Gravid i väldigt svår situation

FRÅGA:

Jag lever sedan ungefär sju år tillbaka med en väldigt fin man. Vi har mycket gemensamt, skrattar mycket ihop och älskar varandra väldigt mycket. Problemet mellan oss har varit, sedan 4-5 år tillbaka, att min partner aldrig har sett sig själv som en person som kommer att leva i ett livslångt förhållande och skaffa barn och så vidare. Han hade redan den inställningen när vi träffades (bland annat är han desperat att inte bli som sina föräldrar vars äktenskap han tycker har fångat dem i ett sterilt, jobbigt liv) – vilket inte hindrar alls att han väldigt gärna vill vara med mig nu, och kanske ganska länge till; ”så länge det är bra för oss båda”. På grund av att han träffade mig, och att vi är så självklart bra ihop, så har han verkligen försökt att ändra sin inställning till långvariga relationer, men han har inte lyckats med det, och han har varit helt uppriktig om detta hela tiden. Men inte heller har han förmått sig att lämna mig – och inte jag honom heller. Detta har förstås orsakat periodvis problem för oss, eftersom jag känner att han är rätt person för mig, jag älskar honom och jag tror verkligen på oss (trots allt!) som par även långsiktigt. Men då gånger då det blivit kris så har vi liksom bara fortsatt trots allt, eftersom allt är så bra och kärleksfull på alla andra sätt, och vi har liksom hoppats att de långvariga besluten ska lösa sig med tiden.

Det här med barn har varit den stora stötestenen, för det är ju ett aktivt beslut – att skaffa barn ska man ju faktiskt välja att göra ihop. Det trodde jag iallafall, och har längtat fruktansvärt efter att skaffa barn med min partner. Jag börjar närma mig 35, och har inte all tid i världen att fundera över detta. Men nu är det så att jag,  på något sätt, har blivit med barn trots att, till allra största delen, vi har skyddat oss noga. Chocken när vi till slut fattade hur det stod till går inte riktigt att beskriva. Nu är jag i nionde veckan, och efter tre veckors diskussioner har vi fortfarande inte lyckats komma fram till hur vi ska göra. Min partner vill att jag ska göra abort, och jag kan verkligen förstå det, eftersom han aldrig känt, och fortfarande inte känner, att han vill vara förälder någonsin.

Jag själv känner ibland, när jag är riktigt svag, trött och illamående, att jag kanske skulle klara att göra abort, men väldigt ofta känner jag motsatsen: som att jag skulle gå under och aldrig hämta mig från det beslutet. Till saken hör att vi bor utomlands, och att min partner inte är svensk. Jag nämner detta för i desperata stunder tänker jag att jag kanske skulle kunna sluta på mitt jobb här och flytta tillbaka ensam till Sverige, där jag har ett stort nätverk av familj och vänner, och givetvis är det oerhört mycket enklare att vänta och ha barn i Sverige, även som ensamstående, än i USA där jag bor för närvarande. Men jag undrar också om detta verkligen skulle lösa det verkliga problemet, vilket är att jag isåfall fortfarande skulle tvinga min nuvarande partner att bli förälder, även om han inte skulle behöva vara inblandad alls i sitt barns liv. Han är en mycket moralisk person, och han tar inte alls lätt på detta. För honom handlar det inte om att fly ansvar och vuxenliv, utan om att undvika ett livsval som känns helt fel för honom. Men för mig, som redan (trots att jag nästan försökt att låta bli) älskar detta blivande barn, så vet jag inte riktigt hur jag skulle överleva att ta bort det. Jag vet att det låter melodramatiskt, men sedan jag blev gravid känns det som att alla prioriteringar har förändrats. Jag vet också att jag gjort fel som stannat kvar med denna man så länge när jag hela tiden velat ha barn, men jag har kanske undermedvetet hoppats att han skulle ändra inställning med tiden.

Jag älskar min partner så mycket och vill inte vara självisk och orättvis mot honom, men jag vet bara inte hur jag skulle kunna förmå mig att göra abort. Jag försöker tänka in mig i att ta bort barnet, men det känns ofta oöverkomligt. Men jag kan ju inte tvinga en person att bli förälder, det är ju lika illa som att tvingas till abort.

Tacksam för hjälp.

SVAR:

Tack för ditt brev! Du har en förmåga att resonera om ert problem på ett nyanserat och empatiskt sätt.

Du har alldeles rätt i att det är lika illa att tvinga någon att bli en ofrivillig förälder som att tvinga någon annan till att göra abort. Det du frågar om är ett stort dilemma för er båda. Jag kommer inte att ge dig något konkret svar, jag känner att det är du och din partner som bör komma fram till ett beslut. Det jag kan erbjuda dig är några frågor och funderingar som jag hoppas kan göra saker tydligare för dig. Det kan, hoppas jag, hjälpa dig att ta ett beslut som känns rimligt både för er. Mina frågor kommer att kretsa kring vad man kan göra när den ena vill bli förälder men inte den andre, vems rättigheter ska man ta hänsyn till, och vilka kompromisser som kanske kan accepteras.

Mitt förslag är att du arbetar med papper och penna och skriver ner dina svar på de frågor som jag nu kommer att ställa till dig. Det finns tre olika personers intressen att ta hänsyn till inför ditt beslut, och flera frågeställningar att överväga.

Först du själv, vad händer med dig på kort och på lång sikt om du behåller barnet? Vad händer med dig om du inte behåller barnet?

Pröva också att inta din sambos perspektiv, eller om det går, fråga honom. Vad händer med honom om du behåller barnet och om du inte gör det?

Fundera också utifrån ditt perspektiv hur din och din sambos relation kan påverkas. Självklart går det inte att göra en säker prognos av det som kommer att hända, men det är ändå bra att du funderar på konsekvenserna i de olika scenarier som du kan se framför dig. Om ni behåller barnet och din sambo upplever det som negativt (om han upplever det som positivt utgår en del av problemet), hur kommer det att påverka honom själv, hans förhållande till dig och till barnet? Vad händer om han känner sig bitter och får svårigheter att knyta an till barnet? Vad betyder det för din relation till din sambo om du inte behåller barnet? Vad händer om det är du som blir bitter? Hur kan det påverka din relation till din sambo?

Och så barnet. Vad kan hända med barnet om din sambo blir en ofrivillig pappa och som följd av detta inte vill eller kan knyta an till barnet? Det är många barn som växer upp utan sina pappor eller med pappor som bara har en sporadisk kontakt med dem. Hur många av dem som väljer att inte ha kontakt med sina barn är ofrivilliga föräldrar? Det vet vi inget om men det är en rimlig hypotes att det kan vara en orsak och det är därför något att fundera på. Många barn upplever inga negativa konsekvenser av att ha haft en pappa som varit frånvarande men andra berättar om en livslång saknad efter en pappa.

Efter att du har svarat på de här frågorna, och andra närliggande som du säkert uppmärksammat som också viktiga, sammanfatta då svaren för dig själv, och ställ dig frågorna: Vad är det som träder fram? Vad har blivit tydligare för dig? Hur vill du gå vidare?

Några reflektioner av mig vill jag också ge dig. Som jag ser på saken blir det svåraste den frustration som många kvinnor upplever i efterhand, när man valt att behålla barnet, och pappan fortsätter att inte vara så entusiastisk och måttligt engagerad i barnet.

Den frustrationen övergår ofta i bitterhet. Det som bidrar till detta är att det finns en mer eller mindre uttalad norm som säger att man måste älska sitt biologiska barn, och att även om man varit tveksam till att bli förälder, så börjar man älska sitt barn, så snart det fötts. Gör man inte det är det något fel. Det blir nog också så för de flesta, men det finns också situationer, till exempel som ofrivillig förälder, då blir det mycket svårare att knyta an till barnet. Det verkar gälla både män och kvinnor, och i heterosexuella som samkönade relationer. Den av föräldrarna som ville ha barnet blir då ofta djupt besviken, och sårad. Man har utgått från och tagit för givet att barnets födelse ska och måste väcka kärleksfulla känslor hos den ofrivillige föräldern. Man blir djupt besviken när den andra inte reagerar som man förväntar sig.  Detta leder många gånger till bittra känslor som allvarligt kan påverka familjen, både relationen mellan föräldrarna, och till barnet.

Å andra sidan, att göra abort mot din vilja kan också utlösa sorg och känslor av bitterhet som kan påverka dig och ert förhållande negativt på sikt.

Det bästa är självklart att ni kommer överens om vilken väg ni ska gå. Den som väljer mot den andres vilja får ofrånkomligen ett stort ansvar för konsekvenserna. Om barnet kommer till världen bör du vara beredd att ge din sambo en möjlighet att knyta an till barnet, även om du inte är helt nöjd med hur han är som pappa. Mammans anknytning till sitt barn påverkas också av hennes förmåga att ha positiva känslor för pappan till barnet. En hypotes är att pappans anknytning kan fungera likadant. En separation kan vara ett rimligt alternativ om det visar sig att ingenting fungerar.

