Vilken kille ska jag välja?

FRÅGA:

Hej! Jag är en 16-årig gammal tjej som behöver hjälp med val av killar. Det kanske är lite konstig att någon så ung som jag skriver hit men jag håller på att bryta ner mig själv av olycklighet.

Det är så här att jag har haft en kille vid min sida sen i höstas. Jag älskar honom tror jag. Jag har också sedan i höstas bytt från denna killen till andra, jag har ingen aning varför men jag har nästan direkt börjat sakna honom och gått tillbaka. Men nu är det så här att jag har gjort så här mot en annan kille 2 gånger. Kille nummer 1 dumpade jag i julas för den här killen, men i januari dumpade jag kille nummer 2 för kille nummer 1 och ungefär i början av mars valde jag kille nummer 2 igen. Problemet är att nu vill jag välja kille nummer 1 igen men vet inte om jag vågar. Jag har bytt kille nu i flera månader och det tar kål på mig. Jag mår illa av kille nummer 1 ibland och då klarar jag det inte.

Jag vet att jag låter som en värsta player men det är jag verkligen inte, det har aldrig varit min mening att såra någon, det är just det jag inte vill. Jag är också livrädd över vad folk ska tycka, mina klasskompisar till exempel är jättenära kompis med kille nummer 2 och vill väldigt gärna att vi ska bli ett par och pressar mig enormt. Jag har kämpat länge för att bli ”populär” och är livrädd att om jag väljer kille nummer 1 igen blir jag impopulär. Men jag hatar tanken av att umgås med kille nummer 1 ensam ibland, men ibland älskar jag det. Jag ändrar mig hela tiden, vad ska jag göra? Vilken kille ska jag välja? Och hur kommer jag ur det här utan att påverka min kompiskrets? Jag mår så dåligt och tycker så synd om killarna. Snälla hjälp mig!

Hälsningar Bella

SVAR:

Hej Bella! Tack för ditt uppriktiga brev. Att välja bort en person är bland det svåraste vi kan behöva göra. Men så är ju livet. Ibland gör vi det med en vän, då vänskapen blivit omöjlig. Ibland måste det göras i kärleksrelationer.

Som jag ser det är det ett tecken på din styrka när du tar steget att be om hjälp för att du känner dig olycklig och vilsen i den här situationen. Du har självkännedom och klokhet nog för att kunna inse att du inte klarar allt på egen hand.

Jag uppfattar dig inte alls som att du skulle vara ”en värsta player”, utan som en tjej som kämpar för att hitta sin väg i en komplicerad värld. Du verkar vara en tjej som vill göra rätt. Du kan uppfatta det som händer ur andras perspektiv, och du vill inte såra människor.

Du har samtidigt förstått att du måste göra ett val som ofrånkomligen kommer att göra någon besviken, ledsen och kanske arg. Ett problem som du verkar ha, är att det har tagit dig mycket tid och energi för att bli populär, och att du nu är orolig för att om du väljer kille nummer 1 kan du bli impopulär.

Hur ska du då tänka kring detta för att kunna göra ditt val? Det enklaste svaret är nog detta. Välj den kille som du mår bra av att vara tillsammans med! Jo, jag vet att när det gäller relationer finns det ingenting som är kristallklart och enkelt.  Låt oss därför titta närmare på dina killrelationer, och ge dig möjligheter att utifrån det fundera, och väga samman saker och ting. Efter det kanske du känner dig beredd att göra ditt val.

Min erfarenhet säger att våra val nästan alltid leder till att vi både förlorar och vinner på dem, men vi förlorar och vinner olika saker. Våra val har också konsekvenser som är olika för oss på kort och lång sikt. Att vara uppmärksam på det kan också hjälpa oss att ta svåra beslut. En fråga som du kanske ska fundera på är hur ditt val kan komma att påverka dina känslor på sikt. Så här menar jag. Väljer du till exempel kille nummer 2 vinner du i popularitet samtidigt som du bör fråga dig hur du kommer att må på sikt om du väljer så. Blir du lyckligare eller olyckligare på kort och lång sikt av det valet? Kanske du kan göra så här: Använd papper och penna och rita upp en tidslinje på vilken du skriver ner vad val av kille nummer 1 innebär för dig. Först på kort sikt, för den närmaste månaden, och sedan på lång sikt, för hur situationen kan vara om ett halvår. Gör sedan samma sak för hur det kan bli om du väljer kille nummer 2.

En annan fråga är vilket känslomässigt pris du är beredd att ”betala” i bildlig mening för att bli populär. Jag uppmärksammar dig på detta för att du berättar att det hänger ihop med ditt val av kille. Mitt syfte är att du ska fundera på samma sätt om detta som när du tänker på vilken kille ska du välja. Dina ansträngningar, det du gör för att bli populär, bidrar det till att du blir lyckligare eller olyckligare?

Kanske du också ska fundera på och göra klarare för dig vad som är en bra kille. Hur är en sådan kille? På vilket sätt uppträder han? Hur behandlar han dig och andra? Ett sätt kan vara att du ”intervjuar” andra om detta. Tydliggör detta för dig. Ställ dig sedan frågan: Vem, kille numer 1 eller kille nummer 2, ligger närmast beskrivningarna av en bra kille?

Något annat som kan hjälpa dig är att fråga dig själv vad det är som är viktigast för dig i kärlek och vänskap. Hur vet du då vad som är viktigast för dig? Hur inser man det? Det här kan vara ett sätt. Fundera på vad som gör dig glad eller olycklig. Det som gör dig lycklig eller nöjd och stolt är förmodligen det som är viktigt för dig.  Använd dig av det som visar sig vara viktigt för dig som en kompass, som en vägvisare i ditt liv. Val som är i den riktningen blir förmodligen de som du långsiktigt blir nöjd med och mår bra av.

