Skiljas efter 40 års äktenskap?

Fråga: Är en man som vill skiljas efter ett 40 årigt äktenskap. Vi har inget samliv sedan 10 – 15 år. Jag har funnit en annan kvinna som ger mig allt.
 
Men jag vet inte hur jag ska kunna ha förmågan att lämna ”allt” jag byggt upp under alla år. Känner skuld mot min fru.

Men jag vet att vår relation inte blir en kärleksrelation mer. Min fru vill inte och det går inte ens att föra saken på tal. Jag kan inte leva utan närhet och intimitet och sex längre.

Hur kan jag skiljas på ett så bra sätt som möjligt? vI har 4 vuxna barn och jag gruvar mig för att tala om detta för dem. Kommer de att förstå?

Mvh
Förtvivlad man

Svar:  Hej Förtvivlad man,
Vad jag förstår inbegriper din frågeställning tre områden. Det första handlar om dig själv och hur du ska förmå lämna allt du byggt upp under alla år. Svaret på den frågan är väl just det du själv uttrycker: ”Jag har funnit en kvinna som ger mig allt.” I den formuleringen ligger att det du får av henne, för dig, är viktigare än det du har.

Det andra området handlar också om dig och den skuld du känner inför tanken på att lämna din fru. Självklart är det jobbigt att känna skuld, men också ofrånkomligt i en situation som den du befinner dig i. Det jag menar är helt enkelt att det är något man, under en övergångsperiod, får stå ut med. Att du känner skuld innebär dock inte per automatik att det du gör är förkastligt eller felaktigt; bara att det val som känns rätt för dig får negativa konsekvenser för din fru.

Det tredje området handlar om hur du ska skilja dig på ett så bra sätt som möjligt. Denna fråga innefattar förutom relationen till din fru även era fyra vuxna barn. Som jag ser det är det bra om man kan vara så rak och tydlig som möjligt när man kommer med besked av den karaktär som du står inför att framföra. Rättframhet är att föredra – även om beskedet i sig givetvis kan vara smärtsamt – framför otydlighet eftersom motparten annars lämnas i en ovisshet där vederbörande riskerar att kastas mellan hopp och förtvivlan. En ovisshet som, i och med att personen då inte vet vad han/hon har att hålla sig till, kan få till konsekvens att processen fram till nyorienteringsfasen försvåras. Även om det gör ont är uppriktighet således att föredra.


Du bör vara beredd på att ditt besked väcker olika typer av känslomässiga reaktioner. Det är då bra om du kan finnas till hands för att, om de andra så önskar, prata om situationen och om vad som lett fram till ditt beslut och så vidare. Detta gäller i första hand i relation till din fru. I vilken utsträckning vuxna barn har att göra med hur deras föräldrar väljer att leva sina liv är en annan fråga, men där får du väl känna efter själv i vilken omfattning du ska involvera dem.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Till Anders hemsida

Här kan du ställa dina frågor till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (90)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 90

Mycket bra svar och konstaterande Anders Eklund <br/>Jag har själv haft många erbjudade om att bryta upp från mitt varande förhållande men nej jag har inte ansett det värt.

Tage, 21:23, 10 februari 2010. Anmäl

Vad märkligt att förtvivlad man har funnit sig i en dålig relation så länge utan att göra någonting åt det förrän han träffar en ny kärlek. Därför kommer det nog att bli extra jobbigt när han lägger korten på bordet och till och med måste erkänna otrohet. Hade han vågat göra något tidigare åt situationen hade det kankse inte blivit lika smärtsamt. Eller också blir hans hustru glad över att få slippa honom. Jag menar, hon vill ju varken ta i honom eller prata om det...

a, 10:24, 9 februari 2010. Anmäl

Jag säger inte att du ska skilja dig eller ej, kan tycka att båda positionerna är rimliga i detta fall, men vill tillägga att din nya inte har 'allt'. Det har ingen.

e, 16:59, 8 februari 2010. Anmäl

Om du och din fru inte har haft ett samliv på 10-15 år så är det dags att säga adjö: hon har redan gjort det genom att vägra ens tala om det.

florella, 11:17, 3 februari 2010. Anmäl

forts(3). <br/>Dina vuxna barn kommer, eventuellt med visst gny, att respektera att ert äktenskap är slut om du gör det på rätt sätt. Om du däremot helt sonika begär skilsmässa för att raskt presentera din nya kärlek kommer de att förlora en del av sin respekt för dig. Gör det hederssamt genom att göra vad du kan. Om dina barn trots detta inte förstår/accepterar, då ligger felet hos dom och inte hos dig. Din önskan om närhet är inte fel, se bara till att uppfylla den på rätt sätt.

Esteban, 15:28, 1 februari 2010. Anmäl

forts(2). <br/>Om det då trots allt blir fråga om skilsmässa, så gör en nykter bedömning av hur er ekonomi har sett ut under åren. Om din fru inte har arbetat lika mycket som du, bör du ha i åtanke att kompensera henne för hennes sämre pension och sämre arbetsmöjligheter utöver den vanliga bodelningen. Det är lätt att säga att det är ett eget val att vara hemmafru men en familj är ett gemensamt projekt (möjligen med undantaget om din hustru varit hemma med barnen trots dina protester).

Esteban, 15:18, 1 februari 2010. Anmäl

forts. <br/>Ge äktenskapet en chans att läkas, om din hustru vill det. Att du ö.h.t. ber om råd i denna fråga tyder på att din hustru fortfarande betyder mycket för dig. Gör sedan vad ni kan: prata ut om ert äktenskap, gärna med en parterapeut, försök hitta lösningar (kanske kan din fru ta större hänsyn till dina behov, kanske har hon önskemål som du kan uppfylla mer?). Ge denna process tid. Först efter att ni gemensamt gått igenom detta kan ni alls bedöma om äktenskapet är dött eller inte.

Esteban, 15:13, 1 februari 2010. Anmäl

Bäste "Förtvivlad Man". <br/>Du har gjort saker och ting svåra för dig genom att inte ta upp detta med din fru tidigare (såvitt vi vet?) och genom att ha inlett en otrohetsaffär. Gjort är gjort, men du måste stå för det och ta (din del av) ansvaret för det. <br/>Om du vill hantera detta hederssamt rekommenderar jag följande: inled ett öppet samtal med din hustru där du berättar allt precis som det är. Det är inte enkelt och hon kommer sannolikt bli mycket ledsen, men det måste göras. Tjuren vid hornen.

Esteban, 15:06, 1 februari 2010. Anmäl

@Albert E, jag vet inte vad du baserar dina påståenden på, men enligt min erfarenhet så är det oftast kvinnor som måste hitta en ny innan de kan förmå sig själv att gå vidare.

Facebookanvändare, 14:55, 1 februari 2010. Anmäl

...forts <br/>Jämför äldre par (+70). Om kvinnan dör först, så dör ofta mannen inom två år, även om han var kärnfrisk när frun dog. Om däremot mannen dör först så fortsätter kvinnan att leva tills dess att hon dör av ålderdom.

Albert E, 11:14, 1 februari 2010. Anmäl

”Hon isolerar sig socialt”

Fråga: Jag har en dotter på 25 år som till och från haft depressioner sedan 18-årsåldern. Dessa behandlades då med mediciner och KBT-behandling. Hon har trots det kunnat genomföra en högskoleutbildning och flyttat tillbaks till hemorten. Hon säger själv att hon lyckat övervinna depressionerna nu på egen hand eftersom hon upplevde medicineringen som mycket jobbig. Hon har blivit lite av en renlevnadsmänniska och tar avstånd från alkohol, tobak, kaffe mm.  Men nu börjar problemen. Hon har lyckat få kvalificerade arbeten som motsvarar hennes utbildning, men hon ”hoppar” av dessa efter en kort tid då hon säger att hon börjar må dåligt och att något ”händer i huvudet på henne” när saker börjar gå bra.
 
