”Min sambos exfru lämnar oss inte ifred”

Fråga:

Jag har läst dina kloka råd på Insidan och nu behöver jag några råd själv. För fyra år sedan träffade jag en man som jag blev kär i. Han presenterade sig som skild sedan 5 år tillbaka. Vi är två mogna människor runt 70 år. Han bjöd mig på teater, opera, fina middagar, vi umgicks, men under sommaren ville han vara själv på sitt lantställe. Efter hans vistelse där fick jag ett telefonsamtal  från hans exfru. Hon presenterade sig och började direkt fråga hur det känns att han är hela sommaren borta med familjen. Hans familj består av vuxna barn i medelåldern och många barnbarn. Hon berättade också hur jobbigt hon hade det i äktenskapet med honom, hon ville liksom varna mig.

Samtidigt frågade hon vad som gjorde att jag ”fastnade” för honom, sa att han är tråkig och inte har några vänner. Samtalen kom med jämna mellanrum och jag var innerligt trött på dem. Jag berättade direkt om varje samtal för min partner och då kom han med blommor och bad mig att vara stark. Med tiden blev vi ett par och umgicks oftare. Jag fick ett nytt telefonnummer, men hon ringde honom och trakasserade oss båda genom hans privata telefon och hans mobil. Så småningom tog han mig till sitt nya hus som han byggt till sig på landet. Hans exfru var där också, inte barnen och barnbarnen. Det var spännande för mig att se hans älskade lantställe. Jag försökte vara vänlig mot hans exfru, men hon följde efter oss hela tiden. Vilket tålamod vi hade med henne! Hans vuxna barn, speciell hans yngste son hatar honom, anklagar honom för att deras mamma är ensam och så vidare. Förra sommaren träffade jag alla där och de uttryckte en önskan om att jag ska vara diskret och inte visa mig så mycket på stranden, och att de vill hålla mamman på gott humör för barnbarnens skull.

Nu är vi sambor, men telefonsamtalen fortsätter. Han tycker att vi måste svara när hon ringer, men lägger på när hon anklagar honom. Senaste nytt är att hon ringer släkten och bekanta och säger att hon inte kan vistas på landet mer, fast hon nyligen köpt ett hus till sig själv . Min sambo är mycket generös mot sina barn och barnbarn, ger dem pengar och presenter, men får bara förakt tillbaka. Jag är inte bjuden när familjen samlas. Det märktes tydligt i julas, då var jag inte bjuden på deras sammankomst, men då gick inte heller min sambo dit. Jag vill verkligen göra mitt bästa för att situationen blir bättre!

Det är många av mina vänner som tycker att jag inte ska vara på hans land, men jag vill vara tillsammans med min sambo och vill hantera hela situationen på ett moget sätt. Men det kan inte hon. Behöver många goda råd, snälla Liria, hjälp mig!

Med vänliga hälsningar.
Bea

Svar:


Att komma till en ny familj är inte alltid så lätt. Som en ”ny person” kan man trots sin goda vilja rubba inlärda mönster och härigenom bli oönskad av någon eller flera i familjen. Det låter för mig som om du har hamnat mitt i många ouppklarade konflikter i din sambos familj. Det är vanligt att gamla oförrätter, besvikelser och konflikter aktualiseras när en frånskild person träffar en ny partner.  Trots att din sambo hade separerat fem år innan du träffade honom verkar många ouppklarade känslor ha väckts till liv när du kom in i familjen.  Nu kräver hans barn att du ska anpassa dig till familjens olösta konflikter och till deras svårigheter att relatera på ett moget sätt till varandra. Det verkar som om de inte kan anpassa sig till den förändring som har inträffat, att pappan är frånskild och har en ny relation.

Mitt förslag är att du som ett första steg pratar med din sambo och gör det tydligare för honom hur svår situationen är för dig. Det är han som i första hand måste ta sitt ansvar och värna dig genom att sätta gränser för sin före detta fru och göra tydligt för alla, bland andra barnen, att du är en del av familjen nu.
Det du själv kan göra är att inte låta dig osynliggöras. Fundera på hur mycket du vill anpassa dig till din sambos, före detta fruns och barnens krav. Vill du vara en del av din sambos liv eller hålla dig i bakgrunden? Är det ok för dig att inte vistas på stranden för att före detta frun blir upprörd av att se dig? Var går dina gränser för när det blir orimligt för dig? Visst behöver vi ta hänsyn ibland som ny partner, till exempel om en skilsmässa inträffat alldeles nyligen eller om partnern har små barn som ännu inte accepterat att föräldrarna flyttat isär. Men i ditt fall verkar det snarare handla om att du behöver ta ställning till var gränserna går för vad du kan kompromissa med när det gäller din rätt att vara tillsammans med din sambo medan andra i familjen ställer krav och uppträder omoget.

När man inleder en relation och det finns före detta partner och barn inblandade är det viktigt att man sätter gränser redan från början. Det är lätt hänt, om man inte gör det, att man blir den som helt och fullt måste anpassa sig, så som det blivit för dig. De andra kan lätt få illusionen att allt kommer att förbli som det alltid har varit. Vad kan vara problemet med det? Jo, att ju mer man kompromissar, ger efter och anpassar sig, desto fler och större krav kan tillkomma. Man försöker, som du, göra sitt bästa för att undvika konflikter.  I detta gör man mer och mer våld på sig själv trots att utgångspunkten egentligen var orimlig från början.  Accepterar man rollen att vara den som ska anpassa sig, kommer med stor sannolikhet de orimliga kraven inte bara att kvarstå, utan bli allt fler.

Mitt råd är att du är dig själv så mycket du kan och att du tar plats. Du behöver självklart prata med din sambo och få hans stöd. Det är fint att han ger dig blommor när förra frun besvärar dig men det räcker förstås inte. Han måste också visa ännu tydligare att du är viktig för honom. Han måste säga och visa att du är en del av familjen, kräva att barnen respekterar dig och begära av sin före detta fru att hon slutar att trakassera er. Hur då? Det handlar bland annat om att han ska vara konsekvent med det han säger och gör. När förra hustrun ringer ska han till exempel säga och göra detta: ”Jag vill att du bara ringer mig om det är något akut, och jag vill inte lyssna på dina synpunkter om min sambo. Nu lägger jag på luren.” Även du bör göra på samma sätt om hon ringer dig.

Jag vet inte hur allvarligt exfruns beteende är, men vid upprepade och ovälkomna närmanden som är integritetskränkande kallas beteendet för stalkning, och det är straffbart. Det som är viktigt i sådana fall är att man dokumenterar det som händer, till exempel för minnesanteckningar och spelar in samtal.

Varma hälsningar och lycka till!
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Ja, det är så att vuxna ska respektera varandra. Det innebär att den som utför en handling får ta konsekvenserna av den. Här tycks den vuxne mannen ha utfört en handling som de andra vuxna tvingas acceptera och respektera. Och de har gett sitt svar, = en konsekvens, på de beslut mannen tagit och genomfört. I detta fall så har de tagit följdbeslut: De kan tänka sig att träffa fadern utan hans nya partner. De kan tänka sig att låta sina barn träffa honom utan sin nya partner. Det smidigaste kanske vore om barn och barnbarn får besked om att "mormor" har stugan dessa veckor och "morfar de här veckorna". Men det här med umgängesrätt för föräldrar har upphört när barnen blivit vuxna. De har rätt att betacka sig för umgänge med precis vem de vill! Sen är det upp till FS och hennes partner att ta ställning till hur de ska hantera vad de vuxna barnen beslutat att de vill delta i. Köpa ett nytt eget lantställe utan komplikationer i umgänget? Mannen har ingen ovillkorlig rätt att träffa sina barn och barnbarn. Han får väl bestämma sig för vad som betyder mest för honom! Visst verkar det respektlöst mot FS att bete sig som han gör och FS kanske ska betacka sig för den respektlösheten? En person utan historia är som en person utan minne. Är det verkligen mannens "älskade lantställe"? Fd frun, de vuxna barnen och barnbarnen tycks ju oerhört familjära med platsen. Det är tydligen flera personers "älskade lantställe". @Eva: Det tycks som om de vuxna barnen har separerat från sin far och tagit ställning emot hans agerande mot modern och därtill ogillar de tydligen fars nya sambo. De har gett besked till sin far och till hans sambo hur de vill ha det.