Att hitta din inre kompass genom att göra dina värderingar tydligare för dig är ett sätt att bli livsklokare och det kommer att påverka dina val av kompisar och partner. Det kan vara ett redskap som du bär med dig hela ditt liv. När du känner dig vilsen så kan du fråga dig: På vilket sätt leder det jag väljer just nu närmare eller bort från det som innerst inne är viktigast för mig?

Jag önskar dig allt gott här i livet. En mycket varm kram till dig.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

Man behöver inte vara 16 för att ha svårt med relationer. Är själv 45 och kommer nog aldrig fatta. Är väldigt svag för det motsatta könet, glömmer bort mig själv. Och när den "inre kompassen" gör sig påmind känner jag mig självisk. (tror jag måste jobba nu, då är jag trygg...:)

Anonym, 14:17, 5 juli 2011. Anmäl

Hahaha, ok. Jag skulle verkligen vilja se hur motsvarande brev skulle bemötas om könen på personerna var tvärtom. Det skulle förmodligen räknas som våldtäkt av både psykologen och majoriteten av kommentatorerna.

Skyddad verkstad., 22:45, 4 juli 2011. Anmäl

Jag tycker att både frågan och svaret är mycket bra, men tänk också på det här; kanske är lösningen att ha två pojkvänner. Kanske accepterar pojkvännerna att du inte riktigt kan välja och blir tillfreds med att du har en annan pojkvän. Kärlek och relationer kan ta många former... Det behöver inte bli komplicerat.

Mikael, 20:24, 3 juli 2011. Anmäl

Tänk ut Bellas synvinkel, att tänka på studier och framtid gör hon säkert redan, och nuet är ju det hon lever i. Att det är mer "påskoj" relationer när man är 16 kan ju vi som är äldre veta, men minns hur det kändes då! Visst var det allvar och man ville inte höra att det var oviktigt just för att man var ung. Det är ju nu hon lär sig hur hon själv vill ha det. Att ha skaffat familj när man är 25 som någon skrev, jaha för dig idealet, men inte för mig, och för Bella är ju det helt irrelevant. Hon kommer antagligen inte skaffa familj med någon av killarna. Hon vill ha hjälp i sitt nu, och det förtjänar hon. Hur många av oss har inte önskat så här i efterhand att någon kunde lyssna på oss i sådana frågor när vi var 16? Bella Lycka till!

zx, 08:43, 3 juli 2011. Anmäl

Inte så där jätteintressant om just den här frågan är fejkad eller inte. Massor av tonåringar, och äldre med för den delen, brottas med samma fråga därute. För unga kan utgången kännas som skillnaden mellan liv och död, just då. Så man skall nog ta det på allvar och försöka ge ett så "klokt" svar som möjligt. Sen är det en helt annan sak om den unge följer rådet. Som bekant kan hormoner och snabbrörliga känslomönster samt outvecklade spärrar röra till de mest logiska handlingsvägar som föreslås.

Desdemona, 12:55, 2 juli 2011. Anmäl

Verkar dumt att välja den kille man mår illa av. Haha.

Sandy, 12:51, 2 juli 2011. Anmäl

Att bli medveten om sin inre kompass och handla i enlighet med den är nog något av det viktigaste i livet. Sen jag började lyssna till den och agera i enlighet med den (var 20-21) har livet bara blivit bättre (med undantag för när jag fått en svacka och gått emot den).

Livets.., 10:25, 2 juli 2011. Anmäl

Jag tycker man ska ta ungdomars problem på allvar också. Bara för att vi äldre tycker det är självklart hur man ska handskas med detta betyder inte det att den här sextonåringen inte lider och inte hoppas på att någon kan ge henne råd. Ja visst hennes situation liknar Bellas i Twilight, det är väl högst troligt att hon inser det och därför valt Bella som pseudonym? Och om frågan är fejkad spelar väl inte det nån roll, det finns säkert många sextonåringar därute som har liknande problem, och som kanske finner det hjälpsamt att läsa detta om de råkar snubbla över denna artikel?

HR, 16:33, 30 juni 2011. Anmäl

:-) Tjaa, denna insändare verkar ju vara en Twilight-inspirerad ploj. (Men OM den är på allvar, kanske du fr.a. borde överväga alternativet att skippa båda killarna -- och vara singel tills du vet mer om dig själv och hur du vill leva ditt liv?!?)

^_^, 14:30, 30 juni 2011. Anmäl

:-) Tjaa, denna insändare är ju förmodligen en Twilight-inspirerad ploj. (Men OM den faktiskt är på allvar, så verkar det helt klart vettigare att skippa båda killarna och vara singel tills du vet lite mer om vem du själv är och hur du vill leva ditt liv!)

^_^, 14:27, 30 juni 2011. Anmäl

Ge stöd bästa sättet lotsa unga

FRÅGA:

Hej! Vi har två barn, 14 år och 16 år. Vi bor på en mindre ort där många tonåringar inte bryr sig så mycket om studier och att studera på högskolenivå. Jag är högskoleutbildad och min man har inte någon högre utbildning än gymnasiet men har gjort en karriärresa genom att arbeta hårt. Vi och främst jag har talat med barnen om vikten av att få bra betyg. Detta för att de ska ha möjlighet att välja om de vill studera vidare eller ej. Valet ska inte bero på att betygen från gymnasiet var så dåliga att man inte kommer in på den utbildning man vill. Vilket är fallet med många av mina bekantas barn.

