”Vi har hamnat i traditionella könsroller”

Fråga: Jag lever sedan fyra år tillsammans med en väldigt fin och älskvärd människa, men vi har som många andra under småbarnstiden hamnat i kaotiska och belastande situationer som vi ibland har svårt att ta oss ur tillsammans.

Vi har under vår dotters första levnadsår hamnat i några perioder av traditionella könsrollsmönster som framför allt gjort min flickvän mycket besviken och frustrerad, men nu också i efterhand kommit att påverka min självkänsla som bra och ansvarstagande förälder. Detta är mycket trist, eftersom vi hade trott att det skulle gå att undvika i mycket större utsträckning.

Jag och min flickvän är väldigt olika som personer och hur vårt register av känslor fungerar. Hon är en mycket självständig och ambitiös person, men har svårt att uttrycka känslor, ge bekräftlese och ta intitiativ till gemensamma stunder. Jag är däremot mer öppen med mina känslor, lätt för att uttrycka dom och vill oftare ha det mysigt tillsammans. Jag försöker så gott det går att ge henne uttrymme att utforska sina intressen och behov, men det kan ibland bli påfrestande och jag kan ofta känna mig ensam och extremt underprioriterad.

Sen vi har fått vår dotter och tiden blivit en bristvara har det utvecklat sig till rena mardrömsscenarion som tyngt ner oss båda där hon känner sig begränsad och kontrollerad av mina ”behov” av att ha tid och närhet tillsammans. Jag tycker mycket om henne och vill absolut inte begränsa hennes tillvaro, men jag kan bli otroligt ledsen, besviken och arg i att så ofta bli avvisad, att hon upplever att det är jag som har problem med mitt humör, temperament och känslor och att det begränsar hennes liv  ”att göra vad hon vill och önskar”. Hon säger att hon inte kan ” lösa mina problem med att känna mig ensam”.

Det enda jag vill är att vi skall skapa en gemensam plattform för oss båda, där vi skapar förståelse, tar ansvar för varandra välbefinnande och är väldigt tillåtande att göra saker för oss själva, men också ge varandra värme, omsorg och trygghet. Ofta har jag mest accepterat min tillvaro och försökt ha det roligt och leva så bra som möjligt med mig själv, dottern och tillsammans med andra utan att allt för mycket sura över för lite närvaro och tid ihop med min partner. Men dåliga dagar kan min flickvän ofta få mig att känna att jag är allt för krävande, skamsen över att jag har behov av närhet och trygghet och knäpp som har önskemål om hur tillvaron tillsammans ibland kan se ut.

Nu har det ibland kommit att påverka min relation till min dotter och det är inte kul. Vi har haft hårda diskussioner och långa samtal om fördelningen i hemmet och dottern. Jag försöker så gott det går att vara inlyssnade och förstående kring min flickväns upplevelser om ojämställdhet, vilket är en självklarhet för det är ju supersvårt och kräver mycket hårt jobb för att verkligen fördela ansvaret. Det har inte alltid varit lätt, könsstrukturerna var mycket starkarna än vad jag trodde, men det har idag utvecklat sig att min flickvän dagligen talar dåligt till mig, påpekar att det jag gör inte är bra nog och får mig att allt oftare mig att känna otillräcklighet för min dotter.

Jag förstår henne och hennes frustrationer och jag vill så himla gärna leva jämställt, men hennes besvikelser tar sig i uttryck i form av anklagelser och ord som får mig att allt mer känna mig allt mer otillräcklig, dålig och självisk. Jag själv har tidigare känt mig bra och bekväm i papparollen under delad föräldraledighet och att jag under resans gång gjort mig fler och fler erfarenheter kring vad ett jämställdhetsprojekt handlar om. Men idag har hennes frustrationer, på grund av stundtals nederlag i ansvarsfördelningen, blivit hårda ord, ständiga anklagelser och hot om separation som ibland sänker min självkänsla i botten och jag känner mig usel och handlingsförlamad både gentemot min flickvän och dottter.

Det gör mig mycket ledsen (och arg). Jag har tagit upp det ofta till samtal, men blir ofta avvisad med att hennes reaktioner beror på dålig fördelning i hemmet/dottern och att jag inte kan räkna med henne om jag känner mig ledsen eller nedstämd( eftersom det är jag som har krav på tid tillsammans och inte hon). Min flickvän är en fantastisk mamma och en stark kvinna ! Vilket jag beundrar och har tyvärr tagit allt för stort ansvar i hemmet som jag gör allt för att försöka omfördela jämnt. Men vår kommunikation fungerar så himla dåligt och jag vet att hon känner stor sorg och ensamhet över det stora ansvaret för vår dotter. Det hoppas jag inte att hon skall känna i framtiden, men vi kommer inte vidare. Jag vill inte mista min nära relation till någon av dom.

Tack för er tid.

Fredrik

Svar: Det verkar som att ni tvärtemot vad ni tänkt er hamnat i traditionella könsrollsmönster när det gäller ansvar för hem och barn. Ni hade trott att detta skulle gå att undvika i större utsträckning än vad det visat sig göra. Den här erfarenheten delar ni med många andra. De flesta par Sverige har antagligen ett ideal om att förhållandet ska vara mer eller mindre jämställt, även om det inte är uttalat. När de senare under familjebildningen börjar göra praktiska val för att genom dessa utforma sin gemensamma vardag går dock valen ofta stick i stäv med detta jämställdhetsideal. Konsekvensen blir just det du beskriver: en besviken och frustrerad kvinna och en man som på hemmaplan känner sig usel och handlingsförlamad.

Med denna obalans som utgångspunkt har du önskemål om att ni ska ha det mysigt tillsammans. Av din flickvän upplevs detta som ytterligare ett krav utöver de som redan åligger henne i större utsträckning än dig. När hon inte går dig till mötes känner du dig avvisad.

Nu har det gått så långt att hon, i sin besvikelse över de svårigheter ni har när det gäller att få till en jämställd relation, ägnar sig åt att verbalt attackera och ifrågasätta dig. I och med att hon genom ett
sådant tillvägagångssätt sänker din självkänsla i botten leder det till att ni kommer än längre från ett delat ansvar för hem barn.

Det destruktiva i ett dylikt samspel är att resultatet av det blir två olyckliga människor som i successivt minskande utsträckning får sina önskemål infriade. För att ert förhållande ska överleva krävs att ni upprättar en överenskommelse där du strävar efter att tillgodose hennes behov av jämställdhet, samtidigt som hon bemödar sig om att möta dig i ditt behov av att tillskapa en gemensam plattform. Lyckas ni i detta kommer era ansträngningar befrukta varandra. Ni får då till en positiv uppåtspiral istället för en negativ nedåt spiral.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (93)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 93

"inkännande", "avlyssnande", "jämställdhetsprojekt" låter här bara som fina ord som mannen har lärt sig, utan att förstå särskilt mycket. Konkret handling gäller! Lägg ett halvår på att VERKLIGEN utföra minst hälften av alla vardagssysslor (här förutsätter jag ju att ni båda jobbar heltid). Att utföra en syssla, tex handla mat, inkluderar att ta initiativet och ansvara för HELA handlingen, UTAN att nån annan (kvinnan) har ens antytt att det hela behövs. <br/>Din beskrivning känns lite för mycket "r

rulsan, 23:14, 22 juni 2010. Anmäl

Haha, jag läser tjatset här i tråden och tackar Gudarna för att jag är homo. Såååå mycket enklare. Vi behöver aldrig fundera på jämställdhet. Vi tar bara den roll som behagar oss. Skönt o slippa alla dessa krav från samhället att vara på det ena eller andra sättet - ja åtminstone när man kommit så långt att man accepterar sin homosexualitet dvs.

Danonino, 10:44, 17 juni 2010. Anmäl

Usch, förhållanden är det svåraste som finns. Om du verkligen älskar henne och det aldrig någonsin funnits någon tvekan, så måste du sätta dig ner med henne och ge henne ett dilemma. Du måste öppna dig helhjärtat och säga som det är, du har gjort så gott du kunnat och tröttnat på hennes översittarattityd. Antingen löser vi (ni) det tillsammans eller så lämnar du henne. Punkt slut. Det går inte hålla på och må dåligt hur länge som helst - som du uppenbarligen verkar göra. Det är inte värt det.

