”Jag skäms för min far”

FRÅGA:

Hej!

Annons:

Vi är säkert många som på ett eller annat sätt skäms för våra föräldrar, samtidigt som vi älskar dem, inte vill ta avstånd från dem och känner skam för att vi tycker det vi tycker.

Jag är idag en vuxen kvinna med egen familj. Min pappa och jag har alltid haft en bra och nära relation, så också idag. Vi hörs flera gånger i veckan och ses normalt också varje vecka. Som enda barn vet jag att jag är hans ögonsten.

Som person är han en gladlynt och rolig man, allmänbildad, talför, snäll och hjälpsam. Men han är också extremt oadministrativ, oorganiserad och rätt så handlingsförlamad när det kommer till måste-sysslor. Han har ingen utbildning att tala om men han har alltid haft jobb i någon form och hankat sig fram på ett bra sätt. Tyvärr misstänker jag att han i perioder arbetat svart. Jag är själv välutbildad och har en stabil situation med fast jobb.

För två år sedan blev min pappa av med sitt jobb och därefter har han bara arbetat extra när det har funnits efterfrågan. Någon a-kassa har han aldrig varit med i och grundbidraget får han inte heller på grund av bristande förmåga att lämna in nödvändiga blanketter osv. Jag tror han hela tiden tänker att ”det här löser sig snart, jag kommer snart att få ett jobb”. Han säger ofta att ”jag tar vad som helst”, men han gör liksom inget extra för att få ett jobb och det är ju inte bara att ”ta ett jobb”. Jag tror att han tycker det är jobbigt med alla formaliteter och formulär som ska fyllas i på nätet och så vidare. Han har ju ingen utbildning att tala om och han har haft många olika arbetsgivare, både jobbat svart och vitt och aldrig sparat några arbetsgivarintyg. Hur ska man då komma fram som person i ett formulär där man ska uppge ”senaste anställning” i detalj, ”titel”, ”utbildning” och så vidare.

Nu vet jag att min pappas personliga ekonomi snart är körd i botten. Jag och min sambo har försökt att tala med honom om detta kanske 50 gånger, föreslagit konkreta åtgärder, försökt hjälpa honom med prioriteringar och så vidare men han bara småljuger, trollar bort samtalsämnet och stoppar huvudet i sanden som en struts. Inte för att han inte inser allvaret, utan för att han skäms! Dessutom mår han otroligt dåligt mitt i allt detta, det vet jag. Han kan inte sova ordentligt och äter antidepressiva medel trots att ingen kanske kan tro det för han verkar utåt sett alltid glad och stabil.

Jag vet att det är bara jag som kan hjälpa honom med detta, samtidigt kan jag inte bära hans allvarliga situation helt på mina axlar. (Pappa är ensamstående och jag är hans enda barn. Han har inga syskon eller föräldrar kvar i livet.) I år har jag satt över pengar till honom då och då, för jag fattar ju att han knappt kan betala hyran. Jag sitter på kvällarna och söker jobb åt honom, skriver ansökningar med mera. Jag älskar ju honom och vill honom väl. Han skäms och säger bara att han är en idiot som inte klarar av att hantera situationen eller ta sig för saker. Ibland säger han att han inte vill leva längre. Jag har sagt att det här inte håller i längden, jag har ju en egen familj att försörja. Har sagt att han måste söka försörjningsstöd, men jag vet inte om jag någonsin kommer lyckas få honom dit och att göra det. Problemet är att han är lite småmisstänksam mot alla formulär och så vidare så han småljuger nog lite i dem också och det ser naturligtvis myndigheter igenom. På vilket sätt kan jag inte förklara, jag har bara en känsla av det. Egentligen har han inget att dölja men han är väl lite fåfäng som alla vi andra och vill inte att det ska framstå som så allvarligt som det faktiskt är… Men det går ju sällan att lura systemen.

Jag mår otroligt dåligt av situationen. Jag skäms och vågar inte tala om detta. ”Alla andra” har ju så stabila föräldrar, som istället stöttar dem med pengar när de ska köpa hus och annat… I perioder ligger jag sömnlös och gråter. Jag älskar ju honom och undrar hur det kan ha blivit så här… Min sambo är väldigt stöttande och tycker att jag är stark, men hu länge orkar man? Vad ska jag göra?

SVAR:

Hej!

Tack för att du berättar om en så känslig situation. Ja, precis som du skriver är det många som skäms över sina föräldrar trots att de samtidigt älskar dem. Du är inte ensam i det. Vi kan skämmas över så många olika saker och som vanligt finns det inte något vi kan göra som fungerar alltid och i alla situationer.

