Finns det föräldrastöd att få?

Fråga: Hej!

Vår dotter som är 13 år har under det senaste året varit mycket deprimerad. Vi kontaktade BUP på hemorten och hon fick träffa en psykolog sporadiskt under hösten 2009. Vi fick ringa och tjata till oss flera tider. I december 2009,var läget akut och vår dotter hade självmordstankar och ville ta livet av sig. Vi kontaktade  BUP just innan jullovet och begärde att hon skulle få träffa någon av deras läkare. Vi som föräldrar var desperata.  De kunde inte hjälpa oss utan hon fick en läkartid tre veckor senare. Vi krävde att hon skulle sättas in på antidepressiv medicin, något jag aldrig hade tänkt att min dotter skulle behöva utan vi tänkte att hon skulle få hjälp med sin ångest och depression i första hand genom samtalsbehandling. Vår dotter fick medicin och hennes självmordstankar minskade efter hand och läkaren gjorde regelbundna uppföljningar med henne.


Min fundering är kring det som kallas föräldrastöd, var finns det att få?? Vi har under hela vår kontakt med BUP aldrig blivit tillfrågade hur familjen i sin helhet fungerar, hur de andra syskonen mår, hur vi hanterar denna kris. Nu har den ansvarige läkaren slutat och ingen uppföljning av hennes medicinering har gjorts sedan tre månader tillbaka. Vår fråga är var man kan få stöd som förälder till en deprimerad tonårig, för vi är väl inte unika? Finns det något alternativ till BUP?

/M

Svar: Hej M!

Jag blir bekymrad när jag läser om den vård ni har fått (eller inte fått) från BUP. Det låter allvarligt att ni fick vänta i tre veckor på läkarbesök när er dotter hade självmordstankar. Det verkar inte heller som familjen som helhet har fått det stöd som bör ingå i god vård.  Det är förstås svårt för mig att uttala mig mer specifikt om er BUP-mottagning eftersom jag inte känner till detaljerna, men jag kan säga en del generellt om vilken vård som BUP bör erbjuda.

Till att börja med vill jag säga att ni inte är unika. Risken för ungdomar att någon gång bli deprimerade är mellan 15 och 20 procent. Dessvärre finns det många som har liknande vårderfarenheter som ni. Flera myndigheter och organisationer har påtalat att tillgängligheten till god vård för unga med psykisk ohälsa måste bli bättre – bland annat vad gäller föräldrastöd. BUP har en skyldighet att följa upp vård och att ge anhöriga stöd, till exempel i form av egna samtalskontakter. I en aktuell skrift från Sveriges kommuner och landsting står det specifikt att ungdomar med depression bör få familjeinriktad terapi, eller föräldrastöd, eventuellt i kombination med läkemedel.

Mitt råd till er är att ta en ny kontakt med BUP och åtminstone be om ett uppföljningssamtal med läkare. Det är viktigt att de gör en bedömning av hur er dotter mår i dag och följer upp medicineringen. Fråga också igen vilka möjligheter BUP har att ge stöd till er föräldrar och/eller familjen som helhet. Om er BUP-kontakt fortfarande inte kan erbjuda det har ni rätt att byta till en annan mottagning. En slutsats i utvärderingar av BUP:s verksamheter är att utbudet på vård och hjälp varierar starkt mellan olika mottagningar.

Du frågar också om alternativ till BUP. Ett alternativ är hjälporganisationer som erbjuder telefonstöd, till exempel Nationella hjälplinjen eller BRIS telefontjänst för vuxna. Samtidigt är förstås det stöd som kan erbjuds per telefon begränsat. Ett annat alternativ är att söka en privat psykolog eller terapeut. Exempelvis kan ni gå in på hemsidan www.kbt.nu, där det finns en förteckning över legitimerade behandlare i landet. Om ni tar en privat kontakt är det viktigt att fråga om behandlaren har erfarenhet av att arbeta med familjer samt att behandlaren är legitimerad. Jag vill ändå uppmuntra er att försöka få rätt hjälp inom BUP – kanske på en ny mottagning. Om er dotter mår fortsatt dåligt har ni rätt till hjälp där.

Jag hoppas att både er dotter och hela familjen får bra hjälp snart!

Varma hälsningar
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Känner tyvärr bara igen detta alltför väl....

Misan, 23:05, 9 december 2010. Anmäl

Hej! <br/>Jag vill tipsa om socialtjänsten. Föräldrar har möjlighet att ansöka om stöd i sin situation av socialtjänsten. De flesta socialtjänster har även öppenvård, där familjebehandlare/ terapeuter med varierande utbildning arbetar. Socialtjänsten arbetar med ett helhetsperspektiv med fokus på barnens behov. Socialtjänsten samarbetar även med BUP vid behov. Lite konstigt att inte Martin öppnar för detta alternativ också.

