Hur ska jag komma ur mitt ältande?

Fråga: Jag skriver för att jag måste komma vidare i mitt liv, jag sitter fast i ett ältande av min gamla relation. Jag var i några år tillsammans med en kille som var, och fortfarande är, min största kärlek. Vi var så kära i varandra att det var som att gå på en drog i flera år. Han kände precis samma sak. Jag minns fortfarande sms som han skickade för flera år sedan, konversationer vi hade, allt! Det är som att allt med honom har etsat sig fast i mitt minne. Andra förhållanden minns jag bara vagt.

Vi har nu inte setts på över ett år, och inte heller haft någon kontakt alls, ändå tänker jag på honom varje dag. Det är olidligt. Jag har försökt kontakta honom, men han har aldrig svarat, så jag har slutat med det. Jag var så fruktansvärt kär och attraherad av honom, och fortfarande räcker det att jag ser någon bakifrån som jag tror är han, så pirrar det i magen. Ändå var det jag som gjorde slut, till och med flera gånger. Han hade många sidor som var helt ohållbara (tyckte jag då), såsom dålig självinsikt, ganska låg moral och han saknade ansvarstänkande vilket, tyckte jag, bidrog till en långsam självutveckling.

Jag har lagt enormt mycket tid på att skriva ner hans dåliga sidor, pränta in i huvudet att det är rätt att jag gjorde slut och så vidare. Jag gjorde alltså slut med en man som jag fortfarande älskade otroligt mycket, för att jag blev så olycklig av alla sidor där vi absolut inte passade ihop. Vi är som från olika planeter. Alla i min omgivning ser detta, varför kan jag inte se det och gå vidare? Till saken hör att jag tycker att han är sinnebilden av en man, på alla plan. Han har alltid haft tjejer efter sig i klasar, och han vet om det.

Jag sitter alltså här och ältar min gamla kärlek och saknar honom nåt enormt, samtidigt som jag någonstans vet att vi inte fungerar i längden. Att bara tänka på hans dåliga sidor hjälper inte. Hur gör jag för att acceptera att min stora kärlek aldrig blir min partner igen? Det vill säga bli trygg i mitt gamla beslut och bli fri? Det kan inte vara normalt att det ska ta så här lång tid. Jag orkar inte detta längre!

Anonym

Svar: Hej! Att älta en gammal relation kan göra oss utmattade och nedstämda. Att vi ändå fastnar i detta kan bero på olika saker. Det kan hända att vi efter en tid minns alltmer selektivt hur en relation eller en person var och idealiserar det ”goda” i relationen eller personen. Det kan vara en följd av att vi är i en ”bristsituation”, vi behöver ”fly” från verkligheten här och nu. Till exempel för att vi känner oss ensamma eller för att det finns brister hos vår nuvarande partner. Vi kompenserar för det genom att drömma oss bort till en gammal relation, som ger oss en emotionell tröst. Vi längtar efter det vi inte har i dag.

En annan orsak kan vara att vi kan ha svårt för separationer, vi oroar oss i efterhand för att vi gjorde fel och grubblar över om det kanske var ett misstag att bryta relationen. Vi kan också undra om vi överhuvudtaget kommer att få en partner i framtiden. Kan något av ovanstående stämma med det som händer dig?

Du vill bli trygg i ditt gamla
beslut och härigenom bli fri. Det som kan underlätta för att se verkligheten ännu tydligare är om du gör följande tankeexperiment och föreställer dig följande två situationer:

1. Ni har inlett en relation igen: Skulle du kunna acceptera hans livsstil och värderingar i dag?
2. Ni lever tillsammans i dag: Hur skulle vardagen vara? Skulle hans positiva egenskaper kompensera för det som är mindre bra? Skulle dessa positiva egenskaper räcka till för att du skulle vara lycklig med honom i dag?

Du vill acceptera att han inte kommer att bli din partner igen. Ni inte har setts på över ett år. Det verkar som om du befinner dig i ett sorgearbete som inte är avslutat och som kanske förvärras av att du inte tillåter dig att känna det du känner, du fördömer dig själv: ”Det kan inte vara normalt att det ska ta så här lång tid.” För att kunna acceptera er separation behöver du sörja färdigt. Det kan handla om att orka och våga inse att man gjort allt och att det är dags att lämna och acceptera hur det blev. Det kan handla om att hitta din personliga balans mellan att gå in i sorgen och uppleva den och avbryta ältandet och distrahera dig, när tankar och känslor på din före detta partner tränger sig på genom att aktivt rikta uppmärksamheten åt ett annat håll. Det går att träna upp den förmågan.

Du skriver: ”Alla i min omgivning ser detta, varför kan inte jag se det och gå vidare?” Det förefaller mig som om du kan se hans negativa sidor väldigt väl, det var på grund av din klarsyn angående dem som du gjorde slut med honom. Problemet verkar snarare vara att det du ser inte räcker för att du ska sluta längta efter vissa egenskaper han hade.

Saknar du vissa egenskaper hos honom eller saknar du hela honom? Ibland kan det hända att vi är förälskade i vissa egenskaper personen har och inte i individen som en helhet. Pröva att byta perspektiv och fråga dig om du på andra sätt kan få det du eventuellt saknar. Det kan underlätta för dig att släppa taget. Du kan upptäcka att livet erbjuder andra möjligheter för dig.

Varma hälsningar

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Eftersom han inte vill ha dig tillbaka så får du helt enkelt ta ditt ansvar för det du har gjort. Alla gör vi våra val, för det är val det handlar om, och man måste leva med det. Ta ditt ansvar, erkänn för dig själv att du gjorde fel och avsluta din roll i det här en gång för alla. Kvinnor har en tendens att "trösta" till förbannelse. Här får du trösta dig själv och ta ditt ansvar för vad som har hänt. Det har hänt. Det är ett faktum. Du gjorde fel. Gå vidare.

Ellen, 18:44, 4 november 2009. Anmäl

Jag kände igen mig så hemskt väl. Över två år av ältande och jag skäms för att jag ältar. Ofta inbillar jag mig att jag ser mitt ex på stan och blir illa till mods. Trots det kan jag säga att det är lättare nu än för ett år sedan. För mig hjälpte det lite att skriva ett avskedsbrev. Jag skickade det aldrig men när jag skrev insåg jag att jag verkligen hade förlorat något värdefullt men också att situationen var omöjlig

Ackja, 12:10, 3 november 2009. Anmäl

Hej! Jag läser din insändare och känner så väl igen mig. Tio år efteråt känner jag samma sting i hjärtat och samma pirr som förr för min dåvarande kärlek. Det jag säger till mig själv, och som verkar stämma även i ditt fall, är att även om jag älskade honom så fruktansvärt mycket, och han kände mig väldigt bra, så var det också det enda. Han fick mig inte att bli starkare i mig själv, eller att må bra. Jag var ganska ovarsam med kärleken då - men jag var så ung. Den person jag lever med idag gör mig till en bättre person, tillsammans blir vi mer än vi två. Det gör mig lycklig. Det är jobbigt att man inte kommer över sådant som hänt för så länge sedan, men livet är nog sådant.

Tjej, 18:38, 1 november 2009. Anmäl

Så om det inte var hans beteende du blev kär i, då var "din stora kärlek" inget annat än en ganska ytlig besatthet av ett utseende. Inte mycket att bygga en relation på direkt.

Per, 12:30, 1 november 2009. Anmäl

hej att komma över deta själv är mycket svårt något som fungerar är faktiskt att gå i sorge terapi finns ett tex stockholm gogglo bara sorg lover att det tar dig vidare

dan, 12:20, 31 oktober 2009. Anmäl

Det tog mig 4 år att komma över "mitt livs kärlek", som jag själv gjorde slut med, och nyckeln för mig var att gå i terapi. Det hade gått fortare om jag insett det tidigare. Jag upptäckte i terapin att orsaken till min sorg, och ilska, låg i realationen till andra personer i mitt liv, mina starka känslor handlade inte bara om mitt ex. Detta gav mig chansen att hantera dem, och besattheten av mitt ex gick över. Tyvärr hann jag under de 4 åren innan terapin hitta en annan man, gifta mig, vilket ledde till barn, skilsmässa och vårdnadstvist. Min uppmaning till dig är: Bli klar med det gamla innan du påbörjar en ny relation. Ta hjälp om du tror att det kan passa dig. Lycka till!

Maria, 08:55, 31 oktober 2009. Anmäl

Alternativt inse att du ska prova er kärlek igen. Det kanske är så att du hade svårt att älska honom för den han var (inte samma sak som att man inte kan ställa krav på en annan människa), att du inte vågade kärleken fullt ut och därför har du svårt att släppa honom nu då du någonstans vet att ni inte är avslutade...eller ens påbörjade?!. De sidor som du såg som ohållbara i honom kan ju ha förändrats i dig! Ge honom och dig en chans till och sen bestäm vilket steg du ska ta. Lycka till!

Y., 23:41, 30 oktober 2009. Anmäl

Marikas svar tycker jag är så lågt som man kan komma som människa. Vad är det med internets anonymitet som får dig att fördöma en annan människa i sorg så totalt? Om du inte har något vettigt att säga, utan måste spy galla och sarkasm över en total främling som öppnat sig, så kan du lika gärna hålla tyst.

Hanna, 21:39, 30 oktober 2009. Anmäl

Min erfarenhet är att det tar två år att komma över en relation med så mycket känslor inblandade. Efter ett år börjar man kunna fungera, och sedan ytterligare ett år tills man är helt redo att gå vidare. Att älska någon man känner att man inte kan leva med händer, du är inte ensam. Tillåt dig att sörja. Kanske detta väcker upp andra (dolda) känslor också? Lirias svar är mycket bra - kan sparas till andra situationer i livet .

Annika, 20:13, 30 oktober 2009. Anmäl

Är just nu inne i samma process som du var när du gjorde slut med honom. Ältar hela tiden och undrar om jag gör rätt som flyttar ifrån och vill gå vidare. Vet att det negativa kommer överväga det positiva. Det handlar om att sörja färdigt. Ge sig själv tid och vara snäll mot sig själv under tiden. Sluta hoppas på det man vet ändå är omöjligt. Jag har inte släppt taget helt ännu, men vet att ett eget liv är bättre än ett tillsammans med någon som det inte funkar med.

Jenny, 14:14, 30 oktober 2009. Anmäl

”Jag känner sådan skam för mina ätstörningar”

Fråga: Jag är en ung tjej som har haft ätstörningar i ungefär åtta år. De startade under en svår period i mitt liv då jag också hade ett självskadebeteende, men jag har inte lyckats tygla dem under den här tiden trots att jag har mognat mycket och kommit ur de allra destruktivaste tankarna.

Jag är en glad och söt tjej på utsidan, men jag känner en sådan fruktansvärd skam över ätstörningen och den person jag är. Jag har lovat mig själv att sluta oräkneliga gånger. Ofta klarar jag det någon dag, men så fort något oförutsett händer tröstäter jag. Jag har under åren pendlat mellan tillstånd av självsvält och bulimiska besvär.

Jag anser att jag kan äta tillsammans med andra helt normalt, men jag har förlorat hunger- och mättnadskänslan.

Jag har massor av fina vänner, en familj som jag älskar och en pojkvän, men trots att jag försöker så klarar jag inte av att berätta för någon om min misslyckade tillvaro och svaga självkänsla. Jag tycker egentligen inte att jag har gjort mig förtjänt av någon av dem, vilket gör att jag är livrädd för att förlora dem. Det känns som om det skulle kunna hända om jag berättar.
 
Det går inte många dagar utan att jag kräks, väger mig, tränar etcetera. Jag vet inte hur jag ska lyckas ta mig ur det här och känner mig så otroligt ensam då jag inte kan lasta någon annan med mina problem. Mitt tidigare självskadebeteende har försvunnit sedan cirka åtta månader och jag hoppades att även ätstörningarna skulle gå över, men de fortsätter oförminskat.
 
Mina besvär är absolut inte tillräckliga för att jag ska kunna söka till en ätstörningsklinik, men jag är rädd att jag aldrig ska bli frisk igen. Jag vill bara få vara den där fina tjejen jag skulle kunna vara, och som folk tror att jag är.

Fina

Svar: Hej Fina! Du berättar om ätstörningar som pågått i ungefär åtta år och skriver samtidigt ”mina besvär är absolut inte tillräckliga för att jag ska kunna söka till en ätstörningsklinik”. När det gäller ätstörningar är det vanligt att man förminskar problematiken och jag tror att det är det du också gör. Det beror säkert på många faktorer men ett skäl kan vara att du tänker att du inte förtjänar någon hjälp precis som du inte tycker att du förtjänar din familj, din pojkvän och dina vänner.

