Ska vi fortsätta ihop?

Fråga: Jag och min utvalda har varit tillsammans i sex år nu, men aldrig kunnat bestämma oss för hur. Vi är nu runt 25 år. Vi har så mycket gemensamt; intressen, värderingar, stort och smått, ofta räcker en blick eller ett kort snack för att båda ska vara med på tåget.

Han säger att jag har förändrats sedan vi först träffades, att jag mognat och blivit kvinnligare. Jag är inte säker på om han gillar det dock. Men det är bostad och ort som har varit ett ständigt dilemma. Utan stadig ekonomi har vi flyttat fram och tillbaka mellan tillfälliga boenden, mer eller mindre sammanboende, och som särbos hos respektive föräldrar.

Hans föräldrar pratar skit om mig och jag är inte välkommen dit och det är där han bor nu, det bidrar till problematiken. Själv har jag inte heller någon egen bostad, utan är inneboende. Han har inget jobb, hans arbetssökande går uselt och varje utbildning han försöker sig på, har han hittills hoppat av. Jag är i ungefär samma situation, men har lyckats lite bättre. Han är målinriktad utan mål, jag har ett mål utan riktning.

Men nu har han och jag, på varsin ort, hittat varsin utbildning. Hans utbildning tar all hans tid. Själv är jag lite kritisk, det känns som om han valt utbildningen för att få jobb, snarare än av intresse. Men det viktigaste är att han är lycklig och lyckas med utbildningen och får ett jobb. Då kanske många knutar löser sig för honom.

Men även innan
utbildningen startade var han svår att träffa. Han har alltid någon ursäkt till varför det tar tid mellan våra träffar. Det kan vara en så enkel sak som ett tandläkarbesök, eller en biblioteksbok som ska lämnas in. Det funkar när man bor ihop, men inte nu.

Problemet är just distansen, vi kan ofta inte ses på flera månader, antingen på grund av ekonomin eller på grund av våra scheman. Jag saknar honom så jag blir tokig, men ofta är det han som sätter ramarna. Vi hörs varje kväll för att stämma av, men jag skulle vilja bo tillsammans igen. Han vill vänta. Han vill ha något eget och klara sig själv ett tag. Så vi lever på fet distans. Är jag dum eller alltför tålmodig? Kan man ha det så här?

Jag tänkte låta honom få prova att leva på distans tills han hittat sig själv. Men det kan ta tid. Lång tid, mycket lång tid. Jag älskar honom och han säger att han älskar mig, men andra ifrågasätter om han menar allvar med mig. Så länge jag härdar ut, flyter det på bra. Men efter ett par månader isär, kan jag bli väldigt emotionell, jag brister lätt. Hur ska vi göra? Är det här vettigt?

Ledsen och velig

Svar: Hej. Med tanke på hur mycket situationen påverkar och begränsar dig, samt hur maktlös du framstår är det nog, som ett svar på din fråga, inte vettigt att fortsätta på det sätt ni gör. Ni har trots allt varit ihop i sex år nu, och saker och ting tycks bara komma allt längre ifrån hur du skulle vilja ha det.
 
Du har för lite kontroll över händelseförloppet – eller över bristen på händelseförlopp. Upplägget tycks vara att makten, i betydelsen att kunna utöva inflytande över hur ni ska ha det tillsammans, är förlagd till honom, medan du har att passivt invänta hans eventuella nästa drag.

För mig låter det som att du behöver börja agera med utgångspunkt från dig själv. Du behöver bygga upp en egen tillvaro – med allt från utbildning, boende och fritidsintressen till umgänge – som inte kretsar runt honom. Ditt oberoende behöver öka, och du behöver hitta en egen linje och riktning i livet oavsett vad han tar sig för. Du kan inte fortsätta att hänga upp dina förhoppningar och framtidsplaner på honom. Om han vill får han väl gärna delta i dina förehavanden vad jag förstår, men att invänta att han ska komma fram till vad ni gemensamt ska ta er för är inte meningsfullt.

Med tanke på hur långt ut i ovisshet och osäkerhet du drivits, samt med tanke på den allmänna uppluckringen av ert förhållande, är det väl rimligt att du i alla fall öppnar dig för möjligheten att träffa någon annan. Detta kan du vara helt öppen med i relation till honom; det är nog bara bra om han blir medveten om vilken inverkan hans agerande har på dig och på ert förhållande.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

@f.d. Vilsen. "Vi har beslutat oss för att ta det lugnt, trappa ner, ge varandra större frihet och se vart det leder." Där har du felet, det är du som ska bestämma dig.

Hans, 07:52, 3 december 2009. Anmäl

Tack, jag trodde aldrig att det här skulle komma upp på insidan och att så många skulle vara engagerade! Vi har beslutat oss för att ta det lugnt, trappa ner, ge varandra större frihet och se vart det leder. Ge varandra tid att tänka och utvecklas. Jag har snart avslutat min utbildning, som jag brinner för. Jag har en egen bostad på gång (håller tummarna), anpassad efter mina egna behov. Jag har sagt honom att han är välkommen att flytta dit, men då vill jag höra först att han menar det.

f.d. Vilsen, 23:10, 2 december 2009. Anmäl

Jag tror att detta är ett typiskt exempel på feghet från killens sida. Han vill egentligen göra slut, men vågar inte riktigt ta steget, kanske hoppas han på att det ska rinna ut i sanden utan alltför uppslitande diskussioner om han bara finns långt borta och ni inte träffas så ofta. Inte bra att "föräldrarna pratar skit" och "jag är inte välkommen dit". Avpollettera den där killen per omgående! Det kommer aldrig att bli ngt på det sätt som han agerar nu. Skaffa dig ett eget liv.

Luttrad, 08:41, 2 december 2009. Anmäl

"Han vill ha något eget och klara sig själv ett tag" - Låt honom då göra det. Sluta prata med honom varje kväll, ägna dig åt ditt, strunta i vad han har för sig. Släpp greppet - varför vill du klamra dig fast vid en man som alls inte prioriterar dig? Om det känns svårt så engagera dig i något nytt som verkligen tar din tid, då är du ärligt upptagen och behöver inte ödsla kraft på att härda ut.

mpe, 11:08, 1 december 2009. Anmäl

Läs din egen insändare och fundera på hur du reagerat om någon annan skrivit så. Jag vet hur lätt det är att bli "medberoende", man hittar problem som den andre har och försöker göra sig ovärderlig för att på så vis få en plats i hans liv. Man intalar sig att han inte klarar sig utan en, och att det kommer att bli bättre sen. <br/>Tyvärr blir det inte det. Det blir inte bättre utan att något stort händer. Du måste lämna honom för att ni skall ha någon chans att fixa förhållandet! <br/>Även om det inte är riktigt så enkelt så är det inte bra när han har ursäkter till att inte ses. För honom är det nog jättebekvämt att ha dig där, men ändå inte behöva binda sig, men det är inte vettigt att ha det så efter sex år tillsammans.

Kloker2, 10:58, 1 december 2009. Anmäl

Du är ung, men inte jätteung. Trots allt bör du börja fundera lite kring hur du tänker dig framtiden med familj och barn och liknande. Rent krasst bör du ändå ha med detta under de kommande tio åren om det är något du vill ha (ja, det går senare, men det blir svårare ju äldre du blir). Att då slösa bort ännu mer tid på en kille som inte kan ta initiativ och bestämma sig verkar ganska dumt. Vill han verkligen ha dig kommer han att söka upp dig ändå. <br/>Bryt med honom ett tag. Sätt en tidsgräns om det får dig att må bättre, men fokusera helt på dig själv och släpp honom. Är han mannen i ditt liv kommer ni bli tillsammans till sist ändå, men som det är nu kommer ni båda bli olyckliga.

Kloker, 10:51, 1 december 2009. Anmäl

Nej, skaffa dig eget liv. Han är inte intresserad som du är. Skyller man på biblioteksbesök är viljan mycket låg.

elina, 10:12, 1 december 2009. Anmäl

Håller med om att det är viktigt att frågeställaren skaffar en utbildning/jobb som hon är intresserad av etc. Hon kommer att få nya inpulser som är bra och även killen torde vara intresserad av att hon gör ngt meningsfullt på samma sätt som han gör. Om killen är "rätt person" kommer de att kunna träffas emellanåt och då kommer det att kännas som om de inte varit ifrån varandra alls. En partner ska ge ett mervärde till ens eget liv- inte ngn man "lever genom" och hakar upp sitt liv på. En friare syn på deras relation kan hjälpa henne att aktivt ta beslut att skapa eget liv med eller utan killen. Lycka till!

Äldre, 18:41, 30 november 2009. Anmäl

En så typisk kvinnofälla. Hänga upp sitt liv på vad killen har för sig. Många många tjejer gör så. De verkar inte förstå att det gäller att i första hand ha ett EGET intressant liv med adekvat innehåll. När man har det blir man också en mer jämbördig partner till sin man och kan ställa krav. Uppenbarligen fungerar den här tjejens situation självförtroendehämmande, och hon törs inte ryta ifrån. <br/>Ett förhållande där minst en av parterna mår dåligt, är inget bra förhållande. Antingen ändras det då radikalt eller man avslutar det.

Yvette, 14:33, 30 november 2009. Anmäl

En liten parentes: Är du kritiskt till att killen sökt en utbildning som ger jobb snarare än pga att han är intresserad? Det låter extremt kortsiktigt av dig, och istället borde du vara glad att han förstått att det viktigaste faktiskt är att kunna försörja sig, inte att alltid få göra det som är roligt.

Den bistra verkligheten, 13:11, 30 november 2009. Anmäl

”Vår vän vägrar ta emot vård”

Fråga: Vi hade under helgen besök av vänner, det är ett par som står både min man och mig själv nära sedan flera år tillbaka. Vi har inte sett dem på nästan ett år. Vi vet sedan tidigare att mannen i fråga har ett alkoholmissbruk men vi har aldrig riktigt vetat i vilken utsträckning. Vi har dock länge varit oroliga, men hans fru har alltid försökt dölja hans beroende och inte velat ”släppa in oss”.
 
När våra vänner kom hem till oss blev både jag och min man chockade över att se hur alkoholen brutit ned vår vän, han var ett skal av den man han en gång varit. Själv beskrev han den senaste tiden som ”tuff” men att det snart skulle bli bättre då de köpt ett nytt hus som de ska flytta in i.

Under lördagen drack han ingenting och drabbades av darrningar, svettades och var orolig och kunde inte sitta still. Under kvällen blev han sedan konstig och frånvarande och jag blev orolig för att han var allvarligt sjuk. En liten stund senare fick han ett epilepsianfall, hans fru fick utföra första hjälpen då han slutade andas under en lång stund. Ambulansen kom mitt i natten, vår bebis vaknade och allt blev bara ett enda stort kaos.

Han är nu inlagd på sjukhus och får behandling för sina abstinensbesvär. Läkaren som har hand om honom sa att hans lever är i så dåligt skick att han måste sluta dricka på en gång, annars kommer han inte att klara sig.

I dag skulle han bli utskriven från sjukhuset och han blev erbjuden vård på en avdelning för patienter med missbruksproblematik, han behövde bara packa sin tandborste och åka dit. Där skulle han kunna stanna och de skulle båda få stöd tills han kan åka hem. Hans fru är medberoende, vill inte inse fakta utan säger att de kan klara sig själva. Tillsammans bestämde de att de inte ville ha mer vård, att de i stället ville åka hem till oss och vila tills det blir dags för hemresa om några dagar.
 
Hela situationen har upprört både mig och min man, vad som hände under natten då vår vän blev sjuk var oerhört traumatiserande. Att se vår vän så nedbruten samtidigt som han vägrar vidare utredning – trots att han bedyrar att han nu ska ändra sig och sluta dricka – är något vi inte kan hantera. Han motiverade det med att han helt enkelt inte gillar sjukhus, att de skulle klara sig bättre själva.

Min man sa att antingen får vår vän acceptera den vård som erbjuds, eller så får han ta in på ett hotell. Vi orkar inte längre stå och se på när han tar livet av sig själv. Vi har ett litet barn hemma och kan helt enkelt inte hantera situationen mer. Vad skulle hända om han får ytterligare epileptiska anfall?

Vi hade hoppats att ett sådant ultimatum skulle få vår vän att söka vidare vård, men han sa bara åt min man att åka hem och packa deras väskor och lämna dem på sjukhuset så att de kunde hitta annat boende.

De är oerhört besvikna på oss nu, och tolkade det som att vi ville säga upp vänskapen.

När min man lämnade väskorna på sjukhuset försökte han förklara att vi är fruktansvärt oroliga och att vi bara vill att de ska få hjälp. Svaret han fick var att de skulle få hjälp hemma, av personer som de kunde kalla riktiga vänner.
 
Mitt hjärta har brustit för att våra vänner befinner sig i denna svåra situation, att vi inte kan hjälpa, att de inte vill bli hjälpta och för att vi dessutom utmålas som svikare. Jag har förlorat en av mina bästa väninnor. Min känsla av maktlöshet är total. Gjorde vi fel? Borde vi ha låtit honom komma hem till oss och ”vila”, ställt upp för dem? De är ju trots allt i behov av någon som bryr sig. Jag känner mig ömsom arg och ömsom ledsen. Hur kan de resonera så här? Hade vi kunnat hantera situationen bättre? Jag vill tillägga att vår vän bara är 45 år gammal och hans fru 34.
 
