”Min sambo vill göra slut – jag blir helt desperat”

Fråga: Min sambo vill göra slut. Och jag blir helt desperat över det, det känns som att jag ska dö. Jag lägger mig på knä och ber om att vi ska ge det en chans till. Blir riktigt patetisk och jag skäms.

Jag förstår inte varför det blir så och hur man gör för att komma ur det. Jag vill kunna gå ur det här med huvudet högt, men jag vet inte hur det ska gå till.

Jag älskar honom så mycket att jag ser stjärnor varje gång jag tänker på honom. Jag skulle vilja kunna ta detta med ro men det går inte. Hur ska jag kunna förändra detta beteende?

Jenny

Svar: Hej! Det låter som om du har gjort allt du kan för att din sambo ska stanna hos dig. Jag skulle vilja uppmärksamma dig på att det du går igenom just nu är mycket vanligt. Det är svårt att hålla huvudet högt under en separation vi inte bett om. Att bli lämnad väcker alltid mycket sorg och leder många gånger till en livskris, där vi kan känna att vårt värde som människa reduceras till nästan ingenting. Vi skäms över att bli lämnade och vi börjar leta efter fel hos oss själva eller anklagar oss för det ena eller det andra.

I stunder av kris händer det ofta att man gör saker som man ångrar senare, man inser att man inte uppträtt så värdigt: man hämnas, man tappar kontrollen, man hamnar i sängen med någon bara för att känna sig tillfälligt åtråvärd igen, man faller på knä och ber att den andre ska stanna. Listan på erfarenheter av detta slag kan göras lång och de är en del i att befinna sig i kris, att vara människa, att älska, att ha känslor.

Vad kan vi göra för att det ska bli lite mindre svårt? I boken ”Medeas vrede” intervjuade Gudrun Ekstrand trettio kvinnor som hade blivit övergivna av sina män för en annan kvinna. De ger några råd, som jag tycker kan vara till hjälp oavsett om det finns en annan kvinna med i bilden eller inte.

De intervjuade kvinnorna konstaterar att det inte finns någon enkel väg att gå. Det första nödvändiga steget är att acceptera det som hänt och ha distans till självkritiska känslor som skuld och skam. Tillåt dig att prata om dina känslor av övergivenhet, ilska, kanske lust på hämnd, men – och det är viktigt – fastna inte i dem. Var inte ensam med sorgen och förtvivlan, sök gärna hjälp, prata med andra som befinner sig i samma situation och som kan ge stöd, men fastna inte i ältande och upptagenhet med sorgen och ilskan. Se också till att ta hand om dig själv och bekräfta dig själv, vila ofta, ge dig tid att fundera, hitta de egenskaper du har som kan ge dig kraft och styrka, skriv gärna ner dem, då träder de fram ännu tydligare. Gör tvärtom mot vad dina känslor säger dig, arbeta, umgås, gör roliga saker, uppmuntra dig, motionera och sov ordentligt!

Om det känns ok för dig, skulle jag vilja ställa några frågor till dig med syfte att guida dig i den riktningen.

Ta gärna fram papper och penna och svara på följande frågor:

Har du tidigare erfarenheter av att ha blivit övergiven?
Om du svarar ja: Vad spelar de erfarenheterna för roll för din känsla av att du ska dö om din sambo gör slut?
Vad är det värsta som kan hända om din sambo försvinner från ditt liv?
Om det värsta händer, vad skulle du kunna göra då?
Vad har du själv eller någon annan du känner gjort i en liknande situation som varit till hjälp?
Hur skulle en bra och meningsfull vardag för dig se ut om du lever utan din sambo?

Fundera också på följande: Om det skulle vara en väninna till dig som befinner sig i samma situation som du, på vilket sätt skulle du kunna hjälpa henne? Vad skulle du göra för henne? Vilka råd skulle du ge henne? Sammanfatta det du har kommit fram till och fråga dig i nästa steg: Hur kan du följa dessa råd själv? Vad blir första steget du tar om du vill följa dina egna råd?

En värmande kram.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

Det är svårt att läsa det här för mig eftersom jag är på andra sidan, dvs. de senaste månaderna har jag alltmer börjat inse att jag inte kan stanna hos min sambo. Vi är tillochmed förlovade, har varit tillsammans i lite över två år. I början var vårt förhållande mycket passionerat. Han älskar mig förbehållslöst, så det nästan skrämmer mig ibland. Han skulle ta en separation oerhört hårt, det vet jag. Ändå känner jag bara att det inte går, mina känslor har gradvis försvunnit, och nu känns det som att jag stannar i detta förhållande bara för att inte göra honom illa, vilket också betyder att det känns som om jag håller på att försvinna, hel och hållen, det är bara hans bild av mig som finns kvar. Till saken hör att jag har flyttat till ett annat land för honom, och om vi gör slut kommer jag att bli väldigt ensam. Trots detta ser jag nog ingen annan möjlighet.

D, 17:33, 15 oktober 2009. Anmäl

Forts: Jag har lyckats behålla denna självkänsla och någon slags stolthet inom mig hela livet och jag tror denna upplevelse i yngre år lärde mig mycket om människan. Särkilt mycket om mig själv. Numera lever jag i ett mycket stabilt och innerligt äktenskap med min man sedan 6 år tillbaka. Man lär sig mycket på sin "resa" och kan ta lärdom av både det goda och det onda. <br/>Just nu gör det ont för dig, Jenny, men tro mig, du kommer att rida ut stormen och komma ut som en ännu mer erfaren person. Ta fram din kalender och bläddra fram 6 mån. Skriv "le" där. När du kommer dit, om 6 mån. kommer du att känna distansen till det du känner idag. Lycka till! Kram Maggie

Maggie, 08:27, 12 oktober 2009. Anmäl

Livet går sannerligen vidare! Vad Jenny beskriver här är någonting som jag själv upplevde i unga år då jag var sambo med en kille som var notoriskt otrogen och som har lämnat bakom sig en hel rad av lämnade kvinnor. Han har alltid haft en annan kvinna "på lut" under sina relationer och går till den nya när han nästan tagit musten av den han lever med. Själv kände jag mig som en urklamad tandkrämstub när jag levde med denne "charmige" kille. Kände all min energi försvinna till förmån för honom. Jag förnedrade mig, grät och bad när han ville gå. Låste in hans kläder i garderoberna så han inte kunde komma åt dem. Dök upp på hans arbetsplats för at "tala honom tillrätta." Raggade upp andra män i ett förtvivlat försök att känna bekräftelse i mig själv. Jag led oerhört och började dricka vin på arbetet för att palla med. Det rörde sig om ca 1 flaska per dag som jag smusslade med till kontoret. En dag fick jag plötsligt nog och på något sätt fick jag en slags klar insyn i mitt eget värde.

Maggie, 08:20, 12 oktober 2009. Anmäl

Det gör ont att bli lämnad av den man älskar men det går över med tiden även fast man inte tror det när man är mitt i det hela. Man får vara ledsen men det går också över med tiden. Ärret finns kanske alltid kvar i ditt hjärta men har någon bestämt sig för att gå så kan man inte tvinga dem att stanna. Kanske kommer han tillbaka till dig eller inte. Du måste leva ditt liv och vara huvudpersonen i det. Var glad att du har fått älska. Livet går vidare även om det ser mörkt ut just nu. Kämpa på!

Fia, 22:43, 11 oktober 2009. Anmäl

Jag lämnade min exfru för över ett och ett halvt år sedan. Jag har gjort allt för att underlätta hennes sorg (hon har fått huset, bilen och pengar, jag lyder minsta vink när gäller praktiska frågor om hur vi ska göra med barn etc.). Hon har fortfarande inte accepterat att bli lämnad och försöker försvåra allt som går att försvåra när det kommer till att samarbeta med barnen, säger ömsom elaka saker, ömsom säger hon att hon fortfarande älskar mig, försöker göra mig svartsjuk genom att prata om vilka kon dejtar etc. Med detta ville jag bara säga att du, genom att försöka bete dig på ett visst sätt eller att manipulera aldrig kommer att vinna tillbaka din sambo. Var det rätt så var det och då kommer han att inse det om när han har varit ifrån dig ett tag, i annat fall var det inte det och då kommer du att må mkt bättre om du inte har förnedrat dig själv i denna sorgeprocess.

C, 20:21, 5 oktober 2009. Anmäl

Även om det kan låta enkelt finns det viktigare saker i livet än en relation. Om du försöker flytta fokus från ditt eget lidande till alla som svälter till döds, till kvinnor som dör av förlossningar för att det inte finns adekvat vård etc. Jag föreslår att om du känner dig totalt hjälplös i situationen att åka ut som volontär. Flytta fokus från dig själv till andra, till viktigare frågor, till att leva för att förbättra världen. Då blir personliga frågor oviktiga. Det är ett bra sätt att distansera sig ett tag. Sen kanske du hittar någon att älska igen när du fått ett annat perspektiv.

Susanne, 05:34, 5 oktober 2009. Anmäl

Jag vet det känns som man ska dö, men det gör man inte. Fast det gör väldigt ont.

Tillplattat hjärta, 19:22, 4 oktober 2009. Anmäl

"Gör tvärtom mot vad dina känslor säger dig, arbeta, umgås, gör roliga saker, uppmuntra dig, motionera och sov ordentligt!" <br/>Det där måste man inte nödvändigtvis börja med bums på stört. Vill man kan man ta det lugnt också, första veckorna, tills den värsta ångesten lagt sig. Man ska inte stressa fram en massa saker bara för att folk säger att det är vad man "borde" göra. Så följ gärna rådet, men lyssna på dig själv.

MMM (Webbsida), 10:39, 3 oktober 2009. Anmäl

Med de nya erfarenheter jag har idag, så tänker jag mig att det finns två sorters hjärtesorg när man bli lämnad. En där det svider svårt i självkänslan, men man kan ändå se att det var rätt att skilja på sig när den smärtan har lagt sig. <br/>Och sen finns det den hopplösa hjärtesorgen, när det handlar om någon som bara inte går att ersätta. <br/>Det finns antagligen ytterligare en sorg att bära på, som jag inte lider av, och det är när man är livrädd för att vara ensam. När man inte trivs med sig själv och i sitt eget sällskap.

---, 09:38, 2 oktober 2009. Anmäl

För övrigt vill jag bara säga att alla vettiga saker som folk här har sagt, faktiskt är väldigt sköna att höra, även för mig som just nu är nyseparerad och försöker vänja mig vid mitt nya liv, min nya lägenhet och min nya stad. <br/>Tack så mycket!

Sara, 21:41, 1 oktober 2009. Anmäl

Ska jag flytta ned i gästrummet?

Fråga: Jag är 48 år och har varit tillsammans med min man sedan vi var 22 år. Inte helt lyckligt förhållande eftersom han mest har fokus på sitt jobb och ger det all sin energi.

Jag är en känslomässig person och jag har saknat att vårt samliv inte varit särskilt bra. Han har inte funnits där för mig på helgerna utan har mest varit trött. Sexuellt kan jag inte känna något när det varken finns inlevelse eller att det blir av särskilt ofta. Det har dock varit bra periodvis, men jag har känt mycket frustration och funderingar dessemellan. Sedan min man började med ett nytt ”projekt”( i arbetet) ligger samlivet helt nere sedan vårvintern.

Jag har varit förälskad i honom (och han också i mig), men i somras kände jag att det ”släppte”. Jag kunde tänka mig att lämna honom utan att ”gråta i tvättstugan” som jag gjorde under en annan svår period. Fortfarande kan jag dock inte bara flytta iväg för jag älskar våra två barn och vill inte att de ska behöva flytta mellan två ställen. Men de är äldre nu (13 och snart 16 år) och det är nog därför en viss frihetskänsla infunnit sig inom mig – det är inte bara det att mina känslor har svalnat.

Jag tror mig ha funnit en lösning som jag absolut tror skulle fungera för en tid (eller kanske i tre år då vår dotter går klart gymnasiet och vår son går ut högstadiet) men det gäller bara att förklara för min man:

Vi bor kvar i vårt hus men jag bor cirka två tre dagar i veckan i en kompis lilla lägenhet som står tom eller hyrs ut på vintrarna. För övrigt bor jag i vårt hus, men i gästrummet och finns där för barnen och sköter hushållet delvis (som jag stått mest för). Jag har deltidsjobb.

Kanske gör min man detsamma efter ett tag. Vi kan göra någon resa tillsammans, men på sommaren mest ha varsin period med barnen. (Jag drömmer inte om att flytta ihop med någon ny kärlek men det vore underbart att träffa någon som ”särbo”.)

Min man vet jag är fäst vid huset och jag har svårt att leva utan trädgård. Kanske är det överilat att skiljas direkt utan bättre efter ett halvår/år?

För någon månad sedan sa jag till min man att jag har varit väldigt kär, men inte är det längre och ”vi har det ju bra, du måste inte arbeta så intensivt”. Tyckte det var sorgligt efteråt och grät en skvätt men undrar om han tog det till sig egentligen. I helgen började jag prata om att bo delvis själv, blev arg och sa att ”tycker man om varandra visar man ju det!”. Han sa ”du överger oss” och att jag ofta är vresig och ”springer omkring” .

Jag blev förvånad och sa att ”ja, det är en hel del att göra hemma” – och försökte förklara att om han ser mig som bara ”hushållerska” så behöver jag ha ett eget liv också.

Efteråt fick jag kraftig huvudvärk. Vresigheten har säkert med min frustration att göra och vad jag kan förstå är väl förhållandet slut. Har pratat lite med min svägerska och hon tror inte på att han skulle vilja gå i samtal, det tror inte jag heller.

Hur ska jag prata med honom för att det inte ska bli alltför jobbigt? Ska jag bara säga rakt upp och ned att jag växelbor och så får vi se om det blir bättre?

