”Min son är arbetslös och gör ingenting hemma”

FRÅGA:
Hej Martin,

Min fråga gäller min 20-åriga son som bor hemma. Vår relation försämras och jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Vi hamnar ständigt i bråk och jag har svårt att uppträda vuxet mot honom.

Han tog studenten i juni. Sedan dess har han inte gjort många ”handtag”. Han är arbetslös och han gör inte många framsteg med att söka arbete. Han tycker mycket om att sitta vid sin dator och han vänder på dygnet. Jag försöker att sätta regler som t ex ingen dator-tid efter kl 23 på vardagar, men då är han hånfull tillbaka. Jag försöker också utan framsteg att göra honom mer delaktig i hushållsarbetet hemma.

Min man och andra son mår också dåligt av detta. Sonen själv mår naturligtvis inte heller bra. Han vill inte prata med mig eller min man om det. Han har en ”kaxig” attityd, men under ytan förstår jag att han inte mår bra. Det märks bland annat genom viktminskning och mindre umgänge med kamrater.

Jag skulle tacksamt ta emot råd, tips hur man hanterar stora barn som bor hemma. Vilka krav kan man ställa? Hur kan man bryta gamla mönster?

SVAR:
Hej!

Jag förstår verkligen att du är både frustrerad och orolig över din son. Problemen har visserligen inte förekommit så länge, men det finns ändå skäl att agera eftersom du ser tydliga symptom på att han mår dåligt. Du undrar bland annat vilka krav man kan ställa och hur gamla mönster kan brytas. Jag tänkte börja i en annan ände, nämligen med arbetslösheten.

I dag är nästan var fjärde ungdom mellan 15-24 år arbetslös enligt statens statistik. Aktuell forskning pekar också ut den stigande arbetslösheten som den troligaste orsaken till att allt fler unga uppger att de mår dåligt. Jag vill därför uppmana dig och din man att fundera över vilken betydelse arbetslösheten har för er son. Började problemen i samband med att han slutade gymnasiet? Kan hans negativa attityd, passivitet och nedstämdhet bero på arbetslösheten? Även om arbetslösheten inte verkar vara den främsta orsaken till problemen, så kan den bästa lösningen ändå vara att hitta en meningsfull sysselsättning. Om sonen skulle börja arbeta eller studera, så skulle förutsättningarna för att vara uppe på nätterna och att isolera sig begränsas.

Förmodligen har ni redan försökt att hjälpa er son till sysselsättning på olika sätt och mitt råd går ut på att ni försöker göra det, samtidigt som ni släpper andra krav. Under en period kan ni strunta i att er son inte hjälper till hemma, eller om han fastnar framför datorn. Lägg istället allt krut på att ge honom stöd och praktisk hjälp för att söka jobb eller studier. Jag förstår om detta är lättare sagt än gjort! Kanske är er son inte det minsta intresserad av att prata om de här sakerna med er? Jag ska ge några råd som kanske kan underlätta ett samarbete med honom.

Ett första steg kan vara att du och din man bestämmer en tid för ett möte med sonen. Det kan låta formellt, men det markerar att ni tar det här på allvar och att ni är angelägna om att hjälpa honom. En viktig grund för att mötet ska bli lyckat är att er son uppfattar att ni står på hans sida och vill hjälpa honom. Lyssna därför framför allt på vad han har att säga om situationen. Upplever han samma problem som er? Ser han samma orsaker och lösningar på situationen? Om ni till exempel säger att ni tror han skulle må bättre av sysselsättning, så är det viktigt att höra hans åsikt innan ni går vidare.

Den här typen av familjemöten är en mycket vanlig metod inom familjeterapi. Där rekommenderas att man har återkommande möten där familjen gemensamt försöker lösa olika problem, med betoning på ”gemensamt”. Man brukar rekommendera att mötena inleds med att alla fritt spånar fram olika förslag på lösningar. Det görs utan att familjemedlemmarna kritiserar varandras förslag. Först när det är slut på förslag ska familjen bestämma vilket eller vilka förslag som ska prövas. Därefter gör man en plan och bestämmer hur den ska följas upp, t ex med ett nytt möte. I bästa fall kan den här typen av möten leda till att familjen börjar kommunicera på ett mer konstruktivt sätt.

Jag vill återvända till din fråga om krav. Mitt förslag är inte att ni ska släppa alla krav på er son. Snarare menar jag att ni kan släppa mindre viktiga krav samtidigt som ni prioriterar sysselsättning. Jag vill också betona att krav kan ställas på olika sätt. Jag vet inte hur du och din man brukar göra, men en risk i er situation är att kraven blir till tjat och konflikter. Vissa kanske säger att ni borde sätta hårt mot hårt och hota med att sonen åker ut om han inte anstränger sig. Min erfarenhet är att den typen av ultimatum sällan fungerar, särskilt inte med någon som mår dåligt. Jag förespråkar istället att ni inledningsvis klargör vilka förväntningar ni har, t ex att ni vill hitta ett gemensamt mål för sysselsättning som han också måste ta eget ansvar för. Därefter försöker ni visa engagemang och uppmuntran, snarare än att kontrollera och tjata. All energi som brukar gå åt till tjat kan ni istället ägna åt att uppmuntra små och stora framsteg. Givetvis kan ni ändå behöva påminna och tjata om vissa saker, men så länge det vägs upp av en stor dos positivt engagemang så spelar det inte så stor roll.

Jag kan förstås inte bedöma hur dåligt din son mår, men som sagt tycker jag att symtomen du beskriver bör tas på allvar. Om ni inte lyckas lösa problemen på egen hand så rekommenderar jag att ni söker hjälp. Särskilt om sonen fortsätter att gå ner i vikt och att isolera sig. Kontakta i första hand husläkaren om ni tror att er son behöver en egen kontakt för att få hjälp med nedstämdhet och passivitet. Om ni istället vill ha stöd som föräldrar och hjälp med kommunikationen inom familjen, så kan ni kontakta er kommun för att se vad de kan erbjuda.

Jag hoppas att ni kan hitta en bra lösning tillsammans med er son.

Varma hälsningar
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Mina barn vill inte träffa mig”

FRÅGA:
Jag och min tidigare sambo separerade på mitt initiativ för fyra år sedan. Bakgrunden till att jag ville separera var att våra barn, som idag är i tonåren, och deras mamma skapat en relation som inte inbegrep mig i föräldrarollen, och som successivt urartade i en form av absurd mobbningskultur från barnens sida som tog sig uttryck i att de inte ville sitta bredvid mig vare sig i soffan framför TV:n eller i bilen eller vid matbordet, gå bredvid mig, svara när jag frågade något, med mera. Även mina föräldrar och släkt utsattes för samma sak.

När jag tog upp det här förringade mitt ex problemet framför barnen och tyckte att jag överdrev och skapade konflikter. Det blev till slut helt ohållbart och slutade med att jag tänkte att om jag ska få vara pappa åt våra barn så måste det ske genom delat umgänge där jag på egen hand hade möjlighet att vara förälder. Efter ett otal besök hos lokala familjerådgivare i utan resultat, beslutade jag mig slutgiltigt för att separera.

Nu blev det emellertid inte som jag hoppats, utan i samband med separationen stärktes barnens beteenden. Det blev ett umgänge där barnen skulle bo något mer hos sin mamma. Tiden hos mig blev fruktansvärt jobbig för mig och barnen på grund av ständiga provokationer och bråk, ständiga samtal och sms mellan barnen och mamman. Det blev även känt för mig att mamman gav instruktioner via sms till barnen när jag försökte prata med dem om problemen.

