Ensambarn inte mer utsatta

FRÅGA

Hej!

Jag är mamma till en alldeles underbar liten pojke. Min sambo har två barn sen tidigare, 10 och 14 år gamla. Vi har det bra som familj, de stora barnen bor hos oss lite mer än halva tiden och vi kommer alla bra överens. Båda de stora barnen är fantastiska syskon till vårt gemensamma barn och de är hans stora hjältar. De leker med honom, gosar med honom och hjälper till när det behövs. De är alltid tålmodiga och fantastiska.

Min sambo är rätt mycket äldre än jag och vill inte ha fler barn än de vi redan har. Det vill egentligen inte jag heller, tvärtom så får jag panik när jag tänker på att skaffa fler barn. Men nu till problemet. Många av mina vänner som är i min ålder (runt 30) har precis börjat starta familj och kan inte alls förstå att vi inte vill ha fler barn. Det är precis som om hans nuvarande syskon inte räknas, flera har dessutom uttryckt att ”han borde väl få ha syskon i sin egen ålder, då har han ju mer glädje av dem”.

Jag är själv ensambarn och med undantag för några år när jag var liten har jag aldrig saknat syskon. Jag har fått följa med mina föräldrar på massor av roliga saker och jag har haft kusiner och nära vänner som ”ersättning” för syskon. Nu i vuxen ålder saknar jag inte heller syskon, jag har några väldigt nära vänner och min sambo och barnen som min familj. Jag har även hört psykologer uttrycka sig om att alla barn bör få ha syskon, och att om det är mer än sex år mellan syskonen så räknas man som ensambarn, vilket ju gör att vår gemensamma son i praktiken är ett ensambarn. Jag har till och med läst om en psykolog som uttryckte att det var elakt av föräldrar att bara skaffa ett barn.

Frågan är alltså: är detta egoistiskt eller elakt av mig/oss? Vår son har ju redan fantastiska storasyskon som han älskar och som älskar honom tillbaka. Jag har aldrig blivit bortskämd, snarare tvärtom och jag fick lära mig att hantera konflikter med mina föräldrar och mina vänner istället för med syskon, och det har gått ganska bra om jag får säga det själv. Spelar det verkligen så stor roll om syskon är i samma ålder eller spelar det mer roll vilken relation de får till varandra under uppväxten?

Fundersam

SVAR:

Hej!

Det kommer många frågor om syskon och jag svarade på en liknande fråga för ett par veckor sedan. Jag tycker att din fråga är särskilt viktig och intressant eftersom den berör fördomar som finns om ensambarn. Ofta hör man påståenden om att det skulle vara synd om ensambarn. Det förekommer också föreställningar om att ensambarn skulle vara mer bortskämda, egocentrerade och ha svårt att samarbeta med andra barn. Var kommer dessa idéer ifrån?

Till att börja med tror jag det är viktigt att konstatera att runt 90 procent av alla barn i Sverige har syskon. Ensambarn utgör alltså en minoritet i samhället, vilket är en vanlig grund för fördomar. Det som är norm (i det här fallet syskon) anses oftast vara bra och sunt, medan det som är avvikande brukar betraktas som suspekt. Människor brukar generellt rättfärdiga sina egna beslut och vägval i livet. Eftersom de flesta av oss har syskon, så tenderar vi att lyfta fram positiva sidor med just det. En annan källa till bilden av ensambarn som annorlunda och utsatta är psykologiska teorier från början av 1900-talet. Där tillskrevs till exempel ordningsföljden på syskonen stor betydelse. Föreställningarna lever kvar än i dag och man hör ofta att människor pratar om sig själva som ”en typisk storasyster”, ”ett mellanbarn” eller ”ett ensambarn”.

Ligger det något i dessa idéer och påståenden? Det korta svaret är nej. Det finns hundratals studier som har jämfört ensambarn med barn som har syskon. Man har tittat på hur barnen mår och fungerar i förskolan, hur de klarar sig i tonåren och hur det går senare i livet. Generellt finner man mycket små skillnader – om något så verkar det gå lite bättre för ensambarn. Jag ska ge några exempel.

