jag kanske drack 1-2 glas vid 2-4 tillfällen per år, och ett livslångt beslut känns så definitivt). Sedan har tiden bara rullat på.

Ibland funderar jag på om det vore ok, om jag skulle kunna lita på mig själv och känna mig bekväm med att ta ett glas vin bara för att det är gott och är trevligt i sociala sammanhang. Jag är inte orolig för att jag skulle supa mig redlös och göra dumheter, men jag är rädd för att det skulle vara första steget mot samma bana som mina föräldrar glidit in på; att ta ett glas nu, ett till en annan gång och till slut allt oftare och allt fler…

Jag har lovat mig själv och mitt barn att jag aldrig ska bli full och det vill jag kunna hålla. Men jag skulle kanske ändå vilja våga njuta av ett enstaka glas, en enstaka gång som tidigare, kanske 2-4 gånger om året.
Vågar jag?

Förhoppningsvis balanserad

Svar: Hej. Du beskriver ett stort behov av distans till alkohol utifrån din historia. Du verkar ha lärt dig utifrån vad du sett i din omgivning; att alkoholproblem utvecklas stegvis och ibland på ett så diskret sätt att man själv inte uppmärksammar att en förändring har skett. Från ett drickande som handlade om umgänge och njutning till ett drickande som blivit en flykt och tröst. Det är ett förhållningssätt till alkohol som är svårt att bryta när det väl har etablerats. Och alkoholens roll för sociala förluster, ohälsa och död har du också egna erfarenheter av. Du tillhör de i dag cirka 10 procent av svenskarna som är nykterister, en växande grupp för övrigt – framförallt bland unga – och många i gruppen har särskilda skäl och ofta en bakgrund som din.

Du frågar om du kan återgå till dina tidigare vanor att dricka något enstaka glas alkohol några gånger om året utan att du riskerar att det blir första steget till alkoholproblem i framtiden. Ett kort svar på din fråga är att visst kan du det – under vissa förutsättningar. Du har med stor sannolikhet en förhöjd nedärvd biologisk sårbarhet för att under vissa omständigheter utveckla alkoholproblem. Och det är just dessa omständigheter som du ska ha kontroll över om du börjar dricka alkohol igen. Även om man är känsligare för alkohol än normalindividen, så är det långt ifrån givet att man utvecklar alkoholproblem. Med kunskap om detta och gott omdöme kan man på egen hand förhindra att det blir så. Majoriteten av vuxna barn till en förälder med alkoholproblem har faktiskt själva inte alkoholproblem.

Du har i ditt brev på många sätt själv beskrivit det som du bör tänka på i förebyggande syfte för att kunna ha ett gott förhållande till alkohol. Jag lägger till några råd: drick sällan, drick aldrig ensam, drick bara ett glas och drick för att njuta och umgås, aldrig för att hantera stress eller för att trösta dig.

Alkohol uppskattas av många, den är en smakupplevelse, ett sätt att uppleva gemenskap och ofta en perfekt gränsdragare mellan vardag och fest, men – i ärlighetens namn – är det nog så att alkoholens lugnade och lite avtrubbande effekt är den viktigaste för de flesta. Svenskar intensivdricker mer än vardagsdricker för njutningens och umgängets skull. Alkoholen är tröst, belöning och vila för många. Och denna terapeutiska användning av alkohol hanterar de flesta ganska väl, men det är när man alkoholen används terapeutiskt som det finns anledning att vara uppmärksam och notera om man börjar dricka oftare och mer än tidigare, och om man sätter alkoholen före allt annat som är viktigt. Vårda de alkoholfria sätt som du har använt dig av under dina nyktra år till exempel när du vill belöna dig, fira på helgerna och umgås. Det är sociala färdigheter som nog många avundas dig och de är ett bra socialt arv att ge till ditt barn.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Vill du njuta av vin för dess goda smaks skull vill jag absolut rekommendera att du testar alkoholfria sorter. Lycka till, jag tror att du har bra koll på ditt knappa bruk.

