Min syster vill ta livet av sig

Fråga: Hej!

Jag är en tjej på 24 år som är orolig för min syster, 21 år. Hon har en svår depression, det är inte första gången, men hon är för första gången inlagd sedan drygt en månad. Hon har försökt ta livet av sig fyra gånger (tror jag).
 
Hon har haft lite kontakt med psykiatrin förr, ätit antidepressiva en period och haft en samtalskontakt som dock fungerat dåligt. Hon slutade medicinen tvärt och på eget bevåg den gången.
 
Hon är mycket skeptisk mot den hjälp hon erbjuds. Tabletter vill hon inte ta, de hon har försökt med nu har gett henne svåra biverkningar och har fått avbrytas. Hon säger att hon inte vill ”förstöra hjärnan” med medicin. Hon är oerhört skeptisk (paranoid) mot samhället, och särskilt nu vården och läkemedelsbolagen. Hon har äntligen fått en psykolog som hon träffat ett par gånger, men jag är rädd att det inte räcker.
 
Tilläggas bör att hon har behandlas mycket dåligt och slapphänt den tid hon legat inne nu, vilket har ökat hennes frustration och hopplöshet. Hon är en intelligent och filosofiskt lagd person och får ingen bra kontakt med och respons från sköterskor och inget gehör hos läkarna för alternativ till medicinering. Man låter henne ligga och vänta vecka efter vecka. Jag vet inte vad de väntar sig ska hända. Jag ser ju tydligt att hon mår sämre av att vara passiv och instängd.
 
Min största skräck är att hon ska bli utskriven och ta livet av sig. Hon säger att hon tänker ”lura” vården att hon mår bättre och sen göra det.
 
Jag försöker förklara att hennes tankar och känslor är symtom av depressionen, men hon kan inte förstå det utan ser sig som ett ”specialfall” som inte kan bli hjälpt och aldrig kan ”passa in”. Hon har absolut ingen lust att försöka längre och tycker att vi är själviska som vill att hon försöker.
 
Jag förstår att jag inte kan argumentera bort hennes självmordsönskan, men vad ska jag göra? Hon vägrar som sagt ta mer medicin och ECT är hon extremt skeptisk emot.

Hur ska jag bemöta henne, och finns det något jag kan försöka säga till läkare eller psykologen? Har inte haft någon kontakt med dem hittills.
 
Tacksam för hjälp!
Storasyster

 

Svar: Hej Storasyster,

Du beskriver en stor oro och förtvivlan över din systers situation. Din syster har planer på att ta sitt liv. Hon berättar för dig att hon tänker ”lura” avdelningen, där hon är inskriven, att hon är frisk för att som utskriven kunna begå självmord.
 
Låt mig säga det viktigaste först. Du måste kontakta hennes psykolog och den ansvariga läkaren där hon vårdas och berätta det du vet om din systers självmordstankar! Erfarenheter av självmordsnära personer är att de menar allvar när de meddelar sin omgivning sina avsikter. Det är läkares ansvar att bedöma självmordsrisken för en patient, till exempel inför eventuell utskrivning, men som anhörig bör man, om man upplever att det finns en självmordsrisk, kontakta vården även om den anhörige inte gett sitt tillstånd. Det kan vara direkt livräddande. 
 
Din syster vill inte ta tabletter mot sin depression. Hon har besvärats av svåra biverkningar och vill pröva alternativ till medicinering, som hon inte får gehör för. Hon har fått en psykologkontakt, men du oroar för att det inte räcker. Du har nog rätt i din oro. Vid svår depression rekommenderas av SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering (se följande länk: www.sbu.se/sv/Publicerat/Ovrig/Behandling-av-depression) en kombination av läkemedel, psykoterapi och psykosocial behandling. Synsättet på depressionsbehandling i dag är att vid lätta eller medelsvåra depressioner kan man välja antingen psykoterapi eller mediciner, mycket beroende på vad personen föredrar. Men vid svåra depressioner måste alltid mediciner finnas med, bland annat då antidepressiv läkemedelsbehandling skyddar mot självmord och underlättar att ta till sig den psykologiska behandlingen. Det är förstås svårt för en person att inom ramen för en psykoterapi kunna förstå sin situation bättre och lära sig färdigheter, så länge hon känner sig fullständigt värdelös och hjälplös och är uppfylld med självmordstankar.
 
Du undrar hur du ska bemöta din syster. Läkaren och specialisten på självmord Danuta Wasserman har tillsammans med kollegor skrivit en bok som jag rekommenderar. Den heter ”Självmord och självmordsprevention om livsavgörande ögonblick”. Vid svår depression kan tankar på självmord närmast förvandlats till ett tvång. Personen tror inte att det finns någon annan väg. En huvudregel vid vård av självmordsnära patienter är därför att först hindra självmord, och sedan försöka att öka livskvaliteten. Många som varit helt övertygade om att de ville begå självmord ångrar sig efter en tid, när de har fått hjälp.
 
Man hör ibland att man inte kan hindra en person som bestämt sig för att ta sitt liv. Det är en myt. De flesta som säger att de bestämt sig är i grunden ambivalenta, de både vill och inte vill samtidigt. En annan myt är att den som försökt ta livet av sig förr eller senare kommer att göra det. Det stämmer inte heller. Det är ungefär en tiondel av dem som gjort allvarliga självmordsförsök som senare tar livet av sig.
 
Du skriver att din syster inte har någon lust att försöka längre och uppfattar er som själviska som vill att hon försöker. Kom ihåg att vid svår depression är en person tankemässigt hämmad och inskränkt. Det innebär att man ser allt i svart, nedvärderar sig själv och förstorar svårigheterna. Till sist kan även anhöriga bli osäkra och ser kanske inte heller någon väg ut. Det är en emotionellt mycket påfrestande situation att leva med en självmordsnära anhörig. Personens depressiva föreställningar och negativa syn på sina möjligheter kan smitta av sig på anhöriga, som kan drabbas av misströstan och uppgivenhet. Det är naturligt att man blir trött. Känslor av irritation, oro, ängslighet och att inte orka med är vanliga. Man grubblar kanske över om man gör rätt eller fel. Därför vill jag ge som råd att du söker stöd hos vänner och släktingar. Tala med någon om dina tankar och känslor, det hjälper att förstå situationen bättre och hitta lösningar. Det kan också vara klokt att du söker professionell hjälp för att komma till rätta med dina känslor för att orka stå kvar som en stödjande person, och samtidigt kunna ha en egen fungerande vardag.
 
Du kan när du får möjlighet och känner att du orkar vara ett viktigt psykologiskt stöd för din syster. Psykologiskt stöd som anhörig kan du ge genom att lyssna på henne, ingjuta hopp, ge praktisk hjälp och motverka den tendens till ältande och isolering, som ofta händer vid depression.
 
Du skriver att din syster har fått ett dåligt och slappt omhändertagande. Du kan också om ni kommer överens om det vara hennes ombud och hjälpa henne att framföra sina synpunkter på hur behandlingen och stödet till henne kan bli bättre. Som deprimerad kan det ibland vara svårt att formulera sina behov på grund av de kognitiva hämningar som kan finnas. Studier säger att deprimerade personer som har ett bra anhörigstöd har en påtagligt mindre risk för återfall i depression.
 
