Jag har telefonskräck

Fråga: Hej!

 

Jag lider av telefonskräck. Det yttrar sig i att jag tycker det är oerhört jobbigt att ringa upp folk, särskilt personer som jag inte känner väl och olika auktoriteter. Att bli uppringd däremot är inte lika jobbigt. Det här är ett stort hinder i mitt nya jobb, där jag har en väldigt central roll i en organisation med väldigt mycket telefonkontakter, både ingående och utgående.

 

När jag ringer upp någon låser det sig liksom, och ibland får jag inte fram ett ord eller så stammar jag kraftigt. Jag har tidigare haft lite besvär med stamning, men det har jag lärt mig hantera allt eftersom. Jag undviker nu fraser och ord som jag vet kan bli svåra. Det här var väldigt jobbigt i början, men inte nu längre då jag inte ens tänker på att jag gör det. Nu är stamningen i princip helt borta, och inget märker av den.

 

När det kommer till att ringa telefonsamtal är det dock mycket värre. Jag får ångest av det innan, och måste ibland sitta och ”ladda” för att våga göra det. Det här gör att jag undviker att ringa i det längsta, och försöker istället använda mig av mail och sms så mycket det bara går. I mitt nya jobb kommer dock inte det här att gå, utan då måste jag kunna ringa mer. Ofta är det bara inledningen på samtalet som är jobbig, när jag äntligen har lyckats presentera mig så brukar det gå bra. Stressen jag känner över att ringa kan orsaka hög puls och kallsvettningar. Nästan snudd på yrsel. Det är fruktansvärt jobbigt!

 

Jag har absolut inga problem att träffa människor öga mot öga, det tycker jag bara är trevligt. Jag har heller inte ångest för något annat, och jag har heller inga diagnoser, utan det är bara det här med telefonsamtalen. Det känns som en ”skitsak” som förstör stora delar av mitt liv. Jag har haft de här besväret i över tio år, men det är först nu på det nya jobbet som det blir svårt att fly från det, vilket jag heller inte vill göra. I övrigt är det ett otroligt kul jobb.

 

Varifrån skräcken kommer vet jag inte, men jag misstänker att det kan ha att göra med min tidigare milda stamning och en rädsla för att jag ska staka mig och känna mig bortgjord. Jag har sökt på nätet, och jag ser att det är väldigt många andra som har telefonskräck som liknar min. De har dock ofta någon annan diagnos eller åkomma också, som adhd, asperger eller torgskräck. Det har som sagt inte jag.

 

Hur blir jag kvitt telefonskräcken? Jag är inte främmande för att gå i behandling om det skulle finnas någon som kan bota det hela. Som det är nu ger telefonskräcken mig väldigt mycket ångest, vilket är otroligt jobbigt och jag är så trött på att känna såhär.

 

Med hopp om ett snabbt svar. //Arbetaren

 

Svar: Hej och tack för ditt brev!

 

Telefonskräck kan närmast beskrivas som en variant av fobi. En fobi av ett sådant avgränsat slag kan behandlas framgångsrikt på egen hand. Mitt råd till dig är att du provar en självhjälpsmetod för att behandla dig för din telefonskräck. I boken Fri från oro, ångest och fobier av psykologerna Maria Farm Larsson och Håkan Wisung finns handfasta råd och tekniker från kognitiv beteendeterapi för självhjälp vid ett besvär av det här slaget.

 

Du beskriver i ditt brev hur ”fruktansvärt jobbigt” det är för dig, när ditt besvär slår till. En fobi kan upplevas just på det sättet. Den är en stark, uttalad rädsla för specifika situationer. I kontakt med situationen får man en mängd av obehagliga fysiska symtom: hjärtklappning, yrsel, andnöd (som ofta leder till yrsel) och svettas. Kroppens varningssystem har slagits på.  Fobier innebär ofta ett stort lidande och kan begränsa en persons liv på ett påtagligt sätt.

 

Du undrar hur det kommer sig att du har telefonskräck. Det kan finnas många anledningar, och ibland är det inte möjligt att finna en tydlig orsak. En möjlig orsak som du själv resonerar om är att din tidigare milda stamning skapat en rädsla hos dig för att göra bort dig just vid telefonsamtal och på något sätt generas och förödmjukas i den situationen. Det är vanligt att man i något skede i livet får en variant av social rädsla, som ibland blir kvarstående under flera år. Upp till 10-15 procent av svenskar lider någon gång i livet av detta besvär.

 

Vi vet att när vi hamnar i situationer, där vi möter nya krav och upplever stress kan vi bli mer sårbara, och det kan bidra till att våra rädslor ökar. Jag vill samtidigt betona att även om vi gärna vill veta varför vi har en fobisk rädsla, så kan vi bli botade från den även om orsaken till att den uppstod förblir okänd för oss.

 

En fobi underhålls av två beteenden, att du fokuserar på den och att du drar dig undan de situationer som utlöser den. Vid behandling av fobisk rädsla får man lära sig att bryta de här mönstren och istället ha fokus utåt på uppgiften, i ditt fall kan det vara att aktivt lyssna på den du talar med, och att avstå undvikandet. För dig kanske det kan innebära att du tränar att helt avstå under en dag från att sms:a eller maila (och gör erfarenheten att det värsta inte inträffar när du istället ringer även de riktigt besvärliga samtalen och att oron minskar allt mer ju längre dagen går, och är knappt märkbar i slutet av dagen).

