Vår son har det tufft i skolan

Fråga:

Hej!

Vi har två grabbar en på 9 år och en funktionshindrad grabb på 11 år. 9-åringen har det tufft i skolan pga storebror (de går inte på samma skola). De kastar ur sig glåpord att brorsan är cp, äcklig, pucko mm. Nu har de börjat att frysa ut honom på så sätt att han får vara med och leka, men sedan går de helt plötsligt i väg och han vet inte om han får följa med.

Nu skall jag inte sticka under stol med att jag vet att vår grabb är blyg och känner sig osäker på många plan. Han kan inte reglerna i fotboll och vill därför inte vara med för att han känner att han stör. Han vill inte vara med att leka krig för att han tycker det är töntigt men saken är den att när han kommer hem på eftermiddagen så sätter han sig i stora traktorn och hjälper sin far på åkern.

Så han befinner sig i två världar men det ”räknas” inte för honom att han kan köra en stor traktor och hjälpa till på gården eller ta cykeln och cykla en sväng på tre mil. Det räknas inte. Han vill ju passa in, köra tramptraktor för de andra i klassen gör det, spela fotboll osv men han är hela tiden rädd för näsbrännan över att ”din brorsa är ett pucko cp” och kommentarer som att du är också cp för att din bror är det.

Hur skall jag göra för att stärka hans självförtroende/självkänsla att han är perfekt precis som han är. Vi har suttit i timmar och ältat detta och även tagit upp detta med att de som är tuffa i klassen inte är så tuffa som de verkar när de kommer hem och mörkret faller.

Svar:

Hej!

Jag blev berörd av ditt brev. Det låter som att din kille har det tufft. Jag ser flera olika saker som kan vara viktiga att göra. För det första tycker jag att man måste titta på situationen i skolan. Är din son utsatt för mobbning? Hur ofta händer det att han blir utsatt för glåpord och utfrysning som du beskriver? Har han vänner i skolan som inte är taskiga? Skolan är skyldig att vidta åtgärder mot mobbning och kränkande behandling. De bör också hjälpa till om en elev är utanför, även om det inte handlar om direkt mobbning. Jag antar att ni har pratat med skolpersonal med om det här, men ofta är det nödvändigt att vara envis och ställa krav som förälder. Prata både med lärare och skolledning/elevhälsa. Hur ser de på problemen? Vad kan de erbjuda för hjälp? Går det till exempel att engagera föräldrarna till de barn som utsätter din son för dålig behandling?

För det andra kan det finnas anledning att hjälpa din son att bli mer framåt i sociala sammanhang. Du skriver att han är blyg och drar sig undan. Är han så med de flesta barn, även om de inte tidigare har varit taskig mot honom? Är han det både med enskilda barn och med grupper av barn? Om han är generellt blyg och drar sig undan, så tror jag att det kan vara ett viktigt spår att jobba vidare på. Att ha vänner som man känner sig bekräftad av är ett grundläggande behov hos de flesta av oss. Det är därför svårt att stärka din sons självkänsla och övertyga honom om att han duger som han är, om hans blyghet samtidigt hindrar honom från social kontakt med andra barn. Det är också viktigt att bygga vidare på de kontakter som känns bäst för din son. Kanske det finns enskilda barn i skolan eller hemma som han har lite bättre kontakt med? Ibland kan elevhälsan hjälpa till även med den här typen av problem. I annat fall kan det vara aktuellt att söka hjälp inom vården. Jag kan också rekommendera boken ”Mer än blyg: om social ängslighet hos barn och ungdomar” av Liv Svirksy, Ulrika Thulin och Lars-Göran Öst. Den beskriver hur man kan hjälpa barn som lider av blyghet.

Vid sidan av att arbeta med situationen i skolan och med blyghet kan det också vara viktigt att visa för din son att han duger som han är. Du avslutar ditt brev med sådana tankar. Det kan ibland vara motsägelsefullt att dra igång olika hjälpinsatser (t ex hjälpa din son med blygheten) och samtidigt ge budskapet ”du duger som du är”. Om man duger som man är behöver man väl inte ändra på sig? När man ska hjälpa barn att övervinna svårigheter är det därför väldigt viktigt att skilja på enskilda beteenden och personligheten som helhet. Din son kan behöva ändra sitt sätt att bete sig i vissa situationer (t ex bli mer framåt ibland), men han behöver inte ändra den han är i grunden (t ex en nyfiken kille som är full av ambitioner, önskningar och vilja). Det är viktigt att tänka på när ni ska prata med honom om eventuella åtgärder. Förklara till exempel att alla barn är rädda för olika saker (höjder, spindlar, vara ensam, mörker, och ibland social kontakt). Fråga honom själv vad han tror att han skulle behöva lära sig för att klara av de situationer han tycker är svåra. Försök att hitta gemensamma mål att jobba mot. Då ökar chansen att han kan se det som en separat färdighet – istället för att han behöver ändra på vem han är i grunden.