Utifrån din beskrivning är din far kärleksfull samtidigt som han indirekt missköter sin relation till dig när han inte tar ansvar för sitt eget liv. Den här kanske låter lite hårt men som jag ser på saken räcker det inte med att man säger att man älskar någon. Man måste också visa det beteendemässigt. Undantaget är självklart om ens förälder håller på att bli dement eller har drabbats av någon annan sjukdom som påverkar de funktioner i hjärnan som handlar om att kunna ta rationella beslut, göra saker eller förstå konsekvenserna av det man gör.

Du skriver inte hur gammal din pappa är och inte heller om hans sätt att vara har funnits i hela hans liv. Därför ber jag dig att fundera på det här. Finns det någon skillnad mot hur han var tidigare och hur han är idag? Om ditt svar är ja, konsultera då gärna en geriatriker (en läkare som är specialist på åldersrelaterade sjukdomar). Om ditt svar är ”Nej, han har alltid varit på det här sättet”, så kan det vara aktuellt för dig att börja sätta gränser för din far utan att behöva ta avstånd från honom.

Det är vanligt att anhöriga till en person med sociala och ekonomiska problem blir indragna i personens liv i större omfattning än vad de vill. Det kan ta sig olika uttryck, som att låna ut pengar eller att tillrättalägga verkligheten, exempelvis ljuga för att ”skydda” personen mot kritik eller konsekvenser av sitt beteende. Att göra på det här sätten är förståeligt. Anhöriga hoppas att personen ska kunna lösa sina problem om man hjälper till. Tyvärr blir effekten ofta den motsatta, personen fortsätter sitt ansvarsundvikande beteende, och de anhöriga mår allt sämre.

Hur sätter man då gränser? Det är svårt och ovant att säga nej till en nära och kär person. Man blir rädd för vad som ska hända. Kan det uppstå konflikter som kan vara omöjliga att reparera? Blir man lämnad? Kommer personen att fara illa?  Ibland är man rädd för omgivningens fördömande. Det är viktigt om man gör det att man vet hur det kan göras och varför. Det handlar om att utforma tydliga ramar för vad man vill hjälpa till med och vad den anhöriga måste ta ansvar för. Det är ett sätt som anhörig att återfå sin psykiska och fysiska hälsa, och slippa fastna i en ständig oro och ilska.

Ett förslag som du kan anpassa till dina egna förutsättningar är att du säger till din far vänligt men bestämt: ”Pappa, jag älskar dig och mår illa när jag ser i vilken situation du befinner dig men jag kan inte kan bistå dig ekonomiskt längre.” Tala om vad du vill att din pappa ska göra. Du kan tillägga att du gärna hjälper honom att be om hjälp. Det minskar risken för att han kommer att känna sig avvisad. Ta reda på fakta innan du pratar med honom. Underlätta för honom genom att ha till hands olika namn på personer eller organisationer som kan hjälpa till. Betona att du respekterar hans beslut, att du lägger dig i hans liv av kärlek och att du bekymrar dig för hur han har det. Tänk på att du bör ta ett beslut innan du pratar med honom om hur långt du är beredd att gå i dina försök att hjälpa din far. Var går dina egna gränser? Om du inte vet det, föreställ dig olika scenarier och olika svar från din far. Känn efter vad du vill göra i varje situation. Det är omöjligt att veta precis hur du kommer att reagera men det kan ge en tydligare känsla för var din gräns går, för vad du kan acceptera. Öva gärna före att du sätter en gräns för första gången.

Du skriver också att din far äter antidepressiva medel. Det är tyvärr ganska vanligt att man blir deprimerad efter en lång tid av arbetslöshet. Att fylla i blanketter för att exempelvis söka försörjningsstöd kan te sig skrämmande för vem som helst när man inte tidigare har erfarenhet av att vara i den situationen. Utöver detta kan finnas mycket skam i att be om ekonomisk hjälp när man har klarat sig själv i nästan hela sitt liv. Det finns hjälporganisationer som har volontärer som arbetar ideellt och som ger stöd och hjälper med det praktiska i sådana situationer. Ett annat alternativ är att man ber om hjälp av socialtjänsten att fylla i de olika blanketterna.