Eva

Svar: Hej Eva. Du skriver att du trots allt varit förälskad i din man, men att du i somras kände att det ”släppte”. Vad det handlar om är, som jag ser det, att man vid en viss tidpunkt bestämmer sig för något, för att sedan i det längsta håller fast vid det. Men allteftersom tiden går sker en successiv förskjutning, och plötsligt hittar man sig själv på en annan punkt än där man först fattade beslutet. I ditt fall handlar det om att du under lång tid befunnit dig i ett bristtillstånd, men att du bestämt dig för att stå ut med att saker och ting inte är på det sätt som du skulle önska. Till slut har du dock förflyttats över en gräns, lämnat din tidigare position och hamnat på ett ställe där en annan logik råder. Man kan likna det vid ett gummiband som töjs alltmer för att slutligen brista. Någonting har på detta sätt mognat fram hos dig.

Det låter som att du i nuläget försöker förhala det som på ett plan redan är uppenbart för dig: ert äktenskap är över, och på ett mentalt plan har du redan lämnat din man. I ditt huvud har separationen kommit långt – du dagdrömmer för fullt om att träffa en ny kärlek.

Uppenbarligen tycker du att situationen är olustig; du får stressreaktioner i form av huvudvärk när du ska ta tag i den. För att hantera detta ägnar du dig åt diverse undanmanövrar i förhoppning om att det ska ta bort det jobbiga. Du planerar någon sorts halvseparation där du finns kvar som hushållerska med bas i gästrummet, och när du försöker förklara för din man hur du tänker och vad du vill, blir du så otydlig att det är svårt att förstå vad du menar.

När det gäller din fråga om hur du ska prata med din man för att det inte ska bli alltför jobbigt, tror jag att du bör ställa in dig på att det blir jobbigt, men på sikt ännu besvärligare om du fortsätter att skjuta obehaget framför dig på det sätt du gjort så här långt. Det finns inget skonsamt sätt att göra slut på. Eller snarare, det mest skonsamma är att tala om för den andre vad han/hon har att hålla sig till. Att låta någon sväva i ovisshet på grund av missriktad hänsynsfullhet är poänglöst. Det innebär bara att man drar ut på lidandet.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

Min exfru hade en liknande tanke. Hon skulle bo i en liten lägenhet och jag med barnen kvar i huset. Vi skulle umgås när det passade henne och resa tilsammans osv. Det slutade med att jag flyttade och vi sålde huset. Hur kan man koma med ett sådant förslag och tro att den andra parten bara köper det rakt av? Mitt ex kanske trodde att hon var oumbärlig för mig eller? Bara att skiljas rakt av är mitt råd. Det slutar så iallafall efter några plågsamma månader eller år för bägge parter.

Hmmm..., 09:57, 9 oktober 2009. Anmäl

Jag tycker att Eva ska följa sina känslor och göra det som kvinnor är bäst på: ge upp.

David, 15:01, 7 oktober 2009. Anmäl

Usch vad trött jag blir på en del kommentarer. Det handlar inte om att tröttna - det handlar om att man efter att ha blivit behandlat dåligt inte längre älskar den andre. Jag insåg att jag inte älskade min man en dag och då sa jag att jag ville skilja mig direkt. Vi hade varit tillsammans i 25 år. Efter tre år då han försökte få tillbaka mig gav han upp och träffade han en ny kvinna. Jag är fortfarande singel och nöjd med mitt beslut och glad för hans skull.

Susanne, 05:55, 5 oktober 2009. Anmäl

Micke, jag uppfattar inte det här som 22 års samliv. Snarare som att det en gång var ett samliv, men nu är ett parallelliv som inte innehållit någon äkta gemenskap på mycket länge. Situationen har inte direkt uppkommit över en natt. <br/>Eva är redan i allt väsentligt (närhet, samtal, sex etc) singel. Men hon kan inte ta del av den fördel som ett singelliv ger; möjligheten att träffa någon som bryr sig om en och älskar en. Mannen har i praktisk handling redan valt en annan parter; sitt jobb. Han har kanske till och med ett förhållande vid sidan om där, eftersom han är så ointresserad av sin fru.

Jenny, 13:04, 3 oktober 2009. Anmäl

Micke, det kanske var du som behövde förändra sig? Värt att fundera på inför framtiden......

en annan mamma, 14:48, 2 oktober 2009. Anmäl

Man måste inte alls bestämma sig så drastiskt. Det tror man ofta när man är ung och har svaren på allt. I takt med ålder o stigande klokskap så inser man att det finns hur många sätt som helst att leva tillsammans. Testa om du tycker att det funkar. Om inte mannen gillar det hela så är det kanske dags att han tar sig i kragen o gör något för att förändra situationen åt endera hållet. Barnen är så pass stora att de inte påverkas direkt av detta, de är på gång ut i livet själva o mest intresserade av det. Finns en intresserad mamma o en stundtals intresserad pappa tillgängliga så räcker det tillräckligt långt för dem. Att däremot ryckas upp från hela sitt liv, och dessutom få en kraftigt försämrad ekonomi, det skulle påverka ungdomarna mycket negativt. Så testa om du tycker det funkar. Om inte kan du alltid göra nya val. Lycka till!

en annan mamma, 14:46, 2 oktober 2009. Anmäl

Hur mår barnen av de mixade signalerna som sänds ut av hemmaklimatet där kvinnan bor hemma ibland och sedan inte? Och hur mår mannen för den delen. Antingen bestämmer man sig eller inte. Val är en del av livet. Kval också. Hon må ha älskat honom men förr eller senare måste man ändå bestämma sig. Det förtjänar alla i familjen.

Jessika, 20:14, 1 oktober 2009. Anmäl

Vad mannen tycker och tänker kan vi aldrig veta, det var inte han som skrev in. Vad barnen tycker och tänker kan vi heller aldrig veta, de skrev inte heller in. Vad vi däremot vet är att Eva som skrev in har enorma kval med detta. <br/>Jag tror när det gäller vad mannen och barnen tänker så vet nog Eva det bättre än någon av oss, hon har trots allt varit med manen i 26 år, samt fött och uppfostrat de två barnen. <br/>Det bästa exemplet man kan ge sina barn, tycker jag, är att leva ett ärligt liv. Jag tror att alla barn med glädje offrar sina ridlektioner/hockeylektioner för att slippa ha en mamma som gråter i tvättstugan och är olycklig! Vad är nån sorts fånig skidsemester jämfört med en förälders olycka över sin egen situation! <br/>Vi kan inte veta vad den bästa lösningen är, men den är i slutändan INTE att göra saker för "barnens" eller "mannens" skull. Är mamma olycklig är hela livet olyckligt!

Sara H, 10:04, 1 oktober 2009. Anmäl

Jag undrar också vad mannen tänker och känner. Det känns som att han och Eva inte talar ordentligt med varandra. Hon har tänkt ut en lösning på allting, men vad tycker han då? Eva och svägerskan tror inte att mannen vill gå i samtalsterapi, men vad säger han själv? Jag tycker att Eva och mannen skall avsätta tid att i lugn och ro prata igenom sitt liv tillsammans, hur det har varit, hur det är, hur det skall bli. Turas om att berätta ärligt respektive lyssna uppmärksamt och inte fly undan när det känns jobbigt. Kanske upptäcker de sådant som får dem att vilja fortsätta leva tillsammans, kanske upptäcker de att skilsmässa är det bästa alternativet.

Amanda, 18:30, 30 september 2009. Anmäl

Fy sjutton, jag tycker att det låter som om familjerådgivaren och kommentatorerna menar att alltihopa ska göras enligt kvinnans villkor utan hänsyn till mannen. Vad sjutton menar ni egentligen? Är ett förhållande ingenting värt? 22 års samliv något man kastar i papperkorgen när man tröttnat?

Micke, 11:45, 30 september 2009. Anmäl

”Jag är orolig för min 15-åring”

Fråga: Jag är mamma till en 15-årig son som undrar hur han egentligen mår på insidan. Det är svårt att tyda honom och han vill inte berätta så mycket. Han är alltid hemma själv efter skolan och är oerhört intresserad av allt som har med andra världskriget att göra. Han tittar på film, klipp på Youtube och spelar krigsspel på Playstation. Han lyssnar också mycket på musik; oftast hårdrock i sin Ipod. Koncentrationen fungerar bara när det är något som är riktigt intressant.

Han säger att han inte är accepterad av sina klasskompisar på skolan och att de tycker han är konstig för han lyssnar inte på samma musik som de gör.

Ibland går han till ungdomsgården och tycker det är kul. Snackar, hoppar studsmatta och så vidare. Men han har ingen bästis, det har han aldrig haft utan är lite av en ensamvarg. Under uppväxten har han också haft lätt för att dyka ner i vissa saker under perioder. Då var det bara detta som gällde, exempelvis dinosaurier och lego.

Vi ser att han inte mår bra av det här med kompisarna och han har dåligt självförtroende. Han är tonårsarg med svordomar, och han dänger i dörrar och säger att alla är dumma och inte fattar någonting. ”Alla tror jag är dum i huvudet”, ”jag är dum i huvudet” och ”skolan suger”, säger han ofta.

Till saken hör att han inte vill göra något som vi föreslår heller. Han vill ingenting och orkar ingenting, säger han. Ibland har jag tvingat honom att följa med mig på olika saker och då är det ok efteråt. Vi försöker också få honom att ta mer ansvar både för sig själv och här hemma. Men det går så där.

Han stannar alltså helst hemma och är då själv eller med lillebrorsan som är 11 år. Att han väljer att vara hemma med oss föräldrar och lillebror känns inte så bra.

Mamma Eva

Svar: Hej Eva! Du berättar om din 15-årige son som är rätt ensam och vantrivs med det. Det är alltid en svår situation för föräldrar – det är inte mycket man kan göra för en 15-åring som inte hittat några vänner i skolan eller på fritiden.  
 
Mycket av det du berättar om är rätt vanligt för pojkar i hans ålder: Han vill inte berätta så mycket om sitt liv för sina föräldrar, han tar inte så mycket ansvar för sig själv eller för hemmasysslor. Han är tonårsarg ibland och dänger i dörrar – alla är dumma och fattar ingenting.  Och han vill inte göra det ni föreslår. Alltsammans är sånt som många föräldrar känner igen.  
 
Att vara ensam i tonåren ÄR inte lätt. Att vara ledsen för det är inget konstigt.  Det är ju i den åldern man ofta ger sig ut utanför familjen, prövar sina vingar – då gruppen är viktig för att man ska kunna utvecklas. Och utan kompisar blir det precis som du skriver – han väljer att vara med er och lillebror, mest för att inget annat finns att tillgå. Det skulle kanske räcka med en enda kompis som han kan vara med då och då för att han skulle trivas mycket bättre. Och sådana dyker upp när man minst anar det – kanske någon med samma specialintressen, kanske någon på ungdomsgården?
 
Jag tror att det ni kan göra för honom är att vara fortsatt intresserade av hans liv på så vis att han känner att ni inte också plågas av hans ensamhet. Det blir som sten på börda för honom om han känner att ni också oroas eller tänker att han är misslyckad. Fortsätt att uppmuntra honom att gå på gården, att följa med er ibland på aktiviteter och att göra roliga saker med lillebror.  Visa intresse för allt det han gör – hans musik, hans intressen.
 
När han klagar på att skolkompisarna tycker att han väljer fel musik – föreslå honom att han fortsätter lyssna på det han tycker om men ändå prova att visa intresse för den musik som de gillar. Kanske behöver han träna på mer öppenhet mot andra och för andras intressen. Men prata bara med honom om det när han orkar vara mottaglig för era idéer. Uppmuntra honom att vidga sina kretsar.
 
Fråga honom också, när det känns möjligt, vad det är som gör att han tror att andra tror att han är dum i huvudet? Och varför tror han själv att han är dum i huvudet?
 
Jag har tidigare skrivit ibland om ”korrigeringsreflexen” som vi vuxna så lätt tar till: I ditt fall är det att genast säga till honom att han minsann inte är dum i huvudet, tröstande ord av olika slag. Jag tänker att han säkert skulle behöva formulera för sig själv vad han tänker om andra och inte genast bli motsagd. Först efter det kan ni föreslå honom att se med andra ögon på sig själv.
 
Kan det vara så att han blir mobbad i skolan? Prata med hans lärare om hur de ser på hans kamratproblem.
 
Det är svårt att avgöra graden av ledsenhet och ensamhet  i det du skriver. Tycker du att han verkar deprimerad – så att han oftast är håglös, ledsen och arg, i stort sett aldrig glad över någonting?  I så fall är kanske det hela mer allvarligt. Om ni är oroliga för att sonen är deprimerad, ta kontakt med skolhälsovården och be att skolläkaren bedömer honom. En depression i tonåren ska man inte gå länge med.  
 
Det finns en del av ditt brev som ger mig andra funderingar.  Du skriver att han av och till haft specialintressen som han verkligen dykt ned i. Det är vanligt hos både barn och tonåringar, särskilt i perioder då man är ensam och behöver något att fördjupa sig i. Men det kan också vara en vink om att din pojke kan ha andra problem.  Har ni någon gång funderat över om han har drag av Aspergers syndrom – eller har någon i skolan sagt något?  I det syndromet ligger också svårigheter av socialt slag, att man har svårt att förstå sig på andra människor och därmed lätt blir ensam.
 
När jag skriver detta menar jag verkligen inte att sätta någon diagnos på din son. Men kanske skulle du kunna ha glädje av att läsa lite mer om detta – du kan t ex gå in på Riksförbundets Attentions hemsida: www.attention-riks.se. Om du tycker att detta kan stämma på din pojke, vänd till skolhälsovården eller barnpsykiatrin.  
 