Jag vill avsluta med att påminna om några saker som kan vara viktiga att tänka på när det gäller att stärka barns självkänsla. Som sagt är det svårt att övertyga barn om att de duger, när deras upplevelser helt går emot det. Om din son kommer hem från skolan och känner sig eländig, så kan det vara bättre att bara försöka lyssna och förstå hur han känner. Ibland får man stå emot impulsen att genast trösta, eftersom det kan hindra barnet att berätta. Sen måste man förstås trösta ibland och framförallt försöka lösa de grundläggande problemen (t ex mobbning i skolan).

En grundläggande förutsättning för att barn ska känna sig bekräftad av föräldrarna är att undvika dubbla budskap. Det räcker inte med att säga att ett barn duger och är bra, man måste också visa det. Jag gav ett exempel på dubbla budskap tidigare – att å ena sidan säga att han duger, å andra sidan uttrycka att han behöver ändra på sig. Det är därför det är så viktigt att man har en tydlig överenskommelse med barnet – han måste själv uttrycka att han vill ändra på sig eller lära sig något innan man kan peppa honom och påminna honom om det. Likaså är det viktigt att på alla sätt visa att det är okej att din son avstår från kontakter eller aktiviteter ibland.

Till sist kan det vara viktigt att fundera på hur ni föräldrar agerar i sociala situationer. Barn som lider av blyghet påverkas ofta av hur övriga familjen beter sig med andra människor. Försök att föregå med gott exempel och visa hur din son kan vara mer framåt genom att själv vara det.

Jag hoppas att ni lyckas hjälpa er son till att trivas bättre i skolan och med livet i stort!

Varma hälsningar,
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Jag vill gärna veta vart Inger E's svar försvunnit. Får man inte vara kritiskt inställd mot svaret?

Meppe, 14:03, 3 maj 2011. Anmäl

Det är skolans skyldighet att förhindra mobbning och utanförskap. Fråga rektorn vad han tänker göra och om han har någon handlingsplan.

Josefin Nilsson, 07:33, 2 maj 2011. Anmäl

The best defense is a strong offense. Just saying...

Ett gott råd, 11:42, 29 april 2011. Anmäl

Inger E: vill bara saega att jag håller helt med dig. Vaenta inte med polisanmaelan tills din son kommer hem slagen blå och gul (Sveriges nationalfaerger) Jo jag tackar jag!!! Dom faergerna har jag sett aldeles tillraecligt!!

Grethe, 08:29, 29 april 2011. Anmäl

Kaenns igen från mina egna pojker, felet på oss var att jag aer danska. Altid kann man hitta nåt!! Ni svenskar borde se oever Er skola, den fungerar inte. Rektorerne sitter på sina rum och drikker kaffe. Ofta har man valt skolans dummaste laerare till rektor. Jag gjorde som så att jag polisanmaelde skolan sen blev det baettre. Man skall inte låta sig hunsas.

Grethe, 08:27, 29 april 2011. Anmäl

Mina råd är bara som mamma, ta till dig det du tycker passar och strunta i resten! Först tycker jag att du ska fråga er äldste sons läkare om det finns någon samtalsgrupp för syskon till handikappade i närheten av er, kanske en helg eller några gånger. Han kanske inte känner något barn i samma sits? Som mamma till en 10-åring tycker jag att Johanna och Lycka till hade bra kommentarer. Förutom att prata med skolan tycker jag att ni ska hitta fritidsaktiviteter som han gillar och där han umgås med andra barn. Sen tycker jag att ni som föräldrar kanske måste vara lite aktivare och bjuda hem barn att leka med. Umgås ni med andra familjer, kusiner, kompisar från dagis, grannbarn? Lär honom att ringa till kompisar och bjuda hem dem. Får man nej ringer man någon annan. Man kan leka olika saker med olika barn! Bygga koja med en , cykla hinderbana med en annan, leka med någon tredjes kanin, spela TV-spel med en fjärde... Vi bor också på landet och ofta måste man bestämma en eller ett par dagar i förväg om barn ska leka och skjutsas och ofta blir det så att vi får erbjuda oss att hämta eller lämna andras barn som kommer till oss just för att vi bor längst bort, men det får vi ta. Min sista tanke är också att du "hänger med" i vad som "gäller" på skolan just nu. Samlar alla på fotbollskort och byter- köp lite sådana, spelar alla kula- skicka med en kulpåse, har alla spotify på mobilen- hjälp honom att ladda hem låtar osv. Man måste inte ha allt, men ibland behövs inte så mycket för att "vara som andra".

bara mamma, 08:12, 29 april 2011. Anmäl

Lär honom att slåss! Inga satans tramsmetoder. Mobbare skall slås ner.