Det låter också för mig som om din pappa och du delar en stark känsla av skam. Din pappa för att han inte kan försörja sig, du för att han inte är som ”alla andra.” I sådana situationer är det ganska vanligt att föräldrarna känner att det vuxna barnet skäms för dem. Det kan bli då en ond cirkel där alla i familjen skäms för olika saker. Alla tror att man är ensam i sina upplevelser och man börjar glida ifrån varandra. Man skäms för den andra och man skäms för att man skäms för sin älskade förälder. Om du känner att du vill och kan, välj att prata med din pappa om vad som händer. Bjud honom på fika eller ta en promenad där ni kan prata i lugn och ro. Börja med att försiktigt fråga hur han känner sig och vad han tänker. Det finns inga enkla sätt att berätta om så laddade känslor. Min rekommendation att du lyssnar in och känner efter hur möjligt det är att fortsätta samtalet. När det har funnits kärlek och närhet i relationen brukar det bli lättare att prata om det som är svårt. Den andre kan uppleva ett erbjudande till ett samtal av detta slag som en bekräftelse på något man anat och oroat sig för: ”Jag kände på mig att det var så.” Många gånger leder det här till en ny närhet i relationen men inte alltid. Därför bör du noga känna efter hur mycket av dina egna känslor av skam du ska berätta eller om du vill göra det överhuvudtaget. Du älskar din far och känner dig själv bättre än någon annan. Använd dig av dina känslor och kännedom om din pappa som en kompass som hjälper dig att bestämma vad som är bäst att göra i varje situation.

En kram och lycka till.

Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Man behöver inte göra som man alltid har gjort”

Fråga:

Julen ses som barnens högtid. Ofta är förväntningarna kring helgen höga, det måste bli ”lyckat”, och de vuxna i familjen kan känna sig stressade och pressade. Hur ska man tänka kring det? Vad är viktigast för barnen?

Svar:

Julfirande är ett typiskt exempel där man låter gamla rutiner och outtalade förväntningar styra i stället för att försöka komma fram till vad de flesta i familjen faktiskt vill. Vänta inte med planeringen till sista stund utan ha till exempel ett familjeråd i november där fram för allt barnen får uttrycka sina önskemål. Försök att tänka fritt och våga bryta mönster. Man behöver inte göra som man alltid har gjort eller som alla andra gör. Ofta blir programmet under julhelgen för späckat, så att man varken hinner koppla av eller umgås riktigt. Planera i så fall in lugna aktiviteter, som till exempel promenad eller sagostund, som kan ge lite tid för återhämtning. Det kan också vara bra att summera familjens erfarenheter direkt efter julhelgen, medan minnet är färskt. Vad tyckte barnen var roligt? Vad vill de göra nästa år? Vad kan man hoppa över?
Om programpunkterna blir färre, julbordet minskar i omfång och julklappssäcken blir lättare, finns förstås risken att någon blir besviken. Att våga ta den risken tror jag ofta är avgörande för att lyckas minska julstressen. Föräldrar bör också tänka på vilka signaler de ger inför julhelgen. Om mamma eller pappa på olika sätt visar att det är jätteviktigt att julen ska bli på ett visst sätt, så ligger det nära till hands att den känslan sprider sig i familjen.

Fråga:

Som förälder är man ofta angelägen om att det ska bli rättvist mellan barnen, lika många klappar och lika dyra. Trots det kan syskon jämföra mycket och blir avundsjuka på varandra. Hur hanterar man det?

Svar:

Ett kort svar är att spara kvittot, så ett besviket syskon kan byta sin julklapp. I ett större perspektiv är det förstås besvärligt om syskon ofta blir avundsjuka på varandra eller ständigt kräver millimeterrättvisa. Det är inget problem som går att lösa just på julafton, utan handlar snarare om hur föräldrar generellt gör med gåvor och förmåner till barnen. Försök att lära barnen att acceptera tillfälliga ”orättvisor” genom att visa dem att det jämnar ut sig i längden. Om ett syskon är besviket på julafton, så kan den saknade klappen komma till födelsedagen i stället. Ännu viktigare kanske det är med familjens värderingar om ”mitt” och ”ditt”. Försök att skapa en stämning i familjen och mellan syskon där alla kan dela med sig av varandras ägodelar. Det kan förstås också vara bra att låta de lite dyrare julklapparna vara något gemensamt som syskonen kan ägna sig åt tillsammans.

Fråga:

Inte alla har råd att köpa många och dyra julklappar. Och för en del föräldrar är det viktigt att hålla igen lite och inte överösa barnen med fina julklappar. Samtidigt kanske barnens önskelistor är både långa och ”dyra”. Hur ska man göra som förälder?