Det är inte lätt att svara enkelt på din fråga. Det är inte lätt att vara 15 år. Din pojke har intresserade föräldrar som bryr sig mycket om honom – det är oerhört värdefullt!
 
Det viktiga är: Visa din son mycket respekt och uppmuntra alla steg han tar – både när han vågar sig ut bland jämnåriga och när han behöver få vara hemma och slicka sina sår.
 
Och det du nu berättar om hans liv som 15-åring, säger mycket litet om hur hans tillvaro längre fram kommer att se ut. Han behöver er tilltro och ert hopp!
 
Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

Glöm inte att faktiskt tala om för honom att det är okej att vara ensam också! Ofta skapas ett komplex över att vara ensam eftersom samhället kräver att man skall vilja vara i grupp, men i vissa perioder i livet kanske man helt enkelt trivs bäst själv. Det måste också vara okej! <br/>Glöm heller inte att få honom att förstå att det här inte varar för evigt. Han kanske är ensam just nu, men det finns ingenting osm säger att han kommer vara ensam i framtiden. Det är viktigt att komma ihåg, för tänk om man vetat hur snabbt livet kan ändra sig redan när man varit tonåring, istället för att tro att allt skulle vara så för evigt.

Äldre, 10:25, 29 september 2009. Anmäl

Jag skulle nog blivit beskriven på samma sätt när jag var 15, men det berodde på att jag blev retad/mobbad. Vem tycker inte att klasskompisarna är idioter då. Vem, med det självförtroende man får då, vill göra någonting annat än vara hemma. Jag sa aldrig någonting om mobbningen till mina föräldrar och eftersom den inte var grov/uppenbar gjorde lärarna det inte heller. Jag älskade också andra världskriget, det är bara kolla på hur många program på discovery channel som handlar om ww2. Han är inte ensam. Att föräldrarna vet om vad Aspergers är, och vilka symptom de ska vara uppmärksamma på kan ju aldrig skada.

peppe, 09:19, 29 september 2009. Anmäl

(fortsättning:) <br/>Men oroa er inte nu! Sunt orolig ska man vara, men inte överdrivet; "hönsig". När jag var 15 var jag ett mycket oroligt, deprimerat och komplicerat barn pga flera anledningar som det är meningslöst att gå in på här. Nu, 15 år senare, kan jag konstatera att jag övervunnit mina depressioner, mina sociala fobier. Har ett jobb jag trivs med och en framstående position inom mitt område. Har varit sambo ett par gånger och jag tvättar mina kläder själv. :) <br/>Lycka till!

Rumpelstiltskin (igen), 00:29, 29 september 2009. Anmäl

Mycket bra svar av Ingegerd Gavelin! Jag är 30 år och man. Eftersom jag har egen erfarenhet av depressioner, "inbundenhet" och att vara "utanför" skulle jag bara vilja uppmärksamma dig/er på ytterligare en möjlig svårighet din son kan lida av som jag själv gjorde: social fobi. Det är ofta sammankopplat med andra saker som depressioner och att rent allmänt känna sig "utanför", ha låg status i en klass. Kan det vara så att din sons ovillighet att göra saker med er, samtidigt som han gärna stannar hemma med er och lillebror, är för att han utvecklat den känslighet som det innebär att ha sociala fobier? Jag säger inte att det är så, utan att det är bra att vara lyhörda och uppmärksamma på tecknen. Ni verkar vara fantastiska föräldrar som tänker på hur er son har det. Det gjorde mina föräldrar också, men de tog aldrig steget och tog kontakt med expertis. Det hade kunnat göra att jag sluppit flera år av svårigheter och ältande.

Rumpelstiltskin, 00:26, 29 september 2009. Anmäl

Om det nu skulle vara så att han har Aspergers syndrom så vore det väl jättebra om han och hans familj fick veta det och kunde lära sig om vad det innebär och hur man kan göra vardagen och livet trivsammare. <br/>Det handlar ju absolut inte om att döma någon eller att stämpla någon som konstig, utan just om att identifiera vissa personliga egenskaper och att kunna ta del av den enorma kunskap som finns idag. <br/>Att säga att man bara ska låtsas som ingenting låter inte alls speciellt omtänksamt.

Dr Asperger, 22:43, 28 september 2009. Anmäl

Jag kan rekommendera att killen tar upp roll- eller figurspel som hobby, bor dem i en större stad finns det föreningar för detta. Aktiviteterna kräver kontakt med andra. Det ger väldigt snabbt nya vänner som ofta håller för livet.

Johan, 20:49, 28 september 2009. Anmäl

Å vad jag håller med alla som säger att detta kan vara fullständigt "normalt" (gillar egentligen inte det ordet). Och!!! När man börjar gymnasiet - och kanske, kanske än mer när man går vidare efter gymnasiet!, så blir det allt bättre, när man hittar fler likasinnade... Hormoner, "alla ska passa i mallen"... Jösses vad skönt att man inte är ung. - Jag känner igen det där att man KAN slappna av i vissa sammanhang (gården, studsmatta, vad som helst egentligen där fokus inte är på "hur man ska vara"), men i andra sammanhang så SKA man minsann ditt eller datt... Man kanske helt enkelt inte VILL eller kan följa standardmallen... Då får man övervintra (för min del i böckernas värld) tills man får andra andningshål. !!! Gymnasiet var första steget, helt klart. :-D

mara, 20:03, 28 september 2009. Anmäl

Jag tycker det är JÄTTEBRA att Ingegerd tar upp möjligheten att det kan vara ett funktionshinder som är den bakomliggande orsaken till sonens problem. Om det skulle vara så att det handlar om Aspergers syndrom (vilket jag också tänkte på innan jag läste Ingegerds svar) så kan en diagnos göra livet mycket enklare för killen.

Wantingmemories, 19:52, 28 september 2009. Anmäl

I flertalet fall är tonårsproblemen orsakade av hormonstormarna och omgivningen och så är det kanske för den här pojken. Men har man en funktionsstörning finns den vare sig man får diagnos eller ej. Med diagnos finns det andra stödmöjligheter och den drabbade har möjlighet att hitta strategier att handskas med sitt problem. Så har det varit för min son och diagnosen var en klar lättnad för honom!

Förälder, 17:37, 28 september 2009. Anmäl

Den är oftast av ondo. Finns inget bra med att sätta en diagnos på de människor som reagerar normalt på nåt onormalt. <br/>För så är ofta fallet. Okänsliga vuxna som reagerar med ett kränkande sätt mot en tonåring som lider av starka känslor som han/hon försöker uttrycka och då oftast med ilska. Ilska som är så tabu för de flesta. Ilska skrämmer och blir större om man dessutom känner att det inte är ok att känna den. Fram för ett mera medmänskligt och naturligt förhållningssätt från psykologer.

Anette, Luleå, 16:07, 28 september 2009. Anmäl

”Jag känner mig osäker på livet”

Fråga: Jag är en tjej i 30-årsåldern som har blivit väldigt osäker på livet. Fram till jag var 24 år gammal hade jag inte upplevt några större problem eller någon stor sorg i mitt liv, och var till största del glad och lycklig. Sedan dess har diverse olyckor inträffat; först hade jag ett jobbigt problem på min dåvarande arbetsplats som till slut ledde till ätstörningar. Dessutom var jag i ett mycket destruktivt förhållande och till råga på allt visade sig en familjemedlem vara svårt psykiskt sjuk. Dennes sjukdom har påverkat hela min familj, alla är konstant oroliga och stressade på grund av detta. Vi är hela tiden rädda för dåliga nyheter, och hoppas konstant på goda nyheter som dock allt för sällan kommer.

Mitt eget liv är i dag mycket bra. Jag har bra utbildning, bra jobb, bra förhållande och många vänner. Men jag kan inte sluta oroa mig över alla andra i min familj. Jag försöker alltid vara förberedd på att det värsta kan hända och hur jag ska kunna hantera detta, ekonomiskt och känslomässigt. Dessutom börjar jag känna rädsla över att själv skaffa barn, då jag ju har sett vad även vuxna barn kan råka ut för och vad man som förälder måste kunna hantera.

I dagsläget känns det som att jag aldrig mer kommer att känna mig helt avslappnad i situationen med min familj, hur blir det då om jag skaffar egna barn? Vad tänker folk när de skaffar barn? Att ansvaret bara sträcker sig tills barnet fyller 18? För mig känns det som att föräldraskapet bara kommer vara en oändlig period av oro och dåligt samvete.

Livet börjar nu kännas som en enda lång orostid för mig och jag önskar bara att jag kunde återgå till att känna mig så glad och sorglös som jag en gång var. Men hur ska jag klara det?

Anonym

Svar: Hej! Du skriver ”jag försöker att alltid vara förberedd på att det värsta kan hända” och det är en vanlig strategi när livet förändras och oväntade svårigheter drabbar oss. Om man som du haft en trygg och skyddad uppväxt kan det också kännas ovant och svårt att hantera ”olyckor” och problem. Men om jag förstått det hela rätt så har du nu goda erfarenheter av att det går att överleva kriser och komma vidare.

Att vara människa är att uppleva goda och onda erfarenheter och det är det som formar och utvecklar oss. Jag tror att du har lärt dig oändligt mycket av allt du gått igenom de senaste åren. Trots det finns oron där. Jag vet att det kan kännas svårt att leva efter denna regel, men när det gäller oro tror jag att man måste försöka att leva i nuet. Det förflutna har som sagt gett dig många användbara erfarenheter som sannolikt gjort dig mogen och mera livserfaren. Om framtiden vet vi ingenting och det lönar sig inte att spekulera. I nuet är det viktigt att låta rädslan få finnas som en naturlig del av livet, men den får inte ta för stor plats. Att klara det kan vara att acceptera att de flesta av oss måste gå igenom både glada och sorglösa saker men även det som är tungt och smärtsamt. Det är det som är att leva.

Just nu har du ett bra liv även om du är bekymrad och sorgsen över att din familj är stressade över den svåra situationen. Jag tror att du trots det måste tillåta dig att njuta och vara glad över allt det goda som finns i ditt liv. Högst sannolikt är din situation också något som ger glädje åt den övriga familjen. Din förmåga att ta dig vidare ur flera mycket svåra problem kan säkert även ge hopp om att även din familjemedlems sjukdom kan bli bättre.

När det gäller din ambivalens att skaffa egna barn tänker jag så här: Att ha barn är att ofta vara orolig och att då och då känna dåligt samvete för att inte räcka till. Kärleken till barnen och ansvaret för dem finns där hela livet. Om du vill ha barn och kan tänka dig att acceptera tanken på att du inte kommer att bli en perfekt förälder, utan bara en som kommer att göra så gott du kan, tror jag att du kommer att upptäcka att kärleken till ditt barn kommer att hjälpa dig att klara av svårigheterna när de kommer.

Om du också kan tänka dig att acceptera att du inte kan få några garantier för framtiden, men samtidigt känna tillit till din egen förmåga att klara av svårigheter – för det har du nu erfarenhet av – så tror jag att du kommer att uppleva att livet med barn inte bara är oro utan också någonting fantastiskt.

Slutligen, att ha en svårt psykiskt sjuk familjemedlem påverkar i hög grad livet för de anhöriga. Det är viktigt att söka hjälp och stöd för att orka. Det finns en bok av Åsa Moberg som heter ”Vara anhörig” som du och din familj kanske kan läsa. Det finns också olika forum på nätet för anhöriga till psykiskt sjuka som du lätt kan hitta.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Jocce - vilken trist kommentar... Jag har, liksom manga andra manniskor, gatt igenom en hel del tragiska handelser i mitt liv. Jag ar ateist men jag onskar att jag kunde tro pa Gud eller en hogre kraft - jag tror att jag skulle ma mycket battre om jag kunde ha tillit till nagon annan an bara mej sjalv. Min make och hans familj ar katoliker och jag tycker att det verkar som att de har en helt annan trygghet att vila i, vilket hjalper i svara stunder. Jag har forsokte aktivt bli troende nar jag var tonaring, men det funkade inte for mej, Det betyder inte att jag missunnar folk som ar troende att ha den tillit, trygghet och hopp som tron kan fora med sej.

Jenny, 19:47, 30 september 2009. Anmäl

Hej. <br/>Måste också få uttrycka min beundran och respekt för psykolog, Ann-Kristin Lundmark. <br/>Proffsig och (även) med en förmåga att formulera och fokusera på ett okomplicerat sätt.

Anette, Luleå, 08:21, 28 september 2009. Anmäl

@Stefan <br/>Jesus? Ärligt? En påhittad skäggig hippie från slutet av järnåldern neddiktad i en sagobok ... Ja, tomten kommer också med klappar till de små, han ger mer tröst än Jesus, han har folk iaf sett ...

Jocce Hedberg, 23:15, 27 september 2009. Anmäl

Oj vad jag känner igen mig här. <br/>Man ska inte skylla på "curlingföräldrar" o.d., som vissa av kommentatorerna. Jag tycker inte att man nödvändigtvis ska behöva gå igenom någon sorts träning för framtida katastrofer under uppväxtåren. Det är väl allom bekant hur många olika problem en svår och otrygg uppväxt kan leda till. <br/>Men det är oerhört viktigt att försöka lära sig leva i nuet och glädja sig åt det goda man har. Jag läste nyligen i en bok om andlighet om en kvinna som sa "Jag kan bara inte slappna av, annars kommer nånting att gå på tok". Författaren påpekar att där är ju redan någonting viktigt på tok: förhållandet till nuet, till livet.