M, 23:10, 1 september 2009. Anmäl

Vill du njuta av vin för dess goda smaks skull vill jag absolut rekommendera att du testar alkoholfria sorter. Lycka till, jag tror att du har bra koll på ditt knappa bruk.

M, 22:37, 1 september 2009. Anmäl

Till Eva: Jag har under stor del av min uppväxt levt med en nära anhörig som haft liknande alkoholvanor som du, vilket inte har varit så trevligt alla gånger. Att du har insikt om ditt problem är ett viktigt första steg mot hjälp! Ta dig mod och gå till en läkare, AA är inte enda vägen till ett nyktert liv. För din skull.

J, 22:57, 31 augusti 2009. Anmäl

Fast sanningen är att dom flesta måste dricka väldigt,väldigt mycket under många år för att utveckla sjukdomen..Att ge "råd" till en människa som dricker vin fyra ynkliga gånger om året är löjligt. Herregud,slappna av lite.

Erik Axelsson, 09:53, 21 augusti 2009. Anmäl

Är en pensionerad kvinna som lever ensam. Dricker en halv liter rödvin om dagen, mest före sänggående. Vet att jag kommit in i ett beroende, men vill inte kontakta AA. <br/>På vårdcentralen frågar aldrig läkarna hur man har det med alkoholen, varför? <br/>Vet att jag dricker för att bota ensamhet och ångest men är för feg att erkänna för någon närstående. För dem framstår jag som ensam och starkt. Tror att många kvinnor i min ålder har samma problem.

Eva, 09:44, 21 augusti 2009. Anmäl

Jag är 65 år och har sett mycket alkoholproblem i min tidiga uppväxt. Jag väntade till efter 50 år innan jag började ta ett eller ett par glas till god mat i helgen. Jag är fortfarande försiktig. Mina vuxna barn 35-40 år är dock min oro. En av dem dricker vin i princip varje kväll och flera gånger i veckan starkare drycker. Alltid i tjusiga sällskap. De är mycket irriterade över min mitt tjat om alkoholens risker. Nu vågar jag inget säga längre. Jag har i sommar läst boken "Mamma sluta dricka..." I slutet av boken finns en del fakta från forskare kring alkoholen. Om man kanske har beroendet i generna varför riskera att förstöra sitt liv. Visa i stället hur roligt man kan ha utan sprit. Där framgår att vissa blir beroende och andra inte. Vilken sort man tillhör vet man ju inte säkert. Ni som INTE har sett alkoholens fruktansvärda biverkningar LÄS BOKEN! Då kan Ni kanske förstå lite av hur det kan vara att växa upp med alkoholberoende förälder. Ett ständigt svek.

Birgitta, 08:39, 21 augusti 2009. Anmäl

Egon: Jag är rädd att du är allvarlig. <br/>Elliot: Jag är rädd att du inte är sarkastisk.. men det är du väl.., säg?

Boman, 20:41, 20 augusti 2009. Anmäl

Bra Egon !! <br/>Självklart skall vi ha alkoholförbud på serveringarna i sverige. Tänk så mycket lugnare städerna blir. Inga fyllerislagsmål eller fyllevåldtäkter eller fyllerån. Rökarna hade inga våldsmentaliteter, ändå förbjöd man deras last. Nu är det dags för de verkliga bovarnas last. Alkoholen adjö. Kan endast användas hemma.

Elliot, 19:25, 20 augusti 2009. Anmäl

Hjälp till genom att försöka få alla krogar och restauranger alkoholfria. Förbjuk alkohol på serveringar. Förbjud ölservering på pubar. Det gick ju så enkelt att införa rökförbud, det kan inte vara svårare med alkoholförbud.

Egon Styhre, 19:21, 20 augusti 2009. Anmäl

Mycket bra skrivet PW. Du hade kunnat gjort det lätt för dig och skriva noll, eller som en del i kommentarerna... <br/>/Erfarenhet

Anno, 13:54, 20 augusti 2009. Anmäl

”Jag blir aldrig kär”

Fråga: Jag har ett problem. Jag är 35 år och det känns som om jag aldrig varit kär. Jag har haft pojkvänner, ibland upp till flera år, men relationerna har aldrig varit stabila. Det är alltid något som håller mig tillbaka.