Föreställningen att ensambarn skulle bli mer bortskämda, egocentriska och ha svårt att samarbeta motsägs helt av personlighetsforskningen. I återkommande stora studier där man jämfört vuxna med och utan syskon finner man inga skillnader. Det finns enstaka studier som visar att barn utan syskon är sämre förberedda på det sociala samspelet med andra barn i förskolan. Det har spekulerats i att denna nackdel skulle kunna förvärras över tid – att de med stigande ålder får mer problem i samspelet med andra. Fakta talar emot denna farhåga. I en stor studie följde man upp tusentals barn upp till tonåren och fann att ensambarn hade lika många vänner som barn med syskon. Ensambarn presterar också något bättre i skolan, vilket antagligen beror på att föräldrarna har mer tid att hjälpa barn utan syskon. I det här sammanhanget är det också viktigt att tänka på systemet med förskola i Sverige. Över 90 procent av alla tvååringar i Sverige går i förskolan. Även de flesta ensambarn får alltså tidigt träna på att samspela och leka med andra barn. Jag tror därför att barns utveckling påverkas ännu mindre av syskon här, jämfört med till exempel USA och Kina där man har gjort flest studier.

Forskning i all ära, men den kan aldrig ge oss definitiva svar på vad som är rätt och fel för en enskild person. Forskning ger inte svar på mer existentiella frågor som tillexempel vad som är mening och lycka i livet? Men, senare års forskning har definitivt visat är att kategoriska påståenden om att ensambarn skulle vara utsatta på olika sätt är fel. Man kan bli lycklig och leva ett bra liv oavsett om man är ensambarn eller har syskon. Det finns många andra faktorer som är mycket viktigare. Du skriver till exempel att ni nu har ett harmoniskt familjeliv, vilket är det viktigaste. Mitt råd är därför att ni ska försöka skaffa ett till barn om ni vill och har lust, men inte på grund av hänsyn till er son som vilar på fördomar om ensambarn.

Jag önskar er ett fortsatt lyckligt familjeliv!

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Önska psykiska sjukdomar

Fråga

Hej Liria!

Jag har under de senaste åren utvecklat ett intresse för psykologi. Problemet är dock att mitt främsta mål med detta intresse är att kunna ta reda på vad som är ”fel” på mig. Som bakgrund kan jag ange att jag gick in i en depression för cirka två år sedan då jag önskade ta mitt liv men avstod från detta för att skona min familj då deras liv och livskvalité betyder mer än min och att jag därför borde leva för dem då, även om min existens inte gynnar dem, så skulle de bli ledsna om jag dog nu när jag ändå finns. Depressionens absoluta botten är ett minne blott, men jag har sedan denna tid misslyckats med att återfå livslusten och har fortfarande dessa tankar, samt en ”insikt” om att livet, då inte bara mitt utan även hela mänsklighetens, saknar betydelse och mening. Jag går dock inte runt och är ledsen då jag för det mesta inte känner någonting, varken glädje eller nedstämdhet. Jag sökte aldrig hjälp för detta och har endast yttrat mina problem för en, då sjukvårdsrelaterad, person tidigare, då jag inte vill tynga min familj med detta då mitt enda mål med min existens är att göra dem stolta.

Anledningen till att jag då sökte hjälp var att jag ibland hamnar i ett tillstånd då jag i några sekunder ser för min inre blick personer som jag inte känner som ibland talar med mig och drabbas av den känsla av att detta upplevts förut, vilket jag är övertygad om att jag inte gjort. Jag tappar då helt kontakten med omvärlden och ”går in i mig själv”. Detta följs sedan av hjärtklappning och är extremt otrevligt. Problemet är att jag inte minns synen detaljerat utan är helt tom efteråt och behöver ägna några sekunder till att försöka återfå mitt grepp om verkligheten.

I dagsläget så läser jag mycket på internet om psykiska sjukdomar och då, som ovan nämnt, med syfte att hitta sjukdomar som stämmer in på mig, men med en hemlig önskan att jag faktiskt skall vara drabbad av dessa. Jag brukar då läsa om Aspergers syndrom, schizoid personlighetsstörning och schizofreni. Jag inser det orimliga i att önska att jag skall vara sjuk och är medveten om att jag troligen endast är förvirrad och söker min identitet men undrar ändå: varför önskar jag att jag har en psykisk sjukdom?

Med vänlig hälsning/G

Svar

Hej G!

Det är så sorgligt att du går och mår dåligt utan att veta vad det handlar om. Min starkaste rekommendation är att du söker hjälp så fort som möjligt och låter dig utredas så att du kan sluta spekulera om vad det kan handla om. Många gånger har vi med oss olika besvär i livet. Vi själva och vår omgivning kommer ofta med tolkningar eller förklaringar och vill sätta diagnoser på oss, men det som är viktigt i sådana sammanhang är att vi tar reda på fakta. För min del vill jag inte uttala mig om möjliga diagnoser för dig med så lite fakta tillhands. Jag kommer att koncentrera mig på dina frågor om ”Varför önskar jag att jag har en psykisk sjukdom?” och om hur du kan öka känslan av meningsfullhet i ditt liv.

