”Är jag egoistisk?”

FRÅGA:

Min sambo och jag har en dotter på 2,5 år. Sedan hon föddes har min sambo dragit ned på sin egna tid något helt otroligt. Han duschar 1-2ggr/v. Han äter ingen frukost. Han umgås ytterst sällan med vänner (1-2 ggr/år). Han tränar inte. Han sover ca sex timmar per natt.

Jag däremot vill fortfarande gärna duscha och äta frukost på morgonen och göra sjukgymnastik för min dåliga rygg varje morgon. Det gör att jag går upp ca 2h före vår dotter vaknar och då även behöver lägga mig 2h tidigare på kvällen. Jag behöver dessutom 9h sömn för att må bra. Dessutom vill jag träna 1-2 ggr per vecka och träffa vänner lika ofta.

Jag inser att det aldrig skulle fungera om han också ville det. Då skulle vi nästan aldrig vara tillsammans hela familjen. Jag känner också att jag varit dålig på att anpassa mig till familjelivet. Längtar ständigt efter mer egen tid och känner alltid att jag har tidsbrist. Min sambo tycker att jag är alldeles för ego som bara tänker på mig och mitt. Har han rätt? Jag känner mig alldeles vilsen. Får jag inte min egna tid känner jag att jag måste stänga av och får en förlamande känsla av att vara instängd/avstängd.

SVAR:

Hej!

Du undrar om din sambo har rätt i att du är egoistisk. När jag läser ditt brev måste jag nog hålla med honom. Jag vet inte i vilken grad han bidrar till problemet, men att döma av brevet tror jag många skulle säga att du helt enkelt måste dela tiden mer lika. Samtidigt kanske du klandras hårdare som kvinna, eftersom ni bryter mot det typiska mönstret. Vanligtvis är det mammor som ägnar mer tid åt hem och barn – i snitt en timme mer per dag enligt aktuell statistik. Oavsett om det är mannen eller kvinnan som drar det kortaste strået, så tycker jag att den här typen av frågor måste diskuteras öppet i syfte att hitta en kompromiss som båda kan leva med. Frågan är hur en sådan kompromiss kan se ut för er?

Ett alternativ är att ni fortsätter som tidigare. Din sambo kanske kan acceptera att du behöver mer tid om han förstår hur mycket det betyder för dig. Du kanske också kan bidra till familjelivet på andra sätt. Om ni gör en tydlig överenskommelse om detta kan du släppa det dåliga samvetet. Jag gissar att den här lösningen är lite för enkel, eftersom ditt brev antyder att sambon inte är särskilt tillfreds med situationen. Antagligen är det mer realistiskt med en mer ömsesidig kompromiss.

När man söker kompromisser finns det en risk för att parterna låser sig vid olika positioner. Mitt råd är därför att ni till en början släpper frågan om timmar och minuter. Inled istället med att ta reda på vilka behov som din sambo försakar i dagsläget. I brevet uttrycker du några av dina egna behov, men vad behöver han för att må bra? Handlar det också om mer egen tid eller handlar det om helt andra saker? Det kanske är viktigt för honom att ni har mer tid tillsammans eller att ni förändrar ert sätt att kommunicera med varandra? Fundera också en vända till över dina egna behov. Du skriver att du behöver sova, träna och träffa vänner. Så kan det säkert vara, men ibland går man på i gamla vanor utan att känna efter vad man faktiskt skulle må bäst av. Genom att klargöra era respektive behov i familjelivet, så kan ni kanske hitta lösningar som båda vinner på istället för att båda måste offra något.

Om det visar sig att din sambo helt enkelt vill att ni delar tiden mer lika, så återstår för dig att försöka leva med det. Det är förstås inte enkelt, men jag ska ge några exempel på vad du skulle kunna pröva. Jag vill börja med att ta upp två saker som kanske är självklara, men som kan vara viktiga: prioritering och planering. Jag tror att det är ganska få småbarnsföräldrar som hinner göra de saker du räknar upp i brevet. Gör en lista med allt du ägnar dig åt under en typisk vecka och försök att ringa in vilka aktiviteter du verkligen vill hinna med och vilka du kan avstå ifrån. Ta fram kalendern och planera den kommande veckan eller månaden tillsammans med din sambo. Ni kanske redan gör så, men annars tror jag att ni kan vinna en del på det. Förutom att ni hinner mer, så kan känslan av instängdhet minska när du ser att det finns saker att se fram emot.

Samtidigt vill jag påpeka att det ibland finns en risk med att försöka att bara planera sig ur tidsbrist. Ju mer man planerar, desto mer fokus har man på allt man ska hinna. Du skriver att du har haft svårt att anpassa dig till familjelivet och du kanske behöver arbeta med din syn på relationen och familjen? Det beskriver din upplevelse ganska kategoriskt som att du ”måste” göra vissa saker för att inte hamna i ett tillstånd av ”förlamning”. Är det verkligen så svart-vitt? Jag ifrågasätter inte din upplevelse, men ibland fångas vi i våra egna tankar. Sådana låsningar spelar ofta en viktig roll för problem med stress, oro och nedstämdhet. I många terapiformer arbetar man därför med att försöka vidga tillvaron med andra tankar och slutsatser – till exempel ”åren med småbarn innebär mindre egen tid, men i gengäld ger det livet mening på andra sätt”. Det är svårt att plötsligt ändra på invanda tankemönster och ofta känns det krystat att försöka ”tänka positivt”. Istället för att göra tvång på dig själv och ändra gamla sätt att tänka, så kan det vara lättare att acceptera dem och bara försöka lägga till nya perspektiv. Om du vill fördjupa dig i detta så finns det flera böcker som handlar om att acceptera jobbiga tankar och känslor, till exempel ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” av Anna Kåver.