Så långt så väl. Vår son är duktig i skolan. Har lätt för sig och lär sig mycket bara genom att lyssna. Han presterar bra på proven och har bra betyg. Han pluggar inte så mycket. Så här på vårkanten tappar han ofta orken att plugga. Han talar om att han tappar motivationen. Han är trött på sitt umgänge. De killar han umgås med tar skolan med en klackspark. De senaste veckorna har haft weekoff med sociala kontakter som han själv uttrycker det.

Nu är det så att vår son har tittat på en annan skola. Han funderar på att byta gymnasium. Han vill göra det därför att han är omotiverad. Han tycker det är tungt att vara själv med sin ambition att få bra betyg. På hans linje är de en handfull kvinnliga elever och han umgås inte med dem på fritiden. Han är ensam kille i klassen. Vi har besökt skolan han funderar på. Jag tror att han skulle komma till en miljö där det pluggas mycket. Men å andra sidan så känns inte skolan han har funderat på att välja så mycket bättre rent undervisningsmässigt. Skolan ligger långt hemifrån med en annan miljö vilket vållar en del problem eftersom vår son är en vinterkille som älskar snö.

Nu dras vår son med huvudvärk. Jag tror det är stresshuvudvärk. När han var liten hade han alltid ont i huvudet när han hade problem. Då visste vi att ett samtal krävdes. Nu försöker vi också prata med vår son men han har det svårt. Han vill och han vill inte. Jag försöker prata med honom om motivation och att den drivkraften, tror jag, måste komma inifrån. Jag tror att han kan komma från den här skolan med bra betyg om han själv vill. Det beror inte på skolan utan sin egen vilja och kraft.

Jag kanske har helt fel. Både jag och min man känner oss just nu lite maktlösa när vi inte kan hjälpa vår son. Hur hjälper vi vår son med hans motivation? Finns det något vi kan göra för honom? Vi inser ju att det är han som måste vilja och hitta sin kraft men finns det inget som vi kan göra för att underlätta.

Vårt problem nummer två är vår dotters val till gymnasium. Nu är det inte aktuellt förrän om ett år. Vår dotter vill gå antingen omsorgslinjen eller hotell och restaurang. Vi hoppade från våra stolar när hon talade om det. Anledningen är att hon aldrig har visat intresse för vare sig omsorg eller service. Hon är en kraftfull ung dam, företagsam och väldigt duktig med händerna. Hon skulle kunna bli snickare, målare, fotograf eller vad som helst. Men omsorg. Hon gillar inte blod, barn är en pina. Hon väljer vissa helger att inte umgås med någon för att hon är trött på folk som hon uttrycker det. Då sitter hon på sitt rum och påtar med saker.

Vi försöker inte säga något men vi hör hur hon planerar med sina kompisar om gymnasiet. Jag tror det blir helt fel om hon fortsätter med sina planer. Hur lotsar vi dessa unga individer in i världen utanför vårt hem? Detta är den stora utmaningen med att vara förälder. Finns det några råd på vägen.

Mvh

Villrådig

SVAR:

Hej!

Jag förstår er frustration i detta. Det är svårt för föräldrar att se barnen göra val som känns fel. Samtidigt är det svårt att veta vad som är rätt och fel. Det finns ju många exempel på lyckliga liv och karriärer som har inletts med en ungdom som går emot sina föräldrars önskningar. I princip anser jag att ungdomars livsval ska styras av deras egna önskemål. Det är först då de kan finna sann motivation och växa som individer. Att göra egna livsval och ta konsekvenserna av dem tror jag är en avgörande erfarenhet inför vuxenlivet. Jag har sett många exempel där föräldrars önskan att påverka inte leder till något annat än att ungdomarna tar avstånd. Många håller nog med mig om det här. Det är lätt att tänka så i teorin, men i praktiken är det inte lika enkelt. Hur kan man lotsa utan att styra för mycket? Jag ska försöka ge några allmänna råd som kanske kan vara till nytta.

Först och främst måste jag säga att er son verkar resonera klokt om motivation. Även om motivationen i grunden måste komma inifrån, som du skriver, så är det ett faktum att vi påverkas av vår omgivning. Det finns flera studier som har visat att just kamraters inflytande är stort under ungdomsåren. Exempelvis har man sett att pojkars bristande motivation och framgång i studier kan bero på ideal som kommer till uttryck i umgänget med kamrater. Det gäller särskilt på mindre orter där relativt få ungdomar kommer från hem med studievana. Där kan en ungdomskultur odlas som, framförallt hos pojkar, blir ett hinder för att studera vidare. Jag tycker det låter som om er sons kamrater har ett sådant negativt inflytande. Det finns också studier som visar att skillnader mellan skolor till stor del beror på inflytande från kamrater. Att byta till en skola där fler elever är motiverade tror jag därför rent allmänt kan vara ett klokt val – särskilt om ungdomen själv har uttryckt en önskan om att vilja plugga mer.

Du skriver att sonen har det svårt med valet och att han har stresshuvudvärk. Varför har han det svårt? Är han själv osäker på vad som är rätt val, eller vill han vara er till lags? Ett allmänt råd till föräldrar som ska försöka lotsa sina barn är att lyssna istället för att ge råd. När man lyssnar är det viktigt att ställa öppna frågor. Fråga till exempel: ”Vad skulle du förlora på att byta skola? Vad skulle du vinna? Vad tycker du om det?”. Det är också viktigt att ta emot svaren utan att ifrågasätta. Målet med att lyssna ska främst vara att förstå hur barnen känner. Alla åsikter måste vara tillåtna. Det är förstås svårt att bara lyssna om ni inte håller med om er sons slutsatser. I så fall kan det vara bra att vänta med att uttrycka era åsikter. Låt er son först resonera själv och prata klart innan ni säger vad ni tycker.