Jag rekommenderar dig boken ”Den vackraste gåvan. Jag kunde inte älska mitt barn. Och det är så tungt att säga det” av Pelle Filipsson. Boken handlar om ofrivilligt föräldraskap. Författaren blev pappa mot sin vilja och belyser männens perspektiv i frågan på ett nyanserat sätt. Personligen tycker jag att boken är en banbrytare. Den utlöste många funderingar och ifrågasatte mina egna förutfattade meningar om mäns och kvinnors föräldraskap.

Det skulle vara väldig fint om läsarna vill skriva och berätta om egna erfarenheter som kan vara till hjälp för frågeställaren.

Många varma hälsningar och lycka till.

Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (283)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 283

... forts Jag undrar, är inte en del av detta att med ett barn kommer man aldrig mer vara ensam, alltid ha någon att älska, någon som behöver en och som man själv behöver? Att det i relationen till ett barn finns en stabilitet som når längre än många kärleksrelationer? Utifrån mitt perspektiv upplever jag en konflikt mellan föränderlighet och stabilitet, och att sitta fast mellan att känna sig trygg i ett långsiktigt perspektiv, eller att försöka fokusera på det som är här och nu. Även om jag själv gärna vill ha tryggheten känner jag att den egentligen kanske inte är möjlig. Vi kan bara veta mycket lite om vår framtid. Bara en tanke. Jag hoppas att du finner en lösning som du kan känna dig tillfreds med. Lycka till!

Anonym, 14:11, 30 juni 2011. Anmäl

Själva det faktum att din sambo inte vill binda upp sig för hela livet har en mycket fin vinkel, eftersom det lägger fokus på att leva i en kärleksfull, ärlig relation snarare än på konventioner. Samtidigt innebär instabiliteten givetvis en stor stress för dig, ifall du föredrar de stora löftena. Det är svårt att koppla bort att barn generellt betraktas som det största en människa kan vara med om. Själv är jag hittills ovetande, men har lätt att acceptera det av tidigare kommentatorer föreslagna valet. Samtidigt skriver Anna här om hur fantastiskt livet faktiskt kan vara utan barn i en stark kärleksrelation. Men som du skriver söker du det långsiktiga löftet för att känna dig trygg i något sådant. forts...

Anonym, 14:09, 30 juni 2011. Anmäl

Har har gjort ställningstagandet att han aldrig vill ha barn borde han ha steriliserat sig. Har han inte gjort det för att det är ett kirurgiskt ingrepp? Det är pyttelitet ingrepp jämfört med en abort. Framförallt om man betraktar aborten ur barnets perspektiv... Sedan kan jag meddela att jag har träffat ett antal kvinnor som har ångrat aborter för resten av sina liv, men hittills inte en enda man som skulle varit helt traumatiserad av att ha fått barn mot sin vilja.

Hermina, 23:45, 28 juni 2011. Anmäl

Hej Vill bara kommentera frågeställarens påstående att sambon är en "moralisk person som inte vill fly från ansvar". Om han nu är en "moralisk person" så borde han ha steriliserat sig, för då har han verkiligen tagit ansvar för sitt ställningstagande att inte vilja bli förälder. Om han hade steriliserat sig skulle han också tydliggjort i början av förhållandet att han inte varken kan elller vill bli pappa. Behåll barnet och jag hoppas och tror att du och barnet får ett bra liv tillsammans.

Per, 11:16, 17 juni 2011. Anmäl

"Han är En mycket moralisk person"... Hur moraliskt är det att göra en abort?

S, 19:43, 15 juni 2011. Anmäl

anna och ni andra som levt i liknande förhållanden... i tjugofem år valde jag min och min exmans fantastiska förhållande. Han ville inte ha barn och jag valde oss framför familjeliv med barn. När jag var 45 och han 48 bröt han upp, skaffade en ung flickvän... idag har de tre barn. Jag är i och för sig särbo med en man, men kommer aldrig att få barn. Män kan få barn tills de är 100, kvinnor till tiden runt 40-45. Med det här vill jag säga: om du vet att du vill ha barn, behåll barnet när du blir gravid.

G, 13:00, 15 juni 2011. Anmäl

Jag tycker att Liria ger ett moget och nyanserat svar, en psykologs uppgift är inte att lägga moraliska värderingar pa ngns beteende men att kunna lyfta fram ett problem, analysera det och hjälpa personen i fraga att själv göra sina val pa de grunder som hon/han anser fundamentala för sin personliga situation. Livet är ju aldrig svart eller vitt. Jag anser inte att man kan säga till den här personen : " Flytta hem till Sverige, föd ditt barn sa blir allt bra" lika lite som "Gör abort och rädda ditt förhallande". Situationen är komplicerad och kräver mognad och självinsikt, samt stor empati fran nära och kära, vilket valet än blir. Lycka till ! Jenny, mamma till 3

Anonym, 12:26, 15 juni 2011. Anmäl

Du är 35 år nu och säger att du nog alltid längtat efter barn. Om något händer som gör att du aldrig kan få barn igen efter aborten hur kommer ditt liv att bli då? Hur länge vill han hänga ihop med dig anyway det verkar som det redan är på fallrepet. Du får gärna göra abort för min del men en abort när man är 35 år och ändå längtar efter barn låter lite absurt, detta kan vara din sista chans också. Visst kan man bli bitter som ensamstående mamma med mycket att göra och ont om pengar, men man kan bli bitter efter en abort också.

Maria Nilsson, 20:49, 14 juni 2011. Anmäl

Ett inlägg som kommer lite sent... Jag har levt i ett liknande förhållande i 22 år och valt två aborter. Vi har ett unikt förhållande som bara växer sig starkare. Det är klart att jag ibland undrar hur livet skulle ha blivit med barn....Men trots liknande ångest som Liria nu känner innan valet så har jag inte ångrat mig. Så OM man väljer att vara barnlös så ÄR det också ett fantastiskt alternativ! Det känns lite som om det fortfarande är lite "udda" i vår samtid och när jag läser alla kommentarer.... För naturligtvis så är de som väljer barn helt övertygade om att det är fantastiskt, att det naturligtvis inte finns ngt alternativ! Det ligger ju i föräldrarskapets natur; när man väl har barnet så finns så mkt gott & man kan ju inte heller välja bort.... Men, som skrivet, jag lever ett fantastiskt liv tillsammans med en stark kärlek på två och mår bra efter mina tuffa val! Till skillnad från många kommentarer så tycker jag också att psykologens svar var välbalanserat och bra.

Anna, 07:22, 10 juni 2011. Anmäl

Blev också mycket förvånad över Lirias svar. Hur livet än blir så har man alltids sina barn. Tänker på alla roller man har i livet. Som flickvän, fru , vän, älskarinna och mamma. Av alla roller gillar jag bäst mammarollen. Behåll barnet!!! Kvinna 53.

Mamma, 21:50, 9 juni 2011. Anmäl

En familjehemlighet som skaver

FRÅGA:

Hej,

Jag är en kvinna i trettioårsåldern och jag väntar mitt första barn. Tankar på familj och släkt kommer till mig allt oftare och på djupet – alltså min egen bakgrund, orsaker till att jag finns, och varför jag är den jag är. Min mamma är andra barnet och min mormor var sladdbarn i en stor barnaskara. Min mormor föddes i en frireligiös familj, så var det ju ofta på landet på den tiden, och hon blev gravid som 16- åring med en lika ung kille, som dessutom drack och spelade.

Min mormor var nog lite av en rebell då mot sina föräldrar och sin familj, hon fick ytterligare två barn med honom, där min mamma alltså var det andra i ordningen. De här barnen har haft ett helvete som små, och alla haft problem med alkohol och depression under hela livet – det är ett faktum, även om det inte är något min mamma någonsin vill eller kan tala om. Jag vet inte mycket om hennes barndom, har bara fått veta på omvägar, antydningsvis, att den innehöll mycket alkohol och att min riktige morfar misshandlade min mormor, att de inte hade någon mat på bordet och så vidare.

Jag tänker ändå att de fick tre barn tillsammans och hade ett ganska långt äktenskap. Jag tänker på att det var ett långt liv, där mycket måste ha hänt. När de skildes träffade min mormor en ny man som var hennes förste mans raka motsats, han hade ett välbetalt jobb, var belevad och kulturellt och intellektuellt intresserad, och min mormors liv fick en helt ny vändning. Min mamma och hennes syskon var då i tidiga tonår.

Nu är min biologiske morfar död sedan några år. Min mamma gick på hans begravning, men hon berättade ingenting om honom då heller. Vad som är svårt tycker jag, och vad jag grubblar över, är min mammas sorg över att hennes barndom liksom är helt försvunnen. Hon måste sörja det så mycket. Min mormor behandlar dessa många år som om de inte finns. Jag undrar vad det var som hände?