Detta har blivit som ett mönster och har upprepats flera gånger. Hon har även isolerat sig socialt, hon har t ex brutit med alla vänner och även vi i familjen har svårt att få kontakt med henne. Hon svarar inte i telefon i perioder, åker man hem till henne har hon en kall och hård attityd och visar tydligt att hon inte vill träffa oss. När vi försöker prata med henne om detta, stänger hon av och svarar stereotypt på frågorna som gör att man inte kommer någonvart. Vi känner oss oroliga och vet inte på vilket sätt vi kan hjälpa henne.
Orolig mor
 
Svar: Hej!
Ni oroar er för din dotter. Hon har behandlats för depression vid flera tillfällen. Hon har avslutat en tablettbehandling, som var besvärlig och hon vill ”övervinna depressionen på egen hand”. Samtidigt märker ni att hon isolerar sig och att hon har avbrutit kvalificerade anställningar efter en kort tid.  Du undrar hur ni kan hjälpa henne. När ni försöker prata med henne avvisar hon er.
 
Mina tankar när jag läser din berättelse är att det tyvärr är möjligt att din dotter åter är deprimerad och att det förklarar mycket av det som händer. Är det tankar som också ni omkring henne har haft? Igenkänner ni beteenden hos henne nu som även fanns då hon var deprimerad, och som inte finns när hon är frisk?
 
Låt mig berätta hur jag tänker. Att vara deprimerad i klinisk mening innebär att vara nedstämd eller ledsen, men det är bara ett av flera andra framträdande symtom. Andra vanliga symtom är att tappa intresset för de flesta aktiviteter, inte kunna glädjas åt sådant man annars brukar tycka om, ha störd sömn, vara extremt trött, känna sig värdelös, ha ångest och en minskad förmåga att tänka, koncentrera sig och fatta beslut.
 
Detta är en beskrivning av hur en person beskrev sitt återinsjuknande i depression:
”Jag fick allt svårare att tänka och koncentrera mig. Jag vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Till slut kunde jag inte sköta jobbet längre. Rädsla och ångest var det jag kände mest. Inget var roligt längre. Jag drog mig undan folk i min omgivning. Jag orkade inte lyssna på andra”
 
En deprimerad person kan ha svårigheter att utföra ett kvalificerat arbete. Energin saknas och de kognitiva svårigheterna med att tänka, koncentrera sig och fatta beslut är ett hinder. Kanske är det detta bakgrunden till det mönster du beskriver att din dotter efter kort tid ”hoppar av” sina anställningar. Din dotter framstår som en mycket begåvad och ambitiös ung kvinna. Trots depressioner från tonåren har hon kunnat genomföra en högskoleutbildning. Men det har kanske har blivit henne övermäktigt att klara av att utföra det som nu krävs av henne?
 
Tyvärr är återinsjuknande i depression vanligt.  Risken ökar ju flera depressiva episoder man har haft. Utlösande omständigheter kan vara påfrestningar av olika slag. Orsakerna till depression vet vi ännu inte. Att se depression som endera helt biologiskt eller helt psykologiskt bestämd är ett äldre synsätt, idag betraktas depression hos specialister på sjukdomen utifrån en stress-sårbarhetsmodell. Sjukdomen beskrivs som resultatet av ett samspel mellan biologisk sårbarhet och påfrestningar i livet.
 
Rekommenderad behandling vid måttlig till svår depression är att i första hand ge psykologisk behandling, som kognitiv beteendeterapi eller interpersonell terapi, och vid svår depression i många fall kombinerad med tablettbehandling. Terapin ger personen färdigheter för att hantera tankar och känslor, som kan utlösa och vidmakthålla en depression. I synnerhet den psykologiska behandlingen verkar hjälpa personer att inte behöva återinsjukna.
 
Möjligen är det så att din dotter åter är deprimerad och behöver professionell hjälp. Hur kan ni nå henne för att kunna hjälpa henne? Som deprimerad är man känslig för synpunkter från andra som kan uppfattas som kritik och krav.  Din dotter oroar sig troligen för att återigen behöva tablettbehandlas, och ser kanske en återupptagen behandling som ett misslyckande.
 
Ett sätt att samtala, som kan förebygga att din dotter känner sig ifrågasatt trots era goda avsikter, kan vara att använda så kallade Jag-budskap. Det innebär att du utgår från dina egna känslor, tankar och behov istället för att koncentrera dig på din dotters beteende. Så här kan det göras:
 
1. Jag upplever att… (Beskriv vad du sett, tänker och känner)
2. Jag skulle bli mycket lugnare om du…(Be om något konkret och beskriv i positiva termer hur du skulle uppleva en förändring)
3. Jag förstår att det känns svårt…(Visa att du förstår din dotters situation)
4. Vad tänker du om det här? (Lämna över ordet. Ge betänketid om det behövs.)
 
Undvik uttryck som att Du måste eller Du borde. Var samtidigt tydlig.
Två böcker som jag rekommenderar om du vill läsa mer om depression som sjukdom och om behandling av depression är Ut ur mörkret av vetenskapsjournalisten Miki Agerberg och Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi av psykologen Gerhard Andersson.  
 
Depression är en av de stora folksjukdomarna. Många anhöriga berörs, ni skulle kunna söka stöd för egen del. På de flesta orter finns stödgrupper för anhöriga. Den nationella hjälplinjen för psykisk ohälsa kan ge dig mer information. Tel: 020-22 00 60 eller www.hjalplinjen.se
 
Många varma hälsningar och lycka till.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Till Lirias hemsida

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

jag har haft depression sedan jag var 9 år, idag är jag 26. Precis som flera personer skriver här under så hjälper det inte att ligga på henne i detta fall, inte heller kommentera hur du själv upplever saker. Det du kan göra är att skicka sms/mail och berätta lite vad som händer i din vardag, på så sätt fyller du hennes behov av att känna "ett måste" över kontakt med familjen. Ni kan inte puscha eller tvinga henne till något och framförallt inte göra oannonserade besök. hon behöver sin egen tid

patrik, 14:13, 9 juni 2010. Anmäl

Kan det vara -84 generationen vi talar om? De är för tillfället inne i en upprensningsperiod som kommer att vara ett ganska bra tag i upp till 10 år. Massor med saker kommer att komma upp till ytan som behöver processeras. Rekommenderar att ni finns vid hennes sida som stöd och kanske kan uppmuntra positiva beteenden som träning, kostråd, kreativitet osv. Då kommer ni i slutändan att få beskåda en vacker återfödd fjäril...

Astrologen, 13:10, 4 mars 2010. Anmäl

Kan det vara -84 generationen vi talar om? De är för tillfället inne i en upprensningsperiod som kommer att vara ett ganska bra tag i upp till 10 år. Massor med saker kommer att komma upp till ytan som behöver processeras. Rekommenderar att ni finns vid hennes sida som stöd och kanske kan uppmuntra positiva beteenden som träning, kostråd, kreativitet osv. Då kommer ni i slutändan att få beskåda en vacker återfödd fjäril...

Astrologen, 13:10, 4 mars 2010. Anmäl

Orolig mor, ge inte upp! Jag har haft flera depressioner i mitt liv och isolerat mig från människor. Anledningen har varit att jag ställt höga krav på mig själv, det kommer väl hemifrån. Jag och min mamma bråkade en del förr, men det har blivit mycket bättre nu. Jag är dock väldigt tacksam att hon hängt kvar och alltid ställt upp.

LB, 00:00, 30 januari 2010. Anmäl

Punkt 1 och 3 av dina tips är katastrofalt dåliga. <br/>Dom 2 är det absolut värsta du kan säga och får den som säger det att framstå som en komplett idiot. <br/>Har man inte själv erfarenhet av en djup depression så vet man inte hur det känns och man förstår inte. <br/>"Dina" upplevelser bryr man sig inte om alls, man har nog med sina egna. <br/>Det absolut bästa du kan göra med en deprimerad person är att finnas tillgänglig och prata om allt annat än hur det är. <br/>en andra sak är att aldrig lägga ord i munnen.

Geiko, 14:04, 29 januari 2010. Anmäl

Tänk hur det skulle bli om alla de "råd" som ni gav i dessa kommentarer följdes...

