Min son lämnas utanför

FRÅGA

Min son, 10 år, har problem med utanförskap och depressiva tendenser. Jag har vänt mig till BUP, skolpsykolog, övrig personal på skolan samt skolhälsovården. Alla hänvisar vidare och ingen tycks ta min sons problem på allvar. Jag undrar om du kan säga vart jag bör vända mig och vad jag bör fråga efter för hjälp för min sons räkning?

Sonen har alltid reagerat känslomässigt starkt på många saker, och var redan som spädbarn betydligt mer svårtröstad än sina syskon. Han har haft perioder då han varit rädd för olika saker, tex att bli lämnad av oss föräldrar eller att pröva på nya saker, åka till nya ställen osv. Han vill gärna undvika allt nytt och är osäker på sin egen förmåga att klara av nya utmaningar. Han har inga egentliga problem med skolan eller annat som han tar sig för, så rädslan kan tyckas obefogad. Vi har alltid uppmuntrat och berömt när han vågat, men sällan tvingat honom. När han väl vågar ta för sig, kan han njuta fullt ut av massor av saker och han är verkligen en glad kille som har många intressen i grunden, men han hindras av sina många rädslor. Han har alltid haft svårt att sätta ord på känslorna.

Nu i fjärde klass har han haft det extra svårt med kompisar, och har egentligen inga varken i skolan eller på fritiden. Han får vara med lite halvhjärtat men väljs ofta bort mer eller mindre subtilt. Personalen i skolan anser sig inte ha tid att hjälpa till med detta utan deras insatser inskränker sig till att man ”reder ut” om det blivit en konflikt. Inget förebyggande arbete görs. Min son fogar sig oftast i att komma i andra eller tredje hand men är ofta ledsen hemma, har ont i magen inför skoldagen, vill inte gå dit, är arg och negativ (”det kommer ändå aldrig att bli bra”) och allt detta blir en ond cirkel. Han upplever att han stöts ut, vilket leder till att han blir arg och ledsen, vilket leder till att de andra barnen uppfattar honom som ”tjurig” vilket leder till att han stöts ut ännu mer… vi föräldrar har förstås funderat på allt möjligt, och vi har engagerat oss mycket i att skjutsa honom till de få kompisar som funnits, men han har i dagsläget ingen han ringer till eller träffar. Han har alltid haft svårt att få kompisar men när han var yngre lekte han i alla fall med andra barn även på fritiden. Under lågstadiet sprang han ofta och gömde sig när han kände sig utstött, numera försöker han haka på men allt kommer upp till ytan när han kommer hem. Han är arg, ledsen, avig och tar ut allt på syskon och familj. Vi har det jättejobbigt! Det är hemskt att se sitt barn så förtvivlat och att känna att han inte får hjälp! Jag ser ju att han, med sina tendenser att tolka allt negativt, kommer att vara i riskzonen för större problem inom bara några år och det skrämmer! Vart vänder vi oss? Vad ska vi be om för hjälp? Kan du säga något uppmuntrande när det gäller statistiken för barn med denna typ av grundsyn/problematik?

Finns hjälp att få?

Det jag önskar är att personalen i skolan går in mer aktivt och hjälper barnen att bete sig på ett bra sätt mot varandra, och att de inte ger sig förrän alla barn har någon att leka med och mår bra på både raster och lektioner. Det som lagen faktiskt säger att skolan måste göra.

SVAR

Hej!

Tack för ditt brev. Jag förstår att ni har det jättejobbigt! Det är fruktansvärt att se sitt barn må dåligt och samtidigt känna sig maktlös att förändra situationen. Jag ska försöka ge några råd.

Till att börja med tycker jag det är märkligt att du blir hänvisad vidare när du har sökt hjälp. Av din beskrivning att döma så borde BUP och skolhälsovården försöka göra något. Dessvärre ser resurserna väldigt olika ut på olika håll i landet. Möjligtvis har ni blivit nedprioriterade på grund av att din sons problem inte är tillräckligt påtagliga eller synliga?

I ditt brev framgår det tydligt att sonen mår dåligt, men frågan är hur det märks i skolan? När ni söker hjälp igen, vilket jag tycker att ni ska försöka, så är det viktigt att du försöker beskriva allvaret i situationen. Gör en konkret beskrivning av hur dåligt din son mår (hur ofta, hur han uttrycker det, vad det har för konsekvenser, och hur länge det har pågått). Exempelvis är det allvarligt att han helt saknar vänner, vilket han verkar lida mycket av.

Jag tycker i första hand att ni ska kontakta BUP, som brukar ha mer resurser och kompetens än skolhälsan när det gäller de problem du beskriver. Ni har rätt att välja mellan olika BUP-mottagningar, så om ni inte får hjälp på ett ställe så kan ni söka vidare.