Danonino, 10:24, 17 juni 2010. Anmäl

brevskrivaren specificerar inte de praktiska bitarna, vilket ju detta handlar om. svårt att svara då. jobbar de båda heltid eller vem utav dem jobbar mest? vem som nu jobbar minst bör naturligtvis ta mer ansvar i hemmet. detta bör ju sedan omfördelas när/om en ny jobbsituation uppstår. en konkret beskrivning av vilken ansvarsfördelning man kommit överens om saknas ovan, vad är målet och var kommer man till korta?

Evelina, 13:36, 19 maj 2010. Anmäl

forts: kommunikation är enda lösningen. <br/>anklagelser är bara dumma. dom bygger på att en har helt rätt och den andre helt fel. <br/>för att kunna lösa ett problem måste man hitta kärnan till problemet inte stirra sig blind på förgreningarna som ni gör när ni bråkar om ojämnställdhet. <br/>återigen: det är era olikheter i personlighet och känslolivet som är boven till allt och ovilja till att samarbeta utan hålla på sitt.

simba, 20:11, 6 maj 2010. Anmäl

du skrev att din och flickvännens personligheter och känsloliv skiljer sig mycket åt. där i ligger erat grundproblem. ni måste vilja förstå varandras olikheter för att kunna samarbeta. utan förståelse blir det konflikter. ni ska kunna hitta en gyllene medelväg där båda får sina behov tillgodosedda. ibland kanske bästa lösningen är separation, men inte först utan en ordentlig kamp för varandra. <br/>som jag ser det är inte jämställdheten erat största problem utan som sagt era olikheter. olikheterna s

simba, 20:10, 6 maj 2010. Anmäl

@hans <br/>Tror du att dessa "stolta kvinnor" alltid är intresserade av hemmafru-livsstilen?

Wait, what?, 13:23, 6 maj 2010. Anmäl

När män ofta uppskattar en kvinna som tar initiativ i sängen, uppskattar ofta en kvinna en man som tar initiativ i hushållet. <br/>Seriöst, om det står skitig disk på bänken och man alltid ska vara tvungen att be att få det diskat, är det klart man blir irriterad! <br/>Men vi brukar alltid lösa det med sten-sax-påse. Alltså hushållet, inte sängen :)

Fnatt, 13:14, 6 maj 2010. Anmäl

detta är beviset på att alla jämställdhetssprat är trams. låt man vara man och kvinna kvinna och var stolta över det. då kommer ni att vara glada. jämställdhetsiver är bara en strävan efter millimeterrättvisa och det är en garanti för tjat och gnäll för det ligger i millimeterrättvisans natur. <br/>back to basics!

hans, 09:34, 6 maj 2010. Anmäl

Ganska enkelt att analysera skulle jag säga. Ni är olika som personer. Mannen är mer av en känslomänniska. Kvinnan mindre så. Givetvis tycker den ena att den andre är känslokall, självisk, krävande eller what not. Hur man löser problemet, tja antagligen genom att börja acceptera varandras olikheter, hur tråkigt det än låter. Man kan inte kräva närhet om den andra inte har samma behov av det. På ett mer personligt plan, om att skaffa barn innebär att man måste prioritera något annat än sig själv

Olle, 00:20, 6 maj 2010. Anmäl

”Min brist på civilkurage oroar mig”

Fråga: Jag är en 29-årig kvinna och min fråga rör förhållandet mellan medmänniskor och min brist på civilkurage.
 
Låt mig börja med att illustrera med ett exempel på vad som jag faktiskt upplevde på bussen igår. På en relativt full buss kommer det på en påverkad man och börjar verbalt trakassera en 17-årig flicka som sitter bakom mig. Han vinglar fram och tillbaka och beter sig hotfullt mot flickan och det ar tydligt att det gör henne rädd och illa till mods. Jag själv sitter där och tanker att ”slutar han inte ska jag säga till”. Ändå sitter jag helt handlingsförlamad. Efter ytterligare fem minuter ryter en medelålders man till och slänger mer eller mindre ut den påverkade mannen. Vid det har laget gråter flickan och jag sitter och skäms något otroligt over mig själv och min oförmåga att komma till handling.
 
Vad jag tycker är väldigt jobbigt ar att det ar inte första gången som något liknande händer. Var gång mår jag dåligt efteråt, tänker mycket på incidenten och bestämmer mig for att ‘nästa gång ska jag inte bara sitta där’. Speciellt i exemplet ovan tror jag dessutom att jag inte skulle sätta mig själv i fara genom att säga till eftersom det var många andra människor på bussen som troligtvis skulle ha reagerat om mannen blivit fysiskt våldsam. Det handlar inte om att jag vill ”spela hjälte” inför de andra passagerarna utan jag oroar mig över min egen brist på civilkurage och förmåga att komma over min rädsla for att hjälpa andra i situationer där jag faktiskt tror att jag kan hjälpa utan att försatta mig eller andra i fara. Har du några förslag på hur jag ska komma over den har rädslan och gå från tanke till handling?
 
Tack på förhand!
 
Med vänlig hälsning,
Jenny

 
Svar: Hej Jenny!

Tack för ditt modiga brev. Du har redan tagit ett steg till att visa civilkurage. Du vågar ”se” och uppleva att det är något du skulle vilja göra utifrån dina värderingar men inte gör när olika situationer som kräver civilkurage uppstår.
 
Det du beskriver är ju vanligt: Desto fler personer det finns på en plats där något obehagligt händer, desto färre ingriper. Ibland ingen alls. Vi läser om detta och många har själva upplevt den passivitet som uppstår i sådana situationer. Många får samma tankar som du: ”Varför är det ingen som reagerar och gör något?” Man beskriver att även individer som har en god moraluppfattning, kan bortse från den eller ha svårt att hävda den när de hamnar i kollektiva situationer. Det individuella ansvaret uppfattas inte lika tydligt då utan kräver en personlig ansträngning eller medveten hållning för att upplevas.
 
Att ha civilkurage handlar om nog mycket om att tydliggöra sina värderingar om vad som är rätt att göra för andra och ha modet att handla därefter. Det som ibland kallas konsten att ta ansvar eller att vara etiskt medveten. Etik handlar ytterst om att sträva efter att vara den människa man vill vara. En människa som kan se sig själv i ögonen. En människa som känner stolthet över den hon är. Du kan läsa mer om detta i Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel. Hon hävdar att det är genom att reflektera över sina värderingar och handlingar som en människa blir rustad att ta ansvar.  Att agera i enlighet med sina värderingar kräver förstås också mod. Det är så mycket bekvämare och betydligt mindre riskfyllt att stå vid sidan om och titta på istället för att ingripa. Ann Heberlein påminner samtidigt om att vi inte behöver vara så rädda. Trots allt är de som kränker andra en minoritet. Men rapportering i media ger lätt en bild av ett problem som är större än det är, och fungerar ibland bekräftande och förstärkande av vår rädsla. Tillsammans är de hyggliga människor en stor majoritet och mycket starkare. Kanske vår rädsla i många situationer handlar om att vi så lätt glömmer bort detta. 
 
Vad kan du göra? Du har en etisk hållning och värderingar som gör att du vill ingripa i situationer liknande de du beskrev i ditt brev. Det som kan hjälpa dig att agera i sådana situationer är att påminna dig om det som känns rätt och riktigt att göra just då. Det kan ge dig kraft att komma över din rädsla och agera istället för att vänta på att någon annan ska göra det.
 
Ytterligare ett lästips till dig är om boken ”Konsten att vara snäll” av Stefan Einhorn. Den innehåller kloka resonemang om att sätt upp goda mål och sedan konsekvent sträva mot dessa mål, och hur vi kan hitta mod att börja agera annorlunda än vad vi hittills vågat i vardagliga situationer.
 
Jag vill uttrycka min personliga beundran för att du vill göra en förändring i riktning mot att visa mer civilkurage.  

Varma hälsningar

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (87)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 87

Ett tips i dylika situationer där man inte känner för att gå i "klinch" med äcklet som trakasserar den unga/e/pensionären är att (jag har testat) vända sig till den som blir utsatt och glatt säga "Nä men hej Anna (valfritt namn) - det var länge sedan vad roligt - kom och sätt dig hos mig så vi får snacka lite.." Fungerar finemang.. Glöm emellertid inte att söka ögonkontakt med "offret" först så att hon/han inte sitter som en fågelholk utan hänger med i svängarna..

Carin, 16:10, 17 december 2010. Anmäl

@ KL<br/>Nu sammanblandar du väl ändå allmän hövligt med civilkurage? Tappade vantar och busskort? Inte kan man väl ändå tycka att det är obehagligt att visa prov på välmenande vänlighet i vardagssituationer?