Viktor, 08:05, 28 januari 2010. Anmäl

Känner igen det du skriver in i minsta detalj. Var själv deprimerad för cirka ett år sedan, men anser mig nu ha kommit igenom den. Ångesten hälsar sällan på och humöret är glatt mer än vad det är det motsatta... Men det sociala trevar fortfarande, träffar inte vänner regulbundet, endast sporadiskt. Familjen finns dock kvar, något som jag är tacksam över - Förmågan att socialisera med främlingar har förbättrats. Djupare extra-familjära relationer får vänta, de är alldeles för svåra att underhålla

Re: Eva, 21:44, 04:02, 28 januari 2010. Anmäl

min huvudfråga blir egentligen denna: har hon några vänner? någon hon ofta umgås med? <br/>problemet som ofta uppstår för någon som är deprimerad är att ingen orkar umgås med en, trots att det är detta som behövs mest av allt. Att få känna sig önskad och uppskattad. här räcker familjen sällan till - det behövs mer. Detta kan ingen göra åt henne. Det måste hon göra själv, vilket är fruktansvärt svårt när man mår dåligt.

Tinky, 17:29, 27 januari 2010. Anmäl

mer riktig kärlek, sex, motion (rask stavgång t.ex är bra), vitaminer, men också socialt liv (viktigt) samt träffa andra som har samma problem. Självinsikt att det är HON som bestämmer över sin situation, vill hon vara glad så kan hon faktiskt ändra på det genom att eliminera negativa tankar. Melankoli är helt ok och hon kan meditera och öka sitt andliga liv osv men att ligga i sängen hela tiden är katastrofalt. Varför inte en stabil pojkvän som kan få henne på andra tankar?

tidigare deprimerad, 14:02, 27 januari 2010. Anmäl

ett mer stöttande arbetsliv kanske och inte bara denna oerhörda press stress och krav på likriktning som aldrig någonsin tar slut..

X, 13:39, 27 januari 2010. Anmäl

”Han söker sexkontakter på nätet”

Fråga: Jag och min pojkvän har varit ett par i lite mer än fyra år. Vi träffades på internet och blev förälskade innan vi ens hade träffats i verkliga livet. Jag var på väg ut ur en relation som visserligen var kärleksfull, men där jag och ex:et hade helt olika drömmar och mål vilket gjorde att jag valde att bryta upp. Det var som att allt föll på plats för mig när jag träffade min nuvarande kille och jag kände att jag mött min tvillingsjäl. Jag kände mig enormt älskad och sedd. Min pojkvän är yngre än mig (fem år) och jag är själv i trettioårsåldern. Det tog ungefär två månader av mejlande och chattande innan vi träffades i verkligheten och efter det har vi knappt varit åtskilda. När tiden gick dök det dock upp saker, som min pojkvän berättat för mig över internet som visade sig vara lögner. Bland annat att han fortfarande bodde hemma när vi träffades, han hade sagt till mig att han bodde själv, och att han faktiskt aldrig gått på den konstskola han sagt att han gjort. Självklart blev jag fundersam men inte arg, jag förstod att han velat verka intressant iför mig, som ju är äldre och hade både utbildning och eget hem, och jag förlät honom och han lovade att inte ljuga för mig igen. Han var mycket ångerfull.

Tyvärr har jag efter att detta uppdagades, det var cirka ett och ett halvt år in i vårt förhållande, ofta haft en känsla av att jag inte kan lita på vad han säger till 100% och jag har även kommit på honom med att ljuga eller överdriva, ofta om obetydliga saker och jag har allt som oftast låtit detta passera men inom mig har känslan av otillit börjat växa. Jag har till och med ställt mig frågande till om han verkligen har gråtit på riktigt när han varit ledsen, eller om detta har varit någon form av spel. Jag vet att det låter fruktansvärt och jag har aldrig vågat ta upp detta med honom eftersom jag upplever det som enormt grov anklagelse. Jag har också konfronterat honom med att det försvunnit pengar från vårt gemensamma konto och försökt att få honom att förstå att han måste tala med mig om han har ont om pengar så att vi tillsammans kan hitta en lösning.

Några gånger har vi dock talat om hur viktigt det är med ärlighet för mig och han har förklarat att han under sin uppväxt och tonårstid ofta hade problem med att hålla sig till sanningen och han har berättat att han ofta ljugit för sin familj och för andra som stått honom nära. Till saken hör att han kommer från väldigt trasiga familjeförhållanden, bland annat var hans far alkoholist och möjligen också sexmissbrukare och fadern lämnade familjen när min pojkvän var i mitten av tonåren. Alltså var hans uppväxt präglad av lögner och undanflykter. Min pojkvän har sedan flera år brutit med sin far men jag vet och känner att han fortfarande bär på mycket aggressioner och sorg över sin uppväxt. Jag har försökt att vara ett stöd för honom men det har också varit svårt eftersom han har varit ganska sluten omkring detta.

Vårt förhållande har i perioder varit mycket stormigt. Jag har själv gått igenom en depression och vet att han varit väldigt orolig för mig och jag upplever att han har stöttat mig mycket under mig sjukdomstid. Under den här perioden gick vi även i parterapi. Jag upplevde det som att min pojkvän hade ett enormt behov av att prata men att han kanske inte alltid sa hela sanningen till terapeuten utan fortfarande försökte se lite bättre ut än han verkligen är. Det framkom under terapin att han saknade närhet i vår relation och jag tror att han i verkligheten menade att vårt sexliv varit dåligt, eftersom jag under sjukdomstiden tappade mycket av min lust.

När vi träffades var vårt sexliv fantastiskt och spännande. Jag kunde leva ut fantasier tillsammans med honom som jag tidigare aldrig kunnat nämna för någon och vi hade sex ofta, ibland flera gånger om dagen. Jag har alltid vetat att han haft ett stort behov av sex och kanske gav jag i början intryck av att alltid ha lust att vara experimenterande och utlevande. Efter en tid mattades dock min lust till att bryta gränser, man kan säga att jag kom till en gräns där jag kände att jag för närvarande inte ville gå längre, vilket har medfört att vi allt mer sällan har sex. Jag upplever att det finns mycket intimitet och närhet mellan oss i form av kramar och smekningar i vardagen men sex har ibland känts som en av många prestationer som måste klaras av, och helst med så mycket nyheter och fantasi som möjligt.

I går när jag kom hem och skulle öppna hans dator (som vi båda använder) ser jag att han glömt att stänga ned ett browser fönster. Det var en sexkontaktsida där han gjort en profil till sig själv, med bilder och en presentation där han skrivit att han sökte ungefär ALLT i sexväg. Män, kvinnor, par, älskare, älskarinnor och dejter. Jag har alltid vetat att han surfat mycket porr, det har inte bekymrat mig så mycket eftersom jag då och då tittar på porr själv på internet och vi har också ibland tittat tillsammans. Min pojkvän har aldrig gjort någon hemlighet av detta. Men när jag såg den där kontaktsidan så brast det för mig. Jag gick igenom den mejlväxling han haft med andra på sidan och såg att han aktivt tagit kontakt med ett par och erbjudit sig vara en del i deras sexlekar. Jag ringde till honom på arbetet och läste upp vad han skrivit och skrek att han inte längre hade ett hem att komma till. Jag kände mig enormt sviken och trampad på och, vilket säkerligen är ett helt ologiskt sätt att tänka, att jag på grund av sjukdom, stress och ångest inte kunnat vara den sexpartner som jag utgett mig för att vara och som han behövde.

När han kom hem var jag ursinnig och han började gråta och bad om förlåt och att han bara gjort en profil på kontaktsidan för att kunna komma in och titta på andra människors bilder vilket jag ju, med mitt redan skavda förtroende, inte tror på. Han berättade även hur han länge upplevt att han haft ett skevt förhållande till sex och hur han nästan tvångsmässigt tittat på porr och onanerat varje dag. Han berättade även om fruktansvärda händelser av övergrepp från när han var barn, både från sin fars och från andras sida. Bland annat att han som liten blivit tvingad av äldre kompisar att ha sex med deras lillasyster och att han i sin fars väska hittat porr och även nakenbilder av hans äldre syster tagna i smyg. Jag blev naturligtvis enormt chockad och ledsen och orolig. Både för honom och för hans systers skull men kände också att jag blev arg att detta skulle komma upp just nu, när jag kände mig kränkt och arg och inte ville vara förstående och förlåtande mer.