Du frågar om jag kan säga något uppmuntrande om statistiken kring problemen. Jag vet för lite om din sons problem för att kunna uttala mig. Det finns många möjliga orsaker bakom nedstämdhet och utanförskap – t ex utsatthet i relationer (utfrysning, mobbning), på rädslor som leder till undvikande och passivitet, på negativa tankemönster och förväntningar, och på bristande sociala färdigheter som försvårar relationer. Utsikterna för din son beror på vilka (och hur många) orsaker som ligger bakom just hans problem. Jag kan ändå säga något om hur hjälp generellt kan utformas i olika fall.

Om nedstämdheten till en del är orsakad av en dålig skolmiljö, så måste hjälpen bygga på lärare och skolhälsovården – det är de som har möjlighet att göra något på plats. Ibland kan BUP och skolhälsovården samarbeta för att lösa problem, men det är tyvärr inte alltid fallet. En svårighet för skolan i ert fall kan vara att din son inte direkt blir illa behandlad av andra elever – om jag förstod ditt brev rätt. Skolpersonal är skyldig att ingripa om en elev mobbas eller kränks, varje elev har rätt att behandlas med respekt. Däremot är det svårare att veta vad man ska göra om en elev blir subtilt utfryst. Att kräva att andra elever ska umgås med en viss elev kan dessvärre ha motsatt effekt och ytterligare peka ut eleven som annorlunda. I praktiken handlar lösningen ofta om att den elev som är utanför får söka vänner i nya sammanhang och kanske på ett nytt sätt. Jag tycker det är förjäkligt att ansvaret hamnar på barnet som är utanför, men det är ibland den enda möjliga lösningen. Samtidigt kan skolan inte blunda för elever som mår dåligt. Även om skolpersonalen inte kan kräva att andra elever ska bli vän med din son, så bör de till exempel vara extra uppmärksamma och ge honom direkt stöd. Att ”inte ha tid” duger inte som argument.

I ditt brev skriver du mycket om din sons rädslor. Det kan vara ett viktigt spår. Rädsla och undvikande av olika slag är ofta en starkt bidragande orsak till nedstämdhet. Rädsla leder till undvikande, som leder till att man berövas möjligheten till att delta i aktiviteter och att vara del av en gemenskap. Långvarig rädsla och undvikande kan vara svår att komma över på egen hand. Däremot är det ett problem som man ofta kan behandla i terapi med bra resultat. Jag vet inte exakt vad din sons rädsla handlar om, men en möjlighet är att det liknar social fobi, vilket innebär en fruktan att bli granskad och dömd av omgivningen. Ett boktips är ”Mer än blyg – om social ängslighet hos barn och ungdomar” av Liv Svirsky, Ulrika Thulin och Lars-Göran Öst.

De negativa tankemönster som du beskriver hos din son kan vara en viktig del i en behandling. Överdrivet negativa tankar och förväntningar kan både vara en orsak – och en konsekvens av nedstämdhet. Det blir en ond cirkel där man tänker allt mer negativt i takt med att nedstämdheten ökar. Precis som du skriver har negativa tankar också en tendens att bli självuppfyllande. Det viktiga när man arbetar med att bryta negativa tankemönster är att det faktiskt leder till nya sätt att agera. Det räcker inte med att prata och försöka peppa barnet att tänka mer positivt. Man måste hjälpa barnet att handla som om den negativa tanken inte är sann.

Utanförskap och ensamhet kan också bero på att barn saknar vissa sociala färdigheter. Om ett barn är ensamt under en längre period går det miste om att lära sig hur man umgås. Jag vet inte hur det är med din son, men om han har brister i sociala färdigheter, så kan särskilda övningar på detta vara en bra hjälp. Det kan ibland vara en förutsättning för att våga närma sig andra barn på ett nytt sätt.

Barn som hamnat utanför gemenskapen dras dessvärre ofta med ett rykte. Även om barnet börjar förändra sitt sätt att bete sig, så kan det ta tid för omgivningen att uppfatta det. Därför kan det ibland vara lättare för ensamma barn att skaffa vänner i nya sammanhang, där man får börja från noll. Det här är en fråga som bra behandlare bör ta hänsyn till. De bör hjälpa er att kartlägga i vilka sammanhang som din son har störst chans att lyckas i.

Jag vill avsluta med att säga att jag tycker att det är viktigt att din sons problem blir ordentligt utredda innan man försöker hjälpa honom. Om man drar förhastade slutsatser om orsakerna bakom problemen så riskerar hjälpen att bli verkningslös eller till och med negativ. Jag vill därför återigen rekommendera att ni tar kontakt med BUP, som har kompetens för att göra en gedigen utredning.

Jag hoppas att ni lyckas få hjälp snart!

Med vänlig hälsning

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.