Eva

Svar: Hej Eva. Du berättar mycket konkret och öppet om hur det är att stå nära någon som dricker för mycket och vad det innebär att känna en stor osäkerhet om vad som är rätt att göra. Du berättar också om sorgen över att förlora en vän, som ibland blir resultatet av att man sätter en gräns – vilket samtidigt kan vara det enda rätta att göra.

Låt mig direkt säga att jag tror att ni gjorde det som var rimligt att göra i situationen, och som förmodligen på sikt kan bli till hjälp för er vän och hans hustru.

Jag resonerar så här: Ni hjälper er vän och hans hustru att reagera på hans alkoholvanor och föreslår också en förändring. Samtidigt finns det en gräns för vad ni kan göra.
Det är vanligt att vänner till personer med alkoholproblem klandrar sig själva på olika sätt och har tankar som ”om jag bara inte varit så passiv (eller så sträng) hade det aldrig gått så här långt”. Som vän tar man ibland över ansvaret och försöker på alla sätt att rätta till och ”skydda” den alkoholberoende mot konsekvenserna av drickandet. Att göra så är helt förståeligt: Vi känner omsorg om våra vänner och vill hjälpa dem i en svår situation. Erfarenheten är tyvärr att effekten blir den motsatta, det ökar den beroendes möjligheter att fortsätta att dricka.

Enligt mitt sätt att uppfatta det som hände gjorde ni tvärtom, vilket visar på mod, klokskap och äkta omsorg.   
Du och din man är omtumlade och upprörda över det ni såg hända, hur er vän och hans hustru resonerade om hans alkoholproblem och hur de vägrade att ta emot den hjälp som de erbjöds. Så här kanske man kan förstå det beteendet: Förnekelse är en vägran att acceptera eller ta itu med en svår och besvärlig yttre situation. Förnekelse är en försvarsreaktion som kan vara adekvat. Den ger oss den tid som vi ibland behöver för att för att kunna acceptera och hantera besvärande fakta och dåliga nyheter.   

Men förnekelse kan också hindra oss från att ärligt resonera med vår omgivning om allvarliga saker och be om hjälp och behandling. Det kan gälla rökaren som förnekar de skadliga effekterna av rökning, kvinnan som bagatelliserar inslagen av misshandel i sitt förhållande eller personen som är beroende av alkohol, som er vän, som hävdar att ”han bara behöver vila upp sig”.

Ett sätt att förstå förnekande är att påminna oss om att vi människor vill skydda oss från självanklagelser, skam och skuldkänslor. Människor med uttalat dålig självbild har särskilt stort motstånd mot att lyssna till kritik och acceptera hur situationen är. De orkar ofta ”inte se problemet i ögonen”. Detta kan visa sig i extrema former av förnekande, där omgivningen, precis som ni, undrar om personen verkligen tror på det han säger.   

En person kan också ha en lång historia av påverkningsförsök från anhöriga och vänner med sig i bagaget och kan göra att rollen som förnekande närmast är inlärd. När omgivningen frågar blir det som att trycka på en knapp och ur personen kommer en ström av välformulerade förnekanden, förklaringar och motargument.   

En anhörig, som din väninna, kan också förneka problemet – av lojalitet, av rädsla för vad som ska hända med förhållandet eller av skam för att ha valt en partner som andra tycks se ner på och som man inte kan hjälpa.
Kanske du och din man vill höra av er till era vänner. Ett sätt att samtala med en person och en anhörig som är i förnekande är att beskriva problemet i Jag-termer och be om en konkret beteendeförändring, samtidigt som man visar att man förstår den andres svåra situation. Ett exempel: ”Vi förstår att det inte är lätt…”, ”Vi skulle vilja berätta vad vi ser händer med d
ig nu…”,” Vi skulle bli så lättade om du…”, Säg gärna till om vi kan hjälpa till och hur”.

 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

@xavi: Om fler säger nej till människor som lever destruktivt och egoistiskt (missbruk är egoism) och vägrar underlätta vägen till botten så skulle vi inte ha så stora problem. Eget ansvar, alltid, har man tagit beslutet att supa så får man stå för det. Att dra med sig så många som möjligt på vägen ner i träsket är fruktansvärt egoistisk. Fram för mera gränser för människor som fortsätter utnyttja varje människa i deras närhet för att kunna fortsätta försöra sitt liv. Och andras. För oss som har fått nog betyder det alltid en sorg att säga nej. Men sorg tillhör livet.

Ellen, 15:52, 8 januari 2010. Anmäl

@xavi: Du verkar inte ha speciellt stor insikt i hur beroende fungerar. Eller vid närmare eftertanke verkar du inte ha speciellt stor insikt i hur människor fungerar. Att vid barnuppfostran ständigt bemöta varje begäran om vad som helst är inte speciellt konstruktivt, och detsamma gäller även senare i livet. Att man ibland måste vara "hård" innebär inte att man är hjärtlös, men motsatsen (att alltid ge efter) innebär förmodligen att man är en ganska vek person som inte bara är en fara för sig själv utan även för sin omgivning i långa loppet.

Ms realitycheck, 18:57, 2 januari 2010. Anmäl

"vi är så oroliga" tycks i detta fall vara en omskrivning för "vi vill inte ge dig det du ber oss om". Att omedelbart när man inser vännens allvarliga situation ens vägra ett par dagars samvaro är fullständigt hjärtlöst. Den gamla vanliga reaktionen när livet inte längre bara är fest och glädje,, problemen ska sjukvård och myndigheter ta hand om......ni är troligen typen som snäser av tiggare utanför systembolaget också. När allt kommer omkring klarar sig denne man troligen bäst om ni håller er borta, tänk så, så känns det lättare för er i alla fall.

xavi, 16:49, 31 december 2009. Anmäl

Jag hade en morbror som tog självmord p.g.a depression för två år sen. Några månader innan tog han kontakt med min mormor och en annan morbror. De gav inte honom någon riktig stöd, och höll tyst om problemen. Jag tror att det ökade osäkerheten och känslan av skammen som min morbror kände. Till slut tog han livet av sig. Sex månader senare fick jag veta om det. Efteråt så tycker jag att min mormor och morbror hade svikit honom och oss andra. <br/>Nu har jag lärt mig att det är viktigt att osäkerheten kring problem tas bort. Det är viktigt att personen känner stöd och kärlek. Det är viktigt att personen får veta att det är okej att ha ett problem men att man ska göra något åt det. Det är viktigt att man stödjer aktivt och inte bara säger till en gång och ger all ansvar till personen som kanske känner sig maktlös i sitt missbruk eller depression. <br/>Jag vet inte hur väl ni känner era vänner, men mitt tips är att kontakta deras familj och vänner. Berätta vad som har hänt, och ge inte upp.

KH, 13:34, 13 december 2009. Anmäl

Precis som någon skrev tidigare så kanske de kommer att tacka er i framtiden, eller kanske inte. Ni ska tacka er själva för att ni har sunt förnutf och ÄKTA empati. Det är skillnad på empati och sympati. Jag tycker att ni är fantastiska och rakryggade. Jag har haft alkoholister runt omkring mig och jag tar inte skit från nå av dem. Jag anser att de är själviska, manipulativa, elaka och totalt utan ansvarskänsla. Jag är innerligt trött på alla omkring dem som ljuger, mörkar, slätar över, handlar ut, vårdar och hjälper. Det är ju en sjukdom, hävdas det, och då ska den behandlas av läkare. Ingen skulle ju drömma om att försöka behandla någon för cancer - så varför försöka bota en alkis? Jag är väldigt krass när det gäller alkisarna - dra inte in mig i misären och SÖK HJÄLP. Annars får de sköta sig om de vill ha mig kvar. Få av oss skulle ju acceptera att någon satt bland våra barn och injicerade heroin - Jag accepterar inte fylleri som jag jämställer med knarkande. <br/>Ni är bra människor. B

Ellen, 10:10, 11 december 2009. Anmäl

En möjlighet är att anmäla till socialnämnden och/eller uppmuntra läkaren att anmäla att den här mannen behöver tvångsvård enligt LVM. Sådan vård ska en missbrukare få om han/hon verkligen är på väg att förstöra sitt liv, och så verkar det ju vara i detta fall (både i socialt och fysiskt hänseende).

Jonas, 21:03, 7 december 2009. Anmäl

Nu klantade jag mig och postade igen på grund av trötthet om någon undrar varför jag dubbelpostat, det var mitt eget fel men inget jag gjorde med flit.

Facebookanvändare, 03:46, 3 december 2009. Anmäl

Det är klart de är sura, har de jobbat hårt i många år med förnekelse och bländning av omvärlden, sen vägrar ni helt sonika att köpa deras fantasier och bli medberoende. <br/>Snyggt jobbat! <br/>För om mannen hade kunnat sluta dricka på egen hand hade han gjort det för länge sedan. Med hjälp av min egna ytliga medicinska kunskaper och rikslänkarnas hemsida kan jag säga att när levern pajar (levern är ganska tålig) och man får epileptiska anfall har det gått långt. <br/>Även om deras ord naturligtvis sårade, gjorde ni de enda rätta men svåra, ni visade att ni bryr er mer om hans hälsa än om de blir upprörda. Hade ni låtit dem stanna under de förutsättningarna hade de bara fått bekräftelse på att det inte var så farligt och han visst kan reda det själv när det snarare verkar som han är på god väg att supa ihjäl sig. Jag hoppas att er vän kan få insikt om att han behöver hjälp innan det är för sent och att de båda inser att bara vill deras bästa och gjorde dem en tjänst.

Facebookanvändare, 03:36, 3 december 2009. Anmäl

Det är klart de är sura, har de jobbat hårt i många år med förnekelse och bländning av omvärlden, sen vägrar ni helt sonika att köpa deras fantasier och bli medberoende. <br/>Snyggt jobbat! <br/>För om mannen hade kunnat sluta dricka på egen hand hade han gjort det för länge sedan. Med hjälp av min egna ytliga medicinska kunskaper och rikslänkarnas hemsida kan jag säga att när levern pajar (levern är ganska tålig) och man får epileptiska anfall har det gått långt. <br/>Även om deras ord naturligtvis sårade, gjorde ni de enda rätta men svåra, ni visade att ni bryr er mer om hans hälsa än om de blir upprörda. Hade ni låtit dem stanna under de förutsättningarna hade de bara fått bekräftelse på att det inte var så farligt och han visst kan reda det själv när det snarare verkar som han är på god väg att supa ihjäl sig. Jag hoppas att er vän kan få insikt om att han behöver hjälp innan det är för sent och att de båda inser att bara vill deras bästa och gjorde dem en tjänst.

Facebookanvändare, 21:39, 2 december 2009. Anmäl

Alkisen har gjort sitt val, om hans fru dessutom inte är mer klarsynt får han/de stå sitt kast.

Albert, 13:49, 30 november 2009. Anmäl

”Jag kan inte släppa tankarna på mitt ex”

Fråga: Jag har sedan några år tillbaka ett bra förhållande, till skillnad från de flesta av mina tidigare relationer. Vi har mycket gemensamt, vi har roligt tillsammans och det finns en stark kärlek mellan oss. Vi är överlag ganska lika. Jag har egentligen ingenting att vara missnöjd över, utom möjligen vårt sexliv, som är helt ok men inte särskilt spännande.
 
Innan jag blev tillsammans med honom, hade jag ett ”till-och- från-förhållande” med en annan kille i några år. Också det var en stark kärlek, ganska stormigt och mycket drama.

Vi träffades under en period när vi båda mådde väldigt dåligt, men blev tillsammans och lyckades gemensamt ta oss ur det. Att dela den upplevelsen gjorde att vi fick många starka minnen. Ett speciellt band uppstod, som funnits där sen dess. Av olika anledningar tog det till sist slut för fem år sen. Vi var fortfarande vänner och träffades sporadiskt. Vi kände också fortfarande attraktion till varandra, och det fanns fortfarande något mellan oss. Förra året träffades vi igen, och var då otrogna mot våra nya respektive. Jag berättade sen skuldmedvetet om det för min nuvarande kille, och han har förlåtit mig vid det här laget. Däremot har jag och mitt ex fortsatt tänka på varandra och vi skriver mejl till varandra då och då. Han fortsätter hela tiden att dyka upp i mina tankar och drömmar, och jag i hans.
 
Mitt ex och jag är extremt olika, i de flesta avseenden. Jag tror inte att han och jag skulle kunna leva tillsammans, och ändå finns det fortfarande starka känslor mellan oss. Jag kan fortfarande sakna saker han gjorde när vi var ihop, sakna hans sätt att vara, vårt sexliv med mera. Även om jag vet att en framtid för oss är omöjlig, så kan jag inte släppa taget om honom.