Agneta Åhrberg, 13:23, 8 mars 2012. Anmäl

@Agneta Åhrberg: Varför skulla sambon avsluta historian med sina barn bara för att han har en ny partner? Han har skilt sig och sedan träffat en ny kvinna. Detta har ingenting med hans relation med barn och barnbarn att göra. De är vuxna och bör kunna separera på sin omsorg om sin mamma och sin relation med pappan och dennes nya sambo. Att som någon förslog sälja landstället tror jag inte är lämpligt eftersom det skulle göra det ännu svårare för mannen att fortsätta träffa barn och barnbarn på ett naturligt sätt. Risken finns att han och nya sambon då isoleras. Slutligen, oförskämt av Stina 13 att påstå att FS och hennes sambo inte kan få en djupare relation. De kan ju få 20 år tillsammans! Allt mitt stöd till FS, hoppas det kan ordna upp sig.

Eva, 11:13, 5 mars 2012. Anmäl

@Agneta Åhrberg; Det är tvärtom. Vuxna barn SKA acceptera sin pappas nya partner. Det är att behandla sin pappa med respekt. Vill barnen inte träffa henne, nä då riskerar de att inte heller få träffa sin pappa som måste vara ett stöd för den han valt att dela sitt liv med.

Anonym, 08:28, 4 mars 2012. Anmäl

@Agneta Åhrberg, Det är snarare tvärtom. Vuxna barn SKA accepetera sin pappas val av partner. Inget konstigt, bara folkvett. Vill de slippa träffa denna partner så får de avstå även sin pappa.

Anonym, 08:26, 4 mars 2012. Anmäl

Går man ihop med en man som har en familj han övergivit så finns där en historia, han tydligen inte vill avsluta. Han vill ha kontakt med sina barn och barnbarn. Men de ställer krav på att slippa träffa nya partners. Det är deras rätt och den ska respekteras. Det är upp till den nya partnern att välja om hon accepterar det. Men respektera de vuxna "barnens" bestämda åsikt SKA hon. Så är det upp till mannen/sambon att välja vem/vilka han vill tillbringa sommaren med.

Agneta Åhrberg, 07:08, 4 mars 2012. Anmäl

Konkret: Sälj bostaden på landet, och skaffa något tillsammans! Konflikterna verkar ju knutna till den platsen, och om hon dessutom är i krokarna och tjurar kan det aldrig bli bra där. Det finns för övrigt ingen ursäkt för vuxna barn att utan konkret anledning bete sig illa mot en förälders nya partner. Jag har också sett sådant - föräldrarna är skilda sedan hur många år som helst, men varje relation fadern går in i hanteras som om Den Nya stulit pappan från mamman.

Anonym (Webbsida), 06:30, 2 mars 2012. Anmäl

Stina13: Du läser in mycket i FS frågeställning som mer verkar att ha att göra med dig än det som Liria svarar på. Alla i denna familj + FS är ju vuxna människor och borde kunna lösa detta, om viljan finns till kommunikation och samexistens vill säga. Det som jag ser som ett uttalat problem här är att FS sambo inte står upp för sin nya relation och inte vågar ta i konflikter och obehagliga känslor. Sambons exfru går definitivt över gränsen, och där har inte längden på den tidigare relationen någon betydelse. De vuxna barnen gör också fel som blandar sig i något de inte har med att göra. En familj med stagnerade relationsmönster som inte mår bra.

G, 15:37, 29 februari 2012. Anmäl

Men vänta lite... är ni runt 70år så har din sambo haft barn och familj under en tid då det INTE var vanligt att mna delade på hushållsarbete. Barnen och hushållsarbetet var troligen helt hans ex ansvar. Hon har antagligen varit beroende ekonomiskt av honom. Dom har gått igenom mycket ihop. Dom är en väldigt stor del av avrandras liv. Även om Bea är tillsammans med mannen nu så hinner dom aldrig lära känna varandra på djupet. Vi har tyvärr inte evigt liv. Det är ju inte speciellt konstigt att barnen tar mamman sida. Det känns som om Bea inte har egna barn. Glädjen med att vara tillsammans med sin familj handlar mycket om att få vara bland nära som man känner på djupet, som man helt och hållet kan vara sig själv med. Det är så mycket ytlig artighet i andra samanhang. Den gemenskapen kan naturligtvis aldrig Bea komma in i. Jag förstår faktiskt inte varför Bea ens försöker. Hans familj med vuxna barn behöver ju inte ingå i deras nuvarande relation.

Stina13, 12:30, 28 februari 2012. Anmäl

Hur blir jag mer än en lekfarbror åt min dotter?

Fråga:

Hej!

Sedan födseln av vår dotter för tre år sedan har min sambo tagit väldigt mycket kommando över hennes uppfostran. Vi har olika syn på uppfostran, jag har en vilja att min dotter utvecklas självständigt och min sambo ser gärna att hon är kvar som hennes lilla tjej så länge som det går och har aldrig gett varken vänner eller släktingar förtroende att hjälpa till som barnvakt mm. Hon ammade länge (ca 2,5 år) och kan fortfarande inte somna utan bröstet som alltid har varit trösten vid gråt och trötthet. Under dessa tre år har jag nattat vår dotter ett fåtal tillfällen då det annars bara är gråt och skrik efter mamma.

Jag har hela tiden strävat efter en närvarande roll och jag har försökt att komma intill men aldrig känt att jag fått chansen. Att leka med min dotter är inga problem och vi har minst en halvtimme-timme varje dag som vi leker, mestadels med lekar hon bestämmer. Vad jag ändå inte känner är att jag kommer henne närmare, om jag bara frågar om vi ska borsta tänderna på kvällen börjar hon att skrika. Till och från fungerar det att göra iordning henne och läsa godnattsaga men så fort vi lägger undan den så börjar skriken efter mamma. Samma om hon slår sig och blir ledsen så fungerar det inte med mig om hennes mor finns nära, om vi är själva är det dock inga problem att trösta henne.

Det känns som att jag har provat allt för att få en nära relation med min dotter men jag börjar tappa orken att försöka utan att få speciellt mycket tillbaka, nu när hon pratar kan hon till och med vara riktigt elak med kommentarer som ”jag vill inte att du kommer hem efter jobbet” eller ”gå iväg! jag vill att mamma kommer”. Ibland har jag lust att bara ignorera henne när hon kommer en kort stund senare och vill leka men jag vill inte det och tror inte att det är någon bra ide för att förbättra relationen. Det blir också så att jag tappar självförtroendet i min roll som pappa och ibland mest känner mig som en lekfarbror.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska få min dotter att hitta trygghet i vår relation. Som med hennes mamma är ju inget som jag strävar efter men så att vi åtminstone kan lägga oss tillsammans och att hon kan somna då. Jag vet helt enkelt inte var jag ska börja (om).

Svar:

Hej!

Tack för ditt brev, som tar upp ett klassiskt tema inom barnpsykologi: Mammans och pappans roller i familjen. Jag tror att många (någon i kommentarsfältet kanske?) skulle säga att du kan ta det lugnt eftersom mamman och pappan ofta får de roller du beskriver. Men bara för att något är vanligt behöver man ju inte tycka om det. Du beskriver också konkreta negativa följder av er situation, som jag ska återkomma till.

Det finns en hel del forskning från olika kulturer som bekräftar påståendet om att barn oftare söker trygghet hos mamman. En förklaring till det är att hon vanligtvis tillbringar mest tid med barnet under de första åren. Dessutom verkar traditionella könsroller påverka föräldrarnas beteenden, som till exempel att kvinnor och män lär sig att uttrycka känslor på olika sätt. Det stöds av studier där man sett att mamman oftare står för trygghet och tröst, trots att pappan ägnar minst lika mycket tid åt barnen. Visserligen handlar det här om forskning från länder där könsrollerna ofta är mer traditionella än i Sverige, men jag tror att mönstret finns även här. Exempelvis visade en stor enkät som Kamratposten genomförde för ett par år sedan att barn i första hand söker tröst hos mamma, sedan hos en kompis, därefter hos ”någon annan”, därefter hos ”ingen” och först på femte plats kom pappa. Undersökningen bör tas med en nypa salt, eftersom den inte genomfördes på ett vetenskapligt sätt, men den antyder ändå att även svenska pappor sällan får rollen som tröstare.