Jag älskar min pojkvän otroligt mycket och trots allt dåligt som varit mellan oss och vi har bråkat mycket har vi haft andra perioder som varit fantastiska på det sättet som jag aldrig upplevt tillsammans med andra. Jag vill inte lämna honom för jag känner att vi hör ihop och jag vet att han behöver hjälp och kanske vård. Jag vet inte om han är vad man kallar en sexmissbrukare men däremot vet jag att han har en massa saker från sin barndom som han måste få bearbeta och jag är varken stark nog eller har möjligheten att vara den som lyssnar på honom nu när jag själv känner mig så sårad. Jag känner mig uppgiven och vet inte vad jag ska ta mig till, å ena sidan vill jag bara be honom försvinna ur mitt liv å andra sidan älskar jag honom djupt och förstår att han behöver hjälp. Jag har tappat tilliten till honom och vågar inte längre tro på vad han säger. Vad ska jag göra?
/E

Svar:

Hej E,

Låt mig till en början säga att det säkert är så att din pojkvän behöver någon typ av hjälp för att
komma tillrätta med vissa sidor hos sig själv, på samma sätt som du tidigare behövde hjälp med din depression. En annan aspekt av er situation som är lite mer komplex och svåråtkomlig är att ni antagligen förstärker tendenser hos varandra på ett olyckligt vis. Han får i nuläget, genom sin mer eller mindre tvångsmässiga sexualitet, dig att känna att sex är prestationsbelagt och tvingande, medan din brist på lust – åtminstone tidigare betingad av depression – drivit honom ut i ett desperat sökande efter tillfredsställelse på nätet. Det jag vill säga utifrån detta är att man behöver betrakta er situation både på individ- och samspelsnivå.

När det gäller den individuella delen framgår det att din pojkvän har problem och svårigheter för egen del. Men det tycks också finnas mycket gott att bygga vidare på om ni kan övervinna detta. Ett exempel, förutom att du beskriver att ni haft perioder som varit fantastiska på ett sätt du aldrig upplevt med andra, är att han ställde upp och stöttade dig under din sjukdomsperiod. En annan positiv företeelse är att det låter som att han tog aktiv del i den parterapi ni genomgick. Det senare är hoppfullt med tanke på att han med stor sannolikhet behöver ytterligare och då mer individorienterad samtalsbehandling framöver – det är då helt avgörande att man är motiverad och kapabel att tillgodogöra sig en terapi om det ska vara meningsfullt att genomgå en dylik.

Om vi sedan fortsätter med den andra biten, det vill säga den som rör ert samspel, kan man konstatera att det du beskriver, om än tillspetsat i er relation, gäller för många par. Det som hänt er, och som du också beskriver, är att du efter den initiala förälskelsefasen som ofta karaktäriseras av en mer jämbördig, ömsesidig sexualitet, upplever att närhet och annan typ av intimitet är tillräcklig, medan din pojkvän å sin sida är oförändrat orienterad mot sex och således blivit mer och mer frustrerad. Att det här, utifrån att förväntningar och behov alltmer skiljer sig åt mellan er, bäddar för besvikelse och missförstånd är uppenbart. Ni befinner er i och med detta inom ett spänningsfält där risken finns att resultatet av ert samspel blir att du känner dig kränkt och otillräcklig, medan din pojkvän känner sig avvisad och okänslig.

På ett plan står ni alltså inför en liknande utmaning som många andra: efter en inledande period då ni hade fri tillgång till varandras kroppar, uppmärksamhet och tid, är ni nu hänvisade till att hitta en variant på detta som känns åtminstone någorlunda tillfredsställande för båda (en utmaning för alla som tänker att långvariga förhållanden är modellen). Vad det handlar om är att du och din pojkvän behöver utforma sätt att möta och tillgodose den andres och de egna behoven och önskningarna på utifrån de nya förutsättningar som råder. Man kan således säga att er situation, om än tillspetsad, inrymmer ett tema som jag tror är välbekant för många, oavsett om det finns eventuellt sexmissbruk eller tidigare övergrepp med i bilden.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (59)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 59

Mytomaner kommer ALLTID på en lögn för att skydda sig. Kolla med hans syster om det han säger stämmer. Dubbelkolla allt han säger!

Anders, 09:26, 2 mars 2010. Anmäl

personlighetsstörning tror jag inte på, snarare normalspecimen av h. sapiens som drar till med lite polerad o/sanning när det kniper. <br/>Hans beteende tyder på flera saker <br/>1. han är tillsammans med dig för tryggheten av en relation (inte för att han "älskar" dig) <br/>2. normaliteten i ert sexliv gör att han känner sig tvingad att söka sig till andra sexuella relationer <br/>3. han har säkert varit otrogen minst en gång <br/>Finns bara en utväg - gör slut. nu.

korrekt funtad man som aldrig är otrogen, men ej heller dörrmatta, 23:43, 23 februari 2010. Anmäl

Dumpa honom!!!! Finns inget annat råd! <br/>(Familjerådivare??? Anders)

Lita på mig!, 09:38, 2 februari 2010. Anmäl

Jag tror det finns gott om män som INTE ljuger om sin bakgrund, INTE ljuger om pengar, samt INTE letar efter sexkontakter på nätet. Oavsett vad han tar sig för framöver kommer han att ha en ursäkt. Mitt råd är att bryta direkt och inte spilla bort dina bästa år på den här killen som visar tydliga tecken på personlighetsstörning.

Med erfarenhet av dylika personer, 20:08, 31 januari 2010. Anmäl

Nu måste du tänka och gå till din egen magkänsla. Den här mannen kommer att "äta" upp dig. Lämna honom nu innan det är för sent. Min erfarenhet talar för att han aldrig kommer att förändras i den grad att du får ett bra liv med honom. Lycka till!

Irre, 12:47, 29 januari 2010. Anmäl

Alla signallampor lyser RÖTT för denne man/pojke. De signalerar; mytoman, psykopat, narcissist, karaktärsstörning, borderline ... Bryt med honom omedelbart. Du har ingen framtid ihop med honom om du inte vill förvandlas till en skugga av dig själv. Det kommer alltid att vara du som står med Svarte Petter i samtal och uppgörelser med honom. Han kommer ALLTID att ljuga sig fri från ALLT elände som han orsakar. Tro mig, jag vet hur det är.

En som varit med, 09:35, 28 januari 2010. Anmäl

Jag tycker att svaret från Rimsten är djupt otillräckligt och berör bara ytan av problemet. Sexet är bara yta och för att komma tillrätta med det problemet måste locket lyftas av. Din pojkvän behöver revoltera hela sin person och det kommer antagligen bli smärtsamt för alla inblandade men det känns nödvändigt. Sök hjälp.

a, 08:17, 28 januari 2010. Anmäl

Jag var gift med en man som ljög på rutin, om små saker och stora, och mycket i frågeställarens brev känns igen: pengar som saknas på kontot, alkoholism i familjen, tårdrypande historier om svår barndom då vi grälade, stort intresse för "udda" sex. Lögnmissbruk går inte över. Du kommer aldrig kunna lita på den här mannen. Och törs du verkligen skaffa barn med honom, med tanke på hans åtminstone påstådda erfarenheter från barndomen? Spring för livet! Nu!

Maria, 12:47, 27 januari 2010. Anmäl

Lämna honom fortare än kvickt!

S, 09:41, 25 januari 2010. Anmäl

Svaret från familjerådg betonar de sexuella aspekterna istället för tilliten. Ja, många par genomgår samma tema, men det är farligt att normalisera lögner och att gå bakom ryggen på någon. E, om du har tappat tilliten till honom och inte längre vågar tro på vad han säger så tycker jag att du ska lyssna på det. Lyssna inåt och våga lita på vad din magkänsla säger. Så länge du håller fast vid en relation utan tillit så har du ingen möjlighet att träffa någon som kan få dig att känna dig trygg.

Sara, 06:58, 25 januari 2010. Anmäl

Han ser exet som sin ”familj”

Fråga: Jag befinner mig i ett förhållande med en man som har en nära relation till sin f.d. flickvän. De var ihop ett tag och hon har också ett barn som min pojkvän gärna tar hand om och inte vill förlora kontakten, det är inte hans biologiska barn och barnet har en pappa som har delad vårdnad om det.