Informera dig om möjligheterna till anhörigstöd där du bor. Ibland erbjuder psykiatrin på orten både anhörigstöd och studiegrupper om depression och anhörigrollen. Den nationella hjälplinjen för människor i psykisk kris eller i andra svåra livssituationer kan också hjälpa dig med information om olika grupper för anhöriga. Tel: 020-22 00 60 Hemsida: www.hjalplinjen.se
 
Många varm
a hälsningar.
Liria 

 Till Lirias hemsida

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (76)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 76

jag vill alldrig mer kunna tala och gå <br/>mera alldrig mer <br/>jag vill bara vara handikappad <br/>hela livet <br/>så vill jag <br/>hela livet <br/>vill jag vara så <br/>och det är sant

camilla, 14:14, 11 oktober 2010. Anmäl

jag har ont i ryggen+ ont i högra benet <br/>vad ska jag göra då <br/>dåmm andra säger att jag ska ut och promenera <br/>= gå <br/>men det vill jag inte göra hälst inte <br/>men fins det nåågått annatt sätt <br/>jag kann göra iställett <br/>vet du det?

camilla, 18:51, 19 september 2010. Anmäl

Linda: Det är nödvändigt med medicinering, en människa som är deprimerad ska ha VÅRD och medicin, inte behandlas av sin familj. Man ber inte farmor operera sina benbrott. Depression är brutet själv, och ska behandlas av proffs. Att lägga någons liv i familjens händer är fruktansvärt då de inte har den kunskap som krävs. Med kärlek kommer man långt - men inte om man är deprimerad. Ska familjen ställas till svars vid självmord? Depression kräver medicin. Sorgsenhet gör det inte. Stor skillnad.

Minnet, 21:41, 29 augusti 2010. Anmäl

Med bipolär problematik försvåras möjligheter till ett tillfredsställande liv. En svacka i livet kan vara tillräckligt för livslångt utanförskap. D.v.s återkommande meningslösa och stigmatiserande åtgärder i stat/kommunprojekt tillsammans med missbrukare, utvecklingsstörda och kriminella, och en ersättning runt existensminimumnormen. Med låga framtidsutsikter och en förståelse över ens begränsningar förlorar människor till slut hoppet. Världen är hård och skoningslös.

wcx, 20:28, 25 augusti 2010. Anmäl

Hej! Min familj förlorade min syster för snart två år sedan. Hon hade då varit i kontakt med psykiatrin i ca fem år och hade diagnosen bipolär. Hennes problem var att hon inte accepterade sin sjukdom och därför hela tiden försökte lura sin omgivning. Till alla som befinner sig i en liknande situationer vill jag rekommendera en metod som kallas för Lysekils metoden. det går att läsa mer om vad den går ut på här: http://www.transmittorn.com/nr_2_06/art6.htm : /Erik

Erik Danielski (Webbsida), 11:38, 25 augusti 2010. Anmäl

Jag är i en liknande situation. Min syster har just legat inne på psyk. i 3 veckor efter ett själmordsförsök. Hon har ingen annan än mig. Jag försöker vara ett stöd, både praktiskt och psykoloiskt. Ska ta vara på alla tips som ni gett. Mycket bra svar. Ska även kolla upp alternativa lösningar som tex. kurser för att hon ska ha en sysselsättning. Hon verkar vara på bättreingsvägen, äter medicin. Hon är fortfarande deprimerad. Har svårt för sociala möten och situationer. Hennes tankar är inte klar

i samma båt, 23:02, 3 augusti 2010. Anmäl

Känner till känslan och kan även säga att anti-depressiva kan vara direkt livsfarliga för henne om hon till exempel är bipolär och där av blir mer självmordsbenägen. <br/>Tog 10 för mig att få min diagnos och ett gäng läkare som skulle påstå att jag bara varit deppig i 25 år och det skulle nog gå bra.. Sanningen är att de inte har någon aning alls utan går helt på vad statistiken visat sig fungera. <br/>Sist men inte minst, ta inte din systers handlingar personligt.

Henrik Ohlin, 04:07, 2 augusti 2010. Anmäl

Jag beklagar din sorg. Psykiatrin gör tyvärr inte patienterna friska. Det det de kan erbjuda är dämpande mediciner. Min bror kom dit som 18åring. Det var 22år sedan och han har fortfarande inte kommit tillbaka.

Magnus Jansson, 19:04, 1 augusti 2010. Anmäl

Hej! <br/>Min syster har tagit livet av sig och jag önskar att jag visste det jag vet nu - då. Om det går, få ut henne därifrån och in i en annan behandlingsform! Gärna något behandlingshem med kreativa riktlinjer - typ trädgårdsarbete, måleri eller vadsomhelst - många känsligare människor behöver prata mycket och skapa grejer för att hitta tillbaka. Medicin ska ENBART användas i kombination men andra behandlingsformer. T.ex. KBT eller DBT. <br/>Lycka till och ge er inte! Man måste vara sjukt envis.

En vän, 13:33, 1 augusti 2010. Anmäl

Gillar man inte miljöförstöring eller att bomba utfattiga provinser till smågrus eller att jobba häcken av sig för att någon Lidingöbo ska bli ännu rikare ska man ha medicin. <br/>Gillar man istället kärlek, frihet och ren miljö bör man tas om hand.

Albert, 14:45, 31 juli 2010. Anmäl

Utsätter jag min sambo för psykisk misshandel?

Fråga: Hej!
Jag och min sambo har snart varit tillsammans i 3 år. Vårt förhållande har alltid varit turbulent men vi älskar varandra och han är mannen jag vill leva med resten av mitt liv.

Jag vet att jag lider av en dålig självkänsla och att jag har ett stort bekräftelsebehov.Detta yttrar sig bland annat i svartsjuka. Min sambo har aldrig förstått mig när jag har försökt förklara att jag har en stor rädsla för att bli lämnad. Han menar på att jag, genom att visa och tala om min svartsjuka, direkt anklagar honom för att vara en otrogen bock som vill ha sex med allt på två ben. Min svartsjuka har resulterat i otaliga bråk där jag försöker förklara min rädsla för honom. Han känner sig då orättvist anklagad för saker han inte har gjort.

Det går inte att ha en kommunikation med honom angående detta för han hamnar alltid i försvarsställning, vilket jag kan förstå. Våra svartsjukegräl uppstår inte lika ofta nu för tiden men de uppstår fortfarande och det sliter på vår relation. Jag har ett humör som svänger fram och tillbaka. I ena stunden kan jag vara glad för att i nästa stund bli sur och grinig för i princip ingenting.

Han upplever detta som ett stort problem och han har svårt att hantera mina humörsvängningar och mår dåligt av mitt beteende. Han skyller våra problem på mig och tar aldrig något ansvar för sina egna handlingar gentemot mig.  Han är sur och grining tillbaka emot mig i flera dagars tid efter våra bråk och kallar mig för alla elaka saker han komma på. Då det är jag som startar bråken genom min svartsjuka och mitt varierande humör så tycker han ha sig rätt att behandla mig och säga elaka saker till mig utan att behöva be om ursäkt eller stå till svars för det.

Varje gång vi bråkar så slutar det med att han gör slut med mig. Då ska vi sälja allt och dela upp alla möbler. Han säger att jag utsätter honom för psykisk misshandel och jag börjar undra om han har rätt. Jag blir ledsen och rädd när jag känner svartsjukan slå till. Då blir jag kort, dryg och otrevlig mot honom. Jag vill inte vara och bete mig så här men jag vet inte hur jag ska bli kvitt mitt beteende. Triggar vi varandra?