En grundläggande förutsättning för bra samtal är att uttrycka stöd – oavsett vad barnen kommer att välja. Frågan är om ni kan acceptera era barns val? Ni måste rannsaka er själva och fundera på om ni faktiskt är villiga att låta era barn välja fritt. Ni måste också uttrycka det tydligt, t ex ”Vi har ju tidigare sagt att vi inte håller med dig, men nu har vi tänkt efter och kommit fram till att det är du som måste göra dina val. Vi stöttar dig oavsett.” Om era barn inte känner det stödet, så kan det vara svårt för dem att berätta öppenhjärtigt om sina tankar. Det finns också en risk att de väljer tvärtemot er önskan bara för att hävda sin självständighet. Därför är det så viktigt att de känner stöd och vågar prata om olika alternativ utan att känna sig pressade åt något håll.

En fråga som lurar i mitt bakhuvud är varför ni inte håller med er son? Utifrån sett låter det ju klokt av en ungdom att vilja studera och söka sig till en miljö där det befrämjas. Du skriver att motivationen måste komma inifrån. Har han tidigare givit upp och hoppat av aktiviteter, istället för att anstränga sig? Är det ett mönster i hans sätt att hantera utmaningar? I så fall förstår jag era försök att resonera med honom. Samtidigt tror jag återigen att det är lönlöst att försöka övertala eller pressa honom till ett val. Rådet blir ändå att försöka lyssna och förstå. Ta försiktigt upp era farhågor och respektera hans svar.

Angående er dotter är min första tanke att det kanske inte är så farligt om hon börjar på en linje som handlar om kontakt med människor. För det första kan man i unga år inte veta vad vilket yrke man passar för. Det kan ju visa sig att hon vill vidga sin värld och utmana sig själv inom områden som hon hittills inte ägnat sig åt. För det andra så kan man faktiskt byta linje om man inte trivs. Som sagt, lyssna och ge stöd. Det är enligt mig bästa sättet att lotsa barn och unga.

Vänliga hälsningar

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Det här är min sanning och kompass i livet. -Man ska göra det man älskar (i högsta mån det är möjligt) - om pengar och status kommer som en konsekvens av det så är det toppen! Gör man något enbart i syfte att uppnå pengar eller status blir man på sikt tom och korrumperad. Jag har själv sett det hos andra och upplevt det själv.

Anonym, 09:38, 7 juli 2011. Anmäl

Angående er dotter: När gymnasievalet kom till vår familj så var kravet: Utbildningen skall ge en universitetsbehörighet, annars får ni välja vad ni vill... Att ställa detta krav är rimligt, vilket ungdomarna borde förstå, det låter barnen känna sig friare i valet samtidigt som ni får igenom det du säger är viktigt - att kunna studera vidare.

S, 08:09, 3 juli 2011. Anmäl

... men FS skriver faktiskt också att skolan är långt hemifrån, faktiskt så långt att klimatet vid skolan är annorlunda, där finns inte alls lika mycket snö som där FS idag bor. Som att flytta från Sälen till Falun? Jag tycker FS är litet otydlig på denna punkt, innebär detta att pojken inte längre kan bo kvar hemma i veckorna? Jag tycker att det är fantastiskt att pojken i så fall kan tänka sig denna förändring. SJÄLVKLART måste föräldrar lyssna, förstå och stötta. LIKA SJÄLVKLART tycker jag, att försöka leda åt det håll man tycker verkar vettigt och att berätta vad man tror är bra med det. För mig som förälder är det ideala att övertala på en nästan inte synlig nivå.

rebexa, 07:54, 29 juni 2011. Anmäl

Men låt honom byta skola då? Han vantrivs ju där han är. Inte lätt att hitta en inre drivkraft på ett ställe där man förväntas vara hjärndöd.

MMM, 07:02, 29 juni 2011. Anmäl

jag behöver stöd för att läsa rubriken... ge stöd ÄR bästa sättet ATT lotsa unga.

Tratten, 17:42, 22 juni 2011. Anmäl

Måste vara samma frågeställare som på SvD. Kanske saknade FS kommentarerna? På SvD kan man ju inte skriva kommentarer.

HR, 22:48, 21 juni 2011. Anmäl

Känner också igen frågan från SvD - var frågeställaren möjligen inte nöjd med det svar som gavs där?

LL, 17:10, 21 juni 2011. Anmäl

Inte så lätt, det här. En _väldigt_ liknande fråga hittar man på SVD 17 juni. Samma familj??

p, 15:33, 21 juni 2011. Anmäl

Min kompis är fixerad vid min familj

FRÅGA:

Jag har en kompis sedan många år som jag börjar få svårt att hantera mina känslor inför. Det känns som hon blivit allt mer fixerad vid min familj med åren. Och sedan jag själv fick barn har jag känt mig mer och mer besvärad av detta. Hon skvallrar väldigt mycket om alla som vi känner gemensamt, jag vet till exempel att hon pratar om min bror och hur han är med sina barn med andra gemensamma bekanta, och jag tror till och med att hon pratar om mina föräldrar och min relation till dem och mina syskon. Min pojkvän, andra vänner – alla granskar hon. Alltid är hon kritisk och tycker att andra är ”onaturliga” mot sina barn och ”symbiotiska” med sina föräldrar, har alkoholproblem, sexproblem, psykiska problem eller gud vet vad…

Jag har många vänner och hon är inte en av mina bästa vänner men hon hör alltid av sig med jämna mellanrum och dessutom har jag en nära vän som också är kompis med henne och vi träffas ibland gemensamt när de bestämt något. Hon verkar väldigt fixerad vid att jag har en kärnfamilj och ett stort nätverk och att mina föräldrar alltid finns där för mig. Hon hittar alla möjliga fel på gamla vänner och vill prata om samma saker gång på gång fast det var år och dag sedan. Själv verkar hon inte ha så god kontakt med sin familj och hon har bara ett barn vilket hon pratar om, även när barnet är med vilket jag tycker känns olustigt. Till saken hör att jag också kan känna sympati för henne för hon har det jobbigt med sin man och andra som är/eller borde vara nära henne.