Din rädsla att förlora alla som betyder något för dig – jag tror att du tänker att det kan ske om de får kännedom om dina problem – hänger den ihop med att du tidigare inte fått stöd när du behövde det? Det kan vara så, men det kan också vara något som du själv intalat dig på grund av din rädsla. Det kanske inte alls stämmer i verkligheten.

Nu uppfattar jag att du verkligen vill att dina ätstörningar ska gå över och jag tror att du behöver hjälp för att klara det. Trots att du på egen hand kommit ur de mest destruktiva tankarna och det du kallar ditt tidigare självskadebeteende, ska du nu unna dig att ta emot stöd för att inte leva med detta resten av livet. Dina tidigare erfarenheter av att klara av svårigheter kommer att hjälpa dig att nå snabbare resultat.  

Det som får mig att tro att du behöver hjälp är bland annat att du skriver att du inte kan känna hunger och mättnadskänslor längre. När man börjar banta i tonåren är detta en vanlig effekt. Kroppen slutar att lita på sina hunger- och mättnadskänslor eftersom den inte vet när den kommer att få mat, eller hur mycket mat den kommer få och när. Detta är svårt att komma över på egen hand.

Du skriver också att det inte går många dagar utan att du kräks, väger dig, tränar och att du trots att du vill sluta med detta inte klarar av det. Fundera på hur mycket av din vakna tid som går åt till att tänka på din vikt och mat, och jag tror att du kommer att upptäcka att det tar alldeles för mycket av din tid och det är ett tecken på att du behöver hjälp. Dina skamkänslor, din känsla av att vara ”otroligt ensam” och din svaga självkänsla delar du med alla som har ätstörningar och även det är svårt att bearbeta på egen hand.

Börja med att berätta för någon om hur du ha det. Du kan exempelvis anonymt ringa till ”Capio Anorexi Center” som har en telefonrådgivning. Där kan du ställa frågor om dina ätstörningar och fråga om hur du kan få hjälp. Deras telefonnummer är 08-590 00 960 eller 0340-48 32 00. Du kan också söka hjälp och information hos ”Riksföreningen mot ätstörningar” . Du kan också beställa tid hos en privatpraktiserande ätstörningsspecialiserad legitimerad psykoterapeut och be att få komma en gång för att diskutera din situation.

Det finaste du kan göra nu Fina, är att inte fortsätta att hantera det här ensam. Det finns hjälp att få och du är värd den.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Kan tipsa om min egen blogg där jag använder självhjälp/egenvård mot ÄS. <br/>http://vagenfran37kg.wordpress.com/ <br/>Har själv haft gravt allvarlig anorexi, ortorexi, träningsberoende, m.fl men är nu en god bit på vägen att bli frisk på egen hand! <br/>Kika gärna in, finns säkert flera tips som kan fungera som ett komplement till ÄS-vården. <br/>/ANNA

Vägen från 37 kg (Webbsida), 17:10, 4 januari 2010. Anmäl

Hej, <br/>bra att detta tas upp, det är så många som lider i det tysta och inte kanske ens förstår att de har tillräckliga symtom för att få hjälp! På Mando jobbar de jättebra med beteendeförändring, de ser inte patienterna som psykiskt sjuka. De hjälper oss med maten men även med det sociala när det behövs och andra aspekter som spelar in. Efter friskskrivning får man 5 års uppföljning om man vill, vilket jag definitivt kommer att tacka ja till, det känns tryggt att veta att det finns ett skyddsnät ifall man behöver det. Många lycka till ifrån en som snart är frisk!

A, 22:08, 18 november 2009. Anmäl

och tycka om dig själv ... ska sista meningen sluta

e, 00:07, 11 november 2009. Anmäl

Ohh, jag bara vill göra något så du inser att du är värdefull och att du behöver och förtjänar hjälp. Livet ska vara bra och kul, man ska inte behöva känna skam och tycka illa om sig själv någonsin! Jag vet att många av oss har en dålig syn på sig själv, det hade jag själv och också problem med överätning, men idag så har jag en annan attityd och inte några problem längre. Jag hade inte professionell hjälp, men trots det hittade jag på något sätt rätt igen, men det är det nog få som gör. Sök hjälp och tillåt dig själv att älska och tycka mig dig själv.

e, 00:05, 11 november 2009. Anmäl

Min fd. kollega var/är anorektiker. Och mitt absolut bästa tips, efter att ha sett hennes liv, är att söka hjälp och det är omgående. Gör det innan sjukdomen har raserat allt för dig. <br/>Samtidigt måste du sluta upp med smusslandet! Omgivningen ser sjukdomen ändå och pratar om den. Alla i min omgivning insåg att min kollega var anorektiker. Och visst pratades det om sjukdomen. Vi ville alla hjälpa till och försökte prata med henne om sjukdomen, men mötes av lögner och beskyllningar. <br/>Tillslut blev hon tvångsinlagd på sjukhuset, min chef körde dit henne en dag. Och efter ett halvår blev hon uppsagd då ledningen ansåg att hon inte kunde tillföra något. <br/>Det är inget lyckligt slut på kollegans historia, men det kan bli det för dig om du söker hjälp och är öppen.

Sandra, 13:45, 2 november 2009. Anmäl

http://www.mandolean.se/ <br/>http://www.mando.se/sv/startsida-/startsida--/1.as px <br/>HÄR finns hjälp! Ta emot den!

Bella Notte, 09:05, 1 november 2009. Anmäl

Vi är så många som känner igen oss i det här, oavsett vilken typ av problem man har haft så är det samma tankar som ligger bakom och det är lika svårt att ta sig ur. Jag hoppas verkligen att du tar mod till dig och söker hjälp, DU ÄR VÄRD DEN HJÄLPEN. Inget problem är för litet, och verkligen inte ditt. Jag sökte hjälp hos SCÄ när jag hade det som värst i höstas, efter att jag hade berättat för min mamma och min syster. Det hjälper, och man behöver hjälpen. Stort lycka till och kram till alla som kämpar!

Likasinnad, 09:44, 31 oktober 2009. Anmäl

Jag känner igen mig i så mycket av det du berättar, jag var 14-21 år och nu är det längesen, jag har idag familj och barn. Jag fick hjälp av BUP, tillät mig en liten sötsak om dagen och lyckades därefter äta relativt normalt och sunt, slängde ut vågen och slutade träna. Sen 25-års åldern har jag inte tänkt i anorektiska banor, däremot gjorde jag en psykoterapi som var väldigt viktig för självkänslan. Jag har forftarande svårt att sporta regelbundet för det väcker minnen och jag kommer aldrig att äga en våg. Det viktiga nu är att mina barn får ett fint förhållande till mat, till sig själva, sin kropp och sin sexualitet, till livet i stort. Själv njuter jag också av livet sen många år tillbaks. Man kan liksom inte ångra det man inte fick uppleva då, för det är ju allt det där "svarta" som formar en och säkert också ger en speciell lycka idag, när det är över.

siri, 17:15, 30 oktober 2009. Anmäl

Jag är mitt under behandling på SCÄ och det tänds ett litet hopp hos mig när jag läser om andra som fått hjälp där och bivit friska....Såsom tidigare talare så känner jag igen mig på så många punkter; skammen, smusslandet, den "fina" fasaden men det trasiga inre osv.... Jag har haft bulimi/anorexi sedan jag var 18 (är idag 24) och har alltid ansett att jag skall kunna bli frisk på egen hand. Ungefär lika många gånger som jag spytt har jag tänkt att "detta var sista gången". Nu har jag dock insett att det inte går att bli frisk själv, man måste våga ta emot hjälp! Jag har under hela min sjukdomsperiod hållt fasaden utåt sett och har tagit mig igenom en juristutbildning och arbetar idag som jurist på ett framgångsrikt bolag, dock ALLTID med bulimin som ständig följeslagare! Det svåraste upplever jag är att övervinna den del av en själv som faktiskt VILL ha ätstörningen kvar. Det gäller att kunna bryta en dålig cirkel och komma ur destruktiva tankemönster! Kram på er alla likasinnade!

Maja, 11:41, 30 oktober 2009. Anmäl

Sök hjälp och stå på dig! Jag tänkte som du, att mina problem var för små, tills jag hade fyllt 50 år. Efter ca 4 år med stöd vågar jag säga att jag hittat balans men det kräver fortfarande att jag är uppmärksam. Numera är det mycket långt (flera månader) mellan återfallen, de är lindrigare och förbättringen fortsätter.

Sök hjälp, 11:07, 30 oktober 2009. Anmäl

”Jag är gravid, min kille stöter bort mig”

Fråga: Jag är en kvinna på 37 år som är gravid för första gången i mitt liv. Jag har verkligen längtat efter barn och borde vara lycklig men det känns inte alls så. Min kille som jag har varit tillsammans med i fem år är några år äldre än jag. Han har alltid varit tveksam till barn men efter mycket tjat från min sida och utdragna gräl gav han till slut med sig.

Det gick ganska fort att bli gravid och jag blev glad. Min kille verkade först ta det med ro men sedan dess har han upptäckt flera praktiska problem, som till exempel var vi ska bo till en början eftersom vi har det ganska trångt i dag.

Han ser bara alla negativa aspekter och har börjat dra sig undan och stöta bort mig. Jag vill att vi ska prata om hur vi ska ha det men han säger att han inte orkar.

Alla våra gräl och allt som har hänt har gjort honom psykiskt utmattad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner att jag inte vill skaffa barn på egen hand och bli ensam förälder. Samtidigt är jag rädd att det är sista chansen för mig att bli mamma. All glädje över min graviditet är som bortblåst. Jag undrar om jag har varit helt blind i min kärlek till den här mannen och sumpat mina chanser att bilda familj? Eller kan det vara en tillfällig svacka som vi kan komma över? Alla säger ju dessutom att det bara blir svårare för relationen när man fått barn. Har du något råd att ge mig?

Anonym

Svar: Hej. Att din kille bara ser alla negativa aspekter av att skaffa barn, att han börjat dra sig undan och stöta bort dig, är antagligen en direkt konsekvens av det faktum att han inte vill ha barn – men att du övertalade honom. Att all din glädje kring graviditeten är som bortblåst är också lätt att förstå, eftersom den försatt dig i ett svårt dilemma.

Du undrar om du och din kille hamnat i en tillfällig svacka som det går att komma över. Jag tror att det är omöjligt att sia om det. Oavsett hur det förhåller sig med den saken har du att ta ställning till om du ska fullfölja din graviditet eller inte.

Vad jag utläser har du två farhågor: för det första att förhållandet till din kille ska ta slut om det är så att du väljer att behålla barnet, för det andra att du inte får fler chanser att bli mamma om du inte fullföljer din graviditet. Frågan blir då: ska du satsa på att bli förälder oavsett hur det går med ert förhållande – trots risken att bli ensamförälder, eller ska du satsa på att till varje pris hålla ihop er relation även om det innebär att du aldrig blir mamma? Och vad händer med er relation om du gör abort?

När man befinner sig i ett så svårt dilemma som du gör underlättar det om man renodlar frågeställningen, samt undviker att bli alltför hypotetisk i sina försök att ta ställning till de till buds stående alternativen. Jag förstår att du skulle vilja ha mer konkret och tydlig vägledning kring vilket beslut som är det rätta, men när det gäller sådana livsavgörande val som du står inför måste man ytterst fatta dessa på egen hand.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (93)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 93

@Olyckligt barn Ett barn har rätt att älska sin förälder oavsett dess handling. Det är olämpligt att ange ett barn som har blivit utsatt för ohyggliga övergrepp under sin uppväxt som exempel för att rättfärdiga en ståndpunkt. Hon förtjänar bättre än att bli omskriven i chattkommentarer.

Lars, 17:34, 8 november 2009. Anmäl

Jag tycker att det är väldigt beklagligt att se handlingen "skaffa barn" som någonting ur ett jag-perspektiv. <br/>Du ska tillföra världen en ny människa och har minst 18 års ansvar för att ge denne trygghet och kärlek. <br/>Lycka till!

NEj, 00:31, 7 november 2009. Anmäl

jag är en tvåbarnamamma som hade mycket svårt att bli gravid andra gången. Behåll barnet råder jag dig. Allt annat löser sig.

Maria, 14:22, 5 november 2009. Anmäl

Det är ganska vanligt med kalla fötter vid graviditet, även om den var planerad. Oftast fadern men även modern kan drabbas. Det går vanligtvis över, även om det inte finns några garantier för någonting här i livet.