Boxarn, 17:30, 28 april 2011. Anmäl

Tror på grundtanken att bjuda hem klasskamraterna och lära dem köra traktor. Men det beror mycket på vilken bakgrund de barnen har. Vet av egen erfarenhet att köra traktor anses "bonnigt" i många villakvarter och inte alls lika hippt som att kunna köra vattenskoter eller cross osv. Då kan det få motsatt effekt. Försök att hitta en fritidsaktivitet åt sonen där han får nya kompisar, helst en aktivitet där han får en nystart utan kompisar från skolan som redan har en uppfattning om honom. Gillar man inte bollsport finns det mycket annat - scouter, skytte, simning, dykning, judo. Listan kan göras lång. Det är alltid bramed kompisar i ett annat sammanhang i skolan. Då är det lättare att ta till sig budskapet att jag är OK, kompisarna jag har på min fritidsaktivitet gillar mig. Gillar inte de i skolan mig beror det på dem eller på relationen mellan dem och mig. Men inte på mig som person. Lycka till!

Johanna, 12:03, 28 april 2011. Anmäl

Ställ krav på skolan, de ska ha koll på att sådant här inte händer. Prata med, och om det behövs, konfrontera föräldrarna till de som är taskiga, de flesta vill inte att deras barn ska mobba handikappade eller deras syskon, även om de är otrevliga på andra sätt. Sätt sonen i fotbollslaget så han får lära sig de grundläggande reglerna. Bjud hem, eller hitta på saker ute, tillsammans med de trevliga klasskompisarna (några finns förhoppningsvis som inte är helt hopplösa) en och en så att sonen får en chans att visa vem han är i ett lite mindre sammanhang. ge er inte! Jobba på alla plan, ställ krav på skolan och andra föräldrar, och gör egna insatser så långt ni bara orkar och lite till. Lycka till!

Lycka till!, 13:40, 27 april 2011. Anmäl

kanske kan han börja med ngn fritidsaktivitet utanför skolan så han även träffar andra som inte går i samma klass.

e, 10:59, 27 april 2011. Anmäl

Kär i min närmaste vän

FRÅGA:

Hej Liria!

Jag är en kille på 21 år som är kär i min närmaste vän sedan 5 år tillbaka som jag umgås med väldigt mycket. Mitt problem är att hon inte har samma känslor för mig, vi försökte för en tid sedan ingå en kärleksrelation mendet fungerade inte från hennes håll. Detta har jag accepterat men jag har inte kunnat släppa mina känslor för henne. Under åren har hon träffat andra killar, något som sårar mig otroligt mycket. Vi har pratat om mina känslor tidigare, men jag tror inte att hon längre vet att jag fortfarande är kär ihenne.  Jag är otroligt besviken på mig själv för att jag inte har kunnat släppa mina känslor för henne efter alla dessa år, jag flyttade till och med till ett annat land på grund av detta!

Hon är allt jag söker i en tjej, man skulle kunna säga att hon är min själsfrände, men jag är inte hennes. Nu har hon kommit för att hälsa på mig i landet jag bor i, ovetande att jag fortfarande tycker om henne. Jag vill ha kvar vår vänskap men jag klarar inte av sorgen som min obesvarade kärlek ger mig. Samtidigt så vill jag inte tynga ner henne med mina bekymmer.

Vad kan jag göra för att gå vidare?

/Anonym

SVAR:

Tack för ditt brev. Du har en obesvarad kärlek till din närmaste vän, och ett av dina problem är att hon inte vet att du fortfarande efter fem år är förälskad i henne.  Situationen har blivit ganska akut nu, då hon har kommit för att besöka dig. Mitt intryck när jag läser i ditt brev om hur du försökt hantera situationen är att du är en mycket hänsynsfull person. Du har på alla sätt försökt värna om er vänskap, och lyckats med det. Även om du i detta har utsatt dig för år av känslomässiga påfrestningar. Du har till och med flyttat från Sverige i ett försök att få din förälskelse i henne att klinga av.

Du undrar hur du ska kunna gå vidare, och jag utgår ifrån att du med den frågan menar att du vill hitta ett sätt att behålla vänskapen med henne, men inte behöva vara dolt och olyckligt kär.

