”Alkoholen gör mig social – och störig”

Fråga: Jag är en relativt ung kille som känner att min relation till alkohol är minst sagt problematisk och att den har negativa konsekvenser för mitt liv inte bara då jag dricker.

Sedan min ganska tidiga alkoholdebut har jag aldrig varit den som har spottat i glaset. En stor del av mitt umgänge med vänner har kretsat kring festande. Måttlöshet är ordet jag skulle använda för att beskriva min relation till alkoholen. Jag mår inte dåligt i veckorna när jag inte dricker och det kan gå flera helger utan att jag dricker numera, men mitt beteende när jag dricker är det stora problemet.

Det är som att det inte finns någon botten i mig, efter att ha nått en viss kritisk punkt så måste jag bara fortsätta dricka tills jag däckar. Jag minns nästan aldrig hur kvällarna slutar och det ger mig en enorm ångest. Helgens slut och början av veckan brukar jag hålla mig undan från resten av världen och stänga av telefonen/vägra svara av rädsla eller ångest.

När jag väl är full så blir jag först väldigt social och rolig. Jag upplever det som att jag är i mitt esse – som den person jag önskar att jag vore. Är lite blyg annars.

När jag dricker blir jag mer och mer högljudd och tappar omdömet undan för undan. Kommer på mig själv med att ljuga, avslöja saker jag fått veta i förtroende och prata en jävla massa strunt. Jag flirtar ganska öppet med kvinnor, trots att jag har flickvän, och söker uppskattning hos andra. Jag har vid flera tillfällen varit otrogen och mått otroligt dåligt av det efteråt. Jag hamnar också ofta i bråk med okända män (en knuff på ett dansgolv kan räcka) och blir taskig och säger störiga saker till min flickvän. Jag säger en massa saker om vårat förhållande, som att jag känner mig osynlig och inte sedd, vilket jag inte håller med om i nyktert tillstånd.

Jag kan även bli enormt ledsen över saker som hänt i min barndom (som inte var speciellt trygg) och gråta och på så sätt ställa till ett drama. Vid vissa tillfällen så har jag på fyllan lekt med tanken på att ta mitt liv.

Jag känner inte igen den person jag blir när jag dricker – men det är ju jag och jag har svårt att få det att gå ihop. Varför blir jag så annorlunda och omdömeslös och elak och patetisk?

Jag har gått på ett AA-möte en gång men kunde inte identifiera mig med  
de andra där och ej heller med den kristna stämningen.

Vad ska jag göra? Alkoholen känns så dum men jag tycker om känslan av att vara smart rolig och intressant när jag dricker bara lite. Och jag älskar krogliv och glada vänners sällskap. Vad är det som lockas ur mig när jag dricker?

Rådvill

Svar: Hej Rådvill. Du är ambivalent till dina alkoholvanor. Du uppskattar alkoholen, den gör dig socialt roligare och våghalsigare, men du har svårt att begränsa ditt drickande, och när du blir påverkad över en viss gräns blir du förändrad på ett sätt som skrämmer dig.
 
Alkoholen har våra hjärnor som målorgan, och utifrån detta kan det du beskriver nog förstås och få en förklaring. Dina erfarenheter är på många sätt allmängiltiga, samtidigt som det du upplever när du dricker förmodligen visar på en sårbarhet för alkohol. Jag återkommer till det.
 
Hjärnan har inget skydd mot alkohol. Den har inte samma förmåga som levern eller magsäcken att bryta ned alkohol. När alkoholen når hjärnan bedövar den stegvis delar av hjärnan och påverkar en mängd signalsubstanser. En stor oreda uppstår, som till del är vad vi vill få ut av alkoholen, och till andra delar är oönskade biverkningar.
 
Något förenklat är förloppet i hjärnan detta, när vi dricker alkohol i växande mängder:

1. När alkoholen först når hjärnan är det hjärnbarken som påverkas, som minskar i aktivitet. Hjärnbarken styr vår tidsuppfattning och vår benägenhet att kritiskt granska oss själva. När alkoholen börjar bedöva hjärnbarken hamnar vi i en tidsbubbla, framtiden bleknar bort, och gårdagens pinsamheter är glömda. Vi blir också mindre självkritiska, vi vågar mer, blir mer pratsamma och tar risker.

Detta är den sida av alkoholen som många uppskattar, och som för normalkonsumenten uppstår efter andra till tredje glaset vin (eller motsvarande). Du berättar att du som är lite blyg annars blir i ditt esse och blir som den person som jag önskar att jag vore.
 
2. Om vi fortsätter att dricka, och får promilletal omkring en promille, når alkoholeffekterna mellanhjärnan, och våra känslor tar över. Mellanhjärnan är en äldre del av hjärnan, och kallas ibland för däggdjurshjärnan. Den är platsen för våra lust- och olustkänslor. Alkoholen gör oss nu sentimentala. Vi blir ”flockvarelser” och börjar krama personer i vår omgivning, och berättar saker i förtroende till personer som vi inte känner. Samtidigt är vi självcentrerade och vår empatiska förmåga minskar. Vi blir impulsstyrda, känslor snarare än tankar styr oss, och vi blir sexuellt risktagande, mellanhjärnan styr parningsbeteendet hos oss däggdjur.

Du skriver hur du flirtar öppet och avslöjar saker som du fått veta i förtroende. Du har även vid flera tillfällen varit otrogen, när du varit full. Det är i det här stadiet av alkoholpåverkan i hjärnan som vi gör saker som vi ångrar dagarna efter.
 
3. Dricker vi ännu mer, och blir ordentlig berusade, når alkoholen den äldsta och minst utvecklade delen av hjärnan, reptilhjärnan, som styr våra reflexer och vårt kamp- och flyktbeteende. Nu är allt svart eller vitt. Vi är grälbenägna och har en lättväckt aggressivitet. Vårt rationella tänkande är inte tillängligt för oss längre.

Du berättar om din aggressivitet, när du är ordentlig påverkad och hur du hamnar i slagsmål men okända män efter en knuff, och att du också bråkar med din flickvän. Du blir också enormt ledsen över saker i din barndom.
 
Du förbryllas över ditt beteende när du dricker och har svårt att få ihop det med den person du är när du inte är påverkad av alkohol. Jag hoppas att den här beskrivningen av alkoholens ganska specifika och dramatiska effekter på hjärnan kan ge dig en förståelse för vad som händer dig. Och det som jag beskrivit så här långt är som sagt mycket allmängiltigt. Alkohol finns nästan alltid med som bakomliggande faktor till våld och relationsproblem.
 
Du berättar om en annan sak som bekymrar dig. Du har erfarenheten att du när du druckit ett tag känner att du måste fortsätta dricka. Du berättar även om en tidig alkoholdebut och det verkar som om du nu druckit mycket och intensivt under en längre tid. Utifrån din historia finns det en risk att du har en medfödd genetisk sårbarhet för att utveckla alkoholproblem, och att du i dag har tecken på ett tidigt alkoholberoende. Mitt råd är att du söker hjälp, återigen, för dina alkoholproblem. Ta gärna kontakt med den lokala beroendevården där du bor, och resonera om vilken förändring av dina alkoholvanor som skulle passa dig, och vilket stöd du kan få.
 
Vill du läsa mer om alkohol är ett bra alternativ boken ”Om alkohol” av Ola Lauritzson (som bland annat beskriver alkoholens effekter i hjärnan). Du kan även besöka hemsidan www.alkoholhjalpen.se.
 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

Ta med dig en viss mängd och tacka nej till att bli bjuden.

Anders, 09:42, 4 mars 2010. Anmäl

...T.ex. varför inte träna upp dig och extraknäcka som dörrvakt! :)

Nynykter odiagnosticerad, 10:26, 24 januari 2010. Anmäl

Antingen så funkar gränssättningar, eller så funkar de inte. Ett liv utan alkohol är inte alls tråkigt! Det jobbigaste är i början - helt enkelt alla kompisar som bara vill dricka och/eller umgås med folk som dricker - och såna har man många om man är/varit sån själv. <br/>Men ganska snart efter alkostopp så märker man vilka de riktiga vännerna är, att de andra inte är nåt att ha och man hittar nya. <br/>Starta ett par fritidsintressen, gärna idrott - där är det många som sällan festar. T.ex. varför int

Nynykter odiagnosticerad, 10:25, 24 januari 2010. Anmäl

Tack Rådvill och Peter för denna mycket intressanta artikel och även till er som kommenterat. Jag kände igen mig till 100%. Är 36 år. För min egen del så tar jag tag i detta på 3 sätt: Dels att gå hem tidigt på utekvällar, mellan klockan 11 och 1 på natten. . Sen undviker jag starksprit i högsta möjliga mån, speciellt om det kommer att bli en helkväll. Slutligen ser jag till att inte ha speciellt mycket alkoholdrycker hemma. Har varit "tvungen" att köpa folkisar en del helger och det var bra:)

Alkoholist, 14:51, 20 januari 2010. Anmäl

Jag tror att när man dricker utan botten (då och då) är det inte nödvändigtvis ett tecken på alkoholism utan att man har behov av släppa kontrollen, lämna sin verklighet en stund - något som är ganska mänskligt. Det är så klart bättre att uppnå detta genom tuffa fysiska eller intellektuella utmaningar men det känns som många i vårt samhälle (inkl. mig själv) sällan känner sig utmanade eller obekväma på ett utvecklande sätt. Jag är lika fantasilös som de flesta och träffar mina kompisar nästan enbart på barer. Många barer spelar väldigt hög musik (mindre prat = mer försäljning?) Men man är på barer för att prata - de har varit en historisk knutpunkt för människor att umgås och delar idéer och erfarenheter. Om vi uppmuntrar sådana barer samt försöker umgås på olika sätt och olika tider (inte enbart fre-lörkväll) skulle det kanske hjälpa med alkoholbalansen i livet. Alkoholen i sig är inte problemet, utan de situationer vi skapar själva runt konsumtionen.

steve, 11:35, 11 januari 2010. Anmäl

Jag tror inte att allt kan relateras till AA och liknande sekter,jag tror heller inte att du är kapabel att kommentera liknande fall,det finns bara ett svar vartannat glas vatten!

alkohol, 23:07, 3 januari 2010. Anmäl

Rutantutan och Hanna beskriver den enklaste lösningen, det är "bara" att sätta en gräns som funkar för en själv och sen hålla stenhårt på den. Om det trots gräns ändå skiter sig var och varannan gång så blir det till att leva nyktert resten av livet. Hur kul är det? Nä just det, håll gränsen då!

Andreas, 17:08, 3 januari 2010. Anmäl

Jag känner också igen mig i din berättelse. Min lösning blev AA. Jag valde att se bort från vad som skiljer oss åt och inrikta mig på likheterna. Talet om gud kan också hantera efter eget huvud. Gör ett försök till. Kanske större tur med nästa AA-grupp. Det finns en lösning. Det är så härligt att leva nyktert. Lycka till.

Kurt, 21:52, 2 januari 2010. Anmäl

Rådvill, snälla sök hjälp innan du låter alkoholen förstöra ännu mer för dig. Sådana här problem är ofta svåra att få bukt med på egen hand. AA är inte rätt för alla, det finns många bra alternativ. Den lokala beroendemottagningen eller till och med vårdcentralen kan hjälpa dig, det finns andra bra instanser också. Sjukvårdsrådgivningen kan tipsa om vart du kan vända dig på just din ort. Om det skär sig med personkemin - ge inte upp, sök vidare efter hjälp som passar dig. Det är det bästa du kan göra för dig själv.

Hermina, 17:40, 2 januari 2010. Anmäl

Jag känner igen mig i det mesta. Som tur är blir jag aldrig bråkig. <br/>Ångest är ordet. <br/>Det som gör mig mest ledsen är att man tex berättar saker man fått höra i förtroende. Jag vill verkligen vara en bra vän, men jag har upptäckt att många vänner inte ser mig så. <br/>En insikt jag tror mig har kommit till är man ofta går ut på barer/klubbar bara för att. Jag kan ha jättekul vid speciella tillfällen men oftast är det helt enkelt inte min arena. <br/>Så man står där och känner wtf.. Man har inte kul. Muskien är så hög att man inte kan prata. Så man super. Och man får inte kul för det så man fortsätter. Då slutar det alltid på samma sätt, och det är alltid dyrt och sällan kul. <br/>När man är 21 och ska göra nåt med vänner blir det ofast klubb. <br/>Det ska jag försöka ändra på..

.., 13:59, 2 januari 2010. Anmäl

”Jag känner mig så otrygg”

Fråga: Jag hoppas att jag kan få lite råd. Jag är en 30-årig tjej, gift sedan ett år tillbaka och bor utomlands. Jag har ett bra jobb och är högutbildad, har en fantastisk man som inte bara är min like utan som också orkar med alla mina problem – i varje fall än så länge. Dock tror jag att jag måste få reda ut saker och ting, för det börjar bli jobbigt och även om min man står stark vid min sida just nu så förtjänar han en lite stabilare fru, särskilt som vi just nu planerar att bilda familj. Jag är rädd att jag snart kommer att bryta samman.

Man skulle nog kunna säga att mitt problem är ett och det samma, men att det har långtgående inverkan på mig som person, mitt vardagsliv och mina relationer. Jag känner mig otroligt otrygg i mig själv, och min självbild är i stort sett enbart prestationsbaserad. Som barn fick jag aldrig någon uppskattning för mina betyg i skolan (jag gick ut nian med 4,9 i snitt, gymnasiet med 20,0) eller mina sportframgångar (flerfaldig svensk ungdoms- och juniormästare), utan allt bemöttes med kommentarer som ”jaja, vad bra att du sköter dig”.