Ibland är det lättare att få en ny blick på tillvaron om man först förändrar situationen eller sitt sätt att bete sig på ett konkret plan. Ge till exempel din sambo då och då möjlighet att få egen tid eller göra saker som han mår bra av. När du ser att han blir glad, så ger det utrymme för egna positiva känslor. Poängen är inte att du ska låtsas känna glädje, utan att skapa situationer där känslorna kommer naturligt. Det är förstås inte säkert att det blir så. Den förlamande känslan kanske fortsätter att dominera när du i praktiken får mindre tid för dig själv. Jag vill uppmuntra dig att inte ge upp för snabbt. Fortsätt en period med generösa handlingar. Se det som ett experiment där du noterar dina egna känslor och din sambos reaktioner. Om din sambo börjar trivas bättre med familjelivet kan det med tiden bidra till er gemensamma livskvalité. Förhoppningsvis upplever du att det är värt den egna tiden du får försaka.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (88)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 88

Lotta, det låter som en omständig process att tvätta både armhålor, händer, fötter och underliv UTAN att duscha - jag kan föreställa mig att den proceduren faktiskt tar längre tid än en snabb dusch. Faktum är att jag inte kan föreställa mig hur det ska gå till alls. Hur får man bort löddret ordentligt från vissa kroppsdelar om man inte står i duschen; och om man nu ser till att få bort löddret ordentligt, hur gör man då det utan att hela badrummet blir översvämmat, och - igen - har det inte vid det laget då tagit längre tid än en snabb dusch?

HR, 21:47, 19 november 2011. Anmäl

Det här är ett sidospår, mer inspirerat av kommentarerna än själva insändaren. Jag fattar inte att folk är så otroligt fixerade vid att duscha. Tvättar man vissa kroppspartier dagligen (typ underliv, armhålor, händer och fötter) måste man faktiskt inte helkroppsduscha mer än 1-2 gånger i veckan, om man inte ägnar sig åt särskilt svettframkallande aktiviteter.

Lotta, 22:31, 18 november 2011. Anmäl

@julia, håller med

Anonym, 11:33, 6 november 2011. Anmäl

Jag undrar så om det är mannen som VALT att ha det så, eller om han känner sig tvingad? Det framgår inte direkt av brevet. Man vad gör frågeställaren i två hela timmar på morgonen? Duscha tar 5-10 minuter, äta frukost kanske 15, sjukgymnastik tar inte 1,5 timme. Och hur kommer det sig att mannen inte kan ta 10 min för att duscha åtminstone varannan dag? Kan han inte äta frukost samtidigt som barnet? Det låter som om båda har en skev uppfattning om hur man är en familj.

Anna, 22:12, 4 november 2011. Anmäl

Undrar varför hon skaffade barn? Och sova 9 timmar per natt... Är det en tonåring vi pratar om? Wow konstigt att sambon inte dragit för länge sen...

Julia, 07:46, 4 november 2011. Anmäl

@Mr T, 11:56, om man ska klaga på andras intellekt så kanske man ska ha koll på sitt eget först, "sitt intellekt" heter det. För övrigt är det nog mer ett känslomässigt än ett intellektuellt problem det handlar om. Det ju en stor risk att sambon är deprimerad, att missköta hygien, måltider, träning och sömn kan tyda på det.

Greta, 15:44, 3 november 2011. Anmäl

Att duscha kan man ju göra på 10 minuter...jag lovar det hinnar man göra VARJE dag även med en 2,5 åring hemma. Vilken uuuusel ursäkt för att bete sig som en gris, den killen måste ju stinka apa. Jag tror bägge föräldrarna har problem med sin intellekt helt enkelt.. Stackars barn...

Mr T, 11:56, 3 november 2011. Anmäl

LB: Jag trodde faktiskt att du hade skrivit fel och menade tolv månader, men då förstår jag absolut att du haft det jättejobbigt. Det är verklgien anmärkningsvärt att du inte fått hjälp med din dotters sömnproblem. Hoppas saker och ting fungerar bättre idag. Och bra att du lämnade mannen i fråga! Det vet jag av egen erfarenhet att det är lättare att orka med att göra allt själv när det inte finns någon annan att lita till, än om det finns någon som borde kunna vara till hjälp men inte är det.