Jag är egentligen väldigt lycklig, men det här är på något sätt ändå ständigt närvarande. Kanske är tankarna på mitt ex bara en fix idé. Jag är också en väldigt rastlös person, har lätt att tröttna på saker och söker hela tiden någon form av spänning i tillvaron. Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen, och ju mer jag tänker på det, desto mer komplicerat känns det.
 
Tacksam för svar

Svar: Hej. Utifrån det du beskriver låter det som att problemet för dig inte så mycket handlar om ditt nuvarande förhållande, utan mer om ditt eget sätt att fungera: du är rastlös, tröttnar lätt på saker och söker hela tiden spänning i tillvaron. Till en del är detta givetvis en läggningsfråga – det är din personlighet att vara på det viset. Samtidigt kan jag tänka mig att det också är en strategi du använder för att slippa stanna upp och vara där du är.

Med ditt ex, i ert ”till-och-från förhållande”, kunde du hänge dig sexuellt; väl medveten om relationens omöjlighet. I ditt nuvarande förhållande håller du distans genom att inte släppa taget om ditt ex. Man kan tänka att det du gör – både när du tidigare ägnade dig åt en omöjlig relation, och nu då du befinner dig i en mer stabil relation men flyr mentalt –  är att du reglerar avståndet till dina partners. Av någon anledning tycks det som om du finner ett obehag i att förbehållslöst närma dig en annan människa. Konsekvensen av ditt sätt att fungera blir just detta: att du ”slipper” vara nära din partner.

Närhet kan vara förknippad med olika rädslor; som att helt slukas av en annan människa, eller att bli övergiven av sitt kärleksobjekt när man är som mest sårbar och utlämnad. Vad det än beror på så är det något du behöver komma tillrätta med för egen del, snarare än att ägna tid och energi åt att fundera över vilken man du ska välja.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Frågeställaren verkar inse att ett liv med exet inte fungerade (de lever ju inte längre ihop) Tänk igenom en sista gång VARFÖR det inte fungerade och håll sen fast vid det. Om möjligt skicka ett rekommenderat brev till exet och säg att nu är det slut. Sen blir det INGA fler e-poster, träffar, telefonsamtal etc. Dvs. Dörren är igenmurad. Lägg på telefonen, deleta e-poster osv. Håll dig senda upptagen med det som är ditt VERKLIGA liv. Även om det känns nattsvart ibörjan så håll ut. Känsla kommer att blekna när det inte längre får näring av vad som "kunde" ha blivit, hemliga ljuva tankar etc. Lev ditt verkliga liv i fullt dagsljus tillsammans med din partner.

Äldre, 22:05, 30 november 2009. Anmäl

Har man bestämt sig för att man vill satsa på ett förhållande måste man också anstränga sig lite för det. Vet din nuvarande om att du fortfarande har den här typen av kontakt med exet som du var otrogen med? Om du inte är helt säker på att spänningen mellan er är borta och du aldrig kommer att frestas att vara otrogen igen är det enda raka att bryta helt och sluta leka med elden. Man styr inte över sina känslor, men faktiskt över sina handlingar.

Lindis, 10:22, 27 november 2009. Anmäl

Det här låter lite som mitt yrkesproblem. Man letar alltid efter "något annat". Kanske dags att stanna upp och fråga sig vem man är, vad man vill, vad som är viktigt. Att hitta hem i sig själv istället för att söka hos andra. Hur? Tja, söker själv. Blivit tipsad om meditation, att göra det man tycker är roligt, prioritera och fokusera. Vara sann mot sig själv i allt. Se till att få det man behöver i det man har, istället för att beklaga bristen och söka någon annanstans.

Ann, 21:41, 26 november 2009. Anmäl

Man är ju varken död eller blind bara för att man har gjort sitt val av livsparter. Det vore väl underligt om man aldrig tänkte på, drömde om eller attraherades av någon annan än den man valt att leva med. Ingen människa har allt och alla har något, vissa av oss ser mycket positivt i andra medan andra är mindre "mottagliga". Det är en helt annan sak att göra något mer än tänka, då får man nog vara bra säker på att man är beredd att både byta liv och såra sina nära och kära.

., 17:37, 26 november 2009. Anmäl

Jag, en man, känner igen mig exakt och har en liknande situation - dvs är nu i ett ganska bra men lite väl präktigt forhållande samtidigt som jag blir helt knäsvag bara jag ser mitt ex sedan drygt 1 år. Vi var perfekta tillsammans men ändå totalt olika i det mesta. Kvinnan jag nu är med är idealisk och vi är mycket lika, men jag saknar spänningen och kontrasterna jag hade. Så vad är mitt problem? Rastloshet, att soka spänning, rädsla for att allt är for bra, for normalt troligen. Vad kan jag gora åt det? Vet ej, men det handlar om att ändra beteende och acceptera att saker kan vara normala och ändå bra.

W2 London, 17:16, 26 november 2009. Anmäl

Jag, en man, känner igen mig exakt och har en liknande situation - dvs är nu i ett ganska bra men lite väl präktigt forhållande samtidigt som jag blir helt knäsvag bara jag ser mitt ex sedan drygt 1 år. Vi var perfekta tillsammans men ändå totalt olika i det mesta. Kvinnan jag nu är med är idealisk och vi är mycket lika, men jag saknar spänningen och kontrasterna jag hade. Så vad är mitt problem? Rastloshet, att soka spänning, rädsla for att allt är for bra, for normalt troligen. Vad kan jag gora åt det? Vet ej, men det handlar om att ändra beteende och acceptera att saker kan vara normala och ändå bra.

W2 London, 16:54, 26 november 2009. Anmäl

Å vad jag känner igen mig. När man av någon anledning inte vill eller törs eller förmår vara helt nära någon annan människa, ta konsekvenserna av att helt och hållet "välja" någon, ja då gör man gärna som den här kvinnan. Jag gjorde så bra länge under min singelperiod efter en skilsmässa för 3 år sedan. Och den mentala närheten, pga risken att bli sårad, har varit oerhört jobbig för mig att hantera. Därav en massa flyktmekanismer. Men det går att komma över. Har en helt underbar man i mitt liv nu som jag älskar djupt, där har märkligt nog aldrig funnits någon rädsla, allt kändes självklart från första början.

F d närhetsallergiker, 16:52, 26 november 2009. Anmäl

Med min snälle,trygge man har jag ganska ofta rätt så vilt bondagesex, sex i oväntade miljöer och utomhus och sex inspirerat av alla fantasier som han och jag kan komma på. Jag hade aldrig lyckats ha så spännande sex med en man som inte varit lyhörd och lyssnande.

Snälla män är sexiga, 16:18, 26 november 2009. Anmäl

@Luttrad. Snälla, trygga, lojala män som går att leva ihop med är det sexigaste jag vet. Med en sådan man kan jag ge mig hän fullständigt o våga prova allt möjligt. Synd att det är så ont om dem, och att många som först framstår som "snälla" i själva verket inte alls är snälla, utan istället stillsamt egocentriska istället för utåtriktat egocentriska (som de "farliga grabbarna")...... <br/>Men genuin snällhet, lojalitet och trygghet är ursexigt! Tycker jag.

Trött på de farliga grabbarna, 12:41, 26 november 2009. Anmäl

Det handlar egentligen om vilket slags liv du vill ha. Hur vill du leva? Nu, och om fem år? Tio år? Vill du ha ett stormigt, passionerat liv med mycket berg-och dalbana, eller vill du bygga en stabil framtid och hitta utmaningar i en lugnare atmosfär. Det finns inget rätt och fel här, men du behöver välja utifrån hur du känner dig själv. Vad är viktigast för dig? Trygghet eller spänning? Du kan inte ha båda, men du kan välja vilket du föredrar. Formulera svaren på frågan: Vad behöver jag? så får du svar på vad du behöver och när du ahr de svaren är det relativt enkelt att dra slutsatser om hur du ska välja för din framtid.

Bättre råd, 12:36, 26 november 2009. Anmäl

Hur ska jag känna ro – i stället för oro?

Fråga: Jag är en pensionär som ALLTID, ALLTID förstör min tillvaro med oro.

Jag har fött sex barn, en dotter gick bort för 12 år sedan. Två av mina barn är psykiskt sköra och det är över dem jag alltid, alltid oroar mig. De har psykologkontakt (mycket sporadiskt) och de äter medicin. Jag skulle vilja få ett pansar omkring mitt hjärta så att jag slutar oroa mig så fort jag hör på deras röst att ”nu, nu mår de dåligt”. Då rusar jag till och försöker hjälpa.

Jag har egen terapi bakom mig. Och jag hyser aldrig oro inför egen sjukdom, ålderdom eller död.

Jag pratar mycket med mig själv om det här – ”du kan inte leva deras liv!”, ”skärp dig nu, vad är det värsta som kan hända?”, ”du kan oroa dig en timme varje dag” och så vidare.

Men ångesten har jag ingen som helst kontroll över när jag märker att de svajar.

Jag vill ha en lugn ålderdom. Jag har ju friska barn och barnbarn också, och mitt hem är öppet för dem alla. Vi har en fin, öppen anda mellan oss.

Tänker ofta på slutorden i en dikt: ”Mamma, du ska ge mig din ro – inte din oro”.

Hjälp mig att bli en mamma/mormor/farmor som kan ge RO -inte oro.

Anna

Svar: Hej Anna! Låt mig först säga att du framstår för mig som en engagerad mamma, mormor och farmor, som verkligen finns tillhands för dina barn och barnbarn. Men ett problem finns, du oroar dig lätt för dina barn och har svårt att sluta med det. Det besvärar dig, du vill ha en lugn ålderdom och du vill inte, som du upplever det, väcka deras oro genom din oro för dem.

Anna, kan vi göra ett experiment tillsammans? Du skriver: ”Jag är en pensionär som ALLTID, ALLTID förstör min tillvaro med oro!” Hur skulle du känna dig om jag omformulerar det du skriver så här: ”Jag är en pensionär som älskar mina barn och barnbarn, därför blir jag lätt orolig för dem.” Såsom jag ser på det du skriver förvärrar du din oro genom att tillägga fördömande och kritiska tankar om det du känner. Detta gör vi alla i olika situationer, många gånger är det inte det vi känner som är problemet utan att vi dömer och kritiserar oss själva på grund av det vi känner. Kan detta stämma på dig?  

Ett annat sätt att tänka på det du skriver är att om du hade ett pansar omkring ditt hjärta skulle det ganska säkert hindra dig från att uppleva kärlek. Någon skrev att de murar (pansar) vi bygger kring oss för att skydda oss, efter en tid egentligen isolerar oss. Oro kan ibland ha drag av inlärda vanor, som är närmast automatiserade, vilket gör att oron upplevs som att ”den bara finns där” och inte är möjlig att styra. Man kan även uppleva oron som nödvändig och bra, då den ibland har löst problem och förebyggt att det blev värre. Du kanske känner igen dig i detta.   

Men vi kan både ha distans till vår oro och avleda den. Det kräver en hel del målmedvetet arbete, men det går. När man granskar sin oro finner man ofta att den ändå styrs av tankar, den är ett inre verbalt beteende. Jag läser att du redan använder det som brukar kallas stödjande självprat, men inte verkar tycka att det fungerar så bra. Låt oss därför prova något annat.

Effektivare än tankar kan ibland vara att använda bilder av framgång. Se framför dig, när du oroar dig för dina barn, hur de klarar och bemästrar sina problem (vilket jag får intryck av i ditt brev att de faktiskt nästan alltid gör). Det gör att vår känslohjärna, som styr vår oro, blir lugn, och att du hejdar den stigande ångestvågen.

Anna, du kan förstärka effekten av den här tekniken genom att göra en tillitsövning. Den innebär att du skriver ner de styrkor och förmågor som dina barn har, och genom detta gör du tydligare och påminner dig om dina barns förmåga att klara sig själva även när livet är svårare för dem.

En annan metod, som ligger ganska nära, är att lära dig att surfa över ångestvågen. Det är en variant av acceptans och avslappning. När oron är där, så säg till dig själv: ”Det här är bara min vanliga oro. Jag låter den passera. Den är som havsvågen, den kommer hastigt, stiger snabbt, men efter ett tag ebbar den ut. Jag surfar över, snart är jag på den lugna sidan igen”. Personer som på detta sätt ”surfar” över sin oro, och inte agerar på sin ångest, lär sig snart att ”orosvågorna” är korta, 1 2 minuter, och för varje gång man lyckas surfa över oron ökar tilltron till att det går att ha distans till oron och inte behöva styras av den.

Du kanske också vill pröva att ha ett ”oroskontrakt” med dina barn, som innebär att de säger till dig när de har behov av din hjälp, men att det är de som bedömer när det behövs och det är de som tar initiativet. Det blir då inte din roll att tolka och fundera på hur besvärligt de har det, utan du inväntar tills det att de säger att din hjälp behövs. Ber de inte om den, så är det ett tecken på att de bedömer att de klarar sig själva. Det kan vara en väg att ge ro till dig själv och dina barn i stället för oro.  