Jag slet och slet. Det blev universitet och doktorstitel. Och fortfarande avfärdas allt jag säger och gör. Ska tillägga att mina föräldrar själva har gymnasieutbildning.

Det fanns hårda regler hemma, de skulle följas oavsett hur vi barn mådde. Om vi var olyckliga eller svaga i något avseende, då var det vårt eget fel och inget som mina föräldrar kände att de behövde rätta sig efter.

Jag gråter nästan varenda helg (det är då jag har tid att tänka efter). Mina föräldrar ringer mig aldrig, utan det är på mig det hänger.

Jag är så fruktansvärt osäker på mig själv. Jag har dålig kontakt med mina gamla vänner i Sverige, dels för att jag är rädd för att jag inte orkar upprätthålla fasaden om att jag mår bra. Jag tränar hårt och ogillar min kropp, äter strikt. Jag tycker inte om att socialisera, drar mig undan för att jag är osäker på mina språkkunskaper, blir stressad för minsta lilla. När stressen blir för hård (i mitt eget huvud) och min man uttrycker frustration eller otålighet med mig, så rasar hela min värld och jag börjar slå och skada mig själv och även min man när han försöker stoppa mig. Det kan vara något så enkelt som att bekanta kommer på spontanbesök och jag blir stressad över att vi inte har något att bjuda på och att jag inte hunnit med en joggingrunda.…

Jag vill inte ha det så här! Jag vill tycka om mig själv, slappna av, vara glad. Men jag känner mig så värdelös, så oduglig. Hur ska jag göra? Snälla ge mig råd, min man förtjänar så mycket bättre.

Johanna

Svar: Hej Johanna! Det finns en motsättning i ditt liv, du är framgångsrik samtidigt som du är mycket otrygg. Du får vad jag uppfattar som ångestattacker, när du känner dig utsatt, och du slår och skadar dig själv när det inträffar. Du har stort stöd av din man, och din man står stabilt vid din sida, men du känner dig oduglig, och oroar dig för att ”bryta samman”. Du undrar vad du ska göra.

Låt mig för det första säga att du framstår för mig som en lojal och modig person som förtjänar mycket respekt. Du har trots din brist på trygghet gjort mycket av ditt liv och det måste ha krävt mod. Du är en kärleksfull person, du är uppmärksam på din man även när du själv har det svårt, du skriver att ” han förtjänar så mycket bättre”.

Mitt råd till dig är att du väljer att gå i psykoterapi, vilket just kan vara ett sätt att, för att citera dig igen, ”reda ut saker och ting”. Jag bedömer att en kognitiv beteendeterapeutiskt inriktad terapi är ett alternativ för dig. En sådan terapi är fokuserad och relativt kort, och syftar till att lära färdigheter för att kunna hantera självkritiska tankar och negativa känslor, som tenderar att ibland ta kommandot över oss. Jag tror att en terapi av detta slag skulle vara mycket behjälplig.

Men låt mig även som en kommentar till din berättelse resonera med dig om hur vi människor, trots yttre framgångar, kan vara så otrygga. Vi människor lär oss hur vi ska relatera till vår omgivning när vi är mycket små, de sätten använder vi sedan under resten av våra liv. Våra föräldrars sätt att vara med oss spelar en avgörande roll för hur vi uppfattar oss själva och hur vi samspelar med andra, även som vuxna.

Man kan med en grov bild dela upp oss människor i två grupper utifrån våra barndomserfarenheter, de trygga och de otrygga. Studier visar att vissa barn som vuxit upp med föräldrar som inte riktigt kunna ge barnet uppmuntran, tröst och närhet, utan där barnet snarare känt sig avvisat när det visat känslor som längtan efter närhet (eller ilska och ledsenhet), blir experter på att dölja sina känslor. Barnet anpassar sitt beteende för att inte bli avvisat av föräldrarna.

Som vuxen blir det här barnets sätt att relatera till omgivningen att vara perfekt. Ofta är det en person som är mycket ambitiös och högpresterande med stor social kompetens, och en person som är mycket mån om sitt yttre. Nyckelordet är självkontroll.

Samtidigt finns en oro för att bli övergiven, det är svårt att tro sig vara uppskattad av andra, och det finns en distans till andra som gör det svårt att känna sig nära och trygg. Ibland har man ett undvikande sätt. Att träffa andra människor, när prestationskraven är höga, kan ibland kännas närmaste utmattande.

Känner du igen dig i detta, Johanna?
Detta är exempel på en så kallad relationsmodell, som möjligen ligger nära din. Vi har alla våra varianter. Vi är inte uppmärksamma på dem och spelar upp dem om och om igen, och på det sättet blir de självbekräftande.

Det som kan ändra våra relationsmodeller är att i första steget bli uppmärksammare på hur vår relationsmodell ser ut, och för att göra detta kan vi ibland behöva gå i psykoterapi och utforska det, för att i nästa steg våga och prova att göra annorlunda, och göra nya erfarenheter som utvecklar vår relationsmodell åt det tryggare hållet. Vi är inte utlämnade åt vår inlärda relationsmodell utan vi kan som vuxna förändra den. I det arbetet kan vi behöva guidas och få uppmuntran av en erfaren och kunnig psykolog eller psykoterapeut.

Varma hälsningar.
Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

OK först av allt: DU förtjänar bättre än det här. Inte ska du känna att du måste göra förändringar för din man som verkar kunna ta dig för vad du är. Dina vänner väntar sig säkert inte att du ska vara perfekt så ta kontakt och låt dem stegvis få veta hur du har det, då hinner du på vägen märka vem du kan anförtro mer åt. Kanske känner du dig inte riktigt som "dig själv" och undviker kontakt därför? Eller är besviken på dig själv? Släpp det och ta kontakt!!

annan, 19:03, 3 februari 2010. Anmäl

Vilket fint svar av Lidia Ortiz!

Anna, 11:13, 13 januari 2010. Anmäl

Jag känner också igen mycket. Men förutom brist på stöd så blev jag misshandlad som barn, så jag är nog värre däran än du. Om det kan vara någon tröst! Jag blev så skrämd som liten att jag först nu i medelåldern försiktigt börjar våga titta ut ur skalet. Jag har gått i olika terapier och med hjälp av dem orkat en bit till. Men jag tänker ofta på döden som en befrielse. Inte så jag planerar att ta livet av mig, men jag tänker att det blir skönt när jag är klar med denna kamp som livet är för mig. Kanske har jag bättre tur i nästa liv. Jag blev nyfiken på Liria Ortiz råd om att ändra relationsmodell. Hur går det till? Jag hade ju aldrig någon relation till mina föräldrar, jag var bara skräckslagen.

Hannah, 14:26, 12 januari 2010. Anmäl

Tänk på att det finns ingen lag som säger att man måste älska sina föräldrar. Såsom dina föräldrar har betett sig, finns det få orsaker att ha med dom att göra. Relationen mellan föräldrar och barn skall fungerar åt båda håll om den skall vara meningsfull. Bara för att någon har fött en, ger dom inte en rätt att behandla en hur som helst. Det mest viktiga för dig är att tanka hur mycket du har åstadkommit trots alla hinder dina föräldrar har lagt din väg. <br/>Det andra rådet är att ge dig på någonting som du aldrig har gjort tidigare på din egen tid, till exempel anlägga en trädgård och ge dig själv en tillåtelse att mislyckas. Att ha hand om en tradgård är bra för själen för att om det blir fint, är det på grund av allt du har gjort, om saker och ting inte växer så det knakar, finns det alltid vädret att beskylla för :-) Det gör riktiga jordbrukare så det kan du med gott samvete göra du med. Och tradgård ger en möjlighet att stilla sinnet, att göra utan att faktiskt göra så hemskt mycke

Morre, 08:38, 5 januari 2010. Anmäl

Hej Johanna! <br/>Jag känner precis igen mig i din situation, även om jag nog aldrig var så duktig som du :) <br/>Jag träffade min pojkvän och numera make tidigt, och har alltid förundrats över hans bergfasta självkänsla. Han behöver inte prestera, han bara ÄR. Han behöver inte skämmas. Han är vänlig och stabil. Är din man likadan? Har han sidor som du kan lära dig av? <br/>På sistone har jag lärt mig att om jag har ångest för att jag inte gör småsaker tillräckligt bra (telefonsamtal på utländska, plantera blommor, eller annat), särskilt sådana som handlar om mänskliga kontakter, så lägger jag på honom att göra det - här kommer själva tricket - och låter honom stå för känslorna! Förut kunde jag skämmas för hans skull också - men nu vet jag att om han är lugn, så är jag det. Kanske ett tips?

Jonna, 15:54, 3 januari 2010. Anmäl

Jag trodde man pluggade sig till bra betyg och skaffade sig ett bra jobb för sin egen skuöö. Tydligen så ska man göra det för att få beröm från föräldrarna.

---, 16:11, 29 december 2009. Anmäl

Hej Johanna! <br/>Jag kan rekommendera dig att börja på psykoterapi, det har hjälpt mig mycket. För mig var det KBT med inriktning på DBT (Dialektisk beteendeterapi) som fungerade bäst, och det kanske kan vara bra för dig också pga de självskadebeteenden <br/> som du rapporterar att du har. Det är otroligt skönt och en lättnad att få prata med en proffessionell person som lyssnar, förstår och faktiskt kan hjälpa. <br/>Sedan föreslår jag att du läser lite psykologi på egen hand för att förstå vad det är som händer inom dig (det borde alla göra!). "Självkänsla nu!" av Mia Törnblom är en riktigt bra och enkel handbok som är husbibeln för många. Det finns många bra självhjälpsböcker för att hantera ångest och depression, leta på nätet. <br/>Ett annat råd till dig är att återuppta kontakten med någon/några av dina gamla vänner för att bryta din ensamhet. Jag kan lova dig att de inte kommer se dig som svag och du behöver inte hålla upp någon fasad. Det kommer bli bättre, lycka till!

Claes, 05:47, 29 december 2009. Anmäl

(forts) Det andra du behöver få känna är att det är OK att misslyckas. Det är bra att du har planer för att göra bra saker och hinna med mycket, men om inte allt blir av så är det inte världens undergång. Och om du skulle prestera något som inte är perfekt, inte ens BRA, så gör det heller inte något. Du kan ta igen det nästa dag, i nästa projekt. Andra människor gör halvbra ifrån sig ibland, de också. Tro mig, din man och dina kollegor kommer att tycka att du är pålitlig och smart även om du gör något dåligt ibland. <br/>För övrigt har jag också erfarenhet av att bo utomlands. Även om man talar språket flytande och uppskattar kulturen, är det tungt och kostar energi att inte vara "hemma" där man känner till vardagen. Det är inte du som är svag ifall det känns jobbigt, det bara är så.

Johanna Bengtsson, 22:42, 28 december 2009. Anmäl

Jag känner igen mig i vad du skriver. Jag tror att det är (minst) två saker du behöver. Dels att få mycket beröm för allt du har åstadkommit i livet, för du har säkert mycket "underskott" på beröm sedan barndomen. Du borde få beröm inte bara för att du disputerat och vunnit tävlingar, utan för normala saker som att du hittat en bra man, köpt lägenhet, ja, bara att du betalar räkningar varje månad. Din man verkar förstående; be honom ge dig det här berömmet och låt dig själv lyssna, nicka och tänka "Ja, det är sant, jag förtjänar det här."

Johanna Bengtsson, 22:38, 28 december 2009. Anmäl

Känner delvis igen mig i det du skriver. Du ägnar förmodligen mycket tid på att förtrycka spontana känslor och intalar dig ofta att du känner andra känslor än vad du egentligen gör. Du kan försöka avstå från att träna rigoröst och äta rätt för de beteendena handlar om att du försöker kontrollera så mycket som möjligt nu när känslorna inom dig är för svåra att kontrollera. Det är OK att känna dig ledsen när du tänker på att föräldrar och vänner misslyckats att se dig så som du är. Du har förmodligen byggt upp en fasad som gör det extra svårt för andra att uppfatta dig så som du egentligen är, vilket spär på sorgen av att ingen ser dig. Du kan börja skriva en bok om din barndom. Det hjälpte mig. Boken startade som något annat men med tiden som jag editerade och editerade kom jag att inse att boken handlade om min egen sorg över hur mitt liv utvecklats. Du kan också läsa true crime books, vilka exemplifierar hur snett det kan gå för vissa om dom inte inser att dom är psykiskt illa däran.

Namn, 18:04, 28 december 2009. Anmäl

Hur kan jag hjälpa min stressade fästmö?

Fråga: Min fråga gäller min fästmö som sedan tre månader tillbaka har påbörjat sitt första jobb efter högskoleexamen. Vi har varit tillsammans i snart tio år och hon har på ett eller annat sätt alltid haft prestationsångest. Hon vill alltid göra sitt bästa och blir oerhört uppstressad om hon känner att hon inte räcker till. Jag har alltid försökt hjälpa och stötta henne så gott jag kan och har antagit att det ska bli bättre med tiden.