Anna, 21:25, 27 september 2009. Anmäl

Är inne på samma spår som många: skyddad och "oproblematisk" uppväxt leder ofta till en ovana att hantera livets osäkerhet, för livet är och förblir just osäkert. Att sträva efter ett "säkert" liv leder bara till mer oro för innerst inne vet man att det inte finns ngt "säkert" liv. <br/>Själv växte jag upp i en relativ otrygg miljö vilket tvingade mig att bearbeta detta som vuxen men samtidigt är väldigt bra på att ta livet för vad det är. Jag oroar mig inte så mkt för livet blir ändå inte som man tror. Det enda man egentligen kan göra är att sträva efter sina mål och värderingar och söka sig till relationer man mår bra av. Men inte ens det ger någon garanti. :) <br/>Tycker också Ann-Kristins svar är bra!

Anders, 23:21, 26 september 2009. Anmäl

Jesus säger: "...sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inget bekymmer för morgondagen." Jesus vill ta alla våra bördor och bekymmer och istället ge oss ett liv i frid och kraft!

Stefan, 18:16, 26 september 2009. Anmäl

Jag kanner igen problemet att ha vuxit upp utan sorger, utan nagra riktiga problem overhuvudtaget. Nu borjar problemen hopa sig vid horisonten, och utan den ratta erfarenheten kan det kannas som for mycket att hantera ibland.

ior, 22:06, 25 september 2009. Anmäl

hej anonym! <br/>det du beskriver skulle lika gärna kunna vara mitt liv. efter flera år fick jag ett namn på oron - generaliserad ångest - och behandling som funkade! <br/>lycka till

igra, 14:49, 25 september 2009. Anmäl

Frågeställaren skriver: "Fram till jag var 24 år gammal hade jag inte upplevt några större problem eller någon stor sorg i mitt liv" <br/>Detta tror jag är problemet, frågeställaren har inte fått chans att utveckla de verktyg som behövs för att hantera motgångar och andra problem som hör livet till och som man, trots föräldrarnas curlande, förr elle senare möter. När detta möte sker får allt katastrofala proportioner.

Evolved, 13:05, 25 september 2009. Anmäl

Hej! <br/>Ann-Kristin, jag gillar verkligen ditt svar till en person som möter livets motgånger. jag kan bara praktiska tips för att återerövra sitt inre lugn och ser fram emot livet igen utan oro. Mindfullness är ett fantastsikt verktyg och att möta personer som lyssnar och kan möta oron. Att prata om det som man innerst inne känner. <br/>Lycka till!

Kerstin Sörbom (Webbsida), 10:27, 25 september 2009. Anmäl

Ska jag bryta med mamma?

Fråga: De senaste månaderna har jag hamnat i en prekär situation med min mamma där vi i princip inte når fram till varandra. I bakgrunden ligger att mina föräldrar skilde sig då jag var tolv år, varpå min mamma genast flyttade tillsammans med en ny man, en man med helt andra värderingar än den ”normale” svenske mannen. Hans syn är att kvinnan ska stå i köket, vara glad, trevlig och aldrig säga emot. Med mina drömmar om att bli läkare och syssla med forskning så gav det upphov till stora konflikter under tonåren. Kvinnor var ju mindre intelligenta och skulle inte syssla med forskning, enligt min mammas man.

Mannen hade även ett enormt kontrollbehov och jag fick i princip inte umgås med vänner och ej heller prata i telefon. Skulle jag prata i telefon så var det max fem minuter. Telefonen fanns i hallen, där han då vankande gick fram och tillbaka för att höra vad jag sa.

Otaliga gånger fick han även raseriutbrott och förklarade för mig vilken liten skit jag var. Mamma såg detta men gjorde inget, hon i sin tur försvarade sig med att jag var en sådan besvärlig tonåring, något som jag fortfarande får höra.

Hur som helst, mannen har även två söner som bodde hos sin mamma. Jag och mina syskon levde tillsammans med denne man och min mamma efter mina föräldrars skilsmässa. Varje gång hans söner kom på besök var det ”fest”, då var mamma trevlig och likaså hennes man.

När jag äntligen flyttade hemifrån och kunde skärma av mig från det hela föll en sten från mitt hjärta. Jag kunde äntligen leva utan att vara kontrollerad. Samtidigt var det svårt eftersom jag gärna vill ha en fungerande relation med min mamma.

För två år sedan träffade jag en underbar man och i början var allt bra, vi träffade min mamma och hennes man och de var trevliga mot oss. I mitt kärleksrus så förträngde jag helt särbehandlingen under min barndom och berättade inget för min pojkvän om detta då jag skämdes.

I somras spenderade vi dock några dagar tillsammans med dem i deras sommarstuga. Återigen blev särbehandlingen så uppenbar, vi bidrog med mat och betalade och lagade för hela familjen vid flera tillfällen, men min mamma och hennes man klagade mest över att vi snyltade på dem. Under tiden kom även hans söner med respektive på besök och de hade visserligen med sig mat, men mamma fick sedan betala för den. Trots det blev de höjda till skyarna. Detta är bara ett, men ganska konkret, exempel.
Efter detta blev jag mycket ledsen och kände att det inte var värt att ha en relation med mamma om det skulle vara på de villkoren att hennes mans barn är mer värda än hennes egna. Detta påminner mig bara om hur tonåren var med ständig särbehandling och hans ständiga nedvärdering av kvinnor.

Mitt dilemma är: Ska jag bryta med min mamma? Det känns oerhört svårt och drastiskt, i synnerhet när jag själv vill börja skaffa familj och behöver henne mer än någonsin. Men känns det minst lika svårt när jag är tillsammans med henne och ständigt känner att jag inte lever upp till hennes och hennes mans bild av en god kvinna.

Anonym

Svar: Hej. Jag får intrycket att du inte vill bryta med din mamma, och det är inte heller något man ska göra i första taget. Att bryta med en närstående är känslomässigt jobbigt, och kan upplevas som att tvingas stänga av en del av sig själv – det handlar ju trots allt om människor som varit med och format oss till de vi blivit. När alla andra vägar är uttömda, och då utbytet med den närstående blivit direkt destruktivt, kan det vara nödvändigt att stänga ute den andra personen ute från sitt liv, men det är som sagt inget förstahandsval.

Dessutom står du, utifrån vad jag förstår, i begrepp att själv skaffa barn. Frågor som handlar om sammanhang och tillhörighet blir då givetvis extra angelägna. Att som småbarnsfamilj isoleras, utan möjlighet till avlastning, kan vara mycket krävande.

Utifrån dessa synpunkter föreslår jag att du, i stället för att bryta kontakten med din mamma, stannar och hävdar dig själv och din syn på saker och ting på ett tydligare sätt än jag uppfattar att du gjort hittills.

När du skriver att det känns svårt att du inte lever upp till din mammas och hennes mans bild av hur en god kvinna ska vara låter det för mig som att du någonstans tänker att problemet är att du inte motsvarar deras värderingar, inte att deras värderingar är helt uppåt väggarna. Till exempel den incident du beskriver när du och din man besökte din mamma och hennes man och tog med egen mat, betalade och till och med lagade maten, och att de trots detta inte var nöjda låter märklig i mina öron. För det första verkar det som om du är väldigt mån om att vara dem till lags. För det andra verkar det inte möjligt för dig att vara dem till lags.

Din utgångspunkt borde som jag ser det i stället vara att det är en framgång när du inte lever upp till din mammas och hennes mans föreställningar om hur en kvinna ska bete sig. Jag tror att du behöver börja markera mer kraftfullt än du har gjort tidigare mot deras försök att forma dig till något du varken kan eller vill vara. Sedan får du väl stå ut med att de till en början blir missnöjda, besvikna och till med arga på dig – det tycks de ju i och för sig redan vara så på sätt och vis har du inget att förlora.

För mig låter det som att du inte var tillräckligt besvärlig som tonåring.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (43)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 43

Hej anonym / tjejen i brevet. Tveka inte att bryta med din mamma om hon är destruktiv för dig. Ställ krav på att hon ska bete sig som en vuxen självständig människa som behandlar dig med respekt om hon vill ta upp kontakten igen. Du har inga förpliktelser mot henne när hon har behandlat dig som hon gör. Stärk dina relationer till dina syskon istället, stötta dem o ta stöd av dem, jag lovar att de kommer visa förståelse och vara glada över att du finns där! Så blev det iaf för mig. Lycka till!

L, 14:31, 7 oktober 2009. Anmäl

Emelie. Det du vill göra är kanske helt ok, eller så kanske det faktiskt är helt ok att din mamma säger nej till det, det beror på din ålder o andra omständigheter. Men det viktiga är att ni börjar kommunicera med varandra. När min dotter o jag är riktigt arga på varandra (o det är vi verkligen ibland) så skriver vi ibland lappar, brev, mejl eller sms till varandra tills vi hittat tillbaka till varandra igen. Det funkar rätt bra för oss, kanske kan du försöka skriva ett brev till din mamma o ärligt försöka förklara hur du känner det? Tala gärna om att du tycker om henne också, det är inte säkert att hon vet det. Glöm inte heller att hon med all säkerhet tycker jättemycket om dig också, o är ledsen över era konflikter men inte vet hur hon ska nå dig. Lycka till!

En mamma, 15:04, 2 oktober 2009. Anmäl

emelie. Jag hade rekommenderat dig att gå och prata med skolsköterskan eller skolkuratorn. Kanske kunde ni sedan ta ett samtal tillsammans med din mamma! <br/>Lycka till!

Veronica, 15:43, 1 oktober 2009. Anmäl

Jag har en mamma som inte låter mig göra någonting jag kan förstå att hon har svårt att lita på mig men mitt hem känns som ett fängelse jag har rätt till min frihet men när jag försöker prata med mamma så blir hon arg o straffar mig eller bara skäller och säger att det är mitt fel att det är så för jag e så bråkig vad ska jag göra snälla hjälp mig!!!!!!!!!!!!!!!!

Emelie (Webbsida), 22:04, 29 september 2009. Anmäl

Svår situation. Jag har en liknande bakgrund med en tyrann till far vars beteende min mor alltid tillåtit. Liksom frågeställarens mor så vill min bara höra positiva saker om mitt liv. Det är svårt att komma förbi sveket från den föräldern som mycket väl vet hur illa den andre betett sig men aldrig försökt stå upp för barnet. Som vuxen är jag mer arg på min mor än min far, för jag väntade mig mer av henne eftersom hon såg men inget gjorde. Idag har jag en bättre relation till båda efter ett antal olika samtal om deras beteende men mamma försöker fortfarande skylla på pappa och vill inte ta på sig ansvaret för minsta lilla.

Nikki, 13:07, 28 september 2009. Anmäl

När du vill träffa din mamma, ta in på hotell. Gör resan till en semester för dig själv. Träffas på stan, utan elaka sambon. På kvällen gör du något trevligt. I störda familjer glömmer den som behandlats illa ofta att alla är huvudpersoner i sina egna liv. Reducera inte dig själv, lev din stund på jorden nu. Du kanske får en trevlig svärfamilj som kan hjälpa till, kanske har du vänner som är i samma sits som dig. Gör dig aldrig mer beroende av din mor på något plan, det behöver du inte vara, varken med eller utan barn. <br/>Framförallt, lär dig vad som gör dig glad. Gör det och inget annat.

En annan Lena, 09:50, 27 september 2009. Anmäl

Din "styvfar" verkar som en utmärkt kandidat för zoloft.

Posterboy, 02:30, 27 september 2009. Anmäl

Om du vill behålla relationen. Ses så lite som möjligt. Använd telefonen. När ni väl kommer, stanna inte länge. Var ubertrevlig, även mot skitstöveln.

Joppe, 02:29, 27 september 2009. Anmäl

Din "styvfar" verkar som en utmärkt kandidat för zoloft.

Posterboy, 02:26, 27 september 2009. Anmäl

Jag var inte heller tillräckligt besvärlig som barn/tonåring. Jag förstod inte att det var möjligt för mig att vara det, utan trodde att det då skulle hända mig än värre saker. <br/>Har mycket ilska inom mig på grund av detta tyvärr.

rogozjina, 06:37, 26 september 2009. Anmäl

”Jag vill vara en ‘easy going’-kille”

Fråga: Hej! Jag är en kille på snart 26 som ofta är ganska deppig. Det beror ganska mycket på att jag har skyhöga förväntningar på vad jag ska åstadkomma i livet och karriären. När jag efter många års studier kom ut i världen så var det som att gå in i en vägg. Inget gick som jag hade föreställt mig och jag upptäckte att jag saknar självförtroende för att agera på ett socialt begåvat vis.

Samtidigt har jag försökt analysera mitt beteende och kommit på att det inte egentligen är sakerna som jag deppar över som gör mig nedstämd. Jag verkar faktiskt vara expert på att hitta problem, ofta ganska onödiga och helt omöjliga att lösa på praktisk väg. När jag efter en lång period kommer över ett problem, känns det som att jag plockar fram nästa ur en hög som är stor nog att räcka livet ut. Sen går jag runt och våndas, ibland i åratal dag ut och dag in. Några saker jag har koncentrerat mitt självförakt på under de senaste 5 –10 åren är mitt utseende och min familjebakgrund. Jag hittar saker som jag ogillar som jag sen intensivt hatar och försöker hitta strategier för att dölja.

Människor omkring mig, som känner till mitt beteende, förundras och fattar ofta inte hur jag kan lägga ner så mycket energi på saker som för dem är helt oväsentliga och triviala. Till saken hör att jag är konstnär och upplevs av de flesta som en ganska excentrisk typ.

På något sätt känns det som om roten till det hela sitter i faktumet att jag är fruktansvärt lättstött och känslig. En helt oskyldig kommentar, särskilt de som berör ”självföraktsfrågor”, kan sätta igång ett känslomässigt yrväder som håller i sig i månader och som får mig att svära evigt hat mot personen i fråga.