Jag vill så gärna ha ett förhållande, men jag känner mig aldrig lycklig. Ofta börjar jag må fysiskt dåligt efter några veckor. Jag vaknar upp på natten med en knut i bröstet eller magont. Ofta gör jag då slut, men har samtidigt svårt för att hålla fast vid mitt beslut. Jag ”glömmer av” de negativa känslorna, och längtar efter personen, och känner mig ensam. Jag verkar vara mycket bättre på negativa känslor än positiva känslor. Det känns som om jag går omkring i cirklar. Det är nu tredje gången jag har gjort slut baserat på magont eller en knut i bröstet.

För fem månader sedan blev jag tillsammans med en man. Han är helt underbar, kommunikativ, ärlig, ömsint, har bra jobb och utbildning och älskar mig verkligen. I början var jag glad, berättade för alla om honom (vilket jag inte brukar göra, eftersom jag tänker att det ändå troligtvis inte håller – mina känslor, inte hans!). Jag letar ofta efter fel i personen, men den här gången var det svårt att hitta några ”riktiga” fel.

Men efter två månader började jag vakna upp tidigt på morgnarna, fick ont i magen, gick ner i vikt (på grund av diarré) och började känna att förhållandet var fel. Men samtidigt så kunde jag inte förklara varför.

Ok, kanske var han inte så lång och bredaxlad som jag brukar tycka om, kanske inte manlig nog, men han hade alla de egenskaper jag skulle vilja ha. Jag försökte prata med mina vänner, med honom, tänka positivt, försökte ta det lugnt och inte känna mig pressad, läsa självhjälpsböcker, gå till en psykolog – allt jag kunde komma på.

Men för några dagar sedan orkade jag inte mer och gjorde slut med honom. Jag känner mig jätteledsen ena stunden, lugn i den andra. Jag vet inte om jag bara repeterar mitt beteende med att fly, eller om jag helt enkelt borde inse att jag aldrig har varit kär i honom och därför inte borde vara tillsammans med honom. Förr eller senare hittar jag väl en ny man som tycker om mig, men kommer jag någonsin att känna mig kär och glad och säker på mina känslor? Hm, jag tvivlar på det.

Jag har alltid varit en person som tänker mycket och som inte är nära mina känslor. Dessutom växte jag upp i en familj där det aldrig visats ömhet eller kärlek, ingen kroppskontakt. Jag vet att mina föräldrar bryr sig om mig, men jag har aldrig sett någon ömhet mellan mina föräldrar och de har haft separata sovrum så länge jag kan minnas.

Jag var aldrig intresserad av killar när jag växte upp, jag var väldigt blyg. När jag förlorade min oskuld när vid 21 hade jag i stort sett aldrig kysst en kille, eller haft några sexuella känslor. Jag har lärt mig att uppskatta sex, men vet inte om jag väljer killar efter trygghet, snarare än för att jag är attraherad av dem. Även när sexet varit bra och jag har haft väldigt bra kontakt med killen har det känts som om något saknats. Jag har helt enkelt inte känt mig kär.

Tidigare förra året träffade jag en annan kille som jag gillade och vi började dejta. Då kändes det annorlunda, han var snygg, men verkade lugn och trygg och jag var attraherad av honom när vi gick till sängs. Men han var inte ”all over me”. Jag fick alltid vänta några dagar på att han ringde. För första gången var det jag som pushade för att träffas. Det kändes som om jag var kär, men vet inte om det hade varat särskilt länge ändå. Efter sex veckor gjorde han slut med mig och jag har inte sett honom sedan dess. Jag blev först jätteledsen, men kom ändå över det förvånansvärt snabbt. Värst var det att vara singel igen.

Till historien hör också att jag bor utomlands sedan många år, börjar känna mig riktigt pressad nu vad gäller att ”hitta någon”, slippa vara ensam och ha någon att fatta beslut med. Jag har alltid gjort allt själv i livet. Flyttat till nya länder, byggt upp mitt liv, men nu vill jag inte bara fortsätta att göra det om och om igen. Jag vill vara lycklig här och nu.