Problemet är bara att detta inte har skett. Ibland är något bättre men oftast går hon runt och har ångest över något hon känner att hon har gjort fel eller borde ha gjort på ett annat sätt, speciellt i stressiga situationer. I de värsta fallen är hon väldigt deprimerad och vill helst bara ligga i sängen. Det blir dock alltid bättre och depressionerna är aldrig särskilt långvariga.

I och med att hon har fått helt andra krav på sig med det nya jobbet börjar jag dock bli orolig för henne. Visserligen har hon till och från haft mycket att göra på jobbet men det främsta problemet är att hon inte klarar av att släppa arbetet när hon väl kommer hem. Hon går ständigt runt och oroar sig och har ångest över det. Hon är ständigt väldigt stressad och har dåligt samvete över att hon inte kan vara hemma med vår son lika mycket nu när hon har börjat jobba.

Som jag ser det är det bara en tidsfråga innan hon går in i väggen och vi har pratat om att hon kanske borde söka ett nytt jobb. Tyvärr tror jag bara att det skulle vara en tillfällig lösning på problemet då hon kommer att känna samma krav på sig själv oavsett vilket jobb hon tar, speciellt om det är en ansvarsfull position.

Hur ska jag göra för att stötta henne på bästa sätt? Jag känner att jag har prövat det mesta under våra tio år och tyvärr blir jag själv väldigt frustrerad då jag märker att hon går runt och ältar problem. Detta leder ofta till onödiga bråk som bara gör saken värre. Jag har föreslagit att vi borde prata med en terapeut/psykolog av något slag för att få hjälp, men det slår hon bara ifrån sig och hävdar att hon kan klara det själv.

I samband med ett missfall för något år sedan gick hon och samtalade med en terapeut ett antal gånger rörande sin sorg och sin ångest. Hon hävdar att hon fick bra tips där som hon jobbar med och att hon har blivit bättre. Tyvärr kan jag inte hålla med henne om detta utan det har snarare gått upp och ner, som jag nämnde tidigare, men framförallt nedåt de senaste månaderna.

Det är extra problematiskt då jag själv har svårt att förstå hur hon känner. Jag känner mig sällan, om någonsin, nedstämd. För mig känns det som om det bara är att bestämma sig för att det ska bli bättre och kämpa mot det målet, men uppenbarligen är det helt annorlunda för henne. Jag har förstått att jag måste pröva olika sätt, men börjar nu få slut på idéer. Vad ska jag göra för att hjälpa henne, och oss, innan det är för sent?

Orolig

Svar: Min bedömning är att din fästmö har en problematik som kräver professionell hjälp. Det räcker inte med att hon har gått till en psykolog ett par gånger utan hon behöver förmodligen en längre behandling för att lära sig färdigheter som hjälper henne hantera sina ångestbesvär.

När man är orolig och nedstämd har man ofta svårt att besluta sig för och organisera saker som till synes är ganska enkla. Känslan är att det mesta känns komplicerat och övermäktigt att orka och hinna med.

Du undrar hur du på bästa sätt ska hjälpa din fästmö. Ett förslag är att du ska ta ansvar för att boka en tid med en psykiatriker eller psykolog och att ni sedan går dit tillsammans för ett första utredande samtal. Hjälp din fästmö med alla praktiska saker som krävs för att en vårdkontakt ska kunna bli av.

Samtidigt är det förstås avgörande att hon hittar sin egen motivation till att vilja genomgå en behandling. En väg att gå kan vara att du berättar det du skriver i ditt brev, att hon vill klara sig själv men att DU behöver hjälp för att klara av situationen. På detta sätt ändrar du fokus till att det handlar om dig och dina behov, att det handlar om att du skulle vilja ha hjälp att förstå hur hon har det och framförallt också för att kunna hantera din egen oro inför situationen. Detta kan upplevas som en mindre utsatt situation för din fästmö och kan fungera som en motivationsfaktor till att söka hjälp.

Ditt dilemma är vanligt bland anhöriga till personer med olika sorts problematik. Man vill så gärna hjälpa till och kämpar med detta. Det är lätt att man har dubbla känslor i den situationen. Man älskar sin anhörig samtidigt som man tappar tålamodet och blir irriterad efter ett tag. Man har uppfattningen att det bara är att ”kämpa mot ett mål”: Att bli bättre.

Det är svårt att förstå att en person som är deprimerad eller har stark ångest säger nej till behandling, och hävdar att den inte behövs, eller att han eller hon inte orkar eller vågar. Som anhörig är man mer beredd och anar att det skulle kunna bli så mycket bättre, men den som har drabbats kan inte se någon ljusning i sluten av tunneln. Det är en del av problematiken.

För att komplicera bilden får anhöriga ofta skuldkänslor över sin irritation och längtan efter ett annat liv. Det jag försöker säga är att samtidigt som du hjälper din fästmö, bekräftar dina egna känslor – du är inte mer än en människa. Mitt råd när det gäller dig själv är att du berättar för henne hur du upplever det som händer och om det inte löser sig så skaffar du dig professionell hjälp på egen hand. Du kan också ta kontakt på din ort med anhöriggrupper för personer som har anhöriga som lider av depression eller psykisk ohälsa. Vänta inte alldeles för länge. Som anhörig finns en ökad risk för att själv börja må psykiskt dåligt.

Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Spela roll om det är vanligare hos kvinnor eller hos män?! Det är ju ändå individen som måste behandlas och lära sig att ta hand om sig själv på ett nytt sätt.

Blixten, 13:41, 11 januari 2010. Anmäl

Det måste vara något biologiskt fel på kvinnor som inte klarar av arbetslivet, för inte kan det väl handla om brist på jämställdhet?:-) Vi begnaldlar ju män och kvinnor exakt lika. Vi dömer ju absolut inte kvinnor hårdare när de gör misstag på jobbet, även små sådana? Utan vi slätar över precis som vi gör när männen begår stora misstag. Därför kan det inte finnas någon annan förklaring än den biologiska till varför kvinnor har sämre självkänsla och är neurotiska.

trött, 10:32, 29 december 2009. Anmäl

UHH! Jag menade, vad ska kvinnor göra? Egentligen känner jag mig som en kvinna men har inte "kommit ut"

Jon, 01:06, 29 december 2009. Anmäl

Vilse i Oslo: Och vad föreslår du? Vad ska vi kvinnor göra? Det är lätt att kritisera utan att ge någrå konstruktiva förslag.

Jon, 01:02, 29 december 2009. Anmäl

Känns som många kvinnor har detta problemet. På min arbetsplats tex så klarar kvinnorna inte av att prioritera vad som är viktigt utan de måsta få allt rätt och lägger ned en massa tid på att kontrollera sig själva. Resultat blir att de gör rätt men de får en mycket begränsad arbetskapacitet och kan aldrig ta på sig nya och roligare uppgifter(som leder till bätre jobb). <br/>Detta kommer nog redan från skolan då kvinnor oftast kanske lägger ner en massa tid på att skriva en uppgift och de får även en massa tid av skolan att göra det. Men ute i arbetslivet fungerar det inte för man har inte all tid i världen./Ekonom

Vilse i Oslo, 13:42, 28 december 2009. Anmäl

@Anna. Vilken konstig kommentar. De har ju redan ett barn ihop, så frågan om huruvida det är en sådan mamma som barnet skall ha är ju rättså konstig. Svaret är JA. barnet finns ju redan och har redan en mamma.

Sara H, 08:27, 26 december 2009. Anmäl

Fint av dig 'orolig' att du har stöttat och söker råd innan du beslutar dig för att lämna din partner. I ditt brev tycker jag att det märks att du älskar din partner och att du vill lösa detta så att ni kan få det på rätt köl igen. Det bådar gott. Jag tycker att du ska tala med din partner och be henne att söka professionell hjälp för familjens och hennes egen skull. Använd ett "jag" budskap och säg att "jag upplever att" eller "jag är orolig för att"... Undvik att klandra och att bruka meningar med "du är si eller så". Stötta i det ekonomiska och säg att ni har råd att satsa på terapi. Erbjud dig gärna att gå i parteari om det hälper henne att komma igång. Kanske behöver ni båda tala med någon om det tragiska missfallet? Jag hoppas att ni löser det på något sätt.

Siv, 22:45, 25 december 2009. Anmäl

Jag kände igen mig på många punkter. Ångest över saker min fästmö borde gjort och inte gjort, nedstämdhet, nedtryckade av sin egen förmåga, ältande av problem. Och att jag blir frustrerad när hon bara gräver ner sig i all skit som hon skapar i huvudet. Även de sista raderna om att du själv aldrig känner dig nedstämd och har svårt sätta dig in hennes tankar stämmer in. Precis så är det för mig också. Det är svårt, jag vill vara förstående, men till slut känner jag bara att hon har bestämt sig för att må dåligt över saker, och då ger jag upp och blir irriterad. Men onödigt tjafs som följd...

Samma, 18:03, 25 december 2009. Anmäl

Anna, menar du att alla som mår psykisk dåligt ska lämnas ensamma för att de ältar? Att de ska klara sig själva? Vilken syn på människor har du?

Per, 17:21, 25 december 2009. Anmäl

jag känner igen mig i din flickväns situation, levde i många år med samma problematik. tillslut blev det ohållbart och trots att det kändes otroligt svårt och skrämmande sökte jag hjälp hos en psykolog/psykoterapeut (privat). har nu gått i terapi i 1.5 år och äter även ett SSRI-preparat. mår så mycket bättre; är lugnare, gladare och tycker om mig själv.

E, 13:59, 25 december 2009. Anmäl

”Min femårige son älskar att ha klänning”

Fråga: Jag har en femårig son som alltid har älskat att klä sig i klänning, en klädsmak som han delar med sin ett år yngre syster. I de miljöer han har vistats hittills är det ingen som har tyckt att detta är konstigt, men snart börjar han skolan. Hur kommer det att bli då?

Han är en glad och social kille, stark både fysiskt och mentalt, men jag tror inte att han är medveten om hur mycket han avviker från normen i samhället genom sitt klädval och jag vill förstås inte att han ska bli upplyst om det genom att bli retad. Han leker dock nästan bara med andra pojkar och dessa har aldrig klänning, inte heller de manliga vuxna i hans närhet – så något slags insikt om att han sticker ut finns det förmodligen hos honom redan i dag. Men han har alltså aldrig fått några negativa kommentarer om sitt klädval.

Vi föräldrar har försökt förhålla oss neutrala i klädfrågan. Men genom att se till att det finns klänningar i hans garderob, sedan han bett om det, har vi förstås gjort klänningsvalet möjligt. Och rent generellt tycker jag att det är positivt att han vågar stå för vad han gillar, att han vågar gå sin egen väg och inte känner att han måste agera som alla andra för att passa in.

Han använder byxor lika ofta som han använder klänning men det finns ingenting som tyder på att klänningsintresset är på väg att minska och därför undrar jag hur ni tycker att vi ska hantera det hela inför skolstarten. Ska vi fortsätta som nu? Eller ska vi informera honom om att det i vår kultur inte är socialt acceptabelt att bära klänning som pojke eller man och låta honom själv ta ställning till hur han vill fortsätta. Eller ska vi ta bort klänningarna även om han protesterar, med samma motivering? Råden från nära och kära skiljer sig mycket åt och jag känner själv att jag å ena sidan vill skydda honom från att bli retad men å andra sidan vill stå bakom honom i hans val, oavsett om det gäller kläder eller något annat.

Maria

Svar: Hej Maria! Det här är verkligen en intressant fråga – jag kan berätta att många i min omgivning varit med och funderat med mig om detta.

Så här tänker jag: Du berättar med en sån värme om er pojke – stark och glad, självklar i sina val. Jag ser honom framför mig i sina fina klänningar! Men precis som du skriver kan han råka ut för att bli retad när han kommer bland okända äldre barn i skolan.

Det allra viktigaste gör ni redan: Ni visar honom på alla sätt att ni gillar honom som han är, att han gärna får ha klänning på sig hemma – ni ger honom klänningar och ni står bakom honom i hans val. Vilken gåva till en liten kille!

Barn är oftast mycket kloka, men de har inte så mycket erfarenhet som vi vuxna. Precis som du skriver, är det viktigt att ni som är vuxna och kan förstå omvärlden på ett annat sätt än han, kan skydda honom från att fara illa i skolan. I detta kan ligga att ni pratar med honom om att alla inte tycker att det är okej att pojkar går i klänning, och att ni vill berätta det för honom före skolstarten. Ni kan också bestämma er för att ert skydd innebär att ni inte tillåter honom att gå till skolan i klänning.

Lite är detta beroende av var ni bor – på en liten ort skulle det kunna innebära ren mobbning för honom, på Söder i Stockholm skulle kanske ingen bry sig.

Din son är bara fem år och om jag förstår det rätt, är det ett knappt år tills han ska börja förskoleklass. Jag föreslår att ni väntar fram till någon månad före skolstarten innan ni börjar prata med honom om detta. Det finns ingen anledning till att han ska behöva fundera över detta nu – han ska bara vara så glad och social som han är!
Om detta kan man tycka mycket och jag gissar att många kommer att kommentera värdet av att vi vuxna bidrar till ett öppnare samhälle där fler kan gå klädda som de vill. Det vill jag också – men vi ska inte använda våra barn till det vi inte vågar själva.

Lycka till!
Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (84)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 84

Fast det är klart, om man nu ska "förbereda" barnet på allt den kan tänkas bli retad för, då blir ju listan lång och alla barn bör pratas med... eftersom de är rödhåriga, har spetsig näsa, springer långsamt, har glasögon, har en tjock mamma, har en utländsk pappa, petar sig i näsan, bara har kläder från H&M, inte har några kläder från H&M... En vän hade en portugisisk pappa och han blev som liten mobbad som sin Norrländska bys "jävla turk", det var väl det närmaste de kom äkta vara...