Egentligen föreligger det inget problem i situationen som den ser ut rent objektivt, jag har själv nära kontakt med mina ex och ser inget problem med att ha det om relationen funkar och alla kommer överens. Mitt problem ligger i att min pojkvän framkallade svartsjuka hos mig genom det sätt han hanterade hela situationen på. Han höll mig hemlig ganska länge och låtsades, framför henne, att jag bara var en vän. Han berättade inte att vi egentligen träffades varje dag och hade ett ganska seriöst förhållande relativt tidigt. Hon visade även att hon blev svartsjuk på mig vid de tillfällen då han försökte säga något och hon drog tillbaka hans umgänge med barnet under en kortare period då hon blev svartsjuk. Det var ju just detta som min pojkvän var rädd för och jag märkte att han blev sårad av det.

Allt det här, hennes svartsjuka, hans ovilja att prata om mig/oss och hur han ser på henne som sin ”familj” etc. har gjort mig illa till mods och skapat stress. Ibland har jag brutit ihop och gråtit när stressen har blivit för stor och jag känner mig alltid fånig efteråt, jag vet ju att han aldrig skulle vara otrogen med henne mot mig. Jag tror att jag hänger upp mig på att han ser henne och hennes son som sin familj, att han spenderar en hel dag i veckan med dem, att dem går före mig och han (om hon ringer så åker han alltid dit direkt, även om jag och han är mitt uppe i något eller har bestämt att göra något) och att hon överhuvudtaget inte visar tecken på att förstå att jag också finns där och såklart vill vara med min pojkvän och få känna mig som hans flickvän, inte som en främling som står utanför och betraktar en familj.

Saken är den att jag inte vet om jag ”får” känna såhär. En av mina bästa vänner är mitt ex och jag har egentligen inget problem med att han umgås med henne, men det är just det där med att de betraktar sig som en familj som stör mig, det känns som om jag inte räknas på riktigt och att den riktiga relationen är den som dem två har, trots att de verkligen inte vill bli ihop igen. Är det helt fel av mig att reagera på att dem spenderar hela dagar ihop, som familj, och att hans ex-flickväns samtal bryter upp min och hans tid tillsammans? Eller borde jag bara acceptera, jobba på det här och försöka att hantera det på bästa sätt? Jag vet verkligen hur jag ska gå tillväga för att komma förbi det här.

Hälsningar
Ambivalent

Svar:  Hej Ambivalent, Som du själv säger är problemet för dig inte att din pojkvän har kontakt med sin före detta flickvän. Det finns heller inget i det du skriver som tyder på att du på något orimligt viss styrs av eller agerar ut din svartsjuka i syfte att kontrollera eller begränsa honom. Vad det handlar om och som skapar stress hos dig är otydligheten kring var hans lojalitet ligger, och det sätt på vilket han prioriterar med tid och engagemang, samt hur han definierar vad som är hans familj. Eller snarare så är han tydlig med detta, och det tycks som att hans känslomässiga utgångspunkt snarare är ex-flickvännen med barn än dig.

Att han kände en skepsis och oro inför att introducera dig i sitt tidigare sammanhang i början av ert förhållande av rädsla att förlora möjligheten till umgänge och således kontakten med ex-flickvännens barn kan man förstå. Men i det skede där ni nu befinner er är det hög tid att han markerar inför både dig och omvärlden att det är ni som hör ihop och kommer i första rummet. Att han betraktar sitt ex med barn som sin familj är inte acceptabelt om han avser att fortsätt leva med dig. Jag tycker du ska vara tydlig mot honom gällande detta. Just i och med att svartsjuka inte är någon öm punkt för dig tror jag du ganska väl kan lita till och utgå från att det du känner kring er situation också är rimliga anspråk vad gäller hur du vill att er relation ska se ut i detta avseende.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (45)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 45

Stay put: Du missar ett par saker. Dels har pojkvännen varit i hop med exet ett tag, det låter alltså inte som om de haft en alltför lång relation. Sedan har ju pojken umgänge med sin pappa. Och om killen vill bygga upp ett liv med sin nuvarande flickvän får han nog backa litegrann i sin relation me exet. Men om han inte bryr sig så kan han ju göra som han vill.

a, 10:25, 10 februari 2010. Anmäl

@run away. Du missar en sak. Barnet har en mamma, och två pappor, en biologisk och en som barnet levt med. Heder åt honom att han fortsätter bejaka det föräldraskap han en gång tog på sig. Den relationen är mycket viktigare än en flickvän hit eller dit.

stay put, 14:37, 29 januari 2010. Anmäl

Gör slut, NU!

Haggan, 14:37, 22 januari 2010. Anmäl

Vilket konstigt uttryck , "nöt sönder"! <br/>Är detta verkligen svenska?

svenskläraret, 19:24, 21 januari 2010. Anmäl

Förtydligande. Nöt sönder -> tryck dig in o ta dig en egen plats i deras relation och visa att du har rätten att vara där (om nu barnet vill givetvis) och visa också att du kommer stanna. <br/>Alltså inte nöt sönder som i förstör relationen.

Unpas, 16:23, 20 januari 2010. Anmäl

Nöt sönder deras relation genom att vara generös och förstående och genom att du långsamt mer o mer tar plats när din gubbe hälsar på hos "sitt barn". Orkar du hänga kvar så segrar du, men ge aldrig upp, du måste visa att du finns o att du vill ha respekt samtidigt som du är generös, annars faller det hela. <br/>Kram på dig!

Unpas, 16:20, 20 januari 2010. Anmäl

Den där karl har lyckats skaffa sig två familjer. Om någon inblandad misstycker är det nog dags att säga ifrån!

Sven, 13:08, 20 januari 2010. Anmäl

Det var en feg stackare du funnit, inte mycket till man i honom. En riktig ynkrygg som inte kan stå upp för dig.Det är det minsta man kan kräva - LOJALITET. <br/>Är han fortfarande förälskad i SIN familj eller vad är det för fel på honom?

vilken klippa, 09:02, 20 januari 2010. Anmäl

Glöm inte att detta barn har en mamma och en pappa, han behöver inte ha två pappor.Du skriver inte hur gammal han är, om hon träffat en ny man eller varför de skildes. Är det din mans önskan att de ska hitta tillbaka till varandra igen eller varför beter han sig så här? <br/>Du förefaller att vara en synnerligen klok person som förtjänar bättre behandling och lojalitet än det här.Ställ ultimatum! <br/>Har du inte lojalitet hemma så kan detta på sikt skada ditt självförtroende, vilket absolut inte är bra.

run away, 08:58, 20 januari 2010. Anmäl

Hej ambivalent! Detta ar egentligen enkelt. Eftersom du reagerar som du gor och mar som du mar ar nagot fel. Ett forhallande ska fa en att ma battre, inte samre. Det ar Inte okej att din partner avbryter det du och han haller pa med for att springa till sitt ex sa fort hon kallar. Var snall mot dig sjalv, vaska fram lite sjalvrespekt. Stall krav. Beratta for din partner att hans beteende far dig att ma daligt och om han inte skarper sig sa gar du. Da kan han sitta dar med sitt ex och uggla.

Karin, 02:37, 20 januari 2010. Anmäl

Vill jag leva resten av livet med en person jag inte älskar?

Fråga: Jag är en 40-årig storstadsman som funderar på om jag ska skilja mig. När jag var i 20-årsåldern hade jag en idealbild av min framtida partner: allmänbildad, spontan, intelligent och snabb i repliken och någon som jag kunde vara stolt över.

Tyvärr hittade jag aldrig någon sådan kvinna, och när jag närmade mig 30 bestämde jag mig för att jag kanske letade efter något som inte fanns. Kanske var jag en intellektuell snobb som övervärderade behovet av intellektuell stimulans?

Efter denna kovändning träffade jag ganska snart min blivande fru. Hon är visserligen akademiker, men inte speciellt intellektuellt lagd. Men eftersom jag inte trodde att jag kunde hitta en kvinna som uppfyllde mina krav på detta område slog jag mig till ro, och under de första tio åren tillsammans med henne tvivlade jag aldrig på om jag valt rätt.

