Vår son har det tufft i skolan

Fråga:

Hej!

Annons:

Vi har två grabbar en på 9 år och en funktionshindrad grabb på 11 år. 9-åringen har det tufft i skolan pga storebror (de går inte på samma skola). De kastar ur sig glåpord att brorsan är cp, äcklig, pucko mm. Nu har de börjat att frysa ut honom på så sätt att han får vara med och leka, men sedan går de helt plötsligt i väg och han vet inte om han får följa med.

Nu skall jag inte sticka under stol med att jag vet att vår grabb är blyg och känner sig osäker på många plan. Han kan inte reglerna i fotboll och vill därför inte vara med för att han känner att han stör. Han vill inte vara med att leka krig för att han tycker det är töntigt men saken är den att när han kommer hem på eftermiddagen så sätter han sig i stora traktorn och hjälper sin far på åkern.

Så han befinner sig i två världar men det ”räknas” inte för honom att han kan köra en stor traktor och hjälpa till på gården eller ta cykeln och cykla en sväng på tre mil. Det räknas inte. Han vill ju passa in, köra tramptraktor för de andra i klassen gör det, spela fotboll osv men han är hela tiden rädd för näsbrännan över att ”din brorsa är ett pucko cp” och kommentarer som att du är också cp för att din bror är det.

Hur skall jag göra för att stärka hans självförtroende/självkänsla att han är perfekt precis som han är. Vi har suttit i timmar och ältat detta och även tagit upp detta med att de som är tuffa i klassen inte är så tuffa som de verkar när de kommer hem och mörkret faller.

Svar:

Hej!

Jag blev berörd av ditt brev. Det låter som att din kille har det tufft. Jag ser flera olika saker som kan vara viktiga att göra. För det första tycker jag att man måste titta på situationen i skolan. Är din son utsatt för mobbning? Hur ofta händer det att han blir utsatt för glåpord och utfrysning som du beskriver? Har han vänner i skolan som inte är taskiga? Skolan är skyldig att vidta åtgärder mot mobbning och kränkande behandling. De bör också hjälpa till om en elev är utanför, även om det inte handlar om direkt mobbning. Jag antar att ni har pratat med skolpersonal med om det här, men ofta är det nödvändigt att vara envis och ställa krav som förälder. Prata både med lärare och skolledning/elevhälsa. Hur ser de på problemen? Vad kan de erbjuda för hjälp? Går det till exempel att engagera föräldrarna till de barn som utsätter din son för dålig behandling?

För det andra kan det finnas anledning att hjälpa din son att bli mer framåt i sociala sammanhang. Du skriver att han är blyg och drar sig undan. Är han så med de flesta barn, även om de inte tidigare har varit taskig mot honom? Är han det både med enskilda barn och med grupper av barn? Om han är generellt blyg och drar sig undan, så tror jag att det kan vara ett viktigt spår att jobba vidare på. Att ha vänner som man känner sig bekräftad av är ett grundläggande behov hos de flesta av oss. Det är därför svårt att stärka din sons självkänsla och övertyga honom om att han duger som han är, om hans blyghet samtidigt hindrar honom från social kontakt med andra barn. Det är också viktigt att bygga vidare på de kontakter som känns bäst för din son. Kanske det finns enskilda barn i skolan eller hemma som han har lite bättre kontakt med? Ibland kan elevhälsan hjälpa till även med den här typen av problem. I annat fall kan det vara aktuellt att söka hjälp inom vården. Jag kan också rekommendera boken ”Mer än blyg: om social ängslighet hos barn och ungdomar” av Liv Svirksy, Ulrika Thulin och Lars-Göran Öst. Den beskriver hur man kan hjälpa barn som lider av blyghet.