Han har inget intresse i att stödja mig i mitt arbete med min attityd- och beteendeförändring. ”Man ska inte ha uppskattning och beröm för något som är självklart” säger han. Jag vet att jag tar till mitt beteende när jag vill ha hans uppmärksamhet, när jag tycker att han ger sin uppmärksamhet till någon som jag ser som ett hot mot vår relation (Detta är ju oftast inbillade fantasier i min svartsjukehjärna).

Han får ont i magen av att inte veta vilket humör jag är på och är jag sur så tar han det personligt direkt. Misshandlar jag honom psykiskt? Hur ska jag göra för att sluta?

Mvh/ Anna

Svar: Hej Anna!

Det låter som om ni har hamnat i en ond cirkel där ni förstärker varandras mindre goda sidor. Å ena sidan är du svartsjuk vilket utlöser era gräl och att din sambo blir elak och får ont i magen. Å andra sida tar han dig inte på allvar vilket förstärker din svartsjuka.

Du berättar att ditt humör svänger fram och tillbaka. Har du funderat på vad kan det bero på? Ibland kan det finnas kroppsliga förklaringar till detta, till exempel hormonella, som är lätt att behandla. Gå gärna till din läkare och be att bli utredd.

Anna Kåver skriver i sin bok ”Himmel, helvete och allt däremellan. Om känslor” att alla känslor har en funktion. De signalerar något för oss. Vanligtvis signalerar svartsjuka en otrygghet i relationen. Den otryggheten kan bero på vår historia eller på något som händer i relationen som väcker vår rädsla för att bli lämnad. Ibland är det tidigare erfarenheter som gör oss hyperkänsliga. Vi reagerar med rädsla och svartsjuka även vid mycket subtila signaler, och kan vara benägna att misstolka händelser och saker som sägs.  Det kan vara mycket viktigt att du tar reda på om det handlar om sådana närmast inlärda falsklarm som du bör lära dig att bortse ifrån eller om larmet gått igång på grund av något som faktiskt hänt i relationen.

Det paradoxala med svartsjuka är att när vi försöker kontrollera vår partner för att lindra vår rädsla och ångest orsakar vi trötthet och andra negativa känslor hos den andre. Exempel på sådant kontrollbehov, som ofta ställer till det, kan vara att vi vill veta exakt vad som blev sagt när han eller hon pratade med någon annan, att vi läser vår partners mejl och sms och vill veta vilka vår partner träffar i arbetet. Detta kan leda till att det vi fruktar mest av allt inträffar: vi blir lämnade.

Det värsta är att behovet av att kontrollera den andra kan ta sig sådana former att det kommer att handla om både fysisk och psykisk misshandel.

Som jag ser på saken handlar det inte i ert fall om vem har rätt eller fel utan om att du och din sambo har det svårt att kommunicera på ett konstruktivt sätt. När du upplever svartsjuka, så känner din sambo sig orättvist anklagad och avvisar dina känslor. Detta i sin tur vidmakthåller din ångest och rädsla för att bli sviken och lämnad.

Vad kan du göra? Några alternativ kan vara att ni som första steg går en kurs för par där man lär sig att kommunicera. Exempelvis skulle du kunna bli hjälpt av att uttrycka din ångest och rädsla genom
att utgå från dig själv utan att bli anklagande. Din sambo skulle kunna lära sig att lyssna på din rädsla utan att den utlöser hans egen känsla av orättvisa. Andra alternativ är att ni tillsammans går till en familjerådgivare eller att du får hjälp av en psykoterapeut.

Till dess att du får hjälp kan du på egen hand börja med att utforska din svartsjuka med följande övning:

Steg 1. Rita en tabell på 4 kolumner där du i den första kolumnen besvarar följande frågor: Vilka situationer utlöser din svartsjuka? Var är du? Vad gör du? Vilka finns där?

I den andra kolumnen svarar du på de här frågorna: Hur reagerar du då? Vad tänker du? Hur känns det? Beskriv detta så detaljerat som möjligt. Skatta styrkan i det du känner där 1 är minimum i styrkan och 10 är maximum.

Beskriv i den tredje kolumnen vad du gör när du känner eller tänker på det sätt du beskrev i den andra kolumnen. Hur känner du dig strax efteråt?  När går det över?

I den fjärde kolumnen beskriver du vilka konsekvenserna det får på kort och lång sikt.

Steg 2. Registrera i steg 1 minst tre olika situationer där du kände svartsjuka. Fråga dig sedan: Vad kan jag lära dig av det jag har registrerat? Vilket mönster träder fram?

Steg 3. Här kan du fundera på vad du kan hitta för alternativ till det du gjort hittills när du blivit svartsjuk. Vad skulle du kunna ändra på? Hur skulle det kunna förebygga de besvärliga konsekvenser du beskrev i den fjärde kolumnen?

Många gånger är första steget när man vill arbeta med sina tankar, känslor eller beteenden att man lär sig vad som utlöser dem och uppmärksammar vilka konsekvenser de får. Detta leder ofta till att man kan hitta sätt att hantera eller förebygga det som utlöser svartsjuka på egen hand.

Har läsarna andra råd att ge till Anna eller sätt att förebygga och hantera svartsjuka? Skriv gärna i kommentarfältet.

Lycka till och varma hälsningar.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Till Lirias hemsida

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (79)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 79

Jag förstår hur du känner dig , har själv samma problem som jag försöker att bearbeta. svårt mönster att bryta men det går. Med rätt stöd

SR, 12:40, 11 november 2010. Anmäl

Gör slut med killen !

Cecilia, 12:43, 23 september 2010. Anmäl

Han kallar dig för elaka saker och du är svartsjuk? Jag skulle säga att ni båda ägnar er åt psykisk misshandel. Detta är ett svårt mönster att bryta. Separera!

noboytoy (Webbsida), 17:35, 30 augusti 2010. Anmäl

Grymt råd till alla som är sotis från lilla O längre tillbaka bland kommentarerna!

Sofia, 15:06, 17 augusti 2010. Anmäl

Igen: Minnet, jag tror att du har både rätt och fel. Den som är svartsjuk måste ta ansvar för det, för det är oerhört destruktivt. Den som lever med en svartsjuk person får inte börja lyda kraven för att vara till lags lr hjälpa. Däremot tror jag att partnern måste försöka hjälpa sin partner och ge den mkt bekräftelse, ex. gm att konstatera att de behöver hjälp och han/hon vill delta i den processen, av kärlek. Svartsjuka beror på dålig självkänsla och otrygghet, inte på att man är elak.

Ms X, 13:33, 10 augusti 2010. Anmäl

Re Minnet, 16:50, 27 juli 2010. <br/>Jag förstår att du är märkt av att ha levt med en sjukligt svartsjuk man och reagerar starkt på svartsjuka.Här handlar det dock om ngt annat, en person som själv inser sitt problem & vill göra något åt det. Det ÄR att ta eget ansvar. Eller vill du att de som är märkta av andra dåliga upplevelser än du, med andra reaktioner, skall vara brännmärkta för livet, utan möjlighet att ha en relation? Om frågeställaren inte söker hjälp lär hon hamna i samma situation igen.

Ms X, 13:19, 10 augusti 2010. Anmäl

Anna, tycker det låter som om du har försökt förklara för honom hur du känner utan att direkt anklaga honom, men att han aldrig riktigt vill lyssnat på dig eller förstå. I stället surar han och är otrevlig i flera dagar, lägger all skuld på dig, kallar dig div. fula ord, hotar med att göra slut så fort ni har bråkat, och anser dessutom att han har rätt att bete sig så. Det är psykisk misshandel. Normala män beter sig inte så.