Behovet av att hitta en förklaring till sitt eller andras lidande och beteende är högst mänskligt. Vi vill så gärna få svar på frågan: ”Vad är det som är fel på mig”. Jag tror att det du egentligen vill är att hitta ett namn på en psykisk sjukdom som förklarar ditt lidande. Vilket är det positiva med att få ett namn eller en diagnos på de svårigheter man har? Man förstår sig själv bättre och får många gånger möjligheter till lämplig behandling, stöd eller medicinering som hjälper att leva ett bra liv trots svårigheterna. Ibland sker med tiden en så påtaglig utveckling att man inte längre utfyller kriterierna för diagnosen.

Samtidigt är en diagnos ett namn på ett antal olika svårigheter, så kallade kriterier, som man har haft en tid. Men det finns stor variation mellan individer inom samma diagnos för vilka kriterier de uppfyller och i vilken omfattning. Detta innebär att personer med exempelvis diagnosen Aspergers syndrom inte upplever situationen lika eller har samma grad av svårigheter.  På så sätt säger diagnosen väldigt lite om personens styrkor och svagheter i olika situationer.

Problemet med att hitta ett namn på sina svårigheter eller få en diagnos är ibland att man vänjer sig att leva på ett visst sätt. Det kan i sig vara positivt, men en nackdel kan vara att det blir svårt att föreställa sig att det går att leva på ett annat sätt, trots diagnosen. Med andra ord; man identifierar sig med sin diagnos. Man säger till sig själv ”Jag är (namn på diagnosen” eller ”Jag har Asperger”. Dessa uttalanden kan fungera då som stoppskyltar och självuppfyllande profetior.

Det jag vill problematisera och förmedla till dig är att hitta ett namn, en diagnos på det du upplever, kan ha olika konsekvenser för dig beroende på vad du gör med den kunskapen.

Det du upplever och känner idag passar nog in på många möjliga diagnoser. Jag tycker att du behöver ta dig själv på allvar och söka professionell hjälp. Arbeta med din egen motivation för detta genom att utforska vad du och din familj skulle vinna på att du gör det. Fastna inte i ett eget letande efter en diagnos. Idag pågår en enorm utveckling och behandlingar för många diagnoser utvecklas hela tiden till det bättre.

Du skriver också att det inte finns någon meningen med livet. Problemet uppstår, tycker jag, på grund av själva formuleringen. Om vi letar efter MENINGEN MED LIVET som något stort, som kommer från ovan och för alltid givet är vi dömda att misslyckas. Hur skulle det vara om du ändrar fokus och frågar dig själv: Vad ska jag göra för att mitt liv ska ha mening IDAG? Lägg märke till att det handlar om att du hittar en vardaglig handling. Något du kan göra för dig själv eller andra som ger dig en känsla av meningsfullhet för dagen. Du verkar vara en person som bryr sig om din familj och inte vill orsaka lidande för andra. Du ska ha allt beröm för din omtänksamhet! Utifrån mitt perspektiv låter det väldigt kärleksfullt. Kärleken är inte bara en känsla. Kärleken är också de små vardagliga handlingar som vi gör för våra närstående och för oss själva. Du har det inom dig. Låt det hjälpa dig att också visa kärlek för dig själv i handlingar som gör dig gott, sök hjälp.

Många varma hälsningar

Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Min son lämnas utanför

FRÅGA

Min son, 10 år, har problem med utanförskap och depressiva tendenser. Jag har vänt mig till BUP, skolpsykolog, övrig personal på skolan samt skolhälsovården. Alla hänvisar vidare och ingen tycks ta min sons problem på allvar. Jag undrar om du kan säga vart jag bör vända mig och vad jag bör fråga efter för hjälp för min sons räkning?

Sonen har alltid reagerat känslomässigt starkt på många saker, och var redan som spädbarn betydligt mer svårtröstad än sina syskon. Han har haft perioder då han varit rädd för olika saker, tex att bli lämnad av oss föräldrar eller att pröva på nya saker, åka till nya ställen osv. Han vill gärna undvika allt nytt och är osäker på sin egen förmåga att klara av nya utmaningar. Han har inga egentliga problem med skolan eller annat som han tar sig för, så rädslan kan tyckas obefogad. Vi har alltid uppmuntrat och berömt när han vågat, men sällan tvingat honom. När han väl vågar ta för sig, kan han njuta fullt ut av massor av saker och han är verkligen en glad kille som har många intressen i grunden, men han hindras av sina många rädslor. Han har alltid haft svårt att sätta ord på känslorna.