Vad ska jag göra för att komma närmare mina känslor? Och vad ska jag göra för att bli/och förbli kär?

Hjälp mig.

Vilsen utlandssvensk

Svar: Hej! Efter flera försök att få en stabil och nära relation har du kommit fram till att du har svårigheter med att komma nära dina känslor, bli och framförallt, att förbli kär. Det är en bra början till förändring att du har uppmärksammat hur du relaterar till andra och att det tycks finnas ett mönster som upprepar sig. Mitt intryck är att du känner dig otrygg i nära relationer. Möjligtvis är detta ett inlärt sätt att reagera utifrån din familjs sätt att relatera till varandra när du var barn.

Hur kan du komma närmare dina känslor? Första steget är att du ska observera dig själv, när du till exempel känner magont eller en knut i bröstet: vad mera känner du i den stunden? Våga stanna upp och lyssna på vad du egentligen känner då.

Kanske har du en så kallad otrygg undvikande anknytningsstil. Det innebär att du undviker att binda dig på grund av en rädsla för att ”avslöjas och inte duga”, som aktiveras när förälskelsen ska övergå till en fördjupad relation.

När man inte hittar ”riktiga” fel på sin partner, leder detta vanligtvis till att relationen fördjupas, men när det gäller dig verkar det ha motsatt effekt, det som aktiveras då är din rädsla för nära relationer och då vill du fly från den personen. När det är tvärtom, att personen inte vill vara med dig, då blir du intresserad. Det är vanligt att man känner sig osäker och rädd för nära relationer när man inte har några bra tidigare erfarenheter att falla tillbaka, man har inte upplevt att man duger som man är.

Hur den rädslan uttrycker sig är helt personligt. Första steget för att du ska kunna fånga upp vad din speciella rädsla handlar om är att du stannar upp och utforskar vad du känner genom att lyssna på dig själv. Du skriver: ”Jag vet inte om jag bara repeterar mitt beteende med att fly.” När du känner så, stanna där ett tag: ta fram papper och penna och fråga dig: Vad är det du flyr ifrån? Vad är du rädd för ska hända om du blir kär?

Skriv bara allt som faller dig in, censurera dig inte, värdera inte det som dyker upp som dumt eller ointressant. Sammanfatta sedan för dig själv det du har kommit fram till, försök ringa in essensen i din rädsla. Om det blir för svårt att göra det här ensam, be om hjälp av en person som du känner tilltro till och som vill dig väl eller vänd dig till en psykolog som arbetar utifrån den så kallade anknytningsteorin. När du vet mer om vad det är du flyr ifrån, och vad dina rädslor består av, kan du hitta sätt att hantera och komma förbi de känslorna.

Vad ska du göra för att bli/och förbli kär?
Samtidigt som du behöver veta mer om din rädsla, behöver du också veta mer om vad du vill få ut av en relation och hur det är att vara kär.

Kanske har du en idealiserad bild av hur det är att vara kär? Eller en ouppnåelig bild? Den första frågan är nödvändig för att du ska kunna lära dig att förhålla dig till situationen på ett realistiskt och nytt sätt. Den andra för att veta vilken sorts person du vill ha i ditt liv. Fråga dig själv: med vilken sorts person vill jag dela mitt liv här och nu? Den här delen är central för att du ska kunna 1) fokusera på nuet 2) han
tera din rädsla om vad som kan hända i framtiden om du går vidare i relationen 3) ge dig själv och din partner en chans att bygga upp en trygg relation.

