Leder sex till sann kärlek?

Fråga:

Hej!  Efter flera år och två barn separerade vi, som kulmen på en ganska otäck process där hårda ord närmade sig hårda händer. Vi hade även gått i familjeterapi ett tag, men lyckades egentligen inte komma fram till något alls.

Mitt främsta problem var att jag inte kände mig inkluderad, att han inte vill öppna sig helt för mig eller ställa upp för mig. Hans främsta problem var att jag inte ville ha sex särskilt ofta.

Nu har vi, efter ett års separation, börjat umgås en hel del. Vi gör familjesaker tillsammans med barnen, äter middag ihop, sover över etc. Det är väldigt trevligt, och på ett sätt känns det som att vi är en ”vanlig” familj igen.

Nu kommer dock alla de gamla problemen – föga förvånande – tillbaka. Jag känner ett försiktigt hopp om att vi nog har en framtid tillsammans, men vet inte hur mycket jag ska ge i processen.

Vi båda har egna problem, och jag har till viss del tagit itu med mina genom bland annat terapi. Jag vill gärna diskutera saker och tala om känslor och svagheter – både mina och hans. Han vill få sexuell tillfredställelse och därigenom uppnå närhet. Jag vill känna att vi har en grund att stå på, att vi menar allvar med varandra, att han uppskattar, väljer och står för mig. Han menar att han inte kan ha ett allvarligt förhållande om han inte får ha regelbunden sex (tre-fyra gånger i veckan).

Så min fråga är – vilket kommer först? Ska jag ställa upp på sex för att han som man behöver det? Ska jag acceptera att han tar med sig barnen men inte mig på bjudningar? Är det okej att han blir irriterad om jag inte underlättar vardagen för honom? Jag vet och accepterar att man ibland får ge mer än man får en period, men hur länge? Är det troligt att han respekterar mig och älskar mig om jag öppnar mig sexuellt för honom? Jag tror inte att jag klarar av att ge mig fullt ut sexuellt till honom utan att ge mitt innersta, och jag är så oerhört rädd för att ge mig själv och (ännu en gång) bli spottad på. Ska jag ställa upp på vanliga knull och hoppas på att äkta kärlek med älskog så småningom kommer? Fungerar det? Eller har vi ett förhållande bara för att vi är rädda att gå vidare? Eller blir jag utnyttjad?/A

Svar:

Hej A!

Du skriver att din före detta man inte tar med dig på bjudningar. Att han blir irriterad om du inte underlättar vardagen för honom. Att du är rädd för att berätta om ditt innersta inför risken att ”bli spottad på” ännu en gång. Kära A, det du beskriver låter varken kärleksfullt eller som något som kan väcka någon erotisk lust hos de flesta.

Dina frågor och funderingar handlar nog om mycket mer än om sex som sådant kan leda till sann kärlek. Jag läser mellan raderna i ditt brev också en undran om det här är en relation som är bra för dig. För att stanna kvar i en relation behöver man tro att den kan utvecklas och för det krävs nog en tryggare grund än vad du har i din relation till din före detta man.   

Ett av kärlekens utryck, som vi nog nästan alltid vill få, är generositet, ömhet och att komma i första hand. När jag läser ditt brev får jag intrycket att du inte alls får något av det, och att i er tidigare historia tillsammans har detta inte heller förekommit. Ni verkar ha olika sätt för att visa och känna närhet. Han vill få det med sex. Du vill ha nära och förtroliga samtal. Inget sätt är bättre än den andra om båda två har samma behov eller hittar ett sätt att kompromissa.

Generellt tycker jag att man inte ska ställa upp på sex bara för att ens partner vill det, men  återigen måste varje par hitta sina egna sätt. Några par berättar att de ställer upp för varandra som en kärlekshandling. Men, observera att det då måste det vara ömsesidigt. Om det bara är en i förhållandet som alltid ställer upp för den andra blir det något annat än kärlek. Det viktigaste är att man inte känner sig tvingad och att man inte gör våld på sig själv för att tillfredställa ens partner.  

Du beskriver separationen som en ”otäck process där hårda ord närmade sig hårda händer”. När jag läser ditt brev där du berättar om hur han agerar, hittar jag ingen ömhet eller respekt från hans sida. Nej, jag tycker inte att du ska acceptera det sättet som han behandlar dig på, bland annat att du inte får följa med på bjudningar, att han blir irriterad om du ”inte underlättar hans vardag” och att du får ställa upp på sex bara för att han vill. Du frågar om han utnyttjar dig. När jag läser om hur er relation fungerar, så är jag benägen att tro att det kan vara så. Eller, han kanske är helt enkelt övertygad om att det är så här en relation med en kvinna ska vara. Men, jag vill inte spekulera i vad han tror eller inte. Det som är centralt är att du utgår ifrån vad du själv känner och vill göra i framtiden.

Det skulle vara lätt för mig att råda dig att lämna relationen. Men, jag vet att motivation till förändring måste komma ifrån en själv. Du måste själv utforska vad som är bra och dåligt för dig i er relation, och utifrån det bedöma vad du ska göra. Mitt råd är att du avsätter en stund för dig själv och frågar dig vad du behöver i en kärleksrelation. Att du gör dina behov tydliga för dig och skriver ner på ett papper vad du längtar efter, och vad du på lägsta nödvändiga nivå behöver i en relation. Fråga dig själv sedan hur stora möjligheter din före detta man har att kunna svara upp mot detta? Du har dina tidigare erfarenheter med honom och vet vad han både vill och förmår i kärlek.