Misshandel, har jag förstått, alkoholmissbruk… men sveket mot min mamma känns så mycket större nu eftersom mormor aldrig talat med henne om detta, aldrig tar tag i det, aldrig talar med mig eller mina systrar, om det som är min och vår bakgrund och historia. Om man frågar henne eller bara undrar hur hennes graviditeter var så låtsas hon som om det regnar.

Min mamma är så arg på henne, under ytan. Det är hemskt att se. Mormor är gammal nu, hon pratar bara om att hon skall dö, att hon hoppas hinna se mitt barn, och så vidare. Ältande. Luftmos. Det är som att treva i luft, eller springa i lera. Det gör mig lite tokig att hon håller denna hemlighet för sig själv. Hon är otroligt självcentrerad och energistjälande som människa, det har hon alltid varit. Det gör mig ont om min mamma, som alltid tagit hand om mormor och sina syskon i situationer som man inte vet något om…

När mormor gifte om sig fick hon ett nytt barn med sin nye man. Denna min mammas halvbror vet ingenting om min mammas barndom och fick såklart en helt annan uppväxt än de. Det gör det också svårt med förståelsen mellan dem.

Hur skall man hantera sådant här? När historia och bakgrund döljs för en, trots att man vill veta? När någon inte kommunicerar? Vad skall man göra? Och när tiden rinner ut.

SVAR:

Hej!

Det är ju väldigt frustrerande med en skavande familjehemlighet som sopas under mattan. Jag förstår därför att du vill göra något åt det. Innan du gör det tror jag att det kan vara bra att fundera över några saker. Först och främst undrar jag vad du vill uppnå. Du skriver i slutet av brevet att du vill veta mer om din mors och mormors historia. Samtidigt beskriver du hur din mor lider i relationen till din mormor och syskonen. Vill du främst få reda på mer för din egen skull, eller vill du främst hjälpa din mor? Dessa mål behöver förstås inte stå i konflikt med varandra, men jag tror det är bra att klargöra vad som är viktigast för dig.

Om du framförallt vill få reda på mer för din egen skull, så är frågan hur du kan förmå din mor till det. Jag skriver mor, eftersom det verkar vara svårare med mormor. Och med din mor är det väl heller inte samma tidsbrist? Har du frågat din mor rakt på sak om hennes uppväxt? Har du ställt följdfrågor om hon viker undan? Du skriver att hon varken vill eller kan prata om det, men har du försökt att ställa raka frågor om det?

I någon mening har din mor rätt att behålla smärtsamma upplevelser för sig själv. Samtidigt kan man tycka att föräldrar har en skyldighet att reda ut och berätta om saker som påverkar familjen i nutid. I ett samtal med din mor tror jag därför det är värdefullt om du försöker formulera hur du mår – vad är konsekvenserna för dig av att inte känna till familjehistorien? Om din mamma ändå inte vill berätta, så får du kanske acceptera det. Det går inte att tvinga ur någon en berättelse. Däremot tycker jag att du kan ställa tuffare krav på saker som direkt rör er två. Om du tror att er aktuella relation påverkas negativt av historien, så får du fokusera på det. Hur vill du att din mamma ska förändra sig här och nu?

Om ditt mål framförallt är att hjälpa din mamma, så är väl den naturliga vägen att fråga henne hur. Du har säkert redan gjort det, men ibland måste man vara envis för att någon ska ta emot hjälp. Din mamma kan behöva hjälp på traven för att våga närma sig de smärtsamma minnena. Var tydlig med att du upplever att hon lider och att ditt mål bara är att hjälpa henne. Det kan ju vara så att hon skulle må bättre av att berätta om historien, men det är inte säkert. Hon kanske fördrar andra sätt att hantera situationen. Testa egna tankar och tolkningar du har och se hur hon tar emot dem. Exempelvis ”Jag tycker det verkar som om du är så arg på mormor under ytan. Du verkar må så dåligt av det. Har jag rätt?” eller ”Jag vet ju att du inte hade en lätt barndom, men jag märker inte att du sörjer det i dag. Du pratar aldrig om det. Om du vill berätta, så vill jag gärna lyssna.”

Oavsett vad din mor tänker eller hur hon reagerar när du närmar dig ämnet, så tror jag det är viktigt att våga tala klarspråk. Du skriver exempelvis att din mormor inte vill prata om sina graviditeter. Det fick mig att fundera över hur raka frågor du har ställt till din mamma och mormor. Har du frågat dem rakt ut om alkoholism och misshandel? Det är förstås inte lätt att klampa på med känsliga frågor, om någon över huvud taget inte vill prata om det förgångna. Samtidigt kan det krävas, eftersom familjehemligheter ofta bevaras genom att alla inblandade tassar på tå. Välj ett tillfälle utan möjlighet till flykt. Försök att få en stund med din mamma där ni riskerar att inte bli störda och har tillräckligt med tid för att prata – till exempel på en gemensam resa.

Till sist vill jag påminna om hur viktigt det är att ta emot en smärtsam berättelse på ett bra sätt. En vanlig orsak till tystnad är rädsla för hur omgivningen ska reagera. Det jag skrev tidigare om att ställa raka frågor måste varvas med att vänta in, bekräfta och visa förståelse för den som talar. Du uttrycker tydligt empati för din mamma och verkar vilja möta henne. Det är bra förutsättningar för att lyssna.

Jag hoppas att du och din mamma kan närma er det förflutna på ett sätt som gagnar er båda.

Vänliga hälsningar

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Ibland när det är svårt att prata om saker jkan det vara enklare att skriva ett brev. Skriv ett brev till din mamma, förklara dina känslor och att du hoppas få ett svar från henne (i brevform). För några år sedan hade jag en dålig relation till min mor och skrev ett brev till henne, hon svarade brevledes och på det sättet hittade vi tillbaks till varandra.

CS, 10:21, 17 juni 2011. Anmäl

Ifall FS verkligen mår dåligt av allt det outtalade - jag menar må dåligt på sådant sätt att det starkt påverkat hennes barndom och hennes nuvarande, vuxna liv också - då tycker jag nog att det är dags för en pratstund, även om det är jobbigt för mamma och mormor att ta upp det gamla igen. Men om FS egentligen bara är mest nyfiken eller helt enkelt intresserad, ja då tycker jag FS ska respektera att mamma och mormor bestämt sig för att inte prata om saken. De kan ha många orsaker till detta, några möjligheter nämns av de andra kommentatorerna här nedan.

HR, 21:14, 3 juni 2011. Anmäl

Jag tycker inte man har rätt att begära att mamma och mormor ska berätta. De vill kanske ha det för sig själv. Åren har gått och det gamla är inte så viktigt längre, inget de tänker på. Jag skulle troligen tänka så om jag var i den situationen. Nej, klampa inte in i gammalt elände om de inte själva tar upp det.

Lisa, 15:59, 3 juni 2011. Anmäl

Kommer fran en helyllefamilj i jamforelse med min man. I hans familj finns sjalvmord, psykisk sjukdom, alkohol och narkotika missbruk, incest (valdtackt mot barn) och misshandel i hemmet. Min man ar familjens vita far (och gullegris) men jag oroar mig anda lite for att hans familj ska influera vara kommande barn negativt. Om vi alla arbetar med vara kanslor kan vi komma over det sociala och psykologiska arvet. kanske..

maria, 06:45, 1 juni 2011. Anmäl

Min situation är liknande, men det är jag som är dotter. Min uppväxt, till mina tidigare tonår, innehöll både alkoholism och misshandel. Jag skulle vilja säga om detta att ta emot. Ett skäl till att det kan vara svårt att berätta om det är andras reaktioner. Om människor reagerar väldigt starkt på det man berättar, blir chockade, tycker synd om en, tycker att föräldrarna är monster eller känslokalla och inte kan förstå att man har kvar relationen med dem, då kan det vara väldigt svårt att berätta. Man vill inte vara ett offer och livet har ju löst sig ändå, man är så mycket annat än sin uppväxt. Därför kan det vara bra att försöka att inte lägga så mycket av sin egna värderingar i det man får höra. Även om det kan vara ganska hemska saker så kan det ha varit vardag och om inte normalt så ändå den verklighet man befann sig i. Och den vardagen innehöll säkerligen mycket annat också, glädje, kärlek. Precis som du var inne på så levde de tillsammans i ganska många år.

M, 08:28, 30 maj 2011. Anmäl

Min mamma-idag död- var äldsta barnet i en familj med en avgudad lillasyster. Allt min moster sa och gjorde var alltid så mycket mer värt än min mammas röst. På ålderns höst fick hon afasi och jag tror det delvis kan hänga ihop med att hon aldrig sa till sin mamma (min mormor) om hur hon kände i hjärtat. Min moster la helt beslag på "sin" mamma och ansåg att hon var så mycket klokare och visste bättre än mamma..En gång sa jag själv åt mormor vad jag såg och hörde men det nonchalerades . Idag finns inte ens en grav att gå till och tänka på mormor och morfar. Den graven la min moster beslag på för att begrava sin egen man och deras namn togs bort.