Carin, 16:03, 17 december 2010. Anmäl

Mitt tips är att börja med det "lätta", ser du att någon tappar sin vante eller busskort på bussen, att en stressad mamma med ett barn i vagnen tappar sin leksak - säg till! Då får man en positiv reaktion från den som tappade sitt busskort till exempel. Detta är en början till att öva upp sitt civilkurage och det blir också lättare att hjälpa till vid kommande situationer där du kan tänkas behöva ingripa. Lycka till!

KL, 22:02, 11 december 2010. Anmäl

Väldigt få av de personer som säger att de skulle kliva in är beredda att skydda någon okänd pga risken det innefattar, man gör en snabb kalkyl: (många okända variabler: åker jag på stryk om jag går emot alt riskerar jag själv fängelse för att ta till våld..) <br/>Modig = jag tror mig kunna göra en insats med minimal risk kopplat till det <br/>Idiot= jag kastar mig in handlöst utan att tänka oavsett situation (kan dock med hjälp av lite tur falla in i kategorin Hjälte) <br/>Hjälte = en idiot med välsignels

Riskkalkyl, 17:28, 4 maj 2010. Anmäl

Ja Liria du gör mer än de flesta, du vill åtminstonde hjälpa till men av förklarliga skäl ställer du dig inte upp mot en full man som är stökig på bussen, men det faktum att situationen urartar så långt att du känner att du måste ingripa beror även på att ingen annan gör något. kan räcka med att många börjar säga lägg av! för att göra att folk (som har mer kraft) blir medvetna om situationen och kan ingripa.

Var ingen superhjälte men hjälp till så gott du kan..., 17:10, 4 maj 2010. Anmäl

Integritet. Medkänsla. Mognad. Ja. Kanske, lite, en vacker dag. <br/>Fler pocketböcker om hur man borde tänka och känna. Nej tack, helst inte.

My, 23:16, 3 maj 2010. Anmäl

Ja allting är relativt. aktuellt exempel: Natten till igår fick en man knäskålen krossad/söndersparkad då han försökte avstyra ett bråk mellan en okänd man och sin kompis vid tre-tiden natt mot söndag. (googla på "karlstad knäskål" för källa)

Kråkan, 19:43, 3 maj 2010. Anmäl

Att inte ingripa.....ska det ju naturligtvis stå:-)

Delta, 16:54, 3 maj 2010. Anmäl

Det var ju precis detta alla by-standers under andra världskriget gjorde: stod bara bredvid och såg på hur våldet emot judarna eskalerade. Att ingripa gör människor ännu farligare. Heder åt alla de fantastiska människor som stod upp då och som idag står upp för andra som lider nöd. Visst, man vill inte dö, men om jag får några slag eller förlorar några tänder om jag ingriper så skiter väl jag i det....jag har iaf lättare att leva med mig själv för att jag gjorde det som är rätt. Man måste våga l

Delta, 16:54, 3 maj 2010. Anmäl

Precis den egenskap jag hatar mest hos människor: bristen på civilkurage. Kanske för att jag aldrig själv haft problemet. Man faller faktiskt inte död ned. Men det var ett fint brev hon skrev om ett viktigt ämne.

Delta, 16:46, 3 maj 2010. Anmäl

”Lusten och sexet har fösvunnit”

Fråga: Finns något man kan göra när lusten och sexet försvunnit i parrelationen? Min man och jag har varit ihop i nära tio år och de inledande åren var sanslöst passionerade. Redan då hade han dock problem med att ta initiativ till vardagsnärhet, kramar och pussar. Det var ändå okej, jag accepterade att det är sådan han är. Men med tiden blev det allt kallare och sedan flera år tar han helt enkelt inga initiativ varken till pussar, kramar eller sex. Vi har ett litet barn och under de två första babyåren förekom inte sex alls.

Jag upplever att lusten endast kan hållas vid liv om närhet finns. Att det är saker som förutsätter varandra. Jag är en person som aldrig får nog av närhet och ömhet, men även min sexlust har i princip dött ut. I dagsläget har vi sex extremt sällan, kanske varannan månad, och det är väl ungefär lika ofta som jag får en spontankram. Uppskattande komplimanger är också väldigt lätträknade. Det kanske inte är åratal sedan som jag fick höra att jag är snygg, men det känns så.

Jag känner att bristen på närhet gör att jag mår dåligt. Jag lever ett liv där jag är konstant avvisad som kvinna och det skadar delvis min självkänsla. Ibland kan jag känna mig ful och ensam. Känslan av att vara avvisad gör att jag har aggressioner mot honom. Under de mest sexlösa perioderna bråkar vi naturligtvis som mest. Det har dock hänt att vi haft någon vecka med sex och skillnaden blir genast enorm. Värmen kommer tillbaka och det känns som om kärleken finns där.

Så varför bryter jag inte? För att vi ändå har en djup kärlek, som finns någonstans där, och vill vara med varandra. Och han säger att han vet att han älskar mig. Men det är lite som att vi håller på att övergå till att vara som en bror och syster. Han säger att han inte riktigt vet varför han har så låg sexlust. Att han kanske bara är sån. Och att han inte har något behov av pussar och kramar heller. Han har en teori om att det kan vara för att jag inte har preventivmedel. Han är livrädd för att jag ska bli gravid då han inte vill ha fler barn.

När jag ser tillbaka kan det stämma att hans sexlust försvann när jag slutade med preventivmedel. Men nu är jag över 40, alltså inte särskilt fertil, och eftersom vi nästan aldrig har sex har jag svårt att motivera mig till att ta preventivmedel, eftersom det är väldigt få sådana som jag tål (han tycker t ex att kondom inte är tillräckligt ”säkert”).

Och det förklarar inte varför han inte tar i mig överhuvud taget eller låter bli att ge mig komplimanger. Det som gör mig allra mest frustrerad är dessutom inte att han är helt ointresserad av närhet. Utan att han inte ser det som något problem att jag mår dåligt av att inte få någon närhet – och inte visar något intresse av att göra något åt saken.

Vad kan det bero på att han inte har någon sexlust? Kan det vara aggressioner mot mig – vi har haft ett stormigt förhållande – som tar sig uttryck i att han vägrar fylla mina behov? Bör jag tolka hans ointresse, både för närhet och för mitt välmående, som att vårt förhållande är över?

Dolores

Svar: Hej Dolores,

Oavsett vilken typ av förändring man efterlyser i en parrelation så är framgång vad gäller denna helt avhängig båda parters vilja och engagemang för att nå ett gemensamt mål. I ert fall är det så besvärligt att det du upplever som oerhört bekymrande – frånvaron av närhet och sex – inte upplevs vara är ett problem av din man. Tvärtom får jag intrycket att själva möjligheten till närhet och sex på något sätt är hotfullt för honom. Det som är din lösning är hans problem och tvärtom.

Om vi för enkelhetens skull utgår från att det vanliga är att människor i kärleksrelationer har något sorts driv att närma sig varandra fysiskt blir frågan hur det kommer sig att din man fungerar som han gör. Att förklara hans låga sexlust med att han kanske bara är sådan tycks inte riktigt hålla. Må så vara att han under hela ert hittillsvarande förhållande haft svårt för vardagsnärhet, men något radikalt tycks ha inträtt då du slutade med preventivmedel. Hans nuvarande upptagenhet av att undvika ytterligare graviditeter pekar på att han känner stark olust inför blotta tanken på en sådan händelseutveckling. Den rädsla han upplever kring en sådan eventualitet är inte längre rationell, utan gränsar till det fobiska. Inte lätt att känna lust i en dylik situation.

Utifrån denna rädsla blir dock hans beteende begripligt. Man kan tänka att han undviker närhet för att han, på ett lite omvänt sätt mot vad som är det vanliga, är rädd att den ska leda till sex. Och eftersom sex ökar risken för att du ska bli gravid igen väcker redan utgångspunkten – det vill säga själva närmandet – ångest hos honom.

När det gäller de förändringar fysiskt såväl som psykiskt som en kvinna genomgår i och med graviditeten finns stora möjligheter till förståelse och samtal. Men, även män kan påverkas av en graviditet och förlossning på olika sätt, och då är det inte fullt så enkelt att hitta ett forum för detta. Dessutom kan de känslor mannen erfar, åtminstone om de inte är odelat positiva, upplevas som mer eller mindre tabubelagda.