 

Ofta finns även tankar av slaget: ”Om jag inte klarar allt perfekt är jag ett misslyckande” som ett inslag i fobiska besvär. Även dem kan man behöva utmana i behandlingen för att hitta ett mer realistiskt och hjälpsamt tänkande.

 

I boken Fri från oro, ångest och fobier hittar du en självhjälpsmodell där du guidas steg för steg för att minska din fobiska rädsla på de här sätten:

  1. Skriv ner dina mål i form av vad du ska göra.
  2. Lista problemen i form av svårighetsgrad. Skatta mellan 0–100 där 100 är det absolut värsta du kan tänka dig och 0 inte väcker någon ångest alls.
  3. Börja träna med de mindre jobbiga och ångestväckande situationer. Hur? Huvudprincipen är att du upplever i den jobbiga situationen hur ångesten viker och mattas av. För att kunna uppnå detta bör du lova dig själv att försöka stanna i situationen till ångesten har halverats från tidpunkten då du började utsätta dig för den. Det är viktigt att notera att den inte behöver försvinna helt för att det ska vara en lyckad erfarenhet. 

 

Du skriver att du haft dina besvär i över tio år, men att ditt nya arbete gör att det blivit svårare att fly undan din telefonskräck. Jag läser att det bekymrar dig samtidigt som du kanske håller med om att i den situation som uppstått finns ett gyllene tillfälle för dig att slutligen bli av med din telefonskräck. Att bli av med ett fobiskt besvär efter att systematiskt tränat att utmana fobin är att uppnå en förändring i livet, som öppnar upp för ett enklare liv och som ger en rejäl förstärkning av självkänslan.

 

Du kan också söka hjälp hos en psykoterapeut här www.kbt.nu eller här www.sfkbt.se

 

Lycka till med jobbet och med din utveckling!

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

Ett tips som kan fungera om det "bara" är i början av samtalet som det är svårt, skriv ner det du ska säga, ordagrant, och läs upp det innantill. Du behöver då inte oroa dig för att tappa bort dig eller säga fel namn osv

fd telefonförsäljare, 17:21, 13 december 2010. Anmäl

Hej FS! Prova NLP med detsamma, en metod som tar bort fobier och liknande snabbt och effektivt, det kan räcka med ett eller två tillfällen. Det finns gott om NLP-coacher i landet. Lycka till!

Sara, 19:19, 12 december 2010. Anmäl

Det handlar om att öva, öva och slappna av. Andningstekniker kan också hjälpa.

70-talist, 14:14, 26 november 2010. Anmäl

Vad skönt att se alla som känner igen sig! Tänk att den man pratar med i luren ibland kanske har samma telefonfobi som en själv... Jag ringer, men jag tycker ofta att det är jobbigt. Det hörs nog inte på samtalet, men jag tycker det verkligen. Usch. Avskaffa telefonen! Haha.

art, 00:46, 11 november 2010. Anmäl

Jag har telefonfobi, men jag stammar inte, hade inga otäcka telefonupplevelser som liten, finns ingen uppenbar orsak, men lik förbannat, varje gång jag ska ringa - låter jag bli! <br/>Jag tror det är naturligt för människor att tycka det är onaturligt med en röst utan ansikte. Därmed inte sagt att man inte kan göra nåt åt det med t.ex KBT - det enda jag säger är att det är helt naturligt att känna som du gör.

Lisa, 23:06, 2 november 2010. Anmäl

forts. på en gång.

gj, 23:20, 30 oktober 2010. Anmäl

Lider också av telefonfobi, för min del har det nog att göra med upplevelser i barndomen, mina föräldrar var skilda och varje gång jag ringde min pappa brukade han skälla ut mig för att jag inte ringt tidigare, själv ringde han nästan aldrig mig. Brukar vara ok att ringa folk jag inte känner, värre med vänner och bekanta eftersom jag tror att det finns förväntningar jag inte levt upp till. Kan skjuta upp flera dagar för att sedan skicka sms istället. Ibland går det dock bra, om jag bara gör det

gj, 23:18, 30 oktober 2010. Anmäl

Vill rekomendera Arbetaren om att även söka och läsa om 'dold stamning'. Det här med att undvika ord som man stammar på låter för mig som att det skulle kunna vara dold stamning. Stamning brukar ofta visa sig och/eller bli värre i situationer när man känner sig stressad. <br/>Dold stamning kan leda till ökad ångest , så om du känner igen dig; sök upp en logoped som sysslar just med dold stamning <br/>(jag studerar till logoped så hört lite om stamning, men är verkligen ingen expert) Lycka till!

Kattis, 16:05, 24 oktober 2010. Anmäl

Varför inte söka annat jobb där du inte behöver använda telefonen?

?, 17:50, 20 oktober 2010. Anmäl

Gud! Jag tänkte att jag var ensam med min rädsla för mobiltelefonen! Men mitt problem är att jag inte är svensk och har bott här i 3,5 år, så att jag tror att folk kommer inte att förstå mig eller att jag kommer inte att förstå dem. Jag har lämnade ett jobb som modersmål eftersom många av föräldrarna inte kunde språket jag undervisade i och pratade på sin flytande svenska. Jag fick panik varje gång det hände! Men jag hoppas att det blir bättre med tiden. Lycka till till alla!

Camila, 16:24, 20 oktober 2010. Anmäl

Hur ser jag till att mitt barn får en god självkänsla?