Ibland känns det som att jag kommer att sabba hela mitt yrkesliv för att jag agerar såhär. Ofta känns det tyvärr som att en flaska vin är det enda som kan lugna mig och dämpa (eller ibland förstärka) dessa våldsamma känslor.

Jag vill egentligen inget hellre än att vara en ”easy going”-kille som tar allt med en rejäl klackspark. Finns det något jag kan göra för att mildra mina känslorus? Det känns som att jag har jättesvårt att få perspektiv på livet.

Självföraktaren

Svar: Hej! Det finns en modell för analys av våra beteenden som jag kommer att presentera för dig och som jag hoppas kan hjälpa dig att förstå dina till synes oförklarliga handlingar, som att du vill vara en ”easy going” kille men i stället styrs av dina känslorus.

Modellen – funktionellanalys – används inom kognitiv beteendeterapi för att tydliggöra, ”avmystifiera” och förstå funktionen av problematiska beteenden och hjälpa oss att hitta möjliga alternativa sätt – som inte ställer till det för oss. Det som till synes verkar oförklarligt, det vi bekymrar oss för och besväras av, betraktas då som möjligt att förstå och ändra på.

Modellen (S. Stimuli eller utlösare —> R. Respons – en tanke, en känsla eller ett beteende –>
K. Konsekvens) utgår ifrån att det vi tänker, känner och gör delvis är inlärt och när vi upprepar oss, trots att vi tycker att det är till skada för oss, är det för att det trots allt fyller en funktion. Vi har en kortsiktig vinst av det vi upplever eller gör, och nu kommer poängen, vi är inte alltid uppmärksamma på att den vinsten finns och styr vårt agerande.

Till exempel om vårt problem är att vi blir verbalt aggressiva (R) när vi blir ifrågasatta på arbetet (S) skulle en något förenklad analys vara att de kortsiktiga konsekvenserna (K) som styr i mycket våra reaktioner, är att vi får agera ut vår ilska och känner en viss tillfredställelse i stunden. Vi har lärt oss att det känns bra i stunden att agera så, och så upprepar vi detta gång efter gång. Hjärnforskarna beskriver hur inlärda beteenden av detta slag är så lagrade i hjärnan att de kan liknas vid flerfiliga motorvägar i hjärnan och att de är närmast automatiserade.

I efterhand, när vi tittar tillbaka på händelsen, kan vi känna oss besvärade och att vi tycker att vi gjort bort oss, samtidigt som vi undrar hur det kommer sig att vi nästan alltid gör så här. Då har vi nytt fokus, och tänker på de långsiktiga konsekvenserna av vårt beteende, som i det här exemplet skulle handla om att du bekymrar dig för att uppfattas som omogen och besvärlig, och du förbryllas över att du ställt till det för dig ännu en gång.

Funktionellanalysen görs i tre steg:
1. Vad gör vi (som är problematiskt = R)?
2. I närvaro av vad (till exempel personer, platser, tankar eller känslor = S) gör vi det?
3. Vad händer när vi gör det? Vilka blir konsekvenserna på kort och lång sikt( = K)?

Styrkan i den här modellen är att den ökar vår förståelse för det som vidmakthåller våra beteendemönster och att vi utifrån detta kan börja hitta alternativ. När våra handlingar blir begripliga för oss kan vi tänka friare och ta ställning om det vi gör är i linje med det liv vi vill leva, hur vi vill vara eller våra värderingar. Vi kan börja arbeta med oss själva med eller utan professionell hjälp för att lära oss att göra annorlunda.

För att lära dig mera om dina beteendemönster skulle jag vilja att du gör två övningar. Den första är att du observerar dig själv under två veckor och prövar att använda S-R-K modellen varje gång du känner dig stött och reagerar med ”våldsamma känslor”. Några frågor som kan hjälpa dig att kartlägga händelsekedjan kan vara att du frågar dig:

1. Vad gjorde jag som var problematiskt (R)?
Svara här:

2. I närvaro av vad, personer, platser, tankar, känslor… gjorde jag det (S)?
Svara här:

3. Vad hände när jag gjorde det (K)? Vilka blev konsekvenserna på kort och lång sikt för mig och för omgivningen?
Svara här:

Sammanfatta det du har kommit fram till och leta efter det som upprepar sig i sådana situationer. Det kan hjälpa dig att känna igen din sårbarhet: När, hur och av vad utlöses det? Kanske det kan hjälpa dig att få det du efterfrågar, ”perspektiv på livet” och kunna navigera förbi de mest besvärliga situationerna genom att hitta alternativ. När du har lär dig mera om detta kan du börja arbeta med nästa steg.

Den andra övningen. Nu kan du börja fundera på och gärna skriva ner:
a. på vilket sätt skulle du kunna göra något annat – ett ”tvärtom-beteende” – till vad du brukar göra i dag när du till exempel får en fråga som utlöser ditt självförakt?
b. hur kan dina valda ”tvärtom-beteenden” underlätta för dig att lyckas som konstnär eller med något annat som är viktigt för dig?

Använd gärna en tabell där du bredvid varandra kan skriva gamla och nya beteenden. Syftet är att få en helhetsbild och att hitta alternativa ”tvärtom-beteenden”:
Gammalt beteende: Letar problem.
Nytt tvärtom beteende: Till exempel letar aktivt och fokuserar på det som fungerar bra

Gammalt känslobeteende: Känner intensivt hat.
Nytt ”tvärtom-känslobeteende”: Till exempel accepterar att just nu känner du så samtidigt som du sätter det som utlöste ditt hat i ett större perspektiv.

Gammalt beteende: Går runt och våndas
Nytt beteende:< /strong> …………………………..

I nästa steg kan du prova att använda dina ”tvärtom-beteenden” i olika situationer. Utvärdera om det gör skillnad, till exempel om din vardag blir lugnare och om det har betydelse för hur du ser på ditt yrkesliv.

Med tanke på att du ofta är deppig och självmedicinerar med alkohol, rekommenderar jag dig att samtidigt som du arbetar med dig själv på egen hand också söker professionell hjälp. Kanske känner du (på grund av dina höga krav på dig själv) att du måste klara dig på egen hand. Det kan finnas fördelar med den känslan och tanken, men samtidigt finns det bra hjälp att få. Du behöver inte kämpa ensam. När sådana tankar dyker upp (”Jag måste klara det här själv” eller liknande) kan du tillämpa ”tvärtom-beteende” också på dem.

Lycka till och varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

känner igen mig precis!!

ami, 23:51, 4 oktober 2009. Anmäl

Kom ihåg att idag är en underbar dag!

Jocce Hedberg, 23:36, 27 september 2009. Anmäl

Känner igen din beskrivning även om det var länge sedan. Det som funkade för mig och även en god vän med liknande problematik var psykoanalys. Du måste gräva och lära känna de sidor du föraktar, skäms för eller vill dölja, innan du börjar acceptera eller åtgärda dem. Det är svårt men med hjälp så går det!

Pomello, 20:27, 27 september 2009. Anmäl

Titta tillbaka på dina reaktioner, ställ frågan varför du reagerat som du gjort. Utifrån det svaret ställer du dig frågan varför igen. Som att skala en lök ungefär, tills du når lökens innersta. Den här formeln lär KBT-terapeuter ut som en metod att själv lära sig hitta svar på frågor som ter sig omöjliga att svara eller lösa. Alla dina frågor har ett svar. <br/>Våga förändra ditt liv. Ibland handlar svårigheter om att tolka kommentarer nyanserat om att den ängslige inte har ett fysiskt starkt försvar. <br/>Kroppen är ingen maskin, den behöver sömn, vila, motion för att klara av att ta in omvärlden. Enklaste sättet att sabotera sitt liv är att missköta sig fysiskt. <br/>Om det är så för dig vet jag inte, men pröva att sov, var ute i naturen, låt kroppen få sitt så får själen samtidigt sitt. <br/>Lös upp dina demoner i naturen, ungefär som Ingmar Bergman. Ångest har många, men medicinera dig inte åt fel håll. Alkohol ger bara mer ångest. <br/>Var snäll mot dig själv och din kropp.

En annan Lena, 10:02, 27 september 2009. Anmäl

Alla är inte blivande alkoholister, Jonas. <br/>Många slutar med alkohol utan AA. <br/>Alla lider inte av förnekelse... <br/>A

Anette, 09:02, 24 september 2009. Anmäl

Känner igen mig i din beskrivning av dina reaktioner. Jag självmedicinerade med alkohol i många år och utvecklade senare alkoholism. När jag använde alkohol som en kortsiktig lösning slapp jag att vara i mig själv tillräckligt länge för att ångestkurvan skulle börja peka nedåt. Ingen terapi, psykiatrikontakt, psykofarmaka i världen hjälpte så länge alkoholen fanns med i bilden. Efter drygt fyra år i nykterhet och med 12-stegsprogrammet i ryggen (i kombination med en del terapi) klarar jag mig utan mediciner och har fått ett helt nytt liv. Jag är fortfarande lättsårad men har ett sammanhang och verktyg att ta itu med känslorna. Ett nytt lugn har infunnit sig med massor av gemenskap och glädje. Tyvärr talas det i terapi sammanghang ofta alldeles för lite om alkoholens inverkningar på oss. Sluta med sprit och droger om du håller på med det (även benzo), gå på ett AA-möte våga vara i dig själv oavsett vad som händer i dig så ska du se att det ordnar sig. www.aa.se

Jonas, 01:53, 24 september 2009. Anmäl

Nettan och Mia. Snälla - fortsätt. Ge inte upp. Det är terapeuterna som är dåliga som får er att må ännu sämre. Inte ni.

h, 21:37, 23 september 2009. Anmäl

Låter precis som jag, jag är 2 år äldre än du och haft väldigt destruktiva tankemönster. Jag kom fram till att jag vantrivdes i mitt kreativa yrke och skolade om mig. Det är ibland en lidelse att ha ett yrke med konstnärlig inriktning. För mig så var det en befrielse att avsluta hela den ego-resan och lyssna till vad jag egentligen ville.

aecas, 21:26, 23 september 2009. Anmäl

Håller helt med Mia. Har själv provat kbt och kände det som om terapeuten straffade mig när jag inte lyckades.

nettan, 16:19, 23 september 2009. Anmäl

Är det bara jag som tycker att det där med kbt alltmer låter extremt prestationsinriktat? Har själv fått prova på det men har mest känt det som att det går ut på att visa allt jag gör fel och allt jag borde göra istället. Och om jag inte klarar det är det ett misslyckande och då får jag istället genast diagnosen svår depression. Istället för att bara förstå den mycket mänskliga prestationsångest en sådan behandling faktiskt kan skapa. Jag börjar fundera på om kbt inte är aningen överskattat...? Åtminstone för alla oss som inte vill ta oss fram i samhället på andras bekostnad och med armbågarna i högsta hugg.

Mia, 16:14, 23 september 2009. Anmäl

Hur kan jag bli av med min ångest?

Fråga: Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag tog studenten förra året och har sedan dess haft nio jobb. I varje jobb lyckas jag arbeta högst två veckor, för varenda dag kryper en ångest fram som till slut gör att jag inte ens orkar ta mig ur sängen för att gå till arbetet.

För varje nytt jobb intalar jag mig att jag nu ska jag sköta mig och se till att gå till jobbet som vilken normal människa som helst, men det slutar alltid med en oerhörd ångest som jag inte kan överbrygga.

Jag är så frustrerad över mig själv och jag fattar inte vad mitt problem är. Ångesten har blivit en sådan stor del av mitt liv och jag känner mig så deprimerad att jag tappat viljan att ens leva.

Jag vet inte om det hör till, men jag har en krånglig uppväxt med en missbrukande mor som utsattes för kvinnomisshandel av en man som min mor numera rymt ifrån. En lång vårdnadstvist gjorde att jag hamnade hos min pappa som har tagit bra hand om mig, men som själv inte har något särskilt utvecklat känsloliv. Hos honom har jag känt mig väldigt ensam och idiotförklarad utan anledning.

Jag har alltid tryckt undan alla minnen, alla känslor och alltid varit den som tagit hand om allt och alla samt profilerat mig som den ”duktiga flickan” genom att få bra betyg och så vidare.

För ett halvår sedan flyttade jag hemifrån, det var egentligen inte ett eget beslut, utan min mors, och det har gjort att jag nu plötsligt fått ett stort utrymme.

Jag vet bara inte vad jag ska göra, jag kan inte arbeta och får inte in pengar och är snart totalt pank. I skolsammanhang fungerar det bra för mig att pallra mig iväg, men inte när det gäller arbete och jag förstår inte varför…

Vad ska jag göra? Jag orkar inte leva med den här totala ångesten längre.

Anonym

Svar: Hej! Ångest på en nivå över vad som är normalt kan vara helt handikappande och dränera en person på energi och livslust. Gränsen för vad som är normalt och inte normalt går just vid om det påverkar ens dagliga liv och hindrar en från att göra det man vill. Du beskriver att du inte klarar av att behålla ett arbete mer än ett par veckor på grund av ångest. Det du inte skriver är vad som triggar din ångest, i vilka situationer? Vilka eventuella katastroftankar har du?

För en person med social fobi så kan ångesten inför att vara nära andra människor och känna sig observerad i kontorslandskap, fikapauser med mera vara det som gör det omöjligt att gå till arbetet.

För andra med generaliserat ångestsyndrom kan det vara ett ständigt ältande av allt som skulle kunna gå fel i framtiden, till exempel egna fel i arbetet, som utgör problemet.

Vid paniksyndrom är det den ständiga rädslan att råka ut för oväntade panikattacker. Eller rör det sig om så kallad emotionell instabilitet? Det kan också präglas av ångest. Det är viktigt att man först noggrant utreder vilket psykiatriskt tillstånd du lider av innan man kan ge rätt information och behandling. Det är också viktigt att läkaren bekräftar eller utesluter depression som delförklaring.