A, ta hand om dig själv genom att lyssna och agera utifrån dina egna behov. Gå inte in i fällan att offra dig och dina behov för din längtan av att vara ”en ’vanlig’ familj igen”.

Varma hälsningar och ta hand om dig själv.

Liria

Till Lirias hemsida.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här. 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (70)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 70

forts. sex en tid tills han tinar upp känslomässigt till henne och öppnar sig? A får bestämma om hon är beredd att ta den risken.. att ge till honom, utan några garantier att få något tillbaka, och se vad som händer. Det A inte kan göra är att fortsätta kräva eller hoppas på att mannen ska ge först. Man kan inte få någon att göra något, hur gärna man än vill. A får bestämma själv om hon är beredd att ge. Det är inte säkert att A vill det med tanke på alla gamla besvikelser, det är hennes beslut

Sofia, 11:55, 14 december 2010. Anmäl

Å ena sidan framstår mannen som en okänslig idiot, kanske rentutav farlig och destruktiv. Å andra sidan kan den ofördelaktiga beskrivningen vara ett resultat av besvikelsen som A känner. Problemet är klassiskt. Vem ska ge först? De flesta förhållanden i kris kommer att handla om detta. Vem ska först förlåta gamla oförätter och visa sig vara the bigger man? Ska han diskutera känslor under tid tills hennes förtroende byggs upp och hon sedan får tillbaka sexlusten? Eller ska hon ställa upp på...

Sofia, 11:43, 14 december 2010. Anmäl

Hon fokuserar för mycket på små detaljer istället för att sätta sig ner och ställa sig frågan: "Är jag värd bättre?"

MMM, 18:57, 9 december 2010. Anmäl

@Elvira<br/>Att inte se sex som mer än en aktivitet är varken trist eller något att beklaga, tvärtom. Det finns oändligt många fler sätt att visa kärlek på, och jag har alltid fått ut väldigt mycket av sex eftersom jag faktiskt inte ser det som något annat än det är: en konkret aktivitet. Har man sex med sin partner på de premisserna så släpper stora delar av pressen och det är väl då man kommer varandra nära. Jag tycker snarast att folk som läser in mer än vad som finns i sex är ömkansvärda...

Lulen, 10:56, 9 december 2010. Anmäl

Att sex för en del människor bara är en aktivitet som alla andra och aldrig något mer än så kan säkert stämma, det är bara att beklaga, tråkigt för dem att de inte har förmågan att få ut mer av det än så. Och sedan var det ju inte sex som var grundproblemet i den här frågan utan snarare ett symtom på andra problem i förhållandet. Som en partner som sätter sina egna behov i främsta rummet, inte ställer upp, inte visar respekt och kärlek.

Elvira, 09:55, 9 december 2010. Anmäl

Nu är det ju ett kärleksförhållande som diskuteras här och då får man väl verkligen hoppas att det ska finnas kärlek med i bilden även när det gäller sex oavsett att människor kan se olika på sex och kärlek, vilket är uppenbart. Respekt och tillit och att känna sig trygg med sin livskamrat är nog rätt grundläggande för många för att kunna njuta av sex, det har överhuvudtaget inget med krystade förspel och sentimentala kärleksförklaringar att göra.

Elvira, 09:45, 9 december 2010. Anmäl

Ibland går det lång tid mellan tillfällena för mig och min partner, av olika skäl. Så länge man accepterar sina olikheter, pratar om det och inte sentimentaliserar så löser det sig. Sex är inte avgörande för kärlek och respekt heller, och det skulle inte skada om folk i allmänhet tänkte efter en smula på hur realistiska deras förväntningar är. Ett tjugominutersligg med kaffe efteråt är hundra gånger mer avslappnande än krystade förspel och krav på himlastormande känslosvall.

Lulen, 17:27, 8 december 2010. Anmäl

Tröttsamma och ologiska resonemang i största allmänhet. Sex är bara en aktivitet bland andra, som man utövar i mer eller mindre utsträckning. Det behöver absolut inte ha något med kärlek att göra och varje människa har sitt sätt att fungera. Folk tenderar att göra ett större problem av det här än det är.

Lulen, 17:23, 8 december 2010. Anmäl

Jga tror inte vi behöver vara så oroliga för att vi ska bli för lika. Var o en ska få vara sig själv. Vissa är manliga vissa feminina, vissa andogyna. Vissa män är inte så super manliga och vissa kvinnor inte så super feminina. Det viktiga är att man är sig själv. Jag tror inte det är någon risk för attraktionen och att vår art inte kommer att föröka sig. Snarare ser jag en risk med det ytliga sexuakiserade samhälle som vi lever idag.

Anders, 09:20, 8 december 2010. Anmäl

Sen ett par tankar om att vi ska vara olika- kvinnnor-män. Och att feminismen gått för långt. Jag tror inte feminismen gått för långt. Kanske i vissa avseenden men inte i stort. De flesta kvinnor vill kunna jobba och utvecklas i arbetslivet samtidigt som de har familj. Det funkar bara om männen tar sin del av jobbet hemma.

Anders, 09:15, 8 december 2010. Anmäl

Vår son kissar på sig

Fråga:

Hej, jag har en son som snart blir 9 år, han går således i åk 3. Sedan han var liten har det kommit mer eller mindre kiss i byxorna dagtid, natten klarar han sig så länge som han inte bäljar i sig massa vatten precis före han går och lägger sig. Vi har varit hos en uroterapeut ett par gånger nu under hösten men än så länge utan resultat. Enligt läkare och uroterapeuten finns inget fysiskt fel. Han har fått i uppgift att gå och kissa vid 7 olika tillfällen (morgonen, varje rast, före han går från skolan, före middag och före sänggång) under dagen men problemet är ju att han hela tiden missar detta och det kommer dagligen kiss i byxorna, både i skolan och hemma. Hans självförtroende är på botten när det gäller detta och han känner att han inte klarar någonting och att det är fel på honom och att han skulle vilja vara någon annan. Han blir inte retad för detta ännu men är orolig över att han kommer komma att bli det. Detta har blivit till ett stort problem för både honom och oss som föräldrar. Vi vet inte hur vi ska hjälpa honom på bästa sätt!!! Han vill absolut inte att vi ska be fröken i skolan att påminna honom om att gå på toa, då ”dödar han hellre sig själv” som han uttryckte det då jag föreslog det. Kan vi vara hjälpta av kbt eller en psykolog som kan hjälpa både honom och oss som föräldrar? Eller ska man bara se tiden an och tänka att han troligen inte kommer kissa på sig som 20-åring? Det kanske är vi vuxna som påverkar honom och gör bördan ännu tyngre?

Svar:

Hej! Jag tycker absolut att du ska försöka hjälpa din son nu. Ungefär fem procent av alla barn över sex år lider av enures (kissar på sig) under dagtid. Det är alltså ett ganska vanligt problem, som går att behandla på flera sätt. Det finns flera möjliga orsaker till enures, t ex bristande toalettvanor, förstoppning, infektioner, bristande uppmärksamhet, stress, att barnet ständigt håller sig i rädsla att kissa på sig.

Eftersom det finns så många olika orsaker är det nödvändigt med en ordentlig utredning av problemen för att kunna ge rätt hjälp. Du skriver att ni har varit hos läkare, som uteslöt ”fysiska fel”. En viktig fråga är vilka orsaker läkaren i så fall kom fram till? En annan viktig fråga är vilken hjälp ni redan har fått? Vad rekommenderade uroterapeuten och vad har ni faktiskt prövat?

Om din son upplever mycket stress (bortsett från stressen att kissa på sig) så är det förstås viktigt att försöka hjälpa honom med det. Om vi antar att din sons problem varken beror på yttre stress eller någon direkt medicins orsak (t ex infektion eller förstoppning) finns ett antal behandlingsmetoder som brukar rekommenderas.

En metod verkar ni redan ha prövat – att införa ett schema för att gå på toaletten. Ett återkommande råd är att vara uthållig och pröva en metod fullt ut. Går det att pröva schemat igen, men att lägga till moment som påminner din son (förutom att blanda in läraren)? Kan han ha en mobiltelefon med sig med inprogrammerade påminnelser? I vissa fall kan det vara en möjlighet att berätta för bästa kompisen. Dels kan kompisen hjälpa till att påminna, dels kan det lätta på pressen att kunna berätta för någon. Det beror förstås på hur din son upplever det.

En annan metod, som bland annat brukar användas av uroterapeuter, är biofeedback. Det är en slags träning där barnet får lära sig att bli mer medvetna om och styra muskler som är inblandade när man kissar. Det finns också mediciner (antikolinergika) som kan hjälpa vissa barn. Prata igen med läkaren om det.

Du undrar om KBT kan hjälpa din son. De metoder som används inom KBT vid enures liknar till stor del det en uroterapeut gör. Däremot kan det finnas skäl att söka KBT om det finns andra problem inom familjen eller med din son som hänger samman med att han kissar på sig. Det kan också finnas skäl att söka KBT-hjälp om det är svårt att motivera din son till att delta i behandling. En sådan terapi kanske till exempel kan hjälpa er son att våga berätta för läraren, vilket först är jobbigt, men i längden kan minska pressen.

Angående det du skriver sist – att bördan kanske blir större av vuxnas engagemang. Jag tycker det är bra att du tänker på det, eftersom risken alltid finns att barn uppfattar vuxnas oro och gör den till sin egen. Jag tycker att du ska försöka hjälpa din son med vidare behandling, men samtidigt anstränga dig för att inte göra så stor grej av det. Jag ska ge några generella råd, men du måste vara lyhörd för vilket slags stöd din son vill ha. Du kan till exempel säga ”Såna här problem brukar alltid gå över av sig självt, men jag förstår att du tycker att det är jobbigt nu, så om du vill kan vi försöka gå till doktorn igen”. Jag tycker att det är bra att försöka normalisera – det är ju faktiskt ungefär en elev i varje klass som har samma problem. De gånger din son kissat på sig är det såklart viktigt att trösta om han är ledsen, försök samtidigt att visa att det inte spelar någon som helst roll för dig. Fråga inte aktivt om han har kissat på sig eller hur det har gått under dagen. Många frågor kan bidra till att han tror att du tycker att problemen är stora. De gånger han berättar själv och är ledsen får du trösta lite, men också försöka få honom att tänka på andra saker i livet för att minska fokus på kissandet. Det handlar kort sagt att uttrycka mellan raderna att du förstår hans bekymmer, men att de inte är hela världen.

Varma hälsningar

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

@em 1) Det handlar inte om sängvätning, läs texten igen. 2) "Normalt" nämns i texten, 5%, men problemet är ju att grabben mår dåligt av det.

Bengt F, 07:16, 5 december 2010. Anmäl

Men herregud han är nio år. När slutade det vara normalt att ett visst antal små barn är sängvätare?

em, 07:50, 4 december 2010. Anmäl

"Jag tycker ni skall prata med sonens lärare ändå (utan att sonen behöver veta) hon kan säkert hjälpa honom utan att han behöver förstå att hon vet... ibland får man ta "vuxen till vuxen" utan att det behöver vara att gå bakom ryggen."<br/>Dåligt råd, tycker jag.

Lua, 20:01, 2 december 2010. Anmäl

@OA. Vad fruktansvärt. Vad oerhört fruktansvärt. Vilket trauma för din bror. Och för dig. :o(

Facebookanvändare, 02:37, 2 december 2010. Anmäl

Min dotter är 8½ och har till för 3 veckor sen haft svårt att hålla sig och det har kommit lite och ibland mycket kiss i trosorna. Men för 3v sen började vi med Forlax, ett receptfritt medel mot förstoppning, och nu kan hon använda samma byxor flera dagar i rad utan att de luktar kiss! Om det beror på nåt så "enkelt" som förstoppning vet jag inte än, men det verkar lovande! Jag trodde inte ens hon var förstoppad, men det kan de vara utan att man fattar det, tydligen. Prova! Lycka till :)

H., 12:44, 1 december 2010. Anmäl

Vår son, i dag 14 år, hade liknande problem. Vi försökte på alla sätt: kontakt med vårdcentralen, utredning, timer som pep en gång i timmen, läraren skulle hjälpa till att påminna. Ibland gick det bra ibland sämre. Sen plötsligt i 4:an var det torrt varje dag och inga problem alls. Det löser sig av sig självt. Oroa er inte och gör ingen stor sak av det.

Maria, 16:16, 29 november 2010. Anmäl

Min bror hade problem upp till 10 årsåldern med att han kissade i sängen. Det behandlade min far genom att klå honom med mattpiska. Hans lilla kropp var blå, gul, orange, svart, lila. Jag, 11 år, stod och såg på och vågade bokstavligen inte andas medan det kändes som om hjärtat stod still. Fortfarande, efter över 40 år, gör det ont i mig. Men jag gläder mig åt den förståelse som finns idag.

OA, 10:30, 29 november 2010. Anmäl

Jag har en väninnan vars son kissade på sig och det visade sig att han hade epilepsi. Mycket mild form som var svår att upptäcka men varje litet anfall ledde till att han kissade på sig. Nu får han medicin och har inte längre någon ofrivillig urinavgång.

mina, 00:19, 28 november 2010. Anmäl

Jag tycker ni skall prata med sonens lärare ändå (utan att sonen behöver veta) hon kan säkert hjälpa honom utan att han behöver förstå att hon vet... ibland får man ta "vuxen till vuxen" utan att det behöver vara att gå bakom ryggen.

Marie, 13:55, 27 november 2010. Anmäl

på det här sättet utmärker han sig inte avsevärt jämfört med andra barn. Om det finns möjlighet att ta någon vecka ledigt med honom hemma, för att öva upp att komma ihåg att gå när den ringer enligt läkare och uroterapeutens råd. Då kan han i lugn och ro träna utan att känna stress. Stress har en otrolig förmåga att göra det svårare för barn att hålla sig.

kognitionsvetare (Webbsida), 13:52, 25 november 2010. Anmäl

Katastrofkänslor

Fråga:

Hej!

Jag ville fråga om tips hur jag ska jobba med mig själv för att slippa min ständiga oro och ibland även katastrofkänslor. Jag är kvinna, 58 år gammal är lyckligt gift sen 10 år tillbaka. Innan jag träffade min nuvarande man var livet svårare på de flesta områden. Jag har dock ett bra arbete och är välutbildad, trivs med mitt jobb. Man kan nog säga att yrkesmässigt har det inte varit några problem, troligen hade jag snarare kunnat komma ännu mycket längre i karriären om jag trott mer på mig själv och vågat.

Jag är uppväxt i en stor familj. I familjen var pappa envåldshärskare med en position i samhället och han höll oss alla i strama tyglar. Mamma var både smartare och varmare än pappa, men hon tog aldrig strid. Jo, några gånger under min uppväxt tog hon striden och jag kan minnas gräl som varade i dagar. Det enda jag önskade var att hon skulle lämna pappa och ta mig eller oss med. Men det hände aldrig för hon hade varken jobb eller utbildning utan var ”fru xx, maka till herr xx”. Det var ju så på den tiden. Däremot var det oerhört viktigt för mor att vi barn skulle utbilda oss, särskilt vi flickor. Hon tyckte inte heller att det var nödvändigt att vi skaffade familj. Jag minns hennes besvikna min när jag (utbildad och klar med fast jobb och man) berättade att jag var gravid. Var det nödvändigt, sa hon då. Men under årens lopp blev mina barn till stor glädje för henne, det sa hon ofta.

Mina föräldrar hade verkligen fullt upp. Flera av mina syskon var sjukliga och en bror är född med en utvecklingsstörning. Ett syskon dog när jag var i yngre tonåren. Det var nog så att de visste inte riktigt vilken klass man gick i och jag minns aldrig att de var intresserad av mig som person eller blev glada när man kom hem. Däremot utdelades nån sak när skrivningarna i skolan gav höga betyg och en rejäl skopa ovett vid motsatsen. När det blev riktigt körigt hemma och jag troligen ifrågasatte för mycket fick jag ibland örfilar, ibland mer än så. Jag var nog både trotsig och ifrågasättande. Jag minns också att jag längtade efter att få en kram eller sitta i knät i yngre år, men det fanns inte ork för sånt. Båda föräldrarna är sedan länge döda och även några av mina syskon (alldeles för tidigt).

Jag har varit gift flera gånger och sökt män som varit motsatsen till pappa; alltså mjuka, lugna och varma. Däremot har jag vid några tillfällen blivit förälskade i män som  liknade honom – och blivit besviken och mått dåligt. Däremot har jag gjort dessa vänliga män flera gånger besvikna och inte alltid varit trogen. Det känns som om jag hela tiden (tills nu) sökt bekräftelse och när förälskelsetiden varit över har jag fladdrat iväg till nästa.

Min nuvarande man, som jag är mycket lycklig med och glad för, är mjuk och glad men vet vad han vill – kanske en lycklig kombination. Och nu är jag trygg och lugn och har ingen längtan till något annat. Mina två barn är nu vuxna stabila personer med egna familjer. Jag såg till att de fick en stabil och bra far, alltid nåt gott jag gjort!

Mitt problem nu är att jag är så lättoroad. Det behövs inte mycket för att jag ska sova dåligt, eller snarare jättedåligt. Kan inte somna eller vaknar tidigt, oftast båda på en gång. Ofta handlar tankarna om saker jag ska prestera på jobbet eller nåt dumt jag sagt eller att mina barn inte verkade glada i telefon (hur mår han egentligen??). När det hållit på en period mår jag ännu sämre och börjar grubbla. Jag tänker på mina barn och fel jag gjort, att de nog skulle vilja ha haft en annan mamma. Jag tänker på mina syskon som är döda och hur jag ska klara av om min handikappade bror skulle dö före mig. Vad ska hända härnäst?

Jag tänker på att jag har svårt att komma människor nära, även om det blivit något bättre med åren. Jag är rädd att det händer saker jag inte vet om och att man pratar om mig. Har svårt att veta hur jag ska bete mig om människor söker mitt sällskap och kan inte koppla av. Men jag tror inte att någon märker det.

Jag har svårt att visa min sårbarhet och rädsla (utom till min man, han vet) och jag är tämligen säker på att jag uppfattas som stark, drivande och lite tuff. Det är jag ju också, men jag känner ju hur sårbar jag är. Framförallt när det gäller barn men även annat i stort och smått.

Kan  ni ge mig ett råd är jag mycket tacksam!

Sivan

Svar:

Hej Sivan!

Du framstår i ditt brev som en stark person som har kunna hitta din väg trots den sårbarhet du bär med dig. Att vara stark och samtidigt sårbar kan låta motsägelsefullt men styrkan ligger i att kunna leva ett någorlunda bra liv trots sårbarheten.

Du har haft en uppväxt då du på många sätt var ett övergivet barn. Dina föräldrar var upptagna med att uppmärksamma dina sjuka syskon och hantera sitt olyckliga äktenskap. Sådana erfarenheter hos ett barn sätter sina spår, och blir ofta ett hinder för ett bra liv som vuxen. Det har blivit annorlunda för dig. Du var vilsen under några år, men du lärde dig att älska och lita på en annan människa. Du har även fostrat två barn som blivit välfungerande vuxna.

Du skriver om ditt problem med en lättväckt oro. Kanske är detta drag hos dig som uppstod under din barndom, och som lever kvar hos dig som ett sätt att förhålla dig till din omgivning även som vuxen. Att oroa sig mest för jämnan och ha svårt att sluta med det är en benägenhet som kan drabba en person som inte som barn hade tillgång till närvarande vuxna, som kunde lugna och avdramatisera den oro som man ibland kände. En känsla av utsatthet uppstod, och den tenderar att återkomma i det vuxna livet. Man kan säga att det förflutna spökar på sådant sätt att man inte kan leva i nuet och njuta av det man har. Man är upptagen med att utvärdera det förgångna och oroa sig för framtiden.

Vad kan du då göra? Mitt råd är att du provar en färdighet som ofta är hjälpsam vid återkommande oro. Det handlar om att du tillåter dig att ha orosstunder, men samtidigt skapa orosfria zoner. Det är en effektiv strategi när man ”grubblar” över saker och ting. Ha en stund på dagen, säg en halvtimma, då du får oroa dig, men bara då! Det får räcka. Undvik att ha stunden sent på kvällen. Den kan då störa sömmen. Skjut upp alla orostankar som tränger sig på och som vill ha din uppmärksamhet, till den stunden. Du skapar på det sättet dagar och kvällar som är i huvudsak fria från oro. Kombinera den här färdigheten med att tillämpa Mindfulness, det vill säga fokusera på de vardagliga saker du njuter av. Nu finns det ett program på nätet för att träna mindfulness, eller medveten närvaro som det heter på svenska. Du hittar programmet på www.mindfulnesscenter.se om du skulle vara intresserad.

Läs gärna och använd boken Fri från oro, ångest och fobier. Råd och tekniker från kognitiv beteendeterapi av psykologerna Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. Boken finns som pocket. I boken beskrivs en självhjälpmodell för att bli fri eller minska ångesten. Du kan steg för steg lära dig bättre sätt att hantera din oro, till exempel genom att träna avslappning, upptäcka vad som sätter igång oron, och förebygga katastroftankar som ofta handlar om att man överskattar sannolikheten för negativa konsekvenser av händelser eller handlingar.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria

Till Lirias hemsida.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här. 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Jag föreslår i stället att du uppsöker din husläkare och frågar om det inte är så att du lider av "generaliserat ångestsyndrom", något som det finns bra behandling mot.

BB, 16:33, 25 november 2010. Anmäl

Vad du än gör sök inte jesus. Eller tomten. Lär dig lösa dina egna bekymmer som Liria skriver. Alltid bättre än att börja fantisera om religion.

Facebookanvändare, 05:27, 24 november 2010. Anmäl

Sök Jesus så får du frid.

Glad, 12:04, 23 november 2010. Anmäl

Jag har testat terapi av olika slag, men där fick jag bara goda råd om att tänka annorlunda. Tänka var nog det sista jag skulle göra, eftersom det var just i tänkandet som oron infann sig. Det jag egentligen behövde var att tänka mindre, att analysera mindre och på så sätt lindra oron.<br/>För mig har yoga och mindfulness varit jättebra. Jag fattar inte hur och varför det funkar, men det känns liksom inte viktigt längre. Jag mår bra och har släppt tankarna och oron.

Tina, 20:47, 21 november 2010. Anmäl

Mindfulness är inte skrap på ytan. Det presenteras bara så i media, som ett sätt att "koppla av". Mindfulness och meditation är mycket gamla tekniker för att komma till insikt om vad som styr en och förändra saker i grunden - och de fungerar utmärkt om man har den intentionen. Inget förändringsarbete kan äga rum om man inte egentligen vill det. I psykoterapi gör du det med hjälp av en terapeut, i mindfulness gör du det ensam.

Anna, 11:34, 20 november 2010. Anmäl

"Mindfulness däremot - skrap på ytan." Kanske - eller inte. Allt beror på hur seriös man är i sitt övande,i sin tanke.. i sig själv. Övning ger färdighet och nytt sätt att möta sig själv, sina medmänniskor och livet i stort. Det är aldrig fel att förankra sig själv i sin kropp, att grunda..Att helt enkelt att hitta hem till sig själv. MIndfulness passar en del av oss, andra kanske finner att tex Basal Kroppskännedom är en lämpligare väg.

Tee, 05:45, 20 november 2010. Anmäl

Leonard Cohen sade i en intervju: "I'm too old to be sad" (jag är för gammal för att vara ledsen). Jag försöker vara det vid ålder 33. Svårt i dagens tider, men det har nog alltid varit svårt... (som vi har kommit igenom också ;-) Vem tänker de tankarna som Sivan gör? Jag skulle vilja säga en ansvarsfull människa... Lycka till med framtiden, Sivan!

Jonas, Örebro, 14:08, 19 november 2010. Anmäl

Jag skulle rekomendera Holosync. Det är ett verktyg som jag använder för att meditera och det är jättebra!! Gå in på www.centerpointe.com och besäll deras demo helt gratis och testa för dej själv. Där kan du också läsa mer om Holosync. Lycka till!

Sam, 10:35, 19 november 2010. Anmäl

Sivan, vi är många som känner igen oss! Jag har gått i terapi i några år, men också kompletterat med meditation och ett accepterande av oron. Oron vill mig väl. I grunden finns något gott. En bra bok jag kan rekommenera är Inger Edelfeldts "Hur jag lärde mig att älska mina värsta känslor".

Emma, 14:36, 18 november 2010. Anmäl

"Mindfulness, det vill säga fokusera på de vardagliga saker du njuter av". Nja, det var väl ändå en ganska platt beskrivning av vad mindfulness är!

Lisen, 09:47, 18 november 2010. Anmäl

Hur ska vi hjälpa vår son att hamna rätt?

Fråga:

Hej Martin, Jag är mamma till 6 underbara barn i åldrarna 16-1 år. Varför jag skriver till dig är för att vi har och har haft problem med vår snart 14-åring i flera år.

Hans pappa och jag är skilda sedan 10 år, pappan är periodvis bortrest ganska många månader så barnen har bott och bor hos mig större delen av tiden. Vi har just nu en pågående vårdnadstvist pga hans frånvaro och oengagemang.

14-åringens problem har varierat i uttryck beroende på ålder. När han var mindre hade han svårt med kompisrelationer och var bråkig mot andra barn. När det skar sig sprang han gärna iväg och gömde sig och var väldigt svår att kontakta. Han stängde in sig och sina känslor. Han bajsade även på sig dagligen och när han kom hem från skola/fritids kunde han nästan ha sår i rumpan av det som satt där och torkade in. Han luktade illa pga detta.