Fråga: Hej!

Jag har nyligen blivit mamma till en underbar liten son. Jag har själv vuxit upp i en jättefin familj och jag har god kontakt med både mina föräldrar och syskon. Jag har dock kommit till insikt om att jag trots ett gott självförtroende, har utrustats med dålig självkänsla (om jag förstått saken rätt, har läst bl.a Mia Törnroos  bok ”Självkänsla nu!”)

Detta har lett till att jag har väldigt svårt att tycka att jag är bra på något, t.ex. är jag enligt andra en ”väldigt duktig” fotograf men jag vågar inte ta steget att t.ex försörja mig på detta eftersom jag själv inte anser mig vara tillräckligt bra. Detta är bara ett exempel och jag kan nu som vuxen se att jag fått mycket av denna inställning av min mamma som är precis likadan. Hon är väldigt konstnärlig men har alltid förringat sin förmåga och alltid tryckt ner sig själv och tyckt att alla andra är så mycket duktigare än hon.

Nu till min fråga som ju handlar om hur jag ska kunna undvika att föra vidare detta ”släktdrag” till min son. Han är ännu bara 7 månader gammal men jag inser att jag måste börja i tid för att förhindra att han drabbas av samma problem framöver. Jag har förstått att man ger barn god självkänsla genom att inte bara ge beröm när dom åstadkommer något, utan försöka bygga upp en god självkänsla genom att bekräfta dom som personer och inte utifrån bedrifter. Jag tycker dock detta verkar lite knepigt och vill gärna ha lite konkreta tips för hur det går till.

Tack på förhand!

Mvh,

Pia Maria

Svar: Hej!

Tack för ditt mail Pia Maria. När man frågar föräldrar vad de helst  vill ge sina barn så är god självkänsla ett av de vanligaste svaren. Samtidigt är självkänsla ett knepigt begrepp, eftersom det kan betyda  olika saker för olika människor. Forskare är heller inte överens om  vad självkänsla egentligen betyder. Därför var det bra att du gav ett exempel på vad du menar. Samtidigt har jag en fråga, som du kanske kan fundera på. Du skriver att du har svårt att tycka att du är bra på något. Brukar du uttrycka det? Sänker du dina egna förmågor och prestationer inför andra? Det är i så fall en första sak som du skulle kunna jobba med. En typisk situation är när andra ger beröm eller lyfter något du gjort. En reflex kan vara att ta udden av det, genom att nedvärdera den egna prestationen. Pröva att bara säga ”tack” eller ”vad roligt att du tycker det”.

Även om du inte kommer få bättre självkänsla av det, i alla fall inte på en gång, så minskar risken att  
din son i framtiden tar efter ditt beteende att sänka sig själv. Generellt kan det vara bra om du tänker igenom hur du agerar när du upplever dålig självkänsla. Barn påverkas ju ofta mer av vad föräldrarna gör, än vad man säger till dem. Även om en förälder försöker bekräfta ett barn mycket, så blir det inte trovärdigt om  barnet ofta ser föräldern racka ner på sig själv. Att ändra ingrodda beteenden är förstås svårt – och det kan vara ännu svårare att förändra hur man känner. Jag tycker samtidigt att det verkar som om du reflekterar mycket över dina egna beteenden, vilket är en bra grund för förändring.

Du skriver också att du vill veta mer om hur man kan bekräfta barn utan att fokusera på prestationer. Först och främst är det bra att vara lite sparsam med värderande omdömen. Var nyfiken och ge uppmärksamhet utan att värdera din son som ”bra” eller ”duktig”.  Notera istället vad han gör, låt honom berätta, eller beskriv det med  egna ord (utan att bedöma). Exempelvis kan du säga ”Du ritar ett hus!”, istället för ”Vad fint du ritar!”. Det kan låta konstigt, men om barn jämt och ständigt får höra att de är duktiga, gör fina saker, etc. så kan de börja jaga bekräftelse genom prestationer – och känna sig dåliga om de misslyckas med något. Så länge den uppmärksamhet du ger är genuin och nyfiken så kommer din son att må bra och lära sig att finna en egen bekräftelse i det han gör, istället för att söka ett godkännande utifrån. Självklart kan och bör man ibland säga att barn är duktiga eller bra, men om den typen av omdömen dominerar kan det bli fel.

Till sist vill jag säga att du verkar ta väldigt stort ansvar som tänker på det här redan nu. Kanske hänger det ihop med din tendens att klandra dig själv? Föräldrar har mycket ansvar för sina barns utveckling, men möjligheten att påverka och styra är ändå begränsad.

Din sons framtida självkänsla vilar inte bara på dina axlar, utan också på en rad andra omständigheter som du inte kan påverka. Glöm inte att vara lite snäll mot dig själv, helt enkelt.

Jag önskar er en fin framtid tillsammans!

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (49)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 49

Bra svar av Martin. Genuint intresse för vad barnet intresserar sig för och att ställa frågor till det som stimulerar är mycket viktigare för barnets självkänsla OCH självförtroende än att ösa beröm i tid och otid. <br/>Vi är många som fått mycket beröm/varit duktiga men som inte fått gott självförtroende för det.

Hanif, 18:11, 27 oktober 2010. Anmäl

Tycker Martins råd var bra. De liknar råden i "Självkänsla Nu!". Boken tvärvände mitt liv när jag kravlade på botten. <br/>Jag är ett skolboks-ex på hur föräldrars dåliga självkänsla kan smitta barn. <br/>Pappa har skaffat ett sladdbarn och jag ser historien upprepas: Ständigt nedvärderande mot sitt barn när det gör något pappa tycker är fel. Samtidigt börjar mina gamla reaktioner synas hos min lillebror: Tvångsbeteende, separationsångest, bekräftelsesökande... Känner mig maktlös - VAD SKA JAG GÖRA?!

Dejavu, 15:38, 25 oktober 2010. Anmäl

"Hur ser jag till att mitt barn får en god självkänsla?" <br/>Svaret ska du kunna INNAN du skaffar barn... inte för att jag tror att det kommer att hjälpa. Jag menar, måste man ställa en sådan fråga så är det nog kört ändå.

Realisten, 15:04, 25 oktober 2010. Anmäl

Stackars de barn som har signaturen Pedagog som pedagog. Så som han/hon väljer att feltolka, alternativt missförstår helheten i det Martin skriver skvallrar om risken att det även sker i verkliga livet och i de "pedagogiska" sammanhang han/hon arbetar i. Tror du inte en forskare i barnpsykologi läst utvecklingspsykologi?

mamma till barn med självkänsla, 11:11, 25 oktober 2010. Anmäl

Pia Maria; <br/>Rekomenderar alla böcher frün den danska barnspsykologen Jesper Juul! Han förklarar oerhört bra vad du vill ha svar pü! <br/>Mvh

Greta, 22:46, 23 oktober 2010. Anmäl

Bäste Martin, trevligt att du svarade! <br/>Jag tycker inte illa om dig. Du blandar nog ihop dig själv med dina prestationer - dina råd. Men självet är fritt och kan välja nya vägar! <br/>Däremot tycker jag illa om KBT-bluffen. KBT är ett urvattnat begrepp, ett hopkok av gamla teorier och träningstekniker Redan när det introducerades av behaviourister i USA för att blanda ihop kognitiv psykologi och beteendepsykologi var det luddigt: man omdefinierade tänkandet till ett beteende: kognitivt beteende.

Pedagog, 13:26, 23 oktober 2010. Anmäl

KBT bör inte utläsas kognitiv beteende-terapi, utan kognitiv beteendeträning, dvs tankemanipulation. Terapi är ngt annat än träning. <br/>Jesper Juuls teorier är tveksamma. Han är nog välmenande men ”det räcker inte att vara snäll”. För det lilla barnet är beröm av prestationer en bekräftelse av självet. När barnet säger ”kan själv” så är det stolt över sin kompetens och sig själv – utan åtskillnad. <br/>Vänliga hälsningar! <br/>Pedagog

Pedagog, 13:24, 23 oktober 2010. Anmäl

@ Pedagog <br/>Du verkar inte gilla mig eller KBT. Det är helt ok. Jag skriver för att klara ut en del missförstånd. KBT är bara en terapeutisk inriktning bland andra. Man måste ha distans till teorier och metoder - de får inte bli religion. Jag utgår även från t ex utvecklingspsykologiska teorier i mina svar. Svaret till Pia Maria har inget med KBT att göra. Läs t ex vad Jesper Juul säger om beröm och självkänsla här: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/bero m-ar-inte-karlek_478387.svd

Martin Forster, 15:08, 21 oktober 2010. Anmäl

@ Martin Forster <br/>Du har åter visat din okunnighet om barns utveckling när du tror att ett sju månader gammalt barn kan prata (”låt honom berätta”). Ett så litet barn har heller inte någon klar gräns mellan inre och yttre värld - sig själv och omvärlden - sig själv och sitt beteende. Då faller dina teoretiska behaviouristiska konstruktioner där beteendet ska skiljas från självet för att barnet inte ska ”börja jaga bekräftelse genom prestationer” <br/>GET REAL och plugga lite utvecklingspsykologi!

Pedagog, 14:42, 20 oktober 2010. Anmäl

@Mattias <br/>Läs alla inkännande kommentarer på denna sida som tar barnets parti istället för KBT-perspektivet och läs sedan om Forsters text - noga! <br/>Forster talar inte om bra/dålig, utan om ”bra”/”duktig”. ”om den typen av omdömen dominerar kan det bli fel”. Med andra ord ska POSITIVA omdömen bort, beröm är skadligt. Det klingar 1930-tal och behaviourismens (KBT) barndom med ”svart pedagogik” där barn ansågs bli ”bortskämda” om de fick beröm och sina behov tillfredställda på sina egna villkor.

Pedagog, 14:31, 20 oktober 2010. Anmäl

Förhållande utan sex

Fråga: Hej, efter att ha levt snart fem år tillsammans med min sambo, vill han skaffa barn och jag tror att jag blir tvungen att avsluta förhållandet.
 
Vi har ett väl fungerande vardagsliv tillsammans; praktiska grejer, sociala kontakter, träning ihop… utifrån sett har vi en optimal relation. Jag får väldigt mycket stöd med mitt tidskrävande och stressande arbete medan jag ger mycket värme och uppmuntran. Det enda i vårt förhållande som jag tycker är ett problem (förutom det jag strax ska skildra) är min partners ovilja att tala, oavsett om det gäller vår relation, våra respektive arbeten eller senaste filmen vi såg tillsammans. Naturligtvis finns det andra saker jag gärna skulle vilja ha annorlunda (en mer positiv attityd, mer spontanitet…) men jag inser att den perfekta partnern inte existerar.

