”Jag är gravid, min kille stöter bort mig”

Fråga: Jag är en kvinna på 37 år som är gravid för första gången i mitt liv. Jag har verkligen längtat efter barn och borde vara lycklig men det känns inte alls så. Min kille som jag har varit tillsammans med i fem år är några år äldre än jag. Han har alltid varit tveksam till barn men efter mycket tjat från min sida och utdragna gräl gav han till slut med sig.

Det gick ganska fort att bli gravid och jag blev glad. Min kille verkade först ta det med ro men sedan dess har han upptäckt flera praktiska problem, som till exempel var vi ska bo till en början eftersom vi har det ganska trångt i dag.

Han ser bara alla negativa aspekter och har börjat dra sig undan och stöta bort mig. Jag vill att vi ska prata om hur vi ska ha det men han säger att han inte orkar.

Alla våra gräl och allt som har hänt har gjort honom psykiskt utmattad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner att jag inte vill skaffa barn på egen hand och bli ensam förälder. Samtidigt är jag rädd att det är sista chansen för mig att bli mamma. All glädje över min graviditet är som bortblåst. Jag undrar om jag har varit helt blind i min kärlek till den här mannen och sumpat mina chanser att bilda familj? Eller kan det vara en tillfällig svacka som vi kan komma över? Alla säger ju dessutom att det bara blir svårare för relationen när man fått barn. Har du något råd att ge mig?

Anonym

Svar: Hej. Att din kille bara ser alla negativa aspekter av att skaffa barn, att han börjat dra sig undan och stöta bort dig, är antagligen en direkt konsekvens av det faktum att han inte vill ha barn – men att du övertalade honom. Att all din glädje kring graviditeten är som bortblåst är också lätt att förstå, eftersom den försatt dig i ett svårt dilemma.

Du undrar om du och din kille hamnat i en tillfällig svacka som det går att komma över. Jag tror att det är omöjligt att sia om det. Oavsett hur det förhåller sig med den saken har du att ta ställning till om du ska fullfölja din graviditet eller inte.

Vad jag utläser har du två farhågor: för det första att förhållandet till din kille ska ta slut om det är så att du väljer att behålla barnet, för det andra att du inte får fler chanser att bli mamma om du inte fullföljer din graviditet. Frågan blir då: ska du satsa på att bli förälder oavsett hur det går med ert förhållande – trots risken att bli ensamförälder, eller ska du satsa på att till varje pris hålla ihop er relation även om det innebär att du aldrig blir mamma? Och vad händer med er relation om du gör abort?

När man befinner sig i ett så svårt dilemma som du gör underlättar det om man renodlar frågeställningen, samt undviker att bli alltför hypotetisk i sina försök att ta ställning till de till buds stående alternativen. Jag förstår att du skulle vilja ha mer konkret och tydlig vägledning kring vilket beslut som är det rätta, men när det gäller sådana livsavgörande val som du står inför måste man ytterst fatta dessa på egen hand.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Annons:

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (93)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 93

@Olyckligt barn Ett barn har rätt att älska sin förälder oavsett dess handling. Det är olämpligt att ange ett barn som har blivit utsatt för ohyggliga övergrepp under sin uppväxt som exempel för att rättfärdiga en ståndpunkt. Hon förtjänar bättre än att bli omskriven i chattkommentarer.

Lars, 17:34, 8 november 2009. Anmäl

Jag tycker att det är väldigt beklagligt att se handlingen "skaffa barn" som någonting ur ett jag-perspektiv. <br/>Du ska tillföra världen en ny människa och har minst 18 års ansvar för att ge denne trygghet och kärlek. <br/>Lycka till!

NEj, 00:31, 7 november 2009. Anmäl

jag är en tvåbarnamamma som hade mycket svårt att bli gravid andra gången. Behåll barnet råder jag dig. Allt annat löser sig.

Maria, 14:22, 5 november 2009. Anmäl

Det är ganska vanligt med kalla fötter vid graviditet, även om den var planerad. Oftast fadern men även modern kan drabbas. Det går vanligtvis över, även om det inte finns några garantier för någonting här i livet.