Johanna, 20:52, 15 november 2010. Anmäl

Välkommen till den svenska psykvården!

Uy, 09:08, 1 oktober 2010. Anmäl

Äh, en tjej som säger att hon funderar på att ta livet av sig vill troligtvis bara ha uppmärksamhet. Killar/män är de som verkligen begår självmord.

Realisten, 02:16, 30 september 2010. Anmäl

Läkare är inte psykoterapeuter, psykiatrer är inte psykoterapeuter, psykologer är inte psykoterapeuter även om de har doktorerat. Dock är de "experter" och "behandlare", eftersom dessa ord inte är skyddade. Vem som helst kan kalla sig "behandlare". Även spågummor får kalla sig "kristallterapeut" och "behandlare". "Legitimerad psykoterapeut" är dock en skyddad titel och den som falskt utger sig för att vara sådan är kvacksalvare och bryter mot lagen. Därför kallar man sig i stället "behandlare".

Metapsykolog, 10:17, 28 september 2010. Anmäl

Att experterna här är så handfallet förvånade när deras teorier/vårdönskemål totalkrockar med praktisk svensk vårdverklighet är rent ut sagt beklämmande. Lever dom i drömmarnas värld? Gång på gång? Eller hela tiden?

DECCA, 22:03, 24 september 2010. Anmäl

Min pojkvän tänker på andra när vi har sex

Fråga: Hej.

Först och främst kan jag påpeka att vi är båda killar i 20-årsåldern.
 
Jag har levt ihop med min sambo i 3 år nu. Vi älskar varandra mycket och har ett bra sexliv. Vi har inga problem i förhållandet. Vi är väldigt öppna och ärliga mot varandra och vi vet att båda onanerar och fantiserar om andra.
 
Dock ända sedan början på vårt förhållande har min pojkvän nästan alltid fantiserat om andra än mig när vi har sex. Det är något jag har vant mig vid och tänker alltmer sällan på. Men ibland efter vi har haft sex poppar det upp i skallen och så frågar jag vem han fantiserade om under vårt sex. ”Gammal klasskamrat” är ofta svaret. Som sagt är det här något som jag har
lärt mig att leva med, men ibland mår jag dåligt när jag tänker på det. Jag skulle vilja ha sex med någon som är fokuserad på mig när vi har sex.
 
Jag ser bra ut, har snygg kropp och är smal. Han tycker också att jag ser bra ut. Så problemet ligger inte i det. Han säger att han alltid har fantiserat om andra – oavsett vem han har sex med.
 
Förut pratade vi om det mycket och var nära på att göra slut på grund av det, men kärleken är starkare. Och så har vi inte dåligt sex heller. Men det är jobbigt. Jag tänker alltid på min pojkvän när vi har sex och ibland även när jag onanerar själv.
 
Tänkte att jag kunde skriva till någon relations-/sexrådgivare för att få något/några råd. Hittills har vi levt tillsammans genom att totalt ignorera det här, och vi tänker fortsätta leva tillsammans. Men kanske kan råd från experter hjälpa oss i att förbättra den här bristen i vårt förhållande.
 
P.S. Det händer att han fokuserar på mig eller på ingenting när vi har sex, men oftast är det andra som gäller.

/20-årig kille.
 
Svar: Hej 20-åring!

Jag ser det som positivt att du inser att problemet inte ligger hos dig. Du skriver samtidigt inget om hur beredd din sambo är att förändra det som gör dig olycklig. Om han skulle vilja förändra på det kan det finnas olika alternativ:

1) att din sambo tränar sig att koncentrera sig på dig när ni har sex, och

2) att han utforskar sina känslor och vad det är som driver honom att börja fantisera om andra. Något som ofta händer, och det gäller många, är att man kan känna obehagliga känslor när man kommer nära en annan person. Jag vet förstås inte om detta gäller din sambo men min rekommendation är att han observerar sig själv för att upptäcka vilka känslor och tankar han får när ni ligger med varandra.
 
När det gäller dig tycker jag att du bör fundera på vad det innebär för dig känslomässigt att din sambo tänker på andra när ni har sex. Var går dina gränser? I sexlivet är allt tillåtet så länge man själv eller andra inte drabbas illa på något sätt. I ditt fall låter som om du närmar dig en punkt där smärtan som din pojkväns beteende utlöser inte fullt ut kompenseras av den kärlek ni känner för varandra. Du har lärt dig att leva med det som händer och accepterar det men det sårar dig samtidigt.
 
Vad kan du göra? Berätta för din sambo att du mår dåligt av att han tänker på andra när ni har sex och att du vill ha en förändring. Utgå från dig själv och dina känslor när du pratar med honom om detta och undvik ord och formuleringar som anklagar honom. Visa ditt stöd, din förståelse och din kärlek genom att inte vara nedvärderande av honom i tonfall eller ordval.
 