Du skriver att du ibland mest känner dig som en lekfarbror. Att pappan får den rollen är också ett återkommande resultat i forskning om föräldrar och barn. Samtidigt är det kanske inte så dumt att vara just lekfarbror. En av de mest etablerade teorierna om hur barn utvecklar goda relationer påstår att barn, vid sidan av en trygg bas, behöver vuxna som kan hjälpa dem att utforska omgivningen på ett lekfullt och säkert sätt. Det finns dessutom studier som visar att lekrollen kan vara minst lika betydelsefull som tröstrollen, om än på olika vis. Exempelvis har man sett att barnets utforskande lek bidrar till bättre vänskapsrelationer under uppväxten, medan tröstrollen kan ha betydelse för kärleksrelationer. Jag vill understryka att det inte finns några hinder för mammor anta lekrollen eller för pappor att vara den trygga basen. Det viktiga är inte vem som tröstar eller leker, utan att någon gör det.

Min poäng med att beskriva forskningen ovan är att du inte behöver känna dig helt missmodig över din roll i familjen. Trygghet kan uttryckas på olika sätt. Samtidigt förstår jag att du vill förändra situationen. Du vittnar om en ganska stor obalans i familjen och du verkar bli bortvald i hög grad. Ännu viktigare är förstås hur detta påverkar er dotter. En avgörande fråga är hur trygg hon är tillsammans med personer utanför familjen. Du skriver att din sambo aldrig låtit någon vara barnvakt. Går er dotter på förskola? Brukar hon över huvud taget varit ensam någon gång med släktingar eller vänner till er? Det är förstås tillräckligt problematiskt hon väljer bort dig, men om hon dessutom blir orolig och rädd i många andra situationer så finns det desto större skäl att hitta en lösning.

En lösning är förstås att du tar mer eget ansvar för dottern. Du skriver exempelvis att det går bra att trösta henne när ni är ensamma. Det är en tydlig signal på att du behöver mer utrymme och egen tid tillsammans med henne för att hon också ska kunna känna sig trygg med dig. Sedan vill jag poängtera att det inte är givet att hon känner sig otrygg med dig, bara för att hon ropar efter mamma i många lägen. Det kan lika gärna vara ett uttryck för den starka bindning du beskriver mellan dem. Gråt och skrik kan vara ett sätt att komma nära mamma, snarare än att välja bort dig på grund av otrygghet.

Den här lösningen kräver förstås någon form av samförstånd mellan dig och din sambo. Om du ska få möjlighet att också ta tröstrollen ibland, så måste hon stå tillbaka. Till en början kanske det krävs att hon lämnar hemmet oftare, eller att du och dottern reser bort en helg. I längden tror jag dock att de små och återkommande vardagssituationerna är viktigast att förändra. Mamman måste vara beredd att backa och lämna över till dig i situationer då dottern kräver hennes närhet. Du kanske måste ta mer aktiva initiativ till att ta över i samma situationer. Du skriver att ni har olika syn på uppfostran och lyckas ni inte komma överens på egen hand, så rekommenderar jag att exempelvis tar kontakt med den kommunala familjerådgivningen, som jobbar med den här typen av problem.

Om du lyckas börja bygga upp en tryggare relation med dottern, så kan nästa steg vara att blanda in andra personer, som till exempel att släktingar får vara barnvakt. Det framgår inte om hon känner sig otrygg med andra, men gör hon det är det som sagt viktigt att hjälpa henne att lära sig att känna tillit till fler än mamma och pappa.

Om mamman inte vill medverka till någon förändring, så tycker jag att du framförallt ska lyfta fram dotterns situation. När jag beskrev forskningen om föräldraroller och barns utveckling tidigare, så nämnde jag inte en sak. Många studier tyder på att det bästa för barnen är om de kan känna en trygghet i båda föräldrarna, leka med båda föräldrarna, samt att föräldrarna kan stötta varandra i sina respektive roller. Det är förstås inte alltid lätt att uppnå det, men jag hoppas att ni åtminstone kan mötas en bit på vägen.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

Det hjälper ju knappast att komma med råd om hur dom borde gjort istället. Jag har tre barn med två olika mammor varav den sista mamman knutit vår gemensamma son extremt hårt till sig. Dels kan man försöka prata med mamman, men det är inte alltid så lätt, men det allra viktigaste är att få egen tid med barnet och att bygga det förtroendet som mamman gjort. Det kan ta tid men är inte omöjligt jag talar av egen erfarenhet. Sen handlar det om ens egna självkänsla också, ja det är tufft att som pappa ligga i underläge och det gör man då mamman och barnet lever den första tiden i ett symbiotiskt förhållande vare sig man försöker vara jämlik eller inte. Men genom tålamod, intresse och engagemang och massa massa kärlek så hittar man fram. Du ska vara glad över att det är en tjej för det är faktiskt enklare än en kille. Båda mina killar har varit mycket närmare mamman än min tjej men med tiden, kärlek, egen tid med barnen och massa tålamod så finner man den nära relationen. Och att vara vuxen inte sårad för att barnet uttalar det som många barn gör från och till så löser detta sig.

Anonym, 17:56, 27 februari 2012. Anmäl

Jag blev lite rädd när pappan antyder att han ger upp henne när hon är elak och inte vill uppmärksamma honom. Det låter lite omoget. Vi talar ju om ett litet barn här och ingen uträknande 18 åring. Pappan har uppenbarligen inte tagit någon pappaledighet med flickan. Det kostar. Priset är att mamma är nummer ett. Pappans tid kommer, tro mig, vanliga flickor brukar avguda sina vanliga pappor. Det kan dröja ytterligare några år men det är värt väntan.

Lydia, 14:30, 27 februari 2012. Anmäl

[...] Insidan i DN ger ett bra exempel. Så här skriver en pappa i sin fråga: Sedan födseln av vår dotter för tre år sedan har min sambo tagit [...]

Pappa vill utveckla sin föräldraroll, men hur göra? (Webbsida), 06:03, 27 februari 2012. Anmäl

Jag hoppas att många (blivande) fäder och mödrar läser detta och tar varning. Sådant här ska man prata igenom redan innan barnet är fött, och se till att man som föräldrar har en samsyn. Det gäller att ända från början aktivt arbeta för att det inte ska bli såhär. T ex är det inte en bra idé att låta amningen bli nödvändig för att barnet ska somna, då blir det ju per automatik så att bara mamman kan natta under en lång tid, och sådana vanor kan vara svåra att bryta. Först äter man, sedan nattas man, med hjälp av en rutin som både mamma och pappa kan genomföra (genom att vyssa, vagga eller sjunga t.ex.). Det inför man så snart som möjligt, och så turas man om. De flesta vettiga mammor inser säkert att man har allt att vinna på att släppa in pappan från början om de tänker efter. Papporna i sin tur kan inte nöja sig med att spela andrafiolen, utan har ett eget ansvar för att träda fram och ta plats från början. Alla vinner på detta: man får ett lyckligare och mer jämställt familjeliv, och barnet lär sig från början att uppleva trygghet med mer än en person,

Fyrabarnsmorsa, 11:21, 25 februari 2012. Anmäl

Om vi hade kvoterad föräldraförsäkring skulle sådana här situationer inte uppstå. Pappan måste tidigt få eget ansvar för barnet vid tillfällen då mamman inte är närvarande, på så sätt blir barnet lika tryggt med båda föräldrarna.

Misan, 00:19, 25 februari 2012. Anmäl

Det låter som om mamman trots allt försöker knyta barnet lite väl tajt till sig: "Hon ammade länge (ca 2,5 år) och kan fortfarande inte somna utan bröstet som alltid har varit trösten vid gråt och trötthet." Visst är det bra att amma länge, men att använda bröstet som tröst till en tvååring känns inte helt rätt.