A, 16:08, 25 mars 2010. Anmäl

Vilken underbar historia!

lena maria, 17:58, 18 mars 2010. Anmäl

Det är inte allt för länge sedan det var otänkbart, t.o.m. oanständigt, för en flicka/kvinna att ha byxor. Normer förändras. Vore det inte bättre om alla kunde ha alla typer av kläder. Om 20 år kanske pojkar/män går i klänning lika mycket som flickor/kvinnor har byxor.

Sara, 10:42, 18 mars 2010. Anmäl

@ Hanna: Hur gärna man än vill att han ska få fortsätta må bra och vara precis som han vill, så måste man tyvärr vara förberedd på att det kan dyka upp situationer. Så ser världen ut. Man behöver inte FÖRUTSÄTTA problem men med stor sannolikhet kommer en pojke i klänning, tyvärr, inte passera obemärkt. Det måste man vakta på som vuxen. Inte gm att "göra om" honom men genom att ha en strategi. Man hjälper inte genom att låta sig styras av sina egna önskningar om hur det "borde" vara.

Facebookanvändare, 08:15, 18 mars 2010. Anmäl

Varför inte sy egna "klänningar" till honom. Med rätt material och design, kan de vara hur coola som helst. kanske kommer ni starta en ny trend?

Jeppe, 10:28, 12 mars 2010. Anmäl

Kanske att sonen kommer att ha med sig några av sina kompisar från dagis upp i skolan. För om han startar skolan med att redan ha kompisar "trots" att han bär klänning så är det troligt att även de andra barnen inte funderar så speciellt över det. Om han kommer till skolan "ensam" första dagen och med klänning så får han sig nog en hel del gliringar. Jag kommer dock ihåg ett barnprogram där Gösta Ekman skulle göra sig fin för att han var bortnjuden och valde att sätta på sig en klänning, för de

Anna, 18:22, 10 mars 2010. Anmäl

Han kommer bli mobbad. Thats it....

Hej, 09:15, 6 mars 2010. Anmäl

Visst skulle det vara trevligt om han kunde ha på sig klänning i skolan men vem försöker vi lura? Speciellt skolbarn är inte så oskuldsfulla som vi vill tro...

70-talist, 10:48, 3 mars 2010. Anmäl

Jag gick till skolan men flätor när jag gick i lågstadiet på 70-talet, men ingen mobbade mig för det. Försökte nån så struntade jag i det. Jag tycker ni ska uppmuntra er son att vara egen och fortsätta stödja hans frimodighet. Han verkar ju va en cool kille.

Jon, 08:05, 27 februari 2010. Anmäl

Ni låter som mycket kloka föräldrar. Men överskatta inte er förmåga att lisat ut vad "omgivningen" tycker. Den kan ibland vara klokare än man tror. Här kommer ett filmtips: Ma vie en rose - mitt liv i rosa. <br/>http://www.filmtipset.se/film/mitt-liv-i-rosa.html

Albin, 16:18, 26 februari 2010. Anmäl

”Nu har han börjar flörta med en annan kvinna”

Fråga: Jag ingår i ledningsgruppen för ett större företag. Jag är gift sedan många år tillbaka. För några år sedan så började en ny man, också gift, på företaget som också ingår i ledningsgruppen. Vi inledde ganska omgående ett förhållande, vi har tagit varje tillfälle i akt att njuta av varandra. Vi har aldrig pratat om vår relation mer än att han i början sa att han inte tänkte skilja sig.

Mitt framför ögonen på mig – och utan att han sagt något om att vår relation är avbruten – har han börjat flirta med en annan kvinna i ledningsgruppen som villigt är med på noterna. Jag får sådan ångest av att se deras flirtande och hur han behandlar henne precis som han behandlade mig att jag inte kan tänka klart när de är i närheten. Jag får väl så att säga smaka på min egen medicin gentemot hans fru, men hon har i alla fall aldrig behövt se oss tillsammans.

Jag behöver hjälp med att veta hur jag ska hantera situationen, att sluta jobbet eller byta till en annan avdelning är inget alternativ. Dessutom är jag tvungen att jobba tillsammans med honom. Måttet var nästan rågat när jag upptäckte att de hade sex på kontoret – de såg dock inte mig.

Han verkar ändå vilja fortsätta sin relation med mig. Jag är vansinnigt attraherad av honom och nästan lika vansinnigt svartsjuk. Hur kan någon person bete sig på det här fruktansvärt smaklösa sättet – att precis mitt framför mina ögon inleda en ny relation när vi egentligen inte avslutat vår? Vad är det för typ av personlighet? Hjälp mig innan jag sprängs av alla känslor.

Eufelia     

Svar: Hej Eufelia. Det du och mannen på ditt jobb har tillsammans är en otrohetsaffär, så egentligen är väl hans beteende gentemot dig inte mycket att förvånas över.

Svaret på din fråga om vad det är för personlighetstyp du har att göra med är således ganska uppenbar: en som inte drar sig för att vara otrogen, och alltså inte har något emot att ha flera parallella relationer i gång samtidigt. De personlighetsdrag som i dagsläget är så plågsamma för dig fanns blottlagda för dig redan då du inledde en sexuell relation med honom och han sa att han inte tänkte skilja sig.

Om man kan använda ordet utan att värdera eller moralisera över personen ifråga kan man väl säga att det var då hans svekfulla natur kom i öppen dager. Som jag ser det är hans beteende mot dig helt följdriktigt; konstigare vore om han endast kunde tänka sig att vara otrogen mot sin fru och inte mot sin älskarinna. Jag vet inte om man kan se det på så många andra sätt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (78)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 78

Gyllene regeln: Inled aldrig ett kärleksförhållande med någon du jobbar med ALDRIG!

Sara, 04:36, 29 januari 2010. Anmäl

Fantstiskt vilka männikor det finns!

Agnes, 12:11, 28 januari 2010. Anmäl

Det känns som alla missar poängen med inlägget! Jag tror att Eufelia är väl medveten om att var "otrogen" inte är något positivt. Hon skriver in för att hon vill hjälp med den situationen hon befinner sig i, inte för att få en moralpredikan. Mitt råd Eufelia är: Var glad du kom undan honom, han har uppenbarligen inga känslor för dig. Förmodligen kommer han hitta ännu någon ny när han tröttnat på det senaste. Försök gå vidare, alla gör misstag. Fokusera på det i ditt liv som är av betydelse.. =)

Elvira, 20:23, 27 januari 2010. Anmäl

så otroligt oprofessionellt att sitta i en ledningsgrupp och ha en relation med en annan i ledningsgruppen. <br/>Hoppas bara att jag slipper jobba i ett företag som representeras av såna som er.

Lena, 21:59, 26 januari 2010. Anmäl

Du har svarat i din egen fråga: "Hur kan någon person bete sig på det här fruktansvärt smaklösa sättet – att precis mitt framför mina ögon inleda en ny relation när vi egentligen inte avslutat vår? Vad är det för typ av personlighet?" <br/> DU själv är gift men har inlett en relation med någon annan. Om det sker i smyg eller mitt framför ögonen är ingen större skillnad. Bättre öppet så kan den som blir bedragen själv ta ställning om han/hon vill vara kvar eller inte.

Storm, 20:31, 26 januari 2010. Anmäl

Man ska ALDRIG ha relationer med kollegor. det är mitt råd.

Mia, 09:57, 19 januari 2010. Anmäl

Helt otroligt.! Hon frågar hur han kan bete sig så smaklöst...? Hon gör ju precis likadant... mot sin man dessutom. Hon borde skämmas och gör det säkert oxå nu när hon kanske förstår vad hon har gjort.

Micke, 09:48, 19 januari 2010. Anmäl

rationaliserade emotioner ger ett komatöst känsloliv, sann känsla låter sig inte rationaliseras, inget nytt under solen sedan millennium, kanske dags för mer verklighetsförankrad tolerans

id och jag, 20:08, 7 januari 2010. Anmäl

Alla ni som har synpunkter på Rimsten. Han har svarat på en fråga - inte varit Eufelias psykoterapeut. Hon vill ha råd hur hon ska kunna fortsätta förhållandet utan att hon "sprängs". Som jag ser det är hon redan en "sprängd" personlighet. Hon tycks inte förstå att det är ett arbete som ska utföras på arbetsplatsen, inte en dokusåpa som ska iscensättas. Om Rimsten har hypoteser om hennes och kollegans möjliga diagnoser håller han dem visligen för sig själv. Vi andra kan känna oss friare när vi drar slutsatser om att båda två är lika goda kålsupare. Tyvärr kan sådana här gränslösa, amoraliska personer, om de inte stoppas, förstöra en arbetsplats i grunden. Det har jag sett på nära håll. Jag hoppas bara att jag själv inte är med och finansierar Eufelias, hennes älskares och hans andra älskarinnors oprofessionella beteende som aktieägare eller som skattebetalare.

Undvik hor på kontor och där du bor, 19:03, 6 januari 2010. Anmäl

gå till chefen och prata med denne om att byta jobb genom att gå en kompetens, utbildning. denna man kommer att ruinera dej både kroppsligt och själsligt. om du inte har pratat med någon på jobbet angående hur du känner det så är det bara till att be om högre lön och köra hårt på Wallstreet istället. <br/>skit i honom det finns flera andra att ha skoj med som bara skulle längta efter din uppmärksamhet. - var rädd om din partner, alla partner relationer kan bli långtråkiga, men ge inte upp flytta hela familjen till ett annat ställe istället för tråkiga hålan där du bor.

kriss kross, 18:15, 1 januari 2010. Anmäl

”Jag värderar min frihet – ska jag lämna honom?”

Fråga: Jag har ett arton år långt förhållande bakom mig som innehållit det mesta utom närhet de sista fyra åren. Lämnade hem och familj efter mycket vånda för två år sedan, kände att det var vad som behövdes för att börja vara annat än endast mamma. Det var ett mycket jobbigt beslut. Att vi hade problem upplevde mest jag. Jag vill inte leva utan kärlek, kamratskap eller sex. Det vill säkert ingen göra men man anpassar sig. Vi kör nu ett fullt fungerande varannan-vecka-system med barnen.

Jag träffade Jan för knappt ett år sedan. Det tog ett par veckor för mig men sedan så var kärleken där. Året som gått har varit turbulent. Jag har inte bråkat så mycket under hela mitt liv som under detta år. Det kan bero på att jag bestämt mig för att jag ska klara mig själv och ta mina egna beslut.

Vi beter oss barnsligt, gör slut var och varannan gång vi bråkar. Jag blir så arg och känner att jag behöver få det ur mig. Ibland känns det som om ingen hör eller reagerar om jag inte höjer rösten. Jag träffade två män före Jan, men dem har jag undanhållit att berätta om för honom. Jag tycker inte att det hade med vårt förhållande att göra. En av männen hörde av sig för inte länge sedan. Han visste inte om min nya situation och bad om ursäkt när han fick besked. Det var verkligen ingenting att lägga energi på, men Jan reagerade väldigt häftigt och antydde allt möjligt.

Jag värderar min frihet nu och älskar att kunna vara ensam och få göra ingenting eller vad som helst, jag behöver det lugnet. Sådant ska fungera även i ett förhållande, tycker vi båda. Men jag är tveksam till att det kommer ske. Jag menar att Jan har ett kontrollbehov, han ringer ofta vid fel tillfälle och då endast för att han saknar mig eller vill höra av sig trots att han vet att jag just då är upptagen. Att jag vill gå ut med kompisar på egen hand anser han är konstigt när man har ett förhållande. Jag anser att man kan ha vänner som ens partner inte har något intresse av att umgås med. Jag vill inte gå ut med hans arbetskamrater till exempel.

Vi har olika värderingar om mycket och sällan är mina åsikter dom rätta, tycker han. Mejl, mobiler och almanackor är privata, tycker jag. Jag ska kunna skriva ner mina tankar i min bok utan att behöva fundera på att någon ska läsa det. Han har läst mina obetydliga jobbsms och det gör mig illa till mods. Varför ska han göra det?

Det finns så mycket vi vill göra tillsammans och vi har många gemensamma intressen, men magkänslan säger att jag ska gå. Samtidigt tycker jag så mycket om honom. När vi pratar om att gå varsin väg så kan han kalla mig ”dum” och att mina uttalade känslor inte överensstämmer med värdet av vårt förhållande. Han kan ofta säga elakheter, som han sedan tar tillbaka och säger att han inte menat. Men jag glömmer dem inte.
Anonym

Svar: Hej. I och med att du har ett arton år långt förhållande bakom dig som du, efter mycket vånda, lämnat kan man utgå ifrån att du har ägnat mycket tid åt att fundera över hur du vill ha ditt liv och vad du vill ha ut av ett förhållande. Det du kommit fram till är bland annat att du vill klara dig själv och fatta dina egna beslut, att du värderar din frihet och vill kunna vara ensam och göra ingenting eller vad som helst. Kort sagt att du är klar med den typ av tvåsamhet som innebär att man delar allt, och önskar en form där man ses när man vill och har lust men i övrigt har separata liv.