Mina allra varmaste hälsningar till dig.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Anna, ifall du läser kommentarerna kan du inte snälla skriva vilken dikt det är du citerar från? Har en mor som kan behöva läsa den ;) <br/>MVH

Suz, 23:08, 2 december 2009. Anmäl

Något annat som kan fungera är att (mentalt) välsigna personen ifråga. När oron slår till föreställer man sig personen omgiven av ett gyllene ljus (eller vad som nu känns bra) och skickar glädje, kraft och stöd.

mpe, 12:17, 27 november 2009. Anmäl

Satt på en tunnelbana i London i somras, hade varit på resande fot i 4 veckor, insåg att jag inte blir stressad längre mer än vad som alla kan bli, jag mådde bra och hade kul, på djupet.. Det funkar verkligen att lära sig vänta ut sin oro, att inte bli upprörd av att man får ångest, utan att förbli lugn, och bara fortsätta. Jag satt fast i många år, men nu är jag på väg att få ett kreativt yrke, jag reser... jag har tom flygit. Kan jag så kan vem som helst. Lita på det Liria säger, det är sant.

Viktoria, 19:26, 25 november 2009. Anmäl

"Personer som på detta sätt ”surfar” över sin oro, och inte agerar på sin ångest, lär sig snart att ”orosvågorna” är korta, 1 2 minuter, och för varje gång man lyckas surfa över oron ökar tilltron till att det går att ha distans till oron och inte behöva styras av den." <br/>1) Gå en kurs i avslappning-meditation-yoga och lär dig en teknik för att aktivt agera just på detta sätt. <br/>2) Av din fråga framgår inte hur du lever ditt liv i övrigt, men sysslolöshet leder lätt till ältande av oro. Se till att ha intressen som du aktivt och regelbundet ägnar dig åt. Gå med i en trädgårdsförening, läs böcker på egen hand, gå med i bokklubb, börja spela bridge - vad som helst som tilltalar just dig.

Anders N, 16:33, 25 november 2009. Anmäl

Jag haller med! Vad klok du ar Liria! Du har verkligen ratt yrke. Jag kommer ocksa att (i alla fall forsoka) anvanda mig av detta! Tack!!!

Me 2, 15:22, 25 november 2009. Anmäl

Vilket underbart svar! Det finns mycket information där som jag själv kan försöka använda mig av. Tack.

Ensam, 13:26, 25 november 2009. Anmäl

”Vi har bråkat sedan vår dotter föddes”

Fråga: Jag är tillsammans med min sambo sedan nio år, vi har en dotter på två år. Sedan våran dotter föddes har det i stort sett varit ett enda långt bråk, med några dagars frid instuckna då och då. Vi har haft sex färre än tio gånger de senaste två åren. När min sambo är på rätt humör är hon underbar, rolig, generös, en fantastisk mamma och allt man kan önska sig. Dessvärre är hon nästan alltid sur. Hon går omkring och surar i flera dagar. Frågar jag varför hon är sur, blir svaret alltid ”jag är inte sur”.

Efter ett antal dagar brukar jag tröttna och höja nivån och försöka provocera fram ett svar, vilket oftast kommer i form av någon trivialitet, typ ”du glömde gå ut med soporna i går kväll”. Det slutar alltid i bråk, och vi talar inte med varandra på flera dagar efter det. Jag vet att hon är arg för att hon inte tycker att jag hjälper till med hushållsbestyren. Jag anser att jag gör mer än nog, och mina vänner säger att de inte känner någon som är så dedikerad och engagerad i hem och barn som jag är.

Den här fasen brukar också innebära ”hemliga hämnden” – det vill säga att hon tar saker från mig och gömmer dem så att jag inte hittar dem. Hon tar också saker i lägenheten som hon anser ligger i vägen (mina kläder, papper, etcetera) och trycker in dem i min garderob och blandar dem med massa smutskläder så att allting därinne måste tvättas om. Hon tar även ofta bilnyckeln till jobbet, trots att hon själv promenerar, så att jag inte kan köra bilen.

Vi går i parterapi, och har gjort det i snart ett års tid, men hon fuskar en hel del (struntar i att följa terapeutens råd). I de absolut värsta bråken slår hon mig, vilket hon sedan totalförnekar att det någonsin har hänt. Jag är ingen liten kille, så jag blir ju inte direkt rädd när hon slår mig, men det är ordentligt förnedrande. De gånger det har hänt har jag tappat kontrollen och gått loss på inredningen i lägenheten – inget jag är stolt över.

När jag försöker ta upp ämnen som hon inte gillar, eller om jag har en ståndpunkt i en diskussion som hon inte håller med om, blir det bråk. Hon sätter taggarna utåt, höjer rösten direkt, och så är det igång. Detta har resulterat i att jag aldrig vill ta upp något längre, för jag är för rädd för bråken. Eller för henne.

Jag vill verkligen inte lämna min familj, men snart ser jag ingen utväg. Nu är jag djupt olycklig och vantrivs i både mitt hem och i min relation. Så som jag ser det har jag inte längre något att sätta emot min sambo, hennes respekt för mig är helt uttömd. Hur ska jag göra för att hon ska få tillbaka respekten?

Anonym

Svar: Hej. När man har det så dåligt som du beskriver att ni har det, när det har pågått så länge och när man verkligen försökt att göra något åt det men ansträngningarna visat sig vara resultatlösa, tycker jag att ett ultimatum är på sin plats. Inte som ett hot, utan mer som ett konstaterande från din sida. Ungefär: ”Det här är inget jag vill i första taget, men nu har jag kommit till den punkt att om vi inte kan förbättra vår situation ser jag ingen annan utväg än att vi skiljer oss, vad tänker du om det?”

I bästa fall fungerar detta som en väckarklocka, som leder till att ni tillsammans kommer fram till att ni inte kan fortsätta på det sätt ni gör. Ni får då en gemensam plattform utifrån vilken ni sedan aktivt och målmedvetet kan börja arbeta på att förbättra ert förhållande. Alternativet är att din sambo ställer sig kallsinnig till din upplevelse och slutsats. Det visar då på att hon saknar den nödvändiga motivationen som behövs för ett förändringsarbete.

I kombination med att hennes respekt för dig är helt uttömd gör detta sammantaget att en skilsmässa rimligen borde framstå som en relativt tilltalande utväg. Att du på detta sätt står upp för dig själv och visar på att din gräns för vad som är acceptabelt är nådd är nog, oavsett utgången av det hela, det enda sättet om du vill att hon ska återfå respekten för dig. Att du tystnar allt mer, av rädsla för henne, leder bara längre in i den återvändsgränd du redan står i.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (70)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 70

Jättebra svar av Rimsten. Det nog är kört för er. Din kvinna kommer nog inte att bli rolig att ha att göra med vid eventuell separation. Hon har ju redan visat en hel del osunda beteenden.

a, 17:47, 1 januari 2010. Anmäl

Vad du än kommer att göra åt situationen framöver, så se till att spela in det som händer. Med mobiltelefon, bandspelare, kamera, vad som helst. Dokumentera! <br/>I bästa fall kommer du inte behöva använda materialet. Men om er relation går om intet så är risken mycket stor att hon kommer att anmäla dig för misshandel, misskreditera dig inför socialtjänst och domstol när hon begär enskild vårdnad, kanske till och med anmäla dig för sexuella övergrepp mot ert barn (inte helt ovanligt, tyvärr). <br/>Se till att ha bevis på hennes beteende och våldsamheter. Som sagt var, i bästa fall behöver du inte använda det. Men om du väl hamnar i de olyckliga situationen att du blir utsatt för hennes aggression och besvikelse över en separation så kan det vara ovärderligt att ha om du vill behålla relationen med ert barn.

Access, 23:29, 28 december 2009. Anmäl

Ett tips! För det första, fråga aldrig varför någon är sur. Fråga istället vad du kan göra för att underlätta. Man kommer längre med den frågan eftersom den öppnar upp för ett samtal. För det andra, ställa aldrig ultimatum! Dessa tvingar motparten att snabbt fatta ett beslut och oftast väljs det som är enklast för stunden men inte bäst i längden.

Anna, 11:39, 2 december 2009. Anmäl

@Fia. Jag tycker att graden av våldsamhet i kombination med vem som har det fysiska övertaget sammantaget ger graden av våld och hot (som skapar rädsla o otrygghet). Så här tänker jag: En svagare part (i princip alltid kvinnan) som utdelar en örfil kontra en betydligt starkare part (i princip alltid mannen) som slänger TVn genom fönstret, boxar knytnäven genom dörren så det blir hål och slänger stolar i riktning mot den svagare parten. Vem har stått för det värsta våldet? Vem som utgör det farligaste hotet mot sin partner är rätt klart i det fallet och det framgår för den svagare partnern att hotet är mycket större än det som hon stått för. Därmed inte sagt att det är ok att ge någon en örfil.

Bättre råd, 11:23, 1 december 2009. Anmäl

@Bättre Råd, att gå lös på lägenhet är inte direkt konstruktivt det håller jag med om. Men att frågeställaren är lika våldsam är att ta i (tycker jag) och inget jag har missat. En destruktiv relation är inte bra får någon och nu är det dessutom ett barn med i bilden som borde slippa se och höra sina föräldrar jävlas med varandra. Klart de behöver få ordning på relationen för de har trots allt ett barn tillsammans men det betyder ju inte att de måste vara ett par.

Fia, 22:16, 30 november 2009. Anmäl

Om parterapin bedrivs av personer som Rimsten så kan man ju förstå varför den inte funkar.... <br/>Brevskrivaren söker en väg att få ordning på sin relation som halkat väldigt snett. Man kan vilja få ordning på en relation som man är olycklig i, o skälen kan vara många. Att ta ansvar för o bevara sin familj är ett starkt skäl att vilja få rätsida på problemen. <br/>Lyssna på Jimmy o m, de har klokskap att komma med, som förmodligen fungerar i de flesta relationer.

Bättre råd, 22:37, 28 november 2009. Anmäl

Varför i all världen leva med en människa som gör en olycklig? Varför? <br/>Jag tycker AERs råd är utmärkt. De HAR ju prövat parterapi men det har ju inte fungerat. <br/>Man kan inte förändra en relation om inte båda vill.

Floria, 14:51, 28 november 2009. Anmäl

@Fia. Du missar att han är lika våldsam , samt större o starkare. Han är alltså inte i ett underläge. Relationen är våldsam o destruktiv men det är de båda en del av. Råden som gör nytta här är vad han kan göra för att vända den onda spiralen. Lyssna på Jimmy o m, de har mycket klokskap i sina tankar.

Bättre råd, 22:29, 27 november 2009. Anmäl

Hon slår dig! INGEN ska behöva uppleva våld i en relation!!! Jag undrar vad folk hade skrivit om det var en kvinna som skrev och inte en man.... Tyvärr är det så som någon skrev att kvinnor alltid favoriseras när det gäller vårdanden om barn. Jag hoppas du får kraft att lämna denna destruktiva relation men en våldsam kvinna.

Fia, 21:03, 27 november 2009. Anmäl

Kloka ord från m också!

Bättre råd, 20:57, 27 november 2009. Anmäl

”Vår 14-åring stjäl ur våra plånböcker”

Fråga: Kan du ge oss ett råd? Vår son, snart 14 år, stjäl pengar ur våra plånböcker. Detta har pågått i över ett år. Det sker inte hela tiden men då och då. Nu senast tog han 250 kronor av mig och cigarretter av sin pappa. Vi har diskuterat detta flera gånger med honom men det verkar inte vilja ta slut för det.

Vad ska vi göra? Det känns obehagligt att inte kunna lita på sitt eget barn.

Blanka


Svar: Hej Blanka! Detta är naturligtvis ett bekymmer för er och ni har också pratat med honom om det. Om det är en tröst kan jag berätta att det är något som händer i många familjer och inte säger något om huruvida han kommer att fortsätta att ta andras pengar i framtiden.

Du skriver inte så mycket om hur ni har det i familjen eller om hur ni har pratat med pojken om det. Det ger mig en del funderingar:

Hur gick det när ni diskuterade detta med honom? Fick ni veta något om vad som finns bakom det som händer? Eller blev det som det ofta blir när vi föräldrar är upprörda, att vi pratar och han svarar ”vet inte” på alla våra frågor, och sedan lovar att det aldrig ska hända mer?

Försök att prata med honom när det är lugnt mellan er, helst med så lite anklagelser som möjligt. Säg att ni vill förstå vad som händer för att ni ska kunna lita på honom i framtiden och också för att ni ska få ett slut på detta. Kan han förklara vad som händer? Hur han tänker? Försök att låta honom berätta utan att ni genast går in och säger hur fel han har.  Ni behöver få veta, han behöver berätta.

Detta är en förtroendekris i er familj. Ni kan inte lita på honom och tydligen litar han inte på er – i alla fall inte så mycket att han kan prata med er om pengar. Att stjäla pengar kan handla om så mycket:

– Rena impulshandlingar, där han inte tänker efter alls.
– Han kan hamna i akuta penningknipor som han löser kortsiktigt. Kanske är han skyldig någon pengar och måste betala igen – och då är enklaste lösningen att ta av era pengar. Han hoppas att ni inte ska märka något. Tonåringar i hans ålder har ofta ett extremt kortsiktigt tänkande.
– Han kan ha mycket dåligt hum om pengar och pengars värde. Han kanske köper saker han absolut inte har råd med och löser också det på samma kortsiktiga vis.
– Han är ordentligt arg på er och vill avsiktligt göra er illa.