Vi har ett bra förhållande byggt på värme och respekt, med mycket fysisk närhet, men i princip ingen sex. Efter ett par första månader med frekvent och bra sex fick jag medicinska problem som gjorde att sex blev väldigt smärtsamt. Det tog naturligtvis ner kvaliteten och frekvensen i vårt sexliv. Efter två år blev jag frisk och känner inte längre smärta. Lusten återkom dock aldrig. Min partner blev van vid att bli avvisad och tar betydligt mer sällan initiativet och de senaste 3 åren älskar vi maximalt en gång i månaden och oftast betydligt mer sällan. Under vissa tider har jag inte ens kunnat när jag har velat. Jag blir helt enkelt inte upphetsad av min partner längre. Tills nu har situationen varit suboptimal, men uthärdlig för oss båda. (Det har även förekommit korta perioder med sexliv liknande det i början av relationen.) Det som ändat sig är att min sambo vill att vi ska skaffa barn. Vi inser båda att det kräver viss sexuell aktivitet och min partners lust och initiativtagande har ökat.
 
Det har gjort det tydligt för mig att jag inte klarar av den sortens fysiskt närhet med honom. Jag tycker att hans tunga är kall och otäck, att han alltid lyckas röra sig så att min hud sträcks på ett obehagligt sätt eller så att jag blir klämd… Jag vet att han inte är en dålig älskare, men det fungerar bara inte längre för mig. Kanske delvis för att jag har dåligt samvete sedan en otrohet (för 6 månader sedan), vilken jag har erkänt för min sambo. Och, ja: med den andre mannen hade jag inte några problem varken att bli upphetsad eller att njuta av sex… men jag vet ju inte hur det ser ut efter flera års förhållande…
 
Hur viktig del av relationen är den sexuella relationen? Går det att reparera ett förstört sexliv? Ska man räkna med att attraktionen överlever vardagen? Några tips? /Trist kanin
 
Svar: Hej! ”Jag vet att han inte är en dålig älskare, men det fungerar bara inte längre för mig.”- skriver du.  Jag tycker att där har du svarat på hur du bör gå vidare. Oavsett vad jag eller andra säger verkar det inte längre fungera för dig och det är mer än tillräckligt skäl för att du ska lämna relationen.
 
Hur viktig del av en relation är den sexuella relationen? Generellt kan man säga att det är högst individuellt. De olika budskap vi får på det här området är motsägelsefulla. Några sexologer och andra experter säger att den sexuella lusten minskar eller uteblir kanske helt med tiden i en relation. Några andra har funnit att sexlusten inte minskar med åldern utan att det som påverkar mest är karaktären på relationen. Exempelvis kan brist på kommunikation och närhet ta död på sexlusten. Man känner sexlust men inte med sin partner! Attraktionen för varandra brukar också minska med tiden. Några säger att det inträffar efter 4 år, några andra efter 10 år.
 
Hur viktigt sex är i en relation beror på många olika saker bland annat hur man är som person, vad man prioriterar eller vad man uppskattar och behöver i en relation. Vi vet alla att den perfekta relationen med allting på plats nog inte existerar. Efter den första tidens förälskelse är det alltid något vi saknar hos vår partner. Det brukar å andra sidan finnas andra delar som kompenserar för det vi saknar. Jag brukar säga till mina klienter att när man känner att det inte finns något att lägga i partners pluskonto är det dags att lämna relationen. Det är så klart mycket subjektivt: Exempelvis kan man konstatera att man inte har sex, men att det finns en annan sorts närhet eller gemenskap som gör att man vill fortsätta med relationen. 
 
Går det att reparera ett förstört sexliv? Jag påstår att om man vill satsa på att reparera sitt sexliv så går det att göra det. Men man bör utforska vad det är som orsakade att sexlivet blev förstört. Vad kan man göra annorlunda? Går det att omvärdera vad ”sexlivet” är för något? Exempelvis att sex är mycket mer än samlag. 
 
Ska man räkna med att attraktionen överlever vardagen? Nej, man ska inte räkna med det. Attraktionen för varandra måste vattnas som om den är en ömtålig blomma. Några tips: Sexlusten kan utlösas av många olika saker och mycket ligger i betraktarens ögon och känslor. Se till att få gemensamma upplevelser som hjälper er att relatera till varandra på nytt. Nya samtalsämnen kan också hjälpa att upptäcka andra sidor hos varandra. Ge komplimanger i vardagen. Fokusera mer på det som förenar er och som ni uppskattar hos varandra. Kom ihåg och acceptera att sexlivet går upp och ner beroende på era livsomständigheter. Glöden i sexlivet närs inte av sig själv, det är bara du och din partner som kan hålla den vid liv. Om man är osams och otrevliga mot varandra hela veckan blir det svårare att uppleva åtrå för sin partner i helgen när de flesta har mer tid för att ha sex.
 
Varma hälsningar.
Liria

Till Lirias hemsida.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här. 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (189)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 189

Det är invandringen som är grundproblemet.

Patte, 15:01, 13 december 2010. Anmäl

Nej, det funkar inte längre, gillar inte hans tunga och sexet är helt enkelt inte bra, tack för alla åren, tack o hej. Nä usch vad rysligt hur vi är. Visst får alla tänka och vara som de vill men för mig hellre viktorianism än denna kalla mentalitet som vi lever med i vårt land.