Mitt råd är att du försöker komma dit steg för steg och börjar med att acceptera att du inte är och inte kommer att bli hennes kärlek. Säg det till dig själv, och gör det närmast som en ritual. Sätt dig ner, tala med dig själv, och konstatera närmast högtidligt att så här är det faktiskt. Konstatera att livet ville något annat än vad du ville. Undvik att fastna i tankefällor som att ”Det är inte rättvist, ”Så här får det inte vara”, som håller dig fast och hindrar dig från att kunna gå vidare. Många gånger styr vi inte över saker och ting. Att acceptera det vi inte kan påverka som en aktiv handling är ett sätt att komma ifrån ältande av hur det borde vara. Varför? Jo, för att ältande över hur det borde ha varit ofta blir ett större lidande än den smärta vi känner över det som faktiskt har hänt.

Gör detta med kärleksfull acceptans av dig själv och dina känslor.  Omfamna dig själv i metaforisk mening, och tillåt dig att känna sorgen. Ta hand om dig som om du vore en nära vän som har drabbats att en förlust. Säg till dig själv, när du sörjer att du har rätt att känna det du känner.

Samtidigt bör du handla i en riktning, som kan göra ditt liv bättre. Fråga dig vad du kan göra här och nu för att få ett liv som innehåller en kärleksrelation.  Hur är din idealkvinna? Finns det någon i din omgivning som motsvarar dina förväntningar? Börja titta åt ett annat håll! När vi accepterar situationen som den är, och väljer att aktivt sluta hålla fast vid saker eller personer, så blir vi friare i vårt sätt att tänka och handla.

Du kanske ska prata med din vän om hur det är för dig just nu. Att du behöver ta distans från henne under en lång tid innan ni kan vara bara vänner.

Varma hälsningar och ta väl hand om dig.

Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

Jag tycker psykologen på SvD är minst lika bra som Liria.

Tummelisa, 20:40, 11 maj 2011. Anmäl

Liria är mycket mycket bättre än psykologen på SVD.

Latina, 18:50, 25 april 2011. Anmäl

Måste lägga till en sak med tanke på att FS nämner att de är "själsfränder". Förmodligen är ni inte själsfränder. Det ordet innebär en viss ömsidighet som inte existerar i er relation. Du känner nog att ni två nog vore fantastiska själsfränder om hon bara... Men ni är inte det. Den dag du kommit över henne och förälskar dig i någon som förälskar sig i dig... DÅ kommer du kunna säga att ni är själsfränder!

HR, 13:58, 24 april 2011. Anmäl

Kan bara berätta för dig hur det är för mig: Jag skulle aldrig komma över henne om jag som du fortsatte träffa henne. Man vill så gärna tro att det är möjligt att komma över nån man är kär i och fortsätta vara vänner eftersom man tycker så mycket om personen och vill ha kvar den i sitt liv, men jag har tvingats acceptera att i sådana situationer måste jag låta personen gå eller själv gå - i klartext: Jag klarar inte att träffa den personen ALLS, eller ha någon kontakt ALLS, innan jag kommit över min kärlek, eftersom jag faktiskt inte kommer över personen annars. Tyvärr kan denna process att "komma över" ta tid - mycket lång tid. Men jag har lärt mig att jag måste acceptera att inte alls ha någon kontakt med denna person hur lång tid det än tar. Så mitt råd är att klippa banden helt - och det är inget råd jag ger med lätt hjärta, utan helt enkelt det enda som har visat sig fungera för mig i realiteten.

HR, 13:54, 24 april 2011. Anmäl

Jag har enlängre tid följt hur Liria svarar på frågor och bemöter frågeställare. Hennes svar präglas av medmänsklighet och respekt för alla inblandade parter utan att hennes svar färgas av genusperspektiv eller andra ovidkommande vinklingar. Fortsätt så Liria.

Lelle, 06:26, 24 april 2011. Anmäl

Har varit i samma sits. Bästa tipset jag kan ge är; bryt kontakten helt, du kommer ständigt bli påmind om vad du inte kan få. För mig blev det för mycket och drog ur kontakten helt. Det var jobbigt i början men det går över.

Lalil, 16:50, 22 april 2011. Anmäl

Många varma kommentarer här, verkar som om du har många på din sida. Tycker dock att det är lite för mycket tips om accepterade av situationen, som om livet och situationen vore något statiskt. Du är ett subjekt och du definierar dig själv. Är det henne du vill ha så är valet ditt att jobba för att få henne. Kolla på killarna hon träffar, vad behöver du bli utöver det du redan är (för hon tycker ju redan om dig) för att utstråla det som dem gör. Attraktion är inget val och det finns nog mycket mer du kan göra för att vinna henne om det är det du bestämt dig för. Det kanske innebär att du måste ha en distans till henne, träffa andra ett tag och lära dig förstå vad som är attraktion mellan könen. Det jag menar är att om du har ett mål, något du tror på så ge inte upp bara för att du i dagens läge inte har de redskap du behöver för att nå hela vägen fram. Det kanske är en smärtsam väg men om du väl vinner henne till slut kanske du inser att det inte längre betyder så mycket, att den resa du gjort lärt dig så mycket mer om livet att det tidigare målet inte längre spelar någon roll. Eller också är det precis lika fantastiskt som du alltid drömt om att det ska vara :)