Vilka föreställningar din man går och bär på är mer än jag vet, men det låter som att det är mycket ni behöver förstå hos varandra. Det jag menar är att ett närmande antagligen inte kommer äga rum förrän ni tillsammans gjort det möjligt att prata om det som för er i dagsläget befinner sig bortom det pratbaras gräns.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (71)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 71

Han vänstrar naturligtvis.

Jojje, 00:35, 30 april 2010. Anmäl

Vilken bra ide att han kan sterilisera sig! Värt att föreslå i alla fall, han har kanske inte ens tänkt på den möjligheten? Sen kanske ni bör gå i terapi och/eller på andra vis jobba på en relation med mer närhet, för att försöka återuppväcka lusten.

A, 16:29, 29 april 2010. Anmäl

Som flera tidigare påpekat, det där med p piller verkar vara ett svepskäl. båda verkar ju ha problem, han med närhet (hur ser relationen till barnet ut?) och hon med att vara konsekvent och att ta upp det hela. var ärlig. vasektomi!

Cecilia, 23:59, 28 april 2010. Anmäl

Gör något radikalt. Han har nog andra sexuella böjelser som han inte vågar berätta för dig. Prova att sätta på honom kvinnokläder, använd en dildo eller något annat. Jag lovar det hjälper.

Solan, 12:48, 28 april 2010. Anmäl

Föreslår FÖRÄNDRING dvs byt stil.Handlar ju om att känna lust till en annan människa och män, i synnerhet' är beroende <br/>av synintrycket för att fungera sexuellt.Måste finnas en erotisk ton mellan makar.Som hunger, men den som alltid <br/>äter samma mat-tröttnar snart.Att behaga, är inte avhängigt <br/>jämlikhet.Innom erotiken fungerar inte detta-sorry.

anneli hallgren (Webbsida), 16:29, 27 april 2010. Anmäl

Sune 07:57, det var du som förde in dessa ord i debatten. Kanske är det därför de förekommer? <br/>Brevskrivaren är nog inte hjälpt av ovidkommande generaliseringar om kön.

Blixten, 15:37, 27 april 2010. Anmäl

Dolores: gor slut med karln! Han verkar urtrakig!

Karin, 11:00, 27 april 2010. Anmäl

Man 40+: Jag tror att båda parterna i denna relation har problem och jag tycker att brevskrivaren gjorde rätt som sökte hjälp i denna fråga. Min kommentar är riktad till dem som tycker att kvinnan skall ta ansvar över något som hon inte kan ta ansvar över. Känns uppenbart för mig att detta par skulle må bra av hjälp och stöd, kanske terapi. Tror inte att mannen heller mår bra i denna relation, och att han löser problemet väldigt illa.

Augustus, 10:42, 27 april 2010. Anmäl

Hmm... om man inte har några problem med att inte ha sex och närhet kanske man inte skall kommentera här. Det är ju brevksirvaren som har problemet och denna är föga hjälpt av sådana kommentarer.

Man 40+, 08:51, 27 april 2010. Anmäl

Men vilka andefattiga människor vi är som endast definierar att ligga som vaginal penetration som avslutas med att mannen får utlösning i kvinnan. <br/>Den enda som kan ta ansvar över prevention är du själv, och tyvärr så verkar ju mannen göra detta, på sämsta möjliga sätt. <br/>Som man är det DITT ansvar att se till så att säd inte hamnar där du inte vill ha den. Det kan aldrig och omöjligtvis vara kvinnans ansvar vad DU gör med DINA kroppsvätskor!

Augustus, 21:55, 26 april 2010. Anmäl

”Jag är så fruktansvärt avundsjuk på min bror”

Fråga: Jag har ett problem jag inte vet hur jag ska kunna hantera och som det är svårt att prata med andra i min närhet om. Jag har växt upp med en två år yngre bror. Under vår uppväxt har vi alltid haft en bra relation och jag ser min bror som en av mina närmsta vänner.

Det var aldrig någon diskussion om att någon av oss inte skulle läsa vidare efter gymnasiet och det gjorde vi båda. Eftersom jag gjorde värnplikt och tjänstgjorde i försvarsmaktens utomlands hamnade jag efter min bror. Han har redan hunnit klart med sina studier och skaffat ett bra och välavlönat jobb. Han har precis köpt en lägenhet tillsammans med sin sambo och det är här mitt problem kommer in.

Jag är fruktansvärt avundsjuk på honom och jag har svårt att hantera vad jag upplever som ett enormt mindervärdeskomplex gentemot honom. Jag känner mig väldigt misslyckad eftersom jag inte kommit längre eller åtminstone lika långt som honom i mitt liv och min karriär. Jag skulle inte vilja ha min tid i armén ogjord men jag kan samtidigt sitta och ångra mina livsval intensivt. Snart är även jag klar med mina studier och går en oviss framtid på arbetsmarknaden till mötes. Jag oroar mig mycket för att inte hitta ett jobb direkt (vilket han såklart gjorde) och försöker att undvika att prata om dessa saker när vi ses.

Hur ska jag kunna hantera dessa känslor? Jag vill ju kunna glädja mig för att det går bra för min bror och unnar honom egentligen all framgång han får på ett logiskt plan. Jag tror att jag vill att han ska vara lyckad och framgångsrik, bara inte lika framgångsrik och lyckad som jag. Det är inte skoj att upptäcka en så småsint och elak sida hos en själv och jag är besviken på mig själv för att jag inte hanterar detta bättre. Tilläggas bör att han inte på något sätt ”trycker ner” mig eller skyter över sin lyckade karriär.

Jag försöker hålla mina känslor inom mig när jag träffar han eller våra föräldrar men jag tycker inte att det är lika roligt att träffa dem längre på grund av detta och jag känner att jag fjärmar mig mer och mer från dem. Jag har alltid sett mig som en stark och självständig individ och det tar mig mycket emot att se hur mitt förhållande till min familj försämras pågrund av min avundsjuka. Vad kan göras?

MVH/ Jonas

Svar: Hej Jonas!

Du verkar vara en stark och oerhört modig person som vågar ta itu med en så laddad och förbjuden känsla.  Avundsjuka är en känsla som vi alla upplever då och då. I perioder av osäkerhet, när livet inte ler mot oss som vi skulle vilja kan vi uppleva mer avundsjuka än annars.

Just nu är du lite mer mottaglig för dessa negativa känslor i och med att du känner dig misslyckad och att du inte har kommit lika lång karriärmässigt som din bror. Du är inte elak, du är bara en människa och vi människor kan vara småsinta på samma sätt som vi kan vara generösa. Avundsjuka är en helt normal känsla! Det är inte avundsjukan i sig som är fel utan vad vi gör med den. Det finns personer vars avundsjuka leder till att de missunnar andra deras framgångar. Som kritiserar och letar fel. Andra lär sig att leva med avundsjukan och omvandlar den till en källa till inspiration. Man unnar den andre att njuta av sina framgångar även när man själv känner sig olycklig och inte har det så bra eller nåt så långt som man vill. Hur kan du komma dit?

Jag skulle vilja att du följer med mig i en ”resa” som handlar om att utforska tillsammans din känsla av avundsjuka. Följer du med? Vi kan börja med att konstatera att negativa känslor knappast är möjliga att undvika och det är inte heller meningen att vi ska ta bort dem. Snarare kan vi se på dem som skyltar som signalerar eller står för olika saker. De vill säga oss något. En skylt med ordet avundsjuka på väcker mycket skam och skuld. Detta gör att vi inte vågar gå vidare. Vi undviker att utforska den känslan. Vi skäms över det vi känner och flyr från det. Därför skulle jag vilja att vi börja med att du funderar på vilken funktion avundsjukan har i ditt liv. Med andra ord: När du tittar bakom skylten avundsjuka, vilka andra känslor finns bakom den? Kan det vara sorg över att livet inte har utvecklats som du ville? Kan det vara sårad stolthet? Kan det vara olika föreställningar och tankar om hur eller vad en storebror måste ha åstadkommit i livet? Handlar det om syskonrivalitet? Utforska vad du känner. Fördöm inte det du känner. Skriv gärna ner allt som kommer fram.

Nästa steg är att du lär dig att känna igen vilka situationer, tankar eller känslor som startar din avundsjuka. Jag utgår ifrån att du inte känner avundsjuka jämt. Observera dig själv därför under en vecka. Skriv ner i ett veckoschema och i olika kolumner vad som utlöser din avundssjuka: vilka är situationerna, känslorna och tankarna. Hur lång tid pågår avundssjukan? Vad undviker du att göra när du känner avundsjuka? Vilka andra konsekvenser får den?