Fyrabarnsmor, 08:41, 3 november 2011. Anmäl

Förstod att jag skulle få kommentarer som dessa jag fått. Ja – den unga damen gick jag med till barnavårdscentralen redan när hon var tre veckor gammal för att höra om hon inte hade MBD, som det på den tiden hette. Ingen hjälp fick jag. Jag begärde att få Theralen – tror jag medicinen heter – men det vägrade de att skriva ut. Inget stöd av hennes pappa heller som sade iskallt att ”om du säger till dem att du inte orkar mer, tar de barnet ifrån oss”. Vid två års ålder, somnade hon aldrig före 11 på kvällen och när klockan var två på natten kom hon traskandes och slängde sig över mig i min säng för att krypa ned mellan oss. Där låg hon och sparkade och snurrade tills jag skulle upp klockan fem. Det går inte att sova när nån ligger och sparkar på en! Jag gick vid den tidpunkten återigen till en barnläkare och han bara flinade åt mig, ryckte på axlarna och sade att det nog går över snart. Varje kväll när jag kom hem, försökte jag lägga mig i soffan en stund för att sova en halvtimme, men det var som om ett larm gick i huset. Dottern började direkt ropa på mig och det spelade ingen roll hur jag bar mig åt; vädja, skälla, låssas sova eller annat, hon skulle ha mig vaken! Vid dessa tillfällen slog det mig att jag förstod till fullo varför barnmisshandel förekommer i samhället... Hon gick i sömnen. Hon var inte medveten om att hon gick över till vår säng. Jag testade nog alla metoder för att få henne att sova i egen säng en hel natt, men efter flera års sömnbrist orkar man bara gå tillbaka med ungen till hennes egen säng tio gånger samma natt, sedan kroknar man. Jag lyckades få henne att somna EN gång under alla dessa år, när klockan var sju på kvällen. Jag tog henne i famnen sittandes tillbakalutad i soffan, lade ena handen på hennes panna och andra på hennes mage och andades i hennes takt i närheten av hennes öra. Efter en kvart somnade hon (och jag). Efter en timme vaknade hon och gick och lade sig i sängen och sov i alla fall till kl 02.00. Naturligtvis vägrade hon att upprepa proceduren dagen därpå med motiveringen ”jag blev så trött av det där”. När man idag läser om ADHD, stämmer hennes snurrande och dåliga sömn och hyperaktivitet och bråk i skolan precis överens med detta. Det är klockrent! MEN – idag har hon inga koncentrationssvårigheter alls och vad jag kan förstå ger sömnbrist ADHD-liknande symptom. Man måste snurra för att orka hålla sig vaken! Hade jag fått hjälp med att få hennes sömn att fungera, hade det inte blivit så bråkigt i skolan och vi hade blivit en mer harmonisk familj. Men med den sömnbrist jag själv hade, fungerade inte min hjärna så bra att jag orkade stå på mig. Man måste vara pigg för att orka och det var det sista jag var… Eftersom vi inte delade på hemmets arbetsrutiner, lämnade jag mannen i fråga. Kommer aldrig att vara oavlönad hushållerska en enda gång till i mitt liv. Det är enklare med husdjur…

LB, 07:34, 3 november 2011. Anmäl

Men LB, menar du verkligen att du bara fått sova tre timmar per natt i 12 (!) år? I så fall måste det ju vara något allvarligt fel på ditt barns sömn - de flesta barn lär sig ju att sova hela nätter någon gång i 2-3-årsåldern om inte förr.

Fyrabarnsmor, 21:46, 2 november 2011. Anmäl

Rädd för kärleken!

FRÅGA:

Hej!

Jag är en ung kvinna som befinner mig i min första relation med en äldre man som jag älskar. Mitt problem är att jag är livrädd att jag ska sluta älska honom. Jag är rädd att det ska bli som det brukar bli när det tagit slut för par, när det tar slut för oss: Att de djupa, kärleksfulla känslorna har blivit utbytta mot känslan av ”inget särskilt” och tomhet.

Det faktum att något så underbart, fantastiskt fint bara kan försvinna gör mig livrädd för kärleken. Att jag älskar honom så mycket och att han älskar mig tillbaka gör mig rädd och ledsen. Den rädslan gör att jag inte vågar älska hur mycket som helst, men kärleken är svår att hindra och när den ”löper amok” så blir jag livrädd.

Varför är det så här? Hur vanligt är det?  Just nu har jag svårt att föreställa mig hur jag inte skulle kunna vara ledsen över detta. Men är det ändå möjligt att det går att bli av med den rädslan? Och hur ska jag då göra? Jag vill inte känna så här. // Nina
SVAR:

Hej Nina och tack för din fråga!

Du berättar mycket konkret och levande om hur omtumlande en ny kärlek kan upplevas. Hur vi kan lyftas av kärleken för att i nästa stund överväldigas av oro för att den ska gå oss förlorad. Kärleken är ju så här sammansatt. Du undrar hur vanligt det är att känna som du gör. Svaret är nog att det är det vanligaste, även om vi kan uppleva rädslan för att känslomässigt engagera oss i någon annan i olika hög grad. För några kan det vara så överväldigande att den blir ett hinder för att stanna kvar i relationer. Du skriver om hur tanken på att kärleken kan ta slut ”gör dig rädd och ledsen” och att du därför inte vågar ”älska hur mycket som helst”. Lösningen för dig verkar vara att hålla distans. Jag anar bakom detta en oro för att uppleva smärta. Rädslan för detta blir för många ett hinder för att våga stanna kvar och vara nära. Förälskelse kan fungera, men att ta nästa steg, att gå in i en djupare kärleksrelation kan vara mycket svårare.

De allra flesta av oss längtar efter livslånga kärleksrelationer, och tror att de är möjliga. I en undersökning som Dagens Nyheter och Synovate gjorde uppgav 82 procent att en kärleksrelation kan vara helt livet ut. Majoritetsuppfattningen verkar vara att kärlek och varaktiga, stabila relationer är bra för oss. Ungefär hälften av de tillfrågade ansåg att folk i allmänhet skiljer sig för lättvindigt.

Hur kan det ändå komma sig att kärleken som vi längtar efter och tror på samtidigt ibland gör oss ”livrädda”- som du skriver? En förklaring finns kanske i hur vi har vuxit upp. Vår tidigaste nära relation, den till våra föräldrar, skapar grundläggande uppfattningar om hur vi kan lita på andra, som vi bär med oss in i vuxenlivet. De allra flesta av oss får en uppfattning om att andra människor i grunden är goda och pålitliga, och att vi duger som vi är. Man har då en trygg anknytning till andra. Några av oss får en ganska motsatt övertygelse, att livet är otryggt, att vi inte duger, och att vi inte kan klara oss på egen hand. Det finns en otrygg anknytning till andra.

Vid stora känslomässiga händelser, som när vi blir förälskade, kan grundläggande relationsmönster av det här slaget träda fram och väcka känslor som överraskar och skrämmer oss. Vi ”vet” vad vi ska göra och inte göra. Detta sker blixtsnabbt och vi är sällan uppmärksamma på hur våra tidiga ”relationsminnen” styr oss. Vi känner och agerar på ett sätt som vi själva har svårt att förstå och förklara.

Känner du igen dig i det jag beskrivit för dig så här långt?  Hur ser ditt eget relationsmönster ut? Har det funnits inslag av det som du upplever nu även i andra nära relationer, som med din familj eller med vänner?

Nina, låt inte din rädsla för framtiden förgifta ditt nu! Vi vet så lite om vad som kan hända med oss och vår partner. Tack och lov är det inte bara våra tidiga relationer som avgör hur vi är som vuxna. Vi kan lära om. Det som kan skapa en förändring är i första hand nya upplevelser. Tankar och kunskap påverkar sällan ”relationsminnen” av det här slaget. Det finns ett verktyg som heter Att göra tvärtom-metoden, som jag tror du kan ha nytta av. Det innebär att du gör tvärtom än vad dina känslor vill få dig att göra. Hur går det till? När du blir rädd för dina kärleksfulla känslor och vill dra dig undan ska du istället agera tvärtom, det vill säga stanna i de kärleksfulla känslorna, uppleva dem och göra kärleksfulla handlingar för din partner. Syftet med att använda den här metoden är att när du gör tvärtemot till det du brukar göra får du en ny berikande erfarenhet och samtidigt låter du inte dina rädslor förstöra din lycka idag. Här är ytterligare ett par exempel på hur du kan göra: När din känsla säger dig att kärlek är för riskabel, stanna kvar och var ännu mer kärleksfull till din partner. När dina tankar säger dig att det kommer att bli för er som för andra, att kärleken tar slut, känn tillit till er kärlek för varandra, och njut av den här och nu.

Du skriver att du inte vill känna som du känner. Det är mycket mänskligt att vilja undvika obehagliga känslor, det gör vi alla. Samtidigt är paradoxen att ju mer vi kämpar för att inte känna på ett visst sätt, desto starkare kan dessa känslor bli. Mitt förslag är att du istället tillämpar det som kallas för acceptans. Det handlar inte om att bli passiv eller om att ge upp. Det är helt enkelt att se verkligheten med öppna ögon, att inte fly sina tankar och känslor, försöka tränga undan dem, eller döma sig för det man känner och tänker. Det handlar om att inte identifiera sig med sina tankar och känslor. De är många gånger resultatet av tidigare erfarenheter. De är inte alltid ”sanna” och korrekta tolkningar av verkligheten. Det du bör acceptera är att en viss grad av rädsla och osäkerhet är en del av en kärleksrelation, samtidigt som du fokuserar på det du och din partner har idag.

Kom ihåg att när du oroar dig för framtiden så missar du något i nuet. Du undrar om du kan bli av med din rädsla. Ja, till stor del. Jag är övertygad om att den kan minska rejält (fast den kommer inte att försvinna helt och hållet) ju mer du fokuserar på nuet.

Som hjälp till självhjälp rekommenderar jag dig två böcker: ”Sluta grubbla börja leva” av Steven C. Hayes och ”Mindfulness i vardagen: vägar till medveten närvaro” av Ola Schenström.

Varma hälsningar och lycka till.

Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Vill också rekommendera boken ”Hemligheten, från ögonkast till varaktig relation” av Egil Linge och DAn Jönsson. Den förändrade mit liv. Att som 50+ få möta kärleken - på riktigt! För min del pendlar/pendlade jag mellan ambivalent och avståndstagande. Om du i grunden mår bra i relationen (dvs. inga andra "riktiga" konstigheter) så VÅGA! Lev och njut!

Anette, 18:11, 29 oktober 2011. Anmäl

Nar man ar ung tror man att allt varar for evigt. Ju aldre man blir, ju mer inser man att allt forandras. Den omtumlande karleken man kande i borjan ar inte densamma efter 45 ar. Den ar nagot annat men det kan fortfarande vara kalrlek eller inte. Skulle jag vara radd for att skaffa valp bara for att jag vet att valpen blir en hund och till slut en gammal hund om man har tur.

Kristina W, 18:08, 27 oktober 2011. Anmäl

romantisk kärlek är kortvarig till sin natur. ibland försvinner den, ibland förvandlas den till vänskaplig kärlek istället. det är just det som är så häftigt med den- känslorna är starka, upplevelsen underbar, och tiden redan utmätt. njut så länge det varar bara, och försök att acceptera att det kommer ta slut så småningom. trots allt så är ju förälskelse och passion bland det häftigaste man kan få uppleva som människa. ta chansen, ts! och våga lita på att du står ut när det tar slut, för det gör man, även om det är hemskt.

kortikosteroid, 11:05, 26 oktober 2011. Anmäl

Eller så vet FS innerst inne att relationen inte är hållbar trots de starka känslorna av förälskelse. Det *kan* vara så att hennes rädsla inte är något förlamande som hon borde försöka bli av med, utan en magkänsla som hon inte vill acceptera men som faktiskt berättar för henne att någonting i förhållandet "inte stämmer". (För mig börjar en liten varningsklocka ringa redan vid FS första mening – "Jag är en ung kvinna som befinner mig i min första relation med en äldre man som jag älskar"… sådana relationer är ofta, om än inte alltid, intensiva men osunda.) Om så är fallet bär ju Lirias råd tyvärr rakt åt skogen.

AB, 13:04, 24 oktober 2011. Anmäl

Prova EFT, Emotional Freedom Techniques! Lär dig på YouTube, eller hellre: gå till en terapeut som jobbar med EFT!

Anonym, 18:47, 23 oktober 2011. Anmäl

För mig var det förlösande när jag insåg att det inte finns något i livet vi kan kontrollera. Vi kan förbereda oss och planera, men egentligen sitter vi i en liten gummibåt på ett stort, stormande hav och hoppas på att strömmarna bär oss rätt. :) Älska honom nu, njut av dagen. Imorgon kan se annorlunda ut men det spelar ingen roll - det är imorgon.

Eve, 13:03, 23 oktober 2011. Anmäl

Ta med dig den frågan och åk på Anthony Robbins seminarium "Unleash the power within" i London, alt. läs hans bok med samma namn. Du kommer inte vara samma människa efteråt, i en positiv mening.

Sara, 11:14, 21 oktober 2011. Anmäl

alltså, detta med tvärtom-metoden. det betyder ju att man inte ska lita på sina känslor utan istället göra tvärtom. om man inte kan lita på sina känslor vem är man då? ska man gå omkring hela livet och tänka -jag känner mig inte kär i den här personen. men jag ska inte lita på mina känslor utan istället göra tvärtom och därför stanna kvar.

badabing, 11:08, 21 oktober 2011. Anmäl

Boken "Hemligheten, från ögonkast till varaktig relation" av Egil Linge. I den förklaras problemet i ett nötskal.

Tips, 10:42, 21 oktober 2011. Anmäl

Jag tycker att det är värt att påtala att även trassliga anknytningsmönster kan repareras i psykoterapi. Dock handlar det oftast om längre terapier på minst ett par år för att komma åt så pass djup problematik. Även kärleksrelationen i sig kan ha terapeutisk verkan, men det sätter den kraftigt på prov. En långtids-psykoterapi kan erbjuda precis det: En relation som står fast kvar när känslolivet stormar som värst.

Jesper, 10:19, 21 oktober 2011. Anmäl

”Min 10-årige son gråter förtvivlat och är rädd och kan bara somna och sova i min säng”

FRÅGA:

Hej,

Jag är ensamstående mamma på heltid till en härlig grabb på 10 år. Eftersom vi hela tiden levt själva har min som son tidigt fått ta ansvar, vara mycket ensam hemma, följa med mig på arbetet, politiska möten, träningar etc. Han har utvecklat en stor social kompetens och rör sig hemtamt i alla möjliga miljöer. Han är artig, trygg och stabil. Jag har hela hans uppväxt varit noga med att det ska finnas trygga vuxna runt honom då varken mor- eller farföräldrar lever och jag inte har några syskon i livet. Med trygga vuxna menar jag både kvinnor och män. Vi har ett rikt socialt liv och reser ofta tillsammans och han är van vid att sova borta och har alltid somnat utan några som helst problem oavsett om jag varit närvarande eller inte.

Nu, sedan cirka en månad tillbaka, kan han inte lägre somna själv i sin egen säng. Han gråter förtvivlat och är rädd och kan bara somna och sova i min säng. Han tänker på döden, både på sin egen och min död och vad som ska hända om jag dör ifrån honom. Vuxenlivet kommer han aldrig att uppnå eftersom jag kommer att dö före honom och han inte kan klara sig själv.

Till saken hör att han bytt skola och vi nu har en resväg på cirka en timme enkel väg. Det är en skola för barn med svår dyslexi och han har fått bryta upp från både lärare, klasskamrater och invanda rutiner. Han trivs dock jättebra i sin nya skola och går med glädje till skolan varje dag. Det är dock bara jag som får lämna och hämta, det är under stor vånda någon annan kan göra det.

Jag kan förstå hans reaktioner och kanske är det också en naturlig utvecklingsfas att upptäcka de existentiella frågorna. Mitt problem är att jag inte orkar hantera det här själv. Jag är reumatiker och lider av grava sömnproblem sedan många år tillbaka. Jag behöver all vila och sömn jag kan få och jag klarar inte att sova tillsammans med min son. Det blir för varmt, för trångt och min sömn blir totalförstörd. Om jag ”tvingar” honom att sova i sin egen säng väcker han mig mitt i natten förtvivlad. Jag försöker verkligen att prata om liv och död och jag försöker vara en klok mamma när han är ledsen och är rädd för sömnen, men jag orkar inte! Jag arbetar heltid, vi har mycket långa resor till och från skolan/arbetet, jag är inte frisk och nu känner jag mig pressad från många håll. Hur hanterar jag/vi detta på bästa sätt? Vad ska jag göra för att hjälpa mig gosse och för att orka själv? Han märker ju att jag inte orkar och då blir jag ledsen (att han märker det) och så blir han ledsen o.s.v. Han blir också besviken på sig själv när vi kommit överens om att han ska försöka sova själv och han sedan inte lyckas med det.