Sedan jag fick barn har jag börjat känna mig mer och mer obekväm i hennes sällskap, fast jag kan inte visa det. Kommer mitt barn så småningom kunna ta skada av allt hennes snack om min familj? Jag har börjat fundera på att bryta med henne men är orolig för att hon ska börja snacka skit om mig då. Hon är väldigt elak mot sådana hon inte tycker om. Hur gör man ”slut” med en kompis? /Obekväm

SVAR:

Hej, och tack för ditt brev. Jag tror att det som du oroar dig för att ska hända redan har hänt. Om din kompis pratar illa om alla i er omgivning så det är det nog tyvärr rimligt att tro att hon också pratar illa om dig och din familj.

Några kallar sådana personer för energitjuvar. Skälen till att de utträder som sådana kan variera. Ofta finns ett överdrivet behov av att stå i centrum och spegla sig i andra. Det är ett beteende för att övervinna känslor av övergivenhet och osäkerhet. Du verkar också ha uppfattat något hos henne som finns i den riktningen. Du skriver: ”Jag kan känna sympati för henne för hon har det jobbigt med sin man och andra som är nära eller borde vara nära henne.” Men att hon har det jobbigt med sin man och andra är faktiskt ingen ursäkt för att hon beter sig på det sätt som du beskriver. Du verkar vara en empatisk person men låt inte din förståelse för hennes situation stå i vägen för att göra det som känns rätt för dig och din familj.

Att förstå varför en person beter sig på ett visst sätt behöver inte vara detsamma som att acceptera att man själv eller andra behandlas illa eller respektlöst.

Hur troligt är det då att din vän är en energitjuv? Läs detta och jämför med hur du upplever din vän och mötena med henne. Så här brukar mötet med en energitjuv beskrivas. Utan att lyssna efter andras åsikter påstår hon tvärsäkert än det ena och än det andra. Ställer man en motfråga blir man undanviftad, attackerad eller ignorerad. Hon kränker och kritiserar andra med ord, och verkar göra det utan ånger eller skuld. Den som möter en energitjuv blir trött, närmast tömd på energi och ofta ledsen utan att förstå varför.

Tyvärr är ganska vanligt att vår förståelse av den andras situation fungerar som en ”möjliggörare”. Vad menar jag med det? Jo, i den mån alla är rädda för henne och inte sätter stopp för hennes beteende fortsätter hon att bete sig på samma sätt. Det jag menar är att om man lyssnar på skvaller och att någon pratar illa om andra, så bidrar man faktiskt, trots sin olust inför beteendet, till att personen fortsätter att göra detta. Det krävs förstås mod för att säga till och markera en gräns, och till exempel säga något i stil med: ”Jag uppskattar ditt sällskap och vill gärna att du berättar om dig själv men är tacksam om du inte berättar negativa och kritiska saker om andra för mig”.

Om du vill göra ”slut” med din kompis så gör det på ett sätt som känns bekvämt för dig. Hur kan du göra? Svaret är nog beroende av hur ärlig du vill vara och hur stora risker du vill ta.  Jag kommer att beskriva olika alternativ, välj det som ligger närmast det du vill göra. En möjlighet kan vara att ni fortsätter att träffas men att du uppträder mycket korrekt och håller ett känslomässigt avstånd. Du kan undvika att berätta personliga saker om dig själv och din familj och hålla dina tankar för dig själv. Du kan, när hon tränger sig på med kommentarer om andra, avväpna henne med raka frågor av slaget ”Vad menar du med det?”, eller ”Nu förstår jag inte hur du kan påstå det, vilka fakta har du?”. Då förlorar hennes kritik av andra sin mening.

En annan möjlighet är att du tydliggör att du inte accepterar hennes beteende, och ställer villkor för att fortsätta att träffas. Använd dig gärna av det som kallas Jag-budskap. Säg till exempel; ”Du är en mångårig vän. Jag uppskattar det här hos dig…, men jag kan inte längre tolerera att du pratar illa om andra. Jag vill att du slutar med det när vi träffas. Kan vi komma överens om det?”. Om din kompis svarar jag ja får du efter en tid utvärdera om hennes beteende förändrats på ett sådant sätt att du vill fortsätta att träffa henne.

Ett tredje alternativ är att du bryter med henne för att skydda dig och din familj. Du skriver att hon är en elak person och att umgås med henne verkar vara en källa till olust hos dig. Du kan även i det här alternativet använda dig av Jag-budskap. Säg lugnt och sansat till exempel: ”Du är en mångårig vän. Jag uppskattar dig på flera sätt, men tyvärr kan jag inte längre tolerera att du pratar illa om andra. Jag har beslutat att vi ska sluta träffas.” Trassla inte in dig i förklaringar. Ge inga råd. Upprepa ditt Jag-budskap om och om igen vid försök att få dig att förklara dig. Du har redan gett din förklaring!

Vill du läsa mer om energitjuvar rekommendera jag boken ”Energitjuvar i familjen, i relationen och på jobbet” av Ingalill Roos.

Varma hälsningar.

Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

Anonym: Till definitionen på enegitjuv hör att man mår illa i deras sällskap. Om din syster är en energitjuv skulle du inget hellre vilja än att bli av med henne, men du biter dig fast, så tydligen får du i alla fall något värdefullt av henne.

Kanske inte så enkelt, 19:37, 22 juni 2011. Anmäl

HR: Tack för tipset! Kastar mig över boken.