Nu i fjärde klass har han haft det extra svårt med kompisar, och har egentligen inga varken i skolan eller på fritiden. Han får vara med lite halvhjärtat men väljs ofta bort mer eller mindre subtilt. Personalen i skolan anser sig inte ha tid att hjälpa till med detta utan deras insatser inskränker sig till att man ”reder ut” om det blivit en konflikt. Inget förebyggande arbete görs. Min son fogar sig oftast i att komma i andra eller tredje hand men är ofta ledsen hemma, har ont i magen inför skoldagen, vill inte gå dit, är arg och negativ (”det kommer ändå aldrig att bli bra”) och allt detta blir en ond cirkel. Han upplever att han stöts ut, vilket leder till att han blir arg och ledsen, vilket leder till att de andra barnen uppfattar honom som ”tjurig” vilket leder till att han stöts ut ännu mer… vi föräldrar har förstås funderat på allt möjligt, och vi har engagerat oss mycket i att skjutsa honom till de få kompisar som funnits, men han har i dagsläget ingen han ringer till eller träffar. Han har alltid haft svårt att få kompisar men när han var yngre lekte han i alla fall med andra barn även på fritiden. Under lågstadiet sprang han ofta och gömde sig när han kände sig utstött, numera försöker han haka på men allt kommer upp till ytan när han kommer hem. Han är arg, ledsen, avig och tar ut allt på syskon och familj. Vi har det jättejobbigt! Det är hemskt att se sitt barn så förtvivlat och att känna att han inte får hjälp! Jag ser ju att han, med sina tendenser att tolka allt negativt, kommer att vara i riskzonen för större problem inom bara några år och det skrämmer! Vart vänder vi oss? Vad ska vi be om för hjälp? Kan du säga något uppmuntrande när det gäller statistiken för barn med denna typ av grundsyn/problematik?

Finns hjälp att få?

Det jag önskar är att personalen i skolan går in mer aktivt och hjälper barnen att bete sig på ett bra sätt mot varandra, och att de inte ger sig förrän alla barn har någon att leka med och mår bra på både raster och lektioner. Det som lagen faktiskt säger att skolan måste göra.

SVAR

Hej!

Tack för ditt brev. Jag förstår att ni har det jättejobbigt! Det är fruktansvärt att se sitt barn må dåligt och samtidigt känna sig maktlös att förändra situationen. Jag ska försöka ge några råd.

Till att börja med tycker jag det är märkligt att du blir hänvisad vidare när du har sökt hjälp. Av din beskrivning att döma så borde BUP och skolhälsovården försöka göra något. Dessvärre ser resurserna väldigt olika ut på olika håll i landet. Möjligtvis har ni blivit nedprioriterade på grund av att din sons problem inte är tillräckligt påtagliga eller synliga?

I ditt brev framgår det tydligt att sonen mår dåligt, men frågan är hur det märks i skolan? När ni söker hjälp igen, vilket jag tycker att ni ska försöka, så är det viktigt att du försöker beskriva allvaret i situationen. Gör en konkret beskrivning av hur dåligt din son mår (hur ofta, hur han uttrycker det, vad det har för konsekvenser, och hur länge det har pågått). Exempelvis är det allvarligt att han helt saknar vänner, vilket han verkar lida mycket av.

Jag tycker i första hand att ni ska kontakta BUP, som brukar ha mer resurser och kompetens än skolhälsan när det gäller de problem du beskriver. Ni har rätt att välja mellan olika BUP-mottagningar, så om ni inte får hjälp på ett ställe så kan ni söka vidare.

Du frågar om jag kan säga något uppmuntrande om statistiken kring problemen. Jag vet för lite om din sons problem för att kunna uttala mig. Det finns många möjliga orsaker bakom nedstämdhet och utanförskap – t ex utsatthet i relationer (utfrysning, mobbning), på rädslor som leder till undvikande och passivitet, på negativa tankemönster och förväntningar, och på bristande sociala färdigheter som försvårar relationer. Utsikterna för din son beror på vilka (och hur många) orsaker som ligger bakom just hans problem. Jag kan ändå säga något om hur hjälp generellt kan utformas i olika fall.

