Varför blir jag så arg?

Fråga: Jag är 29 år gammal och bor sedan åtta år utomlands i en huvudstad med fem miljoner invånare. Jag har en bra högskoleutbildning, och har nu lyckligtvis fått jobb som exakt det jag utbildade mig till. Jag har en underbar pojkvän sedan sex år som jag är väldigt kär i. Nu har jag bott på samma plats i samma lägenhet i två år och eftersom det är första gången på cirka 14 år som jag har ett fast boende är det underbart. Om det inte vore för att jag börjat få starka utbrott av ilska.

Jag har ett starkt behov av att vara ensam och i en storstad känns det nästan omöjligt. Jag har också ett behov av att inte prata utrikiska. Min pojkvän är väldigt social och vill gärna vara nära mig hela tiden. Jag tycker väldigt mycket om att ha honom nära mig, men ibland behöver jag stänga in mig i mig själv utan att prata med någon. En vän sade en gång att jag har lite autistiska drag, men riktigt så illa är det nog inte.

Problemet är att min pojkvän blir väldigt ledsen när jag vill vara ensam. Påföljden blir att jag ger mig och går ut med våra vänner fastän jag bara vill vara den ensamvarg jag måste få vara.
Det brukar då fungera på så vis att jag isolerar mig från min pojkvän och socialiserar mig med våra vänner. Jag ignorerar honom helt enkelt. Jag gör det omedvetet, absolut inte med vilja. Min energi räcker liksom inte till för att vara trevlig och öppen mot alla. Han blir naturligtvis väldigt ledsen och det brukar sluta i gräl när vi blir ensamma.

Problemet är att jag blir så fruktansvärt arg när vi grälar. Jag skriker så jag blir hes, gråter hysteriskt och ibland hyperventilerar jag och får svårt att andas. I går grälade vi i bilen och jag öppnade bildörren under hemresans gång och hotade att kliva ur om han inte var tyst.

Självklart ville jag naturligtvis inte hoppa ur bilen under fart, men när jag blir så hysterisk måste jag ta till alla medel för att få oss att bli tysta – för att sluta gräla – annars känns det som om jag kommer att helt balla ur och rasa ihop av ilska. Jag säger många saker jag ångrar. Jag får panik helt enkelt. Alla taggarna är utåt.

Jag är uppvuxen i tystnaden på svenska landsbygnaden, jag har alltid varit tystlåten, rastlös och filosofiskt lagd. Jag har flackat runt sen jag var 17 år och bott i tre olika länder. Kan denna ilska ha något att göra med att jag skaffat mig ett stabilt liv? När man flackar runt så hinner man ju inte riktigt komma ikapp känslorna? Jag är väldigt pressad på jobbet och har dessutom tre timmars restid till kontoret varje dag. Hela veckan är ett konstant stressande för att jag ska hinna med pendeltåg och tunnelbana. Det är faktiskt bara på helgen (när man äntligen har tid för varandra) som vi bråkar och som jag har dessa ilskeutbrott.

Jag är tacksam för att höra några reflektioner om min ilska. Gärna några tips på vad jag kan göra för att lugna ner mig. Jag har bestämt mig för att kontakta en psykoterapeut.

Karolin

Svar: Hej Karolin! Det är klokt av dig att gå till en psykoterapeut för att utforska vad dina upplevelser handlar om. Många gånger har vi med oss olika besvär i livet och vår omgivning kommer ofta med tolkningar eller förklaringar och vill sätta diagnoser på oss, men det som är viktigt i sådana sammanhang är att vi reder ut fakta och det är precis vad du är på väg att göra just nu. För mig är det omöjligt att uttala mig om möjliga diagnoser med så lite fakta tillhands. Jag kommer att koncentrera mig på din fråga om din ilska – och den kan du lära dig att hantera oavsett namnet på det du upplever.

Psykologen Maria Farm beskriver väldigt väl funktionen av de känslor vi upplever som negativa i sin bok ”KBT-akuten”: ”Jag vill betona att vad som generellt beskrivs som negativa känslor inte är sämre än positiva känslor. Att vi kan uppleva stark rädsla eller vrede är mycket viktigt för oss. De känslorna är ofta signaler om att vi ska akta oss för något, att något håller på att tas ifrån oss eller att vi blir kränkta… Det är nödvändigt att både kunna känna och uttrycka ilska på ett balanserat sätt för att markera var dina personliga gränser går och hur du vill bli behandlad av andra. Du får också signaler av andra genom deras ilska hur de känner i förhållande till dig och ditt beteende.”