Julia, 14:04, 5 november 2009. Anmäl

Om jag var du och valde att göra abort så tror jag att jag skulle bli väldigt bitter på mannen ändå och vilja lämna honom. Hellre behålla barnet, hoppas mannen mjuknar när barnet kommit och om han inte gör det vara "singel mamma".

Bia, 14:03, 5 november 2009. Anmäl

@Misan. Hur vet du det? I eftertexterna till Uppdrag Granskning om "Louise" i Vetlanda säger hon "Trots allt älskar jag honom ändå, det är ju min pappa". Även Elisabet Fritzl har sagt detsamma enligt läckta polisförhör (och även Natalie Kampusch har sagt att hon saknar WP). Det är det som är så obehagligt med anknytning - man blir helt oförmögen att rationellt värdera vad människorna gjort dig. Men det går enkelt att illustrera: skulle du varit beredd att växa upp hos någon av de grannar du hade under uppväxten? Antagligen inte - det känns för de allra flesta väldigt avlägset trots att dessa grannar förmodligen är helt vanliga människor, bara med lite andra vanor än de du är tillvand till. <br/>Med andra ord - lite aldrig på någon som säger att de haft en bra uppväxt. Man är inte sanningsvittne om sin egen barndom.

Olyckligt barn, 09:57, 4 november 2009. Anmäl

Oavsett hur det går för er - behåll barnet. Jag har träffat många kvinnor som lever barnlösa för att de inte hittat någon att skaffa barn med och andra som levt som ensamstående mödrar. Visst kan det vara jobbigt att vara ensamstående mamma men samtidigt vilken lycka att få ett barn och ett barn är inte jobbigt. Din kille kanske ändrar sig men även om han inte gör det så kan du ägna dig åt ditt barn. Jag har haft ett så långt förhållande att jag är glad att vara själv men det tar tid att komma fram till det. Jag har även en kompis som är 34 som hellre är själv med sina barn än med en gnällig kille. Hon är en underbar mamma med två underbara barn.

Susanne, 03:25, 4 november 2009. Anmäl

Den blivande pappan kan ju faktiskt börja gilla sitt barn, ja till och med älska det. Det är en svår process för många män att ta till sig ansvaret för ett barn, ha förståelse med det. Och när barnet kommer - ge honom ansvar! Byta blöja, klä på, trösta, mysa, söva. Ta för givet att han kan. Då kommer kärleken, så går anknytningen till.

Lina, 19:41, 2 november 2009. Anmäl

Hej Anonym <br/>Så här blev det för mig. <br/>Jag valde abort - i ungefär samma stuation som du. Förhållandet fungerade inte efter aborten. Jag träffade en ny man som inte kund få fler barn - visade det sig, men vi lever fortvarande tillsammans. Sörjde i många många år att det inte blev några barn. Men så småningom har jag börjat komma över saknaden. Dock <br/>Nu när jag börjar närma mig 60- årsåldern har alla kvinnor min omgivning både barn och barnbarn - det blir väldigt påtagligt då att så att säga stå utanför igen - i dubbel bemärkelse. <br/>Vill inte ge dig ngt råd - men det är en gåva du fått. Män som vill ha familj finns och som gärna väljer en mamma med barn. <br/>Lycka till hur du än gör. <br/>M

Mia, 18:54, 2 november 2009. Anmäl

Ditt val, ditt beslut. Om du hade varit min syster så hade jag rått dig till att "abortera" mannen du för tillfället lever med. <br/>Tyvärr så är ni sedan för evigt länkade till varandra pga barnet. <br/>Du har verkligen inte sumpat chansen till att bilda familj! <br/>Du och ditt barn är en liten familj. Och det finns därute män som faktiskt är män, och inte pojkar som vill leva ett obekymrat singelliv med en surrogatmamma därhemma! <br/>Skaffa dig ett eget boende, visa pojken på dörren och gläd dig över din graviditet. <br/>Och varför skall din pojkvän få förstöra din väntan? <br/>Är han verkligen värd det? <br/>Och vad tjänar du på att leva ditt liv genom hans? Och är han verkligen värd att få dela ditt fortsatta liv? <br/>När han helt klart inte vill dela ditt. <br/>Lycka till!

anjimoo, 18:34, 1 november 2009. Anmäl

”Hans dotters blyghet påverkar vår relation”

Fråga: Jag är mamma och på sätt och vis bonusmamma. Mina barn är 8 och 11 och min mans flicka är 13 år. Erik (som vi kan kalla min man) och jag har varit tillsammans i ett par år. Jag tycker att vi har tagit allting lugnt.

Nu till vårt problem: Hans 13-åriga flicka är så otroligt blyg. Hon har sin pappa som sin bästa vän. När hon är med kompisar får hon vara med som på nåder. Hon oroar sig för att hon inte har någon självklar vän. Hon har det också jobbigt med skolan och sitter med läxorna i över två timmar varje dag. Hon idrottar en gång i veckan.

Dottern sover hos Eriks exfru, men är en stor del av tiden hos Erik. Erik är orolig för sin dotter. Han har gråtit för hennes skull när vi har pratat om problemet med hennes blyghet.

Sedan ett år tillbaka har vi försökt att bli en familj, det vill säga, vi har försökt att sammanföra våra barn.
Men våra försök att bli en familj går inte bra. Vi har gjort ett tiotal försök på helgerna. Eriks dotter vill komma till oss, hon åker så att säga frivilligt med sin pappa i bilen, men när hon väl är här säger hon knappt ett knäpp.

Mina döttrar tycker att hon är ”snäll” men att det blir jobbigt att vara med henne i och med att hon inte vågar ta några initiativ – med barnens ord: ”Hon säger inte så mycket, mamma, men hon är väl snäll.”

Jag tycker otroligt synd om den här tjejen, men samtidigt känner jag att jag inte står ut med situationen. All energi riktas mot henne när vi ska umgås. Det blir spänt och onaturligt. Jag får anstränga mig till max för att vara den som är solig och hittar på roliga saker, annars skulle hon bara sitta ner och titta rakt fram medan mina tjejer skulle försöka i tio minuter och sedan pipa iväg till sina kompisar.

Jag har pratat mycket med Erik och sagt till honom att jag tycker att han bär en stor del av ansvaret och att han måste försöka hjälpa henne, fostra henne, till att bli mer självständig. Det har han också gjort. Han svarar till exempel inte längre i hennes ställe när jag försöker prata med henne.

Jag är djupt orolig. Jag vet, eller tror mig ha förstått, att det gäller att ”fylla på” den här flickan – att ge henne omtanke och kärlek. Jag försöker, men i bästa fall ler hon lite svalt när jag pratar med henne och svarar tyst på frågor med ett ja eller nej.

Nu, efter ett år, har hon börjat prata lite mer och då kommer orden inte direkt stammande, men hackande och snubblande fort. Jag vill bara hålla om henne och säga ”Lilla vän, det är ditt liv. Ta för dig. Förneka inte dig själv. Du är jättefin!”, men jag är rädd att hon skulle bli helt bortskrämd från mig i så fall. Det här låter så hårt, men hon är tråkig att vara med. Hon ger så lite tillbaka.

Allt det här tär på Eriks och min relation. Vi skrattar inte ihop när hon är med och vi har absolut inte sex. Hon vill inte sova över.

Jag är för ett barnperspektiv vid skilsmässor, men hur långt ska det perspektivet sträcka sig? Erik säger att han skulle bli olycklig om han gjorde något som skadar henne, och jag förstår hans känslor. Han tänker att vi kan flytta ihop om först två år, och kanske inte ens då. Han velar mellan att satsa på relationen och att hon kan skadas om vi satsar.

Samtidigt skadas vår relation av läget som det är nu. Jag orkar inte vara någon ”hjälpare” längre. Jag har stöttat Erik både i skilsmässan och genom hans ekonomiska problem som han nu fått rätsida på genom att leva sparsamt. Då dyker problem nummer två upp: Han har en dotter som är snudd på asocial och dessutom hårt knuten till sin pappa.

Jag är beredd att slänga alla framtidsplaner över bord snart och bryta upp. Samtidigt känns det otroligt sorgligt att göra det, eftersom jag älskar Erik och har fått så mycket kärlek av honom under de här åren vi har känt varandra. Det är hemskt att säga, men jag önskar att han inte hade någon dotter. Jag har svårt att få ihop hur han som är så varmhjärtad och människoinriktad kan ha misslyckats i så hög grad med att fostra sitt barn.
Vad ska vi göra?

Eva

PS. Symtomatiskt nog har jag inte skrivit så mycket om mina flickor i detta brev. De gillar Erik. De är utåtriktade, har fullt med kompisar och saker ’på gång’ som pyssel och projekt. De har lätt för sig i skolan och har flera fritidsaktiviteter i veckan. Vi har en liten hund som Eriks dotter också tycker om (en liten ljusning i eländet). Jag skäms för att jag älskar dem så mycket och samtidigt har så lite fördragsamhet med den här blyga 13-åringen som verkligen skulle behöva kärlek.

 

Svar: Hej Eva! Du skriver om din särbos 13-åriga dotter och din oro för henne och olust inför henne. Hon är blyg, tyst och ensam. Ni har en önskan att ”få ihop familjen”, det vill säga få med henne i den gemenskap du och Erik nu vill bygga upp.

Vet du, jag undrar om det inte är där ert problem ligger. Ni har stora ambitioner, ni vill att allt ska vara bra – och när det inte är det blir ni besvikna. Och då faller besvikelsen lätt över hans dotter. Det är ju hon som ”orsakar” den, inte konstigare än så.

Men jag tror att hon känner era ambitioner och att hon också känner er besvikelse. Jag tror att hon blir ännu mera låst när du försöker vara solig och mest bara anstränger dig. Du tar på dig ansvaret att förändra Erik och förmå honom att ”fostra henne” till mer självständighet. Alltsammans tenderar att bli en enda stor ansträngning tänker jag, och en 13-åring har ofta starka känselspröt och vet att ansträngningen riktas mot henne. Och att det är hon som ska leverera resultatet. Det är för mycket för en blyg 13-åring.

Du skriver att all energi riktas mot henne när ni ska umgås – självklart blir det spänt och onaturligt. Hon blir ju i centrum, hon som mest av allt behöver få vara en åskådare.

Så mitt råd är: Släpp ambitionen! Släpp idén om att ni ska bli en familj, att flickorna ska gilla varand­ra. Släpp föreställningen att just du ska hjälpa henne att ta för sig.

Det kan bli så, längre fram, att du kan vara en kvinnlig förebild som kan hjälpa henne att tro på sig själv. Och dina döttrar kan också bli viktiga bonussystrar. Men grunden för den här 13-åriga tjejen med så dåligt självförtroende måste vara att hon duger som hon är och att hon får vara med er precis på sina villkor.

Jättefint att hon vill komma till er! Jättefint att hon gillar hunden! Jättefint att hon börjar prata lite grann – låt henne prata precis så hackande som hon förmår!

Jag tror att ni måste minska på era ambitioner nu och släppa idén om att flickan ska förändras. Hon kan förändras enormt de närmaste åren, delvis genom sitt växande och delvis med er hjälp – men nu tror jag att allt hämmas av idén om den lyckliga familjen och de lyckliga barnen.

Låt flickan komma till er på sina villkor med sin person. Låt henne vara i bakgrunden. Ställ vänligt nyfikna frågor om det hon är intresserad av – öppna frågor som man inte kan svara ja eller nej på. Ta vara på varje tillfälle då hon pratar lite. Uppmuntra hennes framsteg men försiktigt – precis som du skriver kan hon bli helt bortskrämd om du säger allt du skulle vilja säga.

Du skriver att du tycker att Erik har misslyckats trots sitt varma hjärta. Kanske finns det också där något du behöver fundera närmare över: Är det föräldrars ”fel” om en 13-årig flicka har dåligt självförtroende och svårt att klara nya situationer? Är våra barns lyckade liv ett kvitto på att vi gjort r
ätt, och därmed våra barns mindre lyckade liv ett kvitto på vårt misslyckande?

De här tankarna finns i hela samhället och är en katastrof för både barn och vuxna. En 13-åring är på väg ut i vuxenlivet. Hon har mycket att kämpa med: sin egen utveckling, sin familjesituation, sina skolproblem och sin ensamhet. Hon är inte färdig än! Hon behöver sina vuxnas stöd, inte deras skuld. Kanske behöver hon också professionell hjälp.

Du berättar att du skäms över att du älskar dina döttrar mer än henne och över att du inte har fördragsamhet med hennes person. Jag skulle önska dig att släppa den skammen. Ingen bonusförälder jag har träffat älskar sina bonusbarn som sina egna – det är en myt att det ska vara så. Flickan behöver inte dig som mamma, hon har ju en mamma!