Du undrar om ditt nuvarande lidande har sin grund i din uppväxt. Man kan allmänt säga att man med en otrygg uppväxt präglad av traumatiska händelser löper en större risk än andra att utveckla psykiska sjukdomar, men samtidigt är det inte en nödvändig bakgrund. Även med bästa möjliga livsförutsättningar kan man utveckla psykisk sjukdom inklusive depressions- och ångesttillstånd. Att man har en ”krånglig uppväxt”, som du själv säger, betyder dock inte att principerna för din behandling ska vara andra än för en person utan denna bakgrund.
För att ta ett konkret exempel: om en person utvecklar återkommande, oväntade panikattacker med rädsla för att förlora kontrollen, dö och så vidare, och på grund av detta inte vågar åka tunnelbana och det i sin tur innebär att man inte kan ta sig till arbetet eller studierna, då är det detta som är problemet. Behandlingen riktas då mot de (felaktiga) katastroftankarna kring hur farlig en panikattack är, man får träna bort ångesten som det innebär att åka tunnelbana genom att åka tunnelbana och så vidare. Därmed inte sagt att bakgrunden ska negligeras.

Om man sedan efter det att den omedelbart handikappande problematiken behandlats, fortsatt är plågad av sina tankar och känslor inför en svår uppväxt så kan det tas upp i en bearbetande psykoterapeutisk kontakt. Men, och det är detta som är viktigt att hålla isär; att gå i en allmänt stödjande kontakt, få ”stresshantering” eller liknande ska inte utgöra behandling mot problemet (paniksyndromet) att inte kunna ta sig till jobbet – helt enkelt eftersom det inte visat sig effektivt.

Att man tappar viljan att leva, som du skriver, är allvarligt och tyder på att du har utvecklat en depression. En depression ska alltid behandlas, med läkemedel eller med psykologiska metoder. Jag tycker att du ska kontakta den psykiatriska mottagning där du bor och vara tydlig just med att du nu nått en nivå av lidande där du tappat livslusten, så att du snarast får en grundlig bedömning av en läkare (psykiater).

Beroende på var du bor, exempelvis utanför storstadsområdena, så kan det vara din husläkarmottagning du ska vända dig till.

Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Hej! <br/>Jag själv har haft panikångest under en period av mitt liv. Först och främst vill jag säger: Det går att göra något åt situationen. Sök hjälp! I Stockholm finns det en förening som heter ångestsyndromförening. <br/>Lycka till, ge inte upp!

Kerstin Sörbom (Webbsida), 17:55, 24 september 2009. Anmäl

Kanske vore det bäst att ta en paus från att arbeta? Studera språk några månader i utlandet, KY. Flera alternativ finns. Ju fler jobb du inte klarar att hålla, desto större risk finns för ett sämre självförtroende. Din arbetsprestation säger väldigt lite om vem du är som människa, utan speglar endast hur du mår just nu. Tyvärr verkar det inte vara många unga som förbereds inför den verklighet som kommer efter gymnasietiden = livet med dess upp och nergångar och ansvar för sin egen lycka. Man får inte glömma att det är OK att 'misslyckas'. Ofta tror folk det bästa är att stanna upp och verkligen analysera/känna efter, men kan det inte bara ibland vara så enkelt som att det är ett miljöombyte som krävs? Inse att du inte måste hålla kvar det förflutna som en måttstock för din nuvarande glädjenivå. Historia är historia. Observera känslorna, men inse att DU bestämmer din reaktion på deras närvaro. Ut o res, möt nya människor och möt alla dina rädslor! Bara du tror så kommer det gå!!

p, 14:52, 23 september 2009. Anmäl

Jag känner starkt igen mig har nästan samma problem ..fast jag brukar masa mig till jobbet ändå, vilket ofta bara fått mig må sämre. <br/>Nu är jag dock arbetslös och isolerad och jag gillar det! hur bryter man det mönstret sen? <br/>Och skall man säg att man har socialfobi på Arbetsförmedlingen? eller i jobb intervjuer? Inte vet jag

Jarre, 09:54, 23 september 2009. Anmäl

forts. <br/>- är det stora problemet; Du försöker prestera istället för att acceptera och erkänna din smärta först. Och att inse att du inte alls behöver klara av ett jobb för att duga som människa. <br/>Varma hälsningar till Dig.

Anette, Luleå, 08:06, 23 september 2009. Anmäl

forts. <br/>- är det stora problemet; Du försöker prestera istället för att acceptera och erkänna din smärta först. Och att inse att du inte alls behöver klara av ett jobb för att duga som människa. <br/>Varma hälsningar till Dig.

Anette, Luleå, 07:38, 23 september 2009. Anmäl

Prata om allt de du känt under uppväxten. Lite i taget i din egen takt. När man bär på obearbetade upplevelser och inte pratar om dem utan kanske också försöker kompensera med att vara duktigt och prestera en massa saker, så tar det energi av en. Man måste prata och ventilera om sånt man mår dåligt av. Känna att man duger precis som man är UTAN några som helst prestationer. Du har rätt att sätta dina egna gränser. Jag tycker att Du verkar ha en inre klok känsla för vad du egentligen behöver göra. Du förstår att det kan ligga i att du inte hade nån dialog om känslor och tankar du hade när du bodde med pappa tex. Det är inte konstigare än så. Du behöver ventilera om det du känner och har känt tillbaka i tiden, eftersom du inte kunde göra det, då saker och ting var jobbiga. <br/>Då när du fått göra det ett tag så kan du börja känna drivkraft till annat. <br/>I skolan går det bara ut över en själv ifall man sjappar, men på ett jobb har man ansvar och då kan man känna prestationsångest vilket i dit

Anette, Luleå, 07:35, 23 september 2009. Anmäl

Precis som Anna skriver så tror jag också att prata med andra hjälper. Jag hade liknande ångest som du Anonym och om jag hade haft någon att prata med hade det känts bra. Ett bra tips här bland kommentarerna var också att försöka dig på en kortare yrkesutbildning. Att hjälpa andra kan också vara att hjälpa sig själv.

Lollo, 05:09, 23 september 2009. Anmäl

Tyvärr kan det bli utifrån ett sjukdomsfokuserat analyserande vid en psykiater-bedömning. <br/>Det är ofta små och okomplicerade åtgärder till de "svåraste" fallen. <br/>Våga känna negativa känslor för att sen kunna uppleva positiva.

Anette, Luleå, 17:04, 22 september 2009. Anmäl

Hej! Till dig som levt med en missbrukande mamma.Sök upp en Al-anon grupp Det finns på de flesta orter och är bra hjälp till självhjälp. Där träffar du andra i liknande situation som du. Jag och många med mig är så tacksamma för att Al-anon finns.

Kristina, 13:55, 22 september 2009. Anmäl

Jag tror att vad Sergej Andréewitch försöker göra är att slå ett slag för kognitiv terapi. Kanske vore bra att tala om vad det heter så att frågeställaren vet vad hon ska efterfråga när hon söker vård :)

lekman, 13:27, 22 september 2009. Anmäl

Skiljas eller inte?

Fråga: Sedan en månad tillbaka bor jag inte tillsammans med min man. Efter en lång tid av funderande så flyttade jag till en kompis sommarstuga. När jag sa till maken att jag skulle flytta så var jag helt säker på att jag inte skulle komma tillbaka, men jag klarade inte att göra beslutet så definitivt på en gång så vi kom överens om att göra det som en ”time out”. Till att börja med på en vecka, sedan skulle vi prata. Därefter blev det ytterligare två veckor och sedan en till…

Vi har varit tillsammans i snart tio år, gifta i sju år. Hade ett spontant och härligt liv tillsammans de första fem åren. Sedan fick vi stora problem kring att få barn, förlorade ett barn med mera. Vi har alltså haft stora påfrestningar på relationen sedan dess, men jag vill mest av allt fråga om min stora beslutsångest som det jag står inför just nu.

När jag flyttade hade vi kämpat väldigt länge för att försöka få det bättre i relationen. Jag blev bara tröttare och tröttare, hade ingen energi, ingen ork, ingen glädje eller lust. När jag flyttade vände allt detta! Jag orkade med vårt barn igen, jag slutade vara bitter, mina vänner sa också att jag verkade mycket gladare. Så fort jag träffade min man kom en förlamande trötthet åter över mig. Beslutet kändes givet, jag vill må bra och det gjorde jag tydligen bättre på egen hand. Jag kunde inte hitta kärleken till honom hur mycket jag än letade inom mig. Jag började kolla på hus och såg med tillförsikt fram emot mitt nya liv.

Sen kom ett första tvivel, då vi gjorde en sedan länge planerad resa/utflykt tillsammans – och hade det riktigt trevligt ihop. Jag började fundera på om det kanske ändå fanns något att bygga vidare på. Efter ett par dagar hade jag ett bra samtal med en god vän som sa åt mig att jag inte skulle ha dåligt samvete för att jag inte älskade honom, att jag inte behövde ta ansvar för honom och att han skulle må bra. Då släppte det igen och kändes självklart – givetvis hade hon rätt och jag skulle såklart ta ansvar för mitt eget liv och välmående och inte för hans.

Jag var därefter fast besluten att säga till honom att det nu var definitivt. Jag kommer inte tillbaka. Jag hade till och med skrivit ut skilsmässoblanketten. Men ju närmare dagen då vi skulle ses kom, desto mer ångest fick jag. Och ångesten blev bara värre. Han var ju så fin när vi pratade, så bra, så lugn och klok. Han såg ingen anledning till att bli ovänner, vi skulle göra allt till det bästa för vårt barn etcetera.

Jag gick i alla fall vidare med mina planer och tittade på hus. Ångesten växte. Jag ringde honom och tog tillbaka mitt beslut. Vi hade ett fint samtal om vad vi vill ha i en relation. Ångesten släppte. Jag flyttade hem ett par dagar. Det kändes helt fel. Jag kände ingen längtan alls efter att komma honom närmare, varken fysiskt eller mentalt. Irriterade mig på honom. Pratade med en vän och berättade för henne hur fel det kändes, att jag verkligen inte hittade någon kärlek eller någon annan stark känsla som kunde motivera mig att kämpa vidare i relationen. Sa detta till mannen. Det blev ett bra samtal – och jag håller på att vända återigen.

Jag vet varken ut eller in i detta längre! Kan jag inte lita på mina känslor, på mig själv? Vad kan jag då lita på? Är jag bara rädd för att ta det stora beslutet att lämna, rädd för att göra honom illa, rädd för att ”missa något” – det vill säga en möjlig framtida bra relation? Eller är jag tvärtom rädd för att ge mig in i relationen med hull och hår? Har jag orealistiska förväntningar på hur en relation ska vara? Är det bästa alltid att gå igenom svårigheterna tillsammans?

Hur kan man bara svänga så här våldsamt fram och tillbaka i känslor och tankar och beslut? Jag förstår inte själv.

Lysmasken
Svar: Hej Lysmasken. Det är mycket vanligt att känna ambivalens inför och under pågående separation – även för den som tar initiativ till att genomföra den. Denna ambivalens kommer man inte ifrån. När du i detta läge frågar dig om du kan lita på dina känslor, så är väl svaret att du kan lita på att du kommer att vara just ambivalent.

Nästa fråga blir då hur man fattar beslut trots att man är ambivalent. Det som blir svårt i en sådan situation är det du så målande beskriver i din fråga: när man väljer bort något framstår detta något som attraktivt, men så fort man väljer till det igen förlorar det sin dragningskraft. Det blir som två positioner där verkligheten är spegelvänd beroende på vilken position man för tillfället befinner sig i.

Det man har att göra i en sådan situation är för det första att inse att man måste ge sig själv tid. Tid att landa i konsekvenserna av sitt beslut. Det är inte gjort i en handvändning att bygga upp och hitta rätt i en ny tillvaro. Perioden innan man gjort det kan vara en prövning – både skrämmande och ångestväckande.

Vår identitet är tätt knuten till det sammanhang vi ingår i. En separation kan således vara något av en kris som skakar grundvalarna för vår självupplevelse. Det man bör fråga sig i denna ovana situation är om det man längtar tillbaks till verkligen är den andre personen och förhållandet med honom/henne eller om det är det trygga, välbekanta man vill till för att undkomma den utsatthet man hamnat i. Många människor är beredda att stå ut med de mest orimliga förhållanden för att slippa ifrån den situation av ovisshet och uppluckring som ett uppbrott ofrånkomligen innebär.

Ibland gäller det i ett sådant läge att övervinna ambivalensen. Att under en period helt enkelt stå ut med att vara ambivalent. För att inte drabbas av panik när obehaget kommer kan det vara nödvändigt att påminna sig om vad man faktiskt gjort och försökt när man var i den motsatta positionen – i ditt fall hur du kämpat när du levde ihop med din man och vilket klent resultat dina ansträngningar haft. Det finns ingen anledning att tro att de problem du upplevde då plötsligt ska vara borta.

Det låter som att det finns mycket i er gemensamma historia som ni skulle behöva komma tillrätta med. Oavsett om ni så småningom ska leva ihop igen eller inte är det antagligen bra att ni är ifrån varandra under en period. Dels för att du ska få en möjlighet att känna efter hur du vill ha det, dels för att de olika problemområdena ska hamna där de hör hemma. En sådan förändring tar tid och en återförening i nuläget innebär antagligen endast att du återförs till en situation där både era gemensamma och din mans individuella problem åter hamnar på dina axlar.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Man uppskattar alltid det man inte har! Av den anledningen kan det ha ett visst värde att vara särbo under en längre tid, då får du lite distans till det hela. Genom att din man börjar att leva sitt eget liv, kan du se honom ur ett annat perspektiv.Kanske värderar du honom mer, men han kanske också känner att det finns andra ämnade för hans liv. Man äger aldrig någon annan, så han kan välja bort dig också. <br/>Men var särbo i minst 6 månader till att börja med och respektera din man genom att vara konsekvent.

en annan, 18:35, 23 september 2009. Anmäl

Jag är i samma situation, barn i tonåren, som jag kanske tapapr kontakten med vid en skilsmässa? Vad ska jag göra? Blir det mer komplext eftersom jag blivit kär i en annan man? (Har inte varit otrogen, och vet inte om den mannen är itnresserad av mig, eller allmänt trevlig emot mig...) jag har en sådan ångest!