För ett par år sedan slutade han med att bajsa på sig utan hade mer ordentliga fartränder i fillingarna och nu är det enda problemet när det gäller detta att han är svår med sin personliga hygien. Han är en väldigt flyktig kille, han blir intresserad av saker väldigt snabbt, ger sig hän totalt men intresset dör ganska snabbt ut.
Så har han varit hela skolåldern.

Han är väldigt överviktig och under alla år har jag försökt peppa honom till att pröva olika sporter, både lag och ensamsporter men efter några månader har det övergått till tvång och då tappar det sin tjusning.

Det stora problemet nu är att han har blivit en stor kille som inte står emot grupptryck och som söker sig till kretsar som är mindre bra för honom.

Exempelvis är det killar som håller på med droger, vapen, olaglig mopedkörning osv. Skolan började denna termin på minus sidan. Han skolkade otroligt mycket örsta veckorna vilket ledde till att jag eller min nuvarande man (extrapappa) satte oss i skolan och såg till att han gick på de lektionerna han skulle.

Självfallet blev det stora protester från hans håll och en dag så smet han ifrån mig och vägrade att rent fysiskt gå in i skolbyggnaden. Eftersom han är en relativt tung kille så var det omöjligt att rubba honom.

Han krävde att få bo hos sin pappa mer än bara varannan helg och efter samtal med hans pappa beslöt vi att han skulle få vara där varannan vecka. Problemet är att hans pappa inte har samma tid eller engagemang för  
sonen.

För ca en vecka sedan fick hans pappa via ryktesvägen höra att sonen rökt marijuana och sökte genom hans fickor där han hittade en liten zip-påse med något bladliknande innehåll.

Han kontaktade mig och jag åkte omedelbart och hämtade upp honom i skolan och tog honom till Maria Ungdom för att konstatera vad han tagit och för att försöka få hjälp med honom.

På Maria Ungdom konstaterade dom snabbt det jag vetat om i många många år att sonen mår väldigt illa och stänger inne sina känslor och vägrar att prata. Man remitterade honom vidare till BUP, som vi ska till om ett par
veckor.

Han har varit på BUP i olika perioder utan resultat!!

Jag vet att jag misslyckats med att ge sonen det stödet för att hans självkänsla och sjävförtroende han behöver och jag har förhoppningen att kunna stödja honom bättre nu, men jag har svårt att veta exakt hur jag ska
agera.

Sonen är väldigt provocerande och väldigt otrevlig många ggr. När han är hos sina morföräldrar är han trevlig och bemötande men hemma är det tvärtom. Många som träffar sonen säger att han är en väluppfostrad,  
snäll och sympatisk kille, vilket jag vet! Men inte hemma.

För att sonen ska gå till skolan och sköta skolarbetet har min man och jag nu lovat honom att få börja köra Motorcross. Sonen är nämligen en väldigt motoriserad kille. Jag har förhoppningen om att detta ska gå vägen men samtidigt är jag rädd för att han ska tröttna efter några månader…. som vanligt.

Vi behöver råd om hur vi ska stödja honom och förvandla honom till den goa och snälla kille han är. Vi ställer krav på alla våra barn att hjälpa till hemma med det som kan behövas, damsuga, tömma diskmaskin, städa
sina rum, hjälpa till med dukning osv… Men sonen har på senare tid börjat vägra att hjälpa till för att han inte tycker att han ska göra något!

Vi har tre småttingar som hamnar mellan alla bråk och allt tjafs och som blir negativt påverkade av denna stämning som blir hemma. Plus att vi har en till liten på gång som kommer i dec.

Jag kan avsluta med att säga att sonen formligen AVGUDAR alla sina småsyskon och ÄLSKAR att vara med dom! Många har påpekat att vi har många småbarn och att det kan vara ett av sonens problem men jag ser inte
syskonen som ett problem.

Med detta känner jag att jag skrivit det mest väsentliga som finns att skriva, skulle kunna hålla på i ett par sidor till.

Hoppas vi kan få värdefulla tips av dig som kan hjälpa denna förvirrade kille att komma rätt!


Svar:

Hej!

Du beskriver en svår situation, så jag förstår din oro. Jag tycker att det är bra att ni tar problemen på allvar och aktivt försöker hjälpa sonen. Du skriver att tidigare besök hos BUP inte har hjälpt. Jag ska ge några råd som kanske kan hjälpa er att hitta rätt den här gången.

Först och främst är det viktigt att känna till att ni har rätt att byta BUP-mottagning om ni inte är nöjda. Prata med flera olika mottagningar och försök ta reda på hur de arbetar och vad de kan erbjuda er. Jag tror att det är centralt att behandlingen innehåller familjeterapi och helst ett aktivt arbete med sonens hela nätverk.  
Forskning om ungdomar som börjar visa riskbeteenden (skolk, droger, ”fel kamrater”) stödjer just den typen av insatser. Om en mottagning säger att de framförallt kan erbjuda enskilda samtal med sonen och/eller er, så tycker jag att ni bör söka vidare.

