Har tappat bort mig själv

Fråga: Jag skriver till dig för att jag upplever att jag hamnat i en ond cirkel i mitt liv. Jag är 23 år och vet inte alls vart jag är på väg med mitt liv, jag vet inte ens vad jag vill göra. Samtidigt brottas jag med många ouppklarade känslor från förr tar alltför stor plats i mitt liv.

Jag hade en till början bra barndom med en far som är född utomlands och en svensk mor. Fram till att jag var ungefär åtta år var min barndom nära nog idyllisk. Vi hade det gott ställt och åkte utomlands varje år för att besöka släkten.

Restaurangen pappa drev gick i konkurs och han började dricka. Mina föräldrar separerade och mamma var den som fick dra det tunga lasset att försörja och uppfostra oss. I mångt och mycket var min pappa frånvarande, men vi träffade honom ibland på helgerna.

Efter konkursen jobbade mamma heltid på sitt vanliga jobb och jobbade extra på ett annat jobb. Plötsligt krävdes mer från oss barn, och jag var den som fick ta det större ansvaret vad gällde hemmet.

Under mina tidiga tonår insåg jag att jag var homosexuell, men valde att stänga inne de känslorna. Som en följd av detta fick jag någon form av ätstörning där min kropp var allt mina tankar kretsade kring. Än i dag är jag väldigt fixerad vid min kropp.

När livet var som jobbigast under tonåren kunde jag önska att min pappa skulle dö. Bara då skulle livet bli bättre. Jag såg inget värde i att ha en alkoholiserad far som jag aldrig träffade och som inte kom ihåg min födelsedag.

När jag var 18 år dog min pappa på grund av sin alkoholism. Jag kände en enorm skuld att jag inte hade besökt honom ofta, att jag önskat hans död, att jag kvällen innan hans död lämnade honom ensam på sjukhuset för att jag skulle se på film med några kompisar, trots att han bad mig stanna. Jag skäms oerhört över mina tankar och jag tänker ofta på hur jag borde ha gjort och hur saker kunde ha blivit om vi i familjen tagit ett större ansvar för honom, och jag tänker på vad samhället borde ha gjort annorlunda.

Trots att jag anses vara smart och ha potential kommer jag ingen vart med mitt liv. Jag byter inriktning lika ofta som kläder och jag går ifrån att vilja bli designer, till läkare, till bonde, till journalist.

Jag har fått många fantastiska möjligheter serverade framför mig, men har av någon anledning sabbat för mig själv på det ena eller det andra viset. Allt jag vill är att bli vuxen; ta ansvar för mina handlingar och komma någon vart i livet.

Är jag deprimerad? Min bror har varit svårt deprimerad och på min pappas sida har många ”nervösa besvär”. Är det ärftligt?

Jag vet inte vad jag gör fel, men jag känner bara att massa saker är ur balans i mitt liv och jag vill inget hellre än att gå vidare och komma någon vart. Hur gör jag?

M

Svar: Hej M!

Du har många olika intressen och goda förutsättningar för att förverkliga dina drömmar. Och nu vill du ta ansvar för dina handlingar och komma något vart i livet. Du bär samtidigt på sorg och på skamkänslor som du stänger inne och som framstår som hinder för dig. 

Som jag ser på saken beror en väsentlig del av dina svårigheter på att det just finns många känslor som du inte tillåter dig att känna. Som konsekvens känner du dig vilse och kan inte använda dig av dina goda förutsättningar. Varför? För att du kämpar med dig själv hela tiden och för att dina skam- och skuldkänslor inte ska ta för mycket plats. Den kampen tar mycket kraft och energi från dig. Som de allra flesta 23-åringar pendlar du fram och tillbaka i dina yrkesval. Det är inte självklart att man vet exakt vad man vill med sitt liv när man är 23 år gammal.

Du vill hitta balansen i ditt liv och komma någon vart. De problemområden du beskriver går in i varandra. Börja ta itu med det som känns lättast just nu. Här är några förslag som du kan välja mellan:

Du kan delta i en grupp för personer vars föräldrar är eller har varit missbrukare. Att prata med andra om vad det innebär att ha levt med en missbrukande förälder kan fungera klargörande för det man själv känner och hur man beter sig. Många gånger får man en förklaring om varför man reagerar på ett visst sätt eller beter sig som man gör.

Du kan gå till en psykoterapeut som kan hjälpa dig att bearbeta dina känslor och hitta färdigheter för att kunna hantera dem samtidigt som du tar itu med vem du är och vem du vill vara.

Vill du prata om din homosexualitet, vad den innebär för dig och hur du vill förhålla dig till den i framtiden? Kontakta då gärna Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) för rådgivning. Du hittar mer information på deras hemsida.

Jag kan inte svara på om du är deprimerad eller inte utifrån ett så litet underlag. Men nej, depression är inte ärftligt. Däremot kan man ärva en förhöjd sårbarhet. Vad innebär det? Att man under vissa omständigheterna kan man lätt bli deprimerad, till exempel vid stress eller vid en kris.  Men jag vill betona att det är många som är sårbara utan att utveckla depression. Det är också viktigt att tänka på att man kan vara nedstämd utan att vara deprimerad.

Att bara fråga dig själv vad du gör för fel kan leda till grubblerier och ältande. Tankar av det slaget blir lätt också vilseledande och självanklagande. Mitt förslag är: Skifta fokus och fråga dig istället vad kan du göra för att komma dit du vill. Om du inte vet vad du vill: Börja med att fundera på vad är det allra viktigast för dig i livet. Vilka av dina olika intressen och talanger kan du utveckla eller arbeta med för att leva mer i samklang med det som viktigt för dig i livet? Och på vilket sätt kan
du göra det? Svaren på de här frågorna kan ge dig inre vägledning om i vilken riktning vill du gå. <!–[endif]–>

M, jag vet att det kan vara svårt att tro när man är 23 år, men man behöver inte välja ”rätt” redan från början. Kanske du ska acceptera att du får börja med att välja utifrån det som är sant för dig NU och göra det som känns rätt och riktigt för dig IDAG. Livet erbjuder alltid en andra och en tredje chans. Det som är avgörande är vår egen inställning och hur öppna och nyfikna vi är inför livets olika erbjudanden. 

Varma hälsningar och lycka till!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Jag förstår att det är svårt, men jag önskar dig lycka till!

H, 01:51, 13 juni 2010. Anmäl

Det låter som om du redan ägnat många barndomsår åt att vara vuxen och ta ansvar. Kanske du skulle behöva tilllåta dig själv att leka ett tag. Gör vad du tycker är roligt och strunta i resten, åtminstone i något år. <br/>Beträffande skuldkänslor så kanske du kan prata med din pappa som om han fanns kvar. Tänk dig att han är hos dig och tala om för honom precis hur du känner det, vad du ångrar och skulle vilja ändra om du bara kunde. <br/>Det går bra att gråta också. Kan behövas ibland.

mpe, 11:18, 9 juni 2010. Anmäl

forts. <br/>Det är fantastiskt att upptäcka att så många människor delar dina erfarenheter och att kunna känna igen sig i andra. Du är inte ensam längre med denna skuld och ju mer man lyssnar och talar om detta kan man rensa och hantera sina problem, läka ut. Lycka till!!

mamman, 08:18, 7 juni 2010. Anmäl

Sök upp Acoa ! Detta är en 12-stegsgrupper som verk ar helt kostnadsfritt och drivet av deltagare världen över! <br/>Här möts människor i alla åldrar och från alla samhällsgrupper med gemensamma erfarenheter : att ha fått en svår start i livet med sin familj. Man arbetar med sig själv, i sin egen takt, och stödjer varandra. <br/>Du kan titta på en möteslista på nätet söka upp ett möte där du bor, gå på ett öppet möte och bara sitta med, ingen dömer eller tvingar sig på dig. forts

mamman, 08:15, 7 juni 2010. Anmäl

När min pappa var döende i cancer kände jag ibland en längtan att allt skulle vara över, att han skulle dö. Trots att jag älskade honom oändligt, och samtidigt hoppades på ett mirakel som skulle rädda hans liv. Men vissa saker är för svåra att bära helt enkelt, att önska att de ska försvinna (=personen ska dö) är en naturlig och reaktion på det. Så M, sluta att känna skuld! Och du var ju faktiskt där dagen innan han dog, var glad för det, istället för besviken på att du inte stannade längre

S, 00:15, 30 maj 2010. Anmäl

Under tonåren är man inte särskillt smart, det är onödigt, men också ofrånkomligt, att känna skuld för att du inte fanns där för din pappa utan önskade bort honom. Förlåt dig själv och gå vidare, det är garanterat vad han hade velat. Ta emot hjälp om du behöver det.

svek också en gång, 14:17, 29 maj 2010. Anmäl

I samband med att min mor slutade dricka gick jag i en grupp för anhöriga. Det visade sig att alla i rummet vid ett eller oftast många tillfällen önskat att deras anhörige alkoholist skulle dö. <br/>Du gick på bio med dina kompisar eftersom du inte lät din fars sjukdom styra hela ditt liv. Bra gjort! Gå till Alanon, det är skitbra. Fullkomligt ovärderligt faktiskt.