Bestulen på mormor, 01:29, 29 maj 2011. Anmäl

Jag förstår ditt behov av att få veta; har själv en mamma (och hade en mormor) som kunnat ventilera allt, sorger, glädje och hemska minnen. Är nu ingift i en familj där man lagt locket på om en familjetragedi som hände för 35 år sedan. Bägge vuxna barnen mår dåligt (den ene är min man) och jag tror det är mycket viktigt att våga ta upp problemen. Inga problem kan tigas ihjäl och försvinna av sig själv, det kommer alltid att finnas med en. Då är det bättre att bearbeta det så man kan gå vidare i fred med sig själv. Jag tror din mamma behöver en pratstund lika mycket som du. Lycka till och sköt om dig!

Susanne, 18:33, 26 maj 2011. Anmäl

Ingen släkt eller familj har väl enbart änglar i gardeoberna utan där finns en del skam och otäckerheter man helst velat glömma och förtiga. Jag har berättat för barn och syskonbarn om en del 'hemligheter' från min barndom. Om sådant vi barn då inte skulle höra för vi inte skulle förstå. Men idag begriper vi ju och kan stötta de unga vuxna med att fylla ut tomrum i historien eller räta ut levande ?-tecken. Rekommenderar därför alla intresserade att läsa både frågorna och svaren mellan en ung blivande mamma och DNs bägge psykologer.

Agneta Åhrberg (Webbsida), 13:52, 26 maj 2011. Anmäl

Jag är i en liknande situation, med den skillnaden att alla de som skulle kunna upplysa mig om händelser i det förgångna redan är döda. Det finns alltså ingen som kan berätta och jag känner mig helt historielös - det finns inget att föra vidare till mina framtida barn. Med lite mer information om vad mina föräldrar gått igenom i sina liv kanske jag ahde kunnat förstå dem bättre och ha en bättre relation till dem medan de levde.

Elena, 09:58, 26 maj 2011. Anmäl

Lustigt, jag skulle säga det omvända jämfört med kommentarerna nedan. Vi har inget annat i livet än de relationer som vi föds in i och som vi skapar. Då angår vi alla varandra, och det blir fruktansvärt ytligt om ingen intresserar sig för hur andra formats av sina livserfarenheter. Jag har "turen" att ha en ganska osentimental förälder med en lite svår barndom, så hen berättar rätt torrt om hur det var om jag frågar. Det har hjälpt mig att acceptera hens personlighet och svårigheter med att uttrycka känslor mm. Det hjälper mig även att relatera detta till mina barn så att de kan känna sig trygga i våra relationer. Annars hade jag nog burit på en liknande ilska som frågeställarens mor, vilket barnen känner av direkt.

KL, 09:21, 26 maj 2011. Anmäl

Oroad för vad andra tycker om mig

FRÅGA:

Hej, jag har sedan jag var i tonåren varit känslig och oroad för vad andra tycker om mig. Detta har påverkat hur jag mår och perioder, korta som långa, då jag mått dåligt har ofta utlöst i samband med situationer då jag behövt prestera, arbeta hårt och ofta lyckats bra med detta.

Men, det har inte alltid uppskattats eller ibland setts som otillräckligt av mina medarbetare/ chefer. Detta kan bero på att jag jobbar med information på en arbetsplats där ingen annan gör det och av naturliga skäl är mina medarbetare och chefer inte insatta i området eller min kompetens.

Jag har i flera omgångar gått i kognitiv beteendeterapi och blivit starkare i mina tankar kring känslor och min osäkerhet med åren. Jag har numera väldigt sällan eller aldrig problem med osäkerhet eller ångest utanför jobbsituationer. Men på jobbet biter sig problemet fast. Jag har börjat fundera på varför mina ”verktyg” inte fungerar i situationer med just chefer och börjat fundera på om min osäkerhet och ångest är något som kan vara kopplad till stress över att få ha kvar jobbet eller inte. Jag är ung, 24, och har en visstidsanställning som förlängs tre månader i taget. Jag har nu varit på mitt jobb ett år och känner mig mer och mer osäker när en chef ifrågasätter vad jag gör och hur. Jag börjar tänka i banor som ”att omj ag inte lyckas med detta på det sätt hon vill, även om det inte är det bästa, så kommer hon inte vilja förlänga mitt arbete på nästa ledningsmöte”. Instinktivt vill jag undvika obehaget, jobbet, och inte gå dit.

Men jag har varit på den banan förut och min erfarenhet säger ändå att allt bara blir värre.

Hur ska jag göra för att inte påverkas så mycket av dessa känslor som jag gör? Finns det sätt att resonera så att känslorna inte tar över och hindrar en från att få ett negativt beteende/handlande? Den här stressen över att inte vara säker på mitt arbete gör att jag har känseltaggarna utåt och jag vet inte hur jag ska göra för att inte låta alla tankar bli känslor som sedan påverkar mitt agerande.

Tack//Y

SVAR:

Hej Y! Tack för ditt brev om din oro för vad andra tycker om dig och din rädsla för att bli kritiserad. Det är en sårbarhet som du delar med många, att det värsta som finns är att göra bort sig. Du berättar också om den ganska vanliga erfarenheten att din oro förstärks i perioder av stress och höga krav, men den ändå nästan alltid finns där. Den påverkar ditt liv på ett märkbart sätt och på många områden.

Du har gått i kognitiv beteendeterapi vid flera tillfällen för att hitta sätt att hantera din sårbarhet. Och det har gett resultat. Du skriver att du numera ”sällan eller aldrig har problem med osäkerhet eller ångest” i ditt privata liv.  Låt mig säga detta först, det måste ha krävt mycket tid och energi av dig att kommit hit. Det är ett stort framsteg, och du har visat din förmåga att hantera dina svårigheter med hjälp av psykoterapi.

Men ett problem kvarstår, ”dina verktyg” som du lärt dig i dina behandlingar fungerat inte på arbetet. Där har din oro ”bitit sig fast”. Du undrar om det kan ha ett samband med att du har en otrygg anställning och att du därför är så uttalat beroende av att din chef är nöjd med vad du presterar. Du har en visstidsanställning som förlängs tre månader i taget!  Visst är det troligen så att det bidrar till att din sociala oro numera bara finns på arbetet. En väg du kan gå är förstås att du väljer att hitta en tryggare anställning. Nu är det förstås inte helt enkelt. Arbetsmarknaden för unga handlar ju ofta om vikariat och visstidsanställningar, och jag får intrycket att det är en väg du inte vill gå. Din erfarenhet säger dig att det ”bara blir värre” på sikt om du drar dig undan.

Du frågar om det finns sätt så att dina ”känslor inte tar över och hindrar” dig. Svaret är ja, och du till stor del besvarat frågan själv! Du har redan tagit ett första framgångsrikt steg med hjälp av terapi. Mitt råd är att du åter går kognitiv beteendeterapi, men nu med fokus på dina svårigheter med den sociala rädsla, som du har på arbetet. Psykoterapi är inte en engångsbehandling. Den kan behöva upprepas, fyllas på och ge plats för fortsatt träning under ledning av en kunnig och uppmuntrande psykoterapeut.

En sak du kan göra på egen hand för att underlätta för dig kan vara att du formulera dina mål i beteendetermer i stället för i breda formuleringar som att ”vara tryggare på arbetet” eller må bättre”. Omvandla till mål utifrån formuleringar som till exempel ”Jag vill kunna hävda min uppfattning i en diskussion” eller ”Jag vill kunna säga att jag behöver mer tid för en uppgift”. Att formulera hur du skulle bete dig om du hade mindre social oro på arbetet kan hjälpa dig på vägen, och förmodligen göra att du upptäcker att du har en del färdigheter som du redan nu kan använda dig av ännu mer och kanske i situationer som du inte tänkt på.

Något annat du kan göra är att skriva ner dina tankar och göra en så kallad kedjeanalys. Observera dig själv i cirka en vecka och svara på de här frågorna: Vilka tankar leder till vilka känslor och vad är konsekvenserna på kort och lång sikt? Vad är det du gör när du tänker och känner på det sättet? Vad skulle du vilja göra istället som ligger mer i linje med ditt mål? Vad kan vara första steget för att gå i den riktningen? När och hur ska du börja?

Som biblioterapi rekommenderar jag dig boken ”Himmel, helvete och allt däremellan: om känslor” av Anna Kåver.

Varma hälsningar och lycka till.
Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

det är inte fel på dig, det är att du har en dryg chef och dåligt anställningskontrakt. fokusera på att hitta ett nytt jobb istället. då kommer dina problem försvinna, jag lovar!! <3

JM, 07:54, 8 juni 2011. Anmäl

Det är faktiskt olagligt att ha någon viss-tids-anställd mer än sex månader. Sedan måste arbetsgivaren antingen klara sig utan den visstidsanställde eller anställa vederbörande tills vidare. För att kunna reda ut din situation måste du gå med i någon fackförening, vilken vet jag inte eftersom jag inte vet vad du gör mer precis men googla och ring till det fack som du tycker verkar stämma med dina arbetsuppgifter. Att enssam gå och tala med chefen är inte någon bra idé utan se om du kan få med dig någon från facket.

Kurran, 20:37, 24 maj 2011. Anmäl

Jag tycker det låter som du är offer för ett klassisk ledarskaps brist, din chef är själv osäker och otydlig i sin målformulering till dig. Om jag var du så skulle jag ta ett enskilt utvecklingssamtal med chefen och på ren svenska beskriva hur du känner dig när du ska lösa en av hennes uppgifter. Det kan kännas nervöst att inleda ett sådant här samtal, men tro mig, om hon är en någorlunda god chef så kommer hon bli tacksamm för din feedback.

K, 07:14, 19 maj 2011. Anmäl

Jag tycker det låter som du är offer för ett klassisk ledarskaps brist, din chef är själv osäker och otydlig i sin målformulering till dig. Om jag var du så skulle jag ta ett enskilt utvecklingssamtal med chefen och på ren svenska beskriva hur du känner dig när du ska lösa en av hennes uppgifter. Det kan kännas nervöst att inleda ett sådant här samtal, men tro mig, om hon är en någorlunda god chef så kommer hon bli tacksamm för din feedback.

Anonym, 07:11, 19 maj 2011. Anmäl

Frågeställare Y; det här har jag själv varit med om. jag upplever mig inte som otrygg, men jag blev närmast deprimerad av de där tremånadersintervallerna...! Det slutade med att jag fick gå, och i backspegeln inser jag att de utnyttjade min vilja att behålla anställningen. Jag startade eget (trodde jag aldrig om mig själv!!) och blev äntligen uppskattad på jobbet. Och fri i alla bemärkelser, även ekonomiskt. Slå inte på dig själv för detta!

Sara, 23:14, 18 maj 2011. Anmäl

Det är inte hälsosamt att gå runt och vantrivas på ett jobb. Oavsett orsak. Ställ motkrav så du antingen får bättre villkor eller sök nytt jobb! Hellre tidigare än sent. =)

gurraburra gummisnurra, 21:59, 18 maj 2011. Anmäl

Jag håller också med Ann, Evald och Sara, dessutom är problemet att man sällan får uppskattning från chefer och medarbetare nog i det närmaste att betrakta som normalt. Har de negativ kritik får man det minsann genast, medan beröm är något som man får genom att läsa mellan raderna eller helt enkelt som utebliven kritik under ett par veckor. Det är naturligtvis inte roligt att det är så, men där är väl möjligen en punkt som man kan jobba på att lära sig att hantera: att man själv måste vara övertygat om att man gör ett bra jobb, även om man aldrig får bekräftelse från andra.

Olle, 09:41, 18 maj 2011. Anmäl

Visst är det så att man inte kan lösa allt genom att fly, men tänk efter om det kan vara så att du faktiskt befinner dig på en arbetsplats där man inte behandlar sina anställda så bra? Det är kanske inte ologiska känslor du har, utan en reaktion på att ledningen på ditt jobb inte är så bra? Man kan inte fixa en dålig arbetssituation genom att själv gå i terapi. Du verkar redan vara insiktsfull och genomtänkt. Det är kanske inte dig det är fel på!

Emma, 08:57, 18 maj 2011. Anmäl

Håller med föregående talare. Mycket starkt jobbat av Y att möta, hantera och reda ut sina sociala problem, men är det verkligen rimligt att man ska behöva gå i terapi för att klara av sin otrygga anställnigsform? Jag är ett par år äldre än Y och känner igen situationen väldigt väl. Y har kompetens som ingen annan på arbetsplatsen har och verkar dessutom tycka om sina arbetsuppgifter och vara beredd att jobba hårt och anpassa sig efter andra. Det är väl självklart att man är stressad och får ångest när man ansträngt sig i ett år och fortfarande måste oroa sig över att chefen kanske inte förlänger visstidsanställningen på "nästa ledningsmöte"? Det är en enorm press som ingen, oavsett hur bekväm man är i olika sociala situationer, klarar av att leva med under en längre tid. Jag skulle inte göra det i alla fall. Ta med facket och förhandla med chefen om fast anställning. Och hoppas på att vi snart får en regering som tar bort de galna regler som naglar fast unga i en otrygg arbetssituation!

Sara, 08:26, 18 maj 2011. Anmäl

Situationen: Y är ensam om sitt yrke/sin kompetens på sin arbetsplats och det verkar som att det är till Y:s nackdel i det här fallet, Y:s anställning förlängs med tre månader i taget. Y har ett yrke inom vilket det är svårt att hitta trygga anställningar, och Y är, som det verkar, helt i början av sitt yrkesliv. Ska Y verkligen förvänta sig av sig själv att hen borde må bra i den här situationen? Jag ändrar på mitt sätt att tänka, så slutar det vara ett problem att leva i ovisshet om jag har råd med hyran i höst...? Ibland blir det övertydligt att arbetsgivaren idag har blivit väldigt stark. Egentligen borde väl lösningen på det här vara att engagera sig fackligt för att motverka de dåliga anställningsvillkoren i branschen? Eller åtminstone få stöd av andra som är i samma situation? Jag har full respekt för att man vill ha de verktyg som behövs för att klara ut de situationer som uppstår på bästa sätt. Men jag frågar mig ändå om inte just Y skulle må bättre av att bli riktigt arg på sin situation och försöka göra något åt den. Oavsett om det är att kräva fast anställning på nuvarande jobbet eller leta över hela landet efter en sådan. Livet kommer alltid bjuda på motgångar och det är klart att en bra självkänsla och bra verktyg alltid är en tillgång. Men ganska ofta behövs praktisk förändring!

Anna (Webbsida), 20:56, 17 maj 2011. Anmäl

Raseriutbrott!

FRÅGA:

Vår elvaårige son får raseriutbrott då han inte längre kan hantera den situation han befinner sig i. Utbrotten visar sig som att han skriker och eventuellt gråter, svär åt och kallar närstående personer för elaka saker. Han blir fullständigt förtvivlad och vill helst dö.

Detta händer när han skall lära sig att göra något han inte kan eller vill kunna och då ofta under tidspress. Exempelvis träna pianoläxa under tidspress och med engagerad förälder bredvid, lagsporter i skolans gymnastik, spela dataspel som är svårt, bygga pyramid av kortlek m.m. Det är som att han koncentrerar sig så hårt och vill så mycket att det till slut kommer till en punkt där allt brister och då får sitt utbrott.

Vi försöker tala till honom och säga att det inte är så viktigt, att alla är barn i början o.dyl. Efter ett tag lugnar han ner sig och ofta försöker han då igen, ofta med ett lugnare sinne. När dessa problem började var vi tvungna att hålla fast honom tills han lugnat ner sig.

Detta är ett problem inte bara för oss som är nära honom utan även för honom själv. Han har inte så god kontakt med klasskamrater och vi tror att utbrotten gör att han väljs bort som kamrat. Han har haft detta sätt under flera år och vi vet inte vad vi skall göra. Vi har varit i kontakt med BUP men, de verkar prioritera barn med större problem och hänvisar till skolan som inte vet vad de skall göra och inte ser det som ett stort problem.

Han har inte några inlärningssvårigheter och koncentrationsförmågan verkar vara normal, kanske att han har svårt då det är mycket ljud omkring honom. Skolan har små, tysta rum som han då kan gå in i och det hjälper.

Till saken hör att jag själv känner igen mig från ett antal situationer då jag utfört något som krävt stor koncentration. Jag har nu, då jag ser min son, förstått hur jag själv uppfört mig i dessa situationer. För min del tror jag de började vid femton års ålder men, att de inte alls är så frekventa som hos min son. Jag tror förstås att det är något jag gett i arv men, jag förstår inte vad.

Vad kan ni rekommendera? Att vi vänder oss till en barnpsykiater och i sådana fall till vem?

SVAR:

Hej!

Tack för ditt brev. Tyvärr tror jag många känner igen sig i er situation. Jag får ofta frågor från föräldrar om var man kan gå vidare, när det inte finns möjlighet att få hjälp av BUP. Jag ska försöka ge några råd.

Om ni söker efter hjälp inom kommunen eller landstinget, så skulle jag i första hand rekommendera att ni tar kontakt med en ny BUP-mottagning. De kanske gör en annan bedömning eller har mer hjälp att erbjuda. I vissa kommuner och landsting pågår också ett arbete för att öka tillgången på vård för barn som inte får plats på BUP. Det brukar kallas för ”första linjens psykiatri”. Prata till exempel med vårdcentralen eller skolhälsovården som kan veta om det finns något alternativ där ni bor.

Om ni söker ett privat alternativ så kan det vara svårt att hitta en barnpsykiatriker, eftersom de flesta arbetar just inom BUP. Privatpraktiserande barnpsykiatriker brukar vara specialiserade på utredning, diagnostik och medicinsk behandling. Det kan till exempel handla om att utreda neuropsykiatriska problem, som ADHD. Om ni är intresserade av en sådan utredning, så kan det vara meningsfullt att söka efter barnpsykiatriker. Jag skulle i så fall fråga er kontakter på BUP, som kanske kan rekommendera er vidare.

Samtidigt undrar jag om det är en psykiatriker ni söker i första hand? Av brevet att döma får jag intryck av att er son verkar ha problem som avgränsat handlar om prestationer och vredesutbrott. I så fall kan det vara bättre att söka efter en privatpraktiserande psykolog eller terapeut. Jämfört med psykiatriker, så arbetar de mer med psykologisk behandling samt stöd till familj och skola. Dessutom finns det ganska många psykologer och terapeuter som arbetar i privat regi.

En psykiatriker är läkare i botten, som har specialiserat sig inom psykiatri. Psykologer har en femårig universitetsutbildning, där de efter godkänd praktik får legitimation från socialstyrelsen. Terapeut är en bredare titel som kan betyda många olika saker. Vem som helst kan kalla sig terapeut. Däremot får inte vem som helst kalla sig för legitimerad terapeut. De har en grundutbildning inom vård eller omsorg (t ex sjuksköterska, präst, socionom, psykolog eller läkare). Därefter har de läst en vidareutbildning i en viss terapiform. Legitimationen utfärdas av socialstyrelsen. Om ni tar kontakt med någon som kallar sig terapeut är det därför viktigt att kolla vilken utbildning de har och att de har en giltig legitimation.

Oavsett vem ni tar kontakt med, så tror att någon som arbetar med KBT eller beteendebaserad familjeterapi skulle passa sonens problem (se t ex www.kbt.nu). De behandlingsformerna har gott forskningsstöd vad gäller problem med ilska och utbrott. Innan man inleder en kontakt med en vårdgivare har de en skyldighet att tydligt beskriva sitt arbetssätt. Be om exempel på hur de arbetat med tidigare familjer som har haft liknande problem.

Om ni söker hjälp igen tror jag det kan vara bra att skriva ner hur problemen ser ut. Var så konkret och noggrann som möjligt. Då ökar chansen till en rättvis bedömning. Har problemen varierat över tid? Hur har de utvecklats den senaste tiden? Försök att notera hur ofta utbrotten förekommer och hur länge de brukar pågå. Beskriv konsekvenserna för sonen. Vad händer hemma? Vad händer i skolan? Hur länge mår han dåligt efter ett utbrott? Ta reda på mer om kamratsituationen i skolan. I vilken grad blir han bortvald? Är det enbart på grund av utbrotten? Har han några vänner i skolan (eller hemma)? Om det stämmer att han blir bortvald på grund av utbrotten, så tycker jag det är ett av de främsta argumenten för att få hjälp, t ex från BUP. Det finns mycket forskning som visar hur viktigt det är att bryta en sådan utveckling.

Jag vill avsluta med några allmänna råd som ni kan arbeta med själva. Först och främst är det viktigt att noga kartlägga problemen, så att ni kan få fler ledtrådar om orsaker och lösningar. Använd gärna dagbok där ni noterar vad som händer varje gång det sker ett utbrott. Vad ledde fram till utbrottet? Vad blev konsekvenserna? Notera även när sonen lyckas avstå från utbrott – vad utmärker de situationerna?

Om jag ska gissa, så skulle sonens utbrott kunna vara ett sätt att undvika krav och misslyckanden, om problemen nästan bara uppstår i samband med prestationer. I så fall kan hjälp till sonen både handla om att hantera krav och att lära sig att hantera ilska. För barn som är rädda att misslyckas brukar det vara bra att försöka ”omdefiniera” vad ett misslyckande innebär. Försök att hjälpa sonen att se misslyckanden som ett tillfälle att lära. Ett riktigt misslyckande är att inte försöka eller att ge upp. Det låter alltid käckt när man säger det, men i praktiken är det något vi alla behöver lära oss. Försök att förklara för sonen att man ”misslyckas” över hälften av gångerna man försöker lära sig nya saker.

Du skriver att han kan bli frustrerad ”med engagerad förälder bredvid”. När ni visar stöd och engagemang är det viktigt att ni har fokus på ansträngningen – inte på resultatet. Dra ner lite på entusiasmen när han lyckas, eftersom resultatet ju inte ska spela så stor roll. Visa istället stor entusiasm när han anstränger sig. Det är också viktigt att föregå med gott exempel. Du tror att sonen har ärvt sin frustration av dig. Fundera därför särskilt på hur du själv hanterar misslyckanden (och lyckanden). Dela gärna med dig av tillfällen när du misslyckas med något och visa att det inte är så farligt. Berätta vad du har lärt dig.

Oavsett hur det går med att förändra sonens syn på misslyckanden, så är det viktigt att han lär sig att inte ge upp genom att få utbrott. Du skriver att ni ibland lyckas lugna honom och att han försöker igen. Det låter som en bra väg att fortsätta på. Det finns behandlingsmetoder där barn (och vuxna) får träna på att behärska sig och uttrycka frustration mer konstruktivt. I korthet går de ut på att lära barnet att känna igen situationerna som brukar spåra ur – och träna på alternativ till utbrott. Då kan de bli bättre på att avstyra utbrotten på ett tidigare stadium. Dagboken jag nämnde är ett viktigt verktyg där även din son kan vara delaktig.

Jag önskar er lycka till i ert sökande efter hjälp och hoppas att ni hittar rätt!

Hälsningar

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (38)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 38

Visst, just piano kanske inte är grabbens grej. Men att slippa pianot löser inte de bakomliggande problemen och längre fram i livet lär han stöta på prestationsladdade situationer som han inte kan komma undan, i utbildning, jobb, det sociala livet etc. Jag känner igen mig i hans utbrott, det var först i 25-årsåldern som jag började bli medveten om hur jag funkar och 10 år senare har jag fortfarande svårt att "fungera normalt" i vissa situationer. Önskar att jag fått hjälp redan som barn.

david, 11:31, 17 maj 2011. Anmäl

Känner igen mig i situationen. Jag hade samma problem när jag var barn, och i de fallen handlade det alltid om att jag upplevde att jag svek mina föräldrar, att jag kände mig dum och misslyckad som inte lyckades leva upp till deras krav. Det blev en ond cirkel där jag ofta gav upp långt i förväg eller inte vågade försöka alls, vilket bara kritiserades än mer. Föräldrarna bör definitivt fundera på om det inte är hos de som problemet ligger

Becca, 11:21, 17 maj 2011. Anmäl

Känns lite olustigt att läsa både frågan och svaret: " barnet får utbrott då han tvingas göra pianoläxan på tid bredvid engagerad förälder och ibland får man hålla fast honom". Kära läsare var brister det?( jag kanske har får låg blodsockerhalt, vem vet.)

tveksamt, 19:44, 16 maj 2011. Anmäl

"inför kravlöshet" - så typiskt av dagens curlingföräldrar... För 50 år sedan hade det blivit en lavett!

Spiff, 17:15, 15 maj 2011. Anmäl

[...] ett inlägg/en fråga, svaret och kommentererna om en 11-årig pojkes raseriutbrott  i en ”Fråga Insidans Experter” i [...]

Tvångspresterarens rädsla för att misslyckas! — Dintonåring.se (Webbsida), 16:43, 15 maj 2011. Anmäl

Istället för att spekulera om pressande föräldrar eller sockerhalter så kanske man kan nöja sig med att titta på vad som faktiskt händer: ett barn får en uppgift, anstränger sig väldigt hårt, vet om att det finns en tidsram och blir förkrossad när han misslyckas. Barnet tycks vara ljudkänsligt och får problem med att byta fokus och då blir allt kaos. Jag har själv aspergers syndrom och adhd, och då har man ofta problem med sådant. Ofta har man även svårt med tidsuppfattningen, vilket i sig blir ett stort stressmoment om man inte kan avgöra hur lång tid 20 minuters pianospelande är, ex. Risken är att man är så orolig över ex. tid, plats att man inte kan känna någon glädje över själva aktiviteten. Och engagerade föräldrar är ofta bara ett problem när man ska spela, därför att man kan börja fokusera på att göra dem nöjda, istället för att spela för sin egen skull.