Jag skulle vilja tillägga att det egentligen är först när vi fördömer och anklagar oss själva för att vi känner ilska eller när vi gör saker i affekt utifrån ilskan – saker som vi senare ångrar –
som ilskan blir ett problem för oss.

Och visst kan vi bli bättre på att förstå vår ilska och vad den berättar om våra behov. När vi lärt känna den kan vi ofta hitta sätt att minska den. Karolin, vad är det du kan göra för att hitta andra sätt att uttrycka ilskan på och på sikt minska den? Till att börja med skulle jag vilja föreslå att du just lär känna din ilska och då menar jag att lära dig vad som utlöser den och vad den står för. Bli nyfiken på din ilska.

För att bli tydligare med vad jag menar tar jag ett exempel från ditt brev. Du skriver: ”Självklart ville jag naturligtvis inte hoppa ur bilen under fart, men när jag blir så hysterisk måste jag ta till alla medel för att få oss att bli tysta…” I den här situationen vill du uppnå något konkret: tystnad. Min tolkning är att när du inte lyckas förmedla dina behov med ord (eller de andra inte tar hänsyn till dina behov) tar din ilska över och du gör och säger saker du ångrar efteråt. Det verkar som att när du anpassar dig till din pojkvän för att han inte ska bli ledsen, så får dina egna behov inget utrymme och efter ett tag har din olust blivit så stor att du får ilskeutbrott.

Här är en övning för att utforska din ilska och få mer kunskap om den, som i nästa steg kan hjälpa dig att hitta sätt att hantera den. Använd gärna papper och penna när du gör övningen. Det hjälper dig att få överblick.

Steg 1. Observera dig själv under den närmaste tiden eller försök komma ihåg de senaste fem gångerna du hade ilskeutbrott och svara på följande frågor:

- Vilka är omständigheterna när jag får mina ilskeutbrott? Var är jag, vilka finns omkring mig, vilka är mina tankar och andra känslor i situationen?
- Vad har hänt strax innan, timman före, timmarna före, dagen före?
Sammanfatta det du har kommit fram till och fundera på: Finns det något som upprepar sig? Vad är det som du uppfattar som viktigast, kanske ett mönster, i det du skrivit ner? Vad kan du lära dig av det?

Steg 2. För att mer förstå vad dina ilskeutbrott står för kan du svara på följande frågor:
- Vad ville jag skulle hända i situationen?
- Vad hade jag velat säga till exempel till min pojkvän (eller någon annan) i situationen?
- Vad hade jag velat att den andre/de andra hade gjort för att hjälpa mig i situationen?
- Kan det finnas andra känslor bakom ilskan som exempelvis förtvivlan eller ledsenhet?
Fyll gärna på med andra frågor som du tror kan vara till hjälp för att förstå din ilska.
Var nyfiken på ilskan! Granska den!

Steg 3. Nu handlar det om att hitta dina egna idéer om vad du kan göra för att förebygga dina ilskeutbrott.
- Vad behöver jag göra annorlunda för att inte gå emot mina behov som kan leda till ilskeutbrott? Vad får jag för idéer om detta?
- Vad behöver jag få kunskap om eller lära mig för att kunna göra annorlunda?

Ett ytterligare förslag:
Du skulle behöva prata med din pojkvän i en situation när ni är sams och har tid för varandra. Berätta för honom hur allt hänger samman, att du behöver mer tid för dig själv och att om du inte får det så är det lätt hänt att du får ilskeutbrott. Var beredd att kompromissa, till exempel att vara tillsammans med andra ett visst antal gånger i månaden och resten av tiden för dig själv eller bara ni två tillsammans. Det här är bara ett exempel, det som är viktigt är att ni hittar ett sätt som passar er och som innebär att ni kan komma överens så att ni tar hänsyn till varandras behov.

Sammanfattningsvis, jag föreslår att du lär dig mer om din ilska för att sedan kunna hitta alternativ till det som i dag händer före och under dina ilskeutbrott.

Lycka till och varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut