Ensambarn inte mer utsatta

FRÅGA

Hej!

Jag är mamma till en alldeles underbar liten pojke. Min sambo har två barn sen tidigare, 10 och 14 år gamla. Vi har det bra som familj, de stora barnen bor hos oss lite mer än halva tiden och vi kommer alla bra överens. Båda de stora barnen är fantastiska syskon till vårt gemensamma barn och de är hans stora hjältar. De leker med honom, gosar med honom och hjälper till när det behövs. De är alltid tålmodiga och fantastiska.

Min sambo är rätt mycket äldre än jag och vill inte ha fler barn än de vi redan har. Det vill egentligen inte jag heller, tvärtom så får jag panik när jag tänker på att skaffa fler barn. Men nu till problemet. Många av mina vänner som är i min ålder (runt 30) har precis börjat starta familj och kan inte alls förstå att vi inte vill ha fler barn. Det är precis som om hans nuvarande syskon inte räknas, flera har dessutom uttryckt att ”han borde väl få ha syskon i sin egen ålder, då har han ju mer glädje av dem”.

Jag är själv ensambarn och med undantag för några år när jag var liten har jag aldrig saknat syskon. Jag har fått följa med mina föräldrar på massor av roliga saker och jag har haft kusiner och nära vänner som ”ersättning” för syskon. Nu i vuxen ålder saknar jag inte heller syskon, jag har några väldigt nära vänner och min sambo och barnen som min familj. Jag har även hört psykologer uttrycka sig om att alla barn bör få ha syskon, och att om det är mer än sex år mellan syskonen så räknas man som ensambarn, vilket ju gör att vår gemensamma son i praktiken är ett ensambarn. Jag har till och med läst om en psykolog som uttryckte att det var elakt av föräldrar att bara skaffa ett barn.

Frågan är alltså: är detta egoistiskt eller elakt av mig/oss? Vår son har ju redan fantastiska storasyskon som han älskar och som älskar honom tillbaka. Jag har aldrig blivit bortskämd, snarare tvärtom och jag fick lära mig att hantera konflikter med mina föräldrar och mina vänner istället för med syskon, och det har gått ganska bra om jag får säga det själv. Spelar det verkligen så stor roll om syskon är i samma ålder eller spelar det mer roll vilken relation de får till varandra under uppväxten?

Fundersam

SVAR:

Hej!

Det kommer många frågor om syskon och jag svarade på en liknande fråga för ett par veckor sedan. Jag tycker att din fråga är särskilt viktig och intressant eftersom den berör fördomar som finns om ensambarn. Ofta hör man påståenden om att det skulle vara synd om ensambarn. Det förekommer också föreställningar om att ensambarn skulle vara mer bortskämda, egocentrerade och ha svårt att samarbeta med andra barn. Var kommer dessa idéer ifrån?

Till att börja med tror jag det är viktigt att konstatera att runt 90 procent av alla barn i Sverige har syskon. Ensambarn utgör alltså en minoritet i samhället, vilket är en vanlig grund för fördomar. Det som är norm (i det här fallet syskon) anses oftast vara bra och sunt, medan det som är avvikande brukar betraktas som suspekt. Människor brukar generellt rättfärdiga sina egna beslut och vägval i livet. Eftersom de flesta av oss har syskon, så tenderar vi att lyfta fram positiva sidor med just det. En annan källa till bilden av ensambarn som annorlunda och utsatta är psykologiska teorier från början av 1900-talet. Där tillskrevs till exempel ordningsföljden på syskonen stor betydelse. Föreställningarna lever kvar än i dag och man hör ofta att människor pratar om sig själva som ”en typisk storasyster”, ”ett mellanbarn” eller ”ett ensambarn”.

Ligger det något i dessa idéer och påståenden? Det korta svaret är nej. Det finns hundratals studier som har jämfört ensambarn med barn som har syskon. Man har tittat på hur barnen mår och fungerar i förskolan, hur de klarar sig i tonåren och hur det går senare i livet. Generellt finner man mycket små skillnader – om något så verkar det gå lite bättre för ensambarn. Jag ska ge några exempel.

Föreställningen att ensambarn skulle bli mer bortskämda, egocentriska och ha svårt att samarbeta motsägs helt av personlighetsforskningen. I återkommande stora studier där man jämfört vuxna med och utan syskon finner man inga skillnader. Det finns enstaka studier som visar att barn utan syskon är sämre förberedda på det sociala samspelet med andra barn i förskolan. Det har spekulerats i att denna nackdel skulle kunna förvärras över tid – att de med stigande ålder får mer problem i samspelet med andra. Fakta talar emot denna farhåga. I en stor studie följde man upp tusentals barn upp till tonåren och fann att ensambarn hade lika många vänner som barn med syskon. Ensambarn presterar också något bättre i skolan, vilket antagligen beror på att föräldrarna har mer tid att hjälpa barn utan syskon. I det här sammanhanget är det också viktigt att tänka på systemet med förskola i Sverige. Över 90 procent av alla tvååringar i Sverige går i förskolan. Även de flesta ensambarn får alltså tidigt träna på att samspela och leka med andra barn. Jag tror därför att barns utveckling påverkas ännu mindre av syskon här, jämfört med till exempel USA och Kina där man har gjort flest studier.

Forskning i all ära, men den kan aldrig ge oss definitiva svar på vad som är rätt och fel för en enskild person. Forskning ger inte svar på mer existentiella frågor som tillexempel vad som är mening och lycka i livet? Men, senare års forskning har definitivt visat är att kategoriska påståenden om att ensambarn skulle vara utsatta på olika sätt är fel. Man kan bli lycklig och leva ett bra liv oavsett om man är ensambarn eller har syskon. Det finns många andra faktorer som är mycket viktigare. Du skriver till exempel att ni nu har ett harmoniskt familjeliv, vilket är det viktigaste. Mitt råd är därför att ni ska försöka skaffa ett till barn om ni vill och har lust, men inte på grund av hänsyn till er son som vilar på fördomar om ensambarn.

Jag önskar er ett fortsatt lyckligt familjeliv!

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.