Mark, 16:31, 22 april 2011. Anmäl

Jag lider med dig, för jag var en gång i samma situation när jag var i din ålder och vet hur smärtsamt det är. Utan att döma er, men med en övertygelse om likheterna kan jag berätta om mig själv: Vår dåvarande relation förutsatte både att hon var rädd för den närhet som samtidig attraktion och vänskap kunde ge, och att min kärlek till henne var själva förutsättningen/bränslet till engagemanget i vår vänskap. Jag var dessutom rädd för att prova vingarna på annat håll. Nu med mycket mer erfarenhet (25 år, tre långa föhållanden varav ett tidigare äktenskap och ett aktuellt) kan jag se att det byggde på att vi båda var omogna på våra respektive sätt. Hon surfade på min kärlek utan att jag fick någon kärlek tillbaka. Hon hade många killar som hon inte hade så mycket gemensamt med och mig som vän för mig kunde man ju snacka med. Jag ställde saken på sin spets genom att berätta om min kärlek och den smärta hennes andra förhållanden orsakade samt att jag inte kunde fortsätta så. Trots smärtan i att inte ses höll jag mig undan därefter och hon respekterade det. Jag trodde det inte då men efter ca ett år hade jag träffat en ännu större kärlek som höll i 5 år. Därefter, med nytt större perspektiv på livet och naturligtvis med akut hjärtesorg från det senaste förhållandet, sökte jag upp min tidigare kärlek. Vi ramlade snabbt in i våra gamla roller, umgicks ett tag tills jag än en gång accepterade det utsiktslösa i det. Jag har upplevt många kärlekar sedan dess och måste säga att jag inte skulle byta något av mina längre förhållanden mot min gamla "kärleksvän". Jag har hört på omvägar att hon lever ensam nu ca 20 år senare och att hon tänker m y c k e t på mig. Hon har möjligen inte kommit ur sitt mönster men det har tack o lov jag gjort. Lycka till.

Anders, 09:38, 21 april 2011. Anmäl

Svår situation. Befinner mig i en liknande. Jag bor sedan tre månader fortfarande med mitt ex (förhållandet varade två år till Januari 2011). Vi hade en stor kris förra hösten som sedan ledde till uppbrott. Tänk på att du kan bara ta asnvar för dig, dina känslor och din lycka. I detta fall så måste du sätta dig först. Vad det innebär är upp till dig. Jag har lyckats "klara" att bo med mitt ex, eftersom vi båda dejtat andra, haft en väldigt öppen dialog och inte haft sex med varandra. Hon flyttar ut snart och det kommer bli bra för oss båda. Min poäng är att hurvida du kan vara vän med ditt ex handlar om hur viljestark du är. Bestämmer du dig för (som getts råd om); "Nej det är slut, hon är fantastisk, och det skull ÄNDÅ inte fungera mellan oss" då kan ni vara vänner. Annars är det bryt och gå vidare som gäller. Hälsningar från en som är vän med alla sina ex.

J, 09:34, 21 april 2011. Anmäl

jag åkte också till ett annat land för att fly mina känslor lite. vill bara ge dig ett råd på vägen; embracea nuet där du är. du vill inte se tillbaka på din utlandsvistelse när du är 30 år och undra varför du inte LEVDE när du väl var där. du är bara 21 år och du kommer ha många kärlekar innan du hittar rätt! njut på vägen och ha roligt. hångla lite, det är vår. :)

J, 20:55, 20 april 2011. Anmäl

Min man och son hamnar ofta i konflikt

FRÅGA

Hej,

Vi är en hyfsat harmonisk kärnfamilj, två barn på nio och sju som vi älskar och tillbringar all fritid med. Jag har frågor om min mans relation till vår yngsta, en pojke. Sonen är numera oftast lugn och nöjd, glad i skolan och med sin syster och kompisar, men han har ärvt sin pappas temperament och deras likheter gör att de två ofta krockar häftigt vid konflikter.

Min man har varit pappaledig med båda, han är en mycket engagerad förälder och vi delar på allt som rör barnen. Men när sonen var liten och ännu stormigare i humöret (upp till fyra års ålder ungefär) blev det ofta han och jag som gjorde saker, och min man och dottern. Min man upplevde sonen som jobbig, och han sa att han inte kände för honom på samma sätt som för dottern. Jag försökte då kompensera, jag ammade väldigt länge och gjorde allt för att ge sonen ro och lugn.