Dränerad på energi, 09:37, 22 juni 2011. Anmäl

@Dränerad på energi: Läs denna bok: The No Asshole Rule: Building a Civilized Workplace and Surviving One That Isn't by Robert I. Sutton. Många praktiska råd! Känner dock inte till någon bok som hjälper en med råd ang. systrar som är energitjuvar. Måste vara jättesvårt.

HR, 22:50, 21 juni 2011. Anmäl

Hur gör man då om energitjuven är ens arbetskamrat och man inte kan bryta kontakten hur gärna man än skulle vilja, utan är tvungen att samarbeta med henne? Ni som varit med om det kan väl berätta hur ni gjorde! Finns det något sätt att förhålla sig som funkar eller är man tvungen att byta jobb (inte lätt i den bransch jag jobbar i)?

Dränerad på energi, 21:23, 21 juni 2011. Anmäl

Vad gör man om energitjuven är ens syster och man inte vill brta kontaken med henne ? Det känns att det viktigaste är att få energitjuven att förstå sitt beteende, hur lätt är det när man har försökt och hon inte vill ändra sitt beteende.....Sorgligt ...det är enda ord jag finner.

Anonym, 12:44, 21 juni 2011. Anmäl

Jag fick en arbetskamrat som ville vara min vän för 25 år sedan. Hon försökte påverka min syn på andra i gruppen. Jag markerade mot henne för jag var tvungen, som arbetsledare. Hon förföljde mig i åtta år på jobbet och i samhället vi båda bodde. Hon hade stort nätverk i flera kyrkor. Mina barns uppväxt förstördes av förtal i skola och barnomsorg. Vi tvingades flytta flera gånger. Mitt råd - provocera inte, glid undan. Prata med andra så att fler har hört din version av er relation. Jag sa inget på fyra år för att jag var lojal och tyckte synd om initialt. Jag förstod att hon var avundsjuk på mig. Hon hade bundit upp mig känslomässigt när hon var ny. Det tog många år för mig att släppa känslan av att jag måste skydda henne.

skara, 09:54, 19 juni 2011. Anmäl

Många har samma problem som skribenten. Jag har upplevt hur många slutar på en arbetsplats pga att en liknande person jobbar där. Folk bara försvinner utan att säga rakt ut varför. Hur gör man då skulle jag vilja veta?

Anonym, 18:16, 18 juni 2011. Anmäl

Det där känner jag igen! Det bästa är om du kan säga ifrån på ett enkelt men bestämt sätt nästa gång ni umgås och hon börjar sitt skvallrande: nåt i stil med att man får respektera vars och ens privatliv o att du inte tycker om skvaller. Jag tror att du skulle må bra av det för problemet kommer du att stöta på lite här o var o det är lika bra att göra dina egna gränser klara för dig. Jag gjorde så och det blev stor skillnad. Vi är inte bästa vänner men ytligt bekanta.

Mia J, 16:22, 18 juni 2011. Anmäl

Ser det som val. Satsa - eller inte. Två jämngoda alternativ. Om jag väljer att satsa, tar jag en "jag-diskusjon". Om den andra också väljer att "satsa" på de villkorena har kommit vi ut på andra sidan med fantastiskt resultat, värme, förnyad och fördjupad vänskap. Och trygghet - vi klarar svårigheter.

Lillemor, 15:35, 17 juni 2011. Anmäl

Att bara låta "vänskapen" rinna ut i sanden fungerar inte alltid på mindre orter. Där har folk mera kontroll över varandra och man kan inte välja sitt umgänge på samma sätt.

Anonym, 09:50, 16 juni 2011. Anmäl

Rädd att min son ska bli en outsider

FRÅGA:

Hej!

Jag skriver angående mig själv och min son som är två år och åtta månader.

Då jag observerat min son i umgänge med bekantas barn och barn på dagis har jag märkt att min son är lite annorlunda. Han är inte intresserad av sånt som de andra barnen tycks vara intresserade av och han är aldrig ”med” på sånt som de andra barnen gör. Om alla barn springer åt ett håll, så springer han åt ett annat. Han är mycket känslig och väldigt bra på att formulera sina tankar och jag blir ofta förundrad över hans djup. Han trivs på dagis, går gärna dit och deltar i alla aktiviteter, men har ingen kontakt med de andra barnen, utan är mest för sig själv eller med personalen. Hans känslighet tar sig bland annat uttryck i att han blir mycket berörd av vissa sagor och sånger som han uppfattar som sorgliga och blir olycklig och börjar gråta av dem. Hemma är han trots allt ett vanligt, lugnt och glatt barn och jag inser att det antagligen finns många andra barn som också är precis som han.

Till saken hör att många av min sons personlighetsdrag och beteenden liknar min äldre brors väldigt mycket. Mina föräldrar påpekar också ständigt att min son påminner om min bror som barn. Det händer t.o.m. att min mamma (till min förargelse) kallar min son vid min brors namn. Min bror är en mycket speciell person som tagit stort utrymme i vår barndomsfamilj. Han är väldigt intelligent och har idag en framgångsrik akademisk karriär, men har haft en barn- och ungdom fylld av utanförskap och grov mobbning, vilket påverkat vår familj mycket. Han hade inga vänner som barn och tonåring och är även idag rätt ensam trots att han lever i ett stabilt parförhållande. Han är inte särskilt kompetent socialt.

