Hur blir jag mer än en lekfarbror åt min dotter?

Fråga:

Hej!

Annons:

Sedan födseln av vår dotter för tre år sedan har min sambo tagit väldigt mycket kommando över hennes uppfostran. Vi har olika syn på uppfostran, jag har en vilja att min dotter utvecklas självständigt och min sambo ser gärna att hon är kvar som hennes lilla tjej så länge som det går och har aldrig gett varken vänner eller släktingar förtroende att hjälpa till som barnvakt mm. Hon ammade länge (ca 2,5 år) och kan fortfarande inte somna utan bröstet som alltid har varit trösten vid gråt och trötthet. Under dessa tre år har jag nattat vår dotter ett fåtal tillfällen då det annars bara är gråt och skrik efter mamma.

Jag har hela tiden strävat efter en närvarande roll och jag har försökt att komma intill men aldrig känt att jag fått chansen. Att leka med min dotter är inga problem och vi har minst en halvtimme-timme varje dag som vi leker, mestadels med lekar hon bestämmer. Vad jag ändå inte känner är att jag kommer henne närmare, om jag bara frågar om vi ska borsta tänderna på kvällen börjar hon att skrika. Till och från fungerar det att göra iordning henne och läsa godnattsaga men så fort vi lägger undan den så börjar skriken efter mamma. Samma om hon slår sig och blir ledsen så fungerar det inte med mig om hennes mor finns nära, om vi är själva är det dock inga problem att trösta henne.

Det känns som att jag har provat allt för att få en nära relation med min dotter men jag börjar tappa orken att försöka utan att få speciellt mycket tillbaka, nu när hon pratar kan hon till och med vara riktigt elak med kommentarer som ”jag vill inte att du kommer hem efter jobbet” eller ”gå iväg! jag vill att mamma kommer”. Ibland har jag lust att bara ignorera henne när hon kommer en kort stund senare och vill leka men jag vill inte det och tror inte att det är någon bra ide för att förbättra relationen. Det blir också så att jag tappar självförtroendet i min roll som pappa och ibland mest känner mig som en lekfarbror.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska få min dotter att hitta trygghet i vår relation. Som med hennes mamma är ju inget som jag strävar efter men så att vi åtminstone kan lägga oss tillsammans och att hon kan somna då. Jag vet helt enkelt inte var jag ska börja (om).

Svar:

Hej!

Tack för ditt brev, som tar upp ett klassiskt tema inom barnpsykologi: Mammans och pappans roller i familjen. Jag tror att många (någon i kommentarsfältet kanske?) skulle säga att du kan ta det lugnt eftersom mamman och pappan ofta får de roller du beskriver. Men bara för att något är vanligt behöver man ju inte tycka om det. Du beskriver också konkreta negativa följder av er situation, som jag ska återkomma till.

Det finns en hel del forskning från olika kulturer som bekräftar påståendet om att barn oftare söker trygghet hos mamman. En förklaring till det är att hon vanligtvis tillbringar mest tid med barnet under de första åren. Dessutom verkar traditionella könsroller påverka föräldrarnas beteenden, som till exempel att kvinnor och män lär sig att uttrycka känslor på olika sätt. Det stöds av studier där man sett att mamman oftare står för trygghet och tröst, trots att pappan ägnar minst lika mycket tid åt barnen. Visserligen handlar det här om forskning från länder där könsrollerna ofta är mer traditionella än i Sverige, men jag tror att mönstret finns även här. Exempelvis visade en stor enkät som Kamratposten genomförde för ett par år sedan att barn i första hand söker tröst hos mamma, sedan hos en kompis, därefter hos ”någon annan”, därefter hos ”ingen” och först på femte plats kom pappa. Undersökningen bör tas med en nypa salt, eftersom den inte genomfördes på ett vetenskapligt sätt, men den antyder ändå att även svenska pappor sällan får rollen som tröstare.

Du skriver att du ibland mest känner dig som en lekfarbror. Att pappan får den rollen är också ett återkommande resultat i forskning om föräldrar och barn. Samtidigt är det kanske inte så dumt att vara just lekfarbror. En av de mest etablerade teorierna om hur barn utvecklar goda relationer påstår att barn, vid sidan av en trygg bas, behöver vuxna som kan hjälpa dem att utforska omgivningen på ett lekfullt och säkert sätt. Det finns dessutom studier som visar att lekrollen kan vara minst lika betydelsefull som tröstrollen, om än på olika vis. Exempelvis har man sett att barnets utforskande lek bidrar till bättre vänskapsrelationer under uppväxten, medan tröstrollen kan ha betydelse för kärleksrelationer. Jag vill understryka att det inte finns några hinder för mammor anta lekrollen eller för pappor att vara den trygga basen. Det viktiga är inte vem som tröstar eller leker, utan att någon gör det.

Min poäng med att beskriva forskningen ovan är att du inte behöver känna dig helt missmodig över din roll i familjen. Trygghet kan uttryckas på olika sätt. Samtidigt förstår jag att du vill förändra situationen. Du vittnar om en ganska stor obalans i familjen och du verkar bli bortvald i hög grad. Ännu viktigare är förstås hur detta påverkar er dotter. En avgörande fråga är hur trygg hon är tillsammans med personer utanför familjen. Du skriver att din sambo aldrig låtit någon vara barnvakt. Går er dotter på förskola? Brukar hon över huvud taget varit ensam någon gång med släktingar eller vänner till er? Det är förstås tillräckligt problematiskt hon väljer bort dig, men om hon dessutom blir orolig och rädd i många andra situationer så finns det desto större skäl att hitta en lösning.