Lycka till och varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykoterapeut och leg. psykolog

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Shit vad jag känner igen mig i inlägget, det kunde ju varit jag som skrev det! <br/>Jag blir heller aldrig riktigt kär, har ständiga tvivel och hittar massa fel på partnern. Gör slut ganska abrupt och känner mig kortsiktigt lugn. Börjar sedan sakna och ångra mig och försöker få tillbaks partnern... Lyckas jag med det brukar det ofta sluta på samma sätt igen och jag sårar partnern ännu en gång. <br/>Jag har också haft flera ganska långa relationer och de har varit bra men jag har aldrig känt att mina känslor räckt till för att tänka långsiktigt. <br/>Jag får panik av tanken på långsiktighet och vill alltid ha en dörr öppen. Jag har fram till ganska nyligen tänkt att jag bara har träffat fel personer men åren går och jag upprepar mina mönster. Jag börjar inse att problemet ligger hos mig. <br/>Jag har avslutat med en person för någon månad sedan och nu står jag där och saknar och ångrar. Vi hade det så fint men det var inte perfekt...

Emmsan, 20:27, 19 december 2009. Anmäl

Man kan till och med vara heterosexuell om man är singel, aj då det visste jag inte...

Nadia, 13:00, 31 augusti 2009. Anmäl

Att välja "olämpliga" partners gör ju också att man blir mer eller mindre sårad varje gång vilket tar på en känslomässigt i långa loppet. Ofta kan man dock avgöra ganska omgående om det här är ngn att satsa på eller ej. Varningsklockorna finns alltid där bara man lyssnar på dem. Ibland undrar jag dock om det kanske är värt att vara med ngn ibland trots att man vet att man kommer må dåligt ett tag efteråt (när det gick åt skogen igen)än att alltid vara utan? <br/>Har nog inte gett upp hoppet om att träffa rätt än iaf även om det av ngn anledning är svårt för mig.

singelmamma, 19:30, 30 augusti 2009. Anmäl

Det fungerade inte när de var "needy" men det fungerade när du var den som verkade mest intresserad. SKulle tippa på att om han sedan blivit kär på riktigt skulle du backat bakåt. Inte så ovanligt att bara kunna bli kär i dem som inte verkar besvara kärleken. Jag har inte blivit riktigt kär på 8 år själv sen min första flickvän gjorde slut när jag var 15. Tror vi båda är rädda för att bli kära då man riskerar att förlora så mycket.

Andreas, 15:16, 27 augusti 2009. Anmäl

Jag har upplevt en liknande historia och det visade sig vara mina p-piller som gjorde mig instabil i förhållanden. Kanske värt att testa en annan sort eller vara utan ett tag. Gjorde en enorm skillnad och idag kan jag ha ett helt underbart förhållande.

Nilla, 10:39, 25 augusti 2009. Anmäl

Härligt inlägg Amanda! <br/>Har börjat tänka lite så också för jag orkar inte psykologisera längre. En anledning att man inte träffar någon är ju också att det finns få forum att träffas på!

singelmamma, 11:21, 22 augusti 2009. Anmäl

Jag är 35,singel och tjej.. Har varit singel 95% av mitt vuxna liv och jag tycker att det är ett jävla psykologiserande kring det hela. Tröttsamt! jag har många singelvänner som plötsligt träffar någon som inte ger magont och som helt enkelt passar bra och där har deras singelliv slutat (so far).Men nuförtiden ska man gå i terapi. Och två skriver här om att man tom skulle kunna vara honomsexuell bara för att man är singel. Vad fan. Det finns folk som är så vilsna så dom inte vet vad de tänder på, men lite koll har väl de flesta. <br/>Inte många relationer finns det att avundas, och jag tycker att det är en myt att man alltid ska ha någon. Njut av singellivet,skit i paniken-den kan dra något gammalt över sig! Köp en hund att gosa med,kärleken kommer-allt har sin tid. Kramar till alla singlar-ni är inte solo-vi är många!

amanda, 21:57, 21 augusti 2009. Anmäl

Känner så igen mig Utlandssvensk beskrivning. Jag är man, 33 år och har haft mängder av korta relationer (allt från one night stands till relationer som varade 1-6 mån). Jag har lätt att bli nykär men efter några veckor kommer tvivlen smygande. "är hon inte lite tråkig?" "kommer hon acceptera mitt idrottande"? (är elitidrottare) etc. Ursäkterna att dra mig ur relationen varierar men känslan densamma: rastlöshet, ångest, magont etc. Ofta slutar det med en separation som jag sedan ångar. <br/>Det som fick mig att åtminstone börja jobba med problemet (jag är fortfarande singel) var boken "hemligheten". Den bygger på anknytningsteorin och även om boken förenklar processen så ger den handfasta råd och förklaring som i a f jag kände igen med mig <br/>/en man som fortfarande hoppas på drömrelationen