Nu till mig. Jag oroar mig mycket för att min son, med sin (påstådda) likhet med min bror, ska få en lika tung barn- och ungdom och att han ska bli lika ensam som min bror varit. Trots mina försök att låta bli att tänka på det är jag rädd att min oro på något sätt ska smitta av sig och bli till en slags självuppfyllande profetia. Hur ska jag göra för att koppla bort denna oro och inse att min sons likheter med min bror inte nödvändigtvis kommer att leda till samma saker hos min son som hos min bror? Hur ska jag kunna njuta av, och uppmuntra, min sons speciella personlighet och hans intelligens, enorma koncentrations- och inlärningsförmåga, känslighet och stora kärleksfullhet utan ständig rädsla för att han kommer att bli en outsider på skolgården?

Tack,

Orolig mamma

SVAR:

Hej!

Tack för ditt brev. De flesta föräldrar oroar sig någon gång över barnens framtid. Man ser att barnet avviker på något sätt och funderar på om det har någon betydelse. Du beskriver hur sådan oro kan minska glädjen i föräldraskapet och ställer den viktiga frågan om oron i sig kan påverka barnet.

Till att börja med måste man fundera på om det finns fog för oron. Det finns många teorier och idéer om hur barn bör utvecklas. Tyvärr förekommer det ofta tvärsäkra uttalanden om att vissa beteenden tyder på det ena eller andra problemet. Om man studerar utvecklingspsykologi från ett mer vetenskapligt perspektiv så är det nästan bara en sak som framstår som helt säker: barn utvecklas väldigt olika och i olika takt. Det går alltså sällan att förutse hur ett barn ska bli – särskilt när de är så små som din son.

När finns det då fog för oro? Jo, om ett barn under längre tid verkar må dåligt eller avviker på ett sätt som innebär problem. Din son verkar just nu trivas och ha det bra i förskolan, även om han inte beter sig precis som de flesta andra barnen. Jag tycker alltså att det viktigaste är att vara lyhörd för hur din son mår här och nu. Först när hans personliga sätt att vara börjar leda till faktiska problem så tycker jag att det är läge att agera. Det är förstås också viktigt att ha kontakt med förskolepersonalen om detta, men inte för ofta. Jag återkommer till det.

Du undrar hur du ska göra för att kunna koppla bort oron. När vi känner oro inför framtiden brukar det sällan stanna vid tankar och känslor. Ofta agerar vi på olika sätt för att minska vår oro. Till exempel genom att söka information, prata med andra, undvika risker, eller att försäkra sig om att allt är som det ska. Dessa beteenden ställer dessvärre till det. De leder oftast till att oron vidmakthålls eller till och med blir starkare. För att bemästra oron så brukar det därför vara avgörande att hejda impulsen att agera. Det är förstås jobbigt och kan kännas fel på kort sikt, men i längden hjälper det oss att känna närvaro och glädje i stunden. Kort sagt: när du får jobbiga tankar och känner oro trots att din son verkar må bra, försök att låta det stanna där utan att göra något speciellt åt det. Prata inte med någon om det, sök inte någon särskild information, eller ändra inte dina planer på något sätt. Betrakta bara oron och tankarna för vad de är – farhågor om en framtid som ingen kan veta något om. Förhoppningsvis kan det leda till att din oro minskar.

Som du förstår handlar det om att ha någon slags balans. Ibland finns det fog för oro och skäl att vidta åtgärder. Ibland är oron obefogad och blir ett problem i sig. Jag nämnde till exempel att det är viktigt att ha kontakt med förskolepersonalen för att se hur din son mår. Det är bra att göra det om du ser faktiska skäl till det, men om du ofta försäkrar dig utan anledning, så är det just ett sådant beteende som kan vidmakthålla och förstärka oron.

Du frågar också om risken för att din oro ska påverka din son. Föräldrars oro kan ”smitta” barnen, inte enbart via generna utan också genom föräldrarnas sätt att bete sig. Forskning har visat att det spelar mindre roll hur mycket oro en förälder faktiskt känner. Om föräldern däremot börjar agera på olika sätt och därmed visa din oro för barnen, då ökar risken för att den överförs. Det är alltså ytterligare ett argument för att du kan försöka att bara låta oron vara, utan att agera. Sen är det förstås svårt att dölja stark oro under en längre tid. Barn brukar ju vara ganska bra på att snappa upp sådana saker. Om din oro ofta återkommer och känns jobbig att hantera så kanske det är läge att söka hjälp för din egen (och sonens) del.

Kan du be dina föräldrar sluta kommentera hur din son är? Du kanske har gjort det, men det kan vara värt att göra ett nytt försök. Jag tycker alltid det är olyckligt att placera in barn i fack eftersom det skapar onödiga förväntningar. Oavsett om förväntningarna är positiva eller negativa så tycker jag av princip att man ska låta barn utvecklas som de vill och vara öppen för att de när som helst kan byta riktning.

Jag vill avsluta med att uppmuntra dig i det du skriver om din son. Du verkar så kärleksfull och han verkar vara en härlig kille. Jag tycker att det kan finnas för höga krav på att barn ska ändra på sig för att passa in. Jag förespråkar istället att så långt det går försöka hitta rätt sammanhang för varje barn. Även om han inte gillar att göra saker som de flesta andra barn håller på med, så finns det säkert aktiviteter, kamrater och miljöer som passar just honom. Vi måste värna om allas rätt att få vara som de vill!

Hälsningar,

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

Ensam är inte samma sak som utanför, och vi behöver fler, så oändligt många fler människor som vågar gå sin egen väg och inte anpassa sig efter en grupp. Vi får fattigare familjer och fattigare samhällen när rädslan för olikheter är större än nyfikenheten på hur olikheterna kan komplettera varandra. Sverige är ett land där olika bara är okej så länge det handlar om ex. nationalitet, religion, etnicitet osv. Vi har mycket svårare för de psykiska och neurologiska skillnaderna, som är långt mer betydelsefulla om vi vill spegla oss med andra. Människor är genetiskt olika varandra och börjar man oroa sig för det så får man oroa sig livet ut.