Malin, 00:29, 4 augusti 2010. Anmäl

Äter du p-piller? Jag hade liknande problem när jag gjorde det. Trodde precis som du att det hade med min självkänsla att göra att jag hade sådana humörsvängningar och var galet svartsjuk, men sen jag slutade med p-pillren är jag inte alls sån längre. Hoppas det löser sig för dig!

Lisa, 02:45, 2 augusti 2010. Anmäl

Jag rekommenderar att du följer Lirias "nedskrivningsmetod" och samtidigt jobbar med ditt ältande. Jag känner igen mig i din situation och den här boken har hjälpt mig mycket <br/>http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=91633 14460 <br/>Lycka till!

Lisa, 13:04, 29 juli 2010. Anmäl

Alma: Ja, eftersom jag lever har jag roligare än om den man jag levde med hade lyckats döda oss. Han följde minsta rörelse, väckte mig mitt i natten för timmar av förhör och anklagelser, väntade utanför jobbet, ringde konstant, manipulerade, förvrängde, som tolkade allt jag sa helt fritt från sanning, hotade med självmord när jag lämnade, gjorde sig själv illa och till slut hotade att döda mig. Och detta utan att jag understödde något. Hade jag gjort det hade jag varit död nu. Roligt va?

Minnet, 12:54, 29 juli 2010. Anmäl

Min son är en missbrukare

Fråga: Jag har två söner, en på 17 år och en på 19. Den äldre sonen har under de senaste fyra åren tagit mycket av min energi. Från att ha varit ett väldigt lättskött och välartat barn på alla sätt ända upp till högstadiet vet jag inte riktigt vad som gått fel. I stort sett är min bedömning att han haft en lugn och trygg uppväxt. Hans pappa och jag är visserligen skilda sedan 10 år och har börjat om på var sitt håll, men vi har samarbetat väldigt bra. Det har varit oerhört värdefullt med tanke på de problem vi gått igenom med sonen de sista fyra åren.

Till och med högstadiet gick sonen i en och samma skola i området där vi bor. Han sökte därefter in till ett gymnasium som ligger en bit hemifrån. En helt ny skola, helt nya klasskamrater, bussresa till skolan etc. Det började med sömnproblem, skolk från skolan, rökning och andra droger. Under gymnasieåren omhändertogs han ett antal gånger av sjukvården på grund av drogintag och i alla fall en gång blev han inlagd efter ett självmordsförsök. Trots samtal, drogtester och många andra insatser från ungdomsmottagningen och drogterapeuter har ingenting riktigt ”bitit” på vår son. Efter att nästan ha gått ner sig totalt i vintras var det på gränsen till att han blev tvångsomhändertagen av socialtjänsten innan han i sista stund bestämde sig för att flytta ner till mina föräldrar som bor på en liten ort. Där har han nu bott i nästan fyra månader och så vitt jag förstår varit i stort sett drogfri.

För oss övriga familjemedlemmar har de senaste fyra åren varit väldigt påfrestande. Jag och hans pappa har i princip gjort allt som står i vår makt för att försöka stötta och hjälpa vår son. Mycket energi och kraft har gått åt till att oroa sig och att försöka kontrollera honom. Min yngre son är numera väldigt negativt inställd till sin storebror – som han tidigare såg upp till. Nu anser han att han bara förstör för familjen.

Om jag tittar i backspegeln och reflekterar över min sons utveckling kan jag konstatera att han alltid haft svårt med sociala relationer. Han har visserligen haft några bra vänner och också flickvänner, men det har också varit mycket problem med att han tycker att personer i omgivningen behandlar honom illa, kritiserar honom, pratar bakom ryggen på honom.

Min egen analys är att hans problem bottnar i en dålig självkänsla och ett väldigt stort hat till sig själv. Det som är så svårt att se är att han inte verkar ha vilja eller förmåga att göra något åt det. Vi har erbjudits och också fått ett brett spektra av insatser från vården men trots detta så ”svarar” tyvärr inte vår son på särskilt mycket. Från att ha varit pratsam och social i yngre år har det under flera år nu varit svårt att få någon djupare kontakt med honom.

 Under sista året har jag själv funderat på alternativa orsaker och förklaringar till allt som hänt och varför ingen förändring sker trots all hjälp och stöd som funnits. Hans problem med sociala relationer och oförmåga att ”tolka” vad omgivningen menar och säger skulle kunna tyda på att han har någon form av Aspergers. Till saken hör också att han har oerhört svårt att få ordning på sitt liv när det gäller vardagsrutiner såsom sömn, studier, arbete, träning mm.  Ett annat alternativ är att han genomgår en djup depression som han inte förmår att ta sig ur vilket leder till det självdestruktiva liv han levt under de senaste åren. Ett tredje alternativ är att han helt enkelt blivit så kemiskt beroende och kanske också skadad av droger att han numera inte klarar av ett ”vanligt” liv. Det senare avvisas dock av de drogterapeuter som han gått hos – de tror inte att han är kemiskt beroende utan snarare att han håller på med någon form av självmedicinering. Men varför kan han då inte ta emot den hjälp han får i form av psykologsamtal etc?

Det problem jag själv upplever i nuläget är att jag känner att jag nästan nått min gräns för vad jag orkar med när det gäller min son. Jag orkar helt enkelt inte med honom i det skick han är nu vilket förstås är väldigt skamfyllt och smärtsamt. Rent krasst kan jag ju också konstatera att mina insatser under de senaste åren inte lett till någon positiv förändring i min sons liv. Kanske snarare tvärtom. Socialtjänsten är inkopplad men min uppfattning är att det händer väldigt lite här och eftersom min son är myndig så har jag heller inte så mycket insyn i deras arbete. På inrådan av hans läkare har vi försökt peppa honom att genomgå en neuropsykiatrisk utredning men ännu har inte något hänt i detta avseende. En förutsättning för att en utredning ska kunna genomföras är också att han är drogfri en längre period innan vilket hittills varit svårt.

Mitt dilemma är vilken roll jag själv ska inta i min sons liv framöver. Vad är bäst för honom? Och vad är bäst för mig själv och övriga familjemedlemmar? Tacksam för stöd och råd i detta avseende!

Marianne

Svar: Hej Marianne!
Du berättar mycket konkret och öppet hur det är att vara förälder till ett barn som har problem med missbruk och beroende och hur det innebär att göra svåra erfarenheter, och ha en stor osäkerhet om vad som är rätt att göra. Du berättar ärligt att du känner att du inte orkar mycket mer och att du vill sätta en gräns för vad du ska hjälpa till med. Du konstaterar att du och din man har er själva och den yngre sonen att ta hänsyn till.

Du undrar om vad du och din man kan göra för att hantera situationen framöver. Låt mig direkt säga att jag tror att det ni gjort hittills är det som varit rimligt att göra, och som förmodligen på sikt kan hjälpa er son.

Jag resonerar så här. Ni har reagerat tidigt på er sons drogproblem, engagerat er på många sätt och aktivt erbjudit hjälp. Samtidigt finns det en gräns för vad ni kan göra. Det är vanligt att föräldrar till barn med missbruk eller beroende klandrar sig själva på olika sätt och har tankar som ”Om jag bara inte varit så passiv (eller så sträng) hade det aldrig gått så här långt”. Enligt mitt sätt att uppfatta det som hänt har ni gjort det som ni rimligen kunde ha gjort vilket visar på mod, klokskap och äkta omsorg.