Cloud76, 07:39, 21 augusti 2009. Anmäl

Jag har en sambo som inte heller kan få kontakt med sina känslor på annat än ett mekaniskt sätt. Dvs "nu är jag si" eller "nu är jag så". Aldrig "nu känner jag" etc. Otroligt frustrerande att leva "nära" någon som bara vägrar vara just nära. Jag tror av ditt svar ovan att jag fått uträtat lite frågetecken. Ffa när jag tittar på min sambos bakgrund och inlärningsmönster från hennes familj. Jag har vid något tillfälle tagit upp just den saken men då blev det tvärnit. Att samtala och föra en känslomässigt grundad konversation är tyvärr omöjligt. Hon anser sig dock vilja ha mig att leva med, men nu efter några år börjar jag tröttna på att aldrig bli bekräftad eller ens sedd i vårt förhållande. Det är till och med så dammråttorna syns mer än jag... <br/>Är det förresten någon som vet någon bra sajt att ventilera sådana här frågor och tankar på? Gör då gärna ett inlägg :-)

Personliga P, 11:58, 20 augusti 2009. Anmäl

Till Renate. Kan du berätta lite mer om vad boken handlar om? <br/>Tack på förhand.

Oskar, 21:26, 19 augusti 2009. Anmäl

”Min sexåring tycker att hon är ful”

Fråga: Hej! Jag har en 6-årig flicka som har sagt några gånger att hon är ful. Det verkar som att hon är övertygad om det. Hon har svart hår och är lite mörk i hyn. Sedan hon var liten har hon velat vara blond. Vi i familjen är inte så fixerade vid kläder, men det är hon – och har varit ända sedan hon var liten. Jag tror att en kompis på dagis kan ha influerat henne.

Jag är överviktig och det verkar som att hon skäms även för detta. Hon har till och med sagt att hon är orolig för att kompisarna på dagis ska skratta åt mig på grund av mitt utseende.

Jag mår ju själv väldigt dåligt av min övervikt – som jag har försökt ändra på utan resultat – och min dotters reaktion gör mig verkligen ont. Jag undrar vad jag kan göra för att hjälpa henne att få en bättre självkänsla och samtidigt få henne att inte fokusera så mycket på utseende?

Jag har försökt att tala om för henne att jag tycker att hon är en fin flicka, men jag kan inte se att det hjälper.

Anna

Svar: Hej Anna! Du berättar om din 6-åring som verkar vara lite upptagen av tankar om utseende.

Jag tror du har alldeles rätt när du tänker att hennes självkänsla inte ska höra ihop med hennes utseende. Om du skulle försöka övertyga henne om att hon är söt och inte alls ful, kan det leda till att hon blir ännu mer fixerad vid utseendet och att det är viktigt att vara fin. Och en ordlös känsla av att mamma inte förstår henne!

Jag tror att du ska gå en annan väg – att försöka skapa en känsla hos din flicka att hon är en värdefull människa, som du och andra tycker mycket om. Hur gör man det? Ägna mycket tid åt henne och lyssna på hennes tankar. Ha roligt med henne och visa att du trivs i hennes sällskap. Vem är hon, vad tänker hon, vad tycker hon är roligt? När blir hon glad, när blir hon ledsen eller arg?

När hon ibland pratar om sitt utseende – lyssna då också och gå inte genast in och förklara hur fin hon är och hur oviktigt det är hur man ser ut. Hur funderar hon i sitt 6-årshuvud? När hon har berättat hur hon tänker kan du berätta hur du tänker. Hon kanske tänker att de andra barnen på dagis verkar tycka mer om söta barn – du kanske tänker att när vi människor tycker om varandra så är vi är bra kompisar och leker bra tillsammans. Så kan ni tycka olika och det kan vara kul att se att det finns många sätt att tänka. Och man kan prata om sånt då och då, för att markera att tankar ibland förändras och att det är helt OK att tycka på olika sätt.