Detta är bara fyra skäl – det kan handla om så mycket mer. Det viktiga är att ni tillsammans funderar igenom hur ni ska lösa detta: Kanske behöver ni göra en plan för hur han ska betala tillbaka pengar till er. Kanske behöver ni prata om hur ni kan hjälpa honom att förstå pengars värde. Om han är verkligt arg på er måste ni lösa konflikten. Försök attavsluta samtalet utan alltför mycket bråk. Visst ska han förstå att han har gjort fel (och det gör han nog redan) – men han ska inte skämmas för den han är!

Sedan tror jag att ni behöver följa upp ert samtal om en till två veckor. Fråga honom hur han har tänkt sedan sist och berätta hur ni har tänkt. Behövs det så fortsätt och följ upp under en tid framåt.

(En helt annan sak, för att ”hjälpa” honom att inte ta mer pengar av er: Se till att ni inte har större summor i plånboken och ha koll på hur mycket pengar som förvaras hemma!)

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

Borde inte ett rejält utegångsförbud vara på plats bara baserat på att han stulit cigaretter och alltså antagligen röker?

Vuxen, 11:15, 24 november 2009. Anmäl

Det kan finnas många skäl till att stjäla pengar och det första är att gå igenom varför han behöver pengarna och utesluta missbruk eller utpressning. <br/>Steg två är naturligtvis att inte ha kontanter hemma (vem använder kontanter idag i alla fall?). <br/>Steg tre tycker jag är att erbjuda honom ett annat sätt att få pengarna. När jag var i 14-årsåldern städade jag huset en gång per vecka och fick 200 kr per gång. Det var mycket pengar för en fjortonåring och mina föräldrar var glada över att slippa städandet.

Tips, 11:14, 24 november 2009. Anmäl

Sälj honom till en kringresande cirkus!

Chris, 19:19, 23 november 2009. Anmäl

Det där är illavarslande. Det är både för stora belopp och har pågått under för lång tid. Det ska inte jämföras med vad som redogörs för i en del kommentarer härunder. De som går vidare med stölder och annan brottslighet - och de är inte få - skriver för övrigt inte några svar i dn.se:s kommentarsutrymme. Det här bör ni ta tag i ordentligt och också övervaka gentemot omgivningen. Det är nu det går att stoppa genom resolut handlande.

LL, 18:19, 23 november 2009. Anmäl

Under en period snodde jag endel mynt ur pappas plånka - kanske sammanlagt 50 kr över två år plus att jag tömde hälften av vodkaflaskan i barskåpet och fyllde på med vatten. Jorå, farsan upptäckte det men sa ingenting till mig (jag förväntade mig en sftig hurring) och jag gick omkring med dåligt samvete ganska länge. Jag snattade några smågodis ett par gånger också - eller rättare sagt, jag åt några godisar i en affär. I den åldern kan begären (godis/alkohol etc) lätt övertrumfa både etiska och moraliska insikter. Man förstår att det är fel men man gör det ändå. Det behöver inte automatiskt ha med missbruk att göra alls. Eller kanske har det det, eller så är ungen bara dåligt uppfostrad slyngel eller en psykopat.

Mange, 17:41, 23 november 2009. Anmäl

jag stal också pengar. Det var en period som jag tog mig ur. Idag är jag nog än som räknas som mycket respekterad medborgare. Jag vet inte vad som hade hänt om mina föräldrar hade ställt mig mot väggen. Risken är nog att jag hade blånekat och troligen hade förtroendekrisen mellan oss ökat. Jag hade kunnat tappat fotfästet, det fotfäste som var mitt i steget att ta mig ur familjen och ut till kompisar. Jag hade kunnat kastat mig ut till kompisarna och landat illa. Det var en lite turbulent tid med en del alkohol. Ni kanske skall ta upp det men då måste ni ha bearbetat era egna känslor och vara mycket ödmjuka om ni inte skall pressa ut honom. Ödmjuka i hur det blivit fel. Felet har uppstått men vems felet egentligen är kan man nog säkert fundera över. Jag kan nog lägga att mycket av mitt norpande av pengar berodde på mina föräldrar. Och dett måste ni bearbeta själva innan. Om ni lägger skuld hos honom kan ni öka problemet. Alltså mitt råd. jobba med er själva innan ni tar en diskussion

50 plus och stabil, 15:30, 23 november 2009. Anmäl

Man polisanmäler nog inte sin egen son - det finns det nog många andra som kommer att göra - utan man tar sin hand ifrån honom - satsar på andra syskon - försöker få honom bortadopterad (om nån vill ha han) - skriver testamente där man begränsar hans arvslott osv.

Facebookanvändare, 15:19, 23 november 2009. Anmäl

Jag tycker att de bör polisanmäla om det fortsätter. Det börjar med en knappenål och slutar med en silverskål. Stölderna är nog ett symptom på nåt annat, han kanske blir utpressad av mobbare, missbrukar etc.

Ulla, 14:49, 23 november 2009. Anmäl

Jag stal också pengar när jag var i den åldern, men är i dag en löjligt laglydig medborgare - och slutade röka för många år sedan. Det är först nu när jag läser detta som jag reflekterar över mitt beteende då. Spontant tänker jag att det berodde på en kombination av pengabehov och nytt umgänge med andra tonåringar som stal ännu mer av sina föräldrar!

Kronor och ören, 14:12, 23 november 2009. Anmäl

Jag stal alltid pengar av mina föräldrar i 11-15 års åldern. Det berodde på att mina föräldrar inte gav mig veckopeng, eller alldeles för lite pengar. Jag slutade att stjäla när jag fick studiebidraget direkt i näven när jag började på gymnasiet. Med det klarade jag mig bra. <br/>Det föräldrarna borde göra är att sätta sig ned och prata med sin son om hur mycket pengar han gör av med i månaden och sen ge honom den summan, om den är inom rimliga gränser.

OW, 12:46, 23 november 2009. Anmäl

”Jag klarar inte av folkmassor”

Fråga: Jag är en kvinna på 60+ som lever i ett ganska bra förhållande sedan tjugo år tillbaka. Jag har två barn i ett tidigare äktenskap. Min nuvarande man och jag har inga gemensamma barn. Jag har alltid varit ganska utåtriktad, haft lätt för att träffa folk är på det hela taget ganska glad av mig.

För cirka tio år sedan hamnade jag i en jobbig situation. Det handlade om problem på jobbet, jag blev misstänkliggjord och mobbad under en tid. Att inte vara omtyckt gjorde mig väldigt upprörd. Jag fick konstiga psykiska symtom. Jag fick panik när jag skulle åka till jobbet och kunde inte vara på bussar eller i t-banan. Jag började cykla 1,5 mil till arbetet i stället. Det blev svårare och svårare för mig att lämna mitt hem. Ville inte resa bort. Jag kunde inte åka någonstans till slut. Till saken hör att jag tio år tidigare också upplevt en uppslitande skilsmässa, efter att min man varit otrogen under ett år och sedan lämnade mig. I samma veva dog två nära anhöriga.

I nuläget funkar jag ganska bra, tycker jag. Det som hänger kvar är att jag känner mig osjälvständig. Jag vill inte göra resor eller utflykter utan min man. Jag åker inte ensam in till stan eller i väg med väninnor på helgresor. Jag går inte på teater eller liknande. Jag kan inte vistas i trånga utrymmen, inte åka tåg, långfärdsbuss eller flyga, inte vara i stora folkmassor. Jag har också svårt för att tala inför folk och att över huvud taget utsättas för att bli bedömd, till exempel i jobbet.

Jag skulle gärna vilja ha tillbaka förmågan att känna mig fri att göra sådant jag har lust till. Jag har gått i kognitiv beteendeterapi för cirka sex år sedan och blev lite hjälpt då, men inte med allt. Jag vet inte om det är hopplöst nu. Jag börjar ju bli gammal och har levt med detta så länge.

Vilken form av eventuell hjälp ska jag söka? Allting ligger inne i stan och det känns oöverstigligt att bara ta sig dit. Tänker ibland att jag skulle gå i terapi men vet inte om det är någon idé. Är uppvuxen under ganska besvärliga förhållanden med en psykiskt sjuk mamma som åkte in på mentalsjukhus med jämna mellanrum.

Margita

Svar: Hej Margita! Du beskriver flera saker i ditt liv som sammantaget kan öka risken för att man ska utveckla någon form av psykisk sjuklighet; svåra uppväxtförhållanden, svek i din tidigare relation, förlust av nära anhöriga och kränkning på din arbetetsplats.

Oavsett vad som orsakat din nuvarande symtombild så kan jag som psykiatriker inte hålla med dig om att du ”i nuläget funkar ganska bra”. Det uppfattar jag snarast som något som är väldigt typiskt när man har den typ av besvär du har; man anpassar sig successivt genom åren, steg för steg, så att man till slut accepterar en grad av handikapp som är högst avsevärt. Det du beskriver är ju i själva verket ett liv genomsyrat av begränsningar. Du kan inte åka till stan utan din man! Vad händer om han skulle bli sjuk? Med din nuvarande funktionsnivå är du inte bara ytterligt begränsad du är dessutom oerhört sårbar.

Du skriver det inte rent ut men allt du beskriver är sådant som brukar vara följdsymtom av panik
attacker (med bland annat hjärtklappning, känsla av andnöd, yrsel och en rädsla för att förlora kontrollen eller till och med dö). Om man tolkar panikattacken som ett tecken på en annalkande katastrof, så vill man inte utsätta sig för risken att få en attack när man är ensam (därför måste maken alltid vara med), man vill inte vistas på platser där det kan vara svårt att snabbt ta sig ut om man skulle få en panikattack (därför kan man inte sitta instängd i en tunnelbanevagn, ett flygplan, vistas i en folkmassa eller sitta mitt i raden på en biograf eller teater).

Att du också har svårt att tala inför andra, att bli bedömd, uppfattar jag som något som du utvecklat samtidigt med övriga symtom och det är då ett fenomen som kan ses som sekundärt till dina övriga ångestbesvär. Det vill säga man kan utveckla en rädsla att någon ska se att man får en panikattack eller att man till och med ska förlora kontrollen och på det sättet göra bort sig inför andra.

Om det å andra sidan skulle vara så att dina besvär att uppmärksammas av andra går längre tillbaka i tiden än de besvär du huvudsakligen beskriver i din fråga, då skulle de kunna förklaras av så kallad social fobi, där den primära rädslan inte utgörs av att man ska få en panikattack utan av rädslan att göra bort sig inför andra i största allmänhet.

Om du ska sökabehandling? Absolut! Du är inte för gammal!Det finns goda möljligheter att du ska kunna återfå ditt tidigare liv. Det faktum att du gått i kbt för sex år sedan men inte ”blev hjälpt med allt” innebär inte att de möjligheterna är uttömda. Kbt är den psykologiska behandlingsmetod som är förstahandsval vid den typ av besvär som du har beskrivit. Att du inte nådde ända fram tidigare kan ha många orsaker; var det verkligen kbt du gick i? Ibland är detta oklart. Var det tillräckligt många behandlingssessioner? Oftast krävs minst tio.

Genomförde du behandlingen fullt ut, eller var det i ett skede av ditt liv då du inte kunde ägna tillräcklig tid och energi åt den? Var du samtidigt deprimerad?

Att tillgången på adekvat behandling är ojämnt fördelad över landet är tyvärr ett faktum, dock är det vanligare i dag att kbt-resurser finns vid psykiatriska öppenvårdsmottagningar och till och med vid vissa vårdcentraler. För förteckning över privata vårdgivare se www.kbt.nu. Bor man i Storstockholm finns dessutom möjlighet att få kbt mot paniksyndrom på internet, se www.internetpsykiatri.se (före ev behandling genomgår man utredning vid personligt besök hos psykiater).

Hoppas att du snart tar kontakt med någon behandlare, ta gärna med detta svar när du söker.

Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Terapi via internet går även att få i andra landsting, fråga på din vårdcentral.

CB, 17:26, 21 juli 2010. Anmäl

Margita, <br/>Jag känner igen mig i din berättelse. Efter 3 år på en arbetsplats som var förgiftad av dåligt chefskap och medarbetare som av rädsla därför mobbade varandra, sökte jag hjälp för vad jag trodde var hjärtfel. Det var inget fel på mitt hjärta. Jag hade utvecklat panikattacksyndrom. Min fantastiska läkare ordinerade KBT, samt avslappningskurs. På sex månader fick jag verktyg som jag använder än idag, om jag behöver. Men bara kunskap om hur sinnrikt kroppens varningssystem fungerar hjälpte! T.ex. att känslan av att bli yr, svimma, tro att man blir galen bara är adrenalin. Tack och lov för paniksyndromet, som sa till mig på skarpen att ändra livsföring!