Hela familjen var på bup, men tyvärr kom de inte någon vart och avbröt efter några möten.

Jag och mamman gick på familjeterapi efter separationen. men det var på något sätt ett spel för gallerierna från mammans sida som jag ser det, med syfte att uppfylla någon form av norm. Det slutade med att familjeterapeuterna föreslog att barnen bara skulle bo hos mamma ett tag för att lugna ner det hela, mot att mamman och barnen skulle samarbeta och barnen successivt skulle bo mer hos mig igen. Barnen flyttade så till mamma men vägrade därefter att komma till mig mer. Familjeterapeuterna sa då att man inget kunde göra och avslutade vårt ”ärende”. Jag var nu helt utan umgänge.

Jag lever sen ett par år tillsammans med en ny kvinna och har fått styvbarn som jag fått en härligt fin relation med. Mina egna barn har däremot vägrat att komma till min bostad sen jag flyttade från min och barnens tidigare och de vägrar att träffa min sambo och hennes barn. Mina barn säger att de vill ha en relation med mig, men när jag ringer som vi gjort upp att vi ska göra så svarar de i regel inte. Ska jag träffa dem kräver de att mamma ska vara med och när jag frågar varför så vet de inte. Har föreslagit att någon annan vuxen kan vara med, men det måste vara deras mamma.

Det har för övrigt aldrig förekommit någon form av missbruk, misshandel eller annat och vi har alla hela tiden haft det gott ställt ekonomiskt, både före och efter separationen.

Jag har träffat specialister på främmandegörande av föräldrar, pappaombudsmän och andra sakkunniga, samt har ett mycket massivt förstående och stöd från min omgivning men mina älskade barn kommer bara längre och längre bort. Vad ska jag ta mig till?

SVAR:
Hej!

Du beskriver en mycket sorglig situation för dig och dina barn. Det är svårt för mig att resonera med dig om möjliga förklaringar till det som händer er. Jag har för lite underlag för det, men det du berättar låter i mina öron som att du är utsatt för en psykisk misshandel. Jag rekommenderar dig starkt att du söker professionell samtalshjälp. I mitt svar kommer jag att koncentrera mig på att ge dig några förslag på vad du skulle kunna göra här och nu och på sikt.

Som jag förstår av ditt brev så vill du veta vad ska du göra för att kunna få en bättre och mer meningsfylld kontakt med dina barn. Du vill även få hjälp att kunna hantera dina smärtsamma känslor över att de inte vill ha kontakt med dig.

När det gäller dina barn är mitt förslag att du fortsätter att tydligt och återkommande signalera till dem att du vill ha kontakt med dem, men på ett sätt som inte uppfattas som påträngande. Säg att du accepterar om de avböjer kontakt med dig. Visa att du respekterar deras autonomi. Gör gärna tydligt att du inte vill uppehålla dig vid det som varit, du vill inte ”älta” er historia och du vill inte ha något ställningstagande från dina barn om vem som har gjort rätt eller fel. Den oron kan finnas hos barn som befinner sig mellan två föräldrar som är kritiska till varandra.

Du kan exempelvis skriva ett brev där du beskriver att situationen som den är nu känns tråkig och smärtsam för dig, att du saknar dem, att du gärna vill att ni ska ha en pappa -barn relation, och att du tycker att det som hittills har pågått leder till att ni kommer ifrån varandra mer och mer. Du kommer därför att 1. Vänta till att de tar kontakt med dig eller 2. Höra av dig då och då samt respektera om de inte hör av sig tillbaka. Välj det alternativ som passar dig. Skriv gärna ner andra alternativ som du kan tänka dig.

Jag kommer nu att skriva om något som kanske orsakar dig ytterligare smärta men det gör jag i syfte att erbjuda dig ett sätt att fundera över det du kan påverka – ditt eget beteende. Det finns en komponent i kärleksrelationer som handlar om att vi måste kunna känna en dos av självrespekt för att kunna älska andra. Om vi känner förakt för en förälder är det nästan omöjligt att samtidigt känna kärlek. Det verkar som dina barn har ”lärt sig” att behandla dig illa och att du inte har satt gränser. Därför är det viktigt att du börja sätta gränser för hur de får behandla dig, och att du visar självrespekt och omtanke om dig själv. För att kunna lära dig att göra det rekommenderar jag dig återigen att du söker professionell hjälp.

När det gäller dina smärtsamma känslor så ber jag dig fundera på detta. Ibland är det svårt att konstatera att saker och ting har blivit på ett visst sätt. Ett alternativ kan vara att du börjar i en självhjälpsgrupp för pappor med svårigheter med sina barn eller i sina familjer. Det finns andra pappor i din situation. Att prata med andra brukar hjälpa och ge en ökad förståelse för såväl andras som egna beteenden samtidigt som man kan få stöd till att påverka det man kan förändra.

Kanske ska du agera i riktning mot två mål. Det första är att finnas kvar för dina barn om de vill ha kontakt med dig. Det händer ofta att med åren att barn som inte accepterat att ha kontakt med en av föräldrarna ändrar sitt sätt att se på saken när de blir vuxna och får ett annat perspektiv. Ibland har de blivit smärtsamt uppmärksamma på att en förälder har hållit den andra borta och att skälen inte alltid avsett barnens bästa. Men det händer också att barn vidhåller även som vuxna att de inte vill ha kontakt med en förälder. Hur kommer att bli för dig och dina barn får du avvakta och se. Påminn dig om att du gör vad du kan, och framförallt att du är värd kärlek och omtanke. Mitt förslag till ditt andra mål är att du samtidigt som du lämnar dörren öppen för dina barn också väljer att visa självrespekt genom att sätta gränser, ta hand om dig själv och ditt liv, och hittar mening och glädje inom områden av ditt liv som inte handlar om din papparoll.

En kram och lycka till.

Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (59)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 59

Antagligen hade du redan en relation med den nya kvinnan innan du skilde dig? Jag tror det finns en dold agenda här som du inte säger för att själv verka ädel och ansvarstagande. Den nya kvinnan behöver barnen knappast träffa just nu och inte några nya styvbarn heller. Gör något själv med ett barn i taget!

Monika, 23:14, 14 oktober 2011. Anmäl

Om det är modern som är manipulerande kommer barnen i vuxen ålder att successivt frigöra sig från detta, även om det gör ont att vänta så kommer tidens gång att lösa problemet om det är modern som är skulden. Om det visar sig att barnen fortfarande inte vill umgås efter att de mognat som unga vuxna så är det fadern som faktiskt uppfört sig illa, men vid det laget kan det vara väldigt svårt att reparera skadan om det inte tags tag i tidigare. Arbeta efter att det är det senare, för om fadern är skulden kan läkningen börja, men om modern är skulden kan det bli lättare för barnen att "se" när de blir vuxna. Fråga barnen vad de känner och tycker och jobba utefter det utan att invända om de känner något du inte håller med om.

Saga, 16:54, 10 oktober 2011. Anmäl

Mycket dumt ska man höra innan öronen trillar av. Kanske ska någon med litet vett ge mannen som frågar några goda råd. 1 - Vill du ha en relation med dina barn måste du kräva den. Låt barnen och modern tjuta hur mycket de vill, är det tid för barnen att vara hos dig så är det det. Man up. 2 - Om barnens mobiltelefoner stör ditt umgänge med barnen så beslagta dem. Du är föräldern och det är du som bestämmer. 3 - När barnen är hos dig gör något med dem. Låt dem inte sitta framför datorn, spela TV-spel eller titta på TV:n hela dagen. 4 - Om det är möjligt skulle det vara bra om du kunde få dina barn att umgås med dina "styvungar". Styvungarna kan nog få dig att framstå i ett annat ljus hos dina barn. 5 - Ha så lite kontakt med modern som möjligt. Det gör dig bara förbannad. Var dock alltid vänlig med henne, prata inte skit om henne, håll alla tider och andra överenskommelser som ni kommit överens om men annars ska då lossas att hon inte existerar. Hon är bara en energitjuv som du inte bör spendera en onödig extra sekund på.

Arn, 15:12, 2 oktober 2011. Anmäl

Den högljudda pappalobbyn är igång, ser jag. För att nyansera det hela lite vill jag framhålla att ett betydligt vanligare problem är ju alla de barn som inget hellre vill än att träffa pappa, och vars mammor gör allt för att få detta till stånd samt slätar över när papporna än en gång sviker. Sedan finns det ju också en del mammor som har goda skäl att inte vilja att barnen träffar pappa, och de har väldigt svårt att få gehör för detta i kontakt med myndigheter eftersom föräldrars "rätt" till sina barn är starkare än barnens rättigheter i de här sammanhangen, och för att den officiella hållningen är att det alltid är bra för barn att ha kontakt med båda sian föräldrar (pappan), tvärtemot vad man kan få intryck av när man läser kommentarerna här. Det kan kanske vara lätt att glömma bort det om man ständigt hör pappornas versioner.

Misan, 14:37, 27 september 2011. Anmäl

BRA att frågan som sådan tas upp i artikel i DN. MEN... DÅLIGT 1: Psykologen "glömmer" ta upp att den TROLIGASTE orsaken till att barn "inte vill" är att boföräldern, vilket oftast är en mamma, negativt påverkar barnet att tycka illa om pappan. DÅLIGT 2: Psykologen skuldbelägger pappan. Det är hans fel att barnen "vill vill", vilket är den minst troliga orsaken (om det inte är våld/övergrepp, vilket det inte är enl artikeln). Mina egna erfarenheter, och våra i PappaBarn.se, är att i SAMTLIGA fall där det är krångel med uppgiven anledning "barnet inte vill" så är mamman VÄLDIGT negativt inställd till pappan. Sammanträffandet är knappast en tillfällighet!. Mest troligt är att barnet, som ju är i stark beroendeställning till mamman (boföräldren), för sin "överlevnad" anpassar sig till mammans uppfattning, uttalad eller outtalad (barn känner spänningar). Barnet märker att det blir "lugnast" om pappan hålls på avstånd. Dessutom förekommer att mammor som tar till grövre argument som att "din pappa slår/hotar mig" eller "jag kanske inte vill leva vidare om du flyttar till pappa...". Alltså: Vill inte mamman (boföräldern) så har barnet egentligen ingen chans, inget val. (När barnet kommer upp i tonåren så blir det ofta inte lätt för en krånglande förälder när ungdomen ifrågasätter förälderns trasslande tidigare, men det är en senare historia...). Det är boförälderns ansvar och skyldighet enl Föräldrabalken att på alla sätt underlätta kontakterna med umgängesföräldern. Om de inte gör det ska de klandras! Jan Angner, pappabarn.se

Jan Angner (Webbsida), 12:41, 27 september 2011. Anmäl

Vi får inte glömma bort att vi bara har tillgånjg till pappans version här. Om mamman (eller barnen) fick komma tills tals skulle det kanske låta helt annorlunda. Jag håller med andra som skrivit att det alltid finns en förklaring, men att det saknas många pusselbitar här.

Misan, 22:17, 25 september 2011. Anmäl

Jag är uppvuxen med en mamma som är psykiskt sjuk och önskar att någon hjälpt mig. Sådana mammor är extremt duktiga på att manipulera barnens världsbild och ingen får ifrågasätta eller "kritisera" vad mamman säger. De sätter en evig rädsla i barnen och man vet aldrig hur mamma ska reagera. Risker finns att mamman säger ungefär såhär: - Om du gör si eller så alt. säger ditt eller datt till din pappa så ska jag... -Din pappa är sjuk/egoistisk/bryr sig inte om dig etc. -Det är inte lönt att du har kontakt med din pappa för han kommer såra dig eftersom han bara bryr sig om nya familjen. Kämpa för att barnen ska våga berätta mer om sin mamma Utan att skämmas för mammans betéende. Skammen är en mycket tung boja som sätter silvertejp på de finaste av barn.

Anhörig, 23:39, 24 september 2011. Anmäl

Ge inte upp kontakten! Tycker inte du ska följa "råd 1", utan fortsätt att visa att du bryr dig om dina barn (men skuldbelägg dem absolut inte för det som hänt, framställ dig inte som ett "offer" inför dem och tala inte dåligt om deras mamma). Om du bara är där och visar omtanke och trygghet så som en vuxen ska göra, kommer dina barn en vacker dag förhoppningsvis att inse att du alltid funnits där för dem.

Caroline, 21:54, 24 september 2011. Anmäl

Forskning visar att foraldrar som ar alienerade fran sina barn behover att ha okad umgange med barnen. Det kan vara vasentligt att barnen bor mycket mer hos den alienerade foralder.

Julian, 20:46, 24 september 2011. Anmäl

En sak till. Jag avråder pappan för att följa råd 1. Vänta tills barnen tar kontakt med dig. Om du skriver brev eller talar om för barnen att du mer än gärna vill ha kontakt med dem och kommer vänta tills DE tar kontakt med DIG, kanske de förstår detta IDAG, eftersom barn lever i nuet mycket mer än vuxna. De kanske förstår även nästa vecka, eller en hel månad, men ett halvår senare undrar de kanske varför du aldrig försöker? Dessutom, det kanske är för svårt för dem att ta initiativ på egen hand fastän att de egentligen skulle vilja, det kanske helt enkelt är dem övermäktigt i den situation de befinner sig i, och då kommer de mer och mer undra varför DU aldrig försöker, för du är ju den vuxne, du är ju den de borde kunna lita på. De kommer inte längre tänka, "Jo, därför att för ett år sen sa pappa att han väntar tills VI..." Eller de kanske till och med minns det men i och med att det kanske är dem övermäktigt känns det faktiskt orättvist att lägga över ansvaret på barnen på det sättet. Men Liria kanske inte menade det som ett långfristigt råd, hon kanske menade säg så och lämna dem i fred i en månad eller så, så känner de sig inte under press... Det skulle du kunna pröva. Men låt för guds skull inte ett helt år gå eller flera år! Baren kanske behöver dig mer än någonsin under den tiden!

HR, 18:48, 24 september 2011. Anmäl

”Min mamma bara ältar”

FRÅGA:

Hej!

Jag är en rätt ambitiös och glad ung dam som ständigt har mycket för mig när det kommer till jobb, vänner, träning och pojkvännen. För några år sedan dog min pappa. Han dog till följd av sina grova alkoholproblem, som långt innan hans död bland annat resulterade i att mina föräldrar skilde sig. Pappas problem har färgat både mitt liv och min mammas liv. Men jag känner att jag förstår hur min pappas problem påverkat mig och jag har sökt hjälp för det och mår bra nu – även om jag såklart allra helst velat behålla min pappa alkoholfri.