Eva, du har så mycket tankar och du vill verkligen väl. Skratta med Erik, njut av att ni har träffat varandra, gläd dig åt det du har! Då, först då, kanske flickan kan smittas av er glädje.
Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (49)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 49

Till "Eva" (brevskriverskan): herregud vilken gräslig människa du är. Blyghet är ingen sjukdom; jag var blyg mellan 11-14 års ålder men det blev bättre med tiden. Dessutom är "blyg" och "asocial" inte samma sak. <br/>Ge bonustjejen lite tid och sluta med ditt hycklarbeteende. Först skriver du att du vill uppmuntra och krama om tjejen, sedan "men hon är tråkig att vara med" och "jag önskar att han inte hade någon dotter." Nej det skulle passa dig bra, om inga blyga flickor fanns utan om alla var hiskeligt översociala som dina egna fantastiska döttrar med 100 vänner och hade 5239078 saker på gång jämt. Men du förstår, blyga människor kommer alltid att finnas, vare sig du vill det eller ej. <br/>Personligen tror jag att du har problem med att det inte är du som står i fokus till 100% i relationen med "Erik". "All energi riktas mot henne när vi ska umgås". Ja, stackars lilla VUXNA Eva. <br/>Ta ditt ansvar som vuxen och kväv *ej* bonusdottern. Hon duger som hon är; det gör däremot inte du.

TantKatt, 22:28, 18 november 2009. Anmäl

Det är högst omoget att inte älska alla barn man har omsorg om lika mycket, fast på olika sätt. Jag vet hur många bonusföräldrar som helst som har precis lika starka känslor för bonusbarnen som för de biologiska. Den som hävdar att det inte ser ut så ljuger. Dessutom förnekar dessa människor möjligheten att älska adoptivbarn och fosterbarn lika mycket som biologiska. Om Gavelin inte träffat dessa beror det kanske på att hon i sitt yrke som familjerådgivare inte träffar de som klarar av sin roll som mamma/pappa åt alla barn i sin familj, oavsett vilket blod som flyter i deras ådror. Till brevskrivaren, du verkar seriöst bry dig om din bonusdotter. Fundera på vad du skulle gjort om hon var din biologiska dotter. Hon behöver dig absolut som mamma! Var inte rädd för att älska henne, se henne och ge henne allt du känner att hon behöver. Du är hennes mamma nu, du också, och känslorna finns säkert där, dolda av oro och osäkerhet inför din roll. Älska henne allt du kan, som den mamma du är!

Mamma åt många barn, 20:50, 15 november 2009. Anmäl

Blyghet i sig är givetvis inget problem. Men som det beskrivs lider flickan av att vara blyg och då ska man givetvis hjälpa henne våga ta för sig, om det är det man tror att hon vill.

Becca, 19:12, 13 november 2009. Anmäl

Jag tycker att Eva är modig som vågar erkänna förbjudna känslor. Vi har alla förbjudna känslor titt som tätt, och det är starkt att våga ta i dem. Jag känner mig däremot tvivlande till att DN har publicerat med tanke på att det kan finnas många tjejer som lätt kan identifiera sig som den blyga flickan, och börja undra om det är deras "styvmor" som saknar respekt för dem. För det är tyvärr lätt hänt, om man som jag - både blyg och med dåligt självförtroende - tolkar in andras sätt att vara mot en som att de inte gillar en. <br/>Jag känner också igen de människor som inte har mycket till övers för osäkra och inåtvända människor. Det märks på ett eller annat sätt, och det gör en bara mer osäker. Det kan vara att man blir puschad till att göra saker som man inte vill, eller att personen som vill ändra en är översocial. Då vill man bara krypa tillbaka till sitt skal. Att du jämför tjejen med dina egna "lyckade" döttrar är något som hon mycket väl känner av. Låt henne vara med, det räcker.

Irma, 19:34, 9 november 2009. Anmäl

Varför är det så fel att vara blyg? Är man blyg så är man, det är väl ett karaktärsdrag inte ett fel som skall åtgärdas. Backa o pressa inte tjejen så mycket så löser det sig med tiden. Tjejen måste ju kännas sig oerhört pressad över att få en ny familj och dessutom inte duga som hon är.

Birgitta, 11:44, 6 november 2009. Anmäl

Varför ska man inte få vara blyg om man vill? Trodde det var ett sympatiskt drag :(

Tistou, 16:20, 5 november 2009. Anmäl

Glömde skriva att jag själv kan känna den där tomheten som blyga kan inge, eftersom min egen dotter är likadan. Tyvärr har jag förut försökt ändra henne, men aldrig mer! Hon är bra som hon är.

Patia, 00:12, 4 november 2009. Anmäl

Jag har varit den där tjejen. Det var hemskt och jag hade ont i magen när jag skulle sova över hos pappa och hans nya familj. Det som kanske gjorde ondast var att jag inte kände att jag dög som tyst och passiv flicka. T.ex. så visste jag inte vad jag fick göra i huset, vad jag fick röra osv. Inget var mitt, allt var på nåder. Sedan gjorde det nog omedvetet ont att mina halvsyskon levde med hög levnadsstandard medan jag gick i ärvda kläder (kanske ett sätt för mamma att visa att pappa betalade för dåligt i underhåll?)och det var inte kul att bli kallad tjockis av sin lyckade halvsyster som hade allt, inklusive min pappa. <br/>Att sedan bli förhörd av mamma om vad pappa hade sagt etc. gjorde inte saken bättre. Så vi kanske har kommit en bit på väg nuförtiden i alla fall. Det här var för 20 år sedan.

Patia, 00:08, 4 november 2009. Anmäl

Jag tycker inte alls att den frågeställande bonusmamman är egoistisk. Hon bryr sig verkligen om både flickan, mannen och sina egna barn. Det är inte så lätt att hitta bra vägar, och hon försöker verkligen. En eloge till en människa som bryr sig! Mycket bra svar från Ingegerd Gavelin också, insiktsfullt och nyanserat!

Emma, 16:25, 3 november 2009. Anmäl

Egenskaper som inte sammanfaller med ens eget ideal av hur en person ska vara behöver inte vara sämre. <br/>För ett barn/ungdom kan det vara destruktivt att befinna sig i underläge till någon som inte förmår respektera dess personlighet.

Tistou, 06:06, 3 november 2009. Anmäl

”Min åttaåriga dotter blir hotad i skolan”

Fråga: Jag har en dotter på snart 8 år. Vi har bott i det samhälle vi bor nu i ett år och min dotter har börjat i skolan här. Det är en skola med barn från förskoleklass till sexan.

I fredags fick vi ett samtal hem från en lärare på skolan som informerade om att min dotter under utflykten i fredags hade fått de här orden i ansiktet från två av hennes klasskamrater:
 
”Anna… i går hade Jeppe med sig en kniv till skolan… Han kommer att sticka den i dig och döda dig.”
 
Anna, min dotter, sprang direkt till läraren som var med och berättade. Hon var väldigt uppskärrad och rädd. Fröken tog tag i barnen och samtalade med dem på direkten.
 
Jag ringde rektorn på eftermiddagen och samtalade med henne om hur och när detta ska följas upp. Hon informerade mig då om att dessa grabbar har ögonen på sig hela tiden, och att även deras väskor kollas varje morgon så att de inte har med sig olämpliga föremål hemifrån.
 
Detta är inte första gången som min dotter blir utsatt för hårda ord från olika grabbar på skolan, men detta var helt oacceptabelt. Jag har varit med i skolan efter incidenten och har sett hur en dag går till. Barnen passar på att säga saker till sina skolkamrater när någon vuxen ”inte ser”. För övrigt är klassen (25 elever) väldigt rörig och det finns många barn som uppför sig illa.
 
Min dotter har även berättat att hon ofta får höra taskiga kommentarer och hårda ord av killar som är ett par år äldre.
 
Hur ska jag förhålla mig som förälder i en sådan här situation? Till barnet? Vad kan jag som förälder göra?
 
Jag vill ju känna mig trygg när jag lämnar mitt barn i skolan, men det gör jag inte nu. Jag är rädd varje dag när jag frågar hur hon har haft det och att hon ska säga att någon har varit elak.
 
En ledsen mamma

Svar: Hej ledsna mamma! Du berättar om en historia då jämnåriga kamrater till din 8-åring säger till henne att hon ska dödas i skolan och att även äldre pojkar är dumma mot henne.

Du har reagerat starkt på detta och det är verkligen precis vad du ska göra. Så här ska inget barn behöva ha det i skolan! Och det är så viktigt för din flicka att hon känner att du står på hennes sida och inte bagatelliserar detta – som tyvärr fortfarande en del vuxna gör när det gäller mobbning.

Du undrar vad du ska göra. Jag tycker att du ska fortsätta att göra det du nu gör: Tjata på rektorn, kräva att man gör något. Varje skola ska ha en plan mot mobbning. Be att få se den och hör efter vad man har gjort i det här fallet.

Om trakasserierna verkar fortsätta föreslår jag att du pratar med skolan om att de bör göra en anmälan till socialtjänsten beträffande de pojkar som hotar din flicka. Deras beteende tyder på att de behöver hjälp och en anmälan till socialtjänsten brukar leda till en utredning om deras hjälpbehov. Om inte skolan tar sitt ansvar och gör denna anmälan kan du självklart göra den själv – eller så kan ni göra den från två håll.

Du undrar också hur du ska förhålla dig till din dotter efter detta. Fortsätt som tidigare: Följ med henne till skolan och se vad som händer. Visa henne att du inte accepterar att hon har det så här, tala om för henne att ingen ska behöva finna sig i något sådant. Visa henne hur värdefull hon är.

Jag förstår din rädsla, men låt inte den innebära att du inte orkar fråga din flicka hur hon har det. Hon behöver sin mamma och alla vuxna nu. Om du är ensam med detta, sök stöd hos andra som kan ge dig styrka.

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Om inte skola och myndigheter regerar snabbt och mycket mycket starkt BYT SKOLA! Offra inte din dotter för politiskt dravel och inkometens mm! Stå på barikaderna skulle jag låta andra göra eller göra när mitt barn var i skydd!

S, 14:09, 3 november 2009. Anmäl

Tänk tanken att detta skulle inträffa på en arbetsplats för vuxna, t ex ett kontor. Ingen skulle tolerera detta! Varför tillåts det när det sker mellan barn?

Agneta, 11:23, 31 oktober 2009. Anmäl

Om det går byt till en bättre skola där sådant beteende inte accepteras. Om inte skolan hon går på nu kan får bort sådant beteende så är det en "skitskola" och din dotter förtjänar bättre. Att byta skola betyder inte att det är din dotter som gjort fel utan att skolan är fel. Nu kanske ni bodde på en liten ort där det är alldeles för långt till en bättre skola. men om det går så...

Teres, 22:42, 28 oktober 2009. Anmäl

Kontakta förövarnas förädrar. Får du inte ett acceptabelt gensvar är det polisanmälan som gäller.

ROH, 15:41, 28 oktober 2009. Anmäl

BYT SKOLA! <br/>. <br/>Genast! <br/>. <br/>Förklara för din dotter att skolan (socialtjänsten, polisen osv) i praktiken är maktlös - vuxna människor kan tyvärr inte lösa alla problem.

Anna, 12:22, 28 oktober 2009. Anmäl

KRÄV att rektorn kallar in de inblandade barnens föräldrar på ett möte. Redogör för de hot som uttalats och be föräldrarna förklara hur de ser på detta och diskutera kring vad de i samarbete med skolan ska göra för att förhindra att hoten fortsätter. <br/>Att genomsöka barnens skolväskor är HELT meningslöst. <br/>Vill de ta med en kniv in så kan de gömma den utanför skolan och ta in den på första rasten (eller bära vapnet under kläderna). <br/>Dessutom kan egentligen inte skolpersonal kräva att få genomsöka väskor, för detta krävs polis. <br/>(De kan dock be barnen visa upp vad de har i väskorna, och kontakta rektorn eller föräldrarna om de vägrar) <br/>-Upphör inte problemen så KRÄV AV REKTORN att PROBLEMBARNEN omplaceras! <br/>-GÅ INTE med på att en omplacering av ditt barn är "bästa lösningen" - det är Skitsnack! Det är bara ett sätt för konflikträdda rektorer att komma undan enkelt. <br/>-Låt Din dotter vara kvar i undervisningen! Att lyfta ut henne markerar att HON gjort fel - vilket inte stämmer

arg, 12:33, 27 oktober 2009. Anmäl

Hej Eva! <br/>Jag tror att du, Erik och era barn kan bli en lycklig familj om ni accepterar olikheterna mellan era barn. Jag var själv en blyg tjej. Jag tyckte om att vara tyst, helt enkelt. Jag tyckte om att titta, lära mig, men var aldrig en initiativrik tjej, i motsats till min storebror som var högljud och mycket aktiv. <br/>Nu har vi blivit vuxna och mycket har ändrats. Jag har lyckats minst lika bra som min bror. Jag har byggt familj, fått en bra utbildning, jag har barn och ett bra jobb. Jag älskar att ta initiativ, jag är lycklig och har goda vänner. <br/>Jag tycker inte mina föräldrar har misslyckats i att uppfostra mig. Jag fick alltid deras kärlek, trygghet och deras stöd för att göra vad jag tyckte mest om. Jag har utvecklat mig från en blyg tonåring till en vänlig och trygg vuxen. <br/>Jag tycker som Ingegerd att ni ska vara er själva och accepterar att Eriks dotter är blyg och dina döttrar mindre blyga, och förser alla dem med kärlek och trygghet. <br/>Lycka till!