Hannah, 10:57, 24 februari 2012. Anmäl

Jag har haft liknande problem, vi har tvillingdöttrar på 4 år och det har varit mycket "Jag tycker inte om dig", "jag vill ha mamma", osv. Men jag har haft tur i att min fru håller ihop med mig istället för att stjälpa. Hon kommer in och säger "så får du inte prata till din far" och går sedan. Hon inser också att anledningen till att många män inte hjälper till med barnen är att mammorna ofta inte tillåter det. De släpper inte ifrån sig barnen och kommer springades så fort barnen gråter eller pappan gör något "fel". Istället kan hon gå ut på kvällen ibland eller låter mig ta barnen för mig själv på en helgdag till parken. Då finns inte mamma där utan de vänder sig till mig. Jag har också fått lägga dem (trots skrik och bråk) i nästan varje kväll de senaste åren. Så nu har det börjat bli lättare, de accepterar och gillar att pappa läser en bok på kvällen eller går med dem för att leka. Det händer fortfarande att de gråter efter mamma på kvällen när de är trötta, men jag säger att mamma har gått till affären, eller hon städar, eller läser, eller vilar. Jag säger att det är ok om de inte vill ha mig, men då får de lägga sig själva. Detta har fungerat bra, de älskar givetvis fortfarande mamma mera men det tror jag är naturligt för ett barn i den här åldern. Föräldrarna måste arbeta tillsammans och din fru måste låta dig ta hand om barnet själv ibland. Om du inte får din fru att gå med på det kommer det att vara svårt. Och även om du får henne att gå med på det behövs det tålamod eftersom barnet kommer att föredra mamma ännu en tid. Men om du inte ger upp så kommer du att få ett fint umgänge till din dotter där ni har något speciellt mellan er.

M, 01:46, 23 februari 2012. Anmäl

Jag var själv ett "mammigt" barn när jag var liten, men blev mer och mer "pappas flicka" när jag växte upp. Min pappa har varit oerhört viktig för mig på ett sätt som han säkert inte skulle ha kunnat föreställa sig när jag var tre år. Jag har alltid kännt att det varit han som hjälpt mig att släppa taget om mamma och ”våga” ge mig ut i världen. Idag skulle jag säga att han stått mig lika nära eller kanske närmare än vad min mamma gjort, även om jag tyckte att det var hon som tröstade mig bäst som liten. Ge inte upp, ta en diskussion med mamman förklara hur du känner men försök så långt det går att hitta lösningar tillsammans. Att pressa mamma och barn för hårt kan vara frustrerande för alla, om hon knyter an så hårt till barnet så beror det säkert på egna rädslor som hon går och bär på. Det viktiga är att er dotter känner att hon har föräldrar som bryr sig. I mitt fall kom jag till en punkt när min relation med mamma kändes hämmande (när det blev dags att lära sig att umgås med andra... ), och då knöt jag mer och mer an till min pappa som som tur var fanns där för mig. Med tiden kommer er relationen att utvecklas, under tiden låt henne veta att du finns där.

Ann, 13:00, 22 februari 2012. Anmäl

Jag tycker att barnets mamma verkar monopolisera ert barn. Du måste prata med henne. Hur är hennes egen självkänska och upplevelse av värde utanför föräldrarollen? Det låter som att hon tankar självförtroende i dotterns beroende på ett sätt som utesluter dig, och det tycker jag inte att du ska behöva acceptera. Du måste få ta mer plats i omsorgen om er dotter. Jag tycker att mamman borde resa bort i minst en vecka, och låta er två få en chans att utveckla en närmre relation. Även om mamman inte går med på att resa bort så hoppas jag verkligen att du inte slutar kämpa. Barn är värda båda sina föräldrar. Och - de mår dessutom bra av att ha andra vuxna som de känner sig trygga tillsammans med och som de kan ha en nära relation till. Kanske dags att fundera ut en barnvakt, som både dottern och ni känner er trygga med, som ni kan börja fasa in i dotterns liv? Jag tror att det är ni själva som genom ert agerande skapat beroendet av mamma hos dottern, och då borde det gå att ändra också, även om det kan ta lite tid. Lycka till!

Sara, 15:37, 21 februari 2012. Anmäl

Jag har ammat 3 barn, vardera cirka 8 månader och är en förespråkare för amning - men att jag inte ammade längre berodde på att jag läste att om man fortsätter längre än 10 månader ett år är det stor risk att det är svårt för barnet att sluta. Det verkar ju här som om barnet har en överdriven bindning till mamman - nog för det är bra att knyta an, men när det "bara" är mamma hela tiden, blir ju barnet samtidigt mer sårbart, för försvinner mamma, försvinner ju hela barnets trygghet! I det här fallet borde även mamman inse att hon knytit barnet alldeles för hårt till sig, och att hon för barnets bästa borde jobba på att till sammans med pappan bygga upp starka relationer, inte bara till pappa utan kanske också till andra närstående, så barnet inte är så utlämnat. Våra barns kusin miste sin pappa (dog) i barnaåren, och regredierade i beteende, fick sömnsvårigheter mm, och detta på grund av att han insåg att om mamma dör har jag ingen! I detta fall fanns bara en dement mormor, morfar, farmor och farfar är döda. Mamman måste nog träda tillbaka lite, våga gå hemifrån em kväll och låta pappa natta osv, och sluta att ta fram bröstet till tröst - för näringsmässigt är det ju definitivt inte behövligt nu längre.

Anonym, 09:44, 21 februari 2012. Anmäl

Måste jag förlåta min mamma?

Fråga

Hej Liria!

Jag har vuxit upp med en ”besvärlig” mamma. Det var bara hon och jag. Pappa försvann tidigt. Hon var helt enkelt elak. Även våra släktingar och grannar tyckte det och bekymrade sig, och ibland påpekade någon hur illa min mamma uppträdde mot mig. Hon slog mig inte, men hon kritiserade mig ständigt, och hindrade mig från att få intressen. Hennes skäl var att jag inte hade någon talang, så det var ingen idé, och det oavsett om det handlade om musik eller idrott eller något annat. Det var först som vuxen, och genom pojkvänner som såg mig, som jag fick ett någorlunda självförtroende. Det tog några år att våga satsa på mig själv, men nu är jag gift, har två härliga ungar, och ett kvalificerat arbete.

Jag har under åren försökt ”normalisera” relationen till min mamma och försökt prata om det som hänt, och varför jag drog mig undan och fortfarande gör det, men hon har vägrat och sagt att jag överdriver och är orättvis. Det gör mig så ledsen varje gång det inträffar.

Jag funderar mycket på relationen till min mamma. Min man säger att jag ältar. Vad ska jag göra? Jag har tankar om att jag borde förlåta henne. Men det känns svårt, inte heller idag visar hon mig någon respekt eller uppskattning. Men kanske det vore kanske bäst för mig om jag förlät henne, min man säger att jag skulle må bättre om jag gjorde det. Men jag undrar om det verkligen är så. Är man tvingad att förlåta för att må bra? Jag vill sluta vara så upptagen av min mamma och jag vill må bra!

Lotta

Svar

Hej Lotta!

Du vill sluta vara så upptagen med din mamma. Det är sant att ett ständigt grubblande kring oförrätter som vi varit utsatta för kan bli ett lidande, som både vidmakthåller och förstärker den smärta som de ursprungliga händelserna gav oss. Att hamna i en fälla av grubblande och närmast ältande kan bli ett problem i sig.

Du frågar om något som är mycket aktuellt nu utifrån den omtalade boken ”Felicia försvann” av Felicia Feldt om sin mamma, och den debatt som uppstått då hon hävdar sin rätt att inte behöva förlåta för att ha ett bra liv. Det provocerar många. Du undrar om du borde förlåta för att själv kunna må bättre och det är en fråga som de flesta har ställt sig som har varit i din situation.

Den vanliga uppfattningen är att man måste förlåta för att själv kunna må bra. Det sägs ofta att det bara är genom att förlåta som man kan gå vidare med sitt liv. Att kunna förlåta kan bli som ett krav. Om man inte vill eller klarar av att förlåta dem som gjort en illa betraktas man som ogenerös och självupptagen, kanske som hämndlysten. De som förlåter ses som de mogna och goda.

Min uppfattning är att det här synsättet är förenklat och att det inte alls behöver vara på det sättet. Jag hävdar att det är rätt och rimligt att inte förlåta under vissa omständigheter. Problem är snarare att vi förlåter för ofta och för tidigt därför att den sociala normen idag närmast kräver det av oss, och inte därför att vi genuint vill göra det. En del förlåter också då deras självrespekt är så låg att de tvivlar på sin rätt till att inte göra det trots att de innerst inne inte vill.

Hur sker då en genuin förlåtelse? När är vi redo för det? Förlåtelse är en medveten handling. Ett beslut vi tar och som växer fram med tiden. Att förlåta handlar om att ha överseende med de oförrätter vi har blivit utsatta för eller upphöra att känna bitterhet mot någon. Något som underlättar att kunna förlåta är när den person som gjort oss illa tar sitt ansvar, erkänner sin skuld, förklarar sig, och kanske framförallt ändrar sitt sätt att bete sig. Du skriver: ”Jag har tankar om att jag borde förlåta henne. Men det känns svårt, inte heller idag visar hon mig någon respekt eller uppskattning.” Tyvärr verkar det som din mamma ännu inte är beredd att göra något som skulle bidra till att du kände att det var rätt och möjligt att förlåta henne.

Vad kan du då göra om du inte vill eller kan förlåta din mamma? Du kan börja med att välja att acceptera att din mamma sannolikt inte kommer att förändras, åtminstone inom den närmaste framtiden. Acceptera den smärta som detta orsakar dig. Hitta ett sätt att släppa taget om smärtan eller lär dig att leva med den samtidigt som du gör plats inom dig för de glädjeämnen som du har i ditt liv idag.  Utgångspunkten är att det som hänt inte kan göras ogjort. Accepterar vi att det är så, att vissa saker kan vi inte påverka, så upplever vi många gånger en befrielse i detta.

Vi kan också få uppleva en inre frihet i det ögonblick som vi slutar förvänta oss en kärlek, som inte finns, eller att bli sedda av en person som inte har förmågan att se oss. Om vi beslutar oss för att det är så – ”Det får jag leva med” – och om vi samtidigt på ett aktivt och medvetet sätt orienterar om oss till vårt här och nu, kan just det inträffa. Det handlar inte om att bli uppgiven, utan dess motsats, att inte låta sin ilska och sorg över det som har varit och inträffar stå i vägen för det liv vi vill leva. Känn det du känner för din mamma, tillåt dig att uppleva sorg och kanske ilska över det hon gjort och att hon fortfarande sårar dig, men fokusera på vad nuet erbjuder av kärlek, vänskap, uppskattning och möjligheter. Du har ju så mycket av detta idag som du själv har skaffat dig. Engagera dig inte i det som du inte kan styra över eller förändra, ditt förflutna och din mamma.

Ibland finner man en förklaring till det svåra som man varit utsatt för som barn, och det kan också lindra, eller så hittar man ett sätt att använda sig av sina erfarenheter på ett konstruktivt sätt.  Man beslutar sig till exempel för att alltid respektera och lyssna på sina egna barn. De ska inte behöva få uppleva det som man själv utsattes för.

Oavsett om du väljer att förlåta din mamma eller inte är min starkaste rekommendation att du som ett medvetet förhållningssätt väljer att vara mer i nuet och njuta av det livet ger dig nu som vuxen. Ett annat förslag är att du går i psykoterapi om du känner att självhjälp inte räcker för din del.

Du kan läsa mer om mammors och vuxnas barn relationer i boken som jag skrivit. Den heter ”Jag och min mamma – om att hantera en viktig relation.”

En kram!

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

Inte helt analogt, men jag blev själv utsatt för en enorm press att "förlåta" när min pojkvän plötsligt hittade en ny flickvän för länge sedan. Det är det värsta som har hänt mig och jag ångrar att jag ens försökte. Jag rekommenderar alla i den situationen att göra som det känns och inte så som det är bekvämt för omgivningen. Den obekvämlighet som de utsätts för är ändå liten om man jämför med det lidande man själv åsamkas i den situationen. Riktiga vänner förstår nog en sådan sak! Visst är det bra om man kan föråta, men att försöka pressa någon till det är vedervärdigt.

Mia, 21:13, 19 februari 2012. Anmäl

Det var också min upplevelse att många tycker att jag ska förlåta min mamma. Det är så pinsamt och besvärande att vara en kille som har haft problem med min mamma... kanske särskyllt eftersom jag är amerikan, men är inte säker. Det var psykologiskt, inte fysiskt. Men som Kenneth sa nedanför var det så från hennes perspektiv att hon hade aldrig fel. Det bästa jag kan göra är att komma ihåg vem jag är och helst inte börja "reenactment compulsion" grej.... vad det heter, vet jag inte. Sorry. Tack för artikeln.

Anonym, 18:53, 16 februari 2012. Anmäl

Varför ska man förlåta? Jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt av min mamma. Jag hade problem med henne även sen jag flyttat hemifrån Försökte prata med henne om detta. Men hon hade inte gjort nåt fel. Allt var mitt fel. Efter många år, bröt jag helt med henne. Det var det bästa jag gjort. Allt blev lättare, när hon ej fanns i min närhet. Men förlåta, tänker jag aldrig göra. Jag kan inte.  //Kenneth

Anonym, 13:40, 16 februari 2012. Anmäl

Det finns verkligen ett tvång att förlåta. Ett socialt tryck att inte vara oresonlig. Nån gång under min uppväxt fick jag lära mig att innan jag har rätt att be om förlåtelse så måste jag uppriktigt ångra mig. Gammaldags är det nog. Men ånger kräver insikt på att jag har gjort fel mot någon att jag sårat. Antingen det är medvetet eller ej. Att kunna reflektera och inse att ens handlingar får negativa konsekvenser för andra tror jag är en viktig mognadsfråga. Som kräver en insikt om andras känslor. Ofta hasplar nån ur sig ett slarvigt förlåt väldigt lättvindligt.

Ulrika, 16:37, 15 februari 2012. Anmäl

Du behöver inte alls förlåta din mamma! Antagligen lider din mamma av en störning, antagligen medfödd. Under årens lopp har hon aldrig genomgått någon utredning. Hon anser sig säkert ofelbar. Det är ju först på senare år flera typer av diagnoser har ställts på människor med stora relationsproblem. Det är fråga om utåtagerande, argsinta, ja rent av elaka personer. De kan häva ur sig de mest fruktansvärda saker, de får affektutbrott för minsta lilla motgång, de känner sig kränkta bara för att frågan var felställd. Framförallt är de jobbiga och elaka mot sina närmaste, sina barn, sin man etc. En sådan person i min närhet, elakheter och sarkasmer dröp ur munnen, fick för några år sedan diagnosen´"boarder -line". Läs mer om det! Yvonne B

Yvonne Bengtssonb, 22:06, 14 februari 2012. Anmäl

SOm svar på frågan "Måste jag förlåta för att må bra?" så är svaret "nej". Men! Du måste göra något för att bryta dig ur "ält-loopen" du verkar fastnat i. Jag har själv ganska stor benägenhet att fastna i sådana här tankegångar men har genom KBT (självlärd) kommit på taktiker för att bryta beteendet. Mitt tips är att mentalt önska din mamma lycka till och önska henne ett en bra framtid. Helt enkelt genom att när ångest/ält-tankarna kommer så tänker du "jag önskar min mamma/namn lycka till och att det går bra för henne i framtiden". Samtidigt måste du acceptera ångestkänslorna, kämpa inte emot dem. Genom att göra så här så möter du ångesten med en positiv sak. I sammanhanget så förlåter du inget men du kommer efter ett tag/ett par gånger må bättre själv och kan förhoppningsvis släppa gånga oförätter. Som en lärd inom Mindfulness sa "Mina värsta fiender är mina bästa lärare". Hoppas det hjälper lite. Lycka till! ;-)

Johan, 16:42, 13 februari 2012. Anmäl

Tycker det är bättre att Lotta försöker se sin mamma utifrån: hur har mamman blivit så elak? Kanske kan Lotta närma sig sin mor i samtal om moderns barndom - utan att avslöja syftet. Mycket kan man själv sluta sig till, exempelvis att mamman blev lämnad ensam med sitt barn (Lotta) vilket kan ha triggat övergivenhetskänslor som haft sitt ursprung i moderns egen barndom. Delar inte alls den syn som fokuserar på den som blir lidande (Lotta i detta fall). Ingen ska behöva ta på sig någon annans problem! Vem är mamma. Vad har hon själv blivit utsatt för? Tror att förståelse är bättre än förlåtelse. Man kan inte förlåta någon för att man utsätts/utsatts för den människans problem. Då hamnar man bara i vanmakt. Varför i hela friden ska man förlåta någon som varit elak? Förstå istället hur mamma kunnat bli så elak.