Svar:

Möjligtvis med undantag för detta krisår, så brukar handeln rapportera om nya försäljningsrekord inför varje jul. Konsumtion och prylar tar allt större plats i barns liv, och det är lätt att känna sig uppgiven inför den rådande kulturen. Vad är det som gör att vissa barn kan stå emot konsumtionshetsen, trots att de inte kan få lika många eller dyra saker som klasskamraterna? Ett allmänt svar på frågan är att de bygger sin identitet på annat än just ägodelar. Barn i allmänhet vinner på om självkänslan vilar på flera ben, som till exempel familjerelationer, kamratrelationer, fritidsaktiviteter och skolarbete. Om ett barn lider av att jämföra prylar med kamrater (vilket för övrigt även kan gälla barn som har det gott ställt), så bör alltså föräldrarna försöka vidga barnens tillvaro med annat.
Det är förstås en större utmaning för föräldrar med utsatt ekonomi och jag vill inte förringa problemen med fattigdom. Frågan är vad man kan göra som inte kostar så mycket. Under julfirandet kan exempelvis större vikt läggas vid särskilda traditioner och aktiviteter för familjen. Barn uppskattar ofta små saker som bryter vardagens mönster: att pynta tillsammans, att spela särskilda sällskapsspel, jullekar, göra knäck och så vidare.
Studier har visat att ju mer innehåll och mening man kan ge familjetraditioner, desto starkare blir sammanhållningen i familjen. Kort och gott så handlar det om att göra julen speciell och minnesvärd för barnen på andra sätt än att ta genvägen via dyra julklappar. Lär barnen berätta och vara stolta över vad de har gjort i stället för vilka prylar de har fått.
Ett spännande knäckkok räcker emellertid inte alltid så långt, när kompisarna står och bräcker varandra med fina julklappar på skolgården. För att barn ska kunna hantera sådana situationer krävs mer än ett par nya jultraditioner. Resten av året måste föräldrarna också försöka skifta fokus från prylar till aktiviteter och umgänge. Generellt är det också bra att försöka hjälpa barn att inte jämföra sig så mycket med andra. Det finns inga enkla knep för det, men en viktig del är att föräldrar försöker föregå med gott exempel genom att visa stolthet och glädje över familjens tillvaro. Om barnen tvärtom ofta hör att föräldrarna jämför sig med grannarna eller klagar över lite pengar, så kommer de att ta efter.
Vad kan man ge för svar när barn frågar varför de inte kunde få en finare julklapp? Det beror förstås på barnets ålder, men generellt är det bra att vara mer konkret än ”vi har inte råd”. Förklara till exempel unge­fär hur mycket pengar som finns för att köpa julklappar. Eller berätta vilka andra saker som familjen har behövt använda pengarna till i stället. Det finns förstås också många praktiska tips på nätet om billigare julklappar, som till exempel att köpa begagnade leksaker.

Fråga:

Många barn har delat boende mellan mamma och pappa. Är alla överens om hur man ska ha det på julen är det kanske inga problem, men det är inte alltid så. Vad gör man till exempel när barnen tycker synd om den förälder som får ”vara ensam” på julafton för att föräldrarna – eller deras nya partner – inte kan umgås?

Svar:

Rädda Barnen har samlat in åsikter om just den här frågan från tonåringar som lever med skilda föräldrar. En synpunkt var att man skulle fira tillsammans om det går, men som sagt är det inte alltid möjligt. Jag tycker att ett av de viktigaste råden var att inte låta barn bestämma själva var de ska fira jul, eftersom det kan ge skuldkänslor. Givetvis ska man lyssna på barnen, men det måste vara de vuxna som kommer överens och bestämmer, åtminstone medan barnen är små.
En annan synpunkt från tonårs­panelen var att det kunde vara jobbigt att flytta för mycket under jullovet, vilket generellt talar för att ta varannan jul, snarare än att dela upp julhelgen. Några relativt enkla och bra tips tycker jag också var att skilda föräldrar kan ringa varandra och önska god jul, köpa gemensamma julklappar eller göra något gemensamt med barnen under jullovet. Tonåringarna uppskattade att föräldrarna visade att de kunde samarbeta.

”Jag blir en gnällspik i relationer”

FRÅGA:
Hej Liria,

Ddet här är kanske inget stort problem, men jag tror att det är ganska vanligt. Jag har haft fyra mer seriösa förhållanden och alltid upprepas samma mönster. Så fort jag börjar känna mig säker på att min partner verkligen vill ha mig tar jag mig friheten att bli en riktig gnällspik. Jag gnäller på allt: att han ska plocka upp sina strumpor, att han ska äta nyttigare och så vidare.

Det är ingenting som leder till några bråk, och det har inte orsakat att min partner har tröttnat på mig och gjort slut, men det är ett väldigt tråkigt beteende. Jag är trött på att alltid vara gnällig, vardagen blir ju roligare för alla om man inte gnäller om allt. Jag försöker bita mig i läppen och inte gnälla, det hjälper ibland, men oftast kommer de små pikarna när jag inte ens tänker på det. Har du några tips på hur man kan stoppa sig själv? De här sakerna jag gnäller över är ju egentligen helt oviktiga.

/S

SVAR:
Hej S!