Jag tror att allt du gör när du visar henne att du är intresserad av henne som person, blir en motvikt till den utseendefixering som finns överallt i vår omgivning. Och motvikter behövs! Varje gång hon har en fin stund med dig och med andra människor, ökar hennes självkänsla.

Naturligtvis kan inte allt vara bra jämt – ibland måste ni bråka och du måste tjata och vara en trött mamma. Det fanns en gång en mycket klok barnläkare och barnpsykiater i England som hette DW Winicott. Det viktigaste han sa var att barn inte behöver perfekta föräldrar – de behöver föräldrar med fel och brister för att lära sig något om livet. ”Tillräckligt bra föräldrar” kallade han dem. Perfekta föräldrar lär man sig ingenting av.

Jag hoppas att dessa rader kan ge dig en aning om att jag tycker du är på alldeles rätt väg när du funderar kring din dotters självkänsla.

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Det är inte klokt egentligen vad påverkad man blir av upplevelser i sin barndom. Jag hade/har en överviktig mamma och blev retad för henne. Jag älskar min mamma oerhört och det kändes hårt i mitt hjärta när andra barn sade elaka saker om henne, även om inte min mamma kanske skulle brytt sig lika mycket. Nu när jag själv har tre barn tänker jag (mer eller mindre omedvetet) att jag aldrig ska bli överviktig (och inte bara för min skulle utan även för mina barns skull) så att andra barn kan reta dem för det. Dessutom tänker jag på vad jag klär mig och jag sminkar mig lite extra när jag ska till skolan/dagis på t ex en avslutning. Så där så att mina barn ska tycka att jag är fin (och det tycker de). Min mamma hade inga fina kläder (pengarna spenderade hon på sina barn) och sminkade sig aldrig... <br/>Fy, att man ska rätta sig efter mobbare! Men jag kan inte hjälpa det...det skulle kännas hårt om mina barn blev retade pga mig.

MiaMaria, 14:31, 18 augusti 2009. Anmäl

Det är inte klokt egentligen vad påverkad man blir av upplevelser i sin barndom. Jag hade/har en överviktig mamma och blev retad för henne. Jag älskar min mamma oerhört och det kändes hårt i mitt hjärta när andra barn sade elaka saker om henne, även om inte min mamma kanske skulle brytt sig lika mycket. Nu när jag själv har tre barn tänker jag (mer eller mindre omedvetet) att jag aldrig ska bli överviktig (och inte bara för min skulle utan även för mina barns skull) så att andra barn kan reta dem för det. Dessutom tänker jag på vad jag klär mig och jag sminkar mig lite extra när jag ska till skolan/dagis på t ex en avslutning. Så där så att mina barn ska tycka att jag är fin (och det tycker de). Min mamma hade inga fina kläder (pengarna spenderade hon på sina barn) och sminkade sig aldrig... <br/>Fy, att man ska rätta sig efter mobbare! Men jag kan inte hjälpa det...det skulle kännas hårt om mina barn blev retade pga mig.

MiaMaria, 14:19, 18 augusti 2009. Anmäl

Jag är rejält överviktig själv och har 3 döttrar mellan 5 och 15. Särskilt en av dem är väldigt utseendefixerad. Jag försöker ofta betona att jag är stolt över min kompetenta kropp som fött och ammat 3 fina tjejer, jag har ben som kan gå, armar som kan bära, en röst man kan sjunga med mm mm. När små barn säger något sådant om att "oj vilken stor bak du har" så försöker jag att inte ta illa vid mig - det är ju en helt korrekt iakttagelse. Och jag brukar säga sånt som att vissa är tjocka och andra är smala, precis som att vissa har mörkt hår och andra har ljust. Och att det faktiskt ofta är då att den som har ljust vill ha mörkt, den som har rakt vill ha lockigt - man är alltid sugen på något tjusigare men att det ändå inte är det som gör skillnad på lycka och olycka. Hur man än ser ut är man ändå sina barns förebild och älskas änså. Men tack för ett bra svar Ingegerd