Du är bekymrad över att er son inte vill prata med er om sina problem, och att det är svårt att få en ”djupare kontakt med honom”. Du är förmodligen på rätt spår när du skriver att du tror att din son ”innerst inne känner sig oerhört misslyckad”. Ett sätt att förstå det som ibland uppfattas som ett avvisande är att påminna oss om att vi människor vill skydda oss från självanklagelser, skam och skuldkänslor. Människor med uttalat dålig självbild vill inte lyssna till vad de tror är kritik. De orkar ofta ”inte se problemet i ögonen”. Detta kan visa sig i extrema former av förnekande, där omgivningen, precis som ni, förbryllas och irriteras över den uttalade oviljan att samtala om de akuta problem som uppenbarligen finns, och ta emot hjälp. Men det vi i vanliga fall kallar förnekande, brist på motivation eller motstånd handlar egentligen om att man exempelvis har försökt sluta tidigare utan
att lyckas, vilket gör att självkänslan är i botten. Personen vill skydda sig från den smärta som en känsla av misslyckande orsakar och istället för att säga ”Jag kan inte” säger man ”Jag vill inte” med syfte att behålla den integritet som finns kvar.

Du förbryllas över att din son inte vill ta emot hjälp genom psykologsamtal, som har erbjudits. Det finns tyvärr en övertro på vad en psykoterapi kan åstadkomma. Kanske det kan bli förståeligt utifrån det här resonemanget. Vi vet att personer med livsstilsproblem av olika slag är endera Inte beredda, Ambivalenta/Osäkra eller Beredda att förändra sitt beteende. Detta oavsett problembeteende eller diagnos. I vilket stadium man är återspeglar hur man tänker om vikten av en förändring, främst utifrån hur man ser på fördelar och nackdelar av beteendet, och (vilket är jätteviktigt) hur stor tilltro man har till sin förmåga att kunna förändra sig. Kan det vara så att din son inte är beredd eftersom han inte är övertygad om att det är viktigt att ändra sina drogvanor? Eller är han mest är osäker på hur han ska gå tillväga och rädd för hur hans besvär kan hanteras om han skulle bli drogfri?

Du undrar vad som är bäst för er son. En neuropsykiatrisk utredning skulle kunna hjälpa honom att få en förklaring till hans svårigheter och få anpassad behandling. Ett professionellt stödjande och utredande nätverk är ganska avgörande, och det har ni redan bidragit. Er son behöver troligen en behandling inom specialiserad beroendevård en ganska lång tid framåt för att bli stabilt drogfri och få hjälp att hitta alternativ istället för att självmedicinera. Idag finns ett flertal effektiva behandlingsmetoder vid drogproblem och samsjuklighet, och prognosen för de som stannar i behandling är god.

Marianne, du frågar också om vilken roll du själv ska ha i din sons liv framöver. För anhöriga kan upplevelsen att ständigt komma i andra hand efter missbruket skapar känslor av besvikelse och hopplöshet. Anhörigas känslor är ofta ambivalenta för den som drogar. Det gäller även föräldrar till ett missbrukande barn.. Man kan både älska och tycka synd om personen ifråga, samtidigt som man avskyr och vägrar acceptera honom som påverkad.  Ofta känner man sig. Det sliter på familjen och många gånger orsakar drogproblemen psykisk ohälsa hos de anhöriga.

Anhöriga som vill och orkar kan spela en viktig roll i rehabiliteringen. Att stödja din son ovillkorlig och utplåna eller uppoffra dig själv hjälper dock ingen. Det är viktigt att du tar hänsyn till dina egna och andra familjemedlemmars behov. Er son är inte längre ett barn. Han är en myndig ung man på 19 år. Även om de känslomässiga banden är starka ska barn bli vuxna och lära sig stå på egna ben, med ansvar för sina liv. Man kan älska sitt barn och försöka hjälpa honom. Man kan sörja för hans skull, men man kan inte ta ansvar för hans handlingar eller kontrollera hans liv. Marianne, insikten om detta är smärtsam, och ibland kan smärtan lindras om man delar den med andra i samma situation.

Jag vill råda dig, din man och er yngre son att söka hjälp för egen del. Ni har gjort svåra erfarenheter och har troligen besvärliga situationer att hantera även i fortsättningen. Ni kan ta kontakt med en självhjälpsgrupp inom NA (Anonyma narkomaner) eller Länkarna för anhöriga till ett barn med drogproblem. För professionellt stöd finns familjerådgivning i varje kommun.

Ingen annan än din son kan besluta sig för att bli drogfri. Anhöriga som accepterar det och tar konsekvenserna av det hjälper ofta på ett bättre sätt och får dessutom en bättre livskvalitet för egen del.

En varm kram.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Till Lirias hemsida

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (35)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 35

jag vill inte kunna tala mer alldrig mera <br/>jag har fått nog nu

camilla, 08:51, 17 september 2010. Anmäl

jag vill inte kunna tala mera alldrig mer <br/>jag har fått nog nu

camilla, 08:49, 17 september 2010. Anmäl

Om du (parat med att söka få din son utredd för en typ Aspbergerdiagnos) vågar ta dig ut på lite andra kvistar i tillvaron så skulle jag råda dig att läsa på om Bert Hellinger och hans lösningar för familjer i kris; familjekonstellationer. SVD hade en utmärkt serie om den typen av terapi för några år sedan. Men då handlar det mera om att du söker se din roll i ert familjs drama och utan att skuldbelägga dig själv för vad som hänt söka lösa upp djupt liggande knutar och släppa din son fri.

Yvonne H., 21:54, 25 juli 2010. Anmäl

Hej, <br/>jag har själv missbrukat dorger, ganska mycket på det sätt som du har beskrivit, i alla fall till en början. Så småningom när jag kom i 25-års åldern blev missbruket tyngre och när jag var 30 fick jag hjälp just genom anonyma narkomander. Jag har nu varit drogfri i mer än 20 år och under tiden haft tid att bearbeta några av de problem just som du beskrivit. Några är kvar. PS Du kan även kontakta Alanon familjeprogram.

Smurfkungen, 19:47, 23 juli 2010. Anmäl

Om du har fler funderingar kring neuropsykiatriska funktionshinder, kan jag rekommendera detta diskussionsforum för Bokstavsdiagnoser: <br/>http://bokstavsfolk.ifokus.se/ <br/>Lycka till!

Catherina, 02:40, 22 juli 2010. Anmäl

( forts) <br/>/.../ börja fokusera på eventuella lösningar eller stödåtgärder. <br/>Är han tveksam till att bli utredd, kan jag lugna med att de flesta som blir diagnostiserade med NPF i vuxen ålder har varit nöjda med att få diagnosen svart på vitt och få ett svar på varför de fungerar som de gör och varför de inte fungerar som alla neurotypiska personer där ute. Jag vet, för jag har själv varit där.

