Anknytningsproblem

Fråga: Hej,

Jag är en kille på 23 år som sedan tre år tillbaka studerar till läkare utomlands år. Är väldigt atletisk av mig och mycket duktig i individuella sporter samt lagidrotter. Människor ser mig som en utåtriktad kille, lätt att charma det motsatta könet och en väldigt motiverad elev. Jag trivs jättebra med mitt val av utbildning, har aldrig haft några problem med mina studieresultat och ligger alltid i det översta skiktet av klassen gällande resultat. Men detta är, som jag känner, bara en välpolerad fasad.
 
När ingen ser på känns det som jag vill ställa mig upp och skrika rakt ut. Jag blev vid sex års ålder familjehemsplacerad hos en familj som jag idag inte har någon kontakt med alls. Flyttade därifrån när jag var 19, ner till en studentstad för att studera, ville fly från allt. Min mor är förtidspensionär med psykiska problem, därav min familjehemsplacering, min far lämnade min mor redan innan födseln. Har aldrig träffat denna så kallade man och vet ej vare sig namn eller vart han befinner sig, då min mor aldrig vill prata om honom. Har en halvsyster och en halvbror som hör av sig cirka varje halvår, då främst för att låna pengar av sin bror de vet är student och tar lån för detta. Det kommer aldrig några spontana samtal när de frågar hur jag mår eller hur det går.
 
Saken är den att jag känner mig väldigt ensam innerst inne och vill verkligen öppna mig för någon. Dessa stunder är som värst vid studieuppehåll då de flesta tar sig hem till sina familjer. Jag kommer alltid med undanflykter eller svarar ”Nu förstår du varför mina resultat är så bra”. Dessa stunder är som värst även när vi haft våra tentor, då folk kommer fram och gratulerar för ett bra resultat, samtidigt som man ser lyckliga studenter ringa hem och berätta om sina resultat. Då känner jag mig väldigt ensam och liten, fast jag borde känna det motsatta. Fast jag borde känna lycka men det enda jag känner är mer av denna längtan efter någon som bryr sig om en, någon som uppskattar ens resultat, någon som ger en kärlek i vått och torrt. Någon social backup som jag så fint kallar familj.
 
Jag känner själv att även om jag är duktig på att prata med människor så har jag svårt att knyta några djupa kontakter eller relationer. Blir mest defensiv när det känns som det gått för långt i relationen och drar mig ifrån. På senare tid känner jag även att jag börjar få nån sorts social fobi då jag undviker att gå till fester eller liknande, kan komma på mig själv med att jag står på gymmet en fredagskväll ensam med mina vikter. Denna svårighet att knyta djupare kontakter är väldigt frustrerande då jag träffat många jag tycker om och trivs med. Dessa problem vet jag är ett tecken hos ett adoptivbarn/familjehemsplacerat barn, då de har svårt att knyta kontakter, slår sig loss från sitt familjehem osv. Jag känner att detta börjar bli ett stort problem för mig då jag slår mig ifrån det mesta nuförtiden, ska det verkligen vara så här? Behöver verkligen råd och tips innan detta går för långt.
 
Tack på förhand
 
Svar: Hej,

Annons:

Tack för ditt brev, som jag har läst med växande respekt för dig. Det här är mina tankar som jag fick när jag läste ditt brev.

Du växte verkligen upp i ett socialt underläge. Du har övervunnit detta på många sätt och är nu till exempel på väg mot ett yrkesliv som läkare. På många sätt är ju det en social framgång för dig. Men det som fortfarande präglar dig från din uppväxt är den stora ensamheten. Du har ingen familj i vanlig mening som du kan vara hos och bli hjälpt av. Känslan av otrygghet kom tidigt in i ditt liv och är en skugga som faller över dig fortfarande. Ditt dilemma är att du har en stor längtan till närhet samtidigt som du har ett psykologiskt arv som gör dig skeptisk till närhet till andra, och du verkar närmast uppgiven kring om det kan finnas plats för närhet i ditt liv. Du längtar efter närhet samtidigt som du undviker den. Du är i ett tillstånd av ambivalens.
 