Elisabet, 23:55, 11 februari 2012. Anmäl

Tycker det är bättre att Lotta försöker se sin mamma utifrån: hur har mamman blivit så elak? Kanske kan Lotta närma sig sin mor i samtal om moderns barndom - utan att avslöja syftet. Mycket kan man själv sluta sig till, exempelvis att mamman blev lämnad ensam med sitt barn (Lotta) vilket kan ha triggat övergivenhetskänslor som haft sitt ursprung i moderns egen barndom. Delar inte alls den syn som fokuserar på den som blir lidande (Lotta i detta fall). Ingen ska behöva ta på sig någon annans problem! Vem är mamma. Vad har hon själv blivit utsatt för? Tror att förståelse är bättre än förlåtelse. Man kan inte förlåta någon för att man utsätts/utsatts för den människans problem. FÖRSTÅ!

Elisabet, 23:48, 11 februari 2012. Anmäl

Kan man förlåta vad som helst? En vanlig uppfattning verkar vara att vissa saker är oförlåtliga. Det verkar som om många tänker på förlåtelse som att man förlåter någon för att man vill vara schysst mot den man förlåter. På motsvarande sätt ska man straffa den som skadat en genom att inte förlåta. Själv tänker jag lite annorlunda kring förlåtelsen. Jag förlåter nämligen för min egen skull. För mig är det dessutom så att ju större motstånd jag har mot att förlåta, desto större är mitt behov av att förlåta. Jag har märkt att det inte går att skada någon annan och samtidigt känna mig lycklig, fri och harmonisk. Jag kan inte ens att ha negativa tankar om någon och samtidigt känna lycklig och fri. Jag förlåter alltså för att jag ska må bättre och för att jag inte ska fortsätta skadas av det jag har varit med om. Händelsen finns ju inte längre kvar, utan det är mina egna minnen, tankar och känslor kring det inträffade som fortsätter att påverka mig. Att förlåta innebär inte att jag behöver inte tycka om personen jag förlåter eller ens vilja träffa personen igen. Tvärtom kan jag behöva få ge uttryck för min smärta och kanske "spotta och fräsa" ett tag. Och jag kanske också kan behöva sätta gränser här och nu, kanske till och med försvara mig framöver, för att inte skadas igen. Men för mig handlar förlåtelsen om att släppa taget om det som har hänt, så att mitt minne av det inträffade inte fortsätter att skada mig - vilket inte innebär att jag behöver glömma eller förtränga. Jag ser det som att förlåta är en handling, inte en känsla. Att förlåta innebär att jag går till handling och förlåter även om jag inte känner för det. Skulle jag vänta på en känsla av förlåtelse innan jag förlåter får jag troligen vänta för evigt. Jag tänker att det är lite som att sitta och vänta på mintsmak i munnen innan jag faktiskt börjar borsta tänderna. Känslan av förlåtelse får jag först efter att jag har uttalat min förlåtelse, inte före. Här följer den formulering jag använder mig av när jag uttalar min förlåtelse efter att någon har skadat mig. (OBS! Motparten får ALDRIG höra eller läsa detta, utan jag har alltid en ANNAN PERSON SOM VITTNE istället): ”Jag bekräftar att det du gjorde (vad det nu var...) skadade mig, men jag tänker inte längre låta minnet av dessa händelser fortsätta skada mig, utan jag ger upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag och förlåter dig så att jag blir fri.” Med detta lilla kommunikationsverktyg har jag kunna förlåta personer som jag tidigare velat göra väldig, väldigt illa. Idag kan jag prata om händelserna och om personerna (även med ifall jag vill) utan att det är smärtsamt eller tar energi. Så enkelt och samtidigt verksamt. Det som var den största utmaningen bestod i att våga tro att något så enkelt kunde fungera, samt därefter gå emot mitt inre motstånd och uttala min förlåtelse. Men jag insåg till slut att vill jag ha ett nytt resultat så behöver jag göra på ett nytt sätt. Dessutom, vad hade jag att förlora. ;-) Resultatet har blivit frihet från väldigt mycket gammal smärta och bitterhet. Det blev långt inlägg. Längre än vad man visst ska skriva som kommentar,, men så är förlåtelse också ett viktigt redskap för att bli fri. Mitt favoritredskap faktiskt! Allt gott! /Anders

Anders (Webbsida), 22:01, 11 februari 2012. Anmäl

Frågaren kan förlåta sin mor om hon så vill. Men om hon inte vill, det finns ett annat sätt att göra livet enklare, och det handlar om makt. Andra människor, inkl föräldrar, har makt att såra en endast om man tillåter dem att göra det. Om du inte tillåter det, genom att säga till dig själv att vad än din mor säger, betyder det ingenting, mao allt hon säger kommer in genom ena örat och går ut igen genom det andra och ingenting fastnar emellan. Det krävs lite övning att låta allt bara passera, utan att reagera utan att fastna utan att egentligen lyssna, men när man kan låta bli att bli ledsen vad mamman och-eller andra säger då har man vunnit. Det är också värt att tänka på att det finns faktiskt inget lag som säger att man måste älska sina föräldrar.

Funderar, 20:35, 11 februari 2012. Anmäl

”Mitt ex vägrar ge barnet hjälp”

Jag skriver till dig för att jag har ett stort problem, och jag har vänt mig till alla möjliga för att få hjälp men vet inte längre vad jag ska göra. Det är en lång historia, som är väldigt invecklad, men jag ska försöka ta den i korta drag.

Jag och mitt barns pappa hade ett stormigt förhållande och pappan ljög om många saker. Alla lögner har gjort att jag har väldigt svårt för att lita på honom. Vi gjorde försök att få det att fungera, men efter ett tag gick vi isär för gott. Sedan dess har vi haft tvist efter tvist. Den första vårdnadstvisten ledde till en dom om fortsatt gemensam vårdnad och växelvis boende. Därefter var det ganska lugnt ett tag, men sedan ville pappan ha ensam vårdnad. Det lyckades han inte med, men det ledde till att vi återigen ligger i en vårdnadstvist där jag har stämt honom på ensam vårdnad.

Under hela den här perioden så har pappan dragit in barnet i den här röran, berättat allt om tvisten och grälet oss emellan. Pappan har även talat illa om mig till barnet hela tiden, hittat på lögner, sagt dåliga saker om mig och påstått att han aldrig kommer att få träffa barnet igen om jag får ensam vårdnad. Barnet mår väldigt dåligt av detta. Blöder ofta näsblod, sover dåligt, har ont i magen och koncentrationssvårigheter i skolan. Jag har i flera år försökt få hjälp så vårt barn ska få någon att prata med, men pappan vägrar gå med på detta då han inte tycker att barnet har några problem.

I våras skickade skolsyster en remiss till barnpsykiatrin för att de skulle kunna gå förbi pappans godkännande, men det hjälpte föga. De pratade med barnet i fem minuter och sa att det lider av föräldrarnas konflikt men att de inget kan göra åt det. Detta trots att skolsyster hade hävdat att vårt barn behöver professionell hjälp. För ett par år sedan ville barnet ta livet av sig.