Catherina, 02:38, 22 juli 2010. Anmäl

(Forts) <br/>Med en ökad kunskap och förståelse för problematiken, kan man rikta all sin energi mot de lämpliga åtgärder som finns. <br/>Som jag ser det, tyder mkt på att din son kan ha ett neuropsykiatriskt funktionshinder och, oavsett vad utfallet blir av en NP-utredning, kan det bara leda er närmare sanningen. Jag skulle råda dig till att börja nysta där, med tanke på att din son inte svarar på den terapi han hittills har fått. A och O är att inringa problematiken; först därefter kan ni börja fokuser

Catherina, 02:24, 22 juli 2010. Anmäl

(forts) <br/>/.../Jag tycker därför att en neuropsykiatrisk utredning vore, inte bara relevant, utan också önskvärd i hans situation. <br/>Visserligen finns det ingen medicinering som angriper Aspergersymptomen på ett likartat sätt som metylfenidatpreparaten gör med ADHD-problematiken, men det finns sociala stödåtgärder att tillgå för personer med en AS-diagnos. Dessutom kan en sådan diagnos ge ökad förståelse både för hans egen del och från hans omgivning. Med en ökad kunskap och förståelse problematik

Catherina, 02:21, 22 juli 2010. Anmäl

Du skriver att drogterapeuterna tror att din son ägnar sig åt någon form av självmedicinering och för mig blir detta ngt av ett nyckelord i din text som jag valt att ta fasta på när jag nu svarar dig. <br/>Jag tycker helt klart att det finns starka indikationer på att din son kan ha någon form av neuropsykiatrisk diagnos; en Aspergerdiagnos - möjligen även i kombination med en tilläggsdiagnos som AD(H)D eller drag av densamma - skulle mkt väl kunna inringa hans problematik på ett adekvat sätt. Jag

Catherina, 02:19, 22 juli 2010. Anmäl

@Anna Det vet jag också att det inte finns preparat mot AST men dom senaste 5 årens behandlingsförsök med SSRI preparat mot AST visar att även om man inte kommer åt problemet direkt så hjälper det personerna med AST att acceptera sitt handikapp vilket är en av dom svåraste delarna att ta itu med när det gäller handikapp som AST. Och vilket skulle jag vilja hävda är kanske den viktigaste delen innan man kan börja arbeta med psykoterapi.

Victor, 12:51, 18 juli 2010. Anmäl

Problem med mamma

Fråga: Hej, jag är snart 35 år fyllda, lyckligt gift och har två barn, en flicka och en pojke. Jag arbetar heltid och vi lever ett aktivt och socialt liv med träning och vänner.

Min pappa gick bort för 15 år sedan och allt sedan dess har min relation med min mamma fördjupats. Vi pratar om i princip allting och jag ser henne som en stöttepelare i mitt liv. Men på senaste tiden upplever jag att denna relation har en negativ påverkan på mig. Detta beror framförallt på att hon tycker att det är mycket viktigt att man skall få döttrar. Hon gör stor åtskillnad på kön vilket jag tror beror på att hon är uppvuxen med en sträng auktoritär far, som inte var snäll mot henne. Hon har en bror som betett sig illa och därför har hon inte någon god erfarenhet av män. Dock bör jag väl tillägga att min far, hennes man var en mycket lättsam man och hon var trivdes bra i hans sällskap.

Mamma var mycket nöjd när jag fick en dotter och menade att en flicka kommer jag att ha stor glädje av. En dotter behåller man livet ut menar hon, medan en son ”överger” sin familj när han träffar flickvän och bildar familj. Mamma och hennes väninnor pratar mycket om detta att söner inte är så mycket att ha.

Sedan födde jag vår son och då sade hon att det var ju synd att det inte blev en flicka till men för min mans skull var det ju roligt, så kan de spela fotboll. Jag blir ledsen över att hon pratar så mycket om vikten ”rätt kön” och vet att jag blir påverkad av henne. Jag ser framför mig hur min son kommer att vara ointresserad av mig och enbart se mig som en ”tjatig, jobbig tant” när han blir äldre.

Nu är jag gravid med vårt tredje barn och hoppades så klart att det skulle vara en flicka. Jag tycker att det vore kul om min dotter får en syster eftersom jag själv har en syster som jag har en god relation med. Nu har jag tagit reda på vad det är för kön och det är en pojke. När jag berättade för min mamma att jag var ledsen och besviken, svarade hon att hon kände likadant.

Det resulterade i att jag blev ännu ledsnare och känner att jag mår sämre när jag talar med min mamma. Jag tror att jag kan förändra mitt tänkande vad gäller barnets kön när jag inte längre talar med henne om det. När jag funderar över denna ”könsproblematik” så härstammar mycket från hennes uppfattningar.

Jag talar mycket om det här med min man, som inte förstår vikten av barnets kön, men som ser hur min mammas åsikter påverkar mig. Jag blir arg på mig själv att jag bryr mig så mycket om hennes ord och åsikter. Min mamma är ganska negativ och har svårt att finna ljusglimtar i tillvaron.

Jag tror att jag är för hårt knuten till min mamma och tror mig behöva finna verktyg för hur jag skall förhålla mig till henne, för som situationen är nu så tynger hon mig med sina besvikelser, vilken den största är att jag ska få en till pojke.

Jag vore tacksam om du kunde ge mig råd hur jag skall förhålla mig till henne.

Tack på förhand.

 /Anna

Svar:  Hej Anna, tack för ditt brev. När jag läser det tror jag mig notera att du har börjat ifrågasätta dina gamla ”sanningar”. Det krävs mod till det! Du skriver att många av dina tankar om döttrar eller söner härstammar från din mor. Det är en bra utgångspunkt – att ifrågasätta och kunna utforska det du själv tycker och tänker.

Jag tolkar det som att du undrar över två saker: Vilken är din egen inställning till barnens kön oberoende av vad din mor tycker om det? Och hur ska du förhålla dig till din mor?

Om vi börjar med den första delen, skulle jag vilja ställa några frågor som förhoppningsvis hjälper dig att utforska vad du själv tycker och känner kring att föda en pojke eller en flicka: Hur skulle det kännas för dig om du tänker på att du är gravid med ett barn, en ”person” som kommer att behöva din kärlek och stöd oavsett kön?  Påminn dig själv om varför du har skaffat barn. Förändras dina skäl om det blir en pojke?  

Självklart finns det biologiska skillnader mellan män och kvinnor men många av de så kallade skillnaderna uppkommer för att vi bemöter pojkar och flickor annorlunda. Om du tänker på dig själv, vilka skillnader gör du på dina barn? Bemöter du och behandlar dem likadant?

Utforska samtidigt i vilken mån din mors uppfattningar sammanfaller med dina egna. Vilka av dessa uppfattningar vill du behålla? Vilka vill du ändra? Hur vill du ändra dem?

Din nästa fråga är hur du ska förhålla dig till din mor och vilka verktyg du kan använda dig av. Att älska någon innebär inte att vi delar den andres sätt att vara eller deras uppfattningar till hundra procent , inte ens när det handlar om våra mödrar. Det kan låta självklart med du kan behöva arbeta med att separera dig från din mamma. Hur? Genom att sortera det som är dina egna tankar och värderingar från din mammas. Jag hoppas att mina tidigare frågor kan bidra till det.

Du skriver i ditt brev: ” När jag berättade för min mamma att jag var ledsen och besviken, svarade hon att hon kände likadant.”

Första verktyget: Börja med att fundera och skriv ner vad du hade velat att din mor sade till dig då. Kan du säga det till dig själv?