Att höja rösten mot pojken är som att hälla bensin på en eld, han blir tokig och skriker tillbaka och slåss och det tar en evighet att lösa situationen. Vi vuxna anstränger oss båda för att kommunicera mer konstruktivt, men min man lyckas inte alltid hejda sig. Han tror inte på att trycka ned känslor, vill inte hålla tillbaka för mycket, för han tror att det skadar mer i längden.

Jag vet inte, jag och vår dotter är mycket lugnare i humöret. Flickan är väldigt nära sin far, de har alltid haft en varm och fin relation men min son väljer sällan sin pappa frivilligt idag. Det kan hända om det gäller någon specifik aktivitet, men min man lyckas t ex aldrig gosa med honom. Om han försöker väljer pojken att skämta, busa bort det eller trassla sig loss. Sonen vill gärna att jag sover hos honom på natten om han vaknar, men om bara pappa finns till hands nobbar han och somnar hellre om själv. Detta gör att min man känner sig ratad och orättvist behandlad, och jag är orolig för att det ska börja gå troll i det här, att båda de killar som jag älskar mest av allt ska hamna i en ond spiral av sorg, saknad och stolthet. Hur ska vi göra för att vända skeppet? Tror ni det här kommer ”växa bort” automatiskt eller hur, praktiskt och konkret, räddar man en anknytning som började lite dåligt?

SVAR:

Hej!

Jag vill börja med frågan du avslutar brevet med. Även om den tidiga anknytningen har betydelse, så vill jag hävda att den ibland överdrivs. Relationer mellan barn och föräldrar utvecklas genom hela livet. Dessutom skriver du att din man är en mycket engagerad förälder, vilket är den viktigaste grunden för en livslång relation till barnen.

Oavsett vad som händer i framtiden, så förstår jag om du är ledsen över hur situationen ser ut nu. Du skriver att din man försöker hitta gemensamma aktiviteter med sonen. Jag tror det kan vara bra att fortsätta på det spåret. Ett sätt kan vara att fokusera mer på de aktiviteter som faktiskt fungerar. Försök att avsätta mer tid för sådant. Samtidigt får din man acceptera att sonen inte vill göra vissa saker. Då får han helt enkelt backa undan och visa för sonen att det är ok. Det är förstås jobbigt, men det är mer framkomligt att invänta och bekräfta sonens initiativ, särskilt när det handlar om att visa tillgivelse (t ex att gosa). Tillgivelse kan också uttryckas på många olika sätt. Det är inte säkert att sonen kommer att visa det genom att vara fysisk.

Att skapa förutsättningar för fler positiva gemensamma stunder är den viktigaste grunden för en relation. Dessvärre kan sådana ansträngningar saboteras av återkommande konflikter, precis som du skriver i ditt brev. En återkommande fråga i forskning har varit hur konflikter uppstår mellan föräldrar och barn. Är det föräldrarna eller barnen som brukar börjar? Svaret är att barnen oftast börjar, men det är förälderns reaktion på barnets häftiga humör som avgör om konflikten eskalerar eller klingar av. En utgångspunkt för föräldrar är därför att bli mer uppmärksamma på just detta. Hur reagerar jag när mitt barn ilsknar till? Att föräldrar lyckas dämpa sitt eget humör är avgörande för att lyckas med konfliktlösning.

Det verkar som om du är väl medveten om detta. Du skriver också att din man försöker hejda sig. Samtidigt skriver du att han inte tror på att trycka ner känslor. Frågan är vad han menar med det? Det finns en föreställning om att man måste leva ut ilskan för att bli av med den. På senare tid har man visat att det ofta blir tvärtom – ju mer man lever ut, desto argare blir man. I en tidigare artikel i DN utvecklas de tankarna.

Om din man ofta lever ut sin ilska riskerar det alltså att leda till att både han och sonen blir argare. Samtidigt kan jag förstå din mans ståndpunkt. Att gå och knyta näven i fickan är inte heller någon bra idé. Man måste få utlopp för starka känslor, men konsten är att göra det utan att själv brusa upp. Ett vanligt tips är att gå undan en stund när känslorna svallar som värst. Ofta är det också nödvändigt att lära sig att uttrycka vad man känner på nya sätt. När din man har lugnat ner sig kanske det går att prata med sonen och förklara varför han blev arg?