Usch, 14:51, 13 december 2010. Anmäl

JK och Hansen: <br/>Äntligen några kommentarer befriade från unken moralpredikan. Att förvänta sig bra sex år ut och år in i ett förhållande gör det dödsdömt på förhand. Slappna av lite, ha sex med andra ibland, men låt det inte förstöra ett i övrigt bra förhållande!

P-G, 09:19, 1 november 2010. Anmäl

Vilken otroligt svensk debatte. Eller är den kristen? Sex är bare sex. Det är ett fysiskt utbyte, det behöver icke vare noe mer. Inte behöver du ha dårligt samvete heller. Människerna är ett däggdjur, som liker sex. De behöver nye partners och är brunstiga. Slopa denne viktorianismen.

Hansen, 15:56, 31 oktober 2010. Anmäl

Lätt löst: Ha sex med andra som du tänder på. Varför måste ni prompt ha sex bara med varann? Dessutom brukar sexlusten komma tillbaka efter lite ombyte.

JK, 15:38, 31 oktober 2010. Anmäl

Så om relationen inte funkar så är inte sexet mätaren, utan livet ni delar, funkar inte livet ni delar, så är det dags att fundera på om ni ska ha en relation, för i slutändan, så ska ni leva med varandra varje dag, intill tidens, eller då relationens, ände.. <br/>Fundera på det, och lägg ner fokuset på sexet, sex kommer av sig själv när resten av relation funkar, dock inte som i Sex and The city och andra filmer, ingen normal människa orkar ha sex 2-3 gånger i veckan och dessutom jobba osv.

Lars, 18:17, 30 oktober 2010. Anmäl

Myten om det fantastiska sexet år in och år ut är inget annat än en myt. Vi lever tillsammans i en fantastisk relation min sambo och jag, har ett otroligt samspel på alla plan, och njuter av varje sekund vi hittar på saker med varandra när vi är på det humöret. Sen kommer det tillfällen när vi vill vara ensamma, och då markerar vi och stänger in oss på vår resp. kammare och pysslar var och en med sitt. Sex, det har vi ibland, bra sex, men en relation handlar inte om sex, det är kryddan i livet!!

Lars, 18:15, 30 oktober 2010. Anmäl

Herregud vad tråkigt att leva i ett förhållande utan sex. Tycker synd om dem båda, sorgligt.

KA, 10:33, 26 oktober 2010. Anmäl

Totto: dumheter. I långa förhållanden gör man en massa saker för varandra. Sånt som man egentligen inte vill. man ser filmer man är ointresserad av, man hälsar på släktingar man avskyr, man äter (eller lagar) mat man inte gillar. Man sätter sig inte alltid främst. Man har också sex en och annan gång för att vara bussig. Om förhållandet bygger på detta är det en helt annan sak. Men i ett bra kärleksfullt äktenskap: inga problem.

var lite bussig..., 17:44, 25 oktober 2010. Anmäl

Ett råd som jag tycker att Liria glömde: ha aldrig, aldrig "tjatsex"- dvs. ha aldrig sex med din partner för att du tycker att du borde, eller för att vara snäll eller "för att det är på tiden". Det dödar din självrespekt och det dödar den eventuella attraktion som du har kvar för honom.

Totto, 20:02, 23 oktober 2010. Anmäl

Hur ska vi få vår son att somna själv?

Fråga: Hej,


Vi har en son som är 3,5 år, han är en utåtriktad mycket aktiv men känslig kille. Han har inte ADHD eller något liknande men hans aktiva sida har varit väldigt dominerande under hela hans liv och mycket av vår energi går åt att försöka lugna ner honom, särskilt på kvällarna och när något händer som är utöver det normala. Han har  väldigt lätt för att varva upp  och otroligt svårt att varva ner. Fram till han var två år skrek han i panik i minst 45 minuter varje gång han skulle sova. Vi har aldrig försökt  använda några metoder såsom femminutersmetoden utan har valt att försöka lugna er honom genom att vara närvarande. Vi har skapat rutiner, med kvällsmål och
tandborstning och saga etc, som vi har följt varje kväll och som vi fortfarande följer. Rutinerna och jag antar också mognadsnivå har resulterat i att han inte längre är ledsen när han ska gå och lägga sig men han kan fortfarande inte somna utan att någon av oss ligger bredvid honom.

Han är väldigt bra på att sätta ord på sina känslor och har förklarat att han tror att vi kommer att sova i hans säng hela natten och när han sen vaknar mitt i natten blir han mycket rädd och undrar var vi  är(klassiskt). Vi har då förklarat för honom vid varje läggning då saken kommer upp att vi inte kommer att sova bredvid honom utan att alla i familjen sover i sina egna sängar men det hjälper inte. Vi har under flera perioder på olika sätt försökt att lämna sängen innan han har somnat men det har inte funkat, kan stannar inte kvar i sängen då. När han var baby kunde han inte sova överhuvudtaget utan att jag (hans mamma) låg bredvid honom och fram till
han var 2,5 sov han med oss i vår säng. En del skulle säkert säga att det är vi som har gjort fel som har låtit honom vara så nära på natten men det är helt och hållet hans val. Han har en syster som är helt annorlunda,  
hon har aldrig legat i vår säng och har helt utan problem ända sedan hon var 6 veckor somnat själv i sin egen säng. Egentligen är det inget problem för oss att ligga bredvid honom tills han somnat snarare tvärtom, vi har  
långa dagar på jobbet/dagis och ses så lite på dagarna.