MiaMia, 01:05, 24 november 2009. Anmäl

Mrs X och Lillsiv, jo KBT kan hjälpa på 10 gånger. Man får hjälp att träna bort fobier, ångestar och liknande, sedan får man fortsätta träna själv, det är ingen quick-fix. <br/>Jag har gått i både psykodynamisk terapi och KBT, och det senare har hjälpt mig jättemycket, däremot inte den psykodynamiska terapin. Det beror på vilken typ av problem man har. Själv har jag haft mycket ångest och därför ofta isolerat mig och undvikit olika situationer. Nu kan jag hantera mina fobier tack vare KBT

Allt går, 18:27, 23 november 2009. Anmäl

Mrs X-- nej verkligen inte. KBT är quick-fix, som så mycket annat ska vara nuförtiden. Men människor är inte maskiner! Tid och kraft får man ge sådant här. <br/>Psykodynamisk terapi/samtalsterapi skulle enligt mig passa bättre för att få sätta ord på tankar och känslor. har själv gått i ett och ett halvt år. Det kan ta lång tid att repareras, att lära sig förstå, respektera och framförallt att vara ödmjuk mot sig själv, men det är det värt.

Lillsiv, 09:28, 22 november 2009. Anmäl

Jag blev ganska tagen av svaret, faktiskt. Detta att man anpassar sig med åren och tror det är normalt med ångestattacker och att ägna mängder med energi åt att undvika situationer som kan försätta en i panik och fara, för att man inte fungerar normalt. Jag kände mig väldigt träffad. Skulle KBT verkligen kunna hjälpa på 10 ggr? Det låter för bra för att vara sant! I mitt fall kommer sig problemen av att jag var utlämnad och utsatt för diverse saker som barn, så jag levde i närmast ständig dödsångest och har aldrig lärt mig hantera saker med hjälp av en trygg vuxen så att säga. När jag fick barn själv insåg jag att alla barn nog behöver stöd under sin uppväxt. Att jag inte var abnorm och brsitfällig som mina föräldrar hävdade. Men kan en hel förlorad uppväxt repareras av 10 ggr KBT?

Mrs X, 13:18, 21 november 2009. Anmäl

Min dotter darbbades i 20-års åldern av social fobi med symtom som snabbt greppade om sig. Hon hade turen att få snabb hjälp i form av KBT. Gruppterapi 10 ggr. Det var tufft och många tårar under tiden men hon var otroligt motiverad och idag är hon helt besvärsfri!

KBT (Webbsida), 16:53, 20 november 2009. Anmäl

Precis. Liksom att ingen skulle ifrågasätta diabetiker bara för att sprutnarkomaner använder sprutor, eller man skulle sluta ge smärtstillande Morfin till cancerpatienter bara för att det finns missbrukare av opiater, så har vi med allvarliga fobier RÄTT till en adekvat behandling. Vi med psykiska funktionshinder har precis lika stor rätt till hjälpmedel som de som har fysiska hinder. Men ständigt blir vi misstänkliggjorda och ifrågasatta! Om man har allvarliga fobier liksom frågeställaren och jag själv, - nej det är inte "lite ångest" som man kan genom Aftonbladets tiostegspunkter bli fri från! Många med Agorafobi HAR gått KBT men det funkar inte alltid bara med det. Det är ett allvarligt handikapp som kräver lika fullgod behandling som andra sjukdomar. Jag hade aldrig klarat att arbeta, gå på bröllop/bio/teater/restaurang/flyga etc utan min medicin. Solbritt c/o vill däremot att jag ska låsa in mig i lägenheten och "genom tanke" blir fri från ångest. Von-oben attityd är vad det är!

Agorafobi-tjej, 14:51, 20 november 2009. Anmäl

@Solbritt. Jag håller med Agorafobi-tjej i vad hon skriver. Det är bedrövligt med alla er som ska skuldbelägga männsikor som behöver medicin. Vanebildande, ja, likvär som morfin vid behandling av smärta i samband med exempelvis svåra cancersjukdommar. Förövrigt är vanebildande och beroendeframkallande samma sak.

Hans, 14:36, 20 november 2009. Anmäl

"Det värsta man kan ta" var okunnigt av dig, Solbritt, att skriva. Det är en bra medicin som hjälper vid panikångest och fobier. Men det är fördomsfulla människor som Solbritt som skrämmer både läkare och patienter dessvärre. Skrämseln kommer av att man under 70-80 talen skrev ut oresonligt höga doser bensodiazepin för varje-dag-användning, och det är inte så den ska användas, utan i liten dos och VID BEHOV, kan således innebära t ex en gång i veckan/en gång varannan vecka. Det är bättre att man tar en medicin som gör att man klarar av att gå på bio/konsert/göra en längre resa, än att man helt slutar att leva sitt liv, stänger in sig hemma och isolerar sig såsom ju är fallet med agorafobi. Och en del människor behöver mer hjälp än enbart KBT, det kan ibland behövas en kombination av både medicin och terapi. SSRI kan hjälpa för en del men det är en antidepressiv medicin i första hand och det är inte alla med Agorafobi som är deprimerade och därför behöver de inte en "varje-dag" medicin.

Agorafobi-tjej, 13:18, 20 november 2009. Anmäl

Internet kbt på KS är mycket bra, man slipper resa med buss m.m. till möten vilket ju är problemen. Fanns en artikel här om det för en tid sedan som var jättebra. Googla på tidigare artiklar. Bensodiazepiner är absolut det värsta man kan ta i detta läge, vanebildande och tillslut beroende framkallande, vem skriver ut sånt till fobier nuförtiden?? Lycka till men internet behandling.

Solbritt, 12:44, 20 november 2009. Anmäl

”Min sambo dricker vin för att klara deadlines”

Fråga: Jag har en fråga angående min sambo. Vi träffades som studenter i tjugoårsåldern. Vi levde studentliv med allt vad det innebar av fester och dylikt. Redan då lade jag märke till att han kunde dricka så att han blev helt redlös ibland. Han blev kul, livet lekte och upptågen var många – tills han somnade. Ganska många studenter som levde så där utflippat.

Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida – jag blev arg (också berusad, men inte så) och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt. Stormigt och kul då kanske, men inte nu. Nu är vi en familj, vi har två barn tillsammans. Vi dricker vin till maten ibland på helgerna, men oftast i ganska måttliga mängder. Jag tycker inte om att bli berusad längre och tycker att bakfylla är slöseri med tid helt enkelt. Min sambo dricker för det mesta ganska måttligt, men så ibland blir det för mycket. Han blir lite svamlig och somnar sedan oftast.

Det som oroar mig är att han har överfört ”det myckna drickandet” till ibland (ungefär en gång i månaden) när han ska jobba hemma och har en viktig deadline på något. För att känna sig kreativ och orka med att jobba på kvällen/natten dricker han vin, oftast en hel flaska. Och det kan ju sluta lite hur som helst. Ibland får han radera rejält i sitt arbete dagen efter, ibland har han skickat jobbmejl som han bittert ångrar. Men ofta tycker han att det blir bra!

Sist somnade han på golvet i barnens rum när han var klar, som tur var är de för små för att förstå varför pappa somnade just där! Jag orkade ju inte lyfta honom.

Jag känner mig orolig, det känns inte hållbart att använda alkohol som ”kreativitetshöjare” eller för att motivera sig själv att arbeta. Vi har pratat om det, och han tycker själv att det är lite pinsamt och säger efteråt när det redan hänt att ”självklart är det inte bra”. Men så händer det i alla fall ibland. Det är som att han inte hör den där varningsklockan – som borde stoppa honom – när han har druckit halva flaskan (och jag redan har gått och lagt mig). Då tycker han att allt han presterar är ”outstanding” – vilket för mig är lätt patetiskt.

Therese

Svar: Hej Therese. Att alkohol fungerar som ett hjälpmedel för kreativitet är en vanlig föreställning. Historien är full av författare, poeter, musiker och konstnärer som haft ett intensivt förhållande till alkohol, och utifrån detta har myten uppstått om alkohol som en förlösare av originalitet och kreativitet. Konstnärer och författare som uttalar sig om alkoholens roll i sitt skapande är kritiska till den föreställningen. De betonar att skrivande, målande och komponerade kräver en uppmärksamhet och kritiskt omdöme som utesluter alkohol och kräver nykterhet. Men myten lever, och lockar många att prova, och erfarenheterna blir nästan alltid de som din man beskriver; det man utfört påverkad av alkohol håller inte måttet, när man granskar det i efterhand.

Vad säger dagens hjärnforskning om detta ämne? Ja, en del talar för att alkohol i små mängder, i storleksordningen 1- 2 glas vin eller motsvarande, kan underlätta för en person att bli kreativ och få originella idéer. Alkohol hämmar aktiviteten i pannloberna, som är platsen för vårt kritiska och granskade förhållningssätt till oss själva, och kan på det sättet göra oss något friare i vårt sätt att tänka, när vi står inför en uppgift som ska utföras. Dilemmat är att en samtidig effekt är att vår förmåga att överblicka och analysera försämras. Även om vår originalitet under påverkan av alkohol ökar något, är risken att såväl lösningarna som själva utförandet blir sämre, och ibland riktigt dåligt. Det finns en hel del skrivet om detta, som du och din sambo kanske kan läsa och resonera om tillsammans, bland annat av psykologen och kreativitetsforskaren Torsten Nordlander vid Karlstads Universitet och av författaren Per Olof Enquist i hans senaste självbiografiska roman ”Ett annat liv”.

Du kanske inte håller med mig om detta, men mitt intryck är att din sambo kanske har tidiga tecken på ett alkoholberoende. Det som talar för det är att din man ibland verkar ha svårt att begränsa sin alkoholkonsumtion, din irritation och besvikelse över hans alkoholvanor, och att han fortsätter att dricka som hittills trots en del trista konsekvenser.

Besök gärna hemsidan www.alkoholhjalpen.se och bilda dig en uppfattning om det du iakttar hos din sambo kan vara tecken på ett alkoholberoende. Kanske behöver du också någon klok person i din omgivning att rådgöra med för att kunna se klarare vad som håller på att hända? För professionellt stöd finns familjerådgivning i varje kommun, där ges ofta möjlighet även till individuella samtal.

www.alkoholhjalpen.se finns även råd om hur man kan börja samtala om alkohol på ett sätt som minskar risken för irritation och motargumentation hos den anhörige – och i stället hitta möjligheter som kan leda till förändring.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (48)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 48

Herregud, man blir mörkrädd... Att dricka en flaska vin vid ett tillfälle en gång i månaden - det är väl ingenting! Svenskar borde slappna av lite, sluta att ha en så fanatisk bild av vad som är rätt och fel. Lär av de mer avslappnade europeiska grannarna - hade någon i Storbritannien, Frankrike, Italien eller Spanien ens höjt på ögonbrynen över konsumtionen av en flaska vin? Bor själv utomlands och det är vanligt att folk här dricker ett glas vin till lunchen under jobbveckan. Gissa vad, de flesta företag är ändå betydligt mer lönsamma än de flesta svenska!!!

Ivy, 15:02, 2 december 2009. Anmäl

Ja milde tid, hälla vatten på någon - inte undra på att mannen väljer att sova i barnens rum! <br/>Men hade jag någon vuxen i min närhet som blev rejält berusad av 3-4 glas vin skulle jag be denne genast kontakta läkare, för detta är inte normalt.

Lena58, 17:31, 24 november 2009. Anmäl

"Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida - jag blev arg (också berusad, men inte så) och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt." <br/><br/>Nå, det kunde vara värre tydligen. Att det tack och lov var den pådrivande och av alkoholen humörmässigt mest negativt påverkade som lyckades hålla sig senare är ju bra trots allt. <br/>De som upplevt motsatsen tar lite lätt på trötta pappa kanske, men problemet verkar ändå mer harm och lättlöst. Gör upp en vinranson i förväg för kreativiteten, jag använder det själv och ett par glas fungerar faktiskt medan fler bara sänker kurvan och koncentrationen igen. Det finns även speciella vinkylar med mängd och tidslås och annat om man (han) inte kan hålla disciplinen när kreativiteten släpps fri. ;) <br/>Lycka till, det är inte för sent. Det är först när ungarna kommer upp i åren lite, runt 6-8 antar jag som de kommer att riskera påverkas verkligt negativt även av den trötta pappan.

Gunnar, 18:13, 22 november 2009. Anmäl

"Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida - jag blev arg (också berusad, men inte så) och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt." <br/><br/>Nå, det kunde vara värre tydligen. Att det tack och lov var den pådrivande och av alkoholen humörmässigt mest negativt påverkade som lyckades hålla sig senare är ju bra trots allt. <br/>De som upplevt motsatsen tar lite lätt på trötta pappa kanske, men problemet verkar ändå mer harm och lättlöst. Gör upp en vinranson i förväg för kreativiteten, jag använder det själv och ett par glas fungerar faktiskt medan fler bara sänker kurvan och koncentrationen igen. Det finns även speciella vinkylar med mängd och tidslås och annat om man (han) inte kan hålla disciplinen när kreativiteten släpps fri. ;) <br/>Lycka till, det är inte för sent. Det är först när ungarna kommer upp i åren lite, runt 6-8 antar jag som de kommer att riskera påverkas verkligt negativt även av den trötta pappan.