Sofia, 11:38, 27 oktober 2009. Anmäl

Om skolan inte vidtar åtgärder som säkerställer din dotters trygghet skall du omedelbart anmäla till skolinspektionen alternativt Barn och elevombudsmannen! Detta får oftast skolan att agera då de vet att de har en yttre myndighet på sig.

skinsp, 09:37, 27 oktober 2009. Anmäl

Gör en polisanmälan. Visserligen kommer de att lämna den til soc men det skadar inte att det går via polisen men skriv själva anmälningstexten själv annars blir det snömos. Bra att du går med flickan till skolan men du kan hålla henne hemma också. Barnen lär sig inget på ett år iaf. Jag hade mina barn hemma åratal och det gjorde ingen skillnad kunskapsmässigt mer än att de nog lärde sig mer bara genom att läsa böcker på egen hand och att jat tog mig tid med dem och pratade, åkte på utflykter mm. Du borde också anmäla till arbetsmiljöinspektionen eftersom skolan är barnens arbetsplats. Har gjort det själv bl a när biologiläraren gjorde livsfarliga bakterieodlingar med klassen och då fick bra gehör. Lycka till och hälsa flickan att ingen behöver ta emot hot av något slag utan att man har rätt att bli behandlad bättre. Hoppas inte på att skolan kommer att göra ngt konstruktivt. Snart nog är du en besvärlig mamma som de vill bli av med.

Kurran, 09:21, 27 oktober 2009. Anmäl

ta kontakt med pojkarnas föräldrar, ring eller hälsa på. Be att få prata med dem och deras föräldrar. Ta gärna med en vuxen till. Då komer det att redas ut. Jag tror inte att pojkarna förstår att de gör en annan människa illa.

u.kolsmye, 08:23, 27 oktober 2009. Anmäl

”Ibland vill jag bara fly”

Fråga: Jag är en 22-årig student som inte vet vad jag ska ta mig till. På impuls började jag en utbildning nu i höst. Ända sedan jag var mycket liten har jag till och från haft ångest. Oftast mår jag bättre på våren och då jag är i ett sammanhang där jag vet vad som väntas av mig – då jag vet att jag har mycket att göra men samtidigt vet att ett uppbrott väntar.

Nu mår jag dåligt. På lektioner känner jag ibland hur det knyter sig i magen, tårar kommer och jag blir tätare i halsen. Då känner jag att jag vill fly. Jag vill fly till mina föräldrar eller bara avsluta allting. Funderar på att sluta på utbildningen, men vet inte vad jag ska göra i stället. Eller jag vet saker som jag skulle kunna göra, men jag tänker att det inte är någon idé eftersom det inte finns något som säger att jag skulle må bättre i en sådan situation. Så fort jag får en idé kommer jag upp med egna motargument.

Mina föräldrar var under min uppväxt dominanta, men är det inte längre. Nu har jag i stället tagit deras kritiska perspektiv och fört över det på mitt liv. Så fort något tar emot vill jag ge upp och tänker att jag inte klarar av att genomföra saker. Och så är jag fruktansvärt rädd för att jag ska trycka undan känslor, eftersom jag tänker att jag då skulle kunna hamna helt fel i livet… – som om hela världen är full av vargar som bara väntar på att äta upp mig.

Dessutom känner jag ett ansvar att under min livstid, om jag nu ska leva, borde göra något bra och viktigt för världen. Dessutom ska jag ha roligt under tiden och ständigt utvecklas! Och så känner jag att jag inte kan älskas eller vara i ett förhållande förrän jag har utbildat mig och jag vet vad jag vill ha ut av livet. Vad är detta?

Jag är rädd för att jag har fastnat i ett tankesätt där jag förknippar ångest med trygghet. Jag har gått i kognitiv terapi men jag tyckte inte att det hjälpte.

Har ni något tips om vad jag kan göra?

Minna

Svar: Mitt intryck när jag läser din fråga är att du oroar dig mycket och har ångest inom många områden i livet, en generaliserad ångest. Den bara finns där, ofta, länge, nästan ständigt, och du kan bara inte sluta att oroa dig för smått och stort.

Du vet att oron är överdriven, det finns inte en rimlig proportion mellan oron och det som utlöser oron, och du förstår att du överskattar sannolikheter för att skrämmande saker ska inträffa eller konsekvenser av redan inträffade händelser, men du kan trots detta inte sluta oroa dig.

Ibland tycker man vid ångest av detta slag att oron är ”nödvändig och klok”, genom oron är man förberedd på det mesta och en del problem blir faktiskt lösta kan man tycka när man grubblar, vrider och kränger på saker och ting. Upplevelsen kan vara att det alltid har varit så här.
Minna, känner du igen dig i det jag berättar om så här långt? Du frågar i ditt brev: Vad är detta? Är kanske ”detta” en generell ångest, som du besväras av som dyker lite varsomhelst och när som helst? Rädslor och ångest av detta slag är vanligt, det upplevs av upp till 5 procent av befolkningen i västvärlden.

Ångesten i sådana fall innebär även flera olika symtom eller konsekvenser; rastlöshet, ständig trötthet, låg uthållighet, irritation, muskelspänningar, värk i kroppen och störd sömn. Man känner sig ständigt stressad och vill, som du skriver, ibland bara ”fly”. Man har svårt att hinna och orka med saker. Man är ständigt uppmärksam på hot och faror, minns det negativa och glömmer det positiva, och har föreställningen att allt måste vara perfekt för att det ska duga. En konsekvens kan vara att man nästan aldrig lever i nuet utan man är upptagen med ett inre prat som handlar om att granska det som hänt och oroa sig för det som kan hända.

Varför kan man inte bara sluta tänka på det som oroar? En delförklaring är att vår hjärna är konstruerad för att hitta brister och risker och det blir lätt ett överinlärt mönster att fungera på det sättet, men vi kan träna oss mentalt att använda vår hjärna också för att vara mer uppmärksam på det som är bra här och nu, och de möjligheter som livet rymmer.

Mitt råd till dig är att du söker psykologisk behandling för din ångest, som verkar ta så stor plats i ditt liv. Det finns flera vägar att gå. Du kan pröva en utmärkt självhjälpsbok av psykologerna Maria Farm Larsson och Håkan Wisung, ”Fri från oro, ångest och fobier”. Du kan också kontakta en psykoterapeut, som är erfaren och kunnig inom behandling av ångest. På www.internetpsykiatri.se kan du läsa om internetbaserad terapi.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är den mest beprövade metoden för ångestproblem just nu, och fungerar för cirka 75 procent, men alltså inte för alla. Detta gäller alla psykologiska behandlingar. Du har tidigare gått i kognitiv terapi och blev inte nöjd med den. Ibland kan det vara samarbetet mellan psykoterapeuten och klienten som inte fungerar, ibland passar inte arbetssättet/metoden klienten eller så tappar klienten sin motivation att fortsätta behandlingen. Det finns många faktorer som kan påverka resultatet av en behandling. Tyvärr händer det också för några klienter att behandlingen inte fungerar och då behöver vi forska mera för att kunna hjälpa dessa. Tack och lov utvecklas nya metoder hela tiden, vilket är hoppfullt för att i framtiden kunna hjälpa så många som möjligt. Du ska kanske fundera på om det passar dig att göra ett nytt försök.

Vad innebär då en KBT-behandling vid generell ångest, undrar du säkert? Vanliga inslag är att träna avslappning, lära sig att upptäcka vad som sätter igång oron, bli bra på att ifrågasätta sina katastroftankar, bli bättre på problemlösning och tidsplanering, upptäcka sina känslor (det som döljer sig under oron), prova att göra tvärtom, till exempel att stanna kvar i oron och göra det man fruktar (och lära sig att det värsta inte inträffar), bli mer flexibel i tanken och se saker ur flera perspektiv. Att gå i en psykoterapi av detta slag brukar många uppleva som en visserligen arbetsam men också behjälplig och spännande ”resa” att göra.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

forts. på kommentaren under: <br/>Lever man ett helt liv med de problemen är det väldigt lätt att det utvecklas till problem med att hantera press från skola/arbete/socialt liv. Något som i sin tur leder till allsjöns symptom på depression, ångset m.m. <br/>För mig tog det allt som allt 10 år av slarvigt bemötande, hemskickande med olika varianter av seratonin-medicin, tomt prat med kuratorer istället för riktiga psykologer, innan jag blev gammal nog att själv söka upp en kompetent läkare. <br/>Det första han gjorde var att fråga om någon min släkt hade problem med alkoholism, depressioner eller liknande (vilket de haft). Nästa steg var att ta ett enkelt blodprov. Sen var det klart. <br/>Mår hundra gånger bättre nu! <br/>Ber om ursäkt för (2) långa svar, men med tanke på hur symptom och biverkningsfri och bra jag mår nu, och att det bara handlar om ett helt vanligt blodprov tycker jag det vore obligatoriskt att testa för detta som steg 1 när folk upplever kronisk ångest eller återkommande lätt depre

Daniel forts., 02:44, 6 november 2009. Anmäl

Mångra bra råd här. <br/>Först vill jag säga att även jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver, framförallt i känslan av att man -alltid- mått som man gjort. Just därför att det inte är något som kommit på senare år tänker jag att du kanske har samma problem som jag. <br/>Mitt problem visade sig efter flera år av runtbollande bland olika mer eller mindre bra läkare, vara en ärftlig defekt, lite som en diabetiker fast det är nått hormon man saknar (minns inte exakt vilket). Det kan påvisas med ett enkelt blodprov. Har du inte redan testats för det så gör det! För är det så, finns det speciella piller att äta som inte alls är lika beroendeframkallande eller med lika elaka bieffekter som de som nämnts tidigare har. Brist på det hormonet leder till svårigheter i första hand med ämnesomsättningen och i synnerhet med att starta upp den eller stänga av den. Man får helt enkelt väldigt svårt att -börja- göra något, och när man gör det, att -sluta- göra det (för att gå och lägga sig t.ex.)

Daniel, 02:38, 6 november 2009. Anmäl

Jag tror på det Hanna skriver. Bryt upp från dina föräldrar, våga vara kritisk mot hur de betedde sig mot dig under din uppväxt. Försök hitta en relation mor-dotter som verkar normal och studera den. Då blir det tydligare för dig vad som du kanske alltid tyckt varit normalt med dina föräldrar, men som inte är det och som du inte ska behöva acceptera. Fundera sedan ut hur du själv skulle vilja ha det och inled, mycket medvetet och med inre övertygelse, nästa relation utifrån det. Då faller du inte av slentrian in i dina föräldrars destruktiva mönster. Lycka till!

Lina, 19:49, 2 november 2009. Anmäl

Vill ocksa lagga till att det ar oerhort sorgligt att folk fortfarande tar upp laga serotonin nivaer i hjarnan och piller som losning sa fort det ar tal om en livskris. lästips: christopher lane, hur psykiatrin och lÄkemedelsindustrin medikaliserat vara kanslor. <br/>Depressioner och livskriser för ofta med sig goda ting, det ar en del av livet! Läkemedel som höjer serotonin nivaerna i hjarnan kanske fungerar pa kort sikt men ar nastan alltid beroendeframkallande. Ar vi sa radda for vara kanslor att vi maste ta en kemisk, artificiell utvag?