Tack för ditt brev. Du berättar om något som jag tror att många av oss igenkänner oss i. Vi har en benägenhet att vilja rätta till andra när vi anser att de säger fel saker eller gör fel saker utifrån vårt sätt att se på vad som är rätt och fel. En del hävdar att det är den av vår natur. Det kallas ibland också för vår rättningsreflex. Utifrån vår inlärningshistoria, och hur vårt liv är för stunden, finns det ofta saker som retar oss eftersom vi uppfattar dem som felaktiga, och det utlöser vår impuls att rätta till andra. Ofta uppstår det orddueller när vi rättar till en annan person, och den personen känner sig felaktigt, eller i varje fall onödigt, tillrättavisad. Jag vet inte om detta gäller dig, men många par inser, när de blir uppmärksamma på fenomenet med rättningsreflexen, hur den bidrar till gräl. Särskilt de gräl som är de ”onödiga och fåniga”, som man inte riktigt förstått varför de inträffar.

Mitt första förslag till dig är att du funderar på, och gärna skriver ner, vad det är som utlöser din rättningsreflex, när det gäller inte bara din partner utan även andra personer i din omgivning. Vad är det som triggar igång dig? När du har blivit uppmärksammare på vad som utlöser din rättningsreflex, kan du i nästa steg ha större möjligheter att inse när den är på väg att vilja ta kontrollen över dig och ditt beteende mot din partner. Besluta dig, och det får du träna en tid för att bli bra på, att hejda den! Låt vissa saker och ting som inte är så viktiga passera! Välj dina strider! Säg som ett stödjande självprat till exempel; Det är ju inte rimligt att påpeka allt som retar mig. Han är ju som han är, och vad är viktigast för mig egentligen, att få rätt, eller att trivas i relationen? Det här innebär inte att du ska acceptera allting, och bli en person utan uppfattningar, utan att du som sagt, ska välja dina strider, och på det sättet göra din egen vardag lite enklare.

Att hejda sin rättningsreflex kan underlättas om du använder några hjälptekniker som att dra några djupa andetag, när du märker att den är på väg, och att därefter ändra ditt fokus. Lämna situationen. Börja samtala om något neutralt.

Du kan stanna här om du vill, men du kan också fundera på om det här resonemanget om gnällets psykologiska funktion berör dig. Gnäll, som du själv kallar ditt beteende, kan ibland ha funktionen att få uppmärksamhet eller sympati från omgivningen. Gnäll kan också ge en känsla av lättnad eller överlägsenhet i stunden. För att upptäcka vilken funktion gnäll har och har haft i dina relationer kan du börja med att svara på det här två frågorna: Vad undviker du att känna eller uppleva när du gnäller på din partner?  Vad skulle du kunna göra istället, men som du inte gör?

Att gnälla bidrar faktiskt till ett dåligt mående för en själv. Gnället påverkar hjärnan negativt. Halterna av ”må-bra” ämnen i hjärnan som dopamin och serotonin minskar. Gnäll uppfattas av omgivningen som tröttsamt och tjatigt, och leder sällan till att man får den förändring eller hjälp som man vill få. Gnäll kan utlösa motstånd, trots och tillbakadragande från din partner.

Du skriver om detta: ” Vardagen blir ju roligare för alla om man inte gnäller om allt.” Här kanske kan du hitta din egen motivation i att förändra ditt beteende. Jag tolkar den här meningen som om det finns dagar då du inte gnäller. Försök att minnas: vad gör du de gånger du inte gnäller? På vilket sätt blir dessa dagar roligare? Kan du göra mer av detta? Är det du redan gör då kanske lösningen på ditt problem?

Som sagt, hitta dina varningstecken, dina röda flaggor, för att vilja rätta till andra och gnälla. Utforska och observera dig själv närmaste tiden för att upptäcka när och av vilka skäl du börjar gnälla. Lär dig att upptäcka vad du tänker, känner eller gör INNAN du börjar gnälla. Varför är det här viktigt? För att det är då när du kan stoppa dig själv och välja att göra något annat. Självklart ska du bara göra detta när det gäller saker och ting som inte är viktiga för dig.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Min nioåring har förändrats”

FRÅGA:
Jag har en nioårig pojke som jag alltid har upplevt att jag är nära. Vi har kunnat prata om mycket, om hur det är på dagis, senare i skolan, med kompisar, konflikter, hur det känns när man är ledsen, arg och glad och så vidare. Hur man är en bra vän och hur man vill att andra ska vara emot en, hur man själv reagerar med mera. Jag har alltid upplevt att han har kommit till mig om det har varit saker han har funderat på. Han är en mjuk, öppen och glad kille. Har flera bra vänner.