Det händer när vi är ambivalenta till att närma oss någon annan att vi väljer att identifiera oss med den sidan av ambivalensen, som säger att det inte är möjligt att lyckas. Det kan i stunden minska den känslomässiga konflikt som det ambivalenta tillståndet innebär för oss. Det jag läser, delvis mellan raderna, är att du ibland söker lösa ditt dilemma genom att övertala dig själv att ensamheten kanske är den bästa lösningen, eftersom relationer bara skapar problem och oönskade känslor. Jag har stor respekt för att du söker vila från dina besvärliga känslor på det sättet. Ingenting väcker så starka känslor som att förlora nära relationer, eller att försöka få en ny. Livet är ju samtidigt så att för att kunna uppleva närhet måste vi utsätta oss för den känslan av otrygghet som det innebär att inte veta vad som kommer att hända när vi närmar oss en annan person. Av ditt brev framgår att du anar det, men du vet inte hur du ska gå tillväga för att lyckas ändra ditt beteende.
 
Vad kan du då göra? Mitt råd att du går i psykoterapi. Som jag uppfattar det handlar ditt livstema om otrygghet och rädslan för närhet. Kring detta tema finns en omfattade psykologisk empirisk forskning, som ryms inom det som kallas anknytningsteori. Den har utvecklade och väl beprövade behandlingsmetoder knutna till sig. Mitt råd är att du orienterar dig om hur anknytningsteorin förklarar det du upplever idag. Det finns både hemsidor och böcker inom området, som vänder sig till personer med erfarenheter av en otrygg uppväxt. Vissa erbjuder självhjälp, andra beskriver mer vilken professionell hjälp som finns att få. Ett alternativ är att du som första steg träffar en psykoterapeut som arbetar med anknytningsteorin för ett rådgivande samtal.
 
Ett tips, du kan redan nu i förebyggande syfte, för att inte ge alltför stort spelutrymme för din otrygga sida, besluta dig för att mer aktivt än förut börja träffa de personer som finns omkring dig och som du trivs med och uppskattar.
 
Börja närma dig i små steg till en eller två personer, som du vill komma närmare. Målet är att du ska stanna kvar i den olustkänsla som du har och vänja dig vid den, samtidigt som du gör erfarenheten att olustkänslan är övergående och minskar allt mer över tid. Andra känslor, som glädjen att vara tillsammans med andra, träder fram istället. Olustkänslan kommer att ändå dyka upp ibland, men ge inte upp. Det tar tid att ändra en inlärd känsla av osäkerhet och känna trygghet med sig själv och andra.

Varma hälsningar och lycka till.

Liria

Dela med dina vänner

  • 7
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (67)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 67

Du satte fingret på mycket som cirkulerar i min vardag. Växte upp under otrygga omständigheter och har på något vis under alla år försökt bygga upp en egen trygghet. Ibland lyckats, ibland misslyckats. Fått många smällar, borstat av mig och gått vidare men vägen har varit onödigt lång då ingen vuxen funnits för mig och gett mig det jag behövde. Inte bara trygghet, närhet och kärlek utan även sociala koder, någon som sätter gränser... Idag har jag en egen underbar familj, det går. Jag lovar!!!

Fia, 21:56, 15 november 2010. Anmäl

forts. har lett till djupa och varma relationer, såna som jag föredrar framför ytliga. förvånadsvärt många är rädda för allvaret men jag har lärt mig läsa av människor bättre nu och har en hyfsat känsla för vem jag kan öppna mig inför. men ibland går jag på nitar ändå (senast igår när jag var ute och festade, fick som svar (av en nära vän!) "du analyserar för mkt".