Karin, 12:07, 18 augusti 2009. Anmäl

Min sexåring var/är lite på samma sätt. Hon är mörkare än många av sina klasskompisar, hon har nästan svart hår och hennes mamma är asiat. Hon tyckte att hon var ful, tråkig, och tyst medans hennes dagiskompisar var raka motsatsen. Jag hade sådan tur att hon talade om det för mig redan när hon var tre och jag tog upp det med dagispersonalen som på en gång, väldigt diskret, lirkade in lite extra mycket om att alla är olika och så vidare. Min tjejs självkänsla har växt betydligt sedan dess, men nu till skolstarten igen så var hon inte så "stor och kaxig", men jag hoppas att det kommer tillbaka så fort den nya klassen har lärt känna varandra lite bättre...

Micke, 09:51, 18 augusti 2009. Anmäl

Om du inte ständigt går upp i vikt så kan du ju lägga din vikt åt sidan ett tag eller åtminstone inte torgföra den högt. Låt flickan få något nytt klädesplagg som hon tycker är alldeles otroligt fint fast det är onödigt. Man måste ibland frångå sina principer. Du ska också ha i minnet att flickan och du är två skilda personer så försök att lyssna även mellan raderna vad det är hon vill framföra när hon säger att hon är ful.

Kurran, 09:31, 18 augusti 2009. Anmäl

Precis som andra härunder, tror jag detta bottnar i moderns egen självkänsla. Att hon tar efter dig. Om nu det att fixa din egen självkänsla inte hinns med för att i tid kunna påverka dotterns d:o (det är ju nästan ett eget livsprojekt), varsebli henne att du är medveten om och arbetar med din egen falerande självbild/-känsla? Ni synes ju verkligen ha något gemensamt där. <br/>Det smärtar mig att höra om småflickor med problem, så man får hoppas ni löser detta.

Bertil, 06:55, 18 augusti 2009. Anmäl

Jag känner med dig som skrivit brevet. Du har dock fått ett väldigt bra svar av Ingegerd Gavelin! <br/>Det är svårt att vara människa när idealet är att se ut som alla andra. Jag har en dotter som inte "följer mallen" (inte jag heller för den delen) men här skrattar vi gott åt oss själva och umgås med många olika slags människor som varken ser ut eller tycker likadant. <br/>Jag tror inte lyckan kommer så fort man gått ner i vikt och kan köpa samma storlek som "alla andra" på den lokala klädeskedjan. Värdet hos en själv som människa måste ju finnas där, oavsett hur man ser ut, hurdan hy man har, om man har armar eller ben, är kortväxt eller övervuxen. <br/>Var i första hand ärlig mot dig själv. En människa har varken mer eller mindre värde än någon annan. Jag lika mycket som någon annan, du lika mycket som jag. <br/>Barn känner av ens egen sinnesstämning långt mer än vad man tror.

Marie, 01:25, 18 augusti 2009. Anmäl

Är det så att din dotter är ett av få icke-vita barn i en miljö som domineras av vita barn och vuxna? Det kan vara en rätt tuff situation. Följande skrift från Rädda barnen kan kanske vara en bra startpunkt för funderingar: " Det måste vara någonting annat - En studie om barns upplevelser av rasism i vardagen." av <br/>Viveca Motsieloa. Den går att ladda ner från Rädda Barnens hemsida.

Anonym, 23:06, 17 augusti 2009. Anmäl

Den hårda sanningen är kanske att det bästa du kan göra är gå ner i vikt och bli nöjd med din kropp. Sen kommer din inställning till livet smitta av sig. Det är betydligt svårare att ändra huvudet och börja tycka att ens överviktiga kropp är snygg.

trött på allt "tyck om dig själv"-snack, 21:19, 17 augusti 2009. Anmäl

Jag håller med Sara. Min mamma fick övervikts-kompex först när jag gick på gymnasiet. Men att höra om kalorier hit och kilon dit i bara några år räcker för att man ska smittas av samma eländiga tankemönster.

Anna, 16:34, 17 augusti 2009. Anmäl