Allt detta ändrades för några år sedan när jag anställde en kvinna på mitt jobb, som vi kan kalla ”Anna”, och som jag är chef för. Anna är precis som jag nyss fyllda 40 och är mycket skärpt, snabbtänkt, glad och positiv. Efter att jag lärt känna henne bättre förstod jag att hon var precis en sådan kvinna som jag egentligen velat ha, men som jag inte trodde att jag kunde hitta.

Detta har lett till en personlig kris för mig. Jag är jättekär i Anna, samtidigt som jag vet att en relation med henne är omöjlig: hon är gift och har barn, och är nöjd med sin relation och är inte intresserad av mig. Men genom att jag dagligen tvingas umgås med henne blir det så tydligt för mig att mitt äktenskap inte ger mig vad jag vill ha, vilket gör att jag mår väldigt dåligt.

Dessutom trivs jag väsentligt sämre på jobbet nu. Jag är retfullt lik Annas man i många avseenden, bara det att han är ”bättre” (längre, snyggare, smartare). Varje gång jag hör Anna berätta uppskattande om honom, känns det som om jag får en kniv i hjärtat, och jag känner mig nedvärderad. Jag har visserligen berättat för Anna hur jag känner, så hon accepterar att hon och jag bara pratar jobb med varandra, men det hjälper bara delvis.
Tidigare trodde jag att förälskelsen skulle gå över, men den har varat i snart fyra år utan tecken på att avta. Därför söker jag nytt jobb för att komma bort från Anna, men jag överväger även att skilja mig.

Det finns mycket som talar emot en skilsmässa. För det första har vi inga större problem i vår relation; vi bråkar sällan och har ett okej sexliv. Vi har tre pojkar, 7, 9 och 11, och ett fint hus i ett område vi trivs i och där barnen har lekkamrater.

När vi träffades hade min fru ett avancerat jobb som ekonom, men efter att ha varit hemma med barnen halkade hon ur arbetsmarknaden, och har bara haft mindre kvalificerade jobb eller varit arbetslös, så vi är helt beroende av min inkomst. Om vi skulle skiljas skulle vi troligen tvingas att sälja huset och flytta till var sitt betydligt mindre boende i ett sämre område.

Dessutom skulle det kännas både som ett enormt personligt misslyckande för mig och som ett svek mot min fru: i och med att hon är arbetslös (och har dåligt självförtroende när det gäller att kunna skaffa sig ett nytt jobb) förstår jag inte hur hon skulle klara sig ekonomiskt. Hon har också tagit ett betydligt större ansvar för barnen, och på så vis uppoffrat sig yrkesmässigt, vilket gjort att jag kunnat göra karriär. Jag tror också att barnen skulle ta en skilsmässa hårt.

Å andra sidan tänker jag ofta: vill jag verkligen leva resten av mitt liv tillsammans med en person som jag inte älskar, och som jag inte riktigt känner respekt för och inte heller är stolt över? Så fort vi har en diskussion om något annat än det rent vardagliga känner jag att jag måste sänka mig till hennes nivå, och det ger sällan mig något.

Jag älskar att se lite mer sofistikerade filmer, men det är poänglöst att göra med henne, eftersom hon inte hänger med. Vi umgås sällan med mina vänner, eftersom hon känner sig dum i deras sällskap. Hennes vänner å andra sidan är mer ”svenssonaktiga”, och jag har inget större utbyte av dem.

Eftersom intellektuell stimulans är så viktigt för mig, känns det som att jag förnekar en del av mig själv genom att fortsätta att leva i denna relation. Men frågan är om det verkligen skulle bli bättre om jag skilde mig? Trots att jag tycker att jag borde vara attraktiv (ser okej ut, är vältränad, har ett högstatusjobb och god inkomst) har jag alltid haft svårt att få kontakt med kvinnor. Kanske beror det på att jag under min barndom en lång tid blev misshandlad av min psykiskt labila storasyster och därmed blivit rädd för kvinnor.

Visserligen känner jag mig efter att ha gått i terapi ”färdig” med min storasyster (som inte lever längre), men jag kan inte undvika att tro att denna ryggsäck gjort att de kvinnor jag fått en relation med varit ”under min nivå”. Jag är helt enkelt rädd för att jag som frånskild 40-åring med tre barn inte skulle kunna hitta någon bättre.

Min fru har givetvis märkt att jag inte är i balans, och vi har diskuterat vad vi kan göra för att få det bättre: vi har tagit upp en gemensam hobby som legat nere under flera år, och vi har kommit överens om att vi var för sig får mer egen tid. Men det grundläggande problemet – att jag inte får tillräckligt med intellektuell stimulans – har jag svårt att se en lösning på.

Jag vet inte heller hur jag ska ta upp det med henne utan att kränka henne och förstöra den relation vi faktiskt har. Det jag känner är ”du är för korkad för mig”, men det kan jag rimligen inte säga till henne.

Adam

Svar: Hej. Man kan säga att utgångspunkten för ditt äktenskap var en kompromiss mellan vad du ville ha och vad du kunde få. Trots detta tvivlade du inte på att du valt rätt de första tio åren av ert äktenskap.

Först när denna kvinna, ”Anna”, dök upp blev du smärtsamt medveten om att ditt äktenskap inte gav dig vad du vill ha; att inte känna respekt för sin partner och att tvingas förneka väsentliga delar av sig själv är givetvis signaler på att allt inte står rätt till.

Jag delar din uppfattning om att det är svårt att se en lösning på det grundläggande problemet – att du inte tycker att du får den intellektuella stimulans tillsammans med din fru som du skulle vilja få. Du skriver vidare att din förälskelse i Anna pågått i fyra år utan tecken på att avta, man kan således sluta sig till att du vänt ut och in på din frågeställning ett otal gånger.

Jag förstår att det finns både rädsla och skuldkänslor involverade i detta beslut för dig. Rädslan att som frånskild inte hitta någon ”bättre”, skuldkänslor gentemot din fru om du skulle lämna henne eftersom hon stått tillbaka kar­riärmässigt och därför blivit ekonomiskt beroende av dig.

Sedan är det alla de praktiska och materiella fördelar det innebär att fortsätta leva på det sätt du redan lever. Och slutligen: din egen längtan efter att leva i ett förhållande där du får det du vill ha. Vad ska styra ditt beslut?
Ibland kan det vara svårt att komma till klarhet när man befinner sig mitt i det sammanhang man har att ta ställning till om man ska stanna kvar eller inte. En viss distans och avskildhet kan då i bästa fall få tankarna (och känslorna) att klarna.

Eftersom du ägnat så mycket tid åt att fundera över hur du ska göra utan att komma fram till något, och således inte heller verkar redo att agera, är en variant att du under en period flyttar ut från det gemensamma huset och skaffar en egen bostad. På så sätt får du i bästa fall tid och utrymme att tänka och känna eft
er hur du vill ha det, utan att du för den skull tvingas fatta ett alltför definitivt beslut i den ena eller andra riktningen.

Det är också ett sätt att bryta den situation där du, år ut och år in, går kvar därhemma, missnöjd och otillfredsställd, till lycka vare sig för dig själv eller för din fru kan man anta.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (352)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 352

Å andra sidan kanske han aldrig hittat någon att bilda familj med annars. Det verkar dock bättre för båda om de skiljer sig, hon får inte uppskattning för sina goda sidor, och han blir understimulerad och olycklig. Inte bra för någon av dem...

KA, 20:12, 18 februari 2010. Anmäl

Intressant att många är så arga, bittra och hatiska i sina svar till brevskrivaren. Förstår inte problemet. Vissa människor är mer tänkande, mer intresserade av kultur, av politik, av att klura ut lösningar på allehanda problem, av att förstå hur saker funkar etc. etc. etc än andra. Vi som är såna har ett större utbyte av andra som är på ett liknande sätt än av de som inte är det. Den här mannen, som verkar vara sån, är gift med en som inte är sån. Det kan ju ha varit ett misstag. Å andra sidan

KA, 20:11, 18 februari 2010. Anmäl

Jag skulle råda Adam att ödmjukt vara rädd om det han har. Livet blir inte enkelt i en skillsmässa. Möjligheten att träffa den rätta kommer att förmörkas av den ledsna ex-frun, besvikna barn, logistik kring nya familjer, försämrad ekonomi etc. <br/>Det låter som en 40årskris.