Vid sidan av att arbeta med situationen i skolan och med blyghet kan det också vara viktigt att visa för din son att han duger som han är. Du avslutar ditt brev med sådana tankar. Det kan ibland vara motsägelsefullt att dra igång olika hjälpinsatser (t ex hjälpa din son med blygheten) och samtidigt ge budskapet ”du duger som du är”. Om man duger som man är behöver man väl inte ändra på sig? När man ska hjälpa barn att övervinna svårigheter är det därför väldigt viktigt att skilja på enskilda beteenden och personligheten som helhet. Din son kan behöva ändra sitt sätt att bete sig i vissa situationer (t ex bli mer framåt ibland), men han behöver inte ändra den han är i grunden (t ex en nyfiken kille som är full av ambitioner, önskningar och vilja). Det är viktigt att tänka på när ni ska prata med honom om eventuella åtgärder. Förklara till exempel att alla barn är rädda för olika saker (höjder, spindlar, vara ensam, mörker, och ibland social kontakt). Fråga honom själv vad han tror att han skulle behöva lära sig för att klara av de situationer han tycker är svåra. Försök att hitta gemensamma mål att jobba mot. Då ökar chansen att han kan se det som en separat färdighet – istället för att han behöver ändra på vem han är i grunden.

Jag vill avsluta med att påminna om några saker som kan vara viktiga att tänka på när det gäller att stärka barns självkänsla. Som sagt är det svårt att övertyga barn om att de duger, när deras upplevelser helt går emot det. Om din son kommer hem från skolan och känner sig eländig, så kan det vara bättre att bara försöka lyssna och förstå hur han känner. Ibland får man stå emot impulsen att genast trösta, eftersom det kan hindra barnet att berätta. Sen måste man förstås trösta ibland och framförallt försöka lösa de grundläggande problemen (t ex mobbning i skolan).

En grundläggande förutsättning för att barn ska känna sig bekräftad av föräldrarna är att undvika dubbla budskap. Det räcker inte med att säga att ett barn duger och är bra, man måste också visa det. Jag gav ett exempel på dubbla budskap tidigare – att å ena sidan säga att han duger, å andra sidan uttrycka att han behöver ändra på sig. Det är därför det är så viktigt att man har en tydlig överenskommelse med barnet – han måste själv uttrycka att han vill ändra på sig eller lära sig något innan man kan peppa honom och påminna honom om det. Likaså är det viktigt att på alla sätt visa att det är okej att din son avstår från kontakter eller aktiviteter ibland.

Till sist kan det vara viktigt att fundera på hur ni föräldrar agerar i sociala situationer. Barn som lider av blyghet påverkas ofta av hur övriga familjen beter sig med andra människor. Försök att föregå med gott exempel och visa hur din son kan vara mer framåt genom att själv vara det.

Jag hoppas att ni lyckas hjälpa er son till att trivas bättre i skolan och med livet i stort!

Varma hälsningar,
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Jag vill gärna veta vart Inger E's svar försvunnit. Får man inte vara kritiskt inställd mot svaret?

Meppe, 14:03, 3 maj 2011. Anmäl

Det är skolans skyldighet att förhindra mobbning och utanförskap. Fråga rektorn vad han tänker göra och om han har någon handlingsplan.

Josefin Nilsson, 07:33, 2 maj 2011. Anmäl

The best defense is a strong offense. Just saying...

Ett gott råd, 11:42, 29 april 2011. Anmäl

Inger E: vill bara saega att jag håller helt med dig. Vaenta inte med polisanmaelan tills din son kommer hem slagen blå och gul (Sveriges nationalfaerger) Jo jag tackar jag!!! Dom faergerna har jag sett aldeles tillraecligt!!

Grethe, 08:29, 29 april 2011. Anmäl

Kaenns igen från mina egna pojker, felet på oss var att jag aer danska. Altid kann man hitta nåt!! Ni svenskar borde se oever Er skola, den fungerar inte. Rektorerne sitter på sina rum och drikker kaffe. Ofta har man valt skolans dummaste laerare till rektor. Jag gjorde som så att jag polisanmaelde skolan sen blev det baettre. Man skall inte låta sig hunsas.