Tacksam för svar och råd.

SVAR:

Hej!

Det är lätt att känna för din son och för dig när man läser brevet. Många barn går igenom faser med tankar om döden, men det verkar vara jobbigare än vanligt för er. Du beskriver både hur dåligt din son mår och hur problemen faktiskt begränsar er i vardagen. Därför tycker jag att det är bra att du börjar söka svar och råd, trots att problemen inte har pågått så länge.

Mycket av det du beskriver hos din son påminner om separationsångest. De flesta yngre barn har perioder då de har svårt att skiljas från föräldrarna. Hos äldre barn är det mer ovanligt och kan,som i ert fall, yttra sig som tankar om att närstående ska dö eller försvinna. En vanlig form av behandling för separationsångest går ut på att barnet i små steg får lära sig att vara ensamt (eller sova ensamt). Målet är att barnet gradvis ska våga lita på att föräldrarna faktiskt kommer att finnas kvar.Äldre barn kan rent intellektuellt förstå att risken är liten för att föräldern ska försvinna, men ibland spelar det ingen roll. Hur mycket man än försöker övertyga barnet om att det inte är någon fara, såger oron inte vika. Rädsla handlar sällan om logik, eller på natten blir det hemska mycketvärre än det är, som Tove Jansson skriver. Det är därför den praktiska erfarenheten av att stegvis klara av att vara själv blir så viktig. Sådana erfarenheter brukar leda till att barnet också känslomässigt förstår att de upplevda farorna går att bemästra. Samtidigt måste man ta reda på mer om orsakerna till rädslan, innan man försöker hjälpa barn på det här sättet. Ett skäl till att sonen inte har klarat att hålla överenskommelser om att sova självkan vara att det finns bakomliggande orsaker till rädslan som måste bearbetas. Mitt första råd är därför att ta reda på mer om det.

En vanlig orsak till separationsångest och tankar om döden är att barnet har varit med om plötsliga förluster eller förändringar. Du nämner några saker som skulle kunna ligga bakom sonens oro, som ny skola och släktingar som har gått bort. Han har också kommit upp i en ålder där han kan börja fundera mer över existentiella frågor som en frånvarande far eller dina hälsoproblem.Sådana händelser och omständigheter kan barnet behöva bearbeta för att komma över sin oro. Förutom att prata kan det vara viktigt att närma sig händelsen mer konkret. I din sons fall skulle det till exempel kunna innebära att besöka en grav eller att få svar på frågor om dina hälsoproblem eller sin far. Jag vill understryka att man inte alltid hittar uppenbara händelser eller omständigheter som kan förklara varför separationsångest uppstår hos ett barn. En möjlig bidragande orsak kan också vara att en medfödd sårbarhet, som hos vissa barn medför att de kan utveckla rädsla och oro till följd av mindre allvarliga händelser.

Även om det visar sig att din son skulle behöva bearbeta någon särskild händelse som ligger bakom oron, så behöver han sannolikt ändå stegvis hjälp med att sova själv. Jag vill betona att det handlar om små steg. Det kan till exempel innebära att du ställer in en extra säng eller lägger en madrass i sonens rum som succesivt flyttas ut. Ett annat alternativ är att ni somnar tillsammans, men att du går över till ditt sovrum efter en stund. Diskutera tillsammans med sonen och låt honom komma med förslag på lösningar. Ibland föreslår barn för stora steg, eftersom de så gärna vill lyckas. Hjälp honom att sätta rimliga delmål. För att minska risken för besvikelser och skuldkänslorsom du skriver om i ditt brev är det först och främst viktigt att visa att det är okej att vara rädd. Om sonen känner att han inte klarar att sova själv så ska han inte behöva skämmas för det. Försök att göra så lite väsen som möjligt av bakslag och säg att det blir en ny chans nästa natt. Fråga om sonen vill backa ett steg, eller om ni ska pröva samma sak igen. Det är också viktigt att uppmuntran sker på ett sätt som inte leder till att sonen upplever krav på att lyckas. Visa att du tror att han kan nå målen och att du blir glad när han lyckas, men gör det i lagom omfattning. Visa framförallt att du kommer att stötta honom oavsett hur han klara sina utmaningar.

Det finns ett dilemma med barn som upplever separationsångest. Å ena sidan behöver ett barn känna att föräldern är en trygg bas att falla tillbaka på, särskilt om barnet upplever separationsångest. Å andra sidan behöver barnet lära sig att bli mer självständigt. Därför är det ibland så svårt att veta hur man ska agera när barnet blir oroligt. Tröstar man för mycket? Undergräver man barnets utveckling mot större självständighet genom att alltid finnas där? Ibland är det så. Det är därför planering och gemensamma överenskommelser om utmaningar som barnet ska anta är så viktigt. Då blir det lättare för både förälder och barn att veta när man ska kämpa och stå på sig och när det går bra att trösta eller söka tröst.