Mitt problem idag, som jag inte vet hur jag ska tackla, är min mammas beteende gentemot mig och hennes generella inställning till livet. Det bästa sättet jag kan beskriva det på med ett ord är ”martyr”. Hon tycker så fruktansvärt synd om sig själv och det har hon gjort större delen av mitt liv. När jag var mycket yngre kunde det handla om situationer då jag ville be henne om råd eller bara prata som besvarades med djupa suckar över att hon är trött/inte har tid/missar sitt tv-program. Det kändes väldigt ofta som om hon gjorde mig en tjänst, att hon trots sin trötthet kunde prata lite med mig. Detta slutade med att jag helt enkelt lät bli att prata med henne om saker som var ”jobbiga” från min sida.

När jag kom upp i tonåren blev det oftare och oftare så att jag skulle ”sätta mig 5 min med henne” och lyssna på hennes problem hon hade med sitt jobb och min pappa (som gärna blev halvtimmar och även timmar). Jag började undvika de pratstunderna så ofta det gick för att de bara gjorde mig frustrerad och arg för att de aldrig handlade om att lösa och gå vidare utan bara att älta. Idag, när vi inte längre bor ihop, kan hon ringa flera kvällar i vecka och bara ha en monolog om hur hon mår och gångerna hon faktiskt frågar mig hur jag mår så känns det mer av en artighet. Hon har någon gång förklarat sitt beteende som att hon ventilerar, grejen är ju den att hon har ventilerat och tyckt synd om sig själv så länge jag kan minnas, men hon får det att låta som en tillfällighet.

Allt detta har eskalerat sedan min pappa dog och hon har flera gången förmedlat att hon måste prata ut för att ”hålla ihop” medan hon anser att jag inte riktigt behöver det för att jag har ett sånt bra liv med ett jobb jag gillar och en pojkvän jag älskar. Jag hatar den här situationen för att jag har kommit att se hela min relation till min mamma som en plikt. Många stunder så orkar jag inte längre visa att jag bry mig om henne för hur mycket jag än försöker så kommer det inte vara tillräckligt eller lösa hennes problem. Borde även tillägga att hon själv kommer från en uppväxt med alkohol.

Jag kan få henne att sluta ringa så att jag slipper höra samma sak om och om igen som jag alltid gjort, det löser min brist på ork att tycka synd om och lyssna på, men det jag egentligen vill är att hon ska må bra och känna att livet är fullt av möjligheter och kanske någon dag ha en mamma som kanske är nyfiken på mig och mitt liv.

Snälla, vad kan jag göra för att ändra på detta mönster av ältande och ständiga ”synd om mamma” och få bort den bitterhet jag börjar känna emot henne?

/Dottern

SVAR:

Hej!

Du beskriver verkligen ett tufft dilemma. Det låter som om din mamma inte riktigt har tagit sitt ansvar som förälder och som om du istället blev hennes mamma i ganska unga år. Ändå vill de flesta av oss inte ge upp relationen till en förälder, hur eländig den än ser ut. Det framgår inte i ditt brev om du har pratat direkt med din mamma om problemet eller försökt att lösa det på något annat sätt än att ha mindre kontakt. Det framgår inte heller om du är ensam i familjen med din mamma, eller om du kan få stöd av syskon och släkt. Du har säkert redan prövat en del av råden jag kommer att ta upp, men förhoppningsvis kan du få inspiration till nya lösningar.

Det första jag spontant tänker på är om du har berättat för din mamma hur du känner och om du har bett om en förändring? Du har säkert förmedlat det på något sätt genom åren, men har du sagt det rakt ut? Om du inte har gjort det tror jag att det kan vara en bra början. Inled till exempel med att säga att du vill prata om ett problem som känns viktigt för dig och att du skulle uppskatta om ni tillsammans kunde lösa det. Målet är att hon ska förstå att det är allvarligt och minska risken för att det bara blir ännu ett samtal som till slut handlar om hennes eget elände. Det finns några knep som kan vara användbara när man ska be om förändring. För det första är det bra att utgå från aktuella händelser. Använd något samtal som ni nyligen har haft som exempel. Då ökar chansen att ni kan prata konkret om problemet. Säg till exempel ”När du ringde i går upplevde jag det här problemet. Jag försökte berätta om mitt jobb för dig, men det slutade med att vi bara pratade om hur du mådde.”

För det andra brukar det vara bra att utgå från den egna upplevelsen i problemet. Säg till exempel ”När du inte ställde några frågor om mig kände jag mig så trött och ledsen.” Försök att lägga mer fokus på hur du mår än att ta upp fel hos din mamma. Om du lyckas få henne att förstå att du mår dåligt över detta, så ökar chansen att hon lyssnar. Försök att koppla dina upplevelser och känslor till konkreta saker som din mamma gör (eller inte gör). Som sagt ska fokus ligga på din upplevelse, men du måste samtidigt ge en förklaring till varför du mår dåligt. Att prata om konkreta beteenden minskar risken för att samtalet låser sig. Exempelvis är det lättare konstatera att din mamma inte ställer frågor till dig, än att prata om ”bristande intresse för mitt liv”. Det kan också vara bra att undvika orden ”alltid” och ”aldrig” – till exempel ”Du lyssnar aldrig på mig”. Även om din mamma kanske aldrig lyssnar eller ställer frågor till dig, så finns en risk att hon känner sig för skuldbelagd och slår ifrån sig.

För det tredje är det bra att ge ett konkret förslag på hur du vill att din mamma ska bete sig istället. När du har berättat om dina upplevelser och förklarat vad hon gör som får dig att må dåligt, så kan du lägga till ett önskemål om förändring. Säg till exempel ”Jag skulle verkligen uppskatta om du kunde ställa frågor och följdfrågor om mitt liv när vi pratar”. I bästa fall finns det någon positiv sida hos din mamma som du kan lyfta fram. Be henne försöka visa mer av den i så fall.

Jag förstår verkligen om det tar emot att vara generös och pedagogisk i ett sånt här samtal med din mamma. Du kanske egentligen vill säga helt andra saker till henne. Det är heller inte säkert att det kommer att kännas genuint, även om hon skulle förändra sitt beteende mot dig. Som du skriver i ditt brev, så kan det kännas som om hon pliktskyldigt anstränger sig, utan att vara intresserad på riktigt. Trots det tycker jag att det är värt ett försök att be om förändring, eftersom det inte kostar så mycket att pröva.

En annan väg framåt är att du försöker förändra ditt eget sätt att kommunicera i era samtal. Det kan du förstås göra samtidigt som du ber din mamma om en förändring. Utgångspunkten för denna lösning är att du försöker förstå om och i så fall hur du bidrar till att din mamma håller på med sitt ältande. Ett vanligt mönster när någon ältar är att omgivningen på olika sätt bekräftar ältandet. Din mamma beskriver ju till exempel att hon ”ventilerar” med dig. Sannolikt känner hon sig lite lättare efter era samtal. Du skulle kunna testa lite olika sätt att kommunicera under samtalen och se vad som händer. Du skulle till exempel kunna låta bli att ställa följdfrågor eller ge bekräftelse när din mamma fastnar i ältande. Den extrema varianten är förstås att vara helt tyst. Alternativt kan du tvärt byta samtalsämne. Testa att prata på om dig själv även om hon inte ger någon bekräftelse i samtalet. Om ni har lyckats diskutera problemet i er relation på ett öppet sätt, så kanske du till och med kan kommentera direkt när samtalen går i stå – ”nu ältar du igen mamma, ska vi inte prata om nåt annat?”. Ett annat sätt kan vara att förändra förutsättningarna och sammanhanget för era kontakter. Det kanske blir mindre ältande och martyrskap om ni gör något annat än att prata på telefon. Det kanske är bättre att ses öga mot öga, gå promenader eller göra något praktiskt tillsammans. I så fall kan du försöka styra över ert umgänge till sådana aktiviteter.

Om din mamma inte kan förändra sig och om det inte spelar någon roll vad du gör, så kanske det återstår att acceptera er relation för vad den är. Du skriver att du kan få henne att sluta ringa, men att du inte vill det. Kanske det finns en medelväg? Förklara för henne att du vill ha kontakt, men inte lika ofta som nu eftersom du mår dåligt av det. Det är förstås ett tufft budskap, men i ditt brev verkar det som om du är ganska nära att ge upp. Det kan vara bra att ärligt förmedla det och samtidigt lyfta fram det du skriver – du vill ha kontakt och du vill att din mamma ska må bra. Om ni hörs och ses mer sällan, så kanske det blir lättare för dig att acceptera och orka med de negativa sidorna i relationen.

Till sist finns det förstås en lösning som innebär att din mamma söker professionell hjälp. Det låter onekligen som om hon skulle behöva det, med tanke på hennes historia och sinnesstämning. Hon kanske inte vill söka hjälp, men där skulle du kunna vara ganska tuff. Jag tror att det är viktigt att hon förstår att du inte kan vara hennes terapeut. Du skulle kunna koppla det till villkoren för ert umgänge: att du inte orkar ha så mycket kontakt om hon inte försöker få hjälp för sina problem. Jag vet inte hur hennes relation såg ut till din pappa, men det är ju inte ovanligt att anhöriga till alkoholberoende blir delaktiga och indirekt understödjer missbruket, istället för att ställa tuffa krav om förändring. I så fall påminner det om er relation i dag. Så länge hon har dig som krycka kan hon fortsätta att älta och vara martyr. Om du inte längre understödjer det skulle hon kanske först må sämre, men samtidigt få större anledning att ta tag i problemen. Antingen kanske din mamma behöver individuell hjälp för att lösa sina problem, eller så kan familjeterapi vara ett alternativ för att arbeta mer fokuserat med er relation. Vid sidan av privata alternativ kan du kontakta husläkare och kommunen för att undersöka vilka möjligheter som erbjuds där ni bor.

Jag hoppas verkligen att du en dag får en mamma som mår bra och som kan vara en bättre förälder.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Denna text är till de bloggstammisar som vill lära sig mer om medberoende, och den kräver att du läser denna DN-artikel först; ”Min mamma bara ältar”. [...]

Tydligt (Webbsida), 15:48, 21 september 2011. Anmäl

”Äckligt se honom som en sexuell varelse”

FRÅGA:

Hej Liria!
Jag har ett problem som jag inte vet hur vanligt det är. När en man kommer mig för nära känslomässigt, så kan det helt plötsligt kännas äckligt för mig att se honom som en sexuell varelse. Det är lättare för mig att blotta mitt ”sexuella jag” än mitt ”inre jag”. När jag väl blottat mitt inre känns det som om dörren har stängts till det sexuella. Mannen har blivit en förtrogen/ en kamrat/ en broder/fader, och en sådan vill jag inte ha sex med – det känns nästan incestuöst… Hur ska jag göra för att komma över detta?

SVAR:

Hej! Tack för att du tar upp ett problem som är så svårt att få prata om. Det du beskriver kan uppstå som en konsekvens av olika saker. Några av dem kan vara våra föreställningar om vad det innebär för oss själva och vår partner att ha sex. Dessa föreställningar är ett resultat av vår egen historia och av de normer och myter som finns i det samhälle vi har vuxit upp i. Det låter för mig som om du har internaliserat en stark föreställning om att en man som visar närhet och ömhet är osexig. Du blir äcklad av det. Närhet verkar betraktas av dig som en svaghet hos din partner snarare än som en värdefull del av helheten när man har sex.
Vad som också kan ställa till det för oss är våra inlärda tankar om manlig och kvinnlig sexualitet. De baseras till stor del på myter och de styr oss mer än vi anar. En av dessa myter är att kvinnor vill ha närhet och män vill ha sex. När dessa myter inte stämmer med det man själv känner kan det utlösa skamkänslor. Det är ofta därför det blir så svårt att prata om det. Något annat som kan utlösa äckelkänslor är om man har blivit utsatt för sexuella övergrepp av en person som stod en känslomässigt nära.
Självklart vet jag inte vad som är orsaken till det du upplever, men utifrån det du skriver tycks problemet handla om att du har känslor och tankar om att närhet och sexualitet närmast utesluter varandra. Mitt förslag är att du utforskar, på egen hand eller med professionell hjälp, vad det är som ligger bakom uppkomsten av dessa känslor.

Vad kan du då göra för att få både bra sex och närhet? Utöver att göra klart för dig bakgrunden till det du känner kan du arbeta med dig själv på följande sätt: Många gånger är huvudvägen till förändring nya upplevelser som hjälper oss att ändra våra gamla föreställningar. Tankar och intellektuell kunskap är ett steg på vägen. Det som ger den större förändringen är nya upplevelser. De påverkar oss på djupet och hjälper oss att bli tryggare i oss själva. Att göra något som känslomässigt visar att det går att förhålla sig på ett annat sätt ruskar om oss, skapar nya föreställningar, och gör att vi förändras mer än vad vi trodde var möjligt.

Om vi vill förändra oss måste vi välja att göra nya erfarenheter som ligger bortom det vi gör idag. När dina rädslor säger att du ska dra dig ur, gör tvärtom, stanna kvar. När dina tankar säger dig att det är så här du ”är”, gör tvärtom. Det är ett verktyg för förändring, som inom kognitiv beteendeterapi kallas för exponering. När vi utsätter oss för situationer som vi närmast reflexartat har undvikit på grund av rädsla märker vi att det värsta inte inträffar. Att det som tedde sig svårt eller kanske omöjligt är fullt möjligt att göra eller uppleva. Vi kan på det sättet stegvis komma dit vi vill.

Hur kan du göra rent konkret? Ett verktyg du kan använda är det som kallas för att ”göra tvärtom”. Börja med att analysera en situation där du känner sexuell olust eller äckelkänsla. Beskriv den konkret. Fråga dig vad du tänker och känner i den situationen. Utforska om det är gamla känslor som träder fram på grund av tidigare negativa sexuella erfarenheter eller om de utgår från här och nu. Att du utforskar den skillnaden är avgörande för att du ska kunna ta ett beslut om vad du vill göra i situationen – lyssna på dina känslor eller inte. Men innan vi kommer dit, fortsätt att lära dig mera om vad som händer med dig i situationen. Vad blir den kortsiktiga konsekvensen av att du drar dig undan? Vad blir den långsiktiga konsekvensen? Här är ett exempel för att tydliggöra vad en sådan här analys kan ge som resultat:

Jag har berättat under kvällen för X, min pojkvän, hur min mamma alltid kritiserar mig. Jag kände mig nära honom. När vi ska sova kramar X mig och visar att han vill ligga med mig. En tanke dyker upp, han är snäll, och så uppträder inte en riktig karl, bra sex handlar inte om snällhet. Jag blir äcklad. Jag drar mig undan och säger nej. Nästa dag oroar jag mig för hur det ska gå med oss. Jag tänker på det hela dagen.

Prova på egen hand att göra några sådana här situationsanalyser. Våra tankar utlöser känslor. De är resultatet av automatiska tankar som vi tänker nästan utan att märka det. Men vi kan upptäcka våra automatiska tankar om vi riktar vår uppmärksamhet på dem. Vi märker då att de är enkla och överdrivna. De automatiska tankarna är tidigt inlärda. De är resultat av våra tidigaste erfarenheter. Många gånger är de samma gamla tankar som vi har haft i åratal. De är som en trasig grammofonskiva. De säger inte hur det vuxna livet är och hur vi som vuxna kan hantera livet idag. De har fastnat i det förflutna. Ett sätt att bryta deras inflytande är att hitta alternativa och mer vuxna tankar. Här är ett exempel: Automatisk tanke: Det är väl ok med ömhet och närhet men då blir man en madonna, och en madonna har inte sex! Alternativ möjlig vuxen tanke: Det är mina gamla tankar som dykt upp nu. Men det är ju en myt! Det stämmer ju bara inte, jag kan både ha sex och närhet med min partner!

Fortsätt på egen hand att 1) hitta dina automatiska tankar i olika besvärliga situationer, och 2) hitta dina alternativa tankar. Nästa steg är att du i situationerna går till handling och använder dig av ditt alternativa tänkande och, stärkt av det, också dina tvärtom-beteenden.

Skriv sedan ner en lista med situationer där dina gamla tankar och känslor står i vägen. Fundera på i vilka situationer skulle du vilja göra tvärtom, det vill säga stanna i situationen tills äckelkänslan klingar av. Det brukar ta mellan 5 och 15 minuter. Gör en hierarki där det som är enklast för dig att exponera dig för finns först i listan. Börja med det som känns lättast att göra och fortsätt sedan bakåt i listan.

Poängen med att göra tvärtom-beteenden är att våra hjärnor fungerar så att vi inte kan radera ut det vi lärt in, men vi kan lägga till nya känslomässiga erfarenheter. Då styrs vi inte av våra gamla tankar och känslor och kan bli friare att ta de beslut som leder oss närmare den relation vi vill uppleva. Testa gärna den här metoden. Studier säger att den är effektiv. Vill du läsa mer om verktyget att Göra tvärtom kan du läsa självhjälpsboken Hemligheten av psykologen Egil Linge och journalisten Dan Josefsson.
En varm kram till dig.
Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Expertens svar Filed Under: Feminism Artikeln är författad av Lena Holfve, f.d. nämndeman, IT-innovatör, regeringens ambassadörer i kvinnligt företagande under 2010. Yrkesförfattare under 80- och 90-talet p&aring Rabén & Sjögrens bokförlag. Bibliografi • Lena Holfves hemsida • Holfve på Wikipedia • Rädda Sverige.nu /* [...]

Könlöst (Webbsida), 21:09, 9 september 2011. Anmäl

”Jag är inte kär i min fru”

FRÅGA:

Hej,

Jag har egentligen ”allt” – familj, två underbara barn, hus, eget företag, det mesta man kan önska sig. Men jag lider mig igenom varje dag ändå, för jag är inte kär i min fru, har aldrig varit, och efter 13 års äktenskap inser jag att jag nog aldrig kommer att bli det heller. Jag tänker på detta varje dag, och jag lider verkligen av det.

Vi har haft massor med ofta fruktansvärt destruktiva gräl i många år och skilsmässan har hängt i luften, men under det senaste halvåret har det varit lugnt och jag tror att min fru känner sig ganska tillfreds med situationen.Vi går i familjeterapi och har även gjort det under ett tidigare skede, med blandat resultat.

Jag är ju en människa av kött och blod med samma behov som alla andra, och ibland kommer jag på mig själv med att fundera på andra eller tänka på hur livet hade kunnat vara med den och den istället. Ja, ganska ofta, om jag ska vara ärlig. Jag plågas något oerhört när jag ser lyckliga par – även om jag inser att de säkert har sina problem – men där det verkar som om de i grund och botten gifte sig med dem de var kära i.

Hela mitt inre fullständigt skriker efter att jag saknar detta, och tanken på att jag ska leva resten av mitt liv på det här sättet är rent outhärdlig. Samtidigt vill jag inte slå sönder mina barns hem bara för att jag ska följa mina egoistiska drifter, jag är mycket rädd för omgivningens reaktioner, och jag vet att livet med min fru skulle bli fullständigt outhärdligt om jag skulle släppa ”bomben” att jag vill skiljas, även fast det är hon som hela tiden fört skilsmässa på tal när vi har bråkat.

Jag kan alltså inte fortsätta såhär och jag kan inte göra något åt det. Det enda som skulle hjälpa är om jag kunde bli kär i min fru. Jag har försökt att tvinga mig själv i alla dessa år och det går helt enkelt inte. Vad ska jag ta mig till?

SVAR:

Hej!

Jag förstår verkligen att du lider av det här. Du verkar ha kämpat länge utan att komma närmare en lösning. Jag vill börja med att hänvisa till er familjeterapeut, som du i första hand bör ta upp detta med. I terapin har ni förstås redan pratat om problemen i er relation, men har du kunnat vara lika rättfram där som du är i ditt brev? Det är förstås inte lätt med tanke på farhågorna om hur din fru skulle reagera. Det kanske kan vara lättare att komma vidare om du kan få ett enskilt samtal med terapeuten. Om det inte går tror jag ändå det är viktigt att du försöker att vara så uppriktig som möjligt med hur du känner under era gemensamma träffar.

Du verkar helst vilja skilja dig, men ser stora hinder för det. Jag vill ställa några frågor om det, som du kanske kan ta upp med terapeuten eller fundera över själv. Först skriver du att du inte vill slå sönder dina barns hem. Frågan är hur bra den nuvarande situationen är för barnen? Det finns många olika åsikter om skilsmässor, men de flesta tror jag håller med om att det är bättre för barn att leva med skilda föräldrar om de slipper att bevittna återkommande destruktiva bråk. Du skriver att det har varit lugnt ett halvår. Kommer det fortsätta så tror du? Har ni faktiskt förändrat något i ert liv som minskar konflikterna, eller håller du bara andan? Dessutom kan ju tysta konflikter och olyckliga föräldrar också drabba barnen. Jag vet ju inte hur det är i ert fall, men jag vill bara väcka tanken på att det inte är självklart bättre för barnen att ni fortsätter vara gifta.

Det finns många åsikter om hur länge man ska kämpa och när man ska skilja sig. Exempelvis kom det nyligen ut en bok som heter ”Happy Happy”, som diskuterar fördelar med skilsmässa. Andra hävdar att skilsmässa alltid är dåligt för barnen. Den åsikten brukar backas upp av forskning som visar att skilsmässobarn mår och klarar sig sämre på olika vis. Det största problemet med den forskningen är att man inte vet hur bra eller dåligt barnen hade mått om deltagarna i studierna hade fortsatt att vara tillsammans. Forskningen är heller inte entydig vad gäller effekterna av skilsmässa. Exempelvis kom det en stor studie för ett par år sedan som visade att skilsmässobarn förvisso mår sämre, men att det kunde förklaras av att föräldrarna från början mådde dåligt och hade konflikter. Skilsmässan i sig bidrog inte till problemen. Min personliga ståndpunkt är att barn mår dåligt av föräldrar som har destruktiva konflikter och själva mår dåligt – oavsett om de är gifta eller skilda. Om man utgår från det är kanske följande frågor viktigast att fundera på: Kommer du och din fru att bråka mer eller mindre om ni skulle skilja er? Kommer ni totalt sett att må bättre eller sämre som skilda?