När du har lärt dig mera om din avundsjuka är det dags att gå till nästa övning. Så fort du börjar känna avundsjuka stanna i den känslan. Fly inte! Beskriv det du känner för dig själv. Döm inte det du känner. Bara lägg märke till vad du känner och sätt ord på det. Du kommer att märka att de första gångerna du gör detta kommer det att kännas ganska olustigt att stanna kvar i avundssjukan, men allteftersom du gör den här övningen minskar olusten. Målet är inte att avundsjukan som upplevelse ska försvinna utan att du kan lära dig att leva med den! Så att den inte står i vägen för ditt umgänge med din bror. Ett annat mål är att du kan uppleva att du kan tillåta dig att vara avundsjuk på din bror samtidigt som du kan fortsätta att umgås med honom.
Din kärlek för honom får finnas inom dig på samma sätt som din avundsjuka. När vi bemöter de känslor vi är mest rädda för brukar de förlora sin makt över oss.   

När och om du känner dig redo längre fram kan du gärna prata om din avundsjuka med din bror eller någon annan person som kan visa förståelse.

Jag rekommenderar dig boken: Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans av psykologen Anna Kåver. Där finns mycket väl beskrivet hur man kan sluta föra krig mot tillvaron och sig själv.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (63)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 63

En kompis till mej brukar saga "den som har mest pengar nar han dor vinner". Satter lite perspektiv pa livet, tycker jag. <br/>Jag ar aldsta systern av 3 och det kandes lite ovant nar smasyrrorna borjade kora om i vissa omraden. Jag bestamde mej for att skarpa till mej och valde att bli glad over att de utvecklades fran flickor till vuxna kvinnor. Jag forsoker tala om ofta for mina systrar att jag ar stolt over dom och att jag alskar dom jattamycket och de sager lika dant till mej.

Storasyrran, 21:38, 27 april 2010. Anmäl

I min syskonrelation så är jag "den misslyckade". Min storasyster har akademisk examen och bra jobb, trevlig man, radhus i förorten, barn, bil... själv har jag misslyckade studier och trasiga förhållanden bakom mig, jobbar skift och är ogift och barnlös. Ändå är hon den avundsjuka, eftersom jag faktiskt valt ett friare liv och inte bryr mig så mycket om vad omgivningen tycker. Där hon oroar sig, där rycker jag på axlarna. Hon blir väldigt avundsjuk, och allra mest på att jag inte blir avundsjuk

Augustus, 21:50, 26 april 2010. Anmäl

Kära Elli, jag förstår helt enkelt inte ett ord av vad du skriver. Du är en lyckad syster och din syster en misslyckad syster. Det är vad du själv skriver. Min undran är vad du har gjort för att hjälpa henne? Hur kom sångerskan Sara Brighton in i bilden? Har din syster misslyckats i sin sångkarriär? Du behöver inte svara, jag tyckte bara att ditt inläg var intressant.

Lydia, 13:37, 26 april 2010. Anmäl

Fanken. 1 2 3 så blir brorsan överkörd eller kolar i cancer. Ibland går det bra i livet och ibland dåligt. Det enda som pekar på att det skulle fortsätta gå bättre för brorsan än för killen är ju att killen lägger all sin energi på att jämföra sig med brorsan.

Ola, 08:53, 26 april 2010. Anmäl

Hej Jonas! Som yngre syster till en storasyster som inte bara är avundsjuk, utan därtill omvandlar sin avundsjuka till elaka handlingar till den grad att jag inte orkar träffa henne längre, så är jag ju väldigt imponerad över att du funderar över denna fråga på dethär sättet. Mitt råd skulle vara: Jämför dig INTE! Lev ditt liv, framgångarna kommer på olika tider i livet och inte alls nödvändigtvis i samma ordningsföljd.

Emma, 19:11, 24 april 2010. Anmäl

Jag tror att du projicerar din egen osäkerhet och otillräcklighet på din bror som passar in som måltavla. Ta istället itu med din otillräcklighet och vad det är som ligger bakom den.

Mr Psykolog, 21:14, 22 april 2010. Anmäl

Hejja Jonas, mycket modigt och bra att ta tag i detta. Tänk på att - både karriärsmässigt och i privatlivet - bara göra sånt som känns rätt för DIG, utan att fokusera alltför mycket på det materiella eller på vad andra har/gör. <br/>(OM vi ändå ska jämföra med brorsan så är två år en VÄLDIGT kort tid rent karriärsmässigt - din arméerfarenhet kommer ju att vara värdefull senare - en erfarenhet som din bror saknar.)

anna, 20:49, 22 april 2010. Anmäl

Kära Lydia, du förvånar mig väldig mycket med dina hastiga slutsatser. All hjälp i världen kan inte göra om mig till en Sara Brighton, och även om jag blir en kopia av henne det kan inte bli min lycka. I många situationer misslyckandet är bara en känsla som har ingenting med verkligheten att göra. Du känner inte mig, min bakgrund och min familj förhållande, så bättre skriva om något som du vet och det är väl dina erfarenheter även om det är bara dina slutsatser av dina erfarenheter.

elli, 19:04, 22 april 2010. Anmäl

Hej Jonas! Många gånger känner man sig avundsjuk och kanske misslyckad av den anledning att man tänker på vad andra tänker och tycker om en själv. Föräldrarnas förväntningar, kompisarnas åsikter, som man tror att man inte har levt upp till. Ibland kan det leda till att man vill hävda sig eller försvara sig. Istället tror jag att man ska försöka vara lite självironisk. Skoja lite om dig själv med din bror och din familj. Det är ett bra sätt för att avdrammatisera och sedan prata om det Lycka till

Anna, 18:32, 22 april 2010. Anmäl

Ellie; du skriver själv att din syster är misslyckad och avundsjuk på dig. Läs ditt tidigare inlägg. <br/>Hjälp henne att bli som du själv om det är det hon vill. Jag tror inte att jag riktigt förstod andemeningen i ditt andra inlägg.

Lydia, 13:47, 22 april 2010. Anmäl

”Otrohet -måste veta allt för att kunna gå vidare”

Fråga: Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 12 år. För ett år sedan hade vi en lite tuffare period och till slut upptäckte jag att min sambo hade varit otrogen. Jag upptäckte det helt enkelt genom att titta i hans mobiltelefon och läsa några sms som de hade skickat till varandra. Sedan dess har vi pratat och pratat och skrikit och gråtit och verkligen funderat över vad vi vill med varandra och nu har vi bestämt att vi fortfarande älskar varandra och vill vara tillsammans. Vi ska alltså försöka på nytt. Problemet ligger bara i alla de hemligheter som fortfarande finns. Jag vet att hans mobiltelefon är full av sms och bilder som de skickat till varandra. Jag vet att det finns foton och e-mail. Jag vet att han har små presenter sparade och kvitton från luncher de ätit, filmer de sett, saker de köpt tillsammans.
 
Och jag håller på att bli galen av att inte veta ALLT! Jag vill verkligen gå vidare men jag kan inte sluta tänka på alla dessa hemligheter. Vad står det egentligen i alla de där sms:en och mailen de skrivit till varandra? Vad har de pratat om? Vilka bilder finns? Jag tänker på det här hela tiden och jag känner att jag helt enkelt inte klarar av att gå vidare om jag inte får veta. Jag MÅSTE veta! Jag håller på att gå sönder av att det finns så mycket hemligheter mellan oss.

Om jag ska klara av att lita på honom igen och om vi ska kunna leva vidare tillsammans måste jag få gå igenom hans mobiltelefon och läsa de e-mail som de skickat till varandra. Jag har sagt det här till min sambo som tycker att jag är galen och vägrar visa mig någonting. Han säger att vad de skrivit och sagt till varandra inte angår mig. Att det inte är relevant för vårt fortsatta liv tillsammans.
 
Men för mig är det ju i högsta grad relevant. Jag kan inte bara släppa det som har hänt. Jag vill känna till alla tillfällen då de träffats. Jag vill veta vad de har gjort. Jag vill inte att det ska finnas fler hemligheter. Ingenting ska vara dolt. Annars kommer jag ju alltid att undra.
 
Håller jag på att bli galen? Är det fel av mig att vilja titta i hans mobil? Har han rätt i att det inte angår mig?
 