Julia, 14:04, 5 november 2009. Anmäl

Om jag var du och valde att göra abort så tror jag att jag skulle bli väldigt bitter på mannen ändå och vilja lämna honom. Hellre behålla barnet, hoppas mannen mjuknar när barnet kommit och om han inte gör det vara "singel mamma".

Bia, 14:03, 5 november 2009. Anmäl

@Misan. Hur vet du det? I eftertexterna till Uppdrag Granskning om "Louise" i Vetlanda säger hon "Trots allt älskar jag honom ändå, det är ju min pappa". Även Elisabet Fritzl har sagt detsamma enligt läckta polisförhör (och även Natalie Kampusch har sagt att hon saknar WP). Det är det som är så obehagligt med anknytning - man blir helt oförmögen att rationellt värdera vad människorna gjort dig. Men det går enkelt att illustrera: skulle du varit beredd att växa upp hos någon av de grannar du hade under uppväxten? Antagligen inte - det känns för de allra flesta väldigt avlägset trots att dessa grannar förmodligen är helt vanliga människor, bara med lite andra vanor än de du är tillvand till. <br/>Med andra ord - lite aldrig på någon som säger att de haft en bra uppväxt. Man är inte sanningsvittne om sin egen barndom.

Olyckligt barn, 09:57, 4 november 2009. Anmäl

Oavsett hur det går för er - behåll barnet. Jag har träffat många kvinnor som lever barnlösa för att de inte hittat någon att skaffa barn med och andra som levt som ensamstående mödrar. Visst kan det vara jobbigt att vara ensamstående mamma men samtidigt vilken lycka att få ett barn och ett barn är inte jobbigt. Din kille kanske ändrar sig men även om han inte gör det så kan du ägna dig åt ditt barn. Jag har haft ett så långt förhållande att jag är glad att vara själv men det tar tid att komma fram till det. Jag har även en kompis som är 34 som hellre är själv med sina barn än med en gnällig kille. Hon är en underbar mamma med två underbara barn.

Susanne, 03:25, 4 november 2009. Anmäl

Den blivande pappan kan ju faktiskt börja gilla sitt barn, ja till och med älska det. Det är en svår process för många män att ta till sig ansvaret för ett barn, ha förståelse med det. Och när barnet kommer - ge honom ansvar! Byta blöja, klä på, trösta, mysa, söva. Ta för givet att han kan. Då kommer kärleken, så går anknytningen till.

Lina, 19:41, 2 november 2009. Anmäl

Hej Anonym <br/>Så här blev det för mig. <br/>Jag valde abort - i ungefär samma stuation som du. Förhållandet fungerade inte efter aborten. Jag träffade en ny man som inte kund få fler barn - visade det sig, men vi lever fortvarande tillsammans. Sörjde i många många år att det inte blev några barn. Men så småningom har jag börjat komma över saknaden. Dock <br/>Nu när jag börjar närma mig 60- årsåldern har alla kvinnor min omgivning både barn och barnbarn - det blir väldigt påtagligt då att så att säga stå utanför igen - i dubbel bemärkelse. <br/>Vill inte ge dig ngt råd - men det är en gåva du fått. Män som vill ha familj finns och som gärna väljer en mamma med barn. <br/>Lycka till hur du än gör. <br/>M

Mia, 18:54, 2 november 2009. Anmäl

Ditt val, ditt beslut. Om du hade varit min syster så hade jag rått dig till att "abortera" mannen du för tillfället lever med. <br/>Tyvärr så är ni sedan för evigt länkade till varandra pga barnet. <br/>Du har verkligen inte sumpat chansen till att bilda familj! <br/>Du och ditt barn är en liten familj. Och det finns därute män som faktiskt är män, och inte pojkar som vill leva ett obekymrat singelliv med en surrogatmamma därhemma! <br/>Skaffa dig ett eget boende, visa pojken på dörren och gläd dig över din graviditet. <br/>Och varför skall din pojkvän få förstöra din väntan? <br/>Är han verkligen värd det? <br/>Och vad tjänar du på att leva ditt liv genom hans? Och är han verkligen värd att få dela ditt fortsatta liv? <br/>När han helt klart inte vill dela ditt. <br/>Lycka till!

anjimoo, 18:34, 1 november 2009. Anmäl