Nia, 22:28, 28 oktober 2009. Anmäl

Det ar lite forvanande hur KBT helt tagit over i svensk media. Sjalvklart inte konstigt att en KBT psykolog gor "reklam" for en KBT-behandling men nar personen ifraga bokstavligen uttrycker ett missnoje med den metoden ar det lite kuriost att inte ens namna nagot alternativ. Jag tror inte pa KBT, det kanns mest som en "quick fix", som tyvarr inte fungerar i alla lagen och for alla manniskor. Fot mig har psykodynamisk terapi fungerat oerhort bra da jag hade djupare traumatiska upplevelser att bearbeta. Jag kanner att jag nu forstar den oro jag da upplevde och kan forhalla mig till den pa ett "friskt" satt.

Nia, 22:16, 28 oktober 2009. Anmäl

Jag jobbar på universitetet och vill bara säga att det vid 'mitt' universitet finns hjälp att få från flera håll. Det finns också en försäkring vid skada. Förhoppningsvis finns det även hjälp att få där du studerar. Be någon studierektor eller lärare som du litar på om hjälp med att förmedla kontakter. Kom också ihåg att man kan ta ett studieuppehåll om man behöver, utan att du mister din studieplats. <br/>-Lycka till!

Signe S, 11:29, 28 oktober 2009. Anmäl

Hej Minna! Jag känner också igen mig. Jag växte också upp med dominanta föräldrar, som inte heller var empatiska. När jag slapp ur deras grepp i 20-årsåldern hade jag aldrig fått bygga upp tilliten till mig själv, eftersom mina föräldrar hela tiden hade styrt allt i mitt liv. Alla straff och hån från dem hade också gjort mig osäker och stressad. Jag hittade efter några år en terapeut som var som en mamma för mig - hon lyssnade och brydde sig om. Det gjorde underverk för mig att bli "sedd" som den jag var, KBT är nog bra mot symptomen, men jag tror du behöver bekanta dig lite med orsaken till dina besväör också. En terapeut (eller "bara" en klok livserfaren äldre person, kan vara mormor eller farmor, granne eller någon annan) som bryr sig om dig och ser dig. Lycka till!

Hanna, 10:36, 27 oktober 2009. Anmäl

Testa så kallad traumaterapi - EMDR-metoden: <br/>http://en.wikipedia.org/wiki/Eye_movement_desensit ization_and_reprocessing <br/>- den är enligt min personliga erfarenhet ett bra mkt bättre alternativ än kognitiv terapi när det gäller att behandla ångestsymtom.

florella, 11:27, 26 oktober 2009. Anmäl

Minna, din ångest kan vara det viktigaste du har just nu. Försök att lära känna den. Och när du har gjort det - hälsa från mig.

en vän, 00:21, 26 oktober 2009. Anmäl

Hej Minna-jag tror lite som signaturen n 00:32 - visst kan det vara serotoninnivåerna.Inte minst som du mår lite bättre under våren. Men istället för ssri vill jag rekommendera ljusterapilampa - kolla på ljusterapi.nu. Har min på till frukost en halvtimme på morgonen mellan okt-mars plus försöker få dagsljus mitt på dagen gm lunchpromenad. Lampan har gjort all skillnad i världen för min del. Sedan kan du givet behöva terapi mot ångesten kanske vanlig samtals-?. Livet är inte alltid lyckligt, gäller att minnas det och ibland får man stå i ångest, det är inte hela världen. Stort lycka till - det ordnar sig, vill jag också säga.

En kvinna, 11:23, 25 oktober 2009. Anmäl

”Vi har konflikter om allt”

Fråga: Jag är tillsammans med min drömman sedan två år tillbaka. Vi bor ihop. Starten på vårt förhållande var knackig, då han fortfarande var förlovad med sitt ex när vi träffades och vi hade en långvarig affär som senare fick chansen att blomma ut i ett förhållande, när han var klar med sin gamla relation. Vi hade en paus så att han fick andrum – och jag också för den delen – sedan möttes vi igen och kunde äntligen känna att vi fick ge utlopp för våra känslor.

Nu är vi i den situationen att vi lätt hamnar i konflikter, exempelvis när vi pratar om framtiden, om barn, barnuppfostran, hundar, hus, tja, vad som helst, och tråkigt nog blir det oftare och oftare. Vi hamnar i varsitt hörn och försöker bara desperat hävda våra åsikter. Jag kan komma till honom och säga något, en tanke eller en åsikt, och jag söker då oftast bara stöd eller tröst eller helt enkelt en rolig liten konversation, inte nödvändigtvis ett intellektuellt spel där det gäller att sänka den andre.

Tyvärr blir vi båda väldigt polariserade i våra åsikter, om vi märker att de skiljer sig åt. Om jag exempelvis säger ”rottweilerhundar verkar farliga” så säger han ”rottweilerhundar kan vara världens snällaste! Bara så att du vet det kommer jag kanske att vilja ha en rottweiler”. Då blir jag bara besviken över att det viktigaste för honom var att berätta för mig att jag inte kan styra hans liv – när det enda jag ville ha var en liten diskussion kring varför man kan tycka att de verkar farliga. Plötsligt bråkar vi om jag vet inte vad – ingenting. Det känns som om vi ständigt försöker testa varandras åsikter för att se om de är tillräckligt kompatibla för ett liv ihop.

Samtidigt kan jag se att när vi har en lugn diskussion kan vi mötas och vara resonabla. Det känns som om denna rädsla för att vi ska vara för olika driver oss isär med dessa diskussioner, vår rädsla hindrar oss från att njuta av det vi har nu. Från min sida så skrämmer det mig hur kompromisslös han verkar vara. Jag tror till och med att vissa saker jag säger också är ”test”; jag vill se om han kan kompromissa eller om alla kompromisser kommer från min sida. Ibland kan jag känna att alla diskussioner vi har blir sådana ”test”; han kan aldrig hålla med mig, allt jag säger måste han intellektuellt dementera.

Det känns jobbigt att ha dessa ”testdiskussioner” över saker som inte ens har hänt oss än, typ ”vilka sorters gränser ska man sätta för sitt barn”.

Hur hanterar man olikheter på ett bättre sätt? Jag har sett att i verkliga livet kan han kompromissa, men i en diskussion blir vi båda väldigt stela. Hur kan vi ta våra olikheter och försöka mötas, även i framtiden? Jag saknar tiden när vi nyfiket och lyckligt kunde höra varandra och bara tycka att den här personen är ju fantastisk. Jag saknar att få vara ”icke-intellektuell” med någon.

Hur kan vi ta denna fas i förhållandet vidare? Efter ett tag lär man ju känna varandra bättre och får se mer av den ”riktiga”, vardagliga personen. Jag vill fortfarande leva med honom, men just nu känner jag mig bortstött och att jag inte kan ge utlopp för mina behov, eftersom min konflikträdsla gör att jag hellre ibland försöker att inte ”trigga” något.

Maria

Svar: Hej. Eftersom ert förhållande startade som en otrohetsaffär kan man anta att umgänget till att börja med var något av en frizon från allt vad vardag heter – att det var rätt mycket spänning, dramatik och förbjuden frukt över det hela. Jag kan tänka mig att ditt resonemang kring hur den ”riktiga”, vardagliga personen som träder fram när man lär känna varandra bättre, och de svårigheter som kan vara förknippade med denna övergång – som givetvis är giltigt i alla förhållanden – har extra bäring i ert fall.

Nu när ni sitter där hänvisade till bara varandra – utan den tredje personen som dynamikskapande inslag – låter det som att det svängt över till att bli oerhört mycket vardagstraggel; så mycket att ni grälar om saker som är rent hypotetiska. Den utmaning ni i och med detta står inför är att hitta fram till en samvaro som, utan det tidigare utifrån kommande inslaget av spänning, ändå karaktäriseras av ömsesidighet och dynamik.

Som det ser ut nu hamnar ni lätt i konflikt med varandra, ni nästan söker konflikt, och resultatet blir att ni kommer allt längre från varandra. Du är själv inne på att det som pågår är någon sorts undersökning av förhållandet där ni försöker utröna om ni ”är tillräckligt kompatibla för ett liv ihop”. Till en del går denna undersökning att förstå som ett uttryck för besvikelse över att allt blev så mycket svårare än ni räknat med när ert förhållande gick från att existera på stulen tid, till att få breda ut sig på en mer obegränsad vardagsbasis. Utifrån detta har ni hamnat i en maktkamp där det inte finns någon vilja att kompromissa, eller att jämka mellan era olikheter.

När det gäller dig så uttrycker du dessutom att du är ständigt rädd för att kompromissa för mycket. För mig låter det snarast som att problemet är det motsatta: ni borde båda två oroa er över bristen på kompromissvilja, och tänka på att sänka garden. Helt klart är att det tjafs på argumentationsnivå som ni håller på med nu inte leder någonstans. Att, som du också är inne på, mer utgå från vad ni känner, och att blotta detta för varandra är säkert mer fruktsamt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

@Svante. Freud har gått ur tiden. Uppdatera din teoribildning. En terapeut måste kunna förnya sig. Gör det så framstår du som mer seriös.

En terapeut i tiden, 17:00, 19 november 2009. Anmäl

I varje förhållande finns en afla-hanne som bestämmer var skåpet skall stå. Två chefer är en för mycket, då blir det bara bråk. Ni måste bestämma er, vem är boss!

Erik Blatte, 08:59, 14 november 2009. Anmäl

Förhållandet behöver ju inte vara dåligt rätt igenom för att man har konflikter. Jag har varit tillsammans med min kille i snart tio år och vi älskar varandra. Han är den jag har roligast med, skrattar mest med, har flest intressanta och heta diskussioner med. Samtidigt är vi otroligt fast i konflikter - varje dag känns det som. Jag kan inte tänka mig att leva utan honom, samtidigt är det så mycket i vårt förhållande som inte fungerar. Från städning till ekonomi, sexliv och respekt för varandra. Det känns som att vi kom in i det här förhållandet på fel sätt, och nu kan vi inte vända skutan för den har gått åt fel håll alldeles för länge. Vi funderar på familjerådgivning - i vår kommun kostar det 200 kr per samtal, och man kanske kan gå varannan vecka under några månaders tid. Det är nog en vettig investering i det man skattar högst här i världen - förhållandet till den man älskar. Nån som har erfarenhet av det?

Sara, 13:20, 29 oktober 2009. Anmäl

Frågan är om din "drömman" verkligen är den rätta för dig? Oerhört märkligt, tycker jag, om ens drömman är en person som man hela tiden grälar om bagateller med.

Mia, 08:27, 27 oktober 2009. Anmäl

Somliga inlagg har ar valdigt fordomande och ohjalpsamma. Det AR hemskt for den som utsatts for otrohet, men samtidigt tror jag inte att man ar otrogen om man lever i ett bra forhallande sa det hade nog tagit slut i alla fall. <br/>Forsok att ta reda pa varfor det ar viktigt for din partner att fa ratt. Kanske kanner han sig inte respekterad eller kanske blev han ofta fornedrad som barn...Ta reda pa varfor, men fraga mjukt sa det inte missuppfattas.

Goran Bockman, 02:32, 27 oktober 2009. Anmäl

Förstår inte hur människor orkar leva sådär.?! Ett förhållande med bråk i är bara och slänga i papperskorgen.!! Man måste förstå att man kan älska varande men inte passa ihop som par,inse detta och sedan gå vidare.

Det du.., 16:31, 26 oktober 2009. Anmäl

Re mamman: Jag antar att vad frågeställaren menar är att dementera en kommentar med hjälp av referenser till en studie eller liknande. Inte att det nödvändigtvis måste vara djup i diskussionsämnet. Sedan håller jag delvis med "Olle" - man måste kunna protestera om man inte håller med, framför allt om det är någon nära. Skulle en obekant fälla en kommentar om något jag inte håller med om så är det ju inte lika viktigt att diskutera emot. Jag tycker AER svarar bra om att det handlar om att båda ska kompromissa, och försöka sätta sig in i den andre personens syn på det hela.

Lina, 14:52, 26 oktober 2009. Anmäl

Kallar du era "diskussioner" för intellektuella? Du behöver nog komma ifrån den mannen och vidga dina vyer!

mamman, 13:22, 26 oktober 2009. Anmäl

Usch, vilken hemsk man! Hur står du ut? Han skapar ju alla konflikter. Personligen har jag alltför många människor som han omkring mig. I motsats till vad Olle säger i sin kommentar så är detta självklart konfliktskapande. Beteendet kör ju över alla andra. Orsaken till att man till sist blir tyst är inte för att man håller med personen utan för att man har fått nog av den!! Människor som alltid ska hävda sina åsikter är väldigt tröttsamma. <br/>Istället för att bara käfta emot så kan man ju fråga den andra personen "Varför är du rädd för Rottweilerhundar? Har det hänt något?" Då kanske man får en historia och en orsak bakom. Till det kan man säga "Vad synd att ´det var så, men du ska veta att inte alla rottweilerhundar är sådana. Den kanske var gammal och hade råkat ut för något som ung." Men det är klart, det krävs en viss mognad för att kunna ha en sådan diskussion. <br/>Besserwisserbeteendet är bara barnsligt. Säg åt din "Drömman" att växa upp.

höstbrud, 12:37, 26 oktober 2009. Anmäl

Usch vilken hemsk kille! Skulle aldrig stå ut! Personligen träffar jag på alltför många människor som är sådana som han och Olle som kommenterat här. Olle, fatta att sådana som du bara är DRYGA och till sist håller vi käften inte för att vi håller med er utan för att vi har fått nog av er!!!! Det är självklart att man ser det som att ni startar en konflikt - för det är ju det ni gör!! Annars skulle ni ju först ge ett svar på personens exv. hundrädsla innan ni börjar på att älta på om era åsikter. Sådana som ni tror att bara ni får ha åsikter och att alla andras måste raderas. Respektera andras åsikter också!! Exv. kan man säga "Varför är du hundrädd har du råkat ut för något?" Då kanske du får höra en historia och orsak bakom. Då kan du svara "Det var ju hemskt, men du ska veta att inte alla hundar är sådana. Det kan bero på att hundägaren inte behandlat hunden rätt." etc. Ditt sätt Olle, är bara barnsligt. VÄX UPP!

höstbrud, 11:47, 26 oktober 2009. Anmäl

Blir personer med adhd lättare alkoholberoende?

Fråga: Hej. Jag undrar om personer med adhd alternativt add eller liknande diagnos har lättare för att bli beroende av alkohol? Jag undrar också om dessa personer påverkas annorlunda av alkohol på något sätt?

Orolig sambo

Svar: Hej. Du ställer en mycket relevant fråga om hur en person som har adhd ska förhålla sig till alkohol och vilka särskilda risker som finns om man har denna funktionsnedsättning.

Vi vet att risken för att få alkoholproblem är förhöjd om man har adhd, cirka var femte person med allvarliga alkoholproblem uppskattas i dag ha diagnosen. En person med adhd kan uppleva att han eller hon fungerar bättre, eller snarare normalt – ”som andra” – när han eller hon dricker alkohol. Alkoholen används som självmedicinering. I en sådan situation är det lätt att välja att dricka dagligen, och ganska snart kan förloppet bli, på grund av tolerans för alkoholens effekter och ett växande beroende av alkoholen, att man dricker i allt större mängder och på ett alltmer problematiskt sätt.

På hemsidan för riksförbundet Attention, en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och ocd, www.attention-riks.se, kan du läsa mer om detta.

Något att också vara uppmärksam på är att impulsivitet och låg tolerans för stress – som ju ofta är problem som en person med adhd kämpar med – även är riskfaktorer för att utveckla alkoholproblem. Erfarenheter säger att impulsiviteten vid adhd ökar risken för ett oplanerat och intensivt drickande, ett drickande som upplevs som svårthanterligt och som ibland leder till besvärliga sociala konsekvenser.

Personal som arbetar vid mottagningar som behandlar personer med adhd rekommenderar ofta alkoholfrihet eller mycket måttliga alkoholvanor till sina patienter. De berättar att deras patienter har erfarenheten att medicineringen vid adhd fungerar sämre vid hög och regelbunden alkoholanvändning.

För att sammanfatta, vid adhd kan det vara rimligt utifrån vad vi vet i dag att ha försiktiga alkoholvanor. Att ha ett allsidigt stöd och få en behandling för den funktionsnedsättning som man har, är samtidigt förstås väl så viktigt för att problem med alkohol inte ska behöva inträffa.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Jag tycker att vissa element runt adhd påminner mycket om maskerad låg självkänsla, eventuellt med ett inslag av lättsårad manlighet.

Patia, 00:22, 4 november 2009. Anmäl

Jag drack också mer i sociala sammanhang förr. Men med medicin behövs det inte på samma sätt, och bland det mest fantastiska är alla dessa samtal jag haft. Första sommaren med medicin var jag på många fester och hade fängslande samtal med människor jag förmodligen aldrig ens lagt märke till eller brytt mig om. Istället för det mekaniska bollandet och lämliga med torra fraser som jag lärt mig att simulera under åren blev det på riktigt. Jag lyssnade och lyssnade. Det jag hörde gick ända in i mig och satte fart inuti mig. Jag hade reflektioner och frågor. Jag blev nyfiken. Samtalen flöt på utan några som helst ansträngningar eller medvetna tekniker. Det är kanske detta med att komma närmare andra människor som är det allra största i min förändring. Både genom samtal och genom att kunna läsa skönlitteratur.

Andreas, 02:57, 23 oktober 2009. Anmäl

Har också fått diagnos ADHD på gamla dagar, har dock inte känt något behov av medicinering eftersom jag hade redan utvecklat strategi för att hantera det. Men innan jag fick ordning på det söp jag som en äkta viking framför allt i sällskap eftersom jag klarar inte riktigt av vanlig artig konversation - jag blir snabbt uttråkad med sådant. Så det blev sprit och andra dumheter istället. För min del handlade aldrig om självmedicinering; det var istället ett sätt att avreagera mig. Jag avreagerar mig på andra sätt nu; galna möjligtvis men inte farliga eller korkade som förr. Finns mer att skriva men nu ska jag hitta på annat istället :)

Jonno, 20:49, 22 oktober 2009. Anmäl

Jag är 37 år och diagnosticerades med ADHD för knappt två år sedan och tar dagligen medicin (metylfenidat). Jag kan bidra med mina egna erfarenheter. Utan medicin påverkas jag av alkohol som förut och blir mest dåsig, men med medicin påverkas jag mer som de flesta andra och blir pratsam och social. Jag har aldrig varit särskilt attraherad av alkohol eller droger, och ännu mindre med medicin. Jag känner mig helt enkelt "helt rätt" och "i balans" och vill inte rubba det. Jag tror därför att rätt medicin för ADHD dramatiskt minskar risken för alkohol- och drogmissbruk.

Andreas, 10:54, 22 oktober 2009. Anmäl

Hej, <br/>Peter, tack för ett helt underbart balanserat och kunnigt svar inkl. stor portion respektfullt tänkande/bemötande. Det respektfull bemötandet hoppas jag verkligen att alla medmänniskor här i tillvaron tar intryck av och låter komma ut i handling.

Betzy, 11:36, 21 oktober 2009. Anmäl

”Jag förlorade min man i en biloycka”

Fråga: Jag förlorade min man i en bilolycka för tre år sedan. Jag blev lämnad ensam kvar med tre barn, varav två då var ganska små. Allt sedan den dagen, när mitt liv plötsligt kastades omkull och vändes helt, så har jag på något sätt bara kämpat på, bitit ihop och ”klarat av”. Barnen behövde allt mitt stöd, jag var tvungen att få vardagen att fungera,  och jag ”stängde av en del av mig själv –
den del av mig som bara ville skrika – för att försöka få vardagarna att fungera. Eller livet att gå, om man vill.

Jag förstår att jag borde ha släppt fram sorgen direkt – men jag kunde inte – och det plågar mig nu. För nu har jag börjat få panikattacker. De är korta, kommer som blixtar, det känns som om jag ramlar nedför ett stup, ett svart hål. Och jag blir så rädd.

Hur kan jag hjälpa mig själv? Hur ska jag bearbeta min sorg? Jag behöver ju fortfarande vara den där som klarar av allt hemma.

Karolina

Svar: Hej Karolina! Det du berättar om är mycket vanligt förekommande när den ena föräldern hastigt avlider, och lämnar den andre föräldern kvar med barnen. I de flesta fallen blir man då ”tvungen” att skjuta upp sörjandet och jag tror att du ska vara glad över att du fungerat så att du klarat detta. Om du inte kämpat på, bitit ihop och försökt att få vardagen att fungera hade dina barn sannolikt drabbats ännu hårdare.

Jag har redan i ett tidigare svar berättat om ett radioprogram som handlade om familjer som drabbades i samband med terrorattentatet i New York. I programmet fick man möta änkor som förlorat sina män och samtliga berättade att först efter tre år började de uttrycka och bearbeta sin egen sorg. Barnen hade fått komma i första hand.

Det första jag med andra ord vill säga till dig är att du genast ska sluta upp med att anklaga dig själv. Sorgen kommer när det är möjligt att hantera den och i ditt fall verkar det vara dags nu. Dina panikattacker är ett tecken på det, och även om jag förstår din rädsla för dessa finns det inget att vara rädd för. Jag kan gissa att din oro bland annat kan handla om att du kanske får så kallade katastroftankar. Du kanske tror att du kommer att ”psykiskt klappa igenom” och börja må så dåligt att du knappt kommer upp ur sängen eller något liknande om du börjar reagera på din stora smärtsamma förlust. Om det stämmer så tror jag att det är en obefogad oro. Du har under dessa tre år bevisat hur mycket du kan klara av och så kommer det att fortsätta att vara. Jag tror att det i dag är fullt möjligt för dig att både sörja och samtidigt ta hand om barnen och klara av allt som måste göras i vardagen.

Nu, efter tre år, är det en större risk med att inte låta din sorg få ta plats och om du håller tillbaka dina känslor och uttryck för sorgen kan dina panikattacker komma oftare och fördjupas. Jag rekommenderar dig därför att under en period framöver försöka hitta något lämpligt forum där du kan få hjälp att uttrycka och vara i din sorg.  Det kan vara en sorggrupp eller individuella samtal.

Då jag inte vet var du bor kan jag bara allmänt råda dig att söka hjälp via din vårdcentral eller i församlingen där du bor. Du kanske har någon försäkring med ett så kallat ”kristillägg” och då kan du få tio samtal hos en privatpraktiserande legitimerad psykoterapeut. Vilket du än väljer är det bra om du försöker hitta någon som är van att arbeta med sorg.

Det finns också många bra böcker som handlar om sorg. Böcker som antingen är skrivna av människor som upplevt egen svår sorg eller böcker som är skrivna av människor som i sitt arbete möter sörjande. Det finns också skönlitteratur och många filmer som berör ämnet. Att på det här sättet få ta del av andras erfarenheter och kunskaper är också ett bra sätt att få kontakt med sina egna känslor.

Några böcker jag kommer på bland många andra är: ”Jag tänker på henne hundra gånger om dan: Nio röster om sorg” (Verbum 2003), ”Inga fler dagar inom parentes” Annika Borg (Wahlström och Widstrand 2007), ”Du är hos mig ändå” Suzanne Sjöqvist (Wahlström och Widstrand 2005) och ”När livet stannar” Malin Sävstam (Bonniers förlag 2007).

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Jag hörde också om en kvinna som hade en son och bodde i villa med man. Plötsligt dog mannen oväntat och hon kunde inte tänka eller agera klokt. Pojken hamnade i familjehem och mamman började dricka och knarkar nu som uteliggare (om hon ens lever). Chocken gjorde henne handlingsförlamad och hon tappade förståndet. <br/>Hon skulle haft ett bättre nätverk! Vad som hände med tillgångarna? De tog någon annan hand om. <br/>Okunskap...

Historien upprepas p g a kontaktnät saknas, 15:54, 20 oktober 2009. Anmäl

Generellt och historiskt har jag haft en del förutfattade meningar om psykologer, men jag måste säga att många svar här är förvånande bra och empatiska. Och även direkt praktiska och osentimentala. <br/>Var orolig att svaret skulle bli att hon borde ha låtit sin sorg få utlopp direkt, vilket alltså inte fungerar när man har barn. Bra jobbat

tomas, 12:32, 20 oktober 2009. Anmäl

Hej, Jag känner så väl igen mig. Du klarar det! Klandra inte dig själv för något, du har gjort det du behövt göra. Prova att möta sorgen, låt den skölja över dig i vågor, du kommer att bli blöt och kanske tappa fotfästet en stund, men du kommer att stå kvar starkare när vågorna dragit förbi... för den gången. De kommer tillbaka. Min upplevelse är att jag har lärt mig, vant mig, vid att vara i sorgen, att jag kan stå kvar och låta den flöda över mig, den förändrar mig men den kommer inte att förstöra mig. <br/>Jag har också upplevt att det är viktigt för barnen även att se, märka, att jag sörjer. Det bekräftar för dem värdet av förlusten och ger även dem tillåtelse att känna, uppleva, behandla sin egen sorg. <br/>Tag kontakt med VIMIL, vi som mist någon mitt i livet, har hemsida. Lycka till.