Andra verktyget: Skriv ett brev eller prata med din mamma om hur hennes syn på de olika könen påverkar dig. Prata i jag form, det vill säga utgå ifrån hur du känner, vilka konflikter väcker hos dig, hur påverkar dig i din mammaroll. Be henne sedan att inte dela av sina åsikter om det ämnet med dig. Observera att du inte bör be henne att ändra sina värderingar utan bara att du vill avstå från att lyssna på de i framtiden. Syfte är att du signalerar att du respekterar hennes uppfattningar som är präglade av hennes historia men att du vill förhålla dig annorlunda inför dina egna barn. Att det inte handlar om att börja bråka om vem har rätt eller fel utom om att ni känner/tänker annorlunda och att ni älskar varandra ändå. Att äkta kärlek handlar om precis det: att acceptera och respektera varandras olikheter samtidigt som man fokuserar och bygger relationen på det som förenar.

Jag håller en kurs i höst som heter ”Jag och mim mamma” och det handlar om att dag utforska på
vilket sätt är relationen besvärlig och om att få olika verktyg för att kunna hantera relationen. Du kan läsa mera på min hemsida.

Varma hälsningar 

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till Liria.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (81)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 81

jag vill alldrig kunna tala och gå mera <br/>alldrig mer <br/>jag vill bara kunna åka rullstol <br/>hela livet från nu tills jag dör <br/>så länge vill jag inte kunna tala och gå <br/>kann du årna det så att jag blir så <br/>och det är sant

camilla, 22:48, 12 september 2010. Anmäl

och det är allvar <br/>såmm jag säger

camilla, 18:34, 10 september 2010. Anmäl

jag vill alldrig kunna tala och gå mera <br/>alldrig mer <br/>jag vill baka kunna åka rullstol <br/>hela livet från nu tills jag dör <br/>så länge vill jag inte kunna tala och gå <br/>kann du årna det så att jag blir så

camilla, 18:32, 10 september 2010. Anmäl

kann ni årna så att jag kann inte gå och tala på ricktitt <br/>och det är allvar <br/>kann ni det

camilla, 12:05, 10 september 2010. Anmäl

Det var då den mest fyrkantiga världsbild jag nångonsin hört talas om! Att bestämma sig så kategoriskt för att män är på ett visst sätt och kvinnor är på ett annat tyder bara på en enorm brist på livserfarenhet och tolerans. Vem som helst som levt lite och upplevt annat än sin egen lilla låda fattar att det inte är friskt att se på sina barn sådär! Sök riktig hjälp innan du eller din mor börjar planera hemskheter!

Galenpanna, 18:27, 17 augusti 2010. Anmäl

Tyvärr tror jag att väldigt många av våra problem både som barn och vuxna beror på relationen till föräldrarna. Jag har förstått att det varit förbjudet att tänka så de senaste decennierna för att inte skuldbelägga nyblivna mammor och pappor. Men kanske proffsen inom barnavården borde se på det tvärtom: att de kan hjälpa nyblivna föräldrar att utröna vilka värderingar och beteenden de "ärvt" från sina föräldrar och ta reda på vilka de verkligen vill stå för själv, och på så vis hjälpa deras barn

Lina, 10:19, 10 augusti 2010. Anmäl

Hmmm, jag har gatt igenom 3 utanforkvadesskap och tva misslyckade invitro behandlingar... ska inte traka ut er med hur otrolig jobbiga de sista 4 aren av mitt liv har varit. <br/>Jag bara onskar att manniskor kunde tanka ett par steg utanfor sin egen lilla lada. <br/>Suck!!!

J, 16:44, 26 juli 2010. Anmäl

Brevskrivaren hoppades "såklart" att det skulle bli en flicka och blev "besviken" på att det inte blev så...Jag är själv 33 år och kan inte tro att någon 35-åring kan skriva så. Var tvungen att läsa om brevet. <br/>Stackars hennes barn, vissa är verkligen inte passade att bli föräldrar. Hoppas för barnens skull att mamman går i terapi eller på annat sätt skaffar sig en dos självinsikt och egna värderingar innan hon för dessa dysfunktionialiteter över till sina barn.

Inte pappa än, 15:07, 24 juli 2010. Anmäl

..OM det stämmer att många kvinnor inte vill ha sina söner då är det inte så konstigt att det går omkring vilsna, trasiga män som har svårt att knyta an till sina partners. Om de ens skaffar en partner. Alltså kan man kanske säga att det är så att det är kvinnornas fel att män begår övergrepp och har en taskig kvinnosyn??? Obehagligt va?

Minnet, 22:08, 15 juli 2010. Anmäl

Jag har genom åren mått så dåligt av kontakten med min mamma, speciellt sedan min pappa dog för 11 år sedan, att jag numera endast har lite kontakt brevledes. En negativ kontakt med ständigt klander mår ingen bra av och nu har jag mycket mer ork. <br/>Själv har jag tre pojkar och en flicka, numera vuxna, och upplever absolut inte att könen spelar någon som helst roll för graden av kontakt. Den kan dessutom variera genom åren. Lycka till med dina barn och gläds åt dem.

Elisabeth Markusdotter, 19:51, 14 juli 2010. Anmäl

Lämnad och avundsjuk på exet.

Fråga: Hej, tack för Lirias svar 17 juni ”Hur hanterar man ett brustet hjärta” på dn.se. Jag har nyligen genomgått något liknande, men skulle vara tacksam om ytterligare en aspekt kunde belysas.

För knappt en vecka sedan bestämde jag och min flickvän oss att gå skilda vägar efter fem intensiva månader. För bägge var det slutgiltiga målet med bekantskapen att komma fram till om vi ville tillbringa våra liv tillsammans och bilda familj eller inte. Men det hela föll på att hennes hemsituation inte var stabil och krävde betydande uppmärksamhet från henne. Detta är första gången jag gett mig in på något så seriöst och det hela ägde rum under relativt diskreta förhållanden. Beslutet att gå skilda vägar var ömsesidigt.

Problemet är att jag var – och är fortfarande – väldigt känslomässigt bunden till henne och jag tar denna utgång mycket tungt. Visserligen visste jag redan från början att vi inte var på samma emotionella nivå och att jag var initiativtagaren i det mesta vi gjorde tillsammans. Ändå är det svårt att gå vidare.

Jag får ut mycket av att läsa Lirias svar 100617, men det som särskiljer är att mitt ex har (återigen under någorlunda diskreta förhållanden) kommit väldigt nära min familj och mina vänner. Med facit i hand är det naturligtvis mindre bra. Jag är oerhört ledsen över det faktum att hon kommit att stå i synnerhet min syster väldigt nära. Hennes karaktär gör henne väldigt populär och omtyckt, vilket gör att många av mina nära vänner har utvecklat nära kamratskap med henne. Själv blir jag väldigt ledsen av att se henne och kan utveckla ångestliknande symtom när jag träffar henne, hör henne nämnas i samtal eller ser något om henne på Facebook. Kan det ha någonting att göra med att jag även nu i efterhand stör mig på hennes framgångar – socialt och karriärsmässigt? Är det en aspekt av avund, som jag måste jobba bort?

Tidigare har jag mer eller mindre ignorerat tidigare flickvänner en längre tid för att kunna gå vidare, vilket fungerat då det inte funnits mycket annat gemensamt. I detta fall lär det dock bli betydligt svårare om jag skulle välja en sådan taktik. Min syster förstår till viss del. Ingen av mina vänner vet om något av det här. Vi har dessutom många gemensamma aktiviteter i föreningslivet. Det kan väl inte vara rimligt att helt bryta med en sådan viktig del av livet? Hur kan jag hantera den här situationen? Jag vill gärna gå vidare, men finner det svårt av att ständigt ha henne ”nära” mig, höra folk lyfta henne till skyarna och bli påmind om det som varit.