Ni kan också träna på att koncentrera er på varandra när ni har sex. Hur? Det finns många bra böcker och kurser för att lära sig att vara medveten närvarande i stunden. Metoden kallas också för Mindfulness. Dessa principer kan också tillämpas när man har sex. Du kan läsa mer om Mindfulness här: www.mindfulnesscenter.se
 
Alla par har olika svårigheter. De som lyckas bäst är de som bland annat visar acceptans för sina olikheter, de som kan se och visa sin uppskattning och på olika sätt bekräfta varandra. Kära 20-åring, vårda din och er kärlek genom att inte låta det här problemet växa. Konsultera gärna en relations- och sexrådgivare ganska så omgående.

Varma hälsningar och lycka till.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (73)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 73

Njae, roligt med folk som "vet" vad som är normalt vs onormalt, bara för de baserar det på sina egna upplevelser och tankar. Jag tänker alltid på min kille när vi har sex OCH ibland andra. Men aldrig att jag tänker på nått gammalt ex utan mer fantasier som involverar min kille och andra killar och tjejer. Men sen så har vi ett fantastiskt sexliv också. Alla får göra som de vill men bara för att ni behöver fantisera om andra när ni har sex betyder inte det att alla gör det eller att det är mer "n

Riktigt het i sängen, 20:06, 14 oktober 2010. Anmäl

Om man behöver tänka på någon annan än den man har sex med under själva akten, då är det något som är fel. Det finns sex som är så bra att man kan gå upp helt i det, och då behöver man inte tänka på annat för att "keep going". Krävs såklart att man vågar ge sig hän, och det är inte så lätt för vissa. Synd för dem!

JD, 15:41, 6 oktober 2010. Anmäl

Vad partnern fantiserar om är så pass privat att det inte angår någon annan än denne själv. Om min partner talar vitt och brett om att den fantiserar om andra när vi har sex så vore det faktiskt ett problem för mig. Jag förutsätter att fantaiser finnes men varför i hela friden bör jag känna till dem - inte bra för självkänsla, lojalitet, tillit o s v alls. Det föder självtvivel, svartsjuka samt i viss mån förakt ifall föremålet för fantasierna inte faller mig i smaken.

Godingen, 20:30, 28 september 2010. Anmäl

Vilken oerhört tramsig fråga. För det första skall frågeställaren vara glad att han får sex över huvud taget. För det andra är det fullkomligt normalt att ha fantasier när man har sex. Frågeställarens pojkvän kunde ju å andra sidan vara lite mer taktisk och inte berätta vem han tänker på och frågeställaren låta bli att fråga när han vet att han får problem med svaret.

Gina, 14:24, 27 september 2010. Anmäl

Din pojkvän är helt normal. Fråga inte, om du inte kan hantera svaret.

Queer banker, 10:19, 27 september 2010. Anmäl

@Anders <br/>Gud vilken pinsam kommentar du skrev.

Pelle, 13:57, 26 september 2010. Anmäl

en viss anders verkar avundsjuk. <br/>lycka till

tophat, 11:28, 26 september 2010. Anmäl

@ Frerik: Nja, jag menar att det kanske (inte vet jag) är helt normalt, och kanske tom det vanligaste, med fantasier om andra. I så fall brister ju hela resonemanget i svaret. En sån sak antar jag att en sexolog kunna reda ut.

Trixie Tingeling, 19:48, 25 september 2010. Anmäl

@Trixie. Det är ju inte sexet som är problemet! Jag ser inte någon person mer lämplig än en psykolog.

Fredrik, 19:22, 25 september 2010. Anmäl

Är verkligen en psykolog kompetent att svara på en sån här fråga? Det känns mer som något för en sexolog.

Trixie Tingeling, 17:10, 25 september 2010. Anmäl

Vad ska jag göra med min mamma?

Fråga: Vad ska jag göra med min mamma?

Jag, tillsammans med min syster, har en mamma som under senaste 15 åren varit deprimerad. Som följd av detta har hon bland annat blivit gravt överviktig, såpass överviktig att jag känner mig väldigt orolig för hennes hälsa.
 
Jag känner att jag verkligen vill prata med henne om detta och hjälpa henne, men depressionen och vårt problematiska förflutna har gjort att det är väldigt svårt för oss att ha en normal relation där vi kan prata om känsliga saker. Hon blir väldigt lätt defensiv, aggressiv, ledsen och ger massa skuldkänslor. Exempelvis så kan en sak som en födelsedagsgratulation, där jag säger: ”hoppas du haft en bra dag” få ett väldigt långt svar som handlar om att ingen någonsin bryr sig om henne, att det var flera år sedan hon tyckte det kändes lönt att fira sin födelsedag eller andra bemärkelsedagar, att alla uppoffringar hon gjort för sin familj aldrig fått någon uppskattning tillbaka osv. Om jag någon gång säger emot eller försöker ge uppmuntran lyssnar hon inte utan fortsätter bara prata om hur hemsk hennes situation är och hur hemska alla i hennes familj är eller varit mot henne.
 
Jag i min tur känner väldigt mycket dåligt samvete och skuld när vi pratar eller hörs. Jag vill ju hjälpa henne, men jag vet inte hur och det ger i sin tur ännu mer dåligt samvete. Jag tycker också det är jobbigt att prata med henne då jag så många gånger fått höra att hon tycker att hennes familj (inklusive jag, alltså) aldrig uppskattat henne som hon förtjänar. Det är helt sant att hon gjort stora uppoffringar för oss (hon slutade sitt drömjobb för att ta hand om mig och min lillasyster när vi var yngre och flyttade från andra delen av landet för att gifta sig med vår pappa, ett äktenskap som var extremt olyckligt och gjorde henne deprimerad), men ska jag behöva ha dåligt samvete över detta hela mitt liv? Hur ska jag kunna hjälpa henne när jag känner mig som en del av problemet? Min syster, som är i samma ålder som mig (hon= 29 jag= 31) har också väldigt dålig kontakt med vår mamma.
 
Mamma kom in i mitt liv när jag var 3 år, då hon gifte sig med min pappa. Min biologiska mamma lämnade pappa när jag var nyfödd – vi har inte haft kontakt sedan dess. Faktumet att hon inte är min biologiska mamma har bidragit till distansen mellan oss – hon har senaste åren börjat säga att hon inte vågar ta för stor plats i mitt liv eftersom hon inte är ”min riktiga mamma”. Själv har jag alltid sett på henne som min ”riktiga” mamma och även sagt det till henne, men hon tar inte åt sig. Jag har aldrig (vad jag vet) sagt eller gjort något som skulle kunna tyda på motsatsen. Jag upplever det som att mamma har en väldigt stark offeridentitet, som är befogad på många sätt men kanske inte alltid. Den gör det i alla fall väldigt svårt att ha en relation.
 
Mamma och pappa hade en extremt olycklig relation som präglades av hemska bråk (de har nu levt åtskilda i 7 år, efter ca 15 års äktenskap). Mamma for mest illa – nästan dagligen blev hon psykiskt misshandlad. Ibland även fysiskt. Hon och jag fick en alltmer ansträngd relation, hon blev hårdare, kallare och förde väl ibland över sin frustration på mig. Hon kunde (och kan fortfarande) bli helt galen och skrika de mest sårande saker som tog/tar dagar att repa sig ifrån. Nu undrar du kanske hur jag själv betedde mig, men jag törs lova att jag aldrig skrikit eller bråkat på min mamma. Jag har aldrig vågat. Jag har snarare blivit en extremt konflikträdd person som väldigt sällan vågar uttrycka eller stå för mina egna åsikter. Istället flyttade jag hemifrån i unga år och hade under några år så lite kontakt med min familj som möjligt.
 
Det börjar kännas som att hon alltid varit deppig och att hon alltid kommer vara det. Det känns fruktansvärt, jag vill så gärna att hon ska må bra men vet inte hur det ska gå till.
 
Det finns mycket som behöver redas upp mellan mig och min mamma, och som mamma behöver reda upp hos sig själv. Hennes övervikt är inte problemet i sig, det är symptomet, men det är där jag känner ett akut behov av hjälp eftersom övervikten utgör ett sådant konkret hot mot hennes hälsa och liv. Jag vill kunna prata med henne om min oro och önskan om att hjälpa henne, men jag vågar inte. Jag är rädd för att hon tar allt som kritik och blir aggressiv. Även om jag vågade vet jag inte vad jag ska säga. Jag vet att hon träffat en psykolog ibland under de senaste 10 åren, men ingenting har förändrats under denna tid.
 
Snälla  – jag vill verkligen hjälpa min mamma. Innan det är försent.
 
Svar:

Hej, jag blir rörd av din starka vilja av att hjälpa din mamma.
 
Du berättar att din mamma har varit deprimerad i 15 år och att hon har träffat en psykolog då och då under de senaste 10 åren utan att det skett någon förändring. Tyvärr är det så ibland. Det är många faktorer som kan bidra till att en psykologisk behandling inte leder till en förändring.  Psykologen och patienten kanske matchar inte varandra som personer, eller behandlingen stämmer inte med personens behov. Du skulle kunna be att få berätta för din mammas behandlande psykolog (och läkare) om din situation som anhörig och fråga om du kan få veta mer om hennes behandling, så att du får en tydligare bild av vad som händer och din mammas prognos.
 
Det som framkommer i ditt brev är dina starka skulkänslor gentemot din mamma. Jag kallar henne din mamma för att personligen tycker jag inte att en kvinna blir till en mamma enbart för att hon föder ett barn. Kärleken som visas i handlingar och i omsorgen om ett barn är det som gör en kvinna till en mamma för ett barn, som jag ser det. Hon har tagit hand om dig sedan du var tre år och du älskar henne som din mamma. Det är det viktiga. Samtidigt måste jag göra dig uppmärksam på att det var hon som tog beslutet om att lämna sin karriär för att gifta sig med din far. Det är hon som måste ta ansvar för sina tidigare beslut och inte du!
 
Mycket av det du beskriver om henne är en del av att vara deprimerad. En sjukdom som innebär ett sort lidande, och som obehandlat har ett utdraget förlopp med perioder av försämring. Symtom kan exempelvis vara att man äter för mycket. Man blir självanklagande, men också lättirriterad, ibland aggressiv som uttryck för att man upplever som drabbad av orättvisor. Ansvaret för det som händer läggs ibland hos andra. När man är deprimerad känner man sig ofta väldigt ensam i sitt lidande. Omgivningen kan se personen som en kapabel eller till och med mycket kompetent person på många sätt, samtidigt som personen själv upplever sig sakna kraft och energi, och som en person som misslyckas med det mesta. När man befinner sig i det tillståndet är det svårt att ta emot välmenande ord som försöker uppmuntra och peppa. Den känsla som uppstår hos den deprimerade är att de andra inte förstår hur svårt man har det. Ju mer omgivningen uppmuntrar desto mer ensam och missuppfattad känner man sig. Bilden av sig själv och omvärlden har förvrängts på ett sådant sätt att det mesta är svart och svårt.
 
Jag berättar för dig om detta för att öka din förståelse för det din mamma säger och gör. Det är inte hennes fel men det är inte heller ditt fel. Vill du läsa mera om hur depression kan upplevas och behandlas rekommenderar jag dig boken: Ut ur mörkret, en bok om depressioner av Miki Agerberg.
 
Och nu kommer vi till den svåra delen i mitt svar. Du skrev: ”Det börjar kännas som att hon alltid varit deppig och att hon alltid kommer vara det. Det känns fruktansvärt, jag vill så gärna att hon ska må bra men vet inte hur det ska gå till.” Tyvärr kan det vara så att hon inte blir bra. Det vet jag inte. Men, att hjälpa din mamma kan bli en omöjlig uppgift för di
g. Jag har träffat många personer i din situation och de har kunna göra väldigt lite när personen inte är mottaglig för deras hjälp. Att acceptera att man inte kan hjälpa en person man älskar kan kännas fruktansvärt men det är en förutsättning för att kunna förlikas med det som är realistiskt att förvänta sig.
 
Du skulle kunna skriva ett brev till din mamma där du berättar för henne hur du känner och att du oroar dig för hennes hälsa. Att du gärna vill hjälpa henne men att du inte vet hur. Det som är viktigt är att du förmedlar din kärlek och din vilja att hjälpa henne. Kanske kan hon då öppna sig för dig och i ordets egentliga mening vilja prata med dig. Om det inte är så kommer du att veta i ditt hjärta att du har gjort vad du kunde göra.      
 
Ett annat sätt att hjälpa din mamma är att ta hand om dig själv. Anhöriga till personer med psykisk ohälsa löper en förhöjd risk för att må dåligt själva. Jag tror att det skulle hjälpa dig mycket att gå till en grupp för anhöriga till personen med psykisk ohälsa. Du kommer att kunna förstå många av din mors och dina egna reaktioner utifrån de samtal som sker i en sådan grupp. Du kan söka efter en stödförening för anhöriga på telefon 020-22 00 60 eller hemsida: www.hjalplinjen.se
 
Många varma hälsningar och lycka till.
Liria

Till Lirias hemsida.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (39)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 39

forts.och hon borde ha tagit itu med. Du ska inte vara din mammas mamma utan hon ska vara vuxen och ta steg som gagnar hennes och i förlängningen er relation. Jag blir så förtvivalt trött på alla dessa ”vuxna” som lämpar över sitt stora och fläskiga mentala bagage på små barn. Skydda dig själv och ta ett stort steg åt sidan! Har du förresten funderat på att söka din biologiska mamma? Där kanske också läkning samt perspektiv finns att få i detta. Lycka till!

Facebookanvändare, 14:11, 14 november 2010. Anmäl

Forts.I din mammas fall känns livet som är snarare bekvämt! Det finns alltid något/någon att skylla på än att själv ta ansvar. Och kom nu inte och säg att man inte kan ta ansvar som deprimerad. Vissa kan det inte medan andra gömmer massvis med kraft där bakom offerskapet. Om jag vore du skulle jag ta kilometerstora steg från din mamma och istället se att hon har skadat dig svårt i allt från att du blivit konflikträdd till att hon ansåg att det vara ok att ”slå på dig” med ilskan som din far och

Facebookanvändare, 14:10, 14 november 2010. Anmäl

Jag blir rasande arg när jag läser ditt brev. Din mamma är en mycket egoistisk människa som behöver sluta virka på offerkoftan och komma in i matchen._Hon_ valde att byta liv och är man vuxen sina beslut tar man också konsekvenserna av dem och inte deppigt outsourcar dem på barnen. Har man kraft nog att älta samma sak om och om igen har man kraft nog att ta emot hjälp och våga känna transformerande smärta inför sakernas tillstånd istället för att döva den med martyrisk depression och mat.

Facebookanvändare, 14:10, 14 november 2010. Anmäl

...och be henne fundera på vad hon faktiskt skulle vilja göra istället. Förändringen av beteendet får ske utifrån dessa önskningar - vad vill hon uppnå? I så fall är det ofta uppenbart hur, men vissa kan behöva hjälp på vägen. Men för all del, låter också som att hon behöver en psykiater.

dr motiv, 00:09, 11 november 2010. Anmäl

Inte konstigt att modern deppig med livshistorien frågeställaren beskriver. Mycket gått förlorat - detta behöver hon säkert bekräftelse i. I övrigt tror jag det som gäller är att hjälpa henne hitta andra lösningar på detta än att beklaga sig för omgivningen, och motivationen att ändra det beteendet. Motivationen kommer av viljan till att leva ett bättre liv - kanske är i sena laget att ha drömmar i hennes ålder, men något kan man kanske komma på? Fråga henne om hon vill leva så här för alltid oc

dr motiv, 00:08, 11 november 2010. Anmäl

Som f.d. deprimerad och anhörig till f.d. deprimerad tycker jag att ett brev låter som en rimlig väg framåt. Bra med ord på papper som inte kan förvanskas i den deprimerades inre, utan som hon kan läsa om igen i olika sinnesstämningar. Som många andra sagt: ta hand om dig själv! Och försök att förlåta dig själv de gånger du inte orkar. Att vara anhörig och bry sig är på sätt och vis värre än att vara sjuk och avtrubbad.

Cilla, 18:24, 17 oktober 2010. Anmäl

@Amanda. Oj, nu såg jag att du svarat igen. En sista gång: Denna reflektion handlade om huruvida man får känna dåligt samvete eller ej när man gör en sjuk medmänniska illa genom att prioritera sina egna behov, vilket man måste göra ibland för att inte gå under själv. Om man inte är helt avtrubbad känner man ett sting av dåligt samvete när man gör någon illa. Även om man ”måste” göra det för sin egen skull. Kanske främst då.

klara, 12:17, 14 oktober 2010. Anmäl

Klara, vad jag förstår befinner du dig i en väldigt jobbig livssituation. Jag tror att du verkligen behöver stöd utifrån, någon att prata med, någon som kan hjälpa dig att finna rätt väg att gå. Det handlar inte bara om att hjälpa dig själv, du hjälper också din sjuke anhörige om du förblir frisk och stark. Jag önskar dig verkligen lycka till och hoppas att du på sikt kan finna en bra balans i tillvaron.

Amanda, 11:46, 24 september 2010. Anmäl

Det är lätt att själv svepas med in i den sjukes mörker, som du skriver "är det nästan omöjligt att må bra". Är då den bästa vägen att bara låta det ske, att ge upp hela sitt liv, att till slut vara två kroniskt deprimerade personer som delar samma mörker? Du skriver att sjukdomen styr allting, det är sjukdomen som godkänner om något går eller inte, den friske har blivit lika handlingsförlamad som den sjuke. Att förbättra sin situation på egen hand blir då svårt.

Amanda, 11:35, 24 september 2010. Anmäl

Visst. Alla floskler om att man ska tänka på sig själv och sitt eget välbefinnande gäller i praktiken inte om sjukdomen och dess symptom inte godkänner det. Det lät så bra det du skrev i början av tråden men i praktiken är det nästan omöjligt att må bra när man lever med en kroniskt deprimerad person. De andningshål man har tillgång till är villkorade av en mycket oberäknelig kraft.

klara, 08:18, 24 september 2010. Anmäl

Döden tar stor plats

Fråga: Hej!

Hur hittar jag tillbaka till ”livet” och ”glädjen i vardagen”? Efter en lång tids sjukdom gick min pappa bort i våras. Sjukdomstiden var jobbig – inte minst för pappa men även för oss ”barn” som såg en tapper man tyna bort.
Jag satt hos honom de två sista dagarna men var inte med den natten när han somnade in. Däremot var jag med när han ”gick in i dimman” och vi tappade kontakten. Resten var liksom en transportsträcka.
Ända sedan jag fick beskedet om att han somnat in så har jag varit så rationell. Jag började tömma hans lägenhet redan samma dag, ringde runt till släkten, ordnade med städfirma, kontaktade begravningsbyrån, förberedde allt pappersarbete, osv. Jag planerade begravningen in i minsta detalj och jag kände mig jättenöjd med hur allt blev, bortsett från att jag inte kunde
gråta från hjärtat – jag grät lite mest för att jag såg att andra var ledsna och för att jag tyckte musiken var vacker. Även under urnsättningen var jag rationell och planerade hur det skulle gå till
 
Problemet är att jag på något sätt fastnat i begravnings- och dödstankar. Varje dag dyker tankar till exempel dessa tankar upp:

den här musiken skulle jag vilja ha på min begravning,
de här blommorna ska vi ha på mammas begravning,
om 15 år börjar jag närma mig 70 – lever jag då?
vilka försäkringar bör jag komplettera med?
och alla möjliga tankar kring begravningar
 
Jag såg pappa på morgonen, tog/kände på honom och tyckte det var skönt att han somnat in. Om jag tidigare haft en tro på att det finns liv efter döden så kan jag säga att de tankarna vände då. Där låg ett skal av en människa som verkligen inte kändes som min pappa. Han var borta. Hur gör jag för att släppa tankarna på döden? Jag har verkligen inga självmordstankar – tvärtom – jag vill leva. Men nu vill jag tänka på annat än döden som på något sätt parkerat i mitt sinne. Ingenting känns riktigt roligt, jag orkar inte ta initiativ längre utan låter andra bestämma, svarar ofta: jag vet inte, det spelar ingen roll. Jag blir trött på mig själv när jag är så här och vill ha tillbaka lite glädje i livet.
 
Jag har varit vid graven ett par gånger och även då har jag bara rationella tankar – funderar på vilka blommor som skulle passa osv. Men någon riktigt känsla har jag inte och jag kan inte gråta. Allt känns bara som ”jaha, det var det”.
 
I övrigt så har sista året varit fyllt av sjukdom, flera dödsfall och annat elände på nära håll vilket självklart också bidrar till att jag är ur balans.

Tacksam för vägledning så att jag kan hamna på rätt spår igen – och tänka på annat än planering för döden. /L
 
Svar: Hej L! Jag beklagar din förlust.

Det du upplever just nu betraktar jag som ett normalt sätt att reagera när man har haft en stor förlust i sitt liv. Vi reagerar så olika inför döden. Några väljer under första tiden att fokusera på allt det praktiska som måste hanteras efter ett dödsfall i en familj och finner ett känslomässigt stöd i att vara rationella och fokusera på det praktiska. Man trycker ner sorgen för att den upplevs som närmast överväldigande. Man orkar inte ta emot den just då och på en gång. Du bekymrar dig över detta: ”någon riktig känsla har jag inte och jag kan inte gråta”. Utifrån din beskrivning läser jag att vid sidan av det rationella hos dig så finns det känslor av sorg. Du känner att ingenting är riktigt roligt och du orkar inte ta några initiativ. Det du beskriver är tecken på din smärta och sorg trots att du just nu inte kan gråta.
 
Att tänka på döden när vi förlorar en nära och kär person är också en del av vårt sorgarbete. Vi blir påminda om vår egen dödlighet och då är det oundvikligt att vi börjar tänka på och ”planera för vår egen död”. Det jag vill förmedla till dig är att det du upplever just nu är normalt. Vi känner sorg och reagerar på många olika sätt.
 
Vad kan du då göra för att ”hamna på livsspåret igen”? Jag vill nog säga att du är redan på det spåret i och med att du har upplevt på nära håll att döden är en del av livet. Min rekommendation är att du ger dig ännu mer tid. Kräv inte av dig att du ska sörja på ett visst sätt. Behandla dig väl. Stanna upp när smärtan kommer och tillåt dig att känna det som du känner. Några av dina begravnings- och dödstankar tycker jag att du ska göra något praktiskt av. Skriv exempelvis i ditt testamente eller i ett brev till dina anhöriga vilken musik och vilka blommor du vill ha på din begravning. Du kan också köpa de försäkringar som du funderar att komplettera ditt försäkringsskydd med.  
 
Omformulera gärna de tankar du har som: ”om 15 år börjar jag närma mig 70 – lever jag då”? Fråga dig istället: Om 15 år börjar jag närma mig 70 – på vilket sätt vill jag leva mitt liv fram till dess? Syftet med att du ställer dig den frågan är att ibland och paradoxalt nog kan medvetenheten om döden leda oss ännu närmare livet. Många gånger börjar vi, när ett dödsfall inträffat, att omvärdera innehållet i våra liv. Vi börjar mer uppskatta de små källorna till vardagsglädje. Vi vårdar mer våra nära relationer. Vad skulle du själv vilja göra mer av som är i överenskommelse med hur du vill leva resten av ditt liv?
 
En annan möjlighet är att du deltar i en sorgegrupp. I många kommuner och församlingar finns sorgegrupper för dem som förlorat en nära anhörig.
 
En kram.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

L! En näraståendes död kommer alltid som en chock, speciellt med föräldrarna, för att inte tala om dem som som förlorar ett barn. Jag är själv mamma, och som alla mammor, känner jag alltid oro för att något kan hända mitt barn. Nu har jag också en bonusdotter, som förlorade sin mor, helt akut. Hon fyller 18 i dec, och tar studenten nästa vår. Att min mans ex död skulle ta mig så hårt, var jag inte beredd på. Jag är också praktisk nu, fixar och donar, och lever i nuet, mer än på länge, då vi har

Jaana, 19:16, 12 oktober 2010. Anmäl

Nina, 18:04, 7 september 2010, jag vill också uppmärksamma din text även om det är längesedan du skrev. Jag tycker du behöver gå och tala med någon om din mors bortgång. Även om någon annan kommenterar att det är normalt att sörja så har även den apatiska chockfasen en bortre gräns. Gissar att du inte är så gammal och då måste livet gå vidare och man kan inte fastna. Du skall inte behöva må dåligt så att vänner och släkt försvinner. Isolation är ingen väg ut. Lycka till!

Mia, 12:23, 23 september 2010. Anmäl

L! I din berättelse finns mycket som jag känner igen. Min mamma gick bort 2005 och efter den första chocken gick jag upp väldigt mycket i de praktiska göromål som följer på någons bortgång. Mitt sätt att förstå det i efterhand är att jag där och då inte orkade ta in de känslomässiga konsekvenserna av förlusten. Samtidigt visade jag ju min omsorg i form av att ta hand om det praktiska. Gradvis har känslorna landat. I vissa perioder drömde jag mycket om mamma. En viktig sak att minnas är att allt

CB, 08:24, 23 september 2010. Anmäl

Inget konstigt att reagera såsom du gör. Inget fel att prata och tänka på döden som är en förutsättning till livet! <br/>Begravningar är lika frekventa i allas våra liv som födslar, konstigt om sorgen inte får ta plats! Att känna sorg är lika viktigt som att känna glädje.

riesling, 09:12, 15 september 2010. Anmäl

Jag känner igen mig i det du skriver L. Min pappa dog för drygt en månad sedan och nu är det snart begravning. Jag har börjar planera min egen begravning, musik mm mm. Jag är 40 och är frisk så jag borde ju rimligtvis leva ett tag till. Men min pappas död har väckt många tankar kring min egen död.

Hanna, 16:16, 14 september 2010. Anmäl

Vi talar för lite om döden, vi vågar inte fastän det är det enda efter födseln som är ofrånkomligt. Tala med dina vänner, gå med i en samtalsgrupp. Hur man sörjer är personligt. Gå inte och vänta på "Den Stora Gråten" för det är inte säkert att den kommer. Gör något som får dig att känna dig levande. Använd kroppen så du känner hjärtat. Våga tala om allt, även det du inte känner. Acceptera att du kanske är klar med din sorg, att det du känner nu är trötthet. Andas!

Minnet, 14:34, 13 september 2010. Anmäl

Mitt tips är att läsa lite facklitteratur runt döden! Funkar kanske inte för alla, men i min senaste sorg läste jag psykologiböcker om döden i ett helt år och sedan mådde jag mycket bättre och allt återgick till det normala...

MMM, 13:36, 13 september 2010. Anmäl

Som M skriver bearbetar vissa sorgen under själva sjukdomstiden. Jag grät bara före min mamma dog, inte efter. Reaktionerna från omvärlden kan gå ut på att man sörjer på "fel sätt" även om de inte alltid säger det högt. De har FEL, alla sörjer på sitt sätt. Go with the flow, som man säger, bearbeta det som du känner är bäst. Om du accepterar att din sorg finns där, att den alltid kommer finnas där och att bara kan hantera den som du själv känner är bäst - då kommer livet bli lättare.

B., 22:38, 11 september 2010. Anmäl

Jag inser att jag nu gör reklam, men då jag själv prövat detta och mått mycket bättre efteråt rekommenderar jag "Svenska Institutet för sorgbearbetning" (Sorg.se). Med en mycket enkel metodik får du hjälp att gå vidare utan att glömma, dölja eller "självsuggestera". Alla sörjer förluster på sitt eget unika vis. Det som smärtar är ofta det vi lämnar oavslutat. <br/>Lycka till! Vänligen

Facebookanvändare, 15:33, 9 september 2010. Anmäl

Jag tror att L kan ha gjort en stor del av sorgearbetet redan under sjukdomstiden, förlorade ju i praktiken sin far långt tidigare och behöver därför inte gråta, men däremot hitta ett nytt sätt att förhålla sig till sin egen dödlighet.

M, 14:08, 9 september 2010. Anmäl