Jag vill avsluta med att ta upp frågan om hur du ska orka hjälpa din son. Finns det någon i er omgivning som skulle kunna hjälpa er med det här? Finns det till exempel någon som skulle kunna hämta och lämna sonen på skolan. Du skriver att han bara accepterar att du ska göra det, men en kommande utmaning skulle kanske kunna vara att någon annan gör det? Sedan vill jag påpeka att det kan vara svårt som förälder att hjälpa barn med stark rädsla och oro, utan professionell hjälp. Jag kan inte bedöma om det är aktuellt i ert fall, men inom barnpsykiatrin finns det mycket erfarenhet av behandling av den här typen av problem. På vissa håll erbjuds till exempel gruppbehandling för barn och föräldrar som har visat sig hjälpa de flesta som deltar.

Oavsett om du söker hjälp från vänner eller professionella så behöverdu nog stöd från omgivningen, med tanke på din tuffa situation. Ibland måste man själv ta på sig syrgasmasken innan man kan sätta den på sitt barn.

Varma hälsningar

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vill kunna umgås normalt efter familjekonflikten

Det har nu snart gått fem år sedan det blev en brytning mellan oss föräldrar och vår dotter och svärson. Vår dotter har fyra underbara barn som vi dock under alla dessa år fått umgåtts med och det har fungerat väldigt bra, vi får hämta och lämna barnen när det passar oss och dem. Helt fantastiska barn, underbara.
Konflikten med vår dotter och svärson startade som sagt för fem år sedan, i samband med att det stod klart för vår svärson att han och vår dotter tillsammans inte skulle få överta familjeföretaget vilket de hoppats på. Bakgrunden till vårt beslut hade att göra med vår dotters yrkesinriktning och med att kraven på arbetsinsatser i familjeföretaget inte passar för en småbarnsfamilj.

Sedan följde två år av mejlväxling, med förfärliga anklagelser från vår dotter. Nu, efter snart fem år har anklagelserna upphört och vi kan kramas när vi hämtar och lämnar barnbarnen. Vi, min man och jag, vill så gärna att vi skall kunna umgås normalt med hela familjen men vi vet nu inte hur vi skall gå vidare utan att återigen bli bortstötta.
I sommar fyllde min man jämna år och alla våra tre döttrar med familjer kom och uppvaktade, även då dottern som vi har konflikt med – men vi måste väl rensa luften på något sätt, hur?

Tacksam för synpunkter på hur vi skall närma oss vår dotter och svärson.

/En bortstött mamma (som tidigare kanske hade en för tät kontakt med dottern?)
Svar
Tack för din fråga. När jag läste ditt brev slogs jag av hur vuxet och ansvarsfullt ni beter er. Ni blev ovänner för fem år sedan men ni har kunnat sätta barnbarnen i centrum. Trots konflikten träffas ni och uppträder respektfullt och hyggligt mot varandra. Det verkar också som om er dotter och er svärson har kunnat gå vidare på egen hand och gjort sig självständiga i förhållande till er.

I familjerelationer brukar finnas många myter om hur man ska vara och fungera tillsammans. Som att man alltid ska rensa luften när det har uppstått osämja. Det fungerar ibland men oftast inte. Många gånger leder det istället till att konflikten fortsätter, och att de känslor av kanske ilska och ledsenhet, som med tiden börjat glömmas vilket kunde ha möjliggjort en normalisering av relationerna, återigen väcks upp. Man hamnar då i en utdragen och plågsam diskussion om vem som gjorde vad och vem hade rätt och fel.

Jag kommer att föreslå några alternativ som du kan välja emellan eller anpassa så att de passar era behov. En grundregel kan vara följande: Att bara om du och din man har något nytt att säga kring det som har hänt ska ni ta upp frågan igen. Om inte, prata inte om situationen som gav upphov till konflikten utan bygg istället vidare på den försoning och återgång till ett hyggligt normalt umgänge som ni nu efter flera år har uppnått.
Om ni vill ta upp frågan är mitt förslag att ni förbereder och organiserar detta väl. Börja med att försiktigt utforska och känna efter om din dotter och svärson har samma behov som du och din man av att rensa luften. Om så är fallet, föreslå er dotter och er svärson att ni får prata med dem i lugn och ro om det som hände. Avsätt gärna en hel dag utan barn eller andra närstående. Fundera på om det kanske behövs att ni anlitar en erfaren person med kunskap om konflikthantering, som en familjerådgivare eller en professionell medlare.

Om ni i stället väljer att bygga vidare på den situation som ni har idag kan ett sätt vara att ni aktivt visar vad ni uppskattar hos er dotter och svärson. Bekräfta dem, visa uppskattning av det som de gör och av deras egenskaper.
Säg att ni är glada att träffa dem, inte bara barnbarnen. Visa det med ert kroppsspråk, krama dem. Visa tydligt den glädje ni känner idag över hur er relation har förändrats till det bättre. Att bekräfta andra på olika sätt är en genväg till att få en varm och förstående relation.

Ett annat alternativ: Du berättar att du tidigare hade en nära och tät relation till din dotter. Kanske kan du börja med att prata ensam med henne. Återigen, fundera noga över om du vill ”rensa luften” eller om du vill bygga vidare på det ni har idag. Det är avgörande att du har gjort det innan du pratar med henne, för utifrån det du väljer kan du säga olika saker. Vill du prata om det förflutna så be tydligt om lov att få göra detta, och visa att du accepterar om hon säger nej. Ett förslag kan vara: ”Jag känner behov av att prata om det som hände mellan oss för fem år sedan. Hur är det för dig, vill du prata om det med mig? Jag respekterar ditt beslut helt och hållet.” Visa på det sättet respekt för din dotters autonomi.