V, 09:19, 29 maj 2010. Anmäl

Forts, förstått att man kan sakna och sörja och vara lättad samtidigt. Även om jag fortfarande känner skuld emellanåt, så är det lättare att bära nu. Jag vill skicka en varm hälsning till dig! Hoppas att du hittar ett sätt att hantera dina känslor, och att allt med tiden känns enklare att bära.

MA, 09:08, 28 maj 2010. Anmäl

Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Min bror hade problem med droger och när det var som jobbigast önskade jag ofta att han skulle vara död i stället. När han sedan dog fick jag enorma skuldkänslor över att jag någonsin tänkt så, och över att jag på ett sätt var lättad över att allt var över. Samtidigt önskade jag att jag hade gjort mer, att jag på något sätt skulle kunnat rädda honom. <br/>Jag brottas fortfarande med det här, men att gå i terapi har hjälpt mig mycket. Jag har fö

MA, 09:05, 28 maj 2010. Anmäl

Jag har inte exakt samma problematik som M. Men jag känner igen mig i det att jag haft en jobbig uppväxt som blockerat min potential, gjort mig förvirrad, fått mig att välja fel, göra fel. Min räddning blev när jag efter suicidförberedande fick börja i psykoterapi på min vårdcentral. Det har gett mig verktyg att hantera min sorg, ilska, dåliga självkänsla och allt annat som jag byggt upp under mina första 25 år. Utan psykoterapin hade jag inte levt idag, så det kan vara en idé att prova! Kram

på bättringsvägen, 11:59, 27 maj 2010. Anmäl

Fastnat i datorspelen

Fråga : Hej! Hoppas ni kan hjälpa mig med några tips!

 

Jag är en av ungdomarna som beskrivs av Sven Otto Littorin i en artikel som publicerades för en tid sedan ”omkring 100 000 unga i åldrarna 16–24 år varken pluggar eller arbetar” med rubriken ”Sluta spela tv-spel”. Detta fick mig att reagera lite grann, har länge tänkt fråga någon.

 

Jag har fastnat i spelträsket, bor hemma ”för tillfället”, deltidsarbetar och pluggar på Komvux. Börjat träna en del på sistone vilket hjälper mycket. Men jag kommer ingenvart med plugget. Tjatar mina föräldrar på mig så ökar det mitt motstånd mot att plugga och sätter jag mig vid datorn så gör jag genast andra saker än det jag borde göra, medan jag tänker ”jag gör det senare”, ”imorgon” osv. Biter även på naglarna med ungefär samma resonemang… De växer ju tillbaka. Omjag tänker: ”jag borde nog inte bita på naglarna” när jag gör det, så skjuter jag genast bort tanken lite efter, eller stannar upp ett par minuter för att börja igen senare.

 

När jag väl jobbar så tycker jag att det är kul (för det mesta)! Jag är positiv och gillar egentligen att plugga och lära mig nya saker, när det inte är för svårt. Blir det svårt har jag lätt för att skjuta på det. Det hjälper inte att Komvux inte har några lärarledda kurser, utan jag måste förlita mig på ickeexisterande disciplin där hemma. Blir såklart trött av att ibland sitta hela dagar med spelande och annat. Finns väldigt mycket man kan göra med en dator.

 

Förut har jag till exempel provat att jobba samtidigt som jag spelat så mycket jag kunnat på min fritid, och det blir man väldigt trött och desillusionerad av, vilket i sig gör att man spelar mer. Det blir en ond cirkel, med dålig sömn då man vill utnyttja all sin fritid, även ”övertiden” som skär in på sömnen. Jag får en sorts tunnelseende där jag bara ser belöningarna i spelandet och det jag måste göra vid sidan om för att försörja mig som ett nödvändigt, tillfälligt ont.

 

Hur ska jag bryta den onda cirkeln? Vill helst inte sluta spela helt, vill gärna hitta en balans… Till exempel något sätt att se till att jag inte har möjlighet att spela alternativt ingen vilja till det. Jag har definitivt tänkt trappa ner ordentligt till sommaren, vilken är den enklare tiden på året… Kanske sluta helt om jag kan hitta något att fylla tomrummet som uppstår.

 

MvH

 

Svar: Hej! Du vill bryta den onda cirkeln och minska ditt dataspelande, som ställer till det för dig på olika sätt. Du är inte ensam om detta problem. Mycket pekar på upp till 40 000 svenskar är beroende av dataspel. Om du kan spela kontrollerat eller inte beror på om du har utvecklat ett spelberoende eller ej. Ett bra tecken är att du känner att det finns andra saker än bara spel som fortfarande intresserar och roar dig. Du kan läsa mer om vilka tecken på spelberoende som du ska vara observant på här http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och- rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Spelberoende/  

 

Jag tycker att du är klok och realistisk som inte förenklar och hävdar, som ofta sägs, att det handlar bara om att besluta sig. Det är en utmaning att ändra vanor. Det kräver förberedelser och en genomtänkt strategi. Och du är det mesta på spåren, tycker jag. Du resonerar om situationer som ökar risken för att du ska börja och fortsätta att spela, och du vet att det är viktigt att du hittar något att ersätta spelandet med om du ska sluta helt, samtidigt som du har en idé om att trappa ner stegvis. Dock behöver jag här göra dig uppmärksam på något jag har observerat många gånger: Att trappa ner stegvis fungerar inte alltid. Om du provar i cirka två veckor och det inte fungerar är min rekommendation att du slutar helt under en längre period. Sök professionell hjälp om du inte kan göra det på egen hand. Syftet med att du provar att sluta under en längre period är att du ger dig själv möjligheten att hitta nya vanor och ge dem tid att bli naturliga för dig. Jag vill betona något centralt en gång till: De tips och förslag jag ger dig här nere kommer att vara mer eller mindre effektiva beroende på om du har utvecklat ett spelberoende eller inte.

 

Jag vill börja med att rådge dig i den riktningen du redan tänker, som jag uppfattar det. Låt oss konstatera återigen att det kostar på att förändra sig, och det är naturligt att tveka. Det tar tid och kraft. Och det väcker en del olust. Man kan ju misslyckas, och dataspelandet ger omedelbara belöningar som kan vara svårt att ersätta med något annat.  Allt vi gör, alla beslut vi tar påverkas av vår motivation som kommer och går och motivation är ”en färsk vara”. Därför tycker jag att det är så viktigt att du börjar arbeta med din egen motivation först.

 

Hur? Kanske du ska börja här och förstärka och tydliggöra din motivation genom att utforska med papper och penna vad det finns för fördelar och nackdelar med dataspelandet och att sluta med det. Om du tycker det verkar vettigt så besvara följande
fyra frågor och skriv ner svaren på ett papper. Den här övningen kan bidra till att öka din motivation samtidigt som den kan ge dig ingångar för att komma åt det som försvårar för dig att sluta och hjälpa dig att hitta alternativ till spelandet.

 

Så frågorna:

  1. Vad får du ut av ditt dataspelande idag?
  2. Vad är nackdelarna?
  3. Vad finns för hinder och svårigheter om du skulle sluta spela?
  4. Vad skulle du vinna på att sluta spela?

 

Besvara frågorna så konkret du kan. Ge dig tid att tänka efter. När du har besvarat samtliga fyra frågor återvänder du till svaren på fråga 3 och ställer dig frågan: Vad finns det för lösningar på de hinder och svårigheter som jag skrivit här? Hur kan jag komma förbi detta?

 

Sista steget är att du läser igenom dina svar och frågar dig: Vad har jag lärt mig?  Vad har blivit tydligare? Åt vilket håll lutar det? Vad blir nästa steg?

 

Du nämner om ett tunnelseende som du får om dataspelandets fördelar, som leder till återfall. Ett sätt att förebygga att det behöver bli så kan vara att du lägger på minnet dina svar på fråga 2 och fråga 4. De kan vid spelsug fungera som en mental broms, när du aktivt minns även detta och härigenom får en helhetssyn på ditt spelande. En bra så kallad kognitiv färdighet, enligt utvärdering av många spelare, som använder den här tekniken. En del gör ett stoppkort. De skriver svaren på fråga 2 och fråga 4 på ett litet kort som de har på sig och plockar fram och läser, när spelsuget dyker upp. Men, för att den här färdigheten ska fungera behöver du använda den så fort spelsuget startar, det vill säga när du befinner dig i början av tunneln. Ju mer du väntar desto mer ökar risken för att hjärnans belöningssystem ”kidnappar” hjärnan. Det enda man upplever och kan se då är fördelarna med spelandet.

 

För att förebygga att ”ett tomrum” ska uppstå bör du förbereda dig väl inför sommaren och hitta sätt att ersätta spelandet med annat du kan göra. Läs svaren på fråga 1 och hitta andra sätt att få det som spelandet ger dig, och se till att du ger plats för de aktiviteterna i veckorna så snart det går. Ett bra sätt enligt många spelare för att förebygga nedstämdhet och sug, när man trappar ner eller slutar spela helt, är att röra på sig, att vara fysiskt aktiv, och att första tiden undvika det man kopplar ihop med dataspelandet: personer, platser, saker….

 

Läs gärna här ett svar jag skrev om dataspel: ”Datorspel. Hur kan jag lura min hjärna?”   

Varma hälsningar och lycka till!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (82)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 82

Här kommer den korrekta länken: http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden /Sjukdomar-och-besvar/Spelberoende/

Jenny, 12:36, 27 juni 2010. Anmäl

Att fastna i datorspel är ett stort problem idag och jag tror det beror på två faktorer: tillgänglighet och kravlöshet. Att få tag i datorspel och snabba datorer idag är enkelt, för enkelt. En arbetslös kan ha råd med en bra speldator. Något annat är den kravlöshet som spelet ställer jämfört med den "riktiga världen". Man blir belönad med underhållning genom väldigt liten insats vilket inte gäller i övriga livet.

Fredrik, 17:24, 19 juni 2010. Anmäl

Datorspel är bra mycket roligare och stimulerande än den "riktiga" världen.

Realisten, 12:27, 25 maj 2010. Anmäl

@Rose, 09:29, Så säger nån som skrapat lite på ytan av vad en dator kan användas till. "jobbmässigt" skriva ett par rader i wordpad och skriva ut eller?

köttberg, 12:43, 24 maj 2010. Anmäl

Jo folk lever i verkligheten och datorer existerar i verkligheten, vilken verklighet lever du i?

w, 13:36, 23 maj 2010. Anmäl

re Rose, 09:29, 23 maj 2010 <br/>Du har fel i ungefär varje mening, jag är 30 år och världen har aldrig varit mer kravlös än nu när man är vuxen gör man ju som man vill eller hur. <br/>Att barn "lär sig" datorer på förskole nivå har då ingen betydelse, dom flesta börjar ändå med konsol spel. Så man blir fast redan där, men ju större socialt nätverk och ju fler intressen man hinner skaffa sig innan man blir fast med datorn ju lägre risk att man blir missbrukare. <br/>Jo folk lever i verkligheten och datorer

Stefan, 13:35, 23 maj 2010. Anmäl

Säger man så till knarkare med "jag rekommenderar att du slutar under en tid" jag har med svårt att slita mig och det går ut över vanliga livet. Tänk dig att du har varit instängd i ett 2 kvadratmeter litet rum utan lyse i flera dagar sen får du helt plötsligt komma ut i naturen. <br/>Ungefär så känns det nä man sätter sig framför datorn och börjar spela, hjärnan får arbeta på ett sätt som den normalt inte gör och det känns som en befrielse. <br/>Men visst "ta ett uppehåll" det funkar ju säkert ...

Stefan, 13:26, 23 maj 2010. Anmäl

Visst kan man spela spel, men det är ju lite svårt att köpa spel, dator m.m om man inte jobbar och får någon lön. Växer människan aldrig upp? Lever folk inte i verkligheten? Ally McBeal är inte på riktigt. Verklgheten blir inte roligare än vad man gör den. Men återigen, har man växt upp utan krav på sig är livet inte "roligt", bara jobbigt.

Rose, 09:36, 23 maj 2010. Anmäl

Varför skall allt gå så himla fort i dagens samhälle. Barn skall vänjas vidl dator redan på förskolenivå. Inte konstigt att de fastnar sedan. Hur man använder en dator jobbmässigt lär man sig på ett par gånger, den intresserade lär sig allt själv. Inget man behöver från 4-års ålder. Då skall man leka och röra på sig.

Rose, 09:29, 23 maj 2010. Anmäl

Så klart att det blir så här när man växer upp i ett kravlöst samhälle. Det får inte sättas betyg, inte ställas krav, inte bestraffa vid olydnad. Barn lever tills de fyller 18 utan några som helst krav på ansvar. Sedan får de en chock av verkligheten och flyr in i barndomens kravlösa och trygga värld.

Rose, 09:26, 23 maj 2010. Anmäl

Hur mycket får man tänka på andra i ett förhållande?

Fråga: Hej insidan,

Jag och min sambo har varit levt ihop i snart tio år och vi har det bra. Vi har haft våra ups and downs men vi har alltid tagit tjuren vid hornen tidigt och hållit ihop. Våra downperioder har vi klarat ut genom att hålla dialogen öppen om hur vi känner och jag tror man kan säga att hela vår relation är ganska intellektuell, vi pratar mycket och ger varandra frihet. Det har aldrig förekommit någon otrohet från någon av oss, inte ens misstanke, jag skulle nog vilja säga att vi är ett harmoniskt par. I vårt umgänge är vi nog sedda som det stabila, vuxna paret som har koll på grejerna.

Så i höstas blev jag och en man från ett av våra andra kontor utsedd att representera företaget på en utlandskonferens. Jag kände honom ganska flyktigt innan och var väl från början ganska besviken att det var honom jag skulle resa med. Han är gift, i samma ålder som jag, lite tystlåten och känd som en snobb som vårdar såväl sin bostad, sina kläder och sin egen kropp lite väl nitiskt. Ser mycket bra ut, vältränad som få, men är lite tråkig och självgod.

Men vad fel jag hade! Sällan har jag haft så roligt men en annan människa och vi kunde  prata om allt från dag ett. Allt klaffade och tråkmånsen visade sig vara en riktig rolig man, vi hittade på upptåg när vi var lediga och tillbringade de planerade semesterdagarna efter konferensen ihop. Vi hann vara allvarliga, ledsna, glada, skrattiga, uppriktiga och ärliga tillsammans och efter att de knappa två resveckorna var slut kändes det som vi känt varandra alltid. De personer vi mötte på resmålet som vi inte kände tog förgivet att vi var ett par.  Men det var vi aldrig, inte på det fysiska viset i alla fall.

För hur trevligt vi än hade så gick vi aldrig över gränsen för fysisk otrohet, trots att vi satt uppe de sista nätterna och pratade förtroligt på hotellrummet så snuddade vi knappt vid varandra.  Men jag tror att vi båda vill. Jag blev, och är fortfarande, otroligt attraherad av honom, hans vältränade kropp som jag och mina kollegor förr skojat om (då han lägger ner otroligt mycket mer tid på den än nåt annat) blev helt omöjlig att släppa med blicken. Jag som aldrig tidigare brytt mig om vältränade kroppar utan varit inne på mer smala intellektuella män blev helt till mig. Det var ett jobbigt uppvaknade och nu, så här några månader senare kan jag inte få bort bilden av hans kropp i min hjärna. Jag har aldrig varit så dragen, sexuellt, till en annan människa.

Efter att vi kom hem har vi bara haft sporadisk jobbkontakt och några afterwork-öl tillsammans med många andra när jag varit på besök på hans kontor men inget mer. Det är väl på både gott och ont, jag kan ju bara svara för mig själv men jag skulle nog tycka att det var jobbigt om vi umgicks/pratade mer då jag känner mig så dragen till honom, å andra sidan känns det jättetråkigt att inte fortsätta umgås då vi blev så otroligt bra vänner. Det är liksom det där som är så jobbigt, jag antar att det är för att vi blev så goda vänner som jag också tänder på hans kropp, han såg ju lika bra ut förut men då var han inte alls attraktiv. Men om jag rent hypotetiskt hade möjlighet att välja (och låtsas som mitt nuvarande liv inte existerar) så skulle jag inte vilja vara ihop med honom. Vi är alldeles för olika och jag skulle inte vilja byta ut min sambo mot denne man. Men jag skulle vilja ha lite, han får mig att känna mig kvinnlig och jag är rent ut sagt kåt på honom på ett sätt jag aldrig varit på min sambo.  Jag vet ju inte vad han tänker om mig mer än att vi har konstaterat att vi båda tycker otroligt mycket om varandra och att det var väldigt roligt att lära känna varandra så här bra. Det här med att flirta har aldrig varit ett ämne för mig men nog känns det som om vi båda håller kvar varandra för länge med blicken och ger varandra tvetydiga kommentarer. När vi varit i samma rum efter resan så känner jag av hans närvaro utan att behöva veta var han är och vi dras till varandra även om jag tror att vi båda försöker undvika det. Man vill ju inte att det ska börja pratas.

Så vad ska jag göra? Hur mycket får man tänka på en annan man när man är i ett förhållande? Denne man hoppar upp i mina tankar när jag minst anar det och jag tänker på honom när jag har sex med min partner. Det är jobbigt! Som vanligt har jag berättat allt från konferensen för min sambo och han verkar inte tycka att något är konstigt i det. Vi har skojat ihop om hur roligt det måste se ut när lilla jag gick bredvid muskelmannen på konferensen och han tycker att det är roligt att han faktiskt visade sig vara en trevlig prick när allt kom omkring. Men jag har ju inte sagt att jag drömmer om denne man och att jag skulle vilja ha sex med honom. Så det känns som om jag för första gången ljuger för min pojkvän, trots att jag inte har gjort något, på riktigt. Måste man berätta om sina tankar? Och hur normalt är det att gå och tänka på en kollega hela dagarna i ända? Jag är rädd för att jag skulle vara otrogen med denne man om jag fick tillfälle, bara för att få tillfredställa min längtan. Hjälp, får man tänka så här?

Barbro

 

Svar: Hej Barbro,

Det kännetecknande för att vara i ett förhållande är att det är ett slags växelbruk mellan eget inre processande och samtal. Rent allmänt finns inte någon sorts skyldighet att redovisa sina tankar för den varandra. Men som vanligt handlar det om ett kontinuum där lagom är bäst. Det vill säga: i ena diket så lite kommunikation om vad man tänker, känner och tycker att det leder till kontaktlöshet, i andra en sådan tvångsmässig öppenhjärtighet att man sårar varandra.

Det avgörande steget sker om man gör verklighet av sina fantasier, då får det konsekvenser även utanför en själv. Min ståndpunkt är således att du kan låta dina tankar och fantasier vandra som de vill, övergår
de däremot i handling har du gjort ett val, och då är det något du kan ställas till svars för.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (109)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 109

@ Kristen demokratkvinna: det är precis på grund av sånt som du just skrev som jag aldrig mer kommer rösta på KD. <br/>Anders Eklund. Tror du själv att du skulle känt dig hjälpt av de rader du skrev som svar till Barbro?

Sven, 19:53, 14 juni 2010. Anmäl

Äh, jag tycker Anders ofta har väldigt bra svar. Det här var väl kort, men - äh. Jag håller på dig Anders. Och dig, Barboro. Och din sambo. Och muskelknutten, lite, också.

äh, 22:53, 9 juni 2010. Anmäl

Vilket fattigt og oreflekterande svar! Det handlar ju om vad man själv kan leva med och eftersom Barbro skriver in så behöver hon få idéer till hur man tänka om det här. Det finns inte något riktigt eller fel, men det är det som Anders antyder. Hoppas att du redan har mycket jobb, Anders, för den här spalten är ingen bra reklam för dig. Hoppas att du kan finna hjälp till att reflektera någon annanstans, Barbro!

Li, 17:42, 8 juni 2010. Anmäl

Just be aware that if you are unfaithful and your partner finds out your relationship with your partner will be changed for ever! and eventually will come to an end because infidelity is playing with very strong feeling of jealousy that will spoil any relationship forever! think on the long run! what do you want on the long run!

me, 20:57, 27 maj 2010. Anmäl

Det är inget konstigt med att känna så, det är helt okej. Du är fantastiskt duktig som står emot och du inser ju att du inte vill ha ett förhållande med den mannen. Ni har en bra kemi ihop och roligt och även en attraktion. Underbart! Det innebär inte att du behöver ändra något med din man. Han är bra på sitt sätt. Kort sagt: Allt är bra.

miranda, 07:03, 27 maj 2010. Anmäl

Som du själv skriver, du vet att du inte synkar med denna man trots att du är attraherad. Hoppar du över skaklarna blir relationen till din man sig aldrig lik igen. Du kommer att plågas av lögnen, men berättar du kommer ni båda att dras in i en härva av brusten tillit och en kil kommer att slås in mellan er. <br/>Mitt råd – byt jobb. Attraktionen lär du inte bli av med på annat sätt. Res på semester med din egen man, jobba på ert förhållande.

T, 12:12, 26 maj 2010. Anmäl

Re: Kristen Demokratkvinna, 11:13, 24 maj 2010. <br/>Är du på riktigt eller är du ett troll? <br/>Jag tror att de som fördömer andra på det sättet aldrig varit förälskade. Man kan inte styra sina känslor, bara till en viss del.

KA, 10:51, 26 maj 2010. Anmäl

Kvinnan som skrivit brevet borde skämmas! Usch! Hon vet att det hon gör är fel i Guds ögon!

Kristen Demokratkvinna, 11:13, 24 maj 2010. Anmäl

Jag tycker Anders gav ett alldeles för fattigt svar/få råd till denna fråga som verkligen är stort i Barbros liv. Svara ordentligt!

twon, 09:08, 22 maj 2010. Anmäl

Men hallå, inte något i ditt brev antyder att denna man är fysiskt attraherad av dig. Bara för att ni hade kul på konferensen behöver inte betyda något. Tycker det mer låter som om du varit lite svulten på sällskap... Gör något kul med din man istället.

Sonia, 19:15, 21 maj 2010. Anmäl

Jag behöver vara ensam

Fråga: Jag var ofta ensam under uppväxttiden och tidvis mobbad. Kan det påverka mitt behov av ensamhet?

 

Sedan ett år tillbaka är jag sambo och har ett fint, tryggt förhållande. Vi tillbringar ofta helgerna med aktiviteter som vi båda vill utföra och som vi båda är med och väljer.

 

När vi flyttade ihop var jag till en början orolig för hur det skulle gå eftersom jag tror att jag har ett stort behov av ensamhet men jag tycker det går bra. Ibland dock, drabbas jag av en känsla som kan liknas vid panik. Jag känner att jag driver som ett löv mellan olika människors vilja, trots att jag själv väljer mina aktiviteter. Och jag vill bara vara själv och inte göra någonting. Ett sådant behov har jag alltid haft. Jag tycker till exempel inte om att vistas i grupper av liknande slag som charter en längre tid eftersom jag upplever den där känslan av ”löv för vinden”. Kortare tider går dock bra.

 

Min partner verkar inte ha något behov av denna ensamhet. För mig känns det som om jag förlorar mig själv bland alla människor om jag inte får ”krypa in i min grotta” och vara stilla en stund. Jag har haft många tankar och funderingar kring mitt behov av ensamhet genom åren. Kanske kan det vara så att jag inte slappnar av bland andra och inte känner att jag kan vara mig själv, kanske har jag svårt att sätta gränser och har uppväxten något med saken att göra.

 

Kan ni ge några råd kring hur jag ska hantera behovet bättre.

 

Med vänliga hälsningar.

 

Svar: Hej! Ja, din uppväxt och att du tidvis har blivit mobbad kan påverka ditt behov av ensamhet. Kanske har varit så att du bara kunde känna dig trygg när du var ensam. Nu har du blivit tryggare i dig själv men såren för det förflutna gör sig påmind på olika sätt.

 

Du verkar uppleva en vila i ensamheten. Du anar att det är så för att det är bara när du är ensam som du kan vara dig själv. Tillsammans med andra besväras du efter en tid alltmer av att vara ”som ett löv för vinden”. Vi anpassar oss alla i mindre eller högre grad till vad andra förväntar sig av oss. Problemet ibland kan vara att vi anpassar oss till vad vi tror att andra förväntar sig och i så hög grad att vi förlorar oss själva. Många gånger kan vi säga till de andra att ”nu behöver jag vara för mig själv ett tag” och det brukar accepteras. Men om vi inte har blivit respekterade i våra beslut tidigare kan den här utlösa en känsla av att vi kommer att ifrågasättas. Kan delar av den här beskrivningen stämma på dig? Komplettera gärna och skriv ner hur det är för dig.     

 

Den relation vi en gång hade med våra föräldrar och med andra spelar en viktig roll för hur svårt eller lätt vi kan relatera till vår omgivning. Den blir ett känslominne eller en bild av vad vi kan förvänta oss också av andra människor, som finns kvar hos oss som vuxna. Den styr oss utan att vi är så uppmärksamma på det, och den blir efter en tid överinlärd. Ibland hindrar den oss från att göra nya erfarenheter. Vi börjar betrakta den relationsmodell som vi använder som självklar. Den uppfattas som en del vår personlighet. ”Det är bara så här jag är”, konstaterar man. Samtidigt som vi kanske förbryllas av vårt beteende och våra känslor. Varför kan jag inte lita på folk? Varför gör jag alltid som andra vill? Eller som för dig: Varför har jag ett sådant behov av ensamhet?

 

En förklaringsmodell till hur vi relaterar till andra är anknytningsteorin. Den används av psykoterapeuter som arbetar med klienter som har en relationsmodell som kännetecknas av en otrygg anknytning till sin omgivning.

 

Så här beskrivs personer i den otrygga-undvikande gruppen. De är mycket sociala. De är omtyckta och uppskattade av sina arbetskamrater och chefer. De är ambitiösa och ordningsamma. De vet hur de ska få personer i sin omgivning att må bra. Samtidigt – och detta är paradoxen – känner de själva att de vill ha distans till andra. De trivs inte med att vara nära andra människor. De upplever andra som kravfyllda och att de hela tiden måste anpassa sig. Och att de bara är när de är perfekta som de duger. De känner sig ofta pressade i sociala sammanhang. Ensamheten blir en vila. Vänner eller partners kan säga att de är svårt att komma in på livet. Igenkänner du dig i detta?

 

Under uppväxten fanns ibland en förälder som haft svårt att hantera och avvisade när barnet ställde krav på närhet, visade ilska eller var ledset. Barnet lärde sig att för få behålla relationen till föräldern behövde det dölja känslor, inte vara till besvär och klara sig mycket på egen hand. Det blir en kunskap om villkoren för att få knyta an till andra som ofta används under resten av livet.

 

Men vi kan som vuxna ändra våra relationsmodeller och anknytningsstilar. I självhjälpsboken Hemligheten av psykologen Egil Linge och journalisten Dan Josefsson kan du läsa mer om anknytningsteorin och utforska vad du igenkänner dig i. Boken erbjuder ett antal verktyg för att på egen hand pröva att förändra sättet att vara i relationer. Till exempel att göra tvärtom till vad den otrygga anknytningsstilen säger och bli mer självhävdande och mer våga vara sig själv.

 

Ytterligare en möjlighet är att du söker hjälp om du vill ha mer av rådgivning och stöd.

 

Något du kan börja göra på egen hand. Lyssna på ditt behov och ge dig tid för att vara ensam och ”krypa in i din grotta” när du behöver det samtidigt som du försöker titta närmare på vad det är som utlöser den känslan av ”löv för vinden.”

 

Del 1. Observera dig själv och skriv ner vilka känslor och tankar dyker upp när du befinner dig i sådana situationer. Utforska om dessa känslor och tankar har med det förflutna eller med nuet att göra.

Del 2. När du tänker och känner så, vad är det du undviker att göra? Är det du undviker att göra viktigt för dig?

Del 3. Om svaret på del 2 är ja. Vad kan du göra annorlunda för att nå dit du vill?

 

Syfte med den här övningen är 1) Att du ska kunna lära dig mera om vad det är som händer inom dig när det behovet att ensamhet dyker upp, 2) Att du ska kunna bedöma om det du undviker att känna eller göra står i vägen för något som är viktig för dig i livet, och 3) Att du hittar i din egen takt och på ditt eget sätt alternativ för att komma dit du vill eller göra det du uppskattar och värderar. Det du lär dig när du arbetar med del 1 och del 2 kommer att ge dig svar på del 3.

 

Många varma hä
lsningar och lycka till.


Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (68)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 68

Intressant artikel! Jag har också haft liknande upplevelser tidigare i livet , föräldrarna skildes tidigt, fick en mycket bristfällig kontakt med min styvfader som inte underbyggde/stärkte min identitet något vidare precis tills jag var 20år. Sedan har det varit ett arbete att försöka bygga upp ens personlighet/identitet hela vägen som inte varit enkelt många gånger .

polo, 17:14, 1 juli 2010. Anmäl

Forts. Men om det nu är några som anser att MBTI är oventenskapligt så måste du väl i sann vetenskaplig anda referera till de personerna, eller?

Hobbyforskaren, 20:49, 15 juni 2010. Anmäl

Som sagt är jag bara hobbyforskare just i detta ämne (men doktor i ett annat så jag vet lite om vad som är vetenskapligt eller inte) och kan helt ärligt alldeles för lite om Jung för att avgöra om han själv har använt ett vetenskapligt förhållningssätt då han kom fram till sina teorier. Men min poäng var att det finns många observationer och statistik som stöder hans teorier om personlighetstyper, från bl.a. MBTI, så därför tycker jag inte att man kan säga att MBTI är ovetenskapligt.

Hobbyforskaren, 20:48, 15 juni 2010. Anmäl

Hobbyforskare: när har Carl Gustav Jungs teori om olika personlighetstyper blivit vetenskapliga?

Student, 20:28, 13 juni 2010. Anmäl

Forts. Varför man blir introvert eller extravert är en annan fråga - vissa forskare hävdar arv medans andra hävdar att det är omgivningen som skapar vår personlighet. Men det är en helt annan diskusion...

Hobbyforskare i personlighetsteori, 13:14, 13 juni 2010. Anmäl

Myers Briggs är inte ovetenskapligt, det är baserat på Carl Gustav Jungs teori om olika personlighetstyper. Ligger ens preferens i introversion så hämtar man energi innifrån och det finns forskning som visar att introverta inte behöver lika mycket stimulans från yttervärlden. När en introvert person är i samspel med andra måste den dock använda sin extraverta sida, vilket kräver mer energi, och därför har den personen behov av att vara själv och ladda sina batterier. Varför man blir introvert el

Hobbyforskare i personlighetsteori, 13:13, 13 juni 2010. Anmäl

Alla är inte överens med Myers Briggs personlighetsteorin. Det anses ovetenskaplig.

Student, 17:18, 30 maj 2010. Anmäl

Men jag tycker det är jättekonstigt att Liria inte nämner den teorin, från Myers Briggs? Vore inte den ganska relevant i detta fall?

k, 23:59, 26 maj 2010. Anmäl

Jag säger bara myers Briggs personlighetstest. Gör det! Jag är rätt säker på att du helt nekelt är introvert-du laddar energin ensam,ej bland andra som extroverta gör. Ca 25% är introverta, man behöver inte ha en trasslig barndom för det. Man är helt enkelt så! Jag är oxå helt enkelt så! Det är så DU alddar energi. Bejaka dina behov, och lär dej mer om introverta, prata sen om det med din sambo, han kan ju också göra testet! Så ska du se att det kommer lösa sig! Det är INGET fel på dig!!

Karl, 23:57, 26 maj 2010. Anmäl

Jenny - det kan också vara så att mobbare företrädesvis angriper introverta eftersom dessa inte har ett gäng med sig och risken för konsekvenser för mobbaren därigenom minimeras.

mpe, 19:44, 18 maj 2010. Anmäl

”Jag vill kunna samarbeta med mitt ex”

Fråga: Hej!

Jag har nyligen separerat från min exsambo som jag har ett litet barn med. Jag skulle vilja förstå lite mer av det som hände mellan oss för att må bättre och för att klara att ha ett samarbete med honom om barnet utan att vara orolig för vad som ska hända när vi pratar eller träffas. Min önskan är att vi ska kunna träffas och till exempel äta middag tillsammans. Jag märker att det gör vår son gott när vi kan umgås som vänner.

Det var jag som tog initiativet till separationen efter tre års försök till en mer förtroendefull relation. Min dåvarande sambo fick vredesutbrott med jämna mellanrum och anklagade mig då för att ha gjort fel på olika sätt. Jag kan inte se att jag gjorde sådana saker som borde leda till ett vredesutbrott utan kände mer och mer under de tre åren att han bar på någon slags inre börda som yttrade sig så. Ibland när vi pratade för att gå vidare efter ett bråk, kunde han inse att han hade varit dum. Ibland ledde ”försoningssamtalen” som jag krävde att vi skulle ha, bara till nya anklagelser. Han har mycket svårt att uttrycka sina känslor på ett icke anklagande sätt och vill hitta en syndabock om en situation ger honom negativa känslor. Han är från en annan världsdel men har bott i Sverige hela sitt vuxenliv. Jag tror att det är en del kulturskillnader som har spökat i vårt förhållande trots att vi båda är väl förtrogna med varandras kulturer och språk. Men jag tror inte att det bara är det som skapar konflikter.

Jag kände mig förstås helt förtvivlad när han blev sådär arg plötsligt, för det kändes både galet och orättvist. Jag var ständigt stressad. Både för att jag inte kunde förutse när han skulle bli arg och för att jag inte kunde vara mig själv utan att vara rädd för hans anklagelser. Jag är en ganska stark och drivande person egentligen men jag förlorade kontakten med de känslorna. Det var svårt att vara en bra mamma. Jag älskar mitt barn men jag var fokuserad på förhållandet med min man.

Ända sedan vi inledde vårt förhållande kände jag periodvis ett stort stöd från mitt ex. Han stöttade mig när det gällde kontakten med mina föräldrar som jag återupptog när jag fick barn efter många års självvald brytning. Och jag kände också en stor kärlek från honom. Jag kände att han älskade mig och det sa han också. Jag har alltid varit osäker på kärlek i största allmänhet vilket jag tror beror på att jag inte kunde lita på mina föräldrar när jag var barn. Mellan mig och min mamma fanns inga gränser och jag kände mig utlämnad till henne, jag kunde ha känslor både av kärlek men också av att jag inte fanns. Jag hade en känsla av att inte ha nåt skydd mot omvärlden och att andra kunde säga till mig och göra med mig som de behagade. I tonåren fick jag anorexia och det blev mitt skydd. Nu har jag byggt upp en viss stabilitet men jag känner mig fortfarande osäker i alla typer av relationer. Jag är rädd för andras åsikter och att inte kunna skydda mig när det behövs.

Med mitt ex kände jag till en början en stor trygghet. Kärleken till honom växte efter hand. Med honom kunde jag känna mig trygg när det gällde närhet och sex vilket var helt nytt för mig. Tilliten var det som jag uppskattade mest i vårt förhållande. Det var det underbaraste jag varit med om.

Därför var det så svårt när han ”bröt ner” förtroendet som kändes så starkt när vi var nära varandra. Det kändes som en stor sorg, att han förstörde något som var så fint. Jag kunde inte förstå. När vi bråkat har han ofta sagt samma saker: att han älskade mig från början men att han aldrig har känt någon kärlek från mig. Att jag fått barn med honom för att jag velat ha barn och att jag lika gärna kunnat ta någon annan. Han har sagt att jag alltid varit missnöjd med någonting och att jag aldrig varit intresserad av honom som person. Såna saker har han sagt när han varit upprörd men det har varit återkommande så jag tror verkligen att han känner så. Fast i andra stunder verkar det som att han har känt att jag känt kärlek till honom.

Jag har tänkt att man alltid ska vara ärlig när man pratar om så viktiga saker men jag kan inte säga exakt hur det har varit. Jag vet att jag har känt kärlek till honom (och känner det fortfarande) men samtidigt har jag alltid känt en tveksamhet inför vårt förhållande som jag inte vet vad den beror på, om det beror på hans oberäknelighet eller på att jag inte vetat var jag har mig själv. Jag känner inte att jag varit missnöjd hela tiden i mitt agerande, för jag har verkligen försökt att få det att fungera. Men kanske har han känt min tveksamhet. Men jag ifrågasätter ofta andra aspekter i mitt liv så jag har svårt att föreställa mig att jag skulle kunna känna mig helt bergsäker i ett förhållande.

Nu har jag tagit det steget att jag har drivit igenom separationen. Jag har mått bättre och känt mig tryggare på ett plan sedan jag började leva som ensam förälder med mitt barn. Jag har mer kontroll nu. Den som är otrevlig kan inte hälsa på oss. Men det är inte så lätt heller. Mitt ex kommer och träffar vår son två gånger i veckan och sover över här. Något annat är inte möjligt av praktiska skäl och vi vill att pappa och son ska träffas ofta för det märks på vårt barn att det är bra för honom.

Men ibland när vi ska prata om praktiska saker så blir mitt ex anklagande och säger att jag kastade ut honom på gatan, fast jag skrev brev till honom i tre års tid och förklarade exakt vad det var som inte funkade för mig och hur vi skulle kunna göra för att det skulle kunna bli bättre. Så jag känner inte att jag slängt ut honom på gatan men det känns så svårt att se en människa som man har tyckt så mycket om och som man förstår på så många sätt vara så självdestruktiv. Och ibland har jag kommit på mig själv med att fortsätta önska att vi kunde vara sådär öppna som vi var en gång så att vi kunde hitta tillbaka till varandra. Vi har också haft sex några gånger och då känns det sådär ännu mer. Det är så konstigt att man kan ha det så bra tillsammans och att det ändå inte funkar. Han tycker att han har gjort framsteg, samarbetat i familjerågivningen osv. Men jag kände till slut att det inte var den sortens förhållande jag ville ha. Jag vill kunna vara mig själv fullt ut i ett förhållande. De där ändlösa diskussionerna om vem som hade gjort och sagt vad kändes också långt ifrån kärlek.

Jag skulle vilja få lite perspektiv på detta. Hur kan jag förstå min situation? Vi har ju ett barn ihop så vi måste ju samarbeta. Jag känner att jag tar på mig hans jobb ibland. Jag känner att han vill ha nån som tar hand om honom och fixar åt honom. När han anklagar mig för saker har jag en tendens att försöka visa a
tt det inte är som han säger, men jag känner samtidigt att det här tar så mycket tid och energi. Jag undrar hur jag hittar balansen mellan att vara normalt schysst och att bli hopblandad med honom. Var går gränsen för mitt ansvar?

Tacksam för svar.

Anonym

Svar: Hej Anonym,

Givetvis känns det – utifrån det du trots allt upplevt med din exsambo när det gäller närhet, trygghet och sex – svårt att upprätta en gräns mot honom. Orsakerna till att du ändå tvingats sätta denna gräns tycks vara den stress det inneburit för dig att leva i ett tillstånd av konstant ovisshet över när han ska få sitt nästa vredesutbrott. Men också de negativa konsekvenser denna stress har när det gäller din förmåga att vara stark och drivande på det sätt du uppfattar att du brukar vara, samt när det gäller din förmåga att vara en bra förälder. När du nu fattat och genomdrivit beslutet att separera från honom har det fört med sig att du mår bättre, känner dig tryggare, samt upplever dig ha mer kontroll. Sammantaget tyder detta på att det var ett bra beslut du fattade.

Svårigheten i dagsläget verkar komma sig av samma gamla problematik du en gång upplevde i relation till din mamma. Denna problematik handlar just om svårigheten att upprätta adekvata gränser gentemot din omgivning. Det upplägg du har i relation till din exsambo i nuläget: att han kommer hem till dig för att träffa er son, sover över och att ni ibland har sex skapar extrem otydlighet vad gäller frågor som dessa. Vill du separera dig från honom och slippa den hopblandning du nu upplever, måste ni hitta en helt annan form för hur ni ska umgås med och inte umgås med varandra. I annat fall kommer du successivt att tappa kontrollen, och gränsen för ditt ansvar kommer att bli omöjlig att identifiera.