Problemet är att han vaknar på natten och är rädd, vi vill ju inte att han ska vara rädd för det första men det är också så att vår sömn bli störd hans sömn blir störd.  Vi försöker ge båda våra barn den trygghet de behöver och sonen verkar behöva extra mycket närhet samtidigt som  hans aktiva sida hindrar honom från att stanna upp på dagarna.

Vi skulle vilja ha Insidans råd hur vi ska få vår son att somna själv på kvällarna utan att han ska känna sig otrygg, vi tror att om han somnar trygg i sin egen säng så kommer han känna sig trygg även om han vaknar mitt
i natten. Men vi vill också ha tips hur vi ska hantera hans känslighet, han är ibland rädd för saker som känns helt knasiga som till exempel så vill han att vi ska titta på honom när han kissar för han är rädd, vi bor i lägenhet så det är inte så att han måste gå ner i en mörk källare för att gå på toa. Han börjar ofta storgråta när han tittar på bolibompa, särskilt när det handlar om någon som skiljs från någon dom älskar. Vi har aldrig lämnat bort våra barn längre än 12 timmar och aldrig när de har varit så små att de inte har förstått att vi kommer tillbaka. Det är heller inte så att vi har haft barnvakt sällan så att de inte är vana vid andra människor än oss, tvärtom så finns det många vuxna i deras närhet som de känner sig trygga med.

Med vänlig hälsning.

 

Svar: Hej!

Sömnproblem hos barn är ett vanligt tema till exempel på BVC. Jag förstår att ni har ansträngt er mycket för att lösa problemen med er son och jag tycker att ni verkar vara på rätt väg. Det låter som om ni pratar på ett bra sätt med er son om rädslan. Era kvällsrutiner verkar också bra. Jag tänkte ge några förslag hur ni kan gå vidare.

När barn är rädda för något är en väg framåt att närma sig det farliga i små steg. Samma sak gäller för vuxna, men med barn kan man behöva göra närmandet mer lekfullt och försiktigt. Gör en plan i små steg  
tillsammans med er son. Det är viktigt att ta reda på mer om vad sonen är rädd för. Handlar rädslan om hur långt borta ni är? Om ni till exempel skulle sova bredvid honom en hel natt – skulle han ändå bli rädd om han vaknar? Om ni skulle sova på en madrass på golvet bredvid honom – skulle han du kunna somna om själv? Om rädslan handlar om hur långt bort ni är, så kan planen gå ut på att ni börjar sova i hans rum några dagar, för att sedan i små steg flytta längre bort. Det kan handla om att ni har en extra säng eller madrass som flyttas, eller så kanske det är lättare att sonen börjar i ert rum och successivt flyttar närmare sitt eget rum. Jag beskriver ett liknande problem som löstes på det sättet i min bok ”Fem gånger mer kärlek”. Om rädslan handlar om något annat – till exempel hur mörkt det är i rummet – ska stegen i planen förstås utgå från det.

När man arbetar med rädsla på det här sättet är det viktigt att man noga förbereder och kommer överens med barnet innan varje steg. Försök att göra det lekfullt och låt er son komma med egna förslag på hur ni skulle kunna ta nya steg mot målet. Om det blir ett bakslag kan man alltid backa ett steg och försöka hitta nya vägar framåt. Det här sättet att jobba går även att använda när det handlar om er sons andra rädslor. Exempelvis kan er son få träna på att kissa själv i små steg, genom att ni flyttar längre ut ur badrummet, har öppen dörr, har  
dörren på glänt, osv. Syftet med den här typen av lösningar är inte att barn till varje pris ska utmana rädslor. Det är normalt att vara rädd ibland och barn måste alltid känna att de kan söka trygghet och hjälp hos föräldrar. Det är samtidigt viktigt att barn lär sig att våga lita på sig själva och att de hittar en egen trygghet. Barn som lär sig att bemästra rädslor i små steg brukar känna stolthet och stärkt självförtroende.

En annan lösning kan vara att lära er son att somna själv. Många menar att barn som lär sig somna själva blir mindre otrygga när de vaknar på natten. Du skriver att du vill att sonen ska känna sig trygg när han somnar och jag förstår att det kan kännas svårt att lämna honom då.

Samtidigt kan även det ske i små steg – precis som jag beskrev ovan. Istället för att ni ligger i sängen, så kan ett första steg vara att ni sitter på en stol bredvid tills han somnat. Sen kan stolen flyttas ut ur rummet i små steg. Det kan leda till att er son lär sig att hitta en trygghet som inte är beroende av att ni ligger bredvid.

Det finns många åsikter om hur man ska lära barn att sova själva. Vissa förespråkar att barn ska lära sig att sova själva och finna en egen trygghet i det (t ex med fem-minutersmetoden som du nämner).  Andra menar att det är bättre för rädda barn att sova tillsammans med föräldrarna . Jag tycker att det finns en medelväg som just innebär att man lär barnen att sova själva i små steg. För mer information om det här kan jag rekommendera hemsidan www.eckerberg.se. Där det finns mycket information om fem-minutersmetoden och även en diskussion om kritiken mot metoden. Sedan måste varje familj själva hitta en väg som känns bra.