Om nedstämdheten till en del är orsakad av en dålig skolmiljö, så måste hjälpen bygga på lärare och skolhälsovården – det är de som har möjlighet att göra något på plats. Ibland kan BUP och skolhälsovården samarbeta för att lösa problem, men det är tyvärr inte alltid fallet. En svårighet för skolan i ert fall kan vara att din son inte direkt blir illa behandlad av andra elever – om jag förstod ditt brev rätt. Skolpersonal är skyldig att ingripa om en elev mobbas eller kränks, varje elev har rätt att behandlas med respekt. Däremot är det svårare att veta vad man ska göra om en elev blir subtilt utfryst. Att kräva att andra elever ska umgås med en viss elev kan dessvärre ha motsatt effekt och ytterligare peka ut eleven som annorlunda. I praktiken handlar lösningen ofta om att den elev som är utanför får söka vänner i nya sammanhang och kanske på ett nytt sätt. Jag tycker det är förjäkligt att ansvaret hamnar på barnet som är utanför, men det är ibland den enda möjliga lösningen. Samtidigt kan skolan inte blunda för elever som mår dåligt. Även om skolpersonalen inte kan kräva att andra elever ska bli vän med din son, så bör de till exempel vara extra uppmärksamma och ge honom direkt stöd. Att ”inte ha tid” duger inte som argument.

I ditt brev skriver du mycket om din sons rädslor. Det kan vara ett viktigt spår. Rädsla och undvikande av olika slag är ofta en starkt bidragande orsak till nedstämdhet. Rädsla leder till undvikande, som leder till att man berövas möjligheten till att delta i aktiviteter och att vara del av en gemenskap. Långvarig rädsla och undvikande kan vara svår att komma över på egen hand. Däremot är det ett problem som man ofta kan behandla i terapi med bra resultat. Jag vet inte exakt vad din sons rädsla handlar om, men en möjlighet är att det liknar social fobi, vilket innebär en fruktan att bli granskad och dömd av omgivningen. Ett boktips är ”Mer än blyg – om social ängslighet hos barn och ungdomar” av Liv Svirsky, Ulrika Thulin och Lars-Göran Öst.

De negativa tankemönster som du beskriver hos din son kan vara en viktig del i en behandling. Överdrivet negativa tankar och förväntningar kan både vara en orsak – och en konsekvens av nedstämdhet. Det blir en ond cirkel där man tänker allt mer negativt i takt med att nedstämdheten ökar. Precis som du skriver har negativa tankar också en tendens att bli självuppfyllande. Det viktiga när man arbetar med att bryta negativa tankemönster är att det faktiskt leder till nya sätt att agera. Det räcker inte med att prata och försöka peppa barnet att tänka mer positivt. Man måste hjälpa barnet att handla som om den negativa tanken inte är sann.

Utanförskap och ensamhet kan också bero på att barn saknar vissa sociala färdigheter. Om ett barn är ensamt under en längre period går det miste om att lära sig hur man umgås. Jag vet inte hur det är med din son, men om han har brister i sociala färdigheter, så kan särskilda övningar på detta vara en bra hjälp. Det kan ibland vara en förutsättning för att våga närma sig andra barn på ett nytt sätt.

Barn som hamnat utanför gemenskapen dras dessvärre ofta med ett rykte. Även om barnet börjar förändra sitt sätt att bete sig, så kan det ta tid för omgivningen att uppfatta det. Därför kan det ibland vara lättare för ensamma barn att skaffa vänner i nya sammanhang, där man får börja från noll. Det här är en fråga som bra behandlare bör ta hänsyn till. De bör hjälpa er att kartlägga i vilka sammanhang som din son har störst chans att lyckas i.

Jag vill avsluta med att säga att jag tycker att det är viktigt att din sons problem blir ordentligt utredda innan man försöker hjälpa honom. Om man drar förhastade slutsatser om orsakerna bakom problemen så riskerar hjälpen att bli verkningslös eller till och med negativ. Jag vill därför återigen rekommendera att ni tar kontakt med BUP, som har kompetens för att göra en gedigen utredning.

Jag hoppas att ni lyckas få hjälp snart!

Med vänlig hälsning

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Min sambo är otrogen, igen!

FRÅGA

Hej! Jag är en man i 40-årsåldern med ett 23 år gammalt förhållande med en tjej som gett mig 2 underbara killar som nu är vuxna, samt den ena flyttat hemifrån.

Min sambo har varit med andra killar i några omgångar under våra 23 år tillsammans. Jag har förlåtit henne och vi har gått vidare. Nu idag med Facebook och allt vad det heter så finner jag i historiken andra män som skickar meddelande till min sambo. Jag har brottats med jobbiga tankar i omgångar där jag ser hennes otrohet. Det har varit okej i flera år nu, men nu kommer det igång igen. Hon säger att det inte är något det finns bara jag för henne. Hennes mobil tar emot sms, men bara hennes mamma och en jobbarkompis som skickar till henne, men hon sparar aldrig några sms utan raderar direkt. Vi hade ett prat innan sommaren, jag ställde frågan om vi verkligen skulle åldras tillsammans och planera för oss nu när barnen blivit stora. Och det ville hon absolut. Vi hade en väldigt bra relation hela våren och sommaren. Man var på topp så att säga.

Nu efter sommaren skickade hon ett sms och frågade om det var okej att hon och hennes mamma kunde ta en restresa till Egypten en vecka. Jag sa att det är väl okej, men hade varit trevligare om kunnat prata hemma om det och inte via sms!? Sen kom det fram att resan var beställd i mars redan. Jag kände obehag och började få den där jobbiga magkänslan igen. Jag började tjuvkika på hennes mail. Men inget misstänkt förrän efter resan där jag ser att hon skickade ett mail till en Emad i Egypten. Hon skrev att hon letade efter honom för att ge honom sin e-post adress men ej hittat honom och så undrade hon varför han inte kom upp och sa hej då innan dom åkte. Jag har inte sagt att jag sett mailet. Jag frågade bara om hon träffat några roliga människor därnere. Men det hade hon inte gjort. Det var ganska tråkigt dålig mat alldeles för varmt och mest en massa tyskar. Jo, hon hade fått ett smycke av en gammal man som drev en guldsmedsaffär sa hon, det skulle ge henne ett evigt liv. Sedan såg jag ett svar ifrån honom ”hello my sweety how are you i miss you and your mam i hope to see you again kiiss”. Jag har berättat att jag börjar må dåligt i vår relation igen, och jag sa till och med att vi nu borde tänka på att separera. Hon förstår självklart ingenting hon vet ju inte vad jag vet, känner mig rådlös och förvirrad i stunden. Men jag vet att jag inte kan smälta om hon nu haft en arab också där måste nog gränsen på mitt tålamod ta slut. Vi har just nu svårt att prata med varandra och jag vet inte vad jag ska göra. Hon vill ju inte separera och tycker jag är korkad just nu. Finns det hjälp att få för sådant här? Mvh. P.

SVAR

Hej P, du har en mångårig sambo som har varit otrogen mot dig vid flera tillfällen, och som återigen verkar vara det. Du berättar om vad du ser hända på ett konkret och nyanserat sätt. Du framstår för mig som en eftertänksam och generös person, men jag får också tankar om att du behöver bli tydligare med dina egna behov och dina gränser. Det är kanske just detta som du behöver hjälp med.

Vi har ett behov av att känna oss unika i våra kärleksrelationer, och att få sexuellt trohet av sin partner är för de flesta ett sätt och ett viktigt sådant för att få uppleva det. Sen kan vi ha olika uppfattningar om vad otrohet är och var gränsen för otrohet går. För vissa räcker det med att ens partner tänker på en annan eller en flirt. Andra drar gränsen vid sexuellt umgänge, men även här kan man ha olika syn på saken. Vissa kan förlåta en tillfällig natt med någon, men absolut inte en sexuell relation med en annan som pågått ett tag.

Om man har tydliggjort för sig själv var gränsen går för otrohet blir det lättare att prata med sin partner. Därför föreslår jag att du funderar och svarar på följande frågor: Var drar du din gräns? Hur kan du bli tydligare med ditt behov av trohet utifrån din uppfattning om vad det är för dig? Du skriver: ”Jag har inte sagt att jag sett mailet.” Vad är det som gör att du inte har sagt något? Vad är det som gör att du stannar i relationen trots återkommande otrohet?  Lite längre fram i ditt brev skriver du: ”Men jag vet att jag inte kan smälta om hon nu haft en arab också där måste nog gränsen på mitt tålamod ta slut.” Vad menar du? Hade det varit ok om hon hade varit otrogen med en svensk man? Vad är det som är viktigt för dig, själva otroheten eller med vem?