Men så nu, helt plötsligt håller han saker för sig själv, blir fruktansvärt arg, slår i dörrar, blir uttråkad. Säger att han ”hatar” det och det. Får kraftiga vredesutbrott när han inte klarar av en läxa och säger att han inte vill leva. Han kan börja gråta för ingenting alls. Jag pratar med honom och tröstar och försöker klura ut vad som känns fel. Men han vet inte. Gladast är han när han får leka med kompisar. De verkar spela en stor roll i hans liv nu. Helst vill han vara med dem jämt. Att umgås bara med familjen hemma verkar han bara tycka är pest ibland. Men det svänger. Ibland tycker han att det är hur mysigt som helst när vi spelar spel hela familjen till exempel eller gör någon annan aktivitet ihop.

Han verkar slitas mellan att vara liten och att vara stor.

Vad är det egentligen med nioåringar?  Är det förpuberteten som är på gång? Hur ska man förhålla sig som förälder, och hur behåller man närheten?

Karin

SVAR:
Ja, vad är det egentligen med nioåringar? Om du söker på nätet kommer du att hitta många vittnesmål som stämmer väl överens med det du skriver i brevet. Nioårsåldern beskrivs också i psykologisk litteratur som en period då barn börjar skifta fokus från barndom och familj till vuxenliv och vänner, vilket kan leda till emotionella slitningar. Och förpuberteten kan mycket väl börja hägra. Hos de flesta pojkar kommer de första fysiska tecknen på puberteten vid 11-12 års ålder, men variationen är stor enligt svensk statistik. Ungefär tio procent kommer till det stadiet redan vid nio års ålder, medan lika många hinner bli 13-14 år innan den första fysiska förändringen börjar märkas.

Ett svar på ditt brev är alltså att din son genomgår en normal utvecklingsfas, vilket jag tror. Även om delar av ditt brev tyder på att det tar sig dramatiska uttryck (till exempel att din son säger att han inte vill leva), så verkar er historia och hans engagemang i kamrater och livet utanför familjen vara tecken på att han generellt mår bra. Jag väljer att tolka ditt brev så, men om du vill veta mer om hur normalt han beter sig, så är ett förslag att du pratar med föräldrar till hans vänner. Hur beter sig deras barn? Hur uppfattar de din son? Det kan förstås också vara bra att prata med hans lärare. Samtal med andra vuxna runt din son kan ge svar på om han framför allt uttrycker sig dramatiskt hemma, eller om det faktiskt finns anledning att känna oro och söka hjälp för förändringarna du beskriver.

Om vi utgår från att den är ett uttryck för en normal utvecklingsfas, så är ett svar på dina frågor att du kan ta det lugnt – det kommer att gå över. Samtidigt kan sådana råd kännas futtiga, eller ”jag vill hellre vara glad nu än om 25 år”, som Agnes sa till sin tröstande pappa i filmen ”Fucking Åmål”. Frågan är alltså vad du kan göra medan fasen pågår. Spontant skulle jag ge samma råd som jag brukar ge till undrande tonårsföräldrar. Även om jag är emot att klumpa ihop tonåringar (eller nioåringar) till en homogen grupp, så finns det vissa villkor och upplevelser som de flesta av oss delar. De flesta känner exempelvis ett större behov av självständighet när barndom övergår i vuxenliv. Ett grundläggande råd är därför att föräldrar ska respektera det behovet, samtidigt som de försöker finnas tillgängliga när barnet/tonåringen behöver stöd och närhet.

Att visa respekt för barnets önskan att vara självständigt kan konkret handla om att lägga sig i mindre i barnets vardag. Låt sonen välja vänner, aktiviteter, musik, frisyr och kläder på ett friare sätt. Låt honom ha hemligheter. Låt honom välja bort umgänge med familjen. De flesta föräldrar tror jag spontant skulle säga att de redan följer dessa råd, eftersom det finns en lång tradition av demokratisk uppfostran i Sverige. Samtidigt är föräldrars sätt att påverka och styra barn inte alltid är så uppenbart och direkt. Forskning har visat att det framför allt är föräldrars indirekta sätt att utöva inflytande som har betydelse för barns upplevelse av frihet och självständighet. Om en förälder exempelvis öppet uttrycker att barnet har ett fritt val, men samtidigt visar missnöje med kroppsspråk och tonfall, så kommer barnet känna sig allt annat än fritt. Jag påstår inte att detta förekommer ofta hos er, men jag kan lova att det är få familjer som är helt befriade från den här typen av indirekt kommunikation. Mitt råd är därför att du ska vara uppmärksam på vad du uttrycker mellan raderna när du pratar med din son. Sträva efter att visa fullt ut att du accepterar hans behov av distans och av att få ha ett liv utanför familjen. Det brukar leda till mindre slitningar och samtidigt lägga grunden för att bygga en ny slags relation.