Lulen, 12:18, 23 juni 2011. Anmäl

Så underbart klokt skrivet, tycker jag. Alla är individer och det är det som gör livet så underbart och intressant. Visst ska det finnas plats för alla.Jag hoppas att dagens stora intresse av att diagnosticera allt och alla som avviker från normen skall avta. Vi skapades olika och jag tror benhårt på att ALLA behövs.

Jenny, 19:17, 19 juni 2011. Anmäl

jag vill bara tacka Martin för det kloka nyanserade svaret! Allt för ofta uppmärksammas barn negativt i förskolan om de inte är precis som alla andra, eller som de flesta. Rätt sammanhang för varje barn är en självklarhet, liksom det är det för vuxna!

Åsa, 11:25, 16 juni 2011. Anmäl

Marie: precis som Anna går du som lekman in och ställer en diagnos på en 2,5-åring efter att ha läst en fråga i en spalt som denna. Det finns en anledning till att Martin, som är utbildad, inte ställer diagnos och jag tycker att du gör fel som på det här sättet skrämmer upp frågeställaren utan att ha något på fötterna. Som många kloka personer påpekat (t.ex. Agnes här nedan) är barnet så litet ännu och mycket kan hända. Barn utvecklas i olika takt, dessutom är vi människor olika, även som barn. Alla passar inte in i den gängse mallen, vilket inte behöver betyda att man har en diagnos. Det finns gott om tid att se tiden an. Jag vill därmed uppmana alla som kommenterar den här typen av frågor att tänka efter lite innan ni som lekmän går in och ställer diagnos och eventuellt orsakar frågeställaren stor oro.

Eva, 11:23, 16 juni 2011. Anmäl

Det låter precis som min bror. Han fick sin diagnos för ett år sedan när han var 35 år. Det var Aspbergers syndrom. Efter vi fick reda på diagnosen har en sten lättat från våra hjärtan. Allt vi undrat över har fått en förklaring... Det vi är ledsna över idag är att utredningen och diagnosen kom alldeles försent. Tänk om han hade fått den när han var liten istället.....livet hade förmodligen blivit mycket lättare och han hade fått en annan förståelse från omgivningen. Var inte rädd att be om en utredning. Om din son har Aspberger så kan han få rätt stöd redan nu och därmed kanske få ett helt normalt och lyckligt liv :)

Marie, 10:10, 16 juni 2011. Anmäl

Jag förstår att du är orolig. Nästan alla föräldrar ororar sig för sina barn. Och att de ska hamna utanför är nog mångas största oro. MEN lillkillen är bara två och ett halvt år. Barn utvecklas olika och i olika takt. Att din bror hade det svårt socialt betyder inte att din son ska få det likadant. De är två olika personer med två helt olika föräldrar. Mitt råd är att du försöker stilla din oro. Tagga ned. Låt tiden ha sin gång. Genom att vara positiv och social själv ger du honom en förebild för hur man KAN vara med andra människor. Skulle det visa sig i framtiden, t.ex. i skolåldern att din oro är befogad så tveka inte en sekund att agera. Men till dess tycker jag att du ska låta din lille kille vara precis som han är. Pressa honom inte till saker han inte själv vill. Min äldste son var försiktig och mammig tills han blev ca fem. Då vände det totalt. Han har dock alltid varit trygg i sig själv och är även han en känslig och intelligent kille. Det är han förtfarande, men nu även utåtriktad och glad mot andra. Inte bara dem han känner. Stort lycka till!

Agnes, 00:10, 16 juni 2011. Anmäl

Det låter som du beskriver min son som han var när han var 2.5 år: lugn, stark koncentrationsförmåga, empatisk, lätt att ha att göra med, konflikträdd. På dagis pratade han helst med de vuxna, observerade de andra barnen men lekte mest själv. Idag, fem år, är han fortfarande lugn och har stark inlärningsförmåga, är mycket verbal och kan berätta om sina känslor, men tar för sig på ett helt annat sätt, är omtyckt på dagis och har många vänner. Han kan göra bus, vågar prova på det mesta och verkar nöjd med livet. Det jag vill säga är att din son är väldigt liten fortfarande och det är svårt att säga idag hur han är i framtiden. Jag tycker som psykologen Martin att barn ska få bli älskade för dem de är, ska få vara trygga med att de duger som de är.

Malin, 20:08, 15 juni 2011. Anmäl

Anna: jag har förståelse för din situation och förstår att du sörjer din son. Dock tycker jag att du går för långt när du säger att beskrivningen av frågeställarens bror påminner mycket om Aspergers. Det som sägs i frågan är alldeles för vagt för att man ska kunna ställa en diagnos och jag tycker att du gör fel när du skriver så, eftersom du kanske gör FS orolig helt i onödan.

Gustav, 12:40, 15 juni 2011. Anmäl

Man behöver ju inte bli mobbad bara för att man är annorlunda, däremot är det bra av föräldrar till annorlunda barn att vara uppmärksamma så att han inte blir mobbad. Olika människor har olika behov av umgänge (Sedan kan man alltid debattera vad detta "beror" på). Tillhör själv en familj som på pappas sida är full av "original" (Aspisar, ADHD, you name it) och visst, en del av dem har haft det lite svårt, men det har gått bra för dem alla till slut.

MMM, 08:09, 15 juni 2011. Anmäl

Det är snarare så att Asperger aldrig är förenat med låg intelligens. Det går inte att få diagnosen Asperger om ens begåvning avviker negativt från normalvariationen. Jag beklagar verkligen det som hände din son Anna.

Nomiz, 22:06, 11 juni 2011. Anmäl