Det finns många skäl till att en person är otrogen. I en del fall beror otrohet på att förhållandet har börjat bli sämre, men man vågar inte avsluta det. Andra söker bekräftelse på sin sexuella attraktion, som man inte får i förhållandet. Ibland har man blivit förälskad. Vissa söker spänning, som de upplever att man känner på ett unikt sätt när de är otrogna. Återkommande otrohet kan ibland ske på ett närmast tvångsmässigt sätt, och brukar beskrivas som ett sexmissbruk.  Otrohet kan också vara resultat av påverkan av alkohol, och kan ibland vara ett inslag i ett problem med alkohol. Otrohet kan vara ett tecken på att situationen för förhållandet börjar bli allt mer kritiskt. Det kan handla om bristande kommunikation, man kan känna att man uppoffrar sig för den andre, tristess och leda i förhållandet, eller att man tar varandra för givet. Listan kan göras lång. Vad tänker du om detta? Vad kan spela roll för din sambos otrohet tidigare och nu som du ser på det?

Den som drabbas av partners otrohet kan lägga skulden på sig själv. Tankar som: Om jag bara var lite mer spännande eller sexig, Om jag bara var hemma mer, Om jag var mer generös, är vanliga. Man skäms och det kan påverka den egna självkänslan hårt. Det kan också resultera i mycket ältande om egen skuld, som läggs till den sorg och ilska som man redan känner inför otroheten som inträffat.

Mitt råd är att du berättar för din sambo det du vet och hur du vill göra. Om du vill separera så säg det och var tydligt om varför. Om ni efter samtalet kommer fram till att ni vill gå vidare med relationen kan ni vända er till en familjerådgivning. Par som har återkommande problem i sin relation av det slag som ni har behöver professionell hjälp. Du påpekar också att ni just nu har svårt att prata med varandra. Det är ett av många hot mot ert förhållande, som kan behöva utforskas och hanteras.

Varje kommun liksom Svenska kyrkans församlingar har familjerådgivning. Det kan hjälpa dig och din sambo att tydligare se hur ni beter er i ert förhållande och varför. Ofta hjälper det par att hitta sätt att komma tillbaka till varandra eller ibland att inse att man inte ska vara tillsammans längre. Om inte din sambo vill delta kan du få rådgivning på egen hand.

Varma hälsningar och lycka till.

Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Törs vi skaffa ett syskon?

Fråga

Hej,

Jag har ett problem som jag grubblar över varje dag och som jag inte stött på någon annan som har. Jag har sökt efter information på nätet (hittar inget) och pratat med BVC och andra ”experter” och alla avfärdar mig, detta är ett ickeproblem! Kanske är jag bara helknasig? Därför är jag så extremt tacksam om jag får svar på denna fråga.

Det är så här att jag lever i en lycklig liten familj, det är jag, min sambo och vår son som är 8 år. Vi har det bra ekonomiskt, gillar att resa mycket tillsammans och vår son har speciella intressen som han ägnar sig åt. Jag och sonen är väldigt nära varandra men både jag o pappan är engagerade i sonen och hans skolgång o intressen.

Vi föräldrar är båda 40 år och känner av en stark längtan efter ett barn till. Det är sista chansen…vi har goda möjligheter att ta hand om ett barn till. Jag har alltid varit bergsäker på att jag bara vill ha och orkar med ett barn, men nu känns det annorlunda…

Problemet är att jag är orolig för hur det skulle påverka vår son med ett syskon och anledningen till det är att jag själv drabbades av en depression (tror jag???) som en reaktion av att bli storasyster 10 år gammal. Innan dess var jag en vanlig tioåring men efter att jag fick syskon reagerade jag med att bli inåtvänd, isolerade mig, jag kunde inte se mig själv i spegeln utan att gråta, jag hade självmordstankar, blev passiv o satt mest på mitt rum utan att göra nåt, slutade umgås med kompisar osv. Detta pågick tills jag slutade gymnasiet och flyttade hemifrån. Jag klarade skolan men inget mer. Först efter några år på universitet började allt lätta men då var mycket redan för sent.

Kommer så väl ihåg när mina föräldrar berättade att vi skulle få ett barn till i familjen: jag blev så rädd, ledsen och besviken och reagerade med att argt säga: kunde vi inte skaffat en hund istället!? Liksom min son nu hade jag varit så nöjd med att slippa alla jobbiga småsyskon som mina kompisar hade, alla de problem som andra familjer verkade ha.

Jag har fått kämpa hårt för att uppnå något slags utåtriktning och social förmåga igen och inte förrän de senaste åren har jag lyckats skaffa mig vänner på nytt och komma nånvart i arbetslivet. Jag lider fortfarande av att känna mig ensam och jag tror på allvar att mitt liv hade gestaltat sig helt annorlunda (till det bättre) om jag fått förbli ensambarn.