Så kommer vi till din intressanta fråga om närheten kan bevaras när barnen växer upp. Det är delvis en filosofisk fråga, eftersom det beror på vad man menar med närhet. Vissa säger att vi bara har våra barn till låns i några år, innan de försvinner in i vuxenlivet. Å andra sidan sägs det att man är förälder till sina barn hela livet. Sanningen ligger kanske ofta någonstans mitt emellan dessa påståenden. Jag tror att utmaningen för de flesta föräldrar är att hänga med i barnens utveckling och att finna en ny slags närhet i varje fas. Jag vill därmed återvända till det grundläggande rådet om att visa respekt för självständighet och samtidigt finnas tillgänglig. Med tillgänglig menar jag att du försöker vara uppmärksam på när din son vill umgås, prata eller ha stöd. Var inte för framfusig och var beredd på att han plötsligt kan avvisa dig. Då gäller det att inte försöka ta det personligt, utan att se det just som ett tecken på strävan efter självständighet.

Det är förstås inte lätt att hela tiden vända andra kinden till, och alla relationer, även de mellan föräldrar och barn, bygger till på någon slags ömsesidighet. Samtidigt har föräldrar ett uppenbart ansvar att vara vuxna i relationen och därmed kunna ha ett större överseende. Om du lyckas med det tror jag att förutsättningarna för att du och din son ska hitta tillbaka till varandra är stora. Er fina relation under barndomsåren är också en bra grund att stå på. Det finns många studier som visar att ett gott samspel mellan föräldrar och barn tidigt i livet, utgör en bra grund för barnets fortsatta relationer. Även om er närhet kan verka som bortblåst just nu, så vill jag alltså påstå att det finns gott hopp om att ni finner den igen på något sätt.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Romantiserar jag om framtiden?”

FRÅGA:
Först och främst, tack för en riktigt bra spalt. Jag har ett problem som jag gärna skulle vilja få hjälp att tackla.

Låt mig börja från början. Jag har alltid varit fascinerad av det okända och varit attraherad av det som är spännande. När jag var liten ville jag antingen bli astronaut, fallskärmsjägare eller stridspilot. Nu, tjugo år senare, är jag snart klar med mina studier men den lilla pojken som vill utforska världen finns fortfarande kvar. Under mina studier har jag haft möjligheten att resa mycket genom olika sommarjobb, uppsatser och utbytesstudier vilket jag tycker är fantastiskt. Eller kanske mest spännande, att få uppleva nya intryck och befinna sig i nya miljöer. Jag har bott i flera länder. Jag har träffat massor av människor med intressanta liv, långt ifrån den grå vardagen i Sverige.
För cirka fem år sedan gick min mamma bort i cancer, något som självklart påverkat mig.  Det har bland annat fått mig att inse att livet inte är evigt, och att jag vill göra det mesta av mitt liv medan jag kan. Jag vill göra det jag vill, det jag blir glad av. Framförallt vill jag inte titta tillbaka på mitt liv och ångra något jag inte gjorde.

Sedan flera år tillbaka är jag tillsammans med en fantastisk flickvän som alltid stöttat mig, emotionellt såväl som ekonomiskt. Hon är väldigt familjeorienterad och står väldigt nära sina föräldrar och syskon, och hennes stora mål i livet är att skaffa familj, ett hem och en vardag hon trivs i. Hon börjar bli trött på mitt flängande runt om i världen. Jag skulle vilja beskriva vårt förhållande som bra, vi bråkar sällan, har liknande värderingar, vi har kul tillsammans, vi kan verkligen vara oss själva, vi har många fina minnen tillsammans, våra familjer fungerar väldigt bra (tycker mig ha en väldigt bra relation till hennes föräldrar).  Dock vet jag inte om glöden finns kvar (från min sida)

Men det är väl tämligen normalt efter flera år. Jag vet inte om jag skulle säga att jag är kär, däremot kan jag säga att jag älskar henne. Dessutom hade hon en varm och nära relation till min mamma, något som betyder väldigt mycket för mig.
Om cirka ett år tar jag min examen och jag skriver just nu mitt exjobb utomlands.  Av en slump träffade jag en tjej som är allting min flickvän inte är. Tuff, sportig, självständig och intresserad av att arbeta internationellt.  Hon vill göra precis som jag: jobba på internationellt, upptäcka nya saker.

Verkligheten är ju den att jag kan få ett jobb i exempelvis Brasilien, jobba där i två eller tre år, surfa, uppleva Riofestivalen, bo på stranden, upptäcka regnskogen, klättra i bergen, träffa nya människor, lära mig språket och göra mitt liv speciellt. Därefter kanske flytta till Kina. Eller någon annanstans i världen.  Jag finner henne intressant, men framförallt har det fått mig att öppna ögonen. Det kanske finns någon som har allting min flickvän har, och lite till… den där äventyrslusten.