Syster, 12:43, 19 oktober 2009. Anmäl

”Jag älskar inte honom längre”

Fråga: För ett år sedan fick jag och min make en dotter. Vi har varit tillsammans i tio år. De första tre månaderna i min dotters liv hade jag smärtsamma problem med amningen och fick inget stöd från BB eller BVC utan bar min smärta själv – dygnet runt. Ingenting gick ut över min dotter, men jag hade ingen energi över åt mig själv och definitivt inte åt min man. Instinktivt har jag vetat från början hur jag ska göra som mamma och vad min dotter behöver. Där ligger mitt lugn.

Men min man har varit och är väldigt osäker i papparollen, kanske även i mansrollen över huvudtaget. Jag försöker stödja honom och uppmuntra honom och ge honom ett större självförtroende. Jag tar fram min lyssnande och stödjande personlighet. Efter amningsbesvären gick jag till en kurator och pratade om min situation. Hon undrade vem som var ”mitt stöd”. ”Mitt stöd” finns inte och har aldrig funnits. Min make hjälper mig med praktiska saker som disk och tvätt, men han klagar ofta på att jag inte gör det själv. Han har svårt att släppa sitt ego och har under hela sin uppväxt fått oerhört mycket uppmärksamhet från sina föräldrar som skämt bort honom med allt möjligt och gör det fortfarande.

Sedan jag blev mamma har jag släppt mitt ego helt. Jag förstår att det jag gör och prioriterar först, gör jag för mitt barn och att jag därför gör det med glädje trots energibrist, sömnbrist och trötthet. När han diskar tycker han bara att det är skittrist, han förstår inte glädjen i att göra saker för andra, även om jag är tacksam över att han hjälper mig och säger det till honom. Han är oflexibel, otålig, irriterad och oftast väldigt stressad och det leder till en frustrerad ilska som alltid går ut över mig. Han säger riktigt taskiga saker samtidigt som han efter grälen ”skulle kunna börja gråta” för att han älskar mig så mycket. Han har höga krav på sig själv och det är som att han har en idealbild av hur han vill vara, men när han inte når upp dit slår det slint.

Han oroar sig alltid för framtiden, men tar aldrig vara på nuet. Jag är precis tvärtom. Alla dessa gånger som hans ilska bryter ut, förlamar det mitt hjärta. Det är precis så det känns. Min kärlek dör bit för bit. Jag har sagt det till honom och jag har också sagt att han ska prata med mig innan det går så långt att han får utbrott. Men det sker aldrig. Sedan amningsproblemen och den starka ensamhet jag kände i och med graviditeten och den intensiva bröstsmärtan under amningsperioden, har jag velat träffa någon familjerådgivare för att vi ska kunna komma närmre varandra igen, men han vägrar, han är väldigt konservativ och gammalmodig.

Jag har föreslagit att han själv ska gå och prata med någon, eftersom hans pappa nyligen fått en svår stroke och eftersom han själv hade huvudansvaret när han somnade på motorvägen och vi tre, vår lilla familj, var med om en bilolycka för ett halvår sedan. Att prata av sig hos någon utomstående, och vårda själen lite grann är något han vägrar. Efter bilolyckan hade jag panikångest och mardrömmar, men jag förstod verkligen hur mycket min familj betyder för mig och jag såg det som en nystart. Vi levde! Det här ska bli början på något nytt, tänkte jag och jag trodde också att han skulle tänka så.

Att han bättre skulle ta vara på mig och min dotter genom att gå mer försiktigt fram, vara mer ödmjuk och kärleksfull. Men det blev värre. Hans ilska växte väldigt och det blev ett hårdare slag mot mig. Han har aldrig slagit mig fysiskt, men de saker han säger lämnar djupa psykiska sår. Han säger att han tycker att jag är så jobbig och sjuk i huvudet och att det är jag som har problem. För varje gång det sker blir jag mer och mer ledsen, sömnlös, deprimerad. Men hos honom är det som att allt gått över nästa dag. Det sopas under mattan och blir så destruktivt, för vid nästa gräl nämner han samma gamla saker igen. Jag försöker hålla mig till ämnet. Jag vill hellre ha konstruktiva diskussioner än destruktiva gräl, men det är som att han grälar och klagar bara för att han vill gräla och klaga. Inte för att han vill lösa problem. Vi går in i det från två olika håll. Han förstår inte vikten av själsliga värden såsom kärlek, respekt, lyhördhet, tillit och tålamod.

Jag har gått till kuratorn sex gånger, men det finns inget mer att hämta där för mig. Jag kommer inte vidare själv när det här är ett problem mellan honom och mig. Jag är arbetslös och min självkänsla ligger på pissnivån. Jag älskar min dotter men vill för allt i världen inte ha fler barn. Jag älskar inte honom längre, inte nu.
Vill verkligen ha svar.

Anonym

Svar: Hej. Du har nedtecknat en berättelse om hur du upplever ditt liv. Sedan skriver du att du verkligen vill ha svar. Problemet är att du inte formulerat någon fråga. Delvis går det nog att förklara avsaknaden av fråga med att din situation är så betungande, och din upplevelse av att kunna påverka din situation är begränsad. Det jag menar är att det finns en risk att man i ett sådant läge du befinner dig i övermannas av sin egen osorterade beskrivning av hur man har det, och att konsekvensen blir att känslan av hopplöshet ytterligare förstärks.

Jag tror att du skulle vara hjälpt av att på något sätt systematisera din upplevelse för att på så sätt skaffa dig en överblick över din situation och de val du trots allt har.

Jag tänker att du utifrån din nedtecknade beskrivning behöver spalta upp för- respektive nackdelar med din nuvarande livssituation kontra andra tillgängliga sådana. Utifrån detta blir det förhoppningsvis lättare att dra slutsatser, och att börja ställa frågor – och då i första hand till dig själv. Rimliga frågor att ställa borde till exempel vara: Vad är det jag har? Vad är det jag saknar? Och går det att förändra min nuvarande situation inom äktenskapet och i sådana fall hur? Eller måste jag skapa en helt ny plattform för mitt liv och hur ska den i sådana fall se ut?

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (40)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 40

Du säger "Han har aldrig slagit mig fysiskt, men de saker han säger lämnar djupa psykiska sår. Han säger att han tycker att jag är så jobbig och sjuk i huvudet och att det är jag som har problem. För varje gång det sker blir jag mer och mer ledsen, sömnlös, deprimerad." <br/>Detta är psykistk misshandel. När man är utsatt för detta är det oerhört svårt att acceptera och se det, men jag föreslår att du tar kontakt med en kvinnojour för ett samtal. Där finns det kvinnor som kan hjälpa dig. Den ensamhet du känner tror jag beror på att detta är så svårt att tala med andra om. Man känner lätt skam över att man låter någon behandla en så illa. Det är också lätt att gå in i rollen som övermamma och hoppas att nån ska se det. Du behöver tala med någon annan än din kurator. Lycka till!

CC, 21:04, 14 november 2009. Anmäl

Lillemors metod har jag också försökt med, men misslyckats. Det kanske går med en "frisk" person.

Zorro, 12:21, 29 oktober 2009. Anmäl

Varför göra saken så komplicerad. Det är kört. Slösa inte bort ditt liv. Dumpa honom och gå vidare.

ROH, 15:46, 28 oktober 2009. Anmäl

Ibland behöver män att man helt enkelt skäller ut dem. De förstår inget annat. Att vara förstående och snäll är inte att tala klarspråk med en man. Han måste få höra sanningen av dig! Räkna med att han slår ifrån sig kanske de första 10-20 gångerna du skäller på honom, det gjorde min man när jag fick nog. Men till sist så går det in. Var beredd på att han kommer vilja slå dig. Då får du inte vika dig utan lyfta luren och säga att du ringer polisen och då blir allt bara ännu värre för honom. Du måste vara hård och bestämd, inget mjäk. Pallar han inte trycket så kommer det att bli slut mellan er. Detta måste du ta ställning till innan du börjar med denna "åtgärd".

lillemor, 12:01, 26 oktober 2009. Anmäl

Försök att ta reda på om din man är fast i något slags beroende (alkohol, porr etc.) eller om han möjligen har ett förhållande (kanske redan avslutat) vid sidan om. Den sortens beteendeförändringar som du beskriver (agression, minskad impulskontroll) kan ofta orsakas av beroende av olika slag. Det stämmer också överens med din mans karaktärsdrag och uppfostran att han vid någon tidpunkt i sitt liv har ansett att han behöver "belöna" sig själv, med droger, sex eller vad det nu kan vara. Problemet är bara att när den cykeln startat så blir din roll bara mindre och mindre och du kommer till slut bara att ses som ett obstakel som hindrar honom från att fritt tillfredställa sitt beroende. Därav den oförklarliga ilskan över allt vad du gör och allt som han måste göra i hemmet.

Michael, 03:10, 23 oktober 2009. Anmäl

forts Du tyckte att han övergav dig under graviditeten och att du inte fick någon hjälp med din smärta under amningen. Du håller honom även ansvarig för olyckan. Men har du sagt det till honom eller håller du det för dig själv? Kanske han känner dina anklagelser även om de inte uttrycks i ord? Kanske bör du vara tydligare med de saker som du är arg över. Men det viktigaste av allt är verkligen att du börjar leva för dig själv och sluta att se det som din roll att hela tiden göra uppoffringar för andra. Varför ska du lida av sömnbrist hela tiden? Kräv att maken/övriga familjen tar hand om er dotter en helg medan du sover ut. Ett par nätters full sömn kan göra mirakel när man känner sig slutkörd.

lotta, 14:31, 20 oktober 2009. Anmäl

Jag tror att vi är många nyblivna mammor som kan känna igen sig i din beskrivning. Vem har inte känt sig lite deprimerad emellanåt? När man läser ditt brev får man just intrycket av att du är deprimerad. Jag skulle vilja råda dig att börja göra saker för din egen skull. Det är ett misstag att tro att barn mår bäst av att föräldrarna åsidosätter sig själva. Fundera istället på vad du skulle kunna göra för dig själv. Vad blir du glad av? Fika med kompisarna? Gå på bio? Gå ut och äta? Börja träna? Shoppa? Läsa en god bok? Skaffa barnvakt och gör något roligt bara för dig. Jag får också intrycket av att du själv har iklätt dig matyrrollen. Varför fortsatte du att amma när det nu var så smärtsamt? TVingade din man dig? Tvingade BVC dig? Visst är det bra att amma, men till vilket pris? En bebis mår inte bra av en mamma som lider. Du kritiserar din mans ilska och säger att du vill ha konstruktiva diskussioner och lösa problem, men ditt rbev genomsyras just av ilska mot din man. Du tyckte att

lotta, 14:18, 20 oktober 2009. Anmäl

Mannen: Är detta han? Obs läs även råd för personlig utvecklingssidan (trädikon) nederst <br/>www.personalitypage.com/infj.html <br/>Man kan förstå varandra, men älska kan kanske vara svårt. Lycka till!

Frank, 10:29, 20 oktober 2009. Anmäl

Jag måste säga att jag tycker att du som frågar är väldigt onyanserad i det du skriver. Det finns liksom bara du, du, du och den stora oförrätt du blir utsatt för. Det är rakt igenom hela din text du som har gjort rätt och velat väl, medans din karl i bästa fall har varit ointresserad. Är det verkligen så och hur i hela fridens namn lyckades du i sådana fall bli ihop med honom från början, han verkar ju vara en total idiot? <br/>Är det inte snarare så att du mer och mer har grävt ner dig i ditt offrande och tagit ifrån din man alla möjligheter och den glädje som går att finna i att ta ansvar? Jag har sett flera av mina vänninor göra detsamma med sina karlar, de springer benen av sig för att vara "supermorsor" medans papporna sitter bredvid och inte får en rimlig chans att ta sitt ansvar. Till slut tröttnar gubbarna såklart och tror att det inte förväntas mer engagemang av dem, det lilla de gör möts ju bara av sura miner och pikar. <br/>Sätt ungarna i knät på karln och gör något kul, som ja

K-Lisa, 22:31, 19 oktober 2009. Anmäl

Jag är besviken på Anders Eklunds svar. Visserligen är jag inte psykolog eller annat men har haft vänninor som levt likadant. <br/>Det som är viktigast är ditt barn. Han kan vara avundsjuk för att det finns någon viktigare att ta hand om. Att jämnt vara förstående är inte heller bra. Bättre säga ifrån. Att bli kallad saker, är ju gränsen nådd. Så kommer ditt barn tro att man ska leva. Skilj dig och få tillbaka ditt liv.

mom, 14:05, 19 oktober 2009. Anmäl