Lisa, 10:15, 22 september 2009. Anmäl

Att människor blir lyckliga även efter en skilsmässa är på inget sätt motsägande till att de åter kan bli lyckliga i sitt förhållande. <br/>Och för att ta tag i en relation och lösa problem krävs det både kraft och engagemang. I de flesta fall så är det en mängd Moment22 som en eller båda partnerna kämpar mot. Det kan vara motsägande krav eller behov som den ena partnern har på den andra, uttalade eller ej. <br/>Men i inga fall fungerar det att lösa dessa problem om den ena inte vill - varesig det är förutsättningslöst försöka eller dedikerat engagera sig. Eller ännu viktigare, om den ena inte lyssnar, kommunicerar tydligt och ser den andres behov, känslor och situation. Detta är nödvändigt för bra kommunikation, och naturligtvis visa respekt. <br/>Att man som Lysmasken slängs in i en känslokarusell är mänskligt. När man befinner sig i ett sådant tillstånd, oavsett anledning, så kan det vara bra att komma ifrån varandra. För att finna balans i sig själv. Först då kan samtalet börja.

ST, 09:47, 22 september 2009. Anmäl

Urban, vad är det Lysmasken undrar - om inte varför hon är så ambivalent, och detta tycker jag Eklund ringar in på ett klockrent sätt. När man har kommit på det klara med varför man tvekar och velar, så kanske det också är lättare att fatta ett eget beslut. Till Lysmasken vill jag säga: jag hade oerhört svårt att släppa taget om min relation och den processen pågick nog i si så där två år. När jag väl vågade ta steget har jag inte ångrat mig en sekund. Jag har ibland tänkt att de där två åren var onödiga - ett sätt att utsätta mig för onödigt lidande. Men samtidigt så tror jag inte att det finns några genvägar: att separera tar tid i tanke, känsla och handling, och innebär mycket vånda och smärta. Efteråt kommer belöningen. Jag har ett lyckligt liv nu!

Sofia, 06:15, 22 september 2009. Anmäl

svårt, jag har liknande erfarenheter. tycker att STs kommentar om kanske för mycket fokus på individen känns relevant. en svensk eller västerländsk grej liksom. men framför allt blir det uppenbart för mig att familjerådgivningskomplexet till viss del är en mystifierad verksamhet. en formulering från eklund rimsten hänger liksom i luften, men förblir osynlig: "jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, det är väl så här livet här, du måste komma underfund med detta själv, fråga inte mig, jag hjälper mest människor som har lite enklare problem och där jag kan fungera som en lite tydligare auktoritet." istället rullas en matta ut som för all del värmer en aning, men som inte tillför något utöver de reflektioner den frågande gör själv. om det nu inte handlar just om det, att rulla ut mattor. nåväl, däri ligger mystifieringen.

urban, 21:07, 21 september 2009. Anmäl

Otroligt bra skrivet av Anders E R. Välformulerat, klokt och trösterikt, utan att ens ha läst frågeställaren.

Katarina, 20:27, 21 september 2009. Anmäl

Dels tror jag inte att man ska ha för stora förväntningar på en relation som man vill ska hålla livet ut. I slutändan ska man ändå funka som vänner också, inte bara den kärlek man hade när man fann varandra. Men rådet att vara särbo är helt klart det bästa. Och inte bara några veckor, utan kanske några månader.

Elentin, 19:39, 21 september 2009. Anmäl

Till lysmaskens kille: Du verkar klok och respektfull. Bra. Men BLI-ALDRIG-TRÅKIG!!! Ljumhet kan man övervinna med ansträngning killar! Klart du ska försöka bli mer jämställd men var också kaxig, försök inte behaga hela tiden, håll avstånd ibland, retas, tyck om ditt egna sällskap, så längtar tjejen efter ditt sällskap utan att tycka du är respektlös. Självrespekt och orförutsägbarhet är GULD.

Mattias, 16:52, 21 september 2009. Anmäl

Vill bara ge en eloge till Anders Eklund Rimsten som alltid ger välavvägda och kloka svar. Gillar ditt språk.

Nicke, 15:10, 21 september 2009. Anmäl

Hur mår din make då? <br/>Har du tänkt på att det kanske är väldigt jobbigt för honom att kastas fram och tillbaks mellan dina infall? <br/>Skilj er - så slipper du (skulle jag gissa) den ångest du verkar känna i hans sällskap, och ni kan bägge gå vidare, antingen tillsammans eller var för sig. <br/>-Om den ena parten varannan månad vill vara skiljd och den andra månaden vara tillsammans så tycker jag inte det verkar vara någon poäng med att vara gitf. Ge honom hans frihet, vetja.

Torbjörn, 13:44, 21 september 2009. Anmäl

”Jag känner mig misslyckad inför mina barn”

Fråga: Jag är änka sedan tio år tillbaka. Jag har två underbara barn. Mitt problem är att under de här tio åren som har gått så har jag haft tre förhållanden som inte fungerade.

Nu sitter jag och mår dåligt för att mina barn blev inblandade i mina förhållanden. Jag känner mig misslyckad inför dem. Jag undrar vad de tänker om mig. De är i tonåren så det går inte att diskutera så mycket om det med dem.

En mamma

Svar: Hej mamma! Du berättar att du oroar dig för att dina barn blivit inblandade i de förhållanden du haft under de senaste tio åren sedan din man (och barnens pappa?) gick bort.

Jag vet inte vad det är som gör att du känner dig misslyckad inför barnen just nu – kanske är det något du nu kommit att tänka på. Du skriver inte heller att något av barnen sagt eller gjort något som ligger till grund för din känsla av misslyckande. Du beskriver dem som underbara barn, det låter så gott!

Vet du, jag tänker att det som hänt har hänt. Det finns inte något du kan göra annorlunda av det i dag. Dåtiden kan vi inte göra något åt. Framtiden vet vi ingenting om. Det enda vi har är nu.

Kanske finns det något som inte var bra med att de blev ”inblandade” – men kanske fanns det också annat som var bra. När du sitter och mår dåligt är det kanske så att du går igång på idéer om vad som kan ha blivit fel – men det kanske är mest fantasier?

Mitt råd till dig är: När du fastnar i de här tankarna, fundera en stund på hur mycket verklighet som finns bakom dem. Har något hänt som inte varit bra – har något hänt som varit bra? Kan du se med lite förståelse på dig själv, lite förbarmande över att du har levt i en svår sorg och kanske högst rimligt har sökt tröst och kärlek? Att träffa någon ny, utan att barnen blir inblandade, är svårt när man är ensam med barnen.

När du så har undersökt dina tankar och kanske både hittat försonande och svåra saker – bestäm dig för att inte låta de tankarna få för stor betydelse i ditt liv. Det som hänt har hänt och går inte att göra annorlunda. Om du vill kan du säga till barnen att du funderar mycket på det som varit och önskar att du gjort annorlunda – kanske får du högst lugnande besked av dem. Annars – när tankarna kommer tillbaka, se lite på dem. Låt dem sen bara vara tankar och lämna dem sen.

Var i det nu du har i dag, med dina underbara barn!

Varma hälsningar,

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Hej Mamma <br/>Mitt sätt att hantera en sådan här situation med mina egna barn är att sätta mig ned och berätta för dem, gärna en i taget, vad jag håller på med och varför saker och ting blir som de blir. Jag har ingen aning om varför du tycker det är svårt för att de är tonåringar just. Jag tror barn är ganska kloka och faktiskt mår mycket bättre av att få vara med och får förstå varför saker och ting inte fungerar. Av alla dåliga sätt att hantera saker och ting, så är nog att visa förtroende ett av de bättre. Kanske har de till och med något råd att komma med. <br/>En Pappa

Mister B, 02:34, 21 september 2009. Anmäl

Tycker inte alls att mamma ska tala ut med barnen eftersom det värsta barn vet är föräldrar som avbördar sig inför dem, det är verkligen att låta dem bära vad man som förälder ska hålla för sig. Barn kan verka kompisar med föräldrarna men är faktiskt just barn eller tonåringar. <br/>Även om barnen kan lämna lugnande besked så är det verkligt taskigt att utsätta dem för en sån situation som ens egna privata våndor. Aldrig att man får göra det.

mamma med, 13:41, 20 september 2009. Anmäl

Jag tror faktiskt inte att antalet män Du har haft är nyckelfrågan. Mycket viktigare är att Du trivs med Dig själv, och har bra självkänsla, så att Du på det sättet blir en bra förebild för dem, samt att Du tar Dig tid för Dina barn, och ger dem mycket kärlek och omtanke. Det har pratats mycket om hur skilsmässor skadar barnen, men modern forskning visar att dåliga förhållanden, eller föräldrar med låg självkänsla kan skada barnen ännu mer. Barn har faktiskt varit med om och klarat av dödsfall, skilsmässor etc i alla tider, vi kan inte alltid skydda dem från det, och ska inte så göra heller. Det viktiga är att när så sker pyssla om dem extra mycket, och ge dem mycket tillfälle att få ge uttryck för det de går och funderar på. Slutligen, att satsa på Din egen självkänsla har också den trevliga biverkningen att Du börjar attraheras till män med bättre självkänsla. Lycka till!!!

Skalman, 20:02, 19 september 2009. Anmäl

Sitter just nu med min dotter som oroar sig för att få sin tredje plastpappa och låtsassyskon sedan skillsmässan för 7 år sedan. Oron över att även denna ska förändras efter att dom flyttar ihop. Oron över om dom än en gång ska flytta. Sorgen över en mamma som manipulerar och utnyttjar det faktum att barnet självklart vill att mamman också ska få vara lycklig. Barn har också känslor och rättigheter, det har jag fått lära mig tack vare mina barn och min nya familj. Lyssna på barnen, om dom behandlas med respekt så ger dom oss föräldrar frihet.

Frånskild pappa, 18:32, 19 september 2009. Anmäl

Jag håller med Marika. Självär jag skild och jag bestämde mig för när jag blev ensamstående att sätta barnen främst och inte ha några förhållanden med män så länge någon av barnen hade sin hemadress hos mig. Nu har alla flyttat men jag jag har kommit fram till att jag inte vill ha någon karl i huset men en särbo som bor ganska långt bort, minst 10 mil, skulle jag kunna tänka mig.

Kurran, 14:42, 19 september 2009. Anmäl

Barn är barn och barn är individer, ingen vet hur deras egen upplevelse är. Nåt som är fel för en är rätt för en annan. Kanske lär man sig något från båda sorternas upplevelse och inte finns det väl nån tidsregel 1,5 år, vem vet om det är tillräckligt länge eller inte...? Bör vi verkligen "skydda" våra barn från livet och dess glädje och svårigheter...? Alla är vi människor och vi gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar och utifrån de omständigheter vi befinner oss i. Förhoppningsvis lär sig våra barn nyttiga saker som de kan ta med sig in i livet; vare sig det är glädjeämnen eller inte. Jag tror vi försöker skydda våra barn från saker som de egentligen skulle lära sig utav och dra nytta av i vuxenlivet. Ingen är perfekt, och definitivt inte föräldrar.

tvillingmamma, 02:58, 19 september 2009. Anmäl

Min mamma har också gjort som du gjort, men kanske att hon var mer vilsen än du när hon "levde livet" utan att ta hänsyn till oss barn. Vi fick många tuffa år och vi blev mycket känslomässigt skadade till följd av detta. Jag hade svårt att senare i livet förlåta min mamma, men har i vuxen ålder förstått varför hon gjorde som hon gjorde - hennes sökande av bekräfelse och kärlek. Men som det skrivits innan - gjort är gjort. Val man gjort kan man inte göra ogjort, men man kan göra annat idag, om man vill. Barnen kanske inte är mottagliga för att prata och förlåta idag, men försök att förklara och om du ångrar dig - säg det, så att barnen får en chans att förstå. Och du, du är inte misslyckad för att du gjort val som visat sig inte varit så bra. Lär av dina val och välj att göra annorlunda idag om det är något du vill ändra på. Men tänk på att barn har inte så lätt att välja som en vuxen, barn påverkas av den vuxnes val så tänk på hur dina val påverkar dina barn ochditt förhållande med dom

Dotter, 19:18, 18 september 2009. Anmäl

Ja Ines, det tycker jag verkligen. Den tiden man har sina barn är väldigt kort, man ska visa dem respekt. Svängdörrsmännen i ett barns liv skadar på ett sätt som sätter spår hela livet. Det är lätt att sätta sig själv och sina behov först, men resten av livet kan man ligga runt och dra hem så många karlar/kvinor man vill. Desperation skapar ärr som aldig går över i barnen. Barn måste känna trygghet, inte byta plastförälder vart annat år. Därför ska man vänta minst 1,5 år när man har barn.

Marika, 15:09, 18 september 2009. Anmäl

Marika: Tycker du verkligen att man som ensamstående mamma bör vänta 1,5 år av dejtande för att en pojkvän ska sova över? Det är väl bra att vara lite mer diskret i sitt nya förhållande i början, men det finns ju gränser. Förklarar man och presenterar pojkvännen ordentligt så bör de flesta barn förstå och kunna acceptera den nya situationen.