Det verkar som att detta provocerar Jan. Självständighet kan upplevas som hotfull, åtminstone om man själv vill något annat och kanske inte är lika trygg i sig själv – hur vet man var man har en sådan människa? Den biten av Jans agerande är begriplig. Men när han tycker det är konstigt att du träffar dina kompisar utan honom, att han har synpunkter på män du träffat innan du träffade honom eller omständigheterna runt dessa möten, är han ute på tunn is. Att du sedan överhuvudtaget behöver hävda den självklara ståndpunkten att mejl, mobiler och almanackor är privata, är tecken på att han är helt fel ute. Likaså är hans ifrågasättande av dina känslor och åsikter, samt hans återkommande elakheter, illavarslande.

Klargör för Jan vad som inte fungerar för dig. Om han verkligen förstår vad du menar – och alltså inte försöker slingra sig genom diverse resonemang – och är beredd att ändra på detta kan du eventuellt ge honom en chans till. Återgår det hela sedan till det du redan uppmärksammat vet du att det inte är någon bra idé att vara i ett förhållande med honom om du vill kunna leva som du vill.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

Men är det okej att vara hur hemlig som helt i ett förhållande? Jag tycker nog att man ska få vara hur mån om sin integritet som helst, man då måste man också ta att ens partner kan bli ledsen om man ska "låtsas" ha en relation. <br/>Umgås man, har sex och gör trevliga saker ihop det är ett sätt att umgås, ska man leka par eller rentav familj, då tycker jag det ska finnas no limit, tycker jag min partner är konstigt hemlig ska jag kunna få fråga. Jag vill vara intresserad av min partner.

Joanna, 00:36, 15 januari 2010. Anmäl

Hej, jag känner så väl igen detta! Speciellt det där om hans olika värderingar och åsikter, om din magkänsla, om elakheter och argumenten han använder när du vill ge dig av! Jag försökte själv sluta flera gånger, och blev anklagad för att "vilja göra slut för att jag ville ha sex med andra." Det var ju sant på ett sätt, och vad skulle jag säga? Relationen fortsatte tills den bestod av stryprgrepp och våld. Då fattade jag att jag måste ge mig av, men det var (är) så svårt. Trots att jag aldrig har sett mig som en sån kvinna som hamnar i sådana relationer! Det kanske inte blir detsamma för dig om du stannar, men ingredienserna finns där.

Känner igen detta, 02:41, 3 januari 2010. Anmäl

Håller med "igenkännande" nedan. <br/>Jag reagerar också på att det verkar ha eskalerat, hans kontrollbehov. Det ÄR ett misshandelsbeteende att säga elaka/kränkande saker till dig, att inte respektera dina känslor. Orsakerna till detta ska vi andra inte spekulera i, Det är en sjukdom - svartsjuka - som har sin rot i dålig självkänsla. Jag tänkte direkt att ett sådant kontrollebeende kan övergå till fysisk misshandel. Börja inte med att ursäkta honom, hitta förklaringar, anpassa dig. Gör slut och det NU! Dessvärre får du nog räkna med att han kommer att höra av sig efteråt, fortsätta att vara sjukt kontrollerande, skicka sms, ringa, söka upp dig. Han verkar vara inte bra för dig - eller någon annan kvinna. DRA! KVICKT!

Anette, 23:25, 25 december 2009. Anmäl

Nåt så fruktansvärt osunt beteende att kolla sin partners sms! Fyfan - den dagen jag själv upptäcker att min partner kikat så är det dumpen direkt, och nä, jag har inte ett endaste dugg hemligt att dölja. Men det handlar om integritet! Och att värna varandras personliga sfärer. Och det är självklart att såväl jag som min partner kan träffa våra egna vänner på pubar och fester. Det är just DET som gör vår relation så underbart bra och stabil: vi litar på varandra, båda två. Har aldrig känts bättre med nån tidigare, just tack vare det.

Carl, 20:19, 25 december 2009. Anmäl

kolla sms om du är osäker. jag avslöjade en hel del otrevligheter på det sättet. det gick mycket fortare att avsluta relationen på det sättet. både gamla ex o nya ragg som det sades att det inte fanns nån kontakt med avslöjades. hon tycker hon får umgås med "vem hon vill". visst men mörka inte umgänget då. det skapar bara svartsjuka!

nisse, 08:14, 25 december 2009. Anmäl

Det finns bara en enda människa som jag kan ändra på och det är mig själv.

A-K, 08:07, 25 december 2009. Anmäl

Kontrollbehov har vi nog alla. Vissa av oss upplever förmodligen dock att de saknar kontroll. Det är hos dessa kontrollbehovet så att säga märks, och tar sig osunda uttryck. Jan är nog inte mogen för ett förhållande och behöver jobba med sig själv först. Annars kommer han att förstöra livet för frågeställaren eller för andra kvinnor som kommer i hans väg. Det är inte normalt och sunt att läsa sms.

Sigge, 00:57, 23 december 2009. Anmäl

Lyssna på din magkänsla, det verkar inte vara en man du ska satsa på. Det som slår mig är att det är så mycket bråk och tjafs så tidigt i det här förhållandet. Vill du resten av livet ha en man som insisterar på att få läsa alla sms, mail, dagböcker etc? Det är ju helt befängt, ja han verkar ha ett stort kontrollbehov, förmodligen så är han mer osäker och otrygg än vad du är. Skulle du vara en nära vän till mig så skulle jag starkt avråda dig att fortsätta relationen.

been there, 09:49, 22 december 2009. Anmäl

Försök leva själv. Du kommer att uppskatta till slut din frihet, att ha tillfälliga längre och kortare relationer som du inte behöver binda upp dig med. Flytta inte ihop med någon utan var rädd om din frihet. Så har jag levt från det jag skilde mig för 4 år sedan och jag har aldrig haft det så bra i livet. <br/>Kram och lycka till!

Susanne, 04:07, 22 december 2009. Anmäl

Anders svar är mkt bra, nyanserat och med olika infallsvinklar. Själv skulle jag direkt ha sagt STICK, instämmande med de övriga läsarkommentarerna. Tveksamt om mannen kommer att ändra sig - vänta inte på honom. Vilken tur att ni inte bor ihop eller att du på ngt annat sätt är beroende av honom. Du har guldläget för dig själv!

ET, 20:52, 21 december 2009. Anmäl

Börjar farmor bli dement?

Fråga: Min farmor på 81 år har de senaste tio åren blivit alltmer krävande att umgås med och att förstå sig på. Hon har alltid haft svårt att passa tider och dykt upp någon timme senare än avtalat. Nu tackar hon gärna ja till inbjudningar till dop, julfirande och liknande men alltid upprepar sig samma sak; hon ringer någon timme i förväg och avbokar, alternativt dyker hon inte upp och avbokar inte heller. När jag och hennes övriga barn och barnbarn någon enstaka gång hälsar på henne spontant får vi inte komma innanför dörren utan vi pratar bara en liten stund i dörrspringan för att sedan åka igen.

Hon har i tilltagande grad börjat bete sig ohövligt mot familjemedlemmar när vi någon gång träffar henne. Hon kan till exempel säga att någon blivit rund eller kommentera en tonårings kraftiga acne. Hon är svår att älska, eller ens tycka om, när hon gör så här. Jag märker att hon livas upp av att träffa oss, då berättar hon ”roliga” historier, berättar om sina grannar och så vidare, men det är som att hon sedan, när hon sitter i sitt hus ensam, inte kan komma ihåg hur väl hon mår när hon träffar andra människor. Då tycker hon bara att det är jobbigt och omständligt. Hon tittar väldigt mycket på teve och tackar ibland nej till att träffas för att hon då skulle missa ett avsnitt av någon såpa hon följer.

Hon pratar varje gång vi ses om att hennes liv inte blev som hon tänkt sig; en halvfärdig sjuksköterskeutbildning längtar hon tillbaka till och ser med avsky tillbaks på livet som bondhustru. Hon längtar efter en dotter för hon fick ”bara” tre söner. Hon tror att hon skulle ha umgåtts mer med sin familj om hon hade haft en dotter och ser inte att hennes svärdöttrar anstränger sig för att få henne delaktig i familjeangelägenheter.

Hon har inget, vad jag vet, umgänge förutom sina två hundar som hon älskar. Hon har dock tappat förmågan att sköta dem, de kissar och bajsar inomhus och hon skyler högarna med tidningspapper. Alla försök vi gör för att hjälpa henne avspisas direkt. Vi har erbjudit oss att städa hos henne eller hyra in en firma att städa om hon inte vill att vi ska göra det. Vi bjuder henne till våra hem, men hon kommer aldrig. Mina två barn på ett respektive tre år har hon träffat någon enstaka gång.

Jag vill hjälpa, men hur? Vad är det som händer med farmor? Har hon drabbats av någon form av demens?

Lisa (barnbarn)

Svar: Din farmor är 81 år och har de senaste tio åren blivit så svår att umgås med. Du undrar om hon blivit dement.

Hjärnan åldras precis som resten av kroppen och det är vanligt att försämringar sker av den intellektuella förmågan med allt högre ålder. Svårigheten är att kunna konstatera vad som är normalt eller inte när man blir gammal. I gränslandet mellan det normala och det inte normala diagnostiseras tillståndet ”mild cognitive impairment” (MCI), som den engelska termen lyder, eller på svenska ”lindrig kognitiv störning” eller ”mild glömska”. Med kognitiv menas då funktioner som har med minne, tänkande, språkhantering, problemlösning, uppmärksamhet med mera att göra – det vill säga olika intellektuella förmågor.

Personer med MCI presterar sämre och annorlunda än tidigare i det dagliga livet, men de är inte dementa. Man vet dock att många som senare i livet insjuknat i Alzheimers sjukdom har passerat detta stadium.

MCI som klinisk diagnos bygger på att personen i fråga har klara minnesstörningar, har svårt att hitta, har sänkt uppmärksamhet och att orden kan haka upp sig. Trots dessa handikapp klarar de sin tillvaro hjälpligt – men inte alls som tidigare.

Vad din farmor lider av är omöjligt att svara på utan en noggrann, professionell utredning vid en minnesmottagning. Diagnosen bygger på klinisk observation, radiologi, blodprover, olika neuropsykologiska tester – det vill säga en utredning som mycket liknar den man gör vid Alzheimers sjukdom, eftersom MCI kan vara ett förstadium.

Den bästa hjälp som du kan göra är att få en utredning till stånd. Då får du dels svar på dina frågor, dels kontakt med och stöd från kunnig personal, vilket inte minst din farmor kan behöva inför framtiden.

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

jag tycker att din Mormor har all rätt att bete sej ohövligt hon e gammal som gatan, och har lust att säga folk sanningen rakt i ansiktet på er. I juletider blir folk värre än de brukar vara i vanliga fall. är man 81 och inte har lust att ta hand om huset och inte har lust att polera sitt tal och tänker ofta på vilket skitsnack som ska gå, när hon ligger begravd. Då tar jag Er mormors parti. <br/>Hon är en elak liten satkärring. jag frågar mej idag om jag vill bo kvar i Sverige när jag ser hur man ifrågarsätter de äldres rättigheter till Sex Drugs and Rock´nRoll på ålderdomshemmet, där man spelar dragspel och med Tore skogmans tjotjim och inget annat.

Facebookanvändare, 16:35, 22 december 2009. Anmäl

Vad ska man egentligen med en frågespalt till om experten inte kan svara, borde väl åtminstone kunna komma med en hypotes utifrån det underlag som föreligger. Låter hundarna kissa och bajsa inomhus och skyler högarna med tidningspapper - jisses, det låter verkligen illa! Bostaden förstörs men risken är också stor att hundarna lider om de inte kommer ut.

Tobbe, 21:01, 21 december 2009. Anmäl

Om "leva på egna villkor" och "säga ifrån till tjocka släkten" innebär att man låter sina husdjur bajsa i ens hem utan att göra något åt det så tackar jag faktiskt nej. Skulle det vara befriande för en person att ha det så? Att en person låter sitt hem förfalla till sådant snusk tycker jag indikerar att hon behöver att hennes myndighet tas ifrån henne, för hennes egen skull. Hon skulle förmodligen själv inte vilja ha det så om hon fick distans till vad som händer och vad hon egentligen gör. Det gäller oavsett ålder. Inte som permanent lösning nödvändigtvis, men att någon med bestämdhet talar om för henne att man inte kan ha det så. Att hon vill ha distans till sin släkt är en annan sak, och helt upp till henne själv.

Becca, 18:14, 21 december 2009. Anmäl

Har liknande situation med en äldre släkting. Senaste halvåret har hon tappat sin tidskänsla, är alltid sen, har inte riktigt koll på mattider eller läkartider, har börjat ha slarvigt hemma, har tappat omdömet vad gäller alkoholintag, struntar i att doktorn säger att hon inte bör köra bil och kör trots att hon vet att hon utgör en risk för andra. Vad det än är som är orsaken, begynnande demens eller mindre blodproppar, så är min släktings förändrade omdöme och tidsuppfattning jobbig för henne själv att hantera och jobbig för familjen att finna ett förhållningssätt till. Se till att din farmor gör en läkarkoll, t ex skiktröntgen för att kolla upp möjliga proppar i hjärnan, alzheimers är inte det enda man kan råka ut för när man åldras. Om hon är deprimerad kanske det inte är det primära problemet, det har sannolikt hänt något fysiskt med din farmor och hon kommer att behöva hjälp så småningom.

Astrid, 04:02, 21 december 2009. Anmäl

rubriken "Börjar farmor bli dement?" är obehaglig. Det är inledningsfasen i en process då en människas myndighet tas ifrån henne, när de som anses ha högre myndighet börjar tvivla på individens rätt att få leva ett liv på egna villkor

Anders, 21:00, 20 december 2009. Anmäl

Kan det inte bara vara så att gumman äntligen vågar slå näven i bordet och säga ifrån till tjocka släkten. <br/>undrar <br/>sjuttioplus

Lillemor Ohlsson, 07:50, 20 december 2009. Anmäl

Ohövlig? Svårt att passa tider? Kan inte sköta sitt hem? <br/>Farmor har blivit tonåring alltså!!

Hasse, 23:22, 19 december 2009. Anmäl

Jag tycker hur som helst att de låter som om hon skulle behöva hemtjänst när hon nu inte klarar att sköta huset. Visst att det kan vara svårt att få gamla att ta emot hjälpen men det är personalen vana vid. De kan dessutom ofta se vad för slags hjälp hon behöver och om det är sjukvård så kan de ringa dit en distriktssköterska.

viktor, 18:45, 19 december 2009. Anmäl

Skona dem, härskande herrar! skrev en turkisk poet, må vara inte om dem som kognitivt skulle utredas av team i Sverige. <br/>Team - endera profitdrivande med "kötiderna" som underlag för att plocka landstingen på pengar. <br/>-eller enligt samma kö-principer fungerande team på storsjukhusen, med den skillnaden att deras "engagerade" personal utreder timtals med Trivial Pursuit som intelligenstest, och sig själva som mått för normalitet. Arbetsterapeuter som behöver tröstas när de glömt ta med sig råvaror, och snickeripersonal med raster, då hela den "öppna förskolan" skall sluta hamra och banka, och veta hut!. Efter ca 60 dagar vägdes och mättes (!) slutligen föremålet för utredningen. Så låt farmor summera sina sorger och glädjeämnen hos och tillsammans med er där hemma tillsvidare...

Claire B. Kaustell, 15:59, 19 december 2009. Anmäl

Jag är inte direkt någon expert men depression är ocskå en tänkbar diagnos. Förväxlas ofta med demens på äldre dagar, har jag hört...

Ingen Expert, 11:53, 19 december 2009. Anmäl

Hur slutar vi gräla?

Fråga: Jag blev sambo i höstas. Min sambo är en kvinna från Sydamerika. Hon flyttade till Sverige från Tyskland i september för att bli sambo med mig. Hon har bott i Tyskland i nästan 20 år.

Vi träffades redan för 3,5 år sedan. Vi har egentligen alltid grälat då vi varit tillsammans. Ändå valde hon att flytta till mig, och jag var hela tiden med på noterna. Hon har en tuff bakgrund. Hon flyttade till Europa på grund av problem i hennes familj. En bror till henne tog droger vilket ledde till hans död i unga år och hennes mamma tog det mycket hårt.

Min sambos uppväxt i Sydamerika var även i övrigt allt annat än bekymmersfri. Hennes familj var mycket fattig. Även hennes tillvaro i Tyskland var ekonomiskt ansträngande. Hon levde i ett enkelt hem med uttjänta möbler och med väldigt små ekonomiska marginaler.

Min sambo är egentligen en väldigt charmig och utåtriktad kvinna. Det är nog också så många ser henne. Hon är i det avseendet väldigt latinsk. Det var också den sidan hos henne som jag föll för, men när hon och jag är ensamma kommer andra sidor fram hos henne. Då kommer hennes besvikelse fram över att livet inte blev som hon tänkt sig. Hon har till exempel inga barn, vilket jag tror är en stor besvikelse för henne. Hon var arbetslös i princip hela sin tid i Tyskland. Hon jämför sig ofta med andra kvinnor som hon tycker är lyckade.

Inte heller min egen tillvaro har varit problemfri. I mina tonår och i tjugoårsåldern mådde jag mycket dåligt. Min barndom var ett enda stort mörker. Det var först i trettioårsåldern jag fann mig själv.

Mina arbetskamrater och mina få vänner har aldrig märkt någonting, men jag har haft svårt att till exempel skaffa just vänner – trots att många uppfattar mig som mer ”normal” än de flesta. Men det kan jag ibland mest tycka är ett skal.

Jag är även skuldsatt, men jag har en hög lön och på så sätt kan jag hantera mina skulder. Men det som blir över varje månad räcker inte till mer än en högst ordinär tillvaro. Det gör att jag inte har råd att ge min sambo det hon tycker att jag borde kunna ge henne; kläder men även resor. Hon känner inte till mina skulder men anar att jag tjänar bra.

Jag har ändå under den korta tid vi varit sambos hjälpt henne med cirka tjugotusen kronor i form av en bra svenskundervisning, kläder och annat. Nu läser hon på SFI, vilket hon tycker är meningslöst. Hon tycker att jag även fortsättningsvis borde betala för en mer kvalificerad svenskundervisning. Hon har aldrig visat mig någon tacksamhet för det jag lagt ut på henne. För henne är det en självklarhet att mannen ska stå för de ekonomiska utgifterna.

Vid ett par tillfällen har jag varit onykter då hon kommit hem från svenskundervisningen. Jag har, som det heter, dränkt min tillvaro i alkohol. Något som jag oftare gjorde som ung, numera sker det några enstaka gånger per år om livet känns tungt. Men detta har gjort att hon nu konstant och på ett aggressivt sätt hävdar att jag är alkoholist. Jag uppfattar det som att hon påstår det för att hon vill få ett ”övertag” över mig.

Hon hävdar också att jag lider av depression, kanske för att jag har antytt något om mina tidigare problem. Jag har försökt att på ett lugnt sätt gå i svaromål, men oftast slutar hennes anklagelser med att jag är lika elak mot henne som hon är mot mig.

Vårt sexliv har upphört sedan ett par månader tillbaka. Vi har överhuvudtaget ingen fysisk kontakt med varandra längre. Vi har skilda sovrum.

Min sambo har en lägenhet i Tyskland som hon hyr ut i andra hand. Först i slutet av februari har hon tillgång till den. Det är tre månader dit. Eftersom hon har en lägenhet i Tyskland så vill inte de sociala myndigheterna i min kommun hjälpa till med något boende av något slag. Det är alltså inte så lätt för oss att bara separera. Vi är låsta till varandra i tre månader till.

Till saken hör också att min sambo, av naturliga orsaker, är väldigt isolerad i Sverige. Hon har inga vänner här. Den enda hon pratar med är mig, förutom dom hon träffar på SFI-undervisningen. Hennes ensamhet gör förstås hennes tillvaro ännu värre. Jag vill inte presentera henne för min far eller mina vänner, eftersom jag tror att de snart skulle upptäcka hur dålig vår relation är.

Våra gräl har lett till att jag numera försöker hålla mig från mitt hem. Jag mår fysiskt illa av tanken på att åka hem till min lägenhet, eftersom jag vet att där väntar gräl där vi båda tävlar om att vara den mest elaka. Jag måste erkänna att jag mitt i allt har dåligt samvete över att ha tagit henne till Sverige. Hon hade det bättre i Tyskland, även om hennes tillvaro var svår även där. Hon själv påpekar också gärna vilken hemsk människa jag är, som tog henne till Sverige. Hon kallar mig regelbundet saker som sadist och svin för detta.

Min fråga är egentligen, hur slutar vi gräla? En svår fråga naturligtvis, men jag hoppas på råd om hur vi kan uppnå respekt för varandra utan ömsesidiga anklagelser och förnedrande omdömen till varandra. Hur når vi fram till en resonerande ton, utan alla dessa verbala påhopp på varandra?

Anonym i Storstaden

Svar: Hej. Vad jag förstår bottnar era gräl i att de förväntningar ni hade då ni fattade beslutet att flytta ihop övergått i besvikelse över att inget blev som ni hoppats. På din beskrivning tycks det som att er relation utvecklats till något som är fullständigt ohållbart för er båda, och att en separation därför är det enda raka. I och med att din sambos lägenhet i Tyskland är uthyrd till och med februari är ni dock låsta till varandra fram till dess.

Den grad av respektlöshet som karaktäriserar ert umgänge visar människor för det mesta bara varandra i nära relationer som gått över styr. Det gäller därför att skapa en form av distans mellan er, även om ni ännu för en tid är tvingade att bo under samma tak. I bästa fall medför denna ökade distans att respekten er emellan ökar, och att anklagelserna och de förnedrande omdömena minskar.

För att åstadkomma detta, under den tid ni framöver ändå är hänvisade till varandra, tror jag att ni behöver sätta er ner och omdefiniera vad det är ni håller på med. Ni är i nuläget fortfarande inbegripna i någon sorts destruktiv förhandling kring vad ni har rätt att kräva av varandra med utgångspunkt i att det ni lever i är ett samboförhållande baserat på de känslor ni hyser för varandra.

Bättre är nog då att konstaterar att era intentioner med varandra från början säkert var goda från båda håll, men att det tyvärr av olika anledningar – som det i dagsläget inte finns någon anledning att gå in på – inte blev så bra. Eftersom separationen inte går att genomföra med omedelbar verkan gör ni, i väntan på detta, bäst i att försöka koppla loss från varandra så mycket det nu går.

Försök att betrakta varandra som separata individer som tillsammans har att hantera en svår situation som ni gemensamt försatt er i. Utifrån detta kan ni sedan lägga upp en praktisk plan för hur ni ska minimera konflikterna och hur ni ska strukturera upp återstoden av den vardag ni har att dela fram till februari.

Du får väl tänka igenom vad du är beredd att ställa upp med under den här tiden när det gäller sådant som kläder och mat, samt att hålla henne sällskap då hon saknar andra kontakter än dig här i Sverige. Sedan behöver du uttrycka för henne vad du själv behöver för att detta arrangemang ska fungera för dig, såsom möjligheten att vara i ditt eget hem, lu
gn och ro och att ni har ett sätt att prata med varandra där verbala påhopp utesluts.

Det viktiga i detta sammanhang är att ni tillsammans inser att det är ett gemensamt misslyckande, och att det därför är ointressant att leta syndabockar, men också att du själv inser att dina skuldkänslor är obefogade; hon ville själv flytta hit och har inte rätt att kräva något mer av dig än att få stanna tills hon återfår sin lägenhet igen.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Spelet i Tyskland är annorlunda. En fd gift kvinna i Tyskland har rättigheter en svensk kvinna aldrig skulle kunna drömma om. Där är det också vanligare att kvinnan blir försörjd av mannen. Om du kunde lägga 20 000 på SFI kan du kanske lägga lite pengar på ny hyra och omkostnader åt henne tills i feb?

70-talist, 14:04, 26 november 2010. Anmäl

Jag tror som en del redan har sagt att det bästa är om du försöker håla dig lugn och inte dras med i elaktspel. Ho valde själv att kommma hit och livet i Tyskland hade förmodligen blivit bättre om hon hade arbetat och inte bara väntat på att en man ska göra det åt henne. Hör ni killar? Vill ni verkligen ha en tjej/kvinna/fru som bara vill ha er för att ni ska försörja henne?

Fia, 10:18, 26 december 2009. Anmäl

När ni pratar, försök att hitta de mjuka, sårbara känslorna i dig. Förutom ilska, frustration, vanmakt och avsky finns där förmodligen besvikelse, sorg och medkänsla. De känslorna är lättare att ta till sig för den andra parten, och svårare att möta med ilska och aggression. Beskriv hur du känner i sådana termer istället för att gå på den första impulsen. att tända till med ilska själv. Detta garanterar inte färre gräl, men det är ändå något du kan göra för att förändra hur ni pratar med varandra.

Värt ett försök, 09:38, 22 december 2009. Anmäl

Från kvinnans horisont var du "riddaren" som skulle ta hand om/försörja henne och hon skulle vara den roliga, utåtriktade, charmiga latinan. Klart att hon är besviken/arg. Finns det en framtid för er? Nej, jag tror inte det, inte när ni redan från börja grälat så mycket. Tror inte det finns någon underliggande djup ömsesidighet att bygga en framtid på. Då blir det för dig att meddela henne att i februari flyttar hon hem till Tyskland. Det ska inte vara någon valmöjlighet för henne att bo kvar hos dig, det är din lägenhet och inte hennes. Viktigt att när detta meddelas är du lugn och sval. Du får vara den vuxne i detta läge. Betrakta henne som en inneboende fram till i februari, men tillhandahåll mat osv. Var hövlig. Låt dig inte dras in i gräl, lämna om det behövs lägenheten om hon sätter igång. Ävenom hon skulle bli "snällare" i ett försök att beveka dig stå fast vid ditt beslut. Även om du förstår hennes bakgrund etc. är det ingen ursäkt att bete sig illa.

Äldre, 18:29, 21 december 2009. Anmäl

Tycker jag känner igen den den här frågan, kan det vara från SvDs Idagsida?