Din exsambo spelar nu ut hela sitt register av anklagelser för att på så sätt påverka dig genom skuldkänslor. Det perspektiv du behöver ha för att inte gå vilse i detta är just det du själv konstaterar: ”Vi har ju barn ihop så vi måste ju samarbeta”. Ni ska alltså samarbeta kring det som gäller ert barn, utöver det har du inget ansvar. Men för att denna gräns för var ditt ansvar börjar och slutar ska bli tydlig krävs att din exsambo slutar sova hos dig, att ni slutar ha sex och att han på sikt träffar er son någon annanstans än hemma hos dig.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (33)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 33

Separera från sin exsambo?? :P

felix, 18:27, 22 maj 2010. Anmäl

Sign 'Susanne' hann före mig och skrev vad jag tänkte. AER:s råd och stöd måste förvisso baseras på vem som ber om det, men jag undrar om det trots allt inte är som Anonym insinuerar i sin text, att hon inte älskade honom fullt ut. Raseriutbrotten KAN vara symptom på en legitim och mycket svår känsla, den att inte vara älskad...

Tomas, 06:49, 13 maj 2010. Anmäl

Var stod det någonstans att sex förekom på de tillfällen som x-et var på besök.??? Finns det något som jag har missat i frågan.?

musse, 21:41, 12 maj 2010. Anmäl

@Den andra sidan: Att vara sig själv är inte detsamma som att bara tänka på sig själv. Man kan låtsas vara någon helt annan och manipulera andra på det sättet, eller man kan vara ärlig mot sig själv och mot andra. Du kanske utgår från dig själv när du tror att var och ens sanna personlighet är totalegoistisk?

Joru, 08:26, 10 maj 2010. Anmäl

Det går aldrig att göra en bedömning utifrån enbart den ena partens beskrivning. Den tenderar alltid att bli förskönad och får ju stå oemotsagd. Man måste alltid lyssna på båda två och inte godta andrahandsbeskrivningar eftersom vi alla uppfattar ord, nyanser etc på så olika sätt. Jag skulle aldrig ge ett råd enbart baserat på den ena partens berättelse. Det har jag lärt mig av erfarenhet.

Susanne, 12:09, 9 maj 2010. Anmäl

Låt honom inte ejakulera i dig, det är som att blanda smultron och morötter, fruktiga grönsaker blir det. Var kompisar i stället och tänk på att litet tungomålstal då och då dock kan underlätta behållningen av det kungliga ståndet och sammantaget ge en mer blåblodig uppriktighet,

Facebookanvändare (Webbsida), 09:25, 9 maj 2010. Anmäl

Citat: "Jag vill kunna vara mig själv fullt ut i ett förhållande." Tänker du bara på dig själv?

Den andra sidan, 19:04, 8 maj 2010. Anmäl

Hej, jag tycker du fick ett dåligt råd och tror mer på Caela. Jag känner också igen mig i det här. Om du flyr från starka känslor, vilket jag tror det är lätt att göra om man växt upp med föräldrar som man haft svårt att känna närhet till, så kommer du antagligen bli ganska ensam. Kankse du även ger vidare detta till ditt barn?? Kan ni inte jobba på era problem ihop, du och ditt ex? Och försöka se att ni båda faktasikt försöker och vill även om ni kanske visar er omsorg mot varandra på olika sät

C, 17:45, 8 maj 2010. Anmäl

Jag tycker det låter som han skulle behöva göra ett 12-stegs program, kanske för personer som vuxit upp med alkoholism eller känslomässig frånvaro. Det kan skapa såna känslor av misstro, frustration, rädsla och ensamhet som han visar, och dom programmen brukar ge väldigt bra resultat. Lycka till!

LA, 17:38, 8 maj 2010. Anmäl

forts. Om han "sköter sig", dvs slutar skälla på dig och fokuserar mer på barnet, kan du slappna av mer och vara trevligare.

LB, 14:50, 8 maj 2010. Anmäl

”Vill inte bryta med min syster”

Fråga: Det är inte lätt att försöka beskriva det här kortfattat. Min syster har två olika ansikten, hon kan vara Den Vanliga eller också Den Rasande. Den Rasande kompletteras med grimaser, räcka ut tungan, skrika, svordomar med mera. Hon är fullständigt obehärskad under dessa utbrott och om några veckor blir hon 50 år.

Vi var två systrar i familjen, jag är några år äldre än hon. Under vår uppväxt var det hela tiden ett outtalat krav att alla skulle vara försiktiga vad man sa och gjorde i hennes närhet så att hon inte skulle få ett raseriutbrott. Jag kan idag tycka att det var småsaker som orsakade utbrotten – en klasskamrat hade fått ett par nya jeans till exempel eller skulle åka på semester. Helt enkelt hade någon fått något som hon inte fick, just då. Utbrotten kom hemma och det fanns inga spärrar i skrikandet och vad hon kunde kalla alla andra i närheten för, hon hatade, hatade, svor och kastade saker och skulle ge igen. Vår mor var övertygad om att hon var ledsen för att någon varit ”dum” mot henne och tröstade henne så gott det gick, vilket oftast innebar att min syster fick ”något” för att bli glad igen.

Våra föräldrar fortsatte att på olika sätt ta hand om, ursäkta och hjälpa min syster även som vuxen. Under åren hade hon flera olika jobb. Alla slutade med att hon fick sparken. Så småningom gifte sig min syster med en välbeställd man. Nu berättade hon att inte behövde arbeta mer utan skulle ägna sig åt att göra roliga saker. Fem år efter deras giftermål, för fem år sedan, gick våra föräldrar bort i en olycka och det är efter det som mina bekymmer egentligen börjar.

För något år sedan var hennes man på en längre resa och när jag frågade varför hon inte var med svarade hon att hon inte hade råd. Ett villkor när de gifte sig var att han inte skulle stå för hennes privata kostnader där resor ingick. Med tanke på deras livsstil så har nog hennes del av arvet efter våra föräldrar tagit slut eftersom hon inte har någon inkomst. Strax innan jul meddelade hennes man att han sålt företaget och kommer att flytta utomlands ett par år för att hitta nya affärsmöjligheter, min syster kommer inte att få följa med utan bor kvar Sverige.

Under jul och nyår åkte han iväg på en ny resa utomlands och min syster frågade om hon fick tillbringa julen hos oss, vilket hon självklart fick. Större delen av julen gick bra, vi hade trevligt hela familjen och min syster verkade glad under tiden. Emellanåt började hon älta att våra föräldrar aldrig gett henne tillräckligt med uppmärksamhet. Så kom vi till strax innan nyår, vid middagen helt plötsligt så blir hon återigen som förbytt och får ett raseriutbrott där hon raskttalar/skriker att ”hela världen hatar mig, min familj hatar mig, mina arbetskamrater hatar mig. Alla bara önskar att jag ska dö och försvinna från jordens yta.” Resten av familjen såg ganska förskräckta ut så hon grimaserade och hon räckte ut tungan till höger och till vänster och väser ”Va’ glor ni på, e’re nå’ fel på er” och springer ut och åker hem. Några dagar senare ringer hon, fortfarande rasande. Eftersom det inte gick att få kontakt med henne la jag bara på telefonluren. Det här har upprepats några gånger sedan dess och det går inte att få kontakt med henne.

Det här känns inte alls bra. Hennes vänkrets verkar vara borta, hennes man lämnar henne, hon har ingen inkomst och hon har inte lust att ta tag i det heller. Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera det, förslaget om att söka professionell hjälp har hon bestämt avvisat. Jag vill gärna vara en syster och ha en syster och mina barn vill ha en moster. Men jag vet inte vad hon vill ha, förutom att någon tar hand om henne vilket jag inte kommer att göra. Några tips?

Anna

Svar: Hej Anna,

Du väcker frågan om vilka rättigheter och skyldigheter vi har som medlemmar i en familj. Det är en fråga där värderingarna kan skilja sig åt.