Nattmaran, 23:39, 14 februari 2010. Anmäl

Hej Adam! Jag känner igen situationen men från mina föräldrar som höll ihop sitt äktenskap, lite grann för min skull men också av rädsla för ovissheten, trots att de var oerhört olika. De skilde sig för snart 10 år sedan och är MYCKET lyckligare isär än de någonsin var tillsammans. Trots att jag tyckte att skilsmässan var mycket jobbig när den hände är jag i efterhand glad att pappa vågade gå. Och mamma har vuxit av att inte längre hela tiden behöva stå i pappas skugga!

skilsmässobarn, 10:01, 11 februari 2010. Anmäl

Detalj: Har LisaX blandat ihop intellektuell och intelligent måntro? Att någon är intellektuell märks oftast tydligt på utsidan. Att någon är intelligent är däremot så gott som omöjligt att avgöra utifrån. Inte minst då begreppet i stort sett är en reifikation av en tänkt gemensam faktor som skulle ligga bakom ett antal skillda fenomen.

M, 16:44, 10 februari 2010. Anmäl

Någonstans skrev "Adams" fru i ett inlägg att han hade insett hur egoistisk han varit, att hon inte är korkad alls (är civilingenjor m.m.) och att de skulle försöka fixa äktenskapet med hjälp av nyvunna insikter och perspektiv ... <br/>Det skulle vara kul att veta vad hände sedan..

Nyfiken tant, 01:23, 10 februari 2010. Anmäl

Det är märkligt hur många kommetatorer som anser sig ha rätt att sätta sig till doms över Adam. News flash: det har ni inte, då dynamiken i en relation endast fullt ut kan förstås av just det paret (och ibland inte ens av dem). Som Isabella skrev längre ner: kompromissa inte, det mår du bara dåligt av OCH det smittar på din omgivning. Ni andra, män som kvinnor, grow a pair och våga förändra er situation: den som kan besegra sig själv kan besegra vilken armé som helst.

Christian, 15:40, 9 februari 2010. Anmäl

Snälla frågeställare. Visa brevet till DN för din fru. Sedan flytta (om hon vill det). Man lever bara en gång. Hon är värd någon som älskar och respekterar henne. Såvida hon inte kan tänka sig gemensamt bodende tills barnen blir stora, men hon har rätt att veta "sanningen" (konstigt nog är ofta de som anser sig intelektuella de som man uppfattar som inte alls intelektuella).

LisaX, 13:36, 9 februari 2010. Anmäl

Adam, jag förstår precis hur du känner eftersom jag varit i exakt samma situation! Dock är jag kvinna och tvivlar på att jag skulle ha blivit bemött på samma hatiska sätt som du blivit m tanke på inläggen här! <br/>Du och din fru har "vuxit ifrån varandra", sånt händer. Självklart ska du lämna, det gagnar inte någon att du stannar kvar och tappar mer o mer respekt för din fru! Det finns fler "Annor" där ute! En skilsmässa är oerhört smärtsam men i ditt fall det enda rätta! Lycka till!/Erika

Erika, 17:42, 6 februari 2010. Anmäl

herregud, flytta inte ut, det är samma sak som att markera att man lämnar relationen, alltså att du har fattat ditt beslut...det är ett jättestort svek mot din fru och tro inte att du kan reparera det om du sen ångrar dig och ser det hela som en tillfällig "stund frö dig själv att kunna tänka klart"....hur skulle det vara om din fru en dag sa att hon skaffat sig en egen bostad, bort från dig!!Om du vill lösa ditt problem ska du vara rak och ärlig och i handling inte överge någon utan samförstånd

V, 15:59, 3 februari 2010. Anmäl

”Jag blir stel i sociala situationer”

Fråga: Jag har hamnat i en extremt jobbig situation och det känns som att jag håller på att kväva mig själv. Det handlar om hur jag upplever sociala situationer.

Egentligen är jag en social och utåtriktad person. Jag har alltid tyckt om att träffa nya människor, jag har gott om vänner och folk i min omgivning brukar tycka om mig. Faktum är att jag inte kan komma på någon enskild person som tyckt illa om mig. Jag är nog rätt lätt att ha att göra med och jag har lätt för att öppna mig inför människor. Det hemska är att jag sakta håller på att förändras.

Allt började för cirka två år sedan i samband med att jag flyttade till en ny stad för att studera. Mitt dåvarande förhållande knakade i fogarna och det tog tid innan jag kom in i mitt nya liv. Jag hade inget naturligt umgänge, det kändes som att jag inte kom någon nära. Det skapade en känsla av otrygghet.

Trots att den gamla otrygga situationen inte finns kvar – jag har nu en stabil tillvaro och lever i ett nytt förhållande – så har känslan av otrygghet accelererat. När jag möter människor så är jag extremt rädd för att det ska märkas att jag inte är avslappnad. På grund av detta så kan jag inte slappna av och det får till och med fysiska yttringar. Jag blir stel och jag kan inte ens le. Det känns som att ansiktet blir förlamat.

Detta gör i sin tur att jag börjar tänka på att alla ser mig som osäker, vilket förstärker känslan. Även om jag vet att det inte alltid syns på mig
så tror jag hela tiden att folk ser det. Jag analyserar folks blickar och upplever det som att folk tittar konstigt på mig så fort jag känner mig lite osäkert.

Nu har det gått så långt att de här känslorna kan dyka upp även när jag träffar gamla vänner. Jag är så rädd för att de ska dyka upp så att jag inte tänker på något annat. Huvudet går på högvarv. Ibland händer det att jag ”glömmer av” de här känslorna och då kan jag verkligen vara mig själv. Men så fort jag blir avslappnad så går huvudet igång: ”nu är jag avslappnad – men tänk om känslorna kommer?” Och då börjar allt om. Jag blir osäker och stel.

Jag har pratat om situationen med min partner och hon kan inte förstå varför jag känner så här. Trots att hon själv är väldigt utåtriktad har hon sagt att hon ibland känt sig avundsjuk på min förmåga att prata med vem som helst, och att alltid vara mig själv. Hon säger att det inte märks på mig att jag är osäker. Till stor del tror jag att hon har rätt, men den senaste tiden har det blivit värre. Ibland vet jag att det syns på mig, även om jag försöker agera som vanligt.

Jag kan även tillägga att jag aldrig tidigare känt som jag gör nu. Alltså trots att jag varit nervös inför sociala situationer även tidigare så har detta mer varit en ”normal” nervositet.
Det som började komma för två år sedan är något annat.

Nu har det gått så långt att jag nästan drar mig för att träffa folk. Jag tänker ofta att jag måste ta mig iväg för att träna bort de här känslorna, men ibland undrar jag om det inte bara förvärras av möten.

Hur ska jag göra för att bli av med de här tankarna? Varför kommer de krypandes även om jag befinner mig i en avslappnad situation bland vänner jag känner?

Den hör höstterminen kommer jag att studera i en annan stad, tillfälligt. Jag har ett gyllene tillfälle att genom denna kurs få in en fot i den bransch jag vill jobba inom, men jag känner att de här känslorna hämmar mig så pass att chansen kan glida mellan mina fingrar. Hur ska jag göra för att ta mig förbi det här? Alla reflektioner uppskattas för jag börjar bli desperat.

L

Svar: Hej L! Något förbryllande och obehagligt har hänt, skriver du. Du har alltid varit social och utåtriktad, lätt att ha att göra med och ingen tycker illa om dig, samtidigt som du sedan en tid oroar dig när du ska träffa nya människor, och nu även dina gamla vänner.

Men det hände en förändring i ditt liv för två år sedan som väckte den här sidan hos dig, du blev alltmer osäker och otrygg i sociala situationer. Ibland händer det saker i vårt liv som kan utlösa en sårbarhet som vi inte ens visste att vi hade och som fortsätter att göra sig påmind trots att den situation som var utlösaren inte längre är aktuell.

Mitt intryck är
att du har fått socialt fobiska drag, som är en variant av ångestbesvär. Kärnan i en social fobi är rädsla för att bli granskad av andra och för att göra bort sig, eller på något sätt bli avslöjad. Det motsägelsefulla är att personer som lider av social fobi och har en kritisk syn på sin egen sociala förmåga av omgivningen, uppfattas som sympatiska och trevliga personer, som är lätta att ha att göra med.