Ham, 14:48, 18 december 2009. Anmäl

Hm... varför ville du att hon skulle flytta till dig, egentligen? Du skriver att ni alltid bråkat, ändå "valde hon" att flytta till dig. <br/>Jag tror mig känna igen lite av din sort, om du ursäktar mig. Mycket titta i bakspegeln, är det. Mycket "tycka synd" om. Var finns det glada, positiva, finns det något sådant? <br/>Din "kvinna" (?) har kanske rätt, du kan vara nedstämd, kanske inte deprimerad, men när man backar bakåt och söker svar i forntiden tyder det ofta på svårigheter att leva här och nu. Varför? Vad är det du inte vågar ta tag i? Är det starka känslor som är farligt, petar hon på något i dig som du inte vill eller orkar besvara? <br/>Du "antar" att hon är besviken för att hon saknar barn. Du döljer att du har skulder. Det du måste träna på genast är att kommunicera, rakt och ärligt. Jag kan förstå att hon blir frustrerad och inte förstår. Samtidigt måste du förklara hur du vill ha det. Ni måste TILLSAMMANS sätta er ned och prata, prata, prata. Inget kommer gratis, inte ens kär

B, 02:05, 18 december 2009. Anmäl

Det Rimsten skriver är mycket sant men ogenomförbart eftersom människor inte fungerar som t ex en cykel, dvs cykeln gör som man har tänkt att den ska göra. Vad du än säger kommer nog att vändas mot dig. Ligg lågt dessa tre månader, det är ändå bara dryga 70 dagar. Att försöka rädda något som aldrig varit något är både dumt och omöjligt. Dela upp lägenheten så att du har ett rum och hon ett annat och låt dig inte utnyttjas när det gäller praktiska saker. Du får väl hålla henne med mat och samtidigt skatta din lyckliga stjärna att hon har sin lägenhet kvar i Tyskland. Att skriva ett brev är nog en bra idé men du behöver ju inte vända ut och in på dig själv. Förklara tydligt vad du vill och vela inte. Brev har fördelen att man får tala till punkt. Lycka till!

Kurran, 20:06, 17 december 2009. Anmäl

Ett konkret förslag: Skriv ett brev till henne. Skriv ned vilka drömmar och tankar du hade kring flytten till Sverige, hur du upplever situationen (ungefär som brevet ovan) och framförallt - var ärlig!! Om hon alltid blivit lärd att mannen skall betala allt och tror att du har massor av pengar så är det inte konstigt att hon blir ledsen, arg och besviken för att du inte gör det. Ni har ju jättestora kulturkrockar att ta hand om, men då måste ni vara ärliga mot varandra.

Skriv, 15:44, 17 december 2009. Anmäl

Re: Försök kämpa er igenom, 13:55, 17 december 2009. <br/>Det står faktiskt inte i insändaren om de vill kämpa sig igenom eller bara stå ut i tre månader. Frågan gällde de tre månaderna, ingenting annat. <br/>Vissa förhållanden är värda att slåss för, men väldigt många skulle må bättre av att partnerna gick åt olika håll och mådde bra istället.

Våga, 15:42, 17 december 2009. Anmäl

Distans. Till Dig själv. Till Ditt agerande. Och framför allt till henne och hennes agerande. Det är provokationerna som triggar det deprivativa agerandet hos båda. En rejäl dos klarsynthet över beteendenas drivkrafter bör läggas in som en god ersättare till alkoholberusningen. Vem är det som spelar vad med vem i Ditt liv?

Qa, 15:31, 17 december 2009. Anmäl

”Allt känns meningslöst”

Fråga: Jag är 31 år och upplever en allt mer tilltagande känsla av meningslöshet i mitt liv. Jag har, utåt sett, ett bra liv; resor, ett så kallat ”inspirerande” jobb, fungerande familjerelationer, god hälsa, och en tro på mig själv att lyckas” – om bara inspirationen skulle finnas.

Jag bär dock på självmordstankar som blir starkare och starkare. Jag drar mig undan sociala sammankomster, och föredrar att vara hemma och läsa framför att träffa folk. Jag upplever knappast någon lycka eller förväntan inför något, eller rädsla, nervositet eller ilska. Jag har heller ingen sexlust (utan att för den skull vara impotent) Jag har även svårt att känna matlust, förutom efter långa löppass, vilket gjort att jag har en väldigt låg vikt vid det här laget. Jag tvingar mig till att dejta, men vill inte ”gå vidare” med någon.

Tanken att ha en närmre relation med någon känns enbart besvärande, varför jag lever ensam sedan cirka fem år tillbaka. Jag är med i olika musiksammanhang, och jag kan mentalt notera hur jag kan vara på en scen där folk runtomkring är nervösa, uppspelta, förväntansfulla, känslomässigt närvarande – och jag själv faktiskt inte kan uppleva någonting av detta.

Den starkaste känsla jag upplever är en tilltagande apati.  Helger tillbringar jag i ensamhet och sover mest. Jag långdistanslöper för att hålla mig i schack, då jag efter fysisk utmattning känner en viss skillnad just för stunden. Men jag ”vardagsdricker” alltmer, även på arbetstid, för att orka hålla igång vardagen på en nivå som jag (efter vad jag förstår) kommer att ta skada av. Drickandet orsakar dock ännu inga problem som bakfylla eller att jag missköter dagliga sysslor.

Mitt recept mot dessa känslor har varit att använda självhjälpskurser. Jag använder självhypnosinspelningar på kvällen innan jag somnar – för att försöka se livet i en mer positiv dager. Men det är svårt att se någon förändring. Jag kan inte undgå att känna en stark motvilja mot att leva till att jag är 80 – 90 år och tänker skrämmande mycket på hur skönt det skulle vara att ”bara somna in”. Jag vill nämna att jag inte har några direkta planer på självmord. Men det som skrämmer är att det enbart är en omsorg om anhöriga som hindrar mig.

Jag har tänkt tanken att ”omskola mig” till ambulansförare, brandman eller motsvarande yrke som inbegriper en mer känslomässigt omvälvande vardag, alternativt söka mig till ett mer naturnära boende i ensamhet. Men jag har förlorat tilltron till att det skulle förändra mig.

I dag jobbar jag som arkitekt, där långsiktig inspiration inför framtida mål i längden känns som en nödvändighet. Jag är inte kapabel att känna detta.

Jag tänker tillbaks på ett liv, där jag egentligen aldrig har ”velat vara med”; alltifrån barndomens barnkalas, ungdomens fotbollsträningar och den vuxna ålderns arbete, semestrar, resor och familjeliv.

En barndomsönskan om att hela tiden vilja bli äldre, äldre, äldre, (i ett hopp om att det skulle bli bättre) har i vuxen ålder försvunnit helt.

Det är svårt att formulera känslor i ett brev, min mest konkreta fråga är nog kring den bristande aptiten och sexlusten, något som människor ju normalt sett nästan inte kan hantera för att det är så underbart översvallande. Det känns fattigt att inte känna detta. Finns det några ”lyckorecept”?

Jag behöver en kommentar kring huruvida detta är ”normala” känslor, eller om ni tycker jag bör söka vidare hjälp. Jag har dock inga kraftiga ångestkänslor, eller övriga kval, förutom att jag känner en viss skuld för att inte kunna ta vara på det vackra, spännande, roliga och trygga som jag ju samtidigt förstår finns alldeles omkring mig. Och jag känner också en viss skam för att jag känner mig så förtvivlat ”tråkig”.

D.

Svar: Hej D! Nej, en tilltagande känsla av apati, hopplöshet, självmordstankar, minskande aptit och minskande sexlust, som du försöker bota med alkohol, kan inte betraktas som normala känslor.

Jag anser att du bör få en noggrann bedömning för att man i förlängningen ska kunna avgöra om det rör sig om en behandlingskrävande depression, vilket man starkt kan misstänka på din beskrivning.

Du beskriver också en känsla av brist på lust och oförmåga att leva i nuet som går tillbaka ända till barndomen. Detta kan vara ett ”sant” minne men kan också utgöra en del i depressionen där även minnen av det förgångna tenderar att filtreras genom mörka glas.

Jag råder dig att kontakta en psykiatrisk öppenvårdsmottagning så snart möjligt.

Med vänliga hälsningar,

Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (36)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 36

@ rob, håller helt med, har känt såhär i hela mitt liv och jag vill inte bli linforslad i dagens samhälle, finns inget i det som jag vill ha. Vad kan man göra ? inget alls har jag lärt mig, så för min del är det falsk fasad för alla medan jag väntar på att det tar slut. Jag är en biologisk organism som har sin livscykel.

patrik, 14:30, 9 juni 2010. Anmäl

Det som är så paradoxalt med frågeställarens situation är att tillvaron som mentalt passiv är fantastiskt nyttig, bara man vet om det själv. Det är nu du kan se världen på ett helt annat sätt. Det är nu som detaljer som faktiskt spelar roll märks. Tro det eller ej, men kreativiteten är inte död, bara avstängd för stunden. Jag har varit i den situationen som du beskriver och jag hade gett upp hoppet, men fann något helt fantastiskt! Och det lustiga är att jag hade det framför mig hela tiden, utan att märka det. Inte förrän jag verkligen gav upp, fungerade mina sinnen och insikten av vad livet är. Det var det närmaste en religiös upplevelse jag haft (och jag är ändå ateist). Jag önskar dig en god resa till början av ditt nya liv, för jag har hopp för dig!

Pelle, 22:53, 25 december 2009. Anmäl

Ja, så sitter man här på julafton och läser DN och får syn på detta brev och det stämmer nästan helt med hur jag upplever mitt liv och mig. Idag ska jag iväg och fira jul med mina närmaste och jag SKÄMS över mina tankar att jag egentligen helst vill vara hemma själv. Men jag tar nån öl och lite glögg så blir det ok. Blir rätt mysigt när jag väl är där. Jag är mer i fasen: LÅT MIG VARA IFRED. Blir även lite bestört av råden: sök hjälp. Typ att man ska passa in i det ekorrhjul man helst inte vill vara med i. Han har ju aldrig känt sej hemma. Då är det i min mening endast piller som hjälper för att döva utanförskapet. Annat psyksnack är bara att lura sig själv och håller inte i längden. Det bästa är nog att söka alternativt levnadssätt. Vi zombies borde gå ihop och leva "bredvidliv" tillsammans.... Då tror jag livslusten skulle komma tillbaka. Men jag vet inte, endast tankar.

Rob, 11:31, 24 december 2009. Anmäl

Till goph och Kalle: Hur vågar ni lägga över allt ansvaret på en kvinna bara sådär? Vad är det för en existens att döma en annan människa till? Min man är djupt deprimerad sedan 2 år tillbaka, och jag kan ärligt säga att det är tack vare mig som han nu går i terapi. Men att så lättvindigt tycka att kvinnan skall axla ansvaret för att mannen skall må bra, skäms på er! <br/>En depression kräver professionell hjälp! Det spelar ingen roll hur mycket yttre som ändras om inte det inre ändras. Det är inom människan som förändringen måste till, inte genom att skaffa sig en "danspartner" eller en "köksa". <br/>Jag har själv varit djupt deprimerad, så en sak vet jag, tillfrisknandets ansvar ligger inte på någon partner, utan ligger i att man botar sjukdomen.

Sara H, 10:15, 23 december 2009. Anmäl

Käre psykiatrikern, av ditt svar att döma har du aldrig varit där. Käcka råd som att söka hjälp genom det allmänna, är lätt att slänga ur sig. Du min olycklige "vän", strunta i det, det finns ingen hjälp. Du får klara dej själv, det är den bistra sanningen. Det kanske inte är roligare än så här. Tips: skaffa dej en glad kvinna som är kramgo, o lagar god mat, så är det i alla fall ett steg på väg.

goph, 04:28, 23 december 2009. Anmäl

Egentligen kanske jag inte borde säga något eftersom jag inte har mer erfarenhet av det här än vanliga höstdepressioner och en gnagande känsla av "är det här allt.. jag måste hitta på nåt nytt". Men kanske kan det hjälpa nån. Anmäl dig till första bästa fallskärmskurs (efter att du har rett ut självmordstankarna). Du kommer få en utmaning som heter duga, träffa underbara människor där man kan vara sig själv.

Lasse, 19:27, 21 december 2009. Anmäl

Är i ungefär samma ålder och känner verkligen igen mig. Tror att det i mitt fall beror mycket på att jag prioriterade en "karriär" som egentligen var oviktig för mig istället för att vara i sammanhang där jag trivdes och hade vänner med samma värderingar. Tror att detta berodde mkt på inlärda uppfattningar om vad man "bör" göra. Detta tillsammans med att jag hela tiden kände mig tvungen att låtsas vara någon annan gjorde att jag till slut glömde vem jag var och vad som var viktigt för mig (det här låter nog som en riktig i-landsklyscha) men det fick mig att tappa lusten att leva ö.h.t. Vet inte om något av detta stämmer in på brevskrivaren men kanske? Försöker nu att hitta en ny väg framåt och även om det inte är så lätt så har jag i alla fall ett slags hopp nu..

j., 16:15, 20 december 2009. Anmäl

Jag tycker så synd om dig, eftersom jag känner igen mig i det du berättar. För mig låter det som en på pricken beskriven depression, och därför vill jag med all kraft uppmana dig att söka professionell hjälp!!! Den som inte varit kliniskt deprimerad själv kan ha mycket svårt att verkligen förstå hur en depression känns och verkar, så därför ska du inte lyssna på "ryck upp dig"-argument från omgivningen, eller sätta din lit till självhjälpsböcker och käcka "tänk positivt!"-budskap. Du måste, måste, måste få hjälp!!! När man är deprimerad kan man inte se depressionen, utan är helt fångad i sitt eget psyke. Först när den lättar inser man hur snedvridna ens tankar och känslor var - och alltid åt det onda hållet. Du kan inte se dig själv utifrån nu, om du är deprimerad, och därför måste du ha hjälp av en annan människa!