Du skriver att livet med din fru skulle bli outhärdligt om du släpper bomben om skilsmässa. Om du menar att livet som skilda i längden skulle fungera dåligt, så är det förstås ett problem. Menar du däremot att hon skulle reagera häftigt just i samband med skilsmässan, så kanske det är ett hinder som går att övervinna? Är du förresten säker på att hon skulle ”bli outhärdlig”? Du konstaterar ju att det är hon som tidigare tagit upp ämnet. Ibland kan man dra sig för att fatta den här typen av svåra beslut på grund av överdriven rädsla för de omedelbara reaktionerna, trots att det långsiktiga lidandet av att skjuta på beslutet är mycket större. Jag vet förstås inte hur det är i ditt fall, men fundera på om du förstorar upp farhågorna kring samtal om skilsmässa.

Du skriver också att du är mycket rädd för omgivningens reaktioner. Menar du andra än din fru och dina barn? I så fall är det kanske just ett exempel på att du kortsiktigt undviker ett obehag, med mycket negativa följder för dig själv och familjen i längden. Vad tänker du själv om andra som skiljer sig? Hur reagerar du? Är rädslan för omgivningens reaktioner en följd av dina egna värderingar kring skilsmässa?

Så långt har jag diskuterat alternativet att skilja sig. Vi antar att det inte är någon bra idé och att du och din fru fortsätter tillsammans. Även där ser du flera hinder för en lycklig utgång. Jag antar att ni har diskuterat detta i familjeterapin. Det enda jag kan råda dig till är återigen att vara så uppriktig som möjligt. Hur mycket har du berättat om din upplevda brist på kärlek? Jag tror också att det är bra att fundera kring vad kärlek innebär för dig. Vad är det för känsla du eftersträvar? Har du haft tidigare relationer där du har varit kär på ett annat sätt? Svaret på frågorna kan vara att du faktiskt saknar en avgörande upplevelse med din fru. Alternativt kan svaret vara att du jagar en orealistisk känsla, som du inte skulle kunna få med någon annan heller. I så fall återstår frågan om du kan lära dig att leva utan det du kallar kärlek. Kan det bli ett meningsfullt liv för dig och familjen som helhet?

Vid sidan av kärleksbristen så skriver du om destruktiva gräl som ett hinder i ert äktenskap. Nu har det varit lugnt ett tag. Betyder det, som jag tog upp tidigare, att du går och håller andan, medan konflikterna finns kvar under ytan? Eller betyder det att ni faktiskt har ett fungerande samspel i vardagen? I så fall infinner sig frågan om en längre period av lugn kan innebära att du kan börja må bättre i relationen på sikt? Det låter inte så i ditt brev, men det har ännu bara varit lugnt ett halvår.

Jag vill påminna om att jag tycker att du ska ta tillfället i akt och diskutera dina tankar i familjeterapin. Personer som mår dåligt brukar ha svårt att fatta beslut och kan ofta se hinder som overstigliga. Tankarna blir lätt svart-vita: Jag kan omöjligt bli kär i min fru, Jag måste vara kär på ett viss sätt för att vara tillsammans, Det kommer att bli ett helvete att leva som skilda. Den typen av tankar kan vara riktiga, men ofta är de överdrivna. Just därför tror jag att det är värdefullt att försöka diskutera detta med terapeuten. Kanske ni kan sortera mellan verkliga och överdrivna hinder och hitta lösningar du inte ser i dagsläget.

Jag hoppas verkligen att du och din familj kan komma fram till en lösning där alla mår så bra som möjligt.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (94)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 94

[...] lyder rubriken till ett brev adresserat Insidans experter på DN. En man som är gift sedan 13 år tillbaka och som utåt sett lever i familjelyckan med fru och [...]

Hur vet man om man ska skilja sig eller ej? « Apan satt i granen (Webbsida), 09:51, 9 september 2011. Anmäl

Även jag har erfarenhet av att som barn och tonåring växa upp i en familj där kärlek saknades mellan föräldrarna. Aldrig en puss, aldrig en kram eller ett snällt ord mellan dem. Pappa gormade på henne eller på oss eller på något annat var och varannan dag, mamma grät ibland. Jag önskade ofta hett att de skulle gå skilda vägar. Då hade jag definitivt haft en bättre relation med båda mina föräldrar. Eftersom deras relation var dålig, och jag mådde urkass att vara del i en sådan familj, kände jag mest samhörighet med andra tonåringar/unga vuxna som hade liknande erfarenheter. Hade oerhört svårt att se att en relation var önskvärd på något sätt för egen del utan valde länge att leva själv (med korta relationer emellan). Sakta har självförtroendet byggts upp , men det har tagit många år (är idag som 38-åring nygift). Med andra ord - som barn vill man framför allt ha en bra relation till båda sina föräldrar, och det är möjligt om de mår bra. Mycket bättre med skilda och lyckliga föräldrar än sammanboende som enbart håller ihop för barnens skull. De sistnämnda statuerar dåliga exempel för hur livet är tänkt att vara vilket kan bli ett livslångt trauma för dem dem som växer upp i kärlekslösheten. Som barn är man MYCKET observant.

Mysen, 10:32, 6 september 2011. Anmäl

Hej Martin. Jag tycker att du ska skilja dig från din fru. Var inte rädd att ta steget. Om du har känt så här, så länge finns ingen familjeterapi i världen som hjälper. Jag hade det lika dant, i 12 år, för vissa av oss "blir det liksom bara så" och jag tycker inte att du ska lyssna för mycket på andra. Ta tag i skilsmässan på en gång, du gör dig själv, din fru och dina barn en tjänst, jag lovar. Alla är värda att vara lyckliga. Du också. Det finns ingen aledning till att gå med ett "kråk-bo" i bröstet hela livet. Man blir bara bitter och sur när man blir äldre. Dina barn kommer att komma över det. det kommer att vara jobbigt ett tag för alla, men det komemr att gå över. Var ärlig mot dig själv och prata mycket med dina barn, det är det råd jag kan ge dig. Lycka till!

Thérèse, 16:47, 5 september 2011. Anmäl

Varför gifter man sig och skaffar barn med någon man inte är kär i? Verkar totalt obegåvat. Än mer skrämmande är de många kommentarer som pratar om detta som något helt naturligt "det bara blev så". Så himla oärligt mot er partner som troligen trodde att ett äktenskap var för evigt, inte bara för att ni tog första bästa! SKÄMS. Till TS; läs inte "happy" böcker om skilsmässa i detta läge. Det är inte verklighet. Jag tror dessa mest är skrivna som en efterhandskonstruktion, som en tröst. Skaffa dig en mer realistisk bild av varannanveckalivet och tänk efter noga. Visst ska du inte skrämmas att stanna men tänk igenom detta nu. Förälskelser lägger sig, så är det för alla. Det blir samma sak i nästa förhållande. Jag vägrar att tro att du gifte dig och skaffade barn utan några som helst känslor för din partner. Känslor GÅR att väcka till liv igen. Fokusera på den andra, var mindre ego.. sådant får kärleken att växa igen.