Gunnar, 15:51, 22 november 2009. Anmäl

@HS. Hon skriver även "Men ofta tycker han att det blir bra!" Och läser man i början av brevet skriver hon också "Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida - jag blev arg och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt." Om min sambo hade haft en så labil historia skulle jag också lägga mig hos barnen för att slippa kränkande bestraffningar för att man inte delar hennes åsikter om vad som är rätt och fel. Så han kanske missbrukar vin men hon är en makt-missbrukare...Sen står det faktiskt inte att han däckade utan att "sist somnade han på golvet i barnens rum". Tänk om han la sig där av egen fri vilja och inte för att han var redlös? Min poäng är att vi inte vet hur mannen (som nu i detta forum av många har 'blivit' missbrukare och tom. alkoholist) ser på saken. Vi gissar ju bara en massa saker baserat på en andrahandskälla eller i alla fall en persons subjektiva uppfattning om en annan människa. Hon är ju påverkad av hur hon 'anser' att saker ska vara.

Frej, 20:58, 20 november 2009. Anmäl

RE Sulan & Frej. "Utan tvivel bevisat att han är missbrumare" samt "inte vet med all säkerhet om han har ett missbrukare". Jo det tycker jag att vi vet, och jag grundar inte det på frågeställarens eventuella uppfattning om mängder, hur ofta eller liknande. Man måste skilja på beroende och missbruk, det går att missbruka utan att vara beroende. Alltså, ett beroende kan jag inte veta med säkerhet att han har. Vad består då missbruket i, ett missbruk är när ditt, i det här fallet alkoholbruk, får negativa konsekvenser. Även om vi lämnar frågeställarens åsikt vid sidan så tycker ju inte sambon dagen efter själv att gårdagens mailande alla gånger var så bra. Tvärt om så medger han att "det är lite pinsamt". Om vi förutsätter att inte frågeställaren ljuger så är det således en negativ konsekvens av drickandet. Ett missbruk. Vidare ingen människa, hoppas jag, är stolt över att somna på golvet i sina barns rum, på grund av att man är onykter, en negativ konsekvens således. Ett missbruk.

HS, 16:38, 20 november 2009. Anmäl

@HS. Du säger att "Det är aldrig någon annans fel att någon dricker. Däremot är det en vanlig "förklaring" som missbrukaren ger." Var har du fått utom tvivel bevisat att mannen är missbrukare? Det jag skrev öppnar upp för att det kanske är kvinnan som är neurotisk och överdriver situationen. Vad vet vi? En fjäder gör ingen höna. Sen är det faktiskt visst så att andras beteende kan utlösa goda och dåliga beteenden hos dig. Läs om Stanley Millgrams experiment (Psykologisk teori). Sen är det kanske ingens fel i termer av rätt och fel. Men att ett beteende kan skapa ett annat beteende är rätt.

Sulan, 16:05, 20 november 2009. Anmäl

@HS. Min utgångspunkt: låt oss antar att mannen inte är missbrukare men vill kunna dricka sig berusad ibland. Trots det tycks det finnas ett konsensus i att det generellt sett är mer "fel" att dricka alkohol om din partner inte vill att du ska det än vad det är "fel" att din partner tar sig rätten att bestämma över ditt liv. Alltså: Det är lustigt att folk tycker att rätten att kräva nykterhet är större än individens frihet att själv välja sina dryckesvanor. Jag anser att kvinnan rent filosofiskt inte kan kräva något av mannen men att hon eventuellt kan efterfråga förändring varpå mannen själv får avgöra. Sedan får hon ev. välja en ny man som passar hennes ideal bättre. PS: berusning i olika former har funnits i alla tider och kulturer. Berusning är väl i sig inte fel men frågan är snarare var han kan tillåtas uppnå det utan att skada andra. OM han har ett missbruk hoppas jag att han gör något åt det. Men det vet vi faktiskt inte med all säkerhet att han har.

Frej, 15:53, 20 november 2009. Anmäl

@Sulan. Det är aldrig någon annans fel att någon dricker. Däremot är det en vanlig "förklaring" som missbrukaren ger. <br/>@Frej. Det här har förvisso inte alls med frågan att göra men jag blir ändå nyfiken på vilket sätt konsensus har med "dricka sig så packad som han vill" och så är det hans rätt" att göra?

HS, 14:42, 20 november 2009. Anmäl

Hej Therese. Jag hoppas att det löser sig mellan er i denna fråga. Jag funderar lite på om hans drickande kanske är en reaktion på att du håller honom lite hårt? Han gillar ju att festa och ta några glas. Med familj, krävande jobb och en partner som inte är så tillåtande kan det bli kvävande för honom. Kanske dricker han för att göra lite revolt mot allt det ordnade i er tillvaro? Dessutom kanske han somnar hos barnen för att han vet att han får skit om han kryper ner bredvid dig? Du har ju som sagt tidigare straffat honom med vattenhinkar och annat. Ge honom lite utrymme att vara sig själv. Ta ETT glas med honom eller underlätta så att han kan gå ut med vänner. Om du gör det så ska du se att han kommer att sköta sig bättre. Om du fortsätter att försöka kontrollera honom och förändra honom kan du komma att förlora honom helt. Är det bättre?

Sulan, 12:57, 20 november 2009. Anmäl

”Mamma låter mig inte göra någonting”

Fråga: Jag har en mamma som inte låter mig göra någonting. Jag kan förstå att hon har svårt att lita på mig, men mitt hem känns som ett fängelse. Jag har rätt till min frihet, men när jag försöker prata med henne så blir hon arg och straffar mig eller bara skäller och säger att det är mitt fel. Hon säger att hon är arg för att jag är så bråkig. Vad ska jag göra? Snälla hjälp mig!

Anonym tjej

Svar: Hej! Det är svårt att svara på din fråga – det är så mycket jag inte vet. Men jag tror att du behöver prata med någon utomstående för att kunna reda ut lite i vad det hela handlar om. Prova med skolkurator, skolsköterska eller ungdomsmottagningen där du bor.

Ett råd vill jag ändå ge dig: Försök att fråga din mamma vad du kan göra för att hon ska lita på dig mer. Kanske är det så att hon blivit väldigt orolig för dig av någon anledning. Kanske kan du lugna henne om du vet hur du ska göra. Kanske behöver hon förstå mer hur det känns för dig.

Men försök att prata med din mamma när det är lugnt mellan er – när ni bråkar kommer ni nog ingenstans. Och försök att prata ”framåt” – hur ni vill ha det tillsammans. Det brukar inte lösa så mycket att prata om det som varit.

Lycka till, till dig och din mamma!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

@Ckarion. Det är nog snarare du som har en mycket idealiserad bild av att rymma hemifrån. Det är mycket farligt, särskilt för unga tjejer att rymma hemifrån. Det händer ofta att tjejer som gör det råkar mycket illa ut, blir våldtagna mm. Det är ett väldigt ansvarslöst råd att ge till en ung tjej som vill hitta ett sätt att kunna kommunicera med sin mamma. Du bevarar ingen självkänsla genom att utsätta dig för orimliga faror. Dessutom förvärrar det alla konflikter o leder inte på något sätt till en lösning. Jag undrar om du egentligen skriver detta enbart för att provocera av någon anledning? Ett mycket dåligt råd utan omtanke om och utan vilja att hjälpa tjejen som ber om råd är det i allafall!

Tonårsmamma, 22:33, 28 november 2009. Anmäl

Att rymma hemifrån ett tag kan faktiskt vara en utmärkt idé. Vissa föräldrar behandlar sina barn respektlöst och kan behöva en minnesbeta. Detta gäller framför allt föräldrar som inte är ett dugg intresserade av kommunikation utan bara ger order och kräver blind lydnad. Signaturen Tonårsmamma verkar ha en idealiserad bild av föräldraskapet där alla egentligen vill förstå varandra, men så är tyvärr inte verkligheten beskaffad. Att rymma kan om inte annat vara nödvändigt för att bevara sin självkänsla.

Ckarion, 12:01, 28 november 2009. Anmäl

@AnnaC. Kanske genom indragen veckopeng pga svordomar? Vi vet alldeles för lite om flickans ålder, omständigheterna o hela situationen för att kunna dra några vettiga slutsatser.

Tonårsmamma, 15:53, 27 november 2009. Anmäl

En sak i brevet far mig att reagera: att personen skriver att hon blir "straffad". Det later konstigt. Pa vilket sätt blir hon straffad av sin mamma?

Anna C, 10:04, 27 november 2009. Anmäl

@M. När man börjar bli stor o vill ha mer frihet så krävs också att man lär sig ansvarsbiten. Frihet o ansvar går hand i hand för alla människor. Ett av de ansvar man måste axla om man vill vara stor nog att bestämma mycket om sin frihet är att anstränga sig att för att göra vad man själv kan för att förbättra kommunikationen. Självklart har föräldern alltid huvudansvaret för kommunikationen, o gränssättandet. Vill man därför påverka gränssättandet så måste man också påverka kommunikationen. Om man sedan verkligen har försökt allt man kan o situationen fortsätter att vara helt låst, då kan det vara dags att blanda in någon annan utomstående. Att börja med soc är däremot fel om det inte förekommer våld eller vanvård. Börja i så fall med att se om det finns någon klok vuxen du litar på som kan hjälpa till i ett samtal, tex en släkting, en lärare, en idrottsledare el någon annan som känner er båda. Vinst o glad framtid i en relation mellan tonåring o förälder uppnås bara om båda "vinner".

Tonårsmamma, 13:56, 20 november 2009. Anmäl

Jag tycker det är oansvarigt av SVD att ta upp ett sådant här brev som egentligen inte säger någonting. Vissa av kommentarerna nedan är hårresande och det känns inte bra att tänka sig att en 12-13-åring kanske läser dem och genomför förslagen för något som kanske är helt normalt. Att känna att föräldrar kväver lite av ens frihet hör nämligen tonårstiden till.

Farligt, 12:05, 20 november 2009. Anmäl

@M -> Hur kan du säga så när du inte vet ett dugg om tjejen? Hon kanske faktiskt ÄR jättejobbig, oansvarig eller vad som helst... Vi vet ju ingenting. Och naturligtvis måste alla parter anstränga sig för att kommunikationen skall fungera, det ligger inte på bara en sida. <br/>Jag tycker du skall vara extremt försiktig med att råda någon att ta kontakt med soc när du inte har en aning om vad det handlar om. Tjejen kanske är 12 år och inte får gå på disco. Är det att kväva hennes frihet? Hon kanske är 15 och vill åka till Kreta? Borde hon få det, i frihetens namn? Hoppa av skolan? Var går gränsen. Att blanda in soc kan bli början på ett jätteproblem för hela familjen och någonstans verkar det handla om en väldigt ung tjej eftersom en äldre tjej antagligen skulle förstått att hon måste ge mer fakta än i ovan mail.

Delat ansvar, 12:03, 20 november 2009. Anmäl

@K. Jag har varken ställt mig på alla föräldrars sida eller påstått att en majoritet av föräldrarna vill väl etc, som du kommenterar. Jag har i huvudsak sagt två saker. 1. Rymma hemifrån är en mycket dålig idé ur alla aspekter, det är farligt och det ökar konflikten. 2. Målet för alla inblandade bör vara att hitta sätt att nå varandra. Inte att öka en konflikt som gör att man förlorar varandra i slutändan.

Tonårsmamma, 00:15, 20 november 2009. Anmäl

Vi vet ju faktiskt inte någonting om brevskriverskan. Hon behöver ju inte ens vara tonåring, kanske är hon bara 12 år gammal och inte får vara ute till midnatt. <br/>Omöjligt att säga vad det egentligen handlar om, och jag tycker det är konstigt att Svd tar med ett sådant här brev eftersom det inte går att ge råd.

Saknade fakta, 15:23, 19 november 2009. Anmäl

@ weomk: <br/>vi vet faktiskt ingenting om brevskrivaren. jag har hört liknande kommentarer som ovan både från min lillasyster som kan ta hand om sig och en tjej som var väldigt oförsiktig. den oförsiktiga tjejen vart till och med våldtagen. att rymma hemifrån är ingen universallösning, om det hade varit mitt barn hade jag sagt att om hon vill vara vuxen får hon börja bidra med pengar till hyra, mat och räkningar om det ska vara på det viset och jag hade slutat ge henne månadspeng/barnbidrag. detta eftersom att om man inte anser sig vara en oresonlig förälder anser man sig vara i sin fulla rätt att ta till åtgärder om ungen är bångstyrig. rymma hemifrån visar på omognad, såvida man inte blir misshandlad hemma. anser man att ens barn är ansvarsfullt ger man dem frihet utan att de ens ber om det. fast nu kan ju brevskrivarens mamma vara för hård, men vad vet vi...

Sara, 10:35, 19 november 2009. Anmäl

”Min syster är omogen och explosiv”

Fråga: Hej. Jag och min man är en bit över trettio och vi har varit tillsammans i många år och gifta i några år. Vår relation är fantastisk och vi har en dotter på snart tre år och nu har vi ytterligare ett barn på väg. Mellan oss är allt frid och fröjd. Men nu är det så att jag har några funderingar kring min älskade halvsyster som jag tror är väldigt olycklig.