Socialt fobiska besvär kan utlösas av social stress, nedstämdhet och oro, ibland finns en sårbarhet, till exempel uppväxt med en förälder som haft social osäkerhet.

Det kan upplevas som skrämmande men det första steget för att komma vidare har du redan tagit: Du har blivit uppmärksam på att ditt nuvarande beteende står i vägen för hur du vill vara i sociala situationer och nu ber du om råd för att kunna göra något åt det.

Du undrar hur du kan bli av med dina besvärliga tankar om att inte bli avslappnad och varför du får dem även när du befinner dig i en avslappnad situation. En person som har social fobi tänker rädda tankar, det har blivit inlärt efter ett tag och närmast automatiserat, och de rädda tankarna skapar en uttalad rädsla, närmast ångest. Onda cirklar uppstår.

Det blir allt svårare att ”resonera” sig ur situationen, och det känns som att enda sättet att bli fri från ångesten är att fly situationen. Ofta förstärks ångesten av att man granskar sitt beteende i detalj, man blir helt upptagen med hur man uppfattas, om andra märker något, en självfokusering inträder, som gör det allt svårare att vara ”sig själv” i situationen.

Den behandling som fungerar bäst vid social fobi och som man kan göra på egen hand, är att utsätta sig för det man är rädd för men det måste göras på ett speciellt sätt för att det ska fungera effektivt. Metoden kallas att exponera sig, och handlar om att göra erfarenheten att det man fruktar ska inträffa inte inträffar, och utifrån de erfarenheterna kan man släppa taget om rädslan.

Börja med att skriva en lista över de situationer du upplever som jobbiga. Skatta hur mycket ångest varje situation väcker hos dig på en skala mellan 0 och 10 poäng. Skriv bredvid situationerna vilka katastroftankar du får eller tror att du kommer att få i dessa situationer.

Nästa steg är att du ska söka dig till de situationer i din lista som väcker mindre ångest. Nu börjar exponeringen, det är viktigt att du följer instruktionen som nu följer noga för att uppnå önskad effekt. När du befinner dig i den situationen, som väcker ångest, ska du stanna kvar i situationen trots dina ångestfyllda känslor och tankar i minst tio minuter.

Din uppgift är att uppleva ångesten samtidigt som du observerar och lär dig att ångesten minskar. Ångesten uppträder som en havsvåg, den stiger hastigt, når en högsta höjd, och sjunker sedan undan.

Observera att syftet inte är att du ska bli av med din ångest i sociala situationer helt och hållet, men att den ska minska så att du kan göra det du vill TROTS din ångest, till exempel umgås med dina vänner även när du inte känner dig hundraprocentigt avslappnad.

Kunskapen är att när vi flyr från det som upplevs som obehagligt, får vi en känsla av kontroll och minskad ångest i stunden. Problemet med det här sättet att agera är att vi på lång sikt missar två viktiga erfarenheter: den ena är att det vi fruktar sällan inträffar och den andra är att om det värsta händer är det ändå inte så katastrofalt att vi inte kan hantera det.

Efter att man exponerat sig en tid brukar osäkerheten försvinna helt för vissa sociala situationer och bli ganska försumbar för allt fler sociala situationer. När du märker att din tillit till din förmåga ökar kan du välja att exponera dig för allt svårare situationer i din lista. Ha som mål att komma till slutet av listan! Börja arbeta med övningen redan nu.

Ett motivationstips: När du utsätter dig för det obehagliga fokusera då på att det kommer att hjälpa dig att nå ett av dina mål: att kunna genomföra och även njuta av den kurs du är så intresserad av för att få in en fot i den bransch du vill jobba i.  

Tveka inte att söka hjälp om problemet kvarstår, det finns mycket bra hjälp att få. Här finns olika terapeuter som kan hjälpa dig: www.kbt.nu eller www.kognitiva.org.

Du kan också läsa: ”Social fobi: att känna sig granskad och bortgjord” av Anna Kåver.  

Varma hälsningar och stor lycka till!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (25)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 25

@ psykologstudent Sofia: tack för din klargörande beskrivning. Ska hålla dina ord i minnet. <br/>Och sign Cajsa, nu var du allt lite hård. Kan inte tala för alla men social fobi kommer ofta från ingenstans och är sedan ett h-e att tampas med, man vet mkt väl att den är irrationell men tyvärr, logiska argument funkar dåligt på fobiska symtom. jag hoppas du slipper prova själv.

Erik, 00:51, 12 februari 2010. Anmäl

Alla som skriver här och känner igen sig i frågeställarens situation har ett gemensamt drag utav att de ser sig själva som universums mittpunkt. Alla ser på mig, alla gillar mig, alla lyssnar på mig osv. Vilket superego. Börja fokusera på andra omkring er i stället. Skärpning. Vänd blicken bort från er själva och tro inte att alla ser på er hela tiden. Man kan inte vara 6 år hela livet utan man måste växa upp.

Cajsa, 13:47, 9 februari 2010. Anmäl

drick sprit!

FB, 15:01, 3 februari 2010. Anmäl

Om det inte funkar med terapi, tveka inte att ta medicin! Psykologer berättar ofta inte det, men många antidepressiva tabletter hjälper mot social fobi också (tex seroxat). För mig hjälpte inte terapi, men med medicin är skillnaden som natt och dag. Hoppas det ordnar sig!

Träls, 22:08, 2 februari 2010. Anmäl

Kognitiv terapi och förslag att "ändra" sina tankar - det kanske går om man mår riktigt bra. Annars kan sådana förslag vara en katastrof. Kanske ligger det något annat bortom rastlösheten - kanske dylexi, kanske ADHD. <br/>Jag tror psykoterapi (någon som bara lyssnar) är till större nytta för dig än att "möbelera om i huvudet".

ugglan, 08:44, 2 februari 2010. Anmäl

forts...eftersom jag är medveten om min rädsla så försöker jag trotsa den och göra saker och träffa folk ändå...men ibland orkar jag bara inte...känns bara så tråkigt att inte kunna leva fullt ut.."coyness is nice, but coyness can stop you from doing all the things in life that you'd like to" /A

A, 23:30, 30 januari 2010. Anmäl

jag fokuserar alldeles för mycket på mitt eget kroppsspråk och ansiktsuttryck och vad jag säger, och hur jag tror att andra uppfattar mig, ibland så mycket att jag missar vad andra personer säger. jag blir också ganska lätt generad och har sedan en tid tillbaka börjat rodna allt oftare. tidigare var jag en öppen och ganska rolig person, men nu orkar jag inte alltid föra konversationer (med vissa personer) av rädsla att säga ngt dumt eller rodna. jag undviker också ibland sociala situationer men

A, 23:27, 30 januari 2010. Anmäl

Jag har märkt att många personer som är väldigt socialt kompetenta (dvs andra människor gillar att umgås med dom) har viss prestationsångest i sociala sammanhang. Jag tror att deras förväntningar på sig själva när det kommer till att andra personer ska tycka om dom är för höga. Försök släppa tanken på att alla andra ska tycka om dig, för de gör de ändå inte. De går inte att alltid säga rätt saker vid rätt tidpunkt.

Äldre och visare, 23:24, 29 januari 2010. Anmäl

Forts 3/3: <br/>du ska prioritera dig själv. Gör saker som du, och bara du, tycker om. Hitta tillbaka till gamla fotfästen, men då på dina egna premisser, eller hitta nya sådana som du kan stå på och förstärka din självkänsla. <br/>Lycka till! Hoppas att allt fixar sig!

En med ett annat perspektiv, 21:08, 26 januari 2010. Anmäl

Forts: <br/>Det som fick mig att "hitta rätt igen" var att åka hem, umgås med mina vänner, fast då på mina egna premisser. Exempelvis inte hänga med ut till baren när man inte känner för det, utan själv ta initiativet och ha en liten filmkväll med de allra närmsta (om det nu är det man har lust med). <br/>2. En del droger har, om man har otur, en långtids-deprimerande effekt som kan kallas psykos. Psykoser kan faktiskt komma väldigt oväntat, ett tag efter själva tillfället. <br/>I båda fallen så anser jag att

En med ett annat perspektiv, 21:05, 26 januari 2010. Anmäl