Sofia, 13:12, 5 september 2011. Anmäl

Så ledsen jag blir när jag läser ditt mejl. Det finns såklart inget enkelt svar på det dilemma som du brottas med, men det jag fastnade för är din kommentar om att du försökt tvinga dig att bli kär men inte lyckats. Jag har svårt att tro att man kan det. Någon kommenterade att man väljer kärlek, men det handlar ju också om att man funnit någon man tycker är värd kärlek. Och som du beskriver det så befinner du dig långt ifrån din fru, känslomässigt. Jag har inga bra råd, men jag vill gärna dela med mig ur min egen kärleksrelation. Jag och min sambo lever tillsammans sedan elva år och har nyligen genomgått en svår kris. Vi har tre barn ihop och på ytan var allt bra, men i verkligheten hade kärleken och förälskelsen försvunnit mellan oss. Inga bråk, ingen osämja bara förlamande tristess och kärlekslöshet. Men så med små medel och ett förlösande samtal kom kärleken tillbaka med en enorm kraft. Vi är överens om att vi aldrig varit mer kära i varandra än nu och vi har verkligen valt att leva tillsammans ännu en gång. Nu skriver jag inte det här för att ge en kvalmig sammanfattning av ett lyckligt slut utan för att jag tänker att det är så här det blir i ett långt förhållande. Man tappar varandra och man hittar varandra. Så är relationens gång, och det gäller att stå ut i dalarna. Men kommer aldrig topparna, eller om de är för låga eller för få, då ska man inte leva ihop, tycker jag. Vi har bara ett liv och måste vara noga med hur vi lever det. Hur du än väljer så hoppas jag att du får det bättre än du har det. Jag unnar dig verkligen en lyckligare vardag än den du lever i nu.

jenny, 21:34, 4 september 2011. Anmäl

Jag är 29 och mina föräldrar skiljde sig när jag var 7. Jag har ALDRIG skuldbelagt dem för att de skiljde sig, och jag har heller aldrig förstått de som säger att de är ihop för barnens skull. Jag har inte heller förstått de som påstår att man "ska" må så dåligt som skiljsmässobarn. Det är faktiskt så att jag har blivit i princip påprackad att det är "synd om" mig som skiljsmässobarn för att det är så tufft för sådana osv. Jag kan berätta att det ENDA som har varit jobbigt har varit de eviga bråken mina föräldrar emellan medan jag växte upp, vilka inträffade så fort de träffades. Att bo på två olika ställen och få bonussyskon upplevde jag verkligen aldrig som jobbigt.Allt är upp till vad föräldrarna gör det till. Har du som förälder inställningen att "nu ska detta bli bra, jag ska göra det bästa för mina barns situation", då lovar jag att det blir bra. Det är inte skiljsmässan i sig som är jobbig, det är föräldrarnas destruktiva gräl och omgivningens stigmatiserande av skiljsmässobarn.

Wilma, 21:23, 4 september 2011. Anmäl

Till alla som undrar hur i hela friden man kan gifta sig och skaffa barn med nån man aldrig var kär i: Mina föräldrar höll ihop fastän att de inte älskade varandra längre. För barnens skull. När jag växte upp och mötte en kille som blev kär i mig trodde jag att jag hade vunnit i livets lotteri. Jag var inte själv kär, men det föll mig inte ens in att det skulle vara en del av ekvationen - mina föräldrar hade ju inte älskat varandra, så jag trodde att jag hade mycket större förutsättningar till ett lyckat förhållande än de nånsin haft, eftersom jag haft turen att hitta någon som älskade mig. Det fanns alltså kärlek i mitt förhållande. Det slog mig inte ens att min egen kärlek också var en förutsättning! Jag hade liksom aldrig sett det, aldrig haft en sådan förebild. Det fanns inte i min värld. Självklart blev vi inte lyckliga. Varför jag inte gjorde slut, varför höll jag ut år efter år? Därför att det inte heller fanns i min värld att göra slut. Förhållanden är till för förhållandets egen skull, det satt i ryggmärgen, det hade mina föräldrar visat mig under hela min uppväxt. Man bryter inte upp bara för att man inte känner kärlek eller ömhet, gud vilket larv. Eller bara för att man är djupt olycklig! Nej, nej, man kämpar på oavsett hur olycklig man själv och den andre blir på kuppen. Detta mönster upprepade sig ett antal gånger innan jag gick in i en depression som blev som ett wake up call. Äntligen insåg jag vilka mönster jag följt hela livet. Nu är jag singel och lite rädd att jag ska falla in i samma mönster nästa gång, men för första gången är jag medveten om de mönster som präglar mitt liv och tror och hoppas att jag bara kommer att gifta mig / bli sambo om det är ömsesidig kärlek, men jag har full förståelse för att en del gift sig och skaffat barn utan att de någonsin varit kära. Och om jag hittar den rätte och skaffar barn med honom och det sedan inte funkar, så vill jag absolut kämpa för vårt förhållande och tänker inte ge upp i första taget, men är kärleken verkligen slut och vi verkligen är olyckliga, vill jag skilja mig för BARNENS skull. Jag vill aldrig att någon ska växa upp med sådana destruktiva mönster som jag fick inpräglade och som det tog mig årtionden att bli medveten om och bryta med. Detta helt bortsett från det lidande det innebär för ett barn att se att föräldrarna inte känner kärlek för varandra och inse att de inte är lyckliga (och tro mig, ett barn fattar det rätt tidigt!). Detta helt bortsett frn det ytterligare lidande det innebär för ett barn att se att föräldrarna inte är lyckliga och vara med om hemska, uppslitande gräl. Usch. Jag tycker det är oansvarigt av föräldrar att stanna kvar, och ett slag i ansiktet gentemot barnet att kalla det "för barnets skull". I vissa fall är det rent egoistiskt av de vuxna - de kan klappa sig på axeln och sova med gott samvete i sin olycka och sin misär, ljuvt omedvetna om att de gör barnens uppväxt till ett helvete. Dom som nedan har kommenterat att skilsmässa är ett helvete för barnen kan dock också ha rätt - det kan säkert vara ett helvete för många barn och familjer. Min poäng är dock att alternativet - att hålla ihop för barnens skull - är MINST lika tveksamt, och kan leda till MINST lika stort lidande för barnens skull. Därför kan jag inte ge något råd, tyvärr. Vill bara att folk ska förstå EN möjlig anledning till att man blir ihop med och stannar hos nån man aldrig blev kär i och aldrig älskade, samt ge lite inblick i att det kan vara lika illa att stanna för barnens skull som att ta ut skilsmässa. Själv önskade jag hela barndomen hett att föräldrarna skulle ta ut skilsmässa. Det var min stora dagdröm. Kan naturligtvis inte veta om skilsmässan skulle ha varit ännu mer traumatiserande, eller om man som vuxen skulle haft andra trauman.

Icke skilsmässobarn, 10:39, 4 september 2011. Anmäl

Brevskrivaren låter bli att ta ansvar för sitt liv genom att överlåta beslutet på andra än sig själv. Att inte göra något är otroligt fegt och i förlängningen drabbar det självklart resten av familjen. Jag har en svägerska som har detta problem. Hon har en man som hon inte är lycklig med men hon vill inte skiljas på grund av barnen. Alla ser att hon lider och barnen mår dåligt. Konflikträdsla heter det. Ta ansvar för ditt liv och ta dig i kragen!

Camilla, 19:28, 3 september 2011. Anmäl

Vältajmat i frågespalten av förlaget bakom Happy Happy.

Snappy Snappy, 19:05, 3 september 2011. Anmäl

Jag blev skild och aer nu lyckligare aen någonsinn. Mitt ex hade fifflat med ekonomien i et decennium, så jag blev taemligen barskrapad och hade svårt i boerjan. Nu har jag flyttat till annat land daer loenen foer mitt arbete aer 3 gånger den jag fick i Sverige. Det ger trygghet åt mig och barnen.

Mathilda, 18:52, 3 september 2011. Anmäl