Jag vill avslutningsvis återknyta till vikten fler positiva gemensamma stunder för pappa och son. Det är ofta det bästa sättet att förebygga konflikter. Om man har haft en bra gemensam stund under dagen, så minskar risken för att båda parter ska tappa humöret senare. Mitt viktigaste råd är därför att din man måste tänka på balansen mellan positivt och negativt samspel med sonen. Det behövs en stor övervikt av positiva stunder under dagen för att relationen ska fungera i längden. Om det råder brist på positivt samspel, så spelar det ingen roll hur bra din man blir på att behärska sig. Kort sagt måste din man både försöka skapa förutsättning för fler positiva stunder, samtidigt som han försöker dämpa humöret och välja bort onödiga konflikter. Jag har träffat många föräldrar som har lyckats vända en relation på det sättet. Jag hoppas att också ni ska lyckas med det!

Varma hälsningar

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Jag har varit med om samma sjalv och i tonaren had var son och min man ett mycket daligt forhallande. Det gick over totalt nar sonen mognade och de ar nu bastisar faktiskt. Jag tycker forstas det ar lite konstigt att sova hos en nio-aring som vaknat pa natten. Varfor binda sonen till sig sa hart?

Kristina, 06:59, 27 april 2011. Anmäl

Ska förhållandet mellan far och son bli bra (förmodligen för sent) måste sonen bli accepterad som han är. Men att acceptera och respektera sina barn som de är, verkar många föräldrar ha svårt för, då de helst vill forma sin avkomma efter egna ideal.

Marie Lind, 08:38, 22 april 2011. Anmäl

Ska det bli bra mellan pappan och sonen, vilket förmodligen är för sent, så måste pappan släppa alla tankar på att sonen ska vara och bete sig som han vill och acceptera och respektera honom som han är. Något som många föräldrar verkar ha svårt för, då de vill forma sina barn efter egna ideal.

Marie Lind, 08:34, 22 april 2011. Anmäl

Relationen kanske förändras iom att man som vuxet barn inte är lika impulsiv i sina handlingar som barn, men jag har svårt att tro att föräldrarna förändras markant. Jag känner igen mig i det här scenariot som sonen och känner att pappa alltid har vart likadan mot mig. Nu i tidiga 20-årsåldern har jag lättare att styra en konversation mot något som inte resulterar i gräl, även om min stolthet får sig en törn av det. Det jag har lärt mig av att ha en sån pappa är att jag inte vill bli likadan själv.

Känner igen sig, 17:31, 21 april 2011. Anmäl

Jag tycker tanken på att "relationer mellan barn och föräldrar utvecklas genom hela livet" är synnerligen trösterik!

HF, 11:34, 20 april 2011. Anmäl

Är det konstigt att sonen "väljer bort " pappan när pappan "inte kännede för sonen på samma sätt som för dotter". Pappan har ju visat vägen för hur sonen bemöter honom.

Anonym, 12:35, 19 april 2011. Anmäl

@ Henrik: du kanske skulle läsa den en gång till. Eller är det i grunden så att du skyller på akademiker när någon ger ett råd som inte passar in i din världsbild?

Eva, 23:08, 18 april 2011. Anmäl

Detta var ett intetsägande svar av en akademiker som uppenbarligen inte har någon praktisk erfarenhet av att arbeta med familjer.

Henrik, 16:27, 15 april 2011. Anmäl

Gör något riktigt fysiskt ansträngande tillsammans, hugg ved eller vad som helst, men skit i en massa "proffshjälp". Livet och aktiviteten är bästa hjälp.

Anonym, 10:21, 14 april 2011. Anmäl

Äktenskapsproblem i 60-års åldern

Fråga

Jag är gift med en man sedan mer än 30 år tillbaka, vi är båda i 60-års åldern. Vi kommer från olika kulturer men har haft en stark relation byggd på passion och djup kärlek. Vårt liv är bra på många sätt, två vuxna barn med egna liv, god ekonomi, och vi har onekligen ett stabilt liv tillsammans. Men under de sista två åren har min man mer och mer dragit sig undan, eller snarare funnit en aktivitet som exkluderar mig, modellflygning. Det här har blivit en allt uppslukande hobby, allt kretsar kring det här, oftast är han tillsammans med en granne och de drar iväg i många timmar under helger och kvällar. När han sen är hemma är han så trött jämt, och ser mest på TV. Jag har försökt att vi ska kombinera våra intressen, jag tycker om att vara i naturen till exempel eller besöka intressanta platser och museer, men det är svårt att få ihop det hela med modellflygning, eftersom det ska vara på speciella ställen och oftast inte erbjuder något av det jag söker.