Lulen, 14:46, 14 maj 2011. Anmäl

Det är så bra att få alla dessa olika synvinklar! Själv känner jag igen problemet från vår egen familj (barn i samma ålder). Det är väl svårt även för sakkunskapen att avgöra vad som är 100% "normalt" (det är väl egentligen bara statistik på hur de flesta är!) och vad som är 100% "sjukt". För egen del gissar jag att vi helt enkelt har vissa i släkten som lättare har ilskeutbrott - precis som vi har vissa i släkten som är ganska känsliga för blodsockerhalt. (Även för låg!) Jag har berättat noga för mitt barn att det finns ganska många som kan uppfatta det väldigt negativt om barnet får ilskeutbrott (i mellanstadieåldern). Jag tycker det har blivit mycket bättre med åren, för barnets del. Även vi vuxna blir väl bättre och bättre på att hantera våra olika egenheter. Håller med Jessika om att det är fel att sjukdomsstämpla i onödan - men å andra sidan kan ju många bli hjälpta... Av att få diskutera saken, med någon som är van att hantera frågor som "hur ändrar jag mitt beteende". Det kan ju för vissa vara en psykolog eller legitimerad terapeut. För andra kanske det behövs en läkare (psykiater). Vi är alla olika - kan vi inte göra varandra den tjänsten att vi drar nytta av det, att få varandras infallsvinklar, men glömmer bort det här med att döma andra som inte råkar vara som jag själv..? - Och du som möter ett argt barn. Tala klarspråk. Försök ta det lugnt, då går ditt klarspråk hem mycket bättre. Och fungerar inte talat språk så kanske kroppspråk gör det. En hand på axeln kan vara väl så tydlig som ett ord. Försök att tänka att "detta är också en medmänniska även om hon/han inte är som jag". Behandla henne/honom som om hon/han redan vore så lugn och klok som du själv. :-) Resultatet blir så väldigt mycket bättre.

keri, 13:36, 14 maj 2011. Anmäl

Jag ids inte läsa igenom tidigare kommentarer och därför är kanske min överflödig, men jag skulle vilja tipsa frågeställaren om en bok som heter "Explosiva barn" av Ross W Greene. Den boken gav väldigt mkt aha-upplevelser för mig som förälder när jag läste den. Min dotter har diagnostiserats med adhd av bup, en diagnos som förmodligen stämmer, men det känns inte som hela sanningen. Jag har fått tips om ett privat alternativ (i Sthlm-området) som heter "Prima barn" för en diagnos som bygger på djupare analys.

Jenny, 20:12, 13 maj 2011. Anmäl

Filip, 11:25, 13 maj: Jag tar inte åt mig men jag vill säga att jag gärna skulle träffa dessa föräldrar och dela med mig av misstag som jag själv gjort som mamma och att dela med mig av de erfarenheter som jag fått geom åren. Det finns mer än en sak som jag i efterhand insett att jag gjort fel men jag har frågat mina barn och i den mån de kommer ihåg det och de tycker att det var fel har de försäkrat mig att jag är förlåten. Som förälder blir man lätt hemmablind och utbyte av tankar med en äldre person som inte längre har hemmavarande barn kan ge minst lika mycket som någon expert som ju enbart har teorier att utgå från.

Mamma till fyra vuxna barn, 11:43, 13 maj 2011. Anmäl

Hej kommentatorer. Jag vill bara påminna om att många av er (inte alla) synbarligen bekymmerslöst sablar ner ett par uppenbart bekymrade föräldrar. De förtjänar precis som ni ett mänskligt bemötande. För er som är osäkra på om ni borde ta åt er, kan jag tipsa om att ni föreställer er att säga kommentaren ansikte mot ansikte till föräldrarna. Hur känns det?

Filip, 11:25, 13 maj 2011. Anmäl

Kontrollbehovet förpestar mitt liv

FRÅGA

Hej Liria!

Jag har en sak som jag i perioder funderat mycket på men det är nog egentligen först på senare tid som jag kommit fram till att det är något jag på riktigt skulle vilja ta tag i och förändra. Skulle verkligen uppskatta lite råd från dig i hur jag kan gå tillväga för att på egen hand jobba med det här.

Jag har sedan jag var i senare tonåren (jag är idag närmare 30 år) haft höga krav på mig själv vilket hjälpt mig att lyckas inom många områden såsom studier och yrkesliv. Baksidan är dock att jag ofta, de senaste åren mer och mer, känner att jag inte räcker till. Jag söker någon slags perfekt tillvaro där jag upplever ett slags lugn när saker blir som jag planerat och tänkt mig medan jag känner besvikelse och ibland även ett större tvivel på mig själv när det inte blir som jag planerat. För det mesta lyckas jag skaka av mig de här negativa känslorna eller bryta mitt negativa tankesätt utan att det hindrar mig i vardagen,  dock har jag börjat känna oro inför framtiden och hur det ska bli för mig framöver såsom om/när jag ska bli sambo, skaffa barn och så vidare.  Det utifrån att jag vill varje pris vill ha det här ”lugnet”…

Jag har en tendens att se saker svart eller vitt när det gäller mig själv och mina närmaste. Det kan tilläggas att det är något som också personer i min närhet upplever och har upplyst mig om. Jag tycks oftast se det som inte är bra och det måste jag på något vis lyfta fram och granska närmare samt även upplysa mina nära om. Jag bär en stor del av tiden på en känsla av att saker måste förändras för att bli tillräckligt bra. Om någon i min närhet vill att jag ska kompromissa blir jag lite rigid och väljer i princip jämt att göra det som jag själv vill även om det innebär att jag ”väljer bort” den personen som jag i grund och botten inte vill välja bort.

Jag inser någonstans att det här inte är rimligt eller rättvist varken mot mig själv eller mot andra och jag ser att det finns en tydlig risk att jag kommer skada relationer såsom till familjemedlemmar, partner och kompisar om det fortsätter…

Ibland för jag en teori om att de här känslorna i grund och botten handlar om en slags rädsla jag bär på och jag kan tänka mig att vissa av de saker jag varit med om under min tonårstid säkert har påverkat mig. Jag känner dock att jag är trött på att leta förklaringar till problemet utan nu vill göra något åt det. Jag känner att jag missar mycket glädje och roligt i livet på grund av att jag begränsar mig själv.

Tacksam för svar!

Hälsningar från ”Grubblaren”

SVAR

Hej,

Tack för ditt brev. Du berättar väl om ett behov av kontroll över din situation, som jag tror att många kan identifiera sig med. Det här behovet är ofta ett uttryck för en inre oro. Den ständiga strävan du har att få ”ett slags perfekt tillvaro” kan nog förstås som ditt försök att skapa en struktur och en säkerhet för dig. Du mår bra av det i stunden, men det gör dig också rigid och ställer till det för dig i relationer till andra. Jag anar att det också kan vara något som tar mycket kraft från dig.

Du skriver att du till ”varje pris vill ha det här lugnet”, och att du får det när du fullt ut får göra saker och ting på ditt sätt. Det verkar vara drivkraften bakom ditt sätt att bete dig, samtidigt som du uppfattar det som något som allt mer begränsar dig och dina relationer med andra. Du vill göra något åt det, och jag tror mig förstå att du med det menar att du vill känna dig mindre instängd i kravet på perfektion, och få ett mer flexibelt sätt att tänka om hur saker och ting kan få vara.

Låt mig börja med att berätta om hur oron kan ställa till det för oss. Jag tror att du kanske kommer att känna igen dig i det jag berättar. Oro kan ibland visa sig genom en känsla av att saker måste göras i en viss ordning, och på ett visst, bestämt sätt. Det kan också visa sig genom ett behov av att det ska ske på ett ”helt rätt sätt”. Även om man förstår att det inte är logiskt att tänka och känna så, och är irriterad på det här sättet som man har, så faller man ändå oftast till föga. Det kan växa till att man måste klara av allt perfekt, annars är det inget värt. Det finns ett inslag av ett närmast magiskt tänkande i sammanhanget. Att göra saker på ett särskilt och ”perfekt” sätt förebygger en oro för att behöva drabbas av något obehagligt, ibland oklart vad det är. Men beteendet leder i stunden till ett lugn, och det gör att man fortsätter med det, trots att beteendet också på olika sätt ställer till det för en.

Ett kontrollbehov av det här slaget kan under långa perioder hålla sig i bakgrunden, och man kan hålla det i schack, men i perioder av stress eller stora förändringar i livet, kan det bli mer framträdande, och börja styra en allt mera.

Vad kan du då göra för att komma dit du vill, att kunna släppa taget om dina höga krav på dig själv och din tendens att se saker i svart eller vitt? Mitt förslag är att du börjar använda ett nytt sätt att se på dina tankar och känslor om att Det här måste göras på ett visst sätt och säger till dig själv istället: Nej, jag gör något annat! Ha en genuin, undrande nyfikenhet på vilka andra sätt som kan finnas. Tänk fritt! Tillåt dig att tänka dessa nya tankar, även de som känns märkliga och lite skrämmande. Ha som en återkommande fråga, som du ställer dig i sådana situationer: Vad kan vara ett annorlunda sätt att se på saken? Vad kan jag göra för att prova ett annat sätt?

En bra teknik kan vara att tillfälligt rikta din uppmärksamhet åt ett annat håll. Välj att ta en promenad, ringa en vän, eller göra något annat, som är neutralt, och inte har med saken att göra, när du känner att du är på väg in i vanan att fastna i ”din lösning” på ett problem eller något annat. Det ger dig tid att tänka efter och ge dig möjlighet att hitta ett friare sätt att tänka.