Jag har vänt mig upprepade gånger till socialen, barnpsykiatrin, skolsyster, skolkurator och tingsrätt, men jag får ingen hjälp. Pappan säger att barnet inte har några problem, att jag hittar på det för att få ensam vårdnad. Detta trots att barnet visar dessa besvär även hemma hos honom. Vad kan jag göra? Mitt barn mår dåligt av hela tvisten, av att pappan ljuger och snackar skit, av att han berättar allt om tvisten för barnet och skyller allt på mig, Alla vet att vårt barn mår dåligt, även läraren har uttryckt detta, ändå får barnet ingen hjälp!!

Jag vill bara ha ett slut på allt det här och att mitt barn ska få en lugn uppväxt utan grälande föräldrar, tyvärr tror jag inte det är möjligt, men i alla fall att barnet ska kunna få någon att prata med utan rädsla för att det ska komma fram till någon av oss, mig eller pappan.

Har du några tips eller råd om vad jag kan göra så vore jag väldigt tacksam, för jag har kämpat för det här i flera år nu.

Svar:

Hej!

Vilken fruktansvärd situation du beskriver! Jag uppfattar dig som uppriktig och angelägen om ditt barns bästa när jag läser brevet. Samtidigt är det alltid svårt med vårdnadstvister där föräldrarna har helt skilda uppfattningar om saker och ting. Om pappan hade skrivit en fråga till DN så hade mitt svar säkert blivit helt annorlunda. Eftersom jag bara har din version av läget, så utgår jag från det i mitt svar. Med tanke på att det ofta finns olika versioner av sanningen, så tycker jag, precis som du skriver, att det är särskilt viktigt att barn i vårdnadstvister får möjlighet till stöd från oberoende personer. Det borde vara en självklar rättighet om barnet har ett uppenbart behov av vård eller stöd, vilket verkar vara fallet för er.

Dessvärre är ditt barn inte ensam om att nekas hjälp i den här typen av situationer. Att ena föräldern kan hindra ett barn från att få vård och stöd är ett problem som har uppmärksammats av myndigheter och barnrättsorganisationer de senaste åren. Nu föreslås tack och lov en lagändring träda i kraft från och med 1 april i år, som innebär att socialtjänsten kan besluta om olika utredningar, insatser och behandlingar för barnet även om den ena föräldern misstycker. Mitt första råd är därför att du kontaktar socialtjänsten igen och hör dig för om den kommande lagändringen. I bästa fall kan du med deras hjälp snart ordna någon form av samtalskontakt till ditt barn, utan att gå omvägen via skolan.

Redan nu finns det utrymme i lagen för socialtjänsten att agera, i de fall man känner oro för ett barns hemsituation. De ska då inleda en utredning för att avgöra om någon form av insats krävs. Samtidigt krävs det ofta uppenbara brister i omsorgen eller tydliga tecken på att barnet far illa på något sätt för att utredningen ska leda till insatser. Jag gissar att den kontakt du har haft hittills med socialtjänsten inte har lett vidare på det sättet. Därför kanske du får vänta tills förslaget på lagändring har trätt i kraft.

Jag förstår att du är besviken över att besöket hos BUP inte ledde till mer hjälp, men i princip ska de hjälpa barn som lider av psykiatriska problem, som inte uppenbarligen beror på den sociala situationen. Då är det istället socialtjänsten eller eventuellt elevhälsan som ska erbjuda hjälp. Det är förstås ofta svårt att dra gränsen mellan psykiska och sociala problem. Du skriver till exempel att ditt barn tidigare ville ta livet av sig. I sådana fall är BUP i högsta grad skyldiga att erbjuda hjälp. Med tanke på hur du beskriver din dotters symtom tycker jag att det låter angeläget med en ny bedömning hos BUP.

Om inte socialtjänsten genom lagförändringen kan hjälpa er med en ny BUP-kontakt, så föreslår jag att du tar kontakt med skolsystern igen, eftersom hon också verkar se behovet av hjälp. Be henne skriva en remiss till en annan BUP-mottagning om det är möjligt. Du skriver också att du har haft kontakt med skolkuratorn. Kunde inte hon/han erbjuda samtal med ditt barn? Eller hade hon/han en annan uppfattning än skolsystern? Det kan annars också vara värt ett nytt försök. Skolkuratorer kan föra samtal med barn över 12 år utan skyldighet att informera föräldrar om innehållet i samtalen.

Jag förstår att det är väldigt frustrerande och svårt att hantera pappans lögner och smutskastning av dig inför barnet. Jag vet inte vad du brukar säga när sådana saker kommer fram. Mitt råd är i alla fall att du så långt det går ska försöka föregå med gott exempel och inte uttrycka vad du tycker om pappan eller om tvisten inför barnet. Givetvis måste du bemöta rena lögner och förklara för barnet vad som är sant och inte, men försök att hålla det kort och sakligt. Var tydlig med att du förstår att det är jobbigt att bli inblandad i detta och att du vill sköta all kommunikation direkt med pappan. Jag tycker också att du kan försöka hjälpa barnet med att själv säga ifrån till pappan. Öva på vad han/hon kan säga när han börjar tar upp tvisten eller pratar illa om dig.

Det är helt tokigt att blanda in ett barn i den här frågan på det sätt som pappan verkar göra. Barnet ska få möjlighet att uttrycka sin egen åsikt om vårdnad och boende till familjerätten, utan att behöva diskutera frågan direkt med föräldrarna. Er konflikt har pågått länge och det framgår inte om familjerätten redan har pratat med barnet om vårdnaden. Generellt är det bra om det kan ske så tidigt som möjligt i processen. Dels kan ett barn annars känna sig kränkt över att diskussion och beslut pågår över huvudet, dels är det bra om någon oberoende kan prata om vårdnadsfrågan innan barnet har blivit alltför indraget i konflikten och pressen ökar från föräldrarna. I bästa fall kan handläggaren på familjerätten erbjuda ditt barn den typ av samtalsstöd som du efterfrågar. Mitt sista råd är därför att du ska försöka skynda på den processen, om det inte redan har skett.

Jag hoppas verkligen att ditt barn snabbt kan få den hjälp som krävs och att du orkar fortsätta att kämpa för det.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

det står "barnet" överallt, men på ett ställe har Martin skrivit "din dotter". Frågeställaren kanske ville hålla det privat om det var en dotter eller inte, eftersom frågeställaren inte skrivit "min dotter". Antingen har ni på DN slarvat eller så utgår Martin från att det är en dotter. Dåligt.

jm, 19:39, 13 februari 2012. Anmäl

hade också exakt samma situation. Allt fick ungarna läsa, fick höra så mycket skit så jag hade kunnat gråta ögonen ur mig. Ingen hjälp någonstans , sökte hjälp överallt. Massa utredningar men ingen hjälp. Fy fasiken för socialförvaltningen ! Usch vad ungarna fick lida.

Anonym, 14:20, 10 februari 2012. Anmäl

Jag har genomlevt en liknande situation. Min son fick ingen hjälp pga att han far sade nej till det. Helt absurt att samma person som var orsaken till problemen kunde få bestämma att sonen inte skulle få hjälp. Och liksom FS försökte jag med allt - även vårdnadstvist- utan att få hjälp. När min son blev större krävde han själv att få hjälp och en av de saker detta ledde till var att han bröt med sin far, på eget initiativ. Jag har verkligt dåligt samvete för alla de gånger jag övertalade honom, ja t.om. tvingade honom att träffa sin pappa. Barn behöver inte alltid båda sina föräldrar, det finns tyvärr föräldrar som inte är bra för sina barn (av båda könen såklart). Tack Christian för dina inlägg - det märks på dem att du har erfarenhet av det du skriver om. Tyvärr leder alltid denna typ av frågor till att ett antal "missförstådda och kränkta män" som "minsann vet hur det är"rycker ut, som gör det omöjligt att diskutera problemet på ett sansat sätt.