Alternativet är att åka hem, skaffa mig en bostadsrätt och påbörja min karriär på ett industribolag. Det känns inte lika sexigt. Å andra sidan känner jag mig självisk eftersom jag alltid känt sådan stark lojalitet från min flickvän, alltid fått stöd och hon har alltid funnits för mig.  Det lutar åt detta alternativ, men jag är så hiskeligt rädd att ångra mig.  Jag menar, hur troligt är det att man river upp efter fem år i Stockholm, med barn och med fart på den ”interna” karriärstegen? Romantiserar jag bara? Vill jag bara ha något bättre? Hur väljer man, den egna drömmen eller det mer konventionella alternativet?

Vänligen,
R.

SVAR:

Hej!

Tack för ditt ärliga brev. Du beskriver på ett konkret och engagerande sätt om ditt dilemma. Du vill leva ett liv med äventyr, och din flickvän har som sitt mål att bilda familj och ha en trygg och fast vardag. Hon börjar tröttna på” ditt flängande” runt om i världen. Det börjar också bli allt tydligare för dig att du måste göra ett val nu när du tar din examen ganska så snart.

Du har uppenbart funderat mycket på ditt dilemma och det förefaller mig att du redan vet vad du innerst inne vill göra. Du har ett behov av ett liv med utmaningar och variation. När jag läser får jag intrycket att detta är ett karaktärsdrag hos dig. Det är så här du är. Det verkar inte vara en fråga om ungdomlig äventyrslystnad, och det tror jag också blivit uppenbart för dig. Du ”blir glad” av den livsstilen du har, och du vill fortsätta att leva så.

Jag kan inte svara på frågan om du romantiserar ditt framtida liv. Vi vet inte hur livet kommer att gestalta sig och om det visar sig att det blir enligt våra förväntningar eller inte.

Det är därför jag brukar rekommendera att man ska göra det man känner att det är rätt och riktigt för en här och nu. Att man riskerar att ångra sig? Ja, den risken finns, och det får vägas mot en annan risk, att man i framtiden ångrar att man inte vågade göra det man var nyfiken på och längtade efter. Bitterheten, denna fördunklare av livet i medelåldern för många, har ofta sin förklaring i den livserfarenheten. Även om detta har du tänkt färdigt, eller hur? Du skriver att du framförallt inte vill titta tillbaka på ditt liv och ångra det som du inte gjorde.

I den här situationen anser jag att du ska lita på dina känslor. De är en nödvändig kompass i livet. När du vet och accepterar vad du känner och vill, och varför, har du lättare att göra olika livsval, hantera ditt liv och njuta av det.

Det jag läser mellan raderna i ditt brev är att du har inriktningen av ditt liv klart för dig. Ditt dilemma är nog snarare hur du ska hantera dina skuldkänslor för det val du ska göra inför din flickvän. Ni har varit tillsammans i sex år. Hon har alltid stöttat dig. Du vill inte göra henne illa.

Låt mig dela med dig ett resonemang om falsk snällhet som jag lånat från Stefan Einhorn och hans bok om Konsten att vara snäll. Att inte agera och säga vad man känner kan tolkas som ”snällhet” eller hygglighet. Han konstaterar att verklig snällhet i meningen att visa omsorg är något annat. Det handlar om att verka för det som vi långsiktigt tror är bäst för en annan människa. Det kan innebära att vi i det korta perspektivet ibland tar ett beslut som kan tyckas vara närmast hjärtlöst, som gör att vår omgivning blir förbryllade, kritiserar oss och kanske till och med fördömer oss, men vi gör det ändå för att vi tror att det på lång sikt kommer att få goda konsekvenser.

Mitt förslag är att du är ärlig mot din flickvän om vad du insett. Berätta för henne att du är den du är, och att du vill få uppleva bland annat det som du skriver om i ditt brev, och att det mål som du uppfattar som hennes inte är ditt. Att vara ärlig är den största kärlekshandling du kan göra för henne just nu. På kort sikt kommer du att orsaka henne smärta men på lång sikt kommer hon att kunna satsa på det liv hon vill leva och med en man som vill samma sak. Att inte vara tydlig med detta kan te sig som gott, men skulle vara ett uttryck för något annat, ett undvikande beteende för att slippa en olust och döva ditt samvete. På lång sikt kan det resultera i ett kärlekslöst förhållande er emellan.

Att röra sig i riktning mot sina mål och att sträva efter att förverkliga sina idéer är det som många av oss menar är ett bra sätt att använda sitt liv, och något som gör det till ett meningsfullt liv.

Varma hälsningar.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.