Jag vill verkligen att vi ska kunna leva vidare tillsammans. Han är min bästa vän, den jag står allra närmast i hela världen. Och just därför gör det ju så ont att han av alla är den som svikit mig mest. Att han döljer saker för mig. Vi som tidigare har delat allt.
 
Hälsningar Anna
 
Svar: Hej Anna! Du befinner dig i en svår situation. Det är starkt att du tar dina känslor på allvar och skriver till oss. Du beskriver väl det som sker vid en otrohet. Lojaliteten har brustit. Man är sviken. Det är en sak att man måste stå ut med att den andre haft sex med en annan. Det svåraste är lögnerna. Man tappar tilliten.
 
Tillit innebär att vi är varandras bästa vänner. En person man kan lita på, vara sårbar inför, och berätta det mest privata för. Den fråga som jag läser mellan raderna i ditt brev är hur du ska kunna lita på honom igen nu när ni har bestämt att ni ska försöka på nytt. Ni älskar fortfarande varandra. Förlust av tillit tar lång tid att reparera. Det är samtidigt nödvändigt att bearbeta förlusten av tillit vid en otrohet. Sker inte det kan inte vi-känslan i förhållandet komma tillbaka.
 
Du undrar; ”Håller jag på att bli galen? Är det fel av mig att vilja titta i hans mobil? Har han rätt i att det inte angår mig?”. Jag tycker att du har rätt att veta, men du bör fundera på vad det är du egentligen vill veta. En tanke jag får när jag läser ditt brev är att självklart vill du veta vad som hände i det förflutna men att det du egentligen undrar är om din sambo har tagit känslomässigt avstånd från den andra personen idag, om du kan lita på honom idag ”… han har små presenter sparade…” Det verkar vara vad du behöver veta just nu för att kunna satsa på vi-känslan igen.
 
Ni älskar varandra men att älska någon är inte bara vad man säger utan måste också speglas i det man gör. Alla kan vi begå misstag men hans aktuella beteende: att han avfärda och bortser från dina sårade känslor och tycker att du är galen för att du vill veta, tyder på att han inte tar dig på allvar och inte heller fullt ansvar för det som hände. Många av oss har en tendens att tro på vad den andre säger ”Jag älskar dig” och misstror vad vi ser att personen gör med oss ”Du överdriver, du är galen”. Det verkar som om du befinner dig där just nu.

Å ena sidan vill din partner gå vidare tillsammans med dig, å andra sidan har han hemligheter som i hög grad påverkar din tillit till honom och han visar inte någon förståelse för vad du känner. Därför tycker jag att du bör lita mer på vad du känner, stå för det du vill och inte låta behandlas som en galen kvinna som inbillar sig saker. 
 
För att kunna ta lite distans och få kraft att kunna stå för dig själv föreslår jag dig en övning. Föreställ dig att en väninna till dig befinner sig i samma situation. Du ser att hennes sambo hanterar situationen på samma sätt som din sambo. Hon blir behandlad likadant. Vad skulle du tycka om det han gör? Speglar hans beteende kärlek? Vad tycker du att din väninna skulle göra? Det är normalt att det tar tid att reparera relationen men det måste finnas en dos av tillit och hopp inför framtiden som något kompenserar för den smärta man känner.  
 
Ett alternativ är att du/ni kontaktar en familjeterapeut för rådgivande samtal eller att du själv pratar med en person i din närhet som du litar på för att reda upp dina känslor och få stöd.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (148)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 148

Ta reda på allt! Han ska inte ha hemlisar med nån annan - de ska han ha med dig! Och det är en sak att spara på saker från tidigare "legitima" förhållanden men ett svek att spara på saker från "otrohetsaffären" - tro mig - då funderar han på att göra om det. Om han inte vill bryta allt med dena andra, inklusive små dagliga påminnelser om vad de hade så är han inte beredd att vara trogen och då bör du lämna honom illa kvickt.

Lollo, 11:48, 4 maj 2010. Anmäl

forts. <br/>"tillsammans" och i dagsläget börjar jag kunna se klart igen. <br/>Det har kostat väldigt mycket i hälsa och allmän trivsel... men vi är fortfarande tillsammans. <br/>Om man kan lita på varandra igen 100% tror jag tar tid. <br/>Mina två syskon har tex behandlat mig som skit vid tillfällen i unga år, men nu har vi bra förhållanden där jag verkligen uppskattar det vi har.

Rose, 22:13, 2 maj 2010. Anmäl

@A <br/>Ja han sparade grejer från den enda tjej han haft ett längre förhållande med, i en mapp som hette "älskling"...som han inte tagit bort ett år efter vi träffats, där fanns bla porrmail. <br/>Jag har mått skitdåligt - skäms numera mest för att jag sänkte mig till en så låg SVARTSJUKE+GRÄL nivå i över ett års tid. Inte den människa jag trodde jag var, krävande, misstänksam... inte självständig. En sån kvinna jag tror han skulle se upp till. Jag borde kanske lämnat, men vi har ridit ut den här krisen.

Rose, 22:11, 2 maj 2010. Anmäl

@Rose, jag tycker inte att det är något konstigt att man vill behålla minnen från tidigare förhållanden, som gamla skolböcker som sagt. Oavsett om det är från ett förhållande av flera - de andra var kanske dåliga eller obetydliga, det gör inte att det ihågkomna förhållandet inkräktar på det nuvarande. Däremot skulle jag bli ledsen över sparat sexuellt material, som porrmail. Känns inte som ett vanligt nostalgiskt föremål. Men alla är ju olika, det kanske inte betyder för din partner vad det bety

A, 15:43, 29 april 2010. Anmäl

forts. allt helt ärligt och att man måste lämna för att otroheten var ett uttryck för brister i förhållandet - klart det var pga brister, men det är ju det de jobbar på. nej, hennes tillit finns inte helt ännu, det hon bestämt sig för är att jobba på att bygga upp tillit och (själv)förtroende igen. Det kommer ta tid.

A, 15:39, 29 april 2010. Anmäl

forts. "lika tillgång till all information", utan vissa sanningar är det bara elakt och respektlöst att dela med sig av. Om Anna verkligen vill gå vidare tror jag att det bästa sättet är att göra sig av med allt som kan påminna om den andra, vare sig det är i form av mail och presenter (allt ska bort!) eller i form av minnen av dessa som kan popa up i huvudet i tid och otid. Och till de som verkar tycka att en relation kan man inte ha om inte tilliten är perfekt och alt helt ärligt och att man m

A, 15:38, 29 april 2010. Anmäl

@ Sätt gränser och stå för dem! och andra som hävdar att bra förhållanden bara kan byggas på någon slags absolut sanning, så tror jag att ni har helt fel. Min kille kanske tycker att jag ser ful ut när jag kommer, att jag har asäcklig andedräkt på morgonen och att hans ex var mycket sexigare än jag. Men det vill jag verkligen inte veta! Då skulle jag bara tänka på det och det skulle förstöra fina tillfällen till närhet. Så jag tror inte det är bra för ett förhållande att ha "lika tillgång till a

A, 15:37, 29 april 2010. Anmäl

"ofarligt" som herpes.

Hoppsan & lite allvar, 21:17, 27 april 2010. Anmäl

"ofarligt" som herpes.

Hoppsan & lite allvar, 21:17, 27 april 2010. Anmäl

"ofarligt" som herpes.

Hoppsan & lite allvar, 21:17, 27 april 2010. Anmäl

”Mamma dog plötsligt – nu har sorgen kommit ikapp mig”

Fråga: Jag är en 23-årig student. Relativt nyligen (för cirka 4 månader sedan) dog min mamma helt plötsligt i en hjärtattack. Varken jag eller min bror fick några som helst föraningar och blev extremt chokade. Första månaderna gick det ”bra”. Jag ville inte tro på vad som hade hänt och jag var säker på att även om mamma inte befann sig just här så befann hon sig någon annanstans. Det skulle kännas helt absurt om hon var borta för alltid. Jag är ju bara 23. Det är inte logiskt att förlora sin mamma såhär tidigt.
 
Nu några månader efter dödsfallet börjar allt falla över mig och jag mår mer och mer dåligt. Jag har svårt för att vara själv eftersom jag inte klarar av mina egna tankar och känslor. Det känns som att tiden går ovanligt sakta hela tiden. Innan mamma dog brukade jag bli glad för livets små guldkorn, till exempel resa någonstans, ha middag med nära vänner, shoppa, få vg på mina universitets-tentor etc etc. Nu känns det som att inget, precis ingenting spelar någon roll längre.