Mvh

S.

Svar: Hej S.! Tack för att du skrev till Insidan och belyste en annan aspekt av att ha ett brustet hjärta. Du resonerar djupt och nyanserat om det du upplever och du har kontakt med dina känslor. Detta är styrkor och en bra förutsättning för att du ska kunna gå vidare.

Ditt dilemma är vanligt när man separerar och man har en gemensam umgängeskrets.Ibland är det så illa att omgivningen känner att de måste ”välja sida”. Då blir en i relationen lämnad två gånger, en gång av sin partner och ytterligare en gång av de gemensamma vännerna.

Jag skulle vilja att vi tillsammans tittar på två olika alternativ:

Det ena alternativet jag kommer att tänka på är att du tar en paus från de aktiviteter där du träffar henne eller hör talas om henne. Att du helt enkelt undviker henne under en tid. Fördelen är att känslorna kanske hinner svalna med tiden. Nackdelen är att det alltid finns en risk att det man undviker lär man sig inte att hantera. Ta fram papper och penna och skriv ner de nackdelar och fördelar du finner med det här alternativet. 

Det andra alternativet är att ni fortsätter att umgås som vänner och att du litar på att en obesvarad kärlek klingar av så småningom. Men vägen dit kan vara smärtsam och krävande. Vad kan vara nackdelarna och fördelarna om du väljer det här alternativet?

Du undrar också: ”Kan det ha någonting att göra med att jag även nu i efterhand stör mig på hennes framgångar – socialt och karriärmässigt? Är det en aspekt av avund måste jobba bort?” Jag skulle vilja säga att det här är ett vanligt och mycket mänskligt agerande för att försvara oss mot smärta. Vi förminskar det vi inte kan uppnå eller den person som har lämnat oss för att stå ut. Många uttrycker efter en separation att: ”Hon/han var ingenting att ha…”. I ditt fall skulle kanske fungera tröstande om hon var mindre framgångsrik. Det jag vill säga är att bakom den störande känslan du beskriver kan dölja sig smärta. En tillgång hos dig är att du kan reflektera över ditt känsloliv. Därför skulle jag vilja be dig att när du känner dig avundsjuk – stanna upp en stund! Tillåt dig att känna dig sårad. Acceptera att du försöker täcka över den smärtsamma känslan genom att bli störd för att hon är framgångsrik. Tillåt dig istället att känna det du känner. Krama dig själv, trösta dig eller be om tröst av din syster eller någon vän som du litar på. Återkom gärna längre fram och berätta hur har det gått för dig.

Mitt önskemål är att läsarna också ska kunna bidra med olika idéer, erfarenheter och alternativ i kommentarsfältet så att du kan välja det som passar dig bäst. Jag är helt övertygad om att det mycket sällan finns en enda väg att gå. Det brukar finnas oändligt med alternativ. Det som fungerar för den ena fungerar inte för den andra. Därför är alltid min rekommendation att man väljer den vägen som känns rätt för frågeställaren oavsett vad jag eller andra säger. Detta gäller också för dig i din situation. Känn efter vilka förslag känns rätt och riktiga för precis dig här och nu.

S, en tröstande kram till dig.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till Liria.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (34)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 34

jag vill alldrig kunna gå och tala alls mera alldrig mera <br/>och det är samnt <br/>ja

camilla, 12:17, 3 september 2010. Anmäl

Jag har varit med om samma sjukt jobbiga situation. Facebook ar verkligen ett satans verktyg efter ett krossat hjarta och forlorad vanskapskrets, speciellt eftersom det digitala formatet ger sa otroligt mycket utrymme till (negativ) fantasi. Hur som have sa har jag den perfekta losningen som har fungerat for mig, namligen att "hide" personer, pa sa vis blir det jobiga informationsflodet valdigt begransat och innan du vet ordet av sa tanker du inte pa skiten langre Lattare an vad man tror :))

konstruktiv losning, 07:54, 24 juli 2010. Anmäl

Du säger att hon är omtyckt, framgångsrik både i karriär och i det sociala. Var inte avundsjuk för det, det är en enkel väg att gå, en teaterroll att spela när man har problem i livet. Många ytliga vänner, eller vänner som behöver hjälp och stöttning, men inte återgjäldar, det gör att man slipper jobbiga frågor, man kan glömma sina problem och ingen ser muren man satt upp. Vet inte om det är fallet med ditt ex, men var inte avundsjuk på henne. Smärtan och ilskan klingar av, stå ut! *Kram*

Teatermasken, 10:58, 15 juli 2010. Anmäl

Gör lumpen om du kan.

MMM, 11:32, 10 juli 2010. Anmäl

Hej! <br/>Mitt råd är förutom allt det som psykologen sagt att resa bort ett tag. Om du har möjlighet. Då kan du få perspektiv på allt och det resulterar kanske i att du kan komma tillbaka till tillvaron och inte bli störd av att hon finns i din omgivning. <br/>Och sen vet man ju aldrig vad som kan hända. Jag vet inte hur situationen ser ut, men hon kanske hittar nya intressen och vänner som hon överger de gamla för. <br/>Ta ett steg tillbaka och hitta en egen plattform är mitt råd till dig! Lycka till!

Lisa, 12:02, 8 juli 2010. Anmäl

Jag har varit med om något liknande och hamnade i den situationen att jag valde bort både min partner och min bekantskapskrets. Det har varit mycket smärtsamt att bryta så fullständigt.. Relationen till det fåtal vänner jag fortfarande träffar ibland har förändrats negativt eftersom det finns stora områden som är känslomässigt tabu för mig. Jag har från att ha haft många vänner och bekanta blivit ganska ensam.

Gustav Vasa, 09:51, 8 juli 2010. Anmäl

Svårt när ens ex "infiltrerat" den närmaste umgängeskretsen och Facebook. Där allt fläks ut och skitsnack, missförstånd och rykten frodas. En pissig variant av att bli ihop med någon på jobbet och sen tvingas jobba vidare år efter år när det tagit slut. Finns verkligen inga svar här. Du kan ju knappast be henne hålla sig borta från dina vänner.Försöka se henne som en "vän" är inte heller helt lätt då hon har mer än en emotionell hållhake på dig och du uppenbarligen inte kan släppa taget.

Der S, 17:01, 7 juli 2010. Anmäl

Fokusera på och koncentrera dig på intressen du haft och har, som inte minner dig om henne - gör något helt annat ett tag. Tiden går och man förändras alltid över tid, vare sig man vill eller inte, det kan ta olika lång tid bara.

Marie, 11:45, 7 juli 2010. Anmäl

Förklara för henne att "nu ber jag dig att hålla dig undan från min värld ett tag, var vänlig respektera detta tack!". <br/>Fattar hon inte det, så får du väl hålla dig undan istället. <br/>Lycka till!

JohnJohn, 09:23, 6 juli 2010. Anmäl

Ta bort henne på fejjan direkt. Bättre att inte veta vad hon har för sig i sitt "lyckade" liv (som du vet inte är så lätt egentligen med tanke på hennes hemförhållanden). <br/>Det låter som en så dramatisk utvärdering att efter fem månader besluta om man vill bilda familj?! Varför inte ta det lugnt, njuta av nuet, stötta varandra förbi "instabila hemsitutioner" och se om familjen kommer sen?

Anna, 16:17, 5 juli 2010. Anmäl