Oavsett vilken väg ni väljer vill jag uppmuntra er att försöka hjälpa er son att utmana sina rädslor i små steg. Det viktiga är att ni försöker komma överens med honom på ett lekfullt sätt inför varje steg, så att han aldrig känner sig tvingad att gå vidare. Ofta sker framstegen fortare än man tror.

Lycka till!

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

NEJ NEJ NEJ! ta inte till 5 minutersmetoden. det finns sätt att lära ett barn att sova är skönt utan att det behöver känna sig övergivet som det gör när man bara lämnar det att skrika. MIn 2,5 åriga dotter vaknade 17 gången/natt och vill nu själv gå och lägga sig och sover 12 timmar/natt. detta tack vare sova hela nattenkuren. detta efter att vi testat råd som finns i andra svar från bvc om rutiner också vidare utan resultat. gå in på www.annawahlgren.com så finns mer information

sover gott nu, 20:08, 22 november 2010. Anmäl

Båda våra barn sov i vår säng tills de var åtminsone 5-6 år och de enda problem jag hade med det var att de rörde sig så att de ofta väckte mig om nätterna. Å andra sidan hade de stört mig ännu mer om de hade kommit in i rummet och gråtit. Läs gärna Penelope Leach, brittisk barnpsykolog med mycket förnuft och som alltid står på barnens sida. Vi sov förresten allihop i samma rum tills den äldsta var 11 år pga trångboddhet. Jag tror barnen blev väldigt trygga av det. Lycka till!

Sunt förnuft a la Penelope Leach, 11:48, 22 oktober 2010. Anmäl

Vill inte skrämma upp er i onödan men en sak MÅSTE ni vara säkra på innan ni börjar, nämligen att ta reda på om det finns en grund för hans rädsla. Våra barn har haft panikrädsla sedan väldigt liten ålder, runt halvåret för tjejen, vid läggning. Vi inser nu att båda utsatts för sexuella övergrepp av en släkting. Fortfarande sover våra barn i vår säng och vi har inga problem med det, det överlägset viktigaste är att de känner sig trygga. Släktingen kommer vi aldrig i livet träffa mer.

Bullshit för sovasjälvmetoder om det värsta inträffat, 23:54, 18 oktober 2010. Anmäl

Det som funkar för oss kanske inte funkar för er men sätt er ner och klurar. Vad gillar ditt barn? Barn lever i en lek så gör det till en lek. För oss är det inte viktigt att med gråt och skrik klara av läggningen snabbt. Vi träffas så lite med förskola och jobb så lite mysigt är det också. Vissa dagar är det såklart mindre ok men andra helt ok. <br/>Simma lugnt och bara slappna av så hittar ni rytmen. Lycka till!

Stina (Webbsida), 08:58, 15 oktober 2010. Anmäl

Hon har en kvällsmusik som vi har spelat in själva från en CD för att slippa ynka 12 låtar och istället få 33 dvs en full CD. På natten när Leia vaknar är hon inte längre ledsen men hämtar alltid mig. Jag skall bädda ner henne och sätta på hennes musik men jag behöver inte stanna annat än i undantagsfall. Hon har många "vänner" i sängen som blev väldigt viktiga när vi flyttade ut. Vissa nätter vill hon verkligen sova hos oss och då får hon det ibland. Speciellt om klockan är tidig morgon... :) <br/>D

Stina (Webbsida), 08:57, 15 oktober 2010. Anmäl

Är det mamma får jag plocka ögonbrynen är det pappa skall han läsa. På kvällarna så skulle vi länge ligga bredvid och också "sova". Vi tog det långsamt och började förklara att vi var uppe ett tag till och därför inte ville somna nu. Vi tog det långsamt och utan gråt så sitter vi nu och läser i fotändan av sängen. Leia får välja ut min bok och det går jättebra. Nu funkar det ju så att hon vill ha lampan tänd hela natten så jag kan lätt läsa. Hon har en kvällsmusik som vi har spelat in själva frå

Stina (Webbsida), 08:56, 15 oktober 2010. Anmäl

Läser alla kommentarer och ser hur olika saker fungerar för olika människor. Kanske just för att vi alla är olika individer. Vår 3,5 åring är precis som frågans barn. Rädd för det mesta men också duktig på att prata om det. Vi tar det mesta med ro och vilar i förvissningen att vi tillsammans i familjen känner vad som är bäst för oss alla. För om vi föräldrar gör det som känns bäst så blir vi sanna och då tror barnet på det vi gör. På förskolan kissar Leia själv, hemma skall hon ha sällskap. Är d

Stina (Webbsida), 08:55, 15 oktober 2010. Anmäl

@Malin. Är det sex det handlar om? Med lite tur har man fler rum än sovrummet. I vilket fall som helst väntar man kanske ändå tills barnen somnat? Ingen säger ju att man inte får lämna sängen då barnet somnat. Dessutom vet de flesta om att många vanor behöver förändras då man skaffar barn.

J, 08:05, 15 oktober 2010. Anmäl

Ni som skriver att man ska sova med sina barn så länge de vill: Jaha, men... när ska föräldrarna kunna ha sex då? Eller är det bara löjligt att tänka sig att föräldrar ska kunna göra det på kvällarna?

Malin, 16:28, 13 oktober 2010. Anmäl

forts; För honom har hans gosedjur också hjälpt väldigt mycket. Han sover numer nästan alltid i sin egen säng.

felicia, 11:09, 13 oktober 2010. Anmäl