Jag har lyckats få bra betyg, jag tvingar mig själv att träna, träffa vänner, äta näringsrik mat etc. Men som sagt; ingenting hjälper. Detta är troligtvis normalt i en sorgeprocess vilket jag också har förstått. Men jag kan inte nöja mig med det, för jag mår ju så dåligt. Depressionen genomsyrar allt jag gör, hela tiden. Jag kan inte ens läsa en bok utan att tänka på mamma. För vad spelar det för roll om jag lyckas om min mamma ändå inte kommer att få se det?
 
Och när det väl känns ”okej” för ett tag så faller allt lika snabbt och jag mår dåligt igen. Som sagt; ingenting hjälper. Jag förstår inte vad meningen med livet är längre. Vad spelar det för roll om jag lyckas karriärsmässigt, om jag håller mig i fysisk trim, om jag har trevliga middagar om ändå inte mamma får följa mig?

/Sarah.
 
Svar: Hej Sarah!

Tack för att du skriver till oss. Beklagar djupt din förlust. Att förlora en nära och kära mitt i livet är tungt. Ibland reagerar man med att gå in i en djup kris. Det är naturligt att du är ledsen och inte känner glädje över saker som tidigare var värdefulla för dig.
 
Mycket att det du beskriver stämmer med de olika faser som man går igenom när man är i kris eller i sorgearbete. ”Jag ville inte tro på vad som hade hänt…” tillhör chockfasen. Då är det svårt att ”ta in” det som har hänt. När man är i reaktionsfasen börjar man inse det som har hänt och försöker söka en mening med det som hände. Sedan kommer bearbetningsfasen. Där man accepterar förlusten för att till slut nyorientera sig. Då integrerar förlusten i ens liv. Det är en del av en själv. Man lever med den. Sorgen försvinner inte helt men man kan fortsätta sitt liv och komma ihåg personen med både sorg och glädje. Sorg över det man har förlorat. Glädje över att man har varit en del av personens liv. Självklart behöver man inte gå igenom alla faser och sorgeprocessen kan se ut annorlunda från en person till den andra.
 
Du känner just nu att inget spelar någon roll och du undrar vad det spelar det för roll om du lyckas då din mamma ändå inte kommer att få uppleva det. Du skriver: ”Jag förstår inte vad meningen med livet är längre.” Sarah, trots att din mamma inte kan vara med och dela ditt nuvarande liv, det är det säkert att hon ville att du mår bra och lyckas med dina mål.

Hon finns inte rent fysiskt men hon finns inom dig. Hon finns i de goda minnen som du har av henne. I den värme du känner när du tänker på henne. Hon är en del av dig nu i den personen du är. Jag kan inte heller se någon mening med hennes död, men däremot meningen med hennes liv kan ha varit de goda gärningar och den kärlek som hon lämnade inom dig och efter sig.
 
Min rekommendation är att fortsätter att ta hand om dig själv och göra det du tyckte om tidigare trots att det inte känns roligt eller stimulerande just nu. Det hjälper dig att inte gå in i en depression. Andra alternativ är att du går till en grupp för personer som har förlorat en nära anhörig och att du där kan dela din sorg med andra i samma situation. Det finns olika anhörigföreningar som du hittar på nätet. Kyrkan brukar också ha sorgegrupper. Något viktigt är att du ger dig tid att sörja. Tillåt dig att vara ledsen när du är ledsen. Fortsätt att göra det som är viktigt för dig trots din sorg.
 
Ibland kan sorgen övergå i en depression. Sök professionell hjälp om det blir så för dig. Om du känner dig osäker på vad är det ena och det andra kan du läsa mer om skillnaden mellan depression och att befinna sig i kris på www.vardguiden.se.
 
En varm kram till dig.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (40)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 40

Vi lever inte för våra föräldrar, även om ens mor inte ser det vi gör så måste man ju själv vara glad för vad man åstakommer alla är individer och vi har hela vår liv framför oss, plus andra människor ser vad du gör åstakommer om det nu är viktigt för dig

Johan, 18:01, 16 maj 2010. Anmäl

Ja jättejobbigt! jag är 12 år och min mamma har dött i cancer! det finns dom som har det värre!!!!!!!

ANONYM..., 18:23, 9 maj 2010. Anmäl

Tänk på att du är en del av henne och genom hennes gener <br/>så finns hon kvar i dig.Det närmaste vi kan komma odödlighet.Min dotter påminner t.o.m. om min mamma. <br/>Men jag kan känna en stor saknad av min mamma och skulle vilja att hon fick se mina barn nu. <br/>Sorg tar tid och mildrar sorgen...jag vet!

Roland, 05:52, 27 april 2010. Anmäl

Sorg gör ONT! Det hjälper inte att intellektualisera, man måste bara leva genom sorgen. Det enda råd jag vet om är att dela in dagarna i korta intervaller. Ok, du orkar inte tanken på att leva med smärtan i en månad eller en dag, men kanske fram til lunch? Eller en timme i taget? Sakta blir det längre mellan anfallen av smärta, och man kan börja leva igen. Just nu känns det som ljusår dit, så fokusera på att överleva den här stunden. Tills efter lunch. Tills ikväll.

Mina, 11:52, 20 april 2010. Anmäl

Fst: Inget är så naturligt som döden. Sörj hur länge du vill och hur du vill, men TALA om det. Din saknad är ju på riktigt och du behöver få sörja. Det är en del av livet, men gör den till en DEL av ditt liv, inte till hela ditt liv. Jag har förlorat så många i mitt liv och sörjer dem alla, men jag försöker alltid hitta glädje och hopp, och tacksamhet för att jag fått finnas i deras liv och de i mitt.

Gepeto, 13:14, 19 april 2010. Anmäl

Att förlora någon man älskar är ju faktiskt det värsta som kan hända. Och det händer hela tiden, varje minut drabbar det någon. Det tillhör livet, och är inget som man ska vara rädd för eller skämmas för när man drabbas av sorg. Sorg är alla känslor på samma gång, men det handlar oftast bara om en själv. Saknad, längtan, bekräftelse, vrede, skam och skuld. Oförlösta känslor. Sorg är inte depression - det är en del av livet som gör ont, motvikten till glädjen vid födelse och kärlek. Inget är så n

Gepeto, 13:12, 19 april 2010. Anmäl

Jag känner igen mig i symptomen, jag fick samma symptom efter vi fick vårt första barn. Jag kände att inget kunde göra mig glad, verkligen ingenting. Jag var ute och gick med hunden en dag och jag gick som i en svart tunnel och tänkte bara mörka tankar, riktigt hemska saker. Till slut gick jag till akuten och fick en ordentlig dos Sobril. Tack vare att jag kontaktade sjukvården snabbt blev jag av med ångesten på två veckor sen dess har jag inte haft mer problem.

Urban, 09:29, 18 april 2010. Anmäl

Min pappa dog för tidigt för 10 år sen och i början tänkte jag på det hela tiden, verkligen hela tiden så det var svårt att koncentrera sig och jag blev ledsen varje gång. Efter ett 1 år så tänkte jag bara på det en gång om dagen ofta när jag var ensam i bilen. Efter 2 år så tänkte jag bara på det en gång i veckan och då både positiva tankar och negativa tankar. Det blir bättre men det tar fruktansvärt lång tid.

SH, 16:13, 13 april 2010. Anmäl

Vilket bra svar!

MMM, 08:01, 13 april 2010. Anmäl

Man känner faktiskt sorg över att inte få vara liten längre. Min mamma dog också helt utan förvarning. Jag var 20 år. <br/>Sorg går aldrig över. Man lär sig leva med den. Fokusera på det som är fantastiskt i livet . Var tacksam över dina vänner mm. Min mamma lever altid i mina drömmar :-) Det är fantastiskt att vi kan mötas där. Att bli mamma blev den största hjälpen för mig. Jag hittade kärleken som jag så intensivt sörjt, fast nu var allt omvänt. Jag var mamma, men kärleken var densamma :-)

Charlotte, 23:01, 12 april 2010. Anmäl

”Är jag onaturligt bunden till min mamma?”

Fråga: Jag är en kvinna som närmar sig 30, jag är lyckligt gift, pluggar heltid och jobbar brevid, jag har många vänner och bra relation till mina nära och kära. Jag har klarat mig själv sedan jag flyttade hemifrån efter gymnasiet och har ett bra liv.