Träna dig att få distans till ditt kontrollbehov. När du märker att det har dykt upp inom dig kan du säga dig: Ok, nu är mitt kontrollbehov här, men jag behöver inte göra som mina tankar säger. Tankar är bara tankar. Påminn dig i dessa situationer vad du vill uppleva, exempelvis att känna dig friare, känna glädje, ha gemenskap. På det sättet kan du motivera dig i stunden för att göra nya erfarenheter.

Du kan också ta hjälp av en klok kollega eller vän, som blir din mentor i detta förändringsarbete. Kom överens att du alltid resonerar med honom eller henne inför ett beslut, och får hjälp att vrida och kränga på vad du ska göra, och att du ska bli utmanad att våga göra annorlunda (och bli bekräftad och applåderad, när du gör det).

Gör på det sättet erfarenheter som lär dig att det finns olika vägar att gå, och att de leder till ett tillräckligt bra resultat eller en tillräckligt bra lösning. Du kommer till en början att känna en stark oro, när du gör annorlunda, men på sikt kommer din oro att minska, och närmast försvinna, när du lär dig att det du oroar dig för inte inträffar. Det du vinner är att du steg för steg lär dig ett flexiblare sätt att tänka, och att saker och ting inte behöver göras på ett särskilt sätt, det fungerar ändå. Du har då också helt andra möjligheter att kunna kompromissa med andra, som ju är ett viktigt mål för dig.

Du skrev: ”Jag känner dock att jag är trött på att leta förklaringar till problemet utan nu vill göra något åt det.” Jag vill ge allt beröm för att du har tagit beslutet om att ta dig från den onda cirkel som det innebär att stanna i att leta förklaringar på problemet. Att vilja ha en förklaring om varför saker och ting har blivit på ett visst sätt är ett rimligt behov men inte på bekostnad av att inte leva livet. Det krävs mod och mognad för att inse detta.

Det är vanligt att motivationen minskar efter en tid när vi börjar en förändring. Motivation är en färsk vara! För att kunna motivera dig själv en gång till när detta händer kan du använda tekniken att skriva ett påminnelsekort. På ena sidan av kortet kan du skriva det du missar av glädje och rolig saker i livet om du ger efter för ditt kontrollbehov. På den andra sidan av kortet kan du skriva allt stort och smått som du vinner på att blir friare från ditt kontrollbehov. Ha kortet till hands och använd dig av det så fort du märker att du är på väg tillbaka till det gamla beteendet. Aktualisera kortet var tredje månad

Varma hälsningar och lycka till.

Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

till anonym: Jag tycker halva Sverige beter sig som din syster, och de (in)ser inte alls hur jobbiga de ar, for omgivningen och sig sjalva. nufortiden tittar jag bara pa, skakar pa huvudet, invantar kraschen och faktist later dem vara. de saknar all perspektiv pa hur de skruvar upp sin tillvaro och hur man kan leva annorlunda, utan att varlden gar under.

paka, 13:08, 11 maj 2011. Anmäl

Har ni Aspergers syndrom allihopa? Att allting inte blir exakt så som man har tänkt sig är en del av livet som man måste acceptera. Att umgås med andra åsikter än bara sina egna berikar livet !

m@nge, 21:27, 10 maj 2011. Anmäl

@Blivande journalist Det är mycket möjligt att det är en särskrivning, men det är inte omöjligt att hon faktiskt menar exakt så - motivation är en färsk vara. Det blir inte fel det heller.

Becca, 02:05, 7 maj 2011. Anmäl

Oj vad jag känner igen mig... skönt att du kommit till insikt i tid och kan ta tag i detta, gör verkligen det, det är viktigt! Jag är 10 år äldre och har betalt ett högt pris, skilsmässa... Jag har inte "vaknat" förrän nu och insett att detta hela tiden varit ett problem hos mig, jag visste ju att jag var en liten perfektionist men inte att detta påverkade min relation/familj så mycket som det gjorde. Jag kan definitivt hålla med Liria att detta blir mer påtagligt hos mig när jag är mer stressad, typiskt nog! för då får det ju ändå större konsekvenser :-( Jag jobbar så mycket jag kan med detta nu... känns helt nödvändigt att kunna hantera detta på ett bra sätt. Lycka till!!

Magnus, 09:51, 6 maj 2011. Anmäl

Det här med motivation är bra. I alla fall när den är färsk. "Motivation är en färsk vara" skriver Liria. Övrig text är skriven på svenska och detta ska ska således vara "Motivation är en färskvara". (Du behöver inte ge mig procent på din lön för att jag har hjälpt dig att skriva denna artikel)

Blivande journalist?, 14:16, 5 maj 2011. Anmäl

"Grubblarens" beskrivning påminner väldigt mycket om min syster. Hon har väldigt svårt att ändra på sina planer, att vara flexibel och att ta saker som det kommer vilket blir ett problem för henne när andra (inklusive jag själv) uppfattar henne som självupptagen då hon vägrar kompromissa. För hennes del handlar det egentligen inte om att saker alltid måste göras på samma sätt, utan snarare att de måste göras i enlighet med hennes ofta väldigt ambitiösa planer. Hon mår väldigt bra när hon lyckats göra precis som hon tänkt en lördag - tvätta, baka bröd, fika med en kompis, jogga, läsa en berikande bok osv. Det handlar mycket om att lyckas vara "duktiga flickan". Om man föreslår att göra något, vilket skulle innebära att hon inte hinner med sin plan helt och hållet, väljer hon ofta att ändå göra det hon planerat (tex jogga eller stryka) trots att hon lika gärna kunde gjort dessa saker lite tidigare eller lite senare. Hon vill egentligen träffas, men är så låst av sina planer och mår dåligt om hon misslyckas med att utföra dem. Problemet tycks alltså dels vara att hon inte kan frångå det planerade, dels att planerna är så ambitiösa. Min syster erkänner inte direkt att hon lider av sitt sätt att vara på, men jag ser ju att hon tycker att det är jobbigt att välja bort sådant hon gillar för att det inte passar i planen. Jag vet inte hur jag ska göra för att vara till stöd för henne. Jag försöker ibland att säga "men kom igen, var lite flexibel nu", "det där kan du väl göra imorgon istället", och så vidare, men då slår hon bara bakut och säger att hon faktiskt vill göra som hon tänkt, att det blir bättre så osv, och tar fram en massa (i mitt tycke inte särskilt övertygande) argument för varför det är bättre att stryka idag än igår. Lycka till nu Grubblaren! Jag är imponerad över din självinsikt och viljan att ändra på ditt sätt att vara. De flesta av oss andra väljer ju att fokusera på att försöka ändra på hur andra är ;-)

Anonym, 11:42, 5 maj 2011. Anmäl

Min pojkvän har ett enormt kontrollbehov av precis samma typ. Det är slitsamt för oss båda. jag blir faktiskt sårad av det, för jag upplever att han inte litar på mig och min förmåga att klara upp situationer. Jag kan gott se bakgrunden och har förstått att han har det på samma vis som frågeställaren. Det hjälper mig att se saken från hans vinkel. Vad kan jag göra mer? Jag behöver hjälp att hjälpa honom, utan att det blir för uppenbart att jag gör det. Jag själv har inget kontrollbehov utan ser världen lite som "Marianne" strävar efter att göra det. "Hur blir det om man gör såhär?!". Nyfiken och ganska avslappnad, men hans kontrollbehov (som egentligen är ganska välmenat. Han vill att alla ska ha det bra) går mig nerverna...

Elisabeth, 22:22, 3 maj 2011. Anmäl

Jag har bara kontrollbehov i vissa situationer, och såhär tänker jag om dem: När man vill göra allt på exakt samma sätt varje gång, t ex när man är ute på en promenad med en kompis och vill gå exakt samma väg som när man promenerar ensam, inte testa kompisens förslag på alternativ väg. Då kan jag känna att det i botten ligger en lathet alt. trötthet, man orkar inte öppna upp sig för nya intryck eller okända situationer som kan uppstå, man är ute efter en upprepning av något välbekant. Man kan bestämma sig för att under en månads tid alltid våga testa det okända alternativet, så får man bevisa för sig att det leder till fler upplevelser, både bra och dåliga. När man arbetar i grupp och har svårt att dela med sig av ansvar till andra, t ex på jobbet eller när man lagar mat med sin sambo. Jag tror att det bygger på att man inte tror att de andra kan lika bra som man själv. Vilket de inte kan, om målet är att få allt exakt som om man hade gjort det ensam. Man måste lära sig att se vilka fördelar man får av att göra saker tillsammans. Ibland är fördelarna inte synliga i resultatet, och då får man zooma ut och se om man har vunnit något i ett större perspektiv. Lagar man mat med sin sambo och den blir lite bränd så är ju det tråkigt, men i ett större perspektiv kanske man hade en jättetrevlig kväll i köket med ett glas vin och hångel på köksbordet ;)

Marianne, 19:55, 3 maj 2011. Anmäl