Anders, 13:37, 23 oktober 2010. Anmäl

jag vill även kommentera på en sak som ngn här nedan var inne på, nämligen det här med att öppna sig för ngn med inneboende risker o möjligheter. Jag har alltid haft ett stort behov att at prata om mina tankar okänslor och har nog ibland varit oaktsam till vem jag anförtror mig. vissa har känt sig obekväma med sån öppenhet och det har ofta lett till att jag känt mig väldigt övergiven när de tydligt visar att jag klivit över en gräns. Och andra sidan har liknadne samtal med andra perosner

Anders, 13:33, 23 oktober 2010. Anmäl

Jag känner igen mig såå mycket i FS problematik och det hade kunnat vara jag som skrev. Jag började i din ålder märka av mina anknytningsproblem. Alla relationer slutade på samma sätt. Nu 10 år senare har jag kommit en bra bit på vägen genom några års terapi, böcker o inte minst nya erfarenheter.Jag har fortfarande en bit kvar men jag LOVAR att du alla chanser i världen att fixa detta,inte minst med tanke på din goda självinsikt och ditt uppenbara intellekt! Fortsätt på din inslagna väg, polarn!

Anders, 22:25, 20 oktober 2010. Anmäl

Ang. Lirias sista stycke: jag är inne i den processen nu och det är otroligt häftigt, att känna att jag vågar stanna kvar, inte fly fly fly in i min bubbla som alltid innan, och känna vad som händer när jag stannar, att det inte alls är farligt. Och glädjen när jag berättar för terapeuten (min man fattar inte det fantastiska...) och vi resonerar kring det. MEN - jag hade aldrig kommit hit utan att först gå till botten av mina rädslor, gråta, sörja, tränga in i minnena. För första gången i mitt l

Inte längre tom, 00:36, 19 oktober 2010. Anmäl

Jag har en liknande rotlöshet och har under alla mina framgångar saknat familj att bara få vara i. Jag är snart 50, har under lång tid sett de yttre framgångarna som ett spel. Men nu vet jag att de varit livsnödvändiga. Kan man inte bli viktig för någon (familj) så får man bli det för något (Saken, forskningen, jobbet). Har haft bra terapi, men självklart är vännerna viktigare. Och så blir man bra på att uppskatta sin parrelation och att finnas till för andra! Rotlöshet gör en generös och delv

Också lyckad - och rotlös, 20:43, 17 oktober 2010. Anmäl

Du ska vara så stolt över den du är idag, inte känna att ditt liv är en falsk fasad. Du har kommit så långt i ditt unga liv trots alla motgångar, du är en vinnare. Själv har jag också i många år drömt om att jag skulle få den familj jag alltid velat tillhöra och så helt plötsligt så inser jag att idag 35 år gammal har jag en egen familj. Jag har man, barn och är älskad för alla min positiva sidor och mina fel och brister. Något som jag i din ålder aldrig trott varit möjligt, fortsätt kämpa.

Sille, 08:57, 13 oktober 2010. Anmäl

Kan känna igen mig lite här. Jag har varit med om massor av tunga saker under min barndom och tonår och jag vet att många hade gått under av bara några av mina upplevelser men ändå har det gått rätt bra för mig. Jag kan liksom inte prata om allt som finns eller funnits i mitt liv med folk för de fattar liksom inte att jag kan vara den människa jag är med detta bagage. Jag vet inte hur det blev så heller, en vän som varit med om liknande tog livet av sig.

e, 16:02, 24 september 2010. Anmäl

forts. sin egen sanning och inte andras.

Sofia, 10:57, 22 september 2010. Anmäl

Jag tycker Anna sa något viktigt där om att våga vara allvarlig. Men å andra sidan har jag fått rådet att våga vara ytlig, främst för att överhuvudtaget kunna närma mig främlingar utan att skrämma bort dom med mitt behov av allvar. Frågan är vad man själv vill ha för slags vänner, ytliga eller djupa? Jag vet att jag inte vill ha ytliga vänner, och jag märker att de personer som inte förstår/vågar prata om svårigheter inte blir en bra vänskapsrelation i längden för mig. Våga följa sin egen sannin

Sofia, 10:56, 22 september 2010. Anmäl