Misan, 22:29, 8 februari 2012. Anmäl

Detta är hemskt. Jag är själv mitt uppe i en likvärdig situation, men här är det tvärtom. Här är det mamman, som ljuger om saker och ting, har redan detta dokumenterat och inför vittnen, även socialen. men det är som mamman förtvivlad inlägger själv det är svårt att kämpa på för de hävdar att föräldrarna (underförstått båda som skapar konflikten) är orsaken och det måste upphöra. Delvis har hon rätt att allt är mkt bättre när föräldrar håller sams, men denna person drar sig inte för att hota dra in barnen in i konflikten. Socialen gör knappt något. De skakar på huvudet. Det känns verkligen hemskt. Mamman mår inte bra psykiskt fast pskykisk misshandel märks inte utåt på barn förräns senare i livet. hopplöst, fast jag försöker stå ut inför nästa tingsrättsdom som också drar ut på tiden.

Hasse, 08:56, 6 februari 2012. Anmäl

En nära anhörig till mig har en f d fru som har misshandlat deras gemensamma son psykiskt under många år, genom att dra in honom i konflikter (som oftast härrör ur hennes fantasier) mot pappan och utöver det skuldbelägga pojken svårt och få honom att känna sig ansvarig för hur mamman mår. Pojken är nu i tonåren och mår mycket (MYCKET) psykiskt dåligt. Mamman har fått med sig alla på sin sida, myndigheter och t o m pappans släkt. Gemensam vårdnad, och att barnen har rätt till båda sina föräldrar är fint, men det finns också föräldrar som är skadliga för sina barn, vilket idag förnekas totalt av samhället, inkl. socialtjänsten och BUP. Bristen på kunskap är enorm och det är dessutom mycket svårt att få fram vad det egentligen handlar om när ord står mot ord och barnet ofta är lojalt mot den misshandlande föräldern.

An68, 14:01, 4 februari 2012. Anmäl

@f.d. prenumerant Nej, jag var inte involverad i förändringen 2006, jag jobbade inte med detta då. Men som jag skrivit tidigare ser jag mycket av denna problematik i mitt arbete idag och bedömer historien i läsarfrågan som trovärdig och förmodligen underdriven, då de misshandlade ofta har många års erfarenhet av skuld- och skamkänslor, av upprätthållande av fasad och av att ta sin man i försvar . Vidare har jag sett nära anhöriga och bekanta råka ut för misshandlande män. Jag har sett fall där man trots mannens pågående missbruk, även i barnets närvaro, har dömt till gemensam vårdnad. Det stämmer däremot att man i majoriteten av vårdnadstvisterna dömer enskild vårdnad till kvinnan, år 2009 var denna siffra 70% av tvisterna. Men det sker inte per automatik, och om du läser mitt inlägg igen så ser du att det är det jag kallar för ett gammalt fenomen. Johanna Schiratzki, professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, har gått studerat detta och sett att det inte är könet som avgör, utan andra faktorer. Visst är det säkert ett svårt område att studera, och det krävs säkert fler studier, men någonstans måste man börja. Och ja, jag är medveten om att det finns många män och pappor som far illa och blir psykiskt misshandlade, och att det är stora mörkertal på den fronten. Men detta är ingen ursäkt för att bortse från de enskilda fallen. Detta var ju ingen artikel, utan en läsarfråga, och hon skriver ju i svaret att det ofta finns olika versioner av sanningen. Jag tycker inte att den är särskilt vinklad. Och jag håller med om att även våld mot män i nära relationer bör uppmärksammas. Och det underlättas inte av att man som man går i försvarsställning så fort det skrivs något om kvinnovåld. Båda varianterna behöver uppmärksammas mer, inte skyfflas undan och förnekas. Och slutligen: en vårdnadstvist är inte så lättsam och lättvindig som det verkar låta på en del här. Jag tror att majoriteten faktiskt har fog för sina stämningsansökningar om enskild vårdnad.

Anonym, 13:27, 4 februari 2012. Anmäl

@Christian Nej, det är inte ett gammalt fenomen att myndigheter och rättsväsende tar mammans parti även om undantag förekommer. Det har tvärt emot vad du påstår inträffat en markant ökning av antalet vårdstvister sen 2006 och dessa utfaller precis som tidigare nästan uteslutande till mammans fördel på grund av ett mycket skevt myndighetsarbete. Det är oerhört provocerande för alla pappor som blivit utsatta att DN, när de väl tar upp ämnet överhuvudtaget, väljer att vinkla det enligt sedvanlig feministisk modell där mannen är förövare och kvinnan offer. Att du tar upp propagandan om våld som låg till grund för den förändring som genomfördes 2006 visar att du tveklöst är involverad i detta på något sätt.

f.d. prenumerant, 09:11, 4 februari 2012. Anmäl

@Corpsius Jag tror du blandar ihop vårdnad och umgänge. Att ha gemensam vårdnad innebär att båda föräldrarna måste vara med och fatta beslut om t ex skolgång, medicinska frågor, var barnet ska vara skrivet, om barnet ska ha ett pass mm. Detta förutsätter ett fungerande samarbete, och därmed att föräldrarna har kontakt med varandra. Gemensam vårdnad verkar inte vara möjligt i det här fallet. Tingsrätten kan också döma i umgängesfrågan, vilket innebär att även om den ena får enskild vårdnad, betyder det inte att den föräldern kan hindra barnet från att ha umgänge med den andra föräldern. Och barnet har rätt till en så bra uppväxt som det går. Oftast innebär det att båda föräldrarna är inblandade, men det kan ibland faktiskrt vara för barnets bästa att inte ha någon kontakt med ena föräldern. Jag säger dock inte att det är det bästa i detta fall.

Christian, 09:01, 4 februari 2012. Anmäl

Tydligen finns det INGEN vuxen alls inblandad i denna vårdnadstvist. Barnen har RÄTT till BÅDA sina föräldrar! Att hålla på och kräva enskild vårdnad, när barnet inte far illa hos den ena parten, är otroligt själviskt och dessutom barnsligt - då använder man sitt eget barn som slagträ mot sitt ex helt enkelt. Inte undra på att barnet då mår dåligt och far illa! Barn är för övrigt inte lika korkade som en del folk uppenbarligen verkar utgå ifrån. De förstår mer än man ofta tror och uppfattar oerhört mycket mer än man antagligen skulle vilja. Så FÖRKLARA så opartiskt som möjligt för barnet/barnen vad som händer, varför det händer, och respektera BARNENS RÄTT till BÅDA sina föräldrar. Ni "vuxna" kan kanske inte komma överens för en jota - men barnet älskar säkert båda sina föräldrar och vill garanterat inte förlora någon av dem. Så varför utsätta barnet för det och slåss om ensam vårdnad? För att straffa exet såklart... Hur vuxet är det? Man KAN dela vårdnaden och ha så gott som obefintlig kontakt med sitt ex ändå faktiskt. Och barnet kan faktiskt tänka själv, och om den ena parten snackar skit om den andra så är det oftast enbart kontraproduktivt - barnet upplever det som väldigt obehagligt och det slår bara tillbaka på skitsnackaren själva i slutändan. Fär ävrigt vill jag bara tillägga att det så gott som alltid är kvinnan som kräver ensam vårdnad om ett barn, och som ALLDELES för ofta och okritiskt får det. Ofta på helt felaktiga (eller snarare LÖGNaktiga) grunder som en av våra bekanta.

Corpsius, 02:21, 4 februari 2012. Anmäl

Jag har varit med om liknande och det ledde till att pappan anmälde Bup för att dom pratade med barnet. Då tog tålamodet slut för mig som är anhörig vi beslöt att behålla barnet och ha det i 6 månder hos modern vilket ledde till att barnet tvångsskrevs där eftersom det ska skrivas där det bor mest sedan tog vi lagen i egna händer och beslöt att barnets bästa skulle komma i första hand. Det var tuft och ett bra beslut, idag mår han bra och vi har försökt att få relationen mellan son och pappa att fungera men inte på pappans sätt utan för sonens bästa. Fy vad jobbigt och vilket slit,ge inte upp en dag blir hon myndig och då kan han inte använda barnet som redskap längre. Jag tror inte det är köns relaterat utan att den svagare parnen uttnyttjar barnet som redskap för att inte tappa kontrollen. Obs jag säger inte att man ska gå utanför systemen men när systemen förstör barn har man inget val vi försökte med allt.......

mia, 00:41, 4 februari 2012. Anmäl