Min syster är snart trettio år och hon har gjort klart sin utbildning och skaffat jobb och bostad i en stor svensk stad. På så sätt är hon vuxen och självständig. Tyvärr är hon väldigt ensam och har ett begränsat socialt liv. Hon har ingen partner och har inte haft någon relation eller flirt på många år. Hon har några få vänner som hon träffar men hon säger själv att dessa, som lever i parrelationer, inte har så mycket tid över till henne. Det tycks också som att hon har en tendens att kväva sina vänner då hon ofta ältar sina problem och kan vara väldigt negativ till det mesta. Hon är lite av en energitjuv.

Dessutom är hon fortfarande väldigt knuten till våra föräldrar och blir ”lilla stackars Anna” när vi är tillsammans i familjen. Detta resulterar i att hon får väldigt mycket stöd och hjälp. Trots att vi alla ställer upp för henne så är hon nästan aldrig tacksam och hon bjuder sällan igen med hjälpsamhet. Om något arbete ska göras så är hon ofta upptagen. Hon har också ett fruktansvärt humör och när vi ses får hon utbrott som kanske hade kunnat accepteras när vi var tonåringar och gjorde revolt men som rent ut sagt är pinsamma för en vuxen kvinna. Dessa utbrott är också väldigt obehagliga att uppleva och kan blossa upp plötsligt.

Min syster har alltid haft mycket integritet och hon har ofta dragit sig tillbaka, men det har blivit värre på senare år. Jag och mina föräldrar har på sätt och vis vant oss vid att det är så här men min man har vid flera tillfällen påpekat min systers beteende och vi talar ofta om detta. Nu när vi ses hela familjen så låter vi henne hållas och försöker att skydda husfriden så gott vi kan. Vi har det ofta trevligt men det kommer alltid något utbrott.

Mamma och pappa vill såklart skydda och hjälpa Anna men det gör det svårt att ta upp frågan om hennes problem med dem. Jag ser ju att hon inte mår bra men hon öppnar sig inte så ofta för mig och om hon gör det så har hon nästan alltid någon yttre förklaring till sina problem och vill inte se sin roll i det hela. För några år sedan föreslog vi terapi men det har hon avfärdat.

Förutom att jag är orolig för min systers skull så tänker jag på mina barn. Jag vill inte att de ska ta skada av hennes aggressiva beteende och jag vill inte att hon ska vara ett dåligt föredöme. Jag älskar min syster och jag vill att vi ska ses och hon är en väldigt gullig moster till vår dotter och engagerad i vårt kommande barn. Men jag vet inte hur jag ska hjälpa henne att må bra med sitt liv och jag tror inte längre på att någon förändring kommer att ske av sig själv.  Hennes problem påverkar oss andra och jag vill inte längre lida i det tysta. Jag är också rädd för att vår tystnad bidrar till att hon kan fortsätta så här. Så jag undrar vad jag kan göra åt detta?

Anonym

Svar: Hej. Vi är beroende av andra för att kunna utveckla en identitet. När det gäller din syster kan man anta att hon tidigt blivit bekräftad – i bemärkelsen fått uppmärksamhet – utifrån sina mindre välfungerande sidor. I och med att hennes behov av att få vara liten och bli omhändertagen har varit så starka har ni andra blivit mer kompetenta, omhändertagande och förstående – medan hon kunnat utveckla sin egocentrism helt ohämmat. På detta komplementära vis har din lillasyster mer eller mindre låsts fast i rollen som allmänt hopplös, inkompetent och olycklig. Om hon skulle upphöra med detta skulle det vara som att för ett tag förlora sin identitet, och det är något vi alla vill undvika. Det jag försöker säga är att vi människor skapar varandra i våra relationer, och vem vi blir och är beror på vilka vi är tillsammans med, samt på vilket sätt vi umgås med dessa.

Du skriver att hon blir ”stackars lilla Anna” när ni är tillsammans hela familjen och att hon därför får mycket stöd och hjälp, men att hon trots detta är otacksam och sällan bjuder igen. När något ska göras är hon upptagen, och hon får fruktansvärda utbrott som kanske kunnat accepteras om det handlat om en tonåring, men som känns pinsamma för en vuxen kvinna.

Samtidigt skriver du att hon är klar med sin utbildning, har jobb och bostad i en stor svensk stad. Hon är också en väldigt gullig moster till din dotter. Kort sagt har hon en massa kompetens och goda förmågor mitt i alltihop.

Jag tror att ni gör henne en otjänst genom att hjälpa henne så mycket. På ett sätt är det säkert bekvämt och tryggt – det har sina vinster – att bli behandlad som en labil, bortskämd tonåring, men på sikt är det både förödande och förnedrande fört henne. Det hon behöver är att ni andra i familjen börjar bemöta henne som den vuxna kvinna hon faktiskt är och slutar sopa framför hennes fötter eller anpassar er till hennes utbrott. Speciellt svårt är detta givetvis för era föräldrar, men det är viktigt att även de inser att de i annat fall bidrar till att hon stannar kvar i sin omognad. Uppmuntra i stället hennes självständighet och styrkor, och sluta ta ansvar för det hon har ansvar för.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

Jag har precis samma problem med min syster som om du pratar om henne exakt när jag läste ditt problem!! Och jag känner samma sak med min syster med! Jag kan inte göra något för henne allt jag gör är fel. Och jag vet att det är mina föräldrar fel de har gjort att hon är som hon är idag särskild min mamma! I julas fick hon besked att hon har fått M.S sjukdom som har gjort hennes situation ännu värre. 2009 har varit en rent helvete för hela familj, och jag som stora syster måste alltid komma och hjälpa henne men hon skrikar och är precis som en tonåring! Jag själv har två tonåring hemma som inte lika henne alls och det förvånar mig!

Ann, 08:45, 27 november 2009. Anmäl

Jag tycker att storasyrran i denna berattelse ar nedlatande och sjalvisk. Ingen som jag hade velat ha som storasyrra. Det verkar som att lillasystern ar ett storande moment i storasysterns annars sa "perfekta tillvaro", och att det snarare ar _det_ missnojet handlar om an verklig omtanke. Jag tycker det ar hemskt att se det som ett "problem" att systern ar singel, hon har ju inte ens fyllt 30 ar. Dock borde lillasystern traffa nya vanner, "icke sjalvupptagna vanner", som ocksa ar singlar. Det skulle sakert gora henne gott. I och for sig ar det inget fel med att vara ensamvarg heller. Storasystern borde ga en kurs i "acceptans".

En som ocksa ar lillasyster, 04:53, 25 november 2009. Anmäl

Jag undrar hur frågan hade sett ut om halvsysterna hade skrivit: <br/>"Min syster lever sitt perfekta och präktiga liv enligt normerna och verkar inte kunna acceptera mitt val av liv. Detta gör att jag mår dåligt" <br/>Jag får intrycket att brevskrivaren har en väldigt normstyrd syn på vad ett gott liv är. Tror hennes relation till sin syster skulle bli bättre om hon tänkte utanför "man/barn/villa" tänket. Det finns fler sätt att leva sitt liv en det konventionella.

Cloud, 14:06, 24 november 2009. Anmäl

forts. Jag förstår att du är trött på din systers beteende,men försök att se det som att hon förmodligen inte har kapacitet att visa hur mkt hon tycker om er när hon mår såhär.Hon beter sig förmodligen som värst mot dem hon vet älskar henne mest,för ni finns ju där ändå. Jag tycker du o dina föräldrar ska prata tillsammans om hur ni kan hjälpa henne.Den som står henne närmst kan tex ta sig tid o verkligen prata med henne vid tillfälle.Visst hon är vuxen,men i hennes sits behöver man draghjälp-fast hon säkert inte vill.Det finns tex ett terapiprogram gratis på nätet,www.internetpsykiatri.se. Ordspråket ”älska mig mest då förtjänar det minst, jag behöver det mest då” tycker jag verkligen är tillämpbart här. Lycka till,det går att vända detta!

A, 20:18, 22 november 2009. Anmäl

Hej. Jag känner igen mig i din beskrivning av "den jobbiga lillasystern". Har betett mig precis så, tagit och tagit men inte gett tillbaks,vart irriterad på min omgivning osv.Själv har jag insett att det helt enkelt berodde på att jag inte mådde bra.Jag gick länge med en depression, och hade liksom en konstant ångest,vilket gjorde att jag vart väldigt självfixerad.Det är ett symptom på depression,man analyserar för mkt,tänker på vad andra tycker om en,vänder allt till ngt negativt,och bara ältar sitt eget.En person som mår bra gör inte det.Först när jag fått hjälp med KBT+medicin kände jag "Wow, är det så här man kan må?". Då hade jag gått i 2 år och mått dåligt.Nu har jag mkt mer energi för andra,och intresserar mig för dem och deras liv.

A, 20:08, 22 november 2009. Anmäl

Hmmm, den här beskrivningen är skrämmande lik en person i min närhet. Energitjuv som bara ältar sina egna problem och ALLTID hittar yttre orsaker till varför saker och ting INTE kan förändras istället för att se sig själv, ta sitt eget ansvar för situationen i sin helhet (inte bara för sig själv) och även måna om andra. Känner även igen de aggressiva utbrotten, som kommer t ex för att något inte råkar vara helt perfekt i dennas ögon. Dessa människor finns verkligen och det handlar inte alls om att omgivningen, i detta fall frågeställaren vill framstå som bättre eller fördömer den andras livsstil. Tror snarare det handlar om låg självkänsla hos halvsystern och brist på social kompetens. Dessa personer kan vara svåra att bemöta. Det kan kännas som att prata med ett barn och bli i stort sett omöjligt att få en dialog. Jag stöder dig helt och är övertygad om att en rejäl dos KBT, samt att ni andra sätter tydliga gränser, skulle hjälpa din syster .

Hanna, 18:49, 21 november 2009. Anmäl

@ Anonym: <br/>det verkar vara en hel radda folk som tycker att ni gjort helt fel som försöker hjälpa. det tycker inte jag. snarare gör systern fel som helt missar syftet med dessa försök, troligen för att hon inte mår helt bra. lyssna inte på de som menar att ni varit så jobbiga när ni försökt hjälpa, de som säger så är säkert folk som själva hatar när folk försöker vara snälla mot dem och inte vill acceptera att det kanske finns bättre sätt att göra saker på. visst, försök att hjälpa kan gå fel, men är syftet gott bör man inte lastas för det

Evelina, 14:17, 19 november 2009. Anmäl

@Julia. Det här blir mitt sista inlägg för jag vill inte hälla mer bensin på elden. I inlägget skrev jag "hjälpa" inom citationstecken för att jag känner mig stärkt i (vilket jag också skrivit i mitt brev till insidan) att vi har en ohållbar situation där vi andra gör för mycket. Det vill och ska jag absolut ändra på. Men sen är det ju fortfarande så att min syster SJÄLV är den som ber oss om hjälp och blir arg när hon inte får som hon vill. Här känner jag (tack vare insidans svar och de som skrivit kloka inlägg) att jag ska sluta bidra till att skapa hjälplöshet och sluta att ställa upp hela tiden. Det har jag själv känt att vi gör men inte pratar om eller tar ansvar för. Det är den tystnaden jag skrivit om. Sen förstår jag faktiskt inte vad du 'tolkar in' när du säger att vi trakasserar henne eller hindrar henne från att vara lycklig med en partner. Hon säger att hon inte mår bra och det gör mig orolig. Det tycker jag är ok. Skillnaden nu är att hon själv får ta ansvar för sitt liv.

Jag är verkligen inte perfekt men inte heller någon elak styvsyster, 13:32, 19 november 2009. Anmäl

min mans bror är "misslyckad". han är väldigt konstig, blir jättearg och beter sig som en tolvåring när vi/familjen försöker ge tips när han klagar på hur ensam han är, att han inte har jobb, ingen tjej, alla är så dumma etc. en gång snodde han till och med hus/jobbnycklarna när han smällde dörren och gick hem utan att säga hejdå. försöka hjälpa fungerar liksom inte. det låter som brevskrivaren och familjen och även hennes barndomsvänner försökt. i vissa fall, när personen inte vill ha hjälp, måste man låta det vara. eftersom försök till hjälp inte fungerar är det bättre att sträva efter att bevara husfriden, dvs stryka medhårs även om man skulle vilja be dem uppföra sig/förbättra sitt liv, det ger ju iaf "positivt" reslutat dvs inget bråk. nu har makens bror äntligen börjat skaffa sig en del bekanta, utan vår inblandning. den som inte vill ha hjälp måste man nog lämna åt att reda ut sig själv. jag hoppas han inte sabbar detta med hans dåliga humör.

Evelina, 13:10, 19 november 2009. Anmäl

@aha. Jag undrar om du ens vet vad du snackar om? Du kanske förespråkar sköt dig själv och skit i andra mentalitet? Skönt att det finns människor som bryr sig om andra. Självklart ska hon som skrev brevet göra vad hon kan för att hjälpa syrran som ju mår knas. Men sen får det inte bli 'curling' av det hela.

Fredde, 11:02, 19 november 2009. Anmäl