Familjeterapi kan se ut på olika sätt och jag rekommenderar att ni försöker hitta en form som är aktiv, dvs. där ni i familjen får övningar och uppgifter att arbeta med och där terapeuterna gärna kan göra hembesök. Exempel på sådana behandlingar som finns i Sverige är Funktionell familjeterapi och Multisystemisk terapi. Något som är  
hoppfullt i din beskrivning är att din son kan vara trevlig och fungera bra i vissa sammanhang, men att relationen mellan er i hemmet är sämre. Därför är det kanske just er relation som ska vara fokus i en behandling.

Att arbeta med hela nätverket innebär att viktiga personer runt sonen blir involverade i behandlingen. Exempelvis försöker man stärka samarbetet mellan hem och skola, fritidspersonal, eller föräldrar till kamrater. En tillgång i ett sådant arbete kan vara morföräldrarna, som sonen verkar ha en bra relation till. En försvårande omständighet är naturligtvis den pågående vårdnadstvisten, men den gör egentligen ett aktivt nätverksarbete ännu viktigare. Du och sonens pappa kan kanske få hjälp till ett bättre samarbete.

En viktig fråga är förstås hur din son mår. Hans känslomässiga problem kan ju ligga bakom hans beteenden. Även om han skulle sluta hamna i fel sällskap och skolka, så kan han ju fortfarande må dåligt. Samtidigt är familjeterapi något som kan hjälpa även mot mer grundläggande känslomässiga problem – det brukar till exempel rekommenderas till barn och unga som är deprimerade. Jag tror alltså att det är rätt att börja med familjen, både för de akuta och de mer grundläggande problemen. Om sonen och/eller behandlarna uttrycker ett behov även för enskilda samtal kan man förstås komplettera med det. Det kan också hända att er son behöver särskild hjälp med övervikten.

En avgörande faktor är förstås hur motiverad sonen är till att delta i en behandling. Det är ytterligare en anledning till att h

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

Satsa på att kanalisera hans energi mot ex det mekaniska, många som hittat hem där. Kanske kan han spendera mer tid hos sina morföräldrar, inte lätt med 4 småungar för en tonåring...

70-talist, 14:10, 26 november 2010. Anmäl

Det här med special intressen känner man igen, det är en tillgång som NN människor oftast saknar. Viktigt är att ta tag i problem i skola och med kompisar i den åldern. Att han röker cannabis är inget större problem. Många av oss har rökt och det är oftast inget vi ångrar. Att vi behövde torteras i den svenska skolan är däremot något vi får leva med resten av våra liv.

svensson, 16:42, 24 november 2010. Anmäl

Herregud, lugn med barnafödandet. Skulle jag ha 4 skrikiga småsyskon skulle jag också bli galen till slut.

Rossi, 11:20, 23 november 2010. Anmäl

EFT, Emotional Freedom Techniques. Googla!

Nisse, 18:22, 18 november 2010. Anmäl

Johan gav ett super fint råd: Visa kärlek och håll ut! Det verkar som den FS och hennes man gör det. Orättvist att beskylla problemen på att det finns många barn i familjen. Min erfarenhet är att det då också finns extra mycket kärlek, engagemang och tid, från föräldrar, syskon och övrig familj. Ja faktiskt, man skaffar många barn om det känns naturligt och givande att lägga all fokus på barnen. Varje barn är en egen personlighet och kräver, förtjänar, att behandlas därefter. Lycka till!

Fem barn och makalös, 13:57, 17 november 2010. Anmäl

Hej!<br/>Går rakt på sak; de problemen du skriver om känner jag mycket väl igen, dock är dessa problem av lite högre grad än vad jag själv har upplevt under min uppväxt. <br/> <br/>Började gå på bup, och det var till en början lite okänt, men allt eftersom har det hjälpt mig! <br/>Skulle kunna skriva en hel uppsats om detta, men nu har jag har begränsade tecken på denna kommentar. <br/>Kan gärna skriva några rader av det jag känner igen mig i!<br/>Släng in en kommentar på min blogg om det skulle vara så! :)

Försöker vara lite halvt anonym (Webbsida), 09:53, 17 november 2010. Anmäl

Förstår inte varför man skyller allt på mamman för. Om man bajsar på sig tills man är tolv ("Han slutade för ett par år sedan") så är det ju uppenbarligen något grundläggande fel på en som inte kan förklaras med föräldrarnas inblandning.

MMM, 07:07, 17 november 2010. Anmäl

Haller med nagra av de tystare rosterna har. De vuxna har svikit honom under manga ar. Det har ar hans satt att overleva. Tycker ocksa att man nog ska tanka sig for med att skaffa manga barn. Barn, sarskilt de som mar daligt, behover tid for att bara sitta o prata, kramas, gora nagot tillsammans - kanna att han och det han tanker pa, ar viktig for foraldern - det behover alla barn varje dag.

An, 20:13, 15 november 2010. Anmäl

A. Vilket fint inlägg. :o)

Facebookanvändare, 18:53, 15 november 2010. Anmäl

Vill bara skriva här att man inte ska försöka förvandla människor. Försöker man med det så blir man grymt besviken. Man kan på sin höjd skenlyckas, genom mutor eller hot, men då skapar man bara en illusion som den andre upprätthåller för att få mer (mutorna) eller för att få mindre (hot). Kan din son säga vad han vill till dig utan att du överger honom? Får han göra vad som helst utan att du förkastar honom? Är din kärlek villkorslös? Tänk på de sakerna och var ärlig mot dig själv.

A, 16:22, 15 november 2010. Anmäl