Till och med vårt gemensamma umgänge med goda vänner sen många år tillbaka blir svårt att hålla uppe med den här nästan maniska hobbyn, de tycker han är tröttsam helt enkelt. Jag vill verkligen inte skiljas, men jag tycker situationen känns ohållbar. Jag har ett eget aktivt liv, med vänner, stimulerande jobb, reser själv och så vidare. men jag vill ju naturligtvis som alla andra känna mig älskad och ha en nära relation med min man också. Helt enkelt känner jag mig avvisad, som ett hinder i vägen för att han ska kunna utöva sin hobby. Jag söker inga enkla lösningar men några råd om hur jag ska hantera mitt liv i den här fasen.

Signatur Utlandssvensk

SVAR

Hej Utlandssvensk, tack för ditt brev. Du och din man har haft ett långt, och bra äktenskap med både passion och djup kärlek, men senaste två åren har det förändrats. Din man har börjat dra sig undan allt mer.

Ditt brev väcker förstås frågor om hur er relation är, och om modellflygningen kan ses som hönan eller ägget i ert problem i symbolisk mening. Kan din mans ”uppslukande hobby” förstås som ett uttryck för något annat än ett genuint intresse för modellflygning?  Hände något mellan er för några år sedan, som gjorde att din man ville dra sig undan, eller gjorde du det? Vad säger du? Var uppmärksam på att det inte behöver vara en enskild eller tydlig händelse som förklarar detta utan att det kan vara en konsekvens av att er relation på ett stillsamt men ändå märkbart sätt blivit allt mer oengagerad. Det är ju inte ovanligt som du säkert sett i din omgivning att par ibland upphör att visa varandra uppskattning. Man gör inte längre trevliga saker tillsammans på det sätt som man gjorde i början av relationen och man har utvecklats på ett olikartat sätt. Man börjar känna sig ointresserad av den andre, och kanske till och med uppfattar honom eller henne som en främmande person. Ibland handlar det om att man visserligen älskar varandra men man tar sin partner för given. Fundera gärna om det är något av det här som stämmer på er eller om det finns andra orsaker som har bidragit till att ni har glidit ifrån varandra.

Ni behöver förstås sätta er ner och prata med varandra om det som händer! Ni kan göra det på egen hand, eller ni kan välja, kanske efter ett tag om ni anar att det skulle underlätta, att gå i familjerådgivning. En annan möjlighet är att du själv börjar med att ha en samtalskontakt för att reda ut dina egna känslor och tankar.

När vi i en relation ska ta upp en laddad fråga med den andre kan det vara en hjälp att ha ett bra sätt att kommunicera. Här är ett tips: Berätta om det du ska ta upp helt kort. Uttryck dig på ett positivt sätt och anklaga inte. Berätta om dina känslor. Visa att du vill se saken också utifrån din mans perspektiv och uttala din förståelse. Acceptera en del i ansvaret för hur det har blivit. Erbjud ett sätt efter bästa förmåga som kan hjälpa er att få det bättre. Och så här kanske det skulle kunna sägas:

Jag skulle vilja att vi träffar vänner varannan lördag kväll, och att vi tar en långpromenad varje söndag kväll. Jag vet att du är mycket engagerad i din modellflygning samtidigt som jag känner mig övergiven av dig och saknar dig. Jag har tänkt en del, och tror mig förstått att jag kanske inte på senare år inte visat dig hur viktig du är för mig. Vad säger du, skulle vi kunna prova att göra den här förändringen, eller något likande som du vill föreslå, från och med nästa vecka.

Hitta gärna dina egna formuleringar, det som är viktigast är att du utgår ifrån dina egna känslor, föreslår en kompromiss och visar att du är intresserad av din man.

Ett annat inslag i en bättre kommunikation kan vara att du tar initiativet till att visa uppmärksamhet genom att ge plats för små kärlekshandlingar eller trevliga möten i vardagen. Sättet kallas Daglig påminnelse om att vara trevlig eller kärleksfull. Det är en färdighet för att förbättra vardagen ihop. Det upplevs av många som prövar det som ett överraskande verksamt sätt att börja knyta an till varandra igen. Så här går det till: Det handlar om att göra små, positiva saker för den andre, och att ha som mål att göra någon sådan sak varje dag. Det kan till exempel vara att visa uppskattning, säga en komplimang, erbjuda hjälp eller att inleda ett samtal om något som intresserar den andra och ge sin fulla uppmärksamhet. Mitt förslag är att du gör en lista över sådana saker som skulle passa dig att göra, och som du vet skulle uppskattas av din man. Välj sedan, om du finner det här möjligt, att prova dig fram med olika sätt som passar dig och din partner.

Om han inte ger någon positiv respons på dina försök att knyta an till varandra igen kan det vara dags att fundera på hur du vill gå vidare med ditt liv med eller utan honom.

Varma hälsningar och lycka till.
Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0