Ines, 14:57, 18 september 2009. Anmäl

Ta väl hand om dig själv så kommer barnen att uppskatta det. Vad är alternativet till det du levt? Att inte försöka älska igen?

småbarnsmamma, 14:21, 18 september 2009. Anmäl

”Min sambos alkoholbeteende oroar mig”

Fråga: Min sambo och jag har varit tillsammans i tre år. Det senaste året har jag sett saker kring hans beteende kring alkohol som oroar mig. Vad jag vet dricker han varje fredag och lördag. Sammanlagt kan det bli en till två flaskor vin på en helg och kanske en och annan öl efter jobbet. Jag tror inte att han överskrider gränsen för vad som ur hälsosynpunkt är ok för en vuxen man att dricka, utan det är alltså hans beteende kring alkohol som oroar mig.

Följande saker har jag sett:

För det första att min sambo dricker enligt min uppfattning, stora mängder på kort tid: en flaska vin på några timmar. Det kan vara att vi öppnar en vinflaska till middagen och då dricker min sambo och jag varsitt glas, sedan tar han resten framför datorn och på morgonen ser jag att vinflaskan är tom.

För det andra oroar det mig att han sitter ensam och dricker, jag får intrycket att han liksom smyger med sitt drickande, också för mig.

För det tredje: På semestrar och fester kan han tjata på mig, och ha synpunkter på mitt drickande. Han tycker att jag är tråkig och stel som ”bara” vill ha ett glas vin eller en drink.

Slutligen det som oroar mig mest av allt: På senare tid har jag märkt att han blir irriterad om helgen inte blir som vanligt, det vill säga om det av någon anledning inte finns tillgång till alkohol. En lördag umgicks vi hela dagen med ett annat par. Vi gjorde en dagsutflykt och på kvällen lagade vi middag hemma hos paret och det serverades alkoholfri cider till maten. Vi bröt upp strax efter midnatt och på hemvägen är min sambo tyst och svarar irriterat när jag säger något. Jag frågar vad som är fel och han säger att han bara är sur, av ingen anledning, och att han bara vill vara ifred när vi kommer hem.

Så fort vi kommit innanför dörren säger han godnatt till mig. Jag låter honom vara och börjar göra kväll och efter en kvart går jag in till datorrummet där han sitter. Då är han plötsligt inte irriterad längre, utan ber om ursäkt för hur han uppträdde för en stund sedan. Och då ser jag att han har ett halvt urdrucket vinglas stående vid datorn. På morgonen är vinflaskan tom.

Jag skulle vilja prata med min sambo om det här, men jag vet inte hur. Har du några förslag på hur jag kan gå tillväga? Det kanske låter märkligt, men jag är rädd att göra saker värre om jag påtalar detta. Det kanske bara är så att våra olika inställningar till alkohol krockar med varandra, men att ingen av dem behöver vara mer rätt än den andra? Jag vill inte komma med några pekpinnar och skapa osäkerhet och problem som kanske inte finns.

Anonym
Svar: Hej Anonym. Låt oss börja här; du undrar om din sambo överskrider gränsen för en riskabel alkoholkonsumtion. Det mäts på två sätt, mängden som man dricker per vecka i standardglas (ett standardglas är ett glas vin eller motsvarande) och om man intensivdricker (vilket definieras som att dricka en flaska vin eller mer på några få timmar).
 
Din sambos veckokonsumtion omfattar cirka 10 standardglas per vecka, vilket ligger under gränsen för riskabel konsumtion, som är 14 standardglas eller mer per vecka för män. Däremot har din sambo ett intensivdrickande; du berättar att han dricker stora mängder på kort tid, en flaska vin på några timmar. Regelbundet veckovis intensivdrickande är på många sätt riskabelt, på kort sikt leder det till ganska uttalade besvär med trötthet, nedstämdhet och oro, och på längre sikt till en förhöjd risk att bli beroende av alkohol. Vi vet i dag att den största riskfaktorn för att bli alkoholberoende är perioder av regelbundet intensivdrickande. Detta gäller i synnerhet hos personer med en nedärvd biologisk sårbarhet för alkoholproblem, ett tecken på detta kan vara att man har föräldrar, syskon och nära släktingar med aktuella eller tidigare alkoholproblem.   
 
Du oroar dig för din sambos sätt att dricka och jag tror att du iakttagit något väsentligt. Din sambo kan ha utvecklat alkoholtolerans.
 
Om man dricker alkohol regelbundet, ofta och på ett intensivt sätt kan alkoholtolerans uppstå. Det innebär ofta en ond cirkel, där man måste fortsätta att öka drickandet för att ha någon glädje av alkoholen. Hos en del människor är den ökade alkoholtoleransen en del av en beroendeutveckling och det kan bli allt svårare att återgå till ett måttligt drickande.
 
Ett vanligt test
för att mäta om man blivit alkoholtolerant och om alkoholen har kommit att betyda allt mer är att besvara följande frågor:

1.    Hur mycket vin/öl/sprit tycker du är lagom att ta med dig om du blir bortbjuden och ska ta med egen dryck? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
2.    Hur reagerar du om du kommer hem på middag till någon som inte alls bjuder på alkohol? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
3.    Hur stor är uppoffringen att vara den som kör bil till och från festen och därför tvingas hålla sig nykter? Blir det bråk om vem som ska köra (om ni är ett par)? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
4.    Hur reagerar du på någon som inte dricker alkohol eller dricker måttligt? Blir du provocerad? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
 
Utifrån det du skriver kan det vara så att din sambo har flera tecken på alkoholtolerans. Det behöver inte betyda att din sambo är på väg att bli alkoholberoende, men det bör ändå vara en tankeställare och ett skäl för honom att begränsa sina alkoholvanor för att förebygga större problem.
 
Hur kan du prata med honom om detta?  Detta är mitt förslag, undvik uttryck som ”du måste” och ”du borde” och använd jag-budskap. Gör förslagsvis så här:

1. Beskriv problemet i jag-ord tillsammans med din känslomässiga reaktion på detta. Till exempel: ”Jag har märkt att… och bekymrar mig för… ”
2. Be om en konkret beteendeförändring; ”Jag vill…”
3. Beskriv i positiva termer hur du skulle känna om en förändring inträffade; ”Jag skulle känna mig lättad om du…”
4. Lämna över ordet; ”Vad tänker du om det här?”
 
Det handlar om att utgå från dina egna känslor, behov och tankar, i stället för att koncentrera dig på din sambos eventuella brister. Jag-budskapets största fördel är att man inte angriper den andras självkänsla, vilket lätt leder till motattack. För den som kritiseras är det då lättare att göra en förändring.
 
Vill du veta mer om begreppet alkoholtolerans och riskbruk av alkohol innan  du pratar med din sambo föreslår jag dig att besöka hemsidan www.alkoholhjalpen.se.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

Att inte hantera en alkoholfri helg, eller helgkväll utan att bli irriterad är svar nog. Det här är problem. Att skylla det som vissa gör på förhållandet är fånigt och skulle det komma från den vindrickande sambon är det ytterligare röd flagg. Jag hoppas du har tagiy upp saken vid det här laget enligt Peter Wirbings förslag. Alkoholterapeupten i Hornstull tror jag är Isak Isaksson, han är mycket duktig och seriös.

Hans, 22:25, 16 november 2009. Anmäl

I kommentarerna spretar det duktigt, men några guldkorn för att fånga problemets kärna - utan att gå in på mängd eller hur ofta; <br/>Den som dricker skapar oro hos den andre (den som skrev). Är han mån om relationen - är kärleken till henne större än till flaskan - så gör han något åt det. <br/>Är han beoeronde kommer han behöva hjälp. Simple as that - fokusera på att lösa relationsproblemet. Ta bort alkoholen ett halvår - är det bättre? Fortsätt så.. trillar han tillbaka? Sök hjälp

Nemo (Webbsida), 15:25, 11 oktober 2009. Anmäl

Jag tycker inte han dricker för mycket nu, men han har ett riskbeteende. <br/>Jag drack sådär förut. Sen ökade det. Nu är jag alkis. <br/>Just det där att han blir irriterad när han inte får det. Det tyder på nåt. <br/>Han är inte alkis än och han kan klara sig bra. Men han måste vara medveten om att han har nåt i sig som drar honom till alkoholen. <br/>Så länge han är medveten om det och ser till att dricka sällan så kommer han att klara sig. <br/>Men han får inte dricka varje dag för då kommer han att trilla dit.

Ellen, 19:16, 26 september 2009. Anmäl

Om någons alkoholvanor är ett beroende eller livsstil är väldigt svårt att veta. Om någon är för kritiskt till den andres livsstil så är det klart det kan slå bakut. Men när att dricka (eller något annat) blir huvudsaken och som det planeras kring och det går före annat viktigt i livet så är det ett beroende. Man blir faktiskt förändrad av att dricka mycket och alkoholen kan då blir en vän att stressa ner med, trösta sig med och hantera andra jobbiga känslor med istället för att vända sig till nära och kära ex vis. Och det gör faktiskt att man tappar kontakten och närheten och skapar ett avstånd emallan varann. Den som har ett beroende av att dricka tycker själv att hon/han mår toppen och kan leva ut en massa känslor och känna närhet, men det är inte någon annan man är nära o delar känslor utan med sig själv i berusningen. För mycket alkohol ger en förvanskad närhet mellan människor, och ökar dom känslomässiga avstånden. Det är min erfarenhet.

H, 17:48, 24 september 2009. Anmäl

Varför har Peter Wirbing så svårt att se och erkänna ett alkoholistsikt beteende? Varför dessa omskrivningar om hur mycket som är genomsnitt när de flesta vet att det är inte mängden alkohol som gör en alkoholist utan sättet man dricker på! <br/>Som barn till alkoholist och själv nykter alkoholist känner jag igen Sambons beteende. Idag är jag tydlig mot min far och säger att om vi ska umgås så får han dricka måttligt, ofta väljer han alkoholen framför vårt umgänge... men jag vet att alkoholism är en sjukdom och vill inte skuldbelägga honom. Dock innebär det att vi inte ses så ofta. Att leva med en aktiv alkoholist är att göra våld på sig själv.. för alkoholen kommer alltid i första hand.... Men jag att min pappa älskar mig, han kan som alkoholist med låg självkänsla kan han inte visa det på ett funktionellt sätt. <br/>Våga vara tuff och kärleksfull mot din sambo.. sök själv hjälp hos Al-anon eller på Ersta vändpunkten. <br/>Lycka till

Simon, 17:34, 23 september 2009. Anmäl

Jag bor sedan 16 ar i Auvergne. Jag tyckte att detta "problem" var intressant och oversatta fragan for mina franska vanner. Dom trodde att det var ett skamt. Forvisso bor vi landsbyggden och det dricks mer vin har an i Paris, men en halv liter vin till lunch, en appertif fore middagen och ytterligare un demi de rouge ar synnerligen standard, alla dagar i veckan. Jag har meddelat grannar och kollegor att vi inte har ett riksbeteende, utan att vi alla ar gravt alkholiserade.

Sven Lidberg, 15:16, 23 september 2009. Anmäl

Har sällan sett en sån egendomlig rad kommentarer. Självklart dricker din sambo för mycket! Han blir sur och irriterad om han inte får dricka, han gömmer flaskor för dig, varningstecknen står ju som spön i backen! Det är så typiskt folk som dricker för mycket att anklaga den andre för att vara tråkig! Men det är ju den totala oförmågan att ha kul utan sprit som är tråkig! <br/>Tycker absolut att du skall sätta ned foten. Om ni skall någonstans så skall han vara nykter och köra varannan gång, det är väl det minsta man kan begära. Om nu alkohol är så viktigt så borde det ju vara din tur någon gång? <br/>Jag vet inte om ni har barn, men jag skulle ALDRIG skaffa barn med denne man. <br/>Du är inte tråkig. Du är inte någon präktig hönsmamma. Du är värd något bättre. Lycka till med ditt liv, med eller utan honom!

sansad, 21:00, 19 september 2009. Anmäl

Lyssna på dig själv och dina egna instinkter. Lyssna inte så mycket på vad folk säger i kommentarerna. De flesta tycks kommentera här för att hävda sig, och inte för att de vill hjälpa dig. Och på Internet kan vem som helst kalla sig själv för "expert". Det är ditt förhållande. Ta itu med din sambo, samtala och lös problemen. Att testa om han är alkoholist eller ej är för övrigt enkelt: Bed honom gå utan alkohol en vecka. En normal människa klarar av det. Alkoholister klarar det inte. Tar han dig inte på allvar tycker jag att du ska göra slut med honom temporärt. Fortsätter han dricka ändå har han valt spriten framför dig.

Lyssna på dig själv, men tag mitt råd om du vill (Webbsida), 12:56, 19 september 2009. Anmäl

Jag tycker att Sune har många poänger i sin kommentar. Det jag egentligen vänder mig emot är skuldbeläggandet av att njuta av alkoholhaltiga drycker, vilket är underliggandet i ett flertal inlägg. Överkonsumption och ett onaturligt förhållningssätt gentemot exempelvis alkohol är natuligtvis inte bra, men detta gäller i lika hög grad även godis och datorspel.

Ludde, 23:17, 18 september 2009. Anmäl

Jag skulle nog, likt andra här, tolka det som att sambon snarare är trött på sällskapet. Det är ju också en problematik om ni har olika syn på hur sociala man vill vara. Sedan att han döljer mängden är väl inte orimligt om ni har olika uppfattningar om vad som är lagom. Själv är jag godisgris medan min sambo avskyr all form av bullar och kakor. Vilket gör att jag hellre äter det när han inte är med :-).

Lina, 10:35, 18 september 2009. Anmäl