En annan formulering kan vara: ”Jag är glad över att vi umgås med varandra numera, samtidigt som jag känner mig osäker på hur jag ska förhålla mig till det som hände för fem år sedan. En del av mig vill prata om det och en annan del av mig vill lägga det bakom mig och få tillbaka den täta kontakt som vi hade tidigare. Hur är det för dig, vill du prata om det med mig?” Var öppen med din osäkerhet.

Om du väljer att bygga på det ni har idag kan du positivt uppmärksamma det som händer i stunden, exempelvis ” jag känner mig så glad över att få en kram av dig”.Något annat att tänka på i en sådan situation är att det verbala språket, det vi säger, många gånger är överskattat. Det är inte bara det vi säger som räknas utan i hög grad det vi gör mot eller för varandra. Det jag menar är att en kram, eller att dottern och svärsonen kommer till din mans kalas, och att ni alla valde att inte låta barnbarnen lida på grund av er konflikt säger mer än tusen ord när det gäller er goda vilja att lösa konflikten på ett vuxet sätt.

Varma hälsningar och lycka till!

/Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Jag uppfatatr det som omsorgsfulla, ev överbeskyddande, föräldrar som velat sin dotter väl: läs det sista om varför de inte fick ta över familjeföretaget. Det verkar också som om svärsonen haft en del i konfliskten. och nu, fem år senare har det lagt sig. Om att tala ut: fortsätt att bygga upp en god relation med dottern. Tids nog kommer ni kanske att ta upp ämnet, automatiskt över en kopp kaffe. Det finns en risk med att tala ut för sakens skull, att det bara blir diskussioner som inte leder framåt. Visa henne, men också svärsonen, hur mycket ni älskar dem.

mm, 08:59, 15 oktober 2011. Anmäl

Tycker nog som flera andra här. En del smärta och sorg här i livet kommer man inte ifrån. Man får ta smällar och göra det bästa av läget som det är. Hellre låta det bra i livet växa och ta plats än att rodda i det som är mindre bra. Har ditt/ert sätt att hantera relationer förändrats under dessa fem åren? För i det du beskriver ser jag framför mig en dotter som är kränkt, inte bara av ert beslut utan även av ert sätt att hantera frågan. De flesta människor har väldigt svårt att förändra det sätt man hanterar känslor och relationer på. Jag tror inte man kan förvänta sig förändringar varken av sig själv eller av andra. Man får försöka respektera individen och dess sätt att vara, på samma sätt som andra förhoppningsvis gör mot en själv.

ReBexa, 09:19, 14 oktober 2011. Anmäl

Della, Är du säker på att du mår bra? Du är ju ledsen över att din mamma inte verkar förstå. Man mår inte bra av att lura sig själv.

Anonym, 15:29, 9 oktober 2011. Anmäl

Det är bara en stor org i detta. Som Sven-Bertil Taube säger i sin rollfigur i filmen En enkel till Antibes: "Det värsta är inte att inte vara älska av sina föräldrar. Det värsta är att inte vara älskad av sina barn."

Anonym, 15:21, 9 oktober 2011. Anmäl

Måste bara reagera på alla oförsonliga svar som kommit in efter artikeln. Det gör mig mycket ledsen att se att det finns så många hatiska människor, som gärna slänger sina närmaste på sophögen. Ett i-landsproblem av värsta slag. Var finns medkänslan? Det är väl ändå alltid flera personer inblandade i en konflikt och ALLA har ett ansvar i det som hänt. Grundläggande kunskap! Att låta den ena sidan bära allt ansvar och all skuld visar på bristande empati och ett mycket själviskt tänkande.

Anonym, 14:34, 9 oktober 2011. Anmäl

Det går inte att bortse från händelser mellan er. Det är en gemensam historia som allt annat i ert liv och det angår er båda, därmed ingår i hur er relation kan bli. Det får man som vuxen inse... ta själv hjälp, men beställningen bör vara din omöjliga inställning, inte din dotters. Hon har bjudit på det som är möjligt!

sissi, 10:31, 8 oktober 2011. Anmäl

Det går inte . Vad är normalt efter en konflikt? den händelsen finns där varken du vill eller inte, mellan er. det normala är att acceptera det och inte lotsas´att inget hände. Med den hela historien i betraktelse har ni kommit långt, så långt ni kan... inse det och var nöjd för det som går, sluta sträva efer det som är omöjligt. Du får söka hjälp för dig själv....

sissi, 10:27, 8 oktober 2011. Anmäl

Eller så kan man tolka det som att det som driver människor är vänskap och omtanke. Väljer man bort det kan man inte vänta sig det tillbaka. @Johanna, Vari ligger avundsjukan i det?

Lisa, 08:32, 8 oktober 2011. Anmäl

Jag har läst alla kommentarer och förstår att det är bara att acceptera att det är avundsjuka som driver människor framåt! Konstigt eller hur?

Johanna, 19:51, 7 oktober 2011. Anmäl

Föräldrarna verkar värdera företaget högre än relationen med sin dotter. Det är väl OK för en del men varför sedan bekymra sig om det man valt bort? En del kakor kan man inte både ha och äta. Hon kan vara glad åt att dottern inte brutit kontakten helt.

Ejnar, 19:51, 7 oktober 2011. Anmäl