Alexandra, 19:21, 19 december 2009. Anmäl

Jag tycker så synd om dig, eftersom jag känner igen mig i det du berättar. För mig låter det som en på pricken beskriven depression, och därför vill jag med all kraft uppmana dig att söka professionell hjälp!!! Den som inte varit kliniskt deprimerad själv kan ha mycket svårt att verkligen förstå hur en depression känns och verkar, så därför ska du inte lyssna på "ryck upp dig"-argument från omgivningen, eller sätta din lit till självhjälpsböcker och käcka "tänk positivt!"-budskap. Du måste, måste, måste få hjälp!!! När man är deprimerad kan man inte se depressionen, utan är helt fångad i sitt eget psyke. Först när den lättar inser man hur snedvridna ens tankar och känslor var - och alltid åt det onda hållet. Du kan inte se dig själv utifrån nu, om du är deprimerad, och därför måste du ha hjälp av en annan människa!

Alexandra, 19:11, 19 december 2009. Anmäl

För mig brukar det hjälpa att tänka utifrån följande fråga: vad är egentligen livet? dvs vad innebär ett liv? För de allra flesta är livet = problem. Som måste lösas, på olika sätt. Att du skriver in här och ber om hjälp med ditt problem visar att du har livskraft, och vilja att förändra och lösa ditt problem. Meningen med livet kan också vara att kämpa, och därigenom växa och utvecklas.

LT, 17:46, 19 december 2009. Anmäl

”Mammas martyrskap förstör mitt liv”

Fråga: Jag är en kvinna på 45 år. Jag har man och tre barn. Mitt liv har varit präglat av relationen med mina föräldrar i allmänhet och min mamma i synnerhet. Hon har funnits som en ständig skugga över allt. Jag har aldrig fått frigöra mig helt och hållet.

Så fort jag gjort något som hon ogillat (hävdat min egen person) så har hon visat det. Hon är ofta missnöjd med våra (sina barns) val här i livet. På senare år har jag också börjat tro att hon är psykiskt sjuk. Hon verkar lida av något slags depression som går upp och ner i perioder.

Mamma är väldigt snäll och hjälpsam till det yttre, men martyraktig och krävande under ytan. Hon vill ha den centrala rollen i ens liv. Allt detta (som jag skulle kunna skriva om i det oändliga) har påverkat mig otroligt negativt hela livet. Ofta är livslusten mycket låg (precis det min mamma ojar sig över att hon lider av). Jag har alltid varit orolig och ångestfylld.

Vid 14 års ålder fick jag anorexi och jag har fört en livslång kamp mot kropps- och ätstörningar och olika ”missbruk” (mat, träning, alkohol med mera). Nu är läget under kontroll vad gäller det fysiska men den psykiska hälsan är fortfarande otillräcklig.

Jag är innerligt trött på detta men vet inte hur jag ska ta mig ur och få ett lyckligare och friskare liv.

Jag är rädd för att bli bitter (om jag inte redan blivit det) och mycket orolig för hur det indirekt påverkar mina barn. Har genom åren gjort mina försök att söka hjälp men tycker att jag ”hamnat fel” eller inte blivit tagen på allvar inom sjukvården. Hade jag inte haft mina barn (som betyder allt för mig) så skulle jag inte sett någon mening alls i att leva. Går det att ta sig ur det här? Är terapi det som gäller då och hur hittar jag i så fall en bra terapeut?

Elisa

Svar: Hej Elisa! Din fråga gäller framför allt om terapi kan hjälpa dig och hur du hittar en bra terapeut och jag kommer att fokusera mitt svar på detta. Först vill jag bara kort kommentera ditt förhållande till dina föräldrar och din mamma i synnerhet. Du berättar att du inte känner att du frigjort dig ännu trots att du nu är 45 år och att din mammas åsikter och beteende påverkar dig negativt mycket mer än vad du skulle önska.

Jag kan höra att du är riktigt trött på att leva med låg livslust, oro och ångest och att du inte vill bli en bitter och besviken människa. Du är med andra ord mycket motiverad till förändring och det brukar vara den bästa grunden för att lyckosamt arbeta med sig själv. Det enklaste sättet som jag känner till för att åstadkomma detta är att gå i terapi.

Jag förstår att det kan vara lätt att ”hamna fel” när man försöker söka hjälp. Det beror både på att det på många håll i landet inte funnits tillräckligt med psykoterapeutiska resurser, men även på att det för många kan vara svårt att uttrycka sitt behov av sådan hjälp.

När man dessutom är mamma kan det eventuellt finnas en oro för att man kan bedömas som en olämplig förälder om man berättar om hur dåligt man mår. Det kan då leda till att man inte bedöms vara i behov av kvalificerad hjälp under längre tid.

Ytterligare ett skäl till att det kan vara svårt att hitta rätt i sitt sökande efter hjälp kan vara att man inte vet vilken sorts terapi man ska söka. Det finns många sorters inriktningar och den som inte är insatt i dessa kan lätt bli förvirrad.

Psykoterapiutbildningarna brukar antingen vara psykodynamiskt inriktade (pdt) eller kognitivt och beteendeinriktade (kbt) samt systemiskt familjeterapeutiska och ofta framställs det som att terapeuter som företräder olika inriktningar arbetar helt olika, vilket inte alls stämmer med verkligheten. Många pdt-terapeuter kan använda kognitiva metoder när det bedöms vara det bästa och många kbt-terapeuter intresserar sig också för sådant som hänt tidigare i patientens liv när det behövs.

Många systemiska familjeterapeuter arbetar också med enskilda. Alla psykoterapeuters målsättning med arbetet är att hjälpa de personer som söker hjälp att få större kunskap och medvetenhet om sig själv samt att kunna leva utan ångest och annat som hindrar en god livskvalitet. Mitt råd till dig är därför att du söka en psykoterapeut som du trivs med och som du känner dig trygg med och strunta i vilken inriktning vederbörande har.

Hur bär man sig då åt för att hitta en psykoterapeut och vad kostar det? Det billigaste alternativet är naturligtvis om det går att få hjälp via landstinget, men för de allra flesta är det tyvärr inte möjligt då köerna är långa.

Privatpraktiserande psykoterapeuter finns det gott om. Det går oftast snabbt att få tid och kostnaden för ett sådant samtal brukar ligga mellan 700 och 1 200 kronor per samtal, vilket i genomsnitt blir en kostnad på 3 000 till 4 000 kronor per månad. För många är detta en omöjlig kostnad och för andra handlar det mer om hur man prioriterar.

Kampen för att vi legitimerade psykoterapeuter ska anslutas till försäkringskassan – och därmed kunna ha en lägre patientavgift – fortsätter, men det går mycket långsamt.

Slutligen några tips var du kan vända dig:
– Landstingets psykoterapienheter på hemorten eller ibland även den psykiatriska mottagningen på hemorten. Telefonnummer hittar du i Landstingets sjukvårdsinformation.

– Riksföreningen Psykoterapi Centrum (RPC) har en förmedling av pdt-terapeuter. www.rpc.se. Det finns 11 förmedlingar runt om i landet.

– På Svenska föreningen för kognitiv psykoterapis hemsida kan man hitta kbt-terapeuter. www.kognitiva.org

– På Gula sidorna i telefonkatalogen går det också att finna psykoterapeuter. Se under rubriken Legitimerade psykoterapeuter.

– Familjeterapeuter kan du finna på familjerådgivningen där du bor.

Det finns även psykoterapimottagningar som drivs av organisationer och stiftelser. Några exempel är S:t Lukasstiftelsen, Svenska föreningen för familjeterapi, SFKH och CHP som är hypnosföreningar och många fler.
Vissa terapeuter specialiserar sig på vissa frågor som exempelvis trauma, fobi, sorg, ätstörningar, ångest och så vidare och då kan man även söka terapeut utifrån sitt specifika problem.

Lycka till!
Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Vill rätta det som signaturen ”Elfte timmen” skriver nedan. <br/>Det är inte ”Psykologistudenter” utan PSYKOLOGSTUDENTER som har egna klienter under slutet av sin femåriga utbildning.

Tobias, 21:48, 4 januari 2010. Anmäl

Jag kan bara bara säga att även jag känner igen mig i problematiken (även om det finns stora skillnader, men mor är mer "avstängd" och "kylig" än "martyrisk"). <br/>Kom precis hem efter ett 3 dagars långt och gemensamt julfirande och kände samma stund jag kom hem till min lägenhet en sten som släppte från mitt bröst. På tåget hem funderade jag mkt: "varför blir det så här varje gång?", "vad kan jag göra för att förbättra situationen?"). Jag har nu bestämt mig för att göra ett uppehåll, åtminstone tills vidare, från min mors och mins kontakt. Det är som Vuxen kommenterar nedan, som vuxen måste man agera därefter och i mitt fall handlar det om att bryta då min mor inte har förmågan att se att ngt problem föreligger (vilket gör en diskussuib omöjlig) <br/>kram o lycka till till oss båda

Cloud, 14:15, 26 december 2009. Anmäl

Tack för alla kommentarer. Det peppar mig otroligt! Och du som skrev den första: jag tror du har rätt. Bra att höra från någon annan! Tack.

Elisa, 16:44, 19 december 2009. Anmäl

Du är vuxen. Dags att agera som det också. Ingen kan bestämma vad du råkar ut för, men du kan bestämma hur du reagerar. Sätt ned foten och vägra ta åt dig av din mammas ogillande och bryt kontakten om det är nödvändigt. <br/>När jag läser ditt mail får jag känslan av att du själv också halkat ned i en martyrskapsfälla och gärna skyller allt på din mor istället för att själv ta ansvar för ditt liv. Ditt sätt att skriva att dina barn är ditt allt talar för att du har ett väldigt självutplånande sätt att se på dig själv. Visst är dina barn viktiga, men faktum är att du själv är viktigare för dig själv. Man kan aldrig leva för någon annan om man inte lever för sig själv - då blir du PRECIS som din mamma. Försök fokusera på dig själv - utan alla relationer och alla runt omkring dig.

Vuxen, 10:37, 15 december 2009. Anmäl

Så där har jag det också. Klippte kontakten nästan helt med min mor för ca 7 år sedan. Orkade inte längre. Hennes beteende, egocentricitet, labila temperament och okänslighet stod mig upp i halsen. Har även jag börjat misstänka att min mamma har haft odiagnosticerade depressioner hela sitt liv, som jag dessvärre ärvt (medicinerar och håller det i schack). När någon sårar en gång på gång, och gör sig döv och blind för det man försöker säga till henne, så får man till slut nog. Mitt eget liv och hur jag vill forma det, är min prioritet idag. Hon klarar sig själv. Kanske någon gång framöver, att jag orkar ha mer kontakt med henne, men jag har inte haft lust på de här 7 åren att ta upp kontakten igen, och tvivlar ärligt på att den lusten någonsin infinner sig. Hårt men sant. Hon har varit en usel förälder på många sätt och som man sår, får man dessvärre skörda. Jag måste se till min egen psykiska balans i första hand.

Bodil, 10:21, 15 december 2009. Anmäl

Kika in på forumet "Vuxna barn till narcissistiska föräldrar". <br/>Kanske får du svar där...

Mia, 21:01, 14 december 2009. Anmäl

Oj! Vad skönt det är att höra om någon annan än en själv som har liknande problem! Sorgligt men skönt... Jag har inte kommit på något annat sätt än att helt låta bli att träffa min mor. Jag vet att det låter hårt, men jag mår bra nu. Jag kanske kommer återta kontakten i framtiden, men inte nu. <br/>Jag tror att du skall ta kontakt med någon sorts terapeut och försöka minska din kontakt med din mor. Sedan när du fått en bättre självkänsla kan du nog börja träffa henne mer och samtidigt stå upp för din rätt. <br/>Lycka till! :-)

Känner igen mig, 20:14, 14 december 2009. Anmäl

På www.kbt.nu finns en flik där man får en lista på kbt-terapeuter på den ort man bor. <br/>En bra regel när man söker terapeut är att vända sig till legitimerade psykologer. Psykologutbildningen ger omfattande kunskaper, breda och djupa, inom områden som är viktiga att förstå när man bedriver terapi. Legitimerad psykolog är en därför en grundläggande kvalitetsstämpel.

E, 17:18, 14 december 2009. Anmäl

Ja visst handlar det om gränser. Du är en vuxen kvinna och hon är en vuxen kvinna. Hon tar ansvar för sina val och du för dina. Och du behöver inte motivera för henne varför du gjort dina val. Om du klarar av att markera där har du kommit långt. Gör det gärna inför dina barn så de kan bli stolta över dig och ha dig som förebild. Känn efter hur skönt det känns att säga ifrån och beröm dig efteråt! Lycka till!

Lina K, 15:28, 14 december 2009. Anmäl

Ibland kan man även behöva reducera kontakterna med mamma. Har en liknande situation. Har det bra i livet bara jag slipper umgås för ofta med min mor. Låter grymt, men efter att ha försökt hela livet, är det det enda som fungerar: glesare och kortare umgänge med min mor. Hon är helt omedveten om hur hon behandlar mig och alla försök att förändra detta har misslyckats. Så nu träffas vi mycket sällan (jag bor dessutom utomlands vilket underlättar) och det gör att hon kan fortsätta att låtsas att vi har ett normalt och bra förhållande. Hon glömmer helt mellan varven hur dåligt vi mår när vi träffas!!

Karina, 12:52, 14 december 2009. Anmäl