Jag och min mor har alltid haft en nära relation, vi kan prata om det mesta, trivs i varandra sällskap och uppskattar varandra som bollplank. Min mamma är mycket stolt över mig vilket hon visar och vår relation kan definieras som harmonisk. Dock kan jag märka ett mönster hos mig själv. Varje gång jag måste ta ett stort beslut (som känns tungt) som t ex att avbryta en utbildning eller som nu: omplacera vår hund, så upptäcker jag att det som upptar mest av min energi och oro är inte företeelsen i sig utan hur min mamma ska reagera när jag berättar det för henne.

Jag målar  upp ett scenario över hur hon kommer reagera och försöker stålsätta mig, ibland har jag gissat helt fel och hon är väldigt stöttande men ofta har jag rätt och hon reagerar med att bli upprörd, besviken och vara helt oföstående. Något som i förlängningen får mig att känna att det är ett ännu större nederlag än vad jag redan upplever det som.

Nu till min fråga; tyder detta på att jag inte har ”klippt navelsträngen” ordentligt? Är jag onaturligt bunden till min mamma?

Hon reagerar som sagt var med att bli upprörd, besviken och oförstående och en växande känsla inom mig är att hon inte har rätt att ta sig friheten att reagera på detta sätt på övertänkta, mogna beslut som jag som vuxen kvinna tar. Har jag rätt i detta? Om ja, hur kan jag ta upp detta med henne nästa gång det händer? Det som gör det hela än svårare är att en sådan känsla ganska snabbt kan gå över så hon kan gå från att vara upprörd över något till att ha ”glömt” det på några dagar och agera som om inget hänt medans jag fortfarande har kvar min känsla.

Jag skulle verkligen uppskatta hjälp med mitt problem!

Mvh Amelie

Svar: Hej Amelie,

Det låter som att din relation till din mor är tveeggad: Å ena sidan känns det bra för dig att ha henne nära, att kunna prata med henne om det mesta, och att använda henne som bollplank. Å andra sidan påverkas du besvärande mycket av hur hon reagerar på det du anförtror henne. Hur vet man utifrån detta om du klippt navelsträngen ordentligt, eller om du är onaturligt bunden till henne?

Med utgångspunkt från det du skriver är det framför allt en företeelse som är av vikt för att bedöma om du är tillräckligt självständig i förhållande till din mor eller inte. Den har att göra med den i och för sig trevliga aspekten av er relation att din mor är mycket stolt över dig. Min fråga blir då: Är du fri att göra de val du vill, samt att stå kvar vid och genomdriva dina egna föresatser – kort sagt att gå din egen väg – även om det innebär att din mor inte fortsätter vara väldigt stolt över dig om du gör så? Trots att hon kanske tvärtom blir upprörd, besviken och oförstående? Om du svarar ja på den frågan kan man nog säga att du är tillräckligt frigjord från henne. Detta av den enkla anledning att det då är du som i praktiken utformar ditt liv, och inte din mor.

Oavsett vad du svarar på min fråga tycker jag absolut att du kan ta upp med henne hur det blir för dig när hon reagerar som hon gör, om inte annat kan det vara viktig för en själv att göra en sådan markering. Dock kan det vara svårt att ändra på andras beteende. Av den anledningen är det ofta effektivare att ändra på sin del i samspelet, för att på så sätt indirekt också förändra den andre. I ditt fall skulle detta innebära att du, i och med att du påverkas så mycket som du trots allt gör av henne, funderar över om du verkligen ska använda henne som bollplank i den utsträckning som nu är fallet.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

Kalle...Kalle, Kalle, Kalle... Seriöst. Hennes mamma är verkligen inte ett kontrollfreak. Här har vi en dotter som DRAR in mamman i sitt liv. När svaren och reaktionerna inte passar blir det problem. Men så länge mamman bara jamsar med så är det bra. Verkar vara en helt vanlig mamma, med en osäker dotter. Så Kalle, ta och lös dina uppenbara problem med din egen mamma istället för att tillskriva "vanliga morsor" egenskaper som helt enkelt inte finns där. Problemet är dotterns som är osäker.

Minnet, 09:45, 30 april 2010. Anmäl

Din mamma är ett kontrollfreak, hon styr och ställer med ditt liv, du ska inte lägga skulden på dig själv att navelsträngen inte är klippt. Det är din mamma som inte vill släppa taget. Med sitt humör visar hon tydlig avsmak, för dina handlingar och beslut. Naturligtvis låtsas hon som inget hänt, hon har ju fått sin vilja igenom, medan du mår dåligt för att du gick henne tillmötes och därmed emot dina egna intressen. Nästa gång du fattar ett viktigt beslut berättar du om det först efteråt.

Kalle, 23:30, 9 april 2010. Anmäl

Att dottern tänker och känner på detta sätt har med all säkerhet inte sin grund endast i "dåligt självförtroende" utan i relationen till mamman. Detta är ett solklart fall av ambivalent/otrygg anknytning, där man inte vågar lita på att bli älskad även om man gör mamman besviken. Även om mammans beteende verkar normalt är det hennes sätt att bygga upp relationen till sin dotter som skapat hela denna problematik, och det är mycket svårt att få syn på detta om man inte har egen erfarenhet av det!

Ägget och hönan, 13:41, 9 april 2010. Anmäl

Jag känner igen mig mycket väl. Tror att det grundar sig i dålig självkänsla hos dig. Du måste bygga upp ditt självförtroende. Våga lita på dina egna beslut. Jag tror att det är det som saknas hos dig (och mig) och därför känns många av de kloka tipsen nedan svåra. Tror att enda vägen är att bara börja. Ta ett eget beslut utan att rådfråga mamma. Stå fast vid det, gilla läget och känn dig vuxen.

Nina, 04:45, 7 april 2010. Anmäl

Om man frågar om råd måste man också vara beredd på svaret, särskilt om det inte är ett mesigt medhåll. Verkar som om mamman bara svarar och reagerar spontant på frågor om råd, eller saker som hänt. Om man tänker på hur man skulle reagera om en vän svarade på samma sätt och man då skulle acceptera det så har man kommit en bit på vägen. Fråga inte om du inte vill ha svar. Be inte om råd om du inte gillar svaren, mamma eller ej! Snarare en bekräftelsefälla än "bindningsproblem".

MInnet, 22:19, 6 april 2010. Anmäl

Joru, 20:38, 3 april 2010 har helt rätt.

No big deal, 14:31, 6 april 2010. Anmäl

Det är svårt att förstå exakt vad som menas med mammans reaktion. Jag tycker det verkar ganska naturligt om mamman blir upprörd när hon får höra att dottern skall hoppa av en utbildning (har det hänt förr?) eller inte riktigt förstår varför hunden skall omplaceras. Så skulle jag också reagera, MEN mamman släpper det ju snabbt när hon vant sig vid tanken. <br/>Det låter verkligen helt normalt alltihop, utom dotterns ältande.

No big deal, 14:28, 6 april 2010. Anmäl

Att din mamma IBLAND reagerar på dina beslut på ett sätt du inte gillar får du acceptera, precis som du accepterar att dina vänner ibland reagerar annorlunda än du skulle vilja. <br/>Det är först när du börjar anpassa dina beslut efter hennes reaktioner som du är osjälvständig, men att oroa sig för en närståendes upprördhet etc är ganska naturligt. Det låter däremot som du bör lära dig att hantera det bättre på din sida och inte låta det vara en sån stor grej, utan också glömma det snabbt.

Tjejen, 14:25, 6 april 2010. Anmäl

Oklippt navelsträng är ett stort problem som förgiftar inte bara "barnets" liv utan hela familjer. Min svägerska pratar med sin mamma fem gånger om dagen i telefon och mammans synpunkter formar hela familjens liv, tänk er själva att ha svärmor hemma i sängkammarens innersta skrymslen.... En god vän skiljde sig pga fruns oklippta navelsträng, bland annat inredde frun och hennes mamma hemmet utan att fråga honom vad han tyckte. Du bjuder in din mamma att behandla dig som en bäbis. Sluta med det oc

bekymrad släkting, 11:59, 6 april 2010. Anmäl

Visst kan mammor vara ett problem. Min före detta svämor blev t o m sur för att hon inte erbjöds möjlighet att träffa min nya, vilket för henne var självklart. Men det hela ligger ju också i att vi uppfyller dessa förväntningar i vår kultur. Någon gång måste vi slå oss fria.

Laban Hage, 10:42, 6 april 2010. Anmäl