Mina föräldrar var nog jättebra på alla sätt utom att de inte såg hur dåligt jag mådde. Jag har alltid älskat min lillebror och vi har en nära kontakt. Ingen i familjen vet hur jag känner.

Vår son är väldigt glad över att vara enda barn. Nästan alla hans kompisar har småsyskon och han ser att det verkar urjobbigt och besvärligt. Han ser inte några fördelar med småsyskon och har oroligt frågat nån gång om vi kanske kommer få fler barn ”för det vore hemskt”. Jag har tagit lätt på hans frågor och bara svarat ”nä vad jag vet är det inga bebisar på väg till oss” ungefär.

Vi föräldrar har inte pratat om vår ”bebislängtan” med sonen närvarande, så han vet inget om detta som vi nu funderar över. Ja, jag är helt enkelt livrädd för att ett syskon skulle förstöra min sons liv på samma sätt som det drabbade mig. Jag vet att det inte finns några garantier och jag vet att de flesta barn överlever att få syskon på ett utmärkt sätt, men jag känner igen mig så mycket i min sons sätt att resonera kring syskon… han kanske är lika känslig som jag var?

Kan ni hjälpa mig att få rätsida på hur jag tänker…? Finns det något sätt att rättfärdiga ett syskon till ett barn som verkligen inte vill ha det…?

Jag vet att man inte skaffar barn för syskons skull utan för föräldrarnas skull, men min son är min ögonsten, verkligen, och jag skulle aldrig göra nåt som kunde riskera hans framtid!

Hälsningar från en som snart är för gammal för att bli mamma….

Svar

Hej!

Även om andra du pratat med tycker att du har ett icke-problem så är det uppenbart att din situation bekymrar dig mycket. Dessutom handlar det om ett viktigt beslut – att skaffa ett barn eller inte. Jag kan förstås inte råda dig till det ena eller det andra, eftersom man måste fatta sådana beslut själv. Däremot vill jag försöka väcka några tankar om ditt sätt att resonera kring problemet.

Om jag förstår det rätt så är du och din man säkra på att ni vill skaffa ett barn till. Det som hindrar er är att sonen inte verkar vilja det. Du skriver att du känner igen hans sätt att resonera och befarar att han är lika känslig som du var.

Här vill jag peka på en möjlig tankefälla. Även om barn förstås ofta liknar sina föräldrar, så brukar föräldrar ofta överdriva likheterna. Man måste utgå från att barnen är fria individer med egna tankar och känslor. Därför tycker jag att ni ska fråga honom hur han känner. Även om han tidigare har uttryckt att han helst vill vara ensam, så kanske han känner annorlunda nu. Särskilt om han förstår att ni faktiskt vill ha ett barn till. Det kan ju vara så att han tidigare har anpassat sina åsikter till er tidigare inställning till att skaffa flera barn.

Innan ni pratar med sonen är det bra diskutera hur ni ska reagera om han är fortsatt negativ till syskon. Ni måste bestämma er för i vilken grad er son ska få påverka ert beslut. Det är också viktigt att försöka förstå varför er son är negativ till syskon. Om han får förklara sina farhågor så kanske ni kan hjälpa honom att komma över dem.

En sak jag funderar på i ditt brev är den tolkning du gör av din egen livshistoria.  Du skriver att du började må dåligt när du fick en lillebror. Är du säker på att det var ditt nya syskon som ledde fram till problemen? Jag förstår att du verkligen upplever det så, men jag vill uppmuntra dig att fundera vidare på detta. Oftast finns det många samverkande orsaker bakom den typ av problem du beskriver i ditt liv. Även om de började med att din lillebror kom, så tror jag att det finns andra faktorer som också har bidragit. Du antyder till exempel att dina föräldrar inte uppmärksammade hur dåligt du mådde. Det är därför inte alls säkert att ett syskon skulle innebära samma problem för din son, trots att han kan tycka att det är jobbigt.

Till sist vill jag väcka tanken på hur livet skulle ha varit för dig utan syskon. Du skriver att livet hade varit bättre om du fått förbli ett ensambarn. Samtidigt skriver du att du älskar din lillebror och att ni har en nära kontakt. Om jag hade träffat dig i terapirummet så skulle jag fråga vidare om det. Hade du verkligen hellre varit utan din lillebror, som kommer att finnas i ditt liv många år till? Det är viktigt att tänka noga på det – oavsett vilket svar du kommer fram till.

Varma hälsningar
Martin

Har du en fråga till våra experter?  Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0