Grethe, 08:27, 29 april 2011. Anmäl

Mina råd är bara som mamma, ta till dig det du tycker passar och strunta i resten! Först tycker jag att du ska fråga er äldste sons läkare om det finns någon samtalsgrupp för syskon till handikappade i närheten av er, kanske en helg eller några gånger. Han kanske inte känner något barn i samma sits? Som mamma till en 10-åring tycker jag att Johanna och Lycka till hade bra kommentarer. Förutom att prata med skolan tycker jag att ni ska hitta fritidsaktiviteter som han gillar och där han umgås med andra barn. Sen tycker jag att ni som föräldrar kanske måste vara lite aktivare och bjuda hem barn att leka med. Umgås ni med andra familjer, kusiner, kompisar från dagis, grannbarn? Lär honom att ringa till kompisar och bjuda hem dem. Får man nej ringer man någon annan. Man kan leka olika saker med olika barn! Bygga koja med en , cykla hinderbana med en annan, leka med någon tredjes kanin, spela TV-spel med en fjärde... Vi bor också på landet och ofta måste man bestämma en eller ett par dagar i förväg om barn ska leka och skjutsas och ofta blir det så att vi får erbjuda oss att hämta eller lämna andras barn som kommer till oss just för att vi bor längst bort, men det får vi ta. Min sista tanke är också att du "hänger med" i vad som "gäller" på skolan just nu. Samlar alla på fotbollskort och byter- köp lite sådana, spelar alla kula- skicka med en kulpåse, har alla spotify på mobilen- hjälp honom att ladda hem låtar osv. Man måste inte ha allt, men ibland behövs inte så mycket för att "vara som andra".

bara mamma, 08:12, 29 april 2011. Anmäl

Lär honom att slåss! Inga satans tramsmetoder. Mobbare skall slås ner.

Boxarn, 17:30, 28 april 2011. Anmäl

Tror på grundtanken att bjuda hem klasskamraterna och lära dem köra traktor. Men det beror mycket på vilken bakgrund de barnen har. Vet av egen erfarenhet att köra traktor anses "bonnigt" i många villakvarter och inte alls lika hippt som att kunna köra vattenskoter eller cross osv. Då kan det få motsatt effekt. Försök att hitta en fritidsaktivitet åt sonen där han får nya kompisar, helst en aktivitet där han får en nystart utan kompisar från skolan som redan har en uppfattning om honom. Gillar man inte bollsport finns det mycket annat - scouter, skytte, simning, dykning, judo. Listan kan göras lång. Det är alltid bramed kompisar i ett annat sammanhang i skolan. Då är det lättare att ta till sig budskapet att jag är OK, kompisarna jag har på min fritidsaktivitet gillar mig. Gillar inte de i skolan mig beror det på dem eller på relationen mellan dem och mig. Men inte på mig som person. Lycka till!

Johanna, 12:03, 28 april 2011. Anmäl

Ställ krav på skolan, de ska ha koll på att sådant här inte händer. Prata med, och om det behövs, konfrontera föräldrarna till de som är taskiga, de flesta vill inte att deras barn ska mobba handikappade eller deras syskon, även om de är otrevliga på andra sätt. Sätt sonen i fotbollslaget så han får lära sig de grundläggande reglerna. Bjud hem, eller hitta på saker ute, tillsammans med de trevliga klasskompisarna (några finns förhoppningsvis som inte är helt hopplösa) en och en så att sonen får en chans att visa vem han är i ett lite mindre sammanhang. ge er inte! Jobba på alla plan, ställ krav på skolan och andra föräldrar, och gör egna insatser så långt ni bara orkar och lite till. Lycka till!

Lycka till!, 13:40, 27 april 2011. Anmäl

kanske kan han börja med ngn fritidsaktivitet utanför skolan så han även träffar andra som inte går i samma klass.

e, 10:59, 27 april 2011. Anmäl