Ditt utgångsläge är att du inte vill bryta med din syster. Du vill ha kvar henne som syster, och dina barn vill att hon ska finnas som moster. Samtidigt framstår din syster som en mycket svår person att umgås med, ibland hotfull och skrämmande. Som du tänker är det nog trots allt som de flesta tänker om en besvärlig familjemedlem. Att skiljas från en människa, som man vuxit upp med och kanske i grund och botten fortfarande älskar och bryr sig om, är inte en lätt sak. Vi har också värderingar som säger att i en familj ska vi ”bära varandras bördor” och vara toleranta och ge plats även för de som är misslyckade och besvärliga. 

Anhörigas känslor är förstås ambivalenta inför sådana familjemedlemmar. Precis som du beskriver i ditt brev. Man kan både älska och tycka synd om personen, samtidigt som man berörs illa av personens handlingar och ibland inte vilja träffa honom eller henne, när man tycker att en gräns återkommande överskrids för vad man tycker är ett rimligt beteende. Nästan alltid känner man sig maktlös, eftersom som anhörig inte alltid kan man påverka situationen eller beteendet.

Vilka rättigheter och skyldigheter har då vuxna i en familj mot varandra? Ibland är det nödvändigt att skiljas för den psykiska och i vissa lägen även fysiska överlevnadens skull. Anhöriga som vill och orkar kan spela en viktig roll för att hjälpa en person att förändras och rehabiliteras, som det nog närmast kan beskrivas vid allvarliga problem. Att utplåna eller uppoffra sig själv hjälper dock ingen, utan det är viktigt att anhöriga kan ta hänsyn till sina egna behov. Och här finns en fälla att vara uppmärksam på. Gränsöverskridande beteenden av det slag som din syster har kan vidmakthållas om det tolereras för långt av omgivningen, och personen inte behöver ta ansvar för sitt beteende. Ett vanligt beteende i relationer som dessa är att någon hygglig person i omgivningen hör av sig efter ett tag och försöker normalisera relationen. Detta kan av den problematiska personen uppfattas som en bekräftelse på att omgivningen gjort fel och bidrar ytterligare till att beteendet upprepas.

Alla människor har rätt till sitt eget liv – och just genom att bli tydlig på den punkten så kan en anhörig bli en viktig faktor till en förändring. Man fungerar som stöd på ett bättre sätt om man inte utplånar sig själv och sina egna behov. Det handlar om att ställa krav samtidigt som man ger kärlek och stöd. Som sista utväg och om ingen förändring sker kan man välja att bryta relationen.

Mitt förslag är att du och din familj har ett familjeråd och konstaterar hur vill att relationen till din syster ska vara. Var konkreta. Lista vad ni uppskattar hos henne och vill ha mera av, och vad ni inte accepterar. Berätta för din syster i vi-budskap vad ni uppfattar är problemet: ”Vi upplever det här…” Undvik uttryck som ”Du måste” eller ”Du borde”. Be om en konkret bete
endeförändring genom att beskriva den i positiva termer, berätta också om hur ni skulle känna om förändringen inträffade. Överlämna sedan ordet: ”Vad tycker du om det här?” Vi-budskapets största fördel är att man inte angriper den andras självkänsla, vilket lätt leder till motattack. Din syster verkar vara en lättkränkt person. Ge också tid för att berätta vad ni uppskattar hos henne och varför ni vill ha kvar relationen.

Man kan älska sin syster (bror, far eller mor) och försöka hjälpa dem. Man kan sörja för deras skull, men vuxna ska ta ansvar för sina handlingar.

Din syster verkar ha svåra emotionella problem och du har klokt föreslagit behandling som hon tyvärr säger nej. Ett alternativ kan vara att du och din familj söker hjälp för egen del och får fortsatt hjälp att resonera om vad som är rätt och rimligt att göra i förhållande till sin syster. Känslan av skuld och delaktighet kan vara stor i en familjekonflikt. Som anhörig kan man dras med i den härva av lögner och ”förklaringar” som den som är problematisk kan ta till. Anhöriga kan också utsättas för hot. Till sist kan det vara svårt att själv se klart vad som egentligen händer. För professionellt stöd finns familjerådgivning i varje kommun. Där ges ofta möjlighet även till individuella samtal. Andra alternativ är att tala med en präst eller psykoterapeut om det etiska och praktiska dilemma som du och din familj har.

Varma hälsningar och lycka till

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (46)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 46

Bra tips Karin! Erbjud hjälp med att etablera hennes rättigheter mot mannen. Då känner hon ju dessutom ditt stöd. Men var försiktig förstås så du inte blir ett substitut för föräldrarnas tidigare omhuldan...

A, 14:48, 13 maj 2010. Anmäl

Hjälp henne att ordna med en advokat till att börja med. Om inget äktenskapsförord är skrivet ska mannen och kvinnan hjälpas åt med försörjningen och även dela lika vid separation.Låter som en egotrippad typ till karl hon delat brevlåda med. När hon har sina basala behov fixade dvs mat och husrum kan hon kanske våga börja berätta vad hon är så arg på. Jag vet inte, men tror inte alls att damen har någon "diagnos", snarare någon sorg,svek, otrygghet, övergivenhet som tar sig uttryck i ilska

Karin, 23:06, 12 maj 2010. Anmäl

Så fort folk inte vill passa in i mallen så blir de diagnosticerade med en sjukdom. Grundproblemet med såna här situationer är att folk måste lära känna sin energi nivå och handskas med den samt sluta överidentifiera sig med tankar och känslor som kommer och går. Försök att hitta det inre lugnet och utgå från det. Kanske ska ni pröva med lite omvänd terapi också som att skratta åt händelsen och det absurda i den? Det blir farligt när man ska skuld och skambelägga beteenden.

70-talist, 10:04, 12 maj 2010. Anmäl

Varför sv'inga psykiatriska diagnoser mot kvinnan?? Det är delvis fullständigt onödigt och ointressant om det inte paras med ett sätt att hantera henne. Fortfarande är det händelser och åsikter som väcker dessa "symptom" och just dessa detaljer måste diskuteras, så att man kan nå en förståelse. Det behövs en analys vilka som vinner på vad i varje samtal och om det finns symboliska händelser som väcker tanken på andra konflikter.

PP, 22:40, 10 maj 2010. Anmäl

Jag är uppriktigt sagt både upprörd och förvånad över att det inte nämns ngt om neuropsykiatriska diagnoser i svaret. Enligt mig låter detta som ett klockrent fall av Tourettes syndrom och - om så är fallet - är det synd om systern ifråga som inte får någon slags föreståelse eller uppbackning av sin omgivning.

I, 19:44, 9 maj 2010. Anmäl

Systern hade mått bäst av att prata med en riktig psykolog för 40+ år sedan. Men det är väl inte för sent ännu.... <br/>Stor humor att läsa alla diagnoser från "proffsen" under :)

henke, 13:17, 7 maj 2010. Anmäl

Varför sv'inga psykiatriska diagnoser mot kvinnan?? Det är delvis fullständigt onödigt och ointressant om det inte paras med ett sätt att hantera henne. Fortfarande är det händelser och åsikter som väcker dessa "symptom" och just dessa detaljer måste diskuteras, så att man kan nå en förståelse. Det behövs en analys vilka som vinner på vad i varje samtal och om det finns symboliska händelser som väcker tanken på andra konflikter.

La Ha, 07:25, 7 maj 2010. Anmäl

helt klart bär hon på något odiagnostiserat. <br/>eftersom hon förmodligen ser helt normal ut kan det vara svårt att förstå att hon kan vara svårt sjuk ändå. <br/>hon förtjänar en diagnos och den hjälp som kommer ur den. <br/>men man kan aldrig tvinga någon under hjälp och vård.... <br/>så ett dilemma är det ju helt klart.

simba, 19:51, 6 maj 2010. Anmäl

Detta låter precis som min kompis storasyster som är i samma ålder. Hon har Asperger. Om ni läser på om detta kanske ni finner svar på hur ni skall agera utifrån hennes situation.

Lars, 18:47, 6 maj 2010. Anmäl

Min första tanke är som några skriver, manodepressiv, adhd, bipolär eller något annat. Eftersom ni är över 50 år kan jag tänka mig att det inte gjordes en ordentlig undersökning på den tiden, som med tex dyslexi. Samla hela familjen, inkl hennes man, och gör en "intervention". Hon måste träffa läkare, det är omöjligt att umgås med en sådan person annars.

sn, 11:28, 6 maj 2010. Anmäl