En lösning är förstås att du tar mer eget ansvar för dottern. Du skriver exempelvis att det går bra att trösta henne när ni är ensamma. Det är en tydlig signal på att du behöver mer utrymme och egen tid tillsammans med henne för att hon också ska kunna känna sig trygg med dig. Sedan vill jag poängtera att det inte är givet att hon känner sig otrygg med dig, bara för att hon ropar efter mamma i många lägen. Det kan lika gärna vara ett uttryck för den starka bindning du beskriver mellan dem. Gråt och skrik kan vara ett sätt att komma nära mamma, snarare än att välja bort dig på grund av otrygghet.

Den här lösningen kräver förstås någon form av samförstånd mellan dig och din sambo. Om du ska få möjlighet att också ta tröstrollen ibland, så måste hon stå tillbaka. Till en början kanske det krävs att hon lämnar hemmet oftare, eller att du och dottern reser bort en helg. I längden tror jag dock att de små och återkommande vardagssituationerna är viktigast att förändra. Mamman måste vara beredd att backa och lämna över till dig i situationer då dottern kräver hennes närhet. Du kanske måste ta mer aktiva initiativ till att ta över i samma situationer. Du skriver att ni har olika syn på uppfostran och lyckas ni inte komma överens på egen hand, så rekommenderar jag att exempelvis tar kontakt med den kommunala familjerådgivningen, som jobbar med den här typen av problem.

Om du lyckas börja bygga upp en tryggare relation med dottern, så kan nästa steg vara att blanda in andra personer, som till exempel att släktingar får vara barnvakt. Det framgår inte om hon känner sig otrygg med andra, men gör hon det är det som sagt viktigt att hjälpa henne att lära sig att känna tillit till fler än mamma och pappa.

Om mamman inte vill medverka till någon förändring, så tycker jag att du framförallt ska lyfta fram dotterns situation. När jag beskrev forskningen om föräldraroller och barns utveckling tidigare, så nämnde jag inte en sak. Många studier tyder på att det bästa för barnen är om de kan känna en trygghet i båda föräldrarna, leka med båda föräldrarna, samt att föräldrarna kan stötta varandra i sina respektive roller. Det är förstås inte alltid lätt att uppnå det, men jag hoppas att ni åtminstone kan mötas en bit på vägen.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

Det hjälper ju knappast att komma med råd om hur dom borde gjort istället. Jag har tre barn med två olika mammor varav den sista mamman knutit vår gemensamma son extremt hårt till sig. Dels kan man försöka prata med mamman, men det är inte alltid så lätt, men det allra viktigaste är att få egen tid med barnet och att bygga det förtroendet som mamman gjort. Det kan ta tid men är inte omöjligt jag talar av egen erfarenhet. Sen handlar det om ens egna självkänsla också, ja det är tufft att som pappa ligga i underläge och det gör man då mamman och barnet lever den första tiden i ett symbiotiskt förhållande vare sig man försöker vara jämlik eller inte. Men genom tålamod, intresse och engagemang och massa massa kärlek så hittar man fram. Du ska vara glad över att det är en tjej för det är faktiskt enklare än en kille. Båda mina killar har varit mycket närmare mamman än min tjej men med tiden, kärlek, egen tid med barnen och massa tålamod så finner man den nära relationen. Och att vara vuxen inte sårad för att barnet uttalar det som många barn gör från och till så löser detta sig.

Anonym, 17:56, 27 februari 2012. Anmäl

Jag blev lite rädd när pappan antyder att han ger upp henne när hon är elak och inte vill uppmärksamma honom. Det låter lite omoget. Vi talar ju om ett litet barn här och ingen uträknande 18 åring. Pappan har uppenbarligen inte tagit någon pappaledighet med flickan. Det kostar. Priset är att mamma är nummer ett. Pappans tid kommer, tro mig, vanliga flickor brukar avguda sina vanliga pappor. Det kan dröja ytterligare några år men det är värt väntan.

Lydia, 14:30, 27 februari 2012. Anmäl

[...] Insidan i DN ger ett bra exempel. Så här skriver en pappa i sin fråga: Sedan födseln av vår dotter för tre år sedan har min sambo tagit [...]

Pappa vill utveckla sin föräldraroll, men hur göra? (Webbsida), 06:03, 27 februari 2012. Anmäl

Jag hoppas att många (blivande) fäder och mödrar läser detta och tar varning. Sådant här ska man prata igenom redan innan barnet är fött, och se till att man som föräldrar har en samsyn. Det gäller att ända från början aktivt arbeta för att det inte ska bli såhär. T ex är det inte en bra idé att låta amningen bli nödvändig för att barnet ska somna, då blir det ju per automatik så att bara mamman kan natta under en lång tid, och sådana vanor kan vara svåra att bryta. Först äter man, sedan nattas man, med hjälp av en rutin som både mamma och pappa kan genomföra (genom att vyssa, vagga eller sjunga t.ex.). Det inför man så snart som möjligt, och så turas man om. De flesta vettiga mammor inser säkert att man har allt att vinna på att släppa in pappan från början om de tänker efter. Papporna i sin tur kan inte nöja sig med att spela andrafiolen, utan har ett eget ansvar för att träda fram och ta plats från början. Alla vinner på detta: man får ett lyckligare och mer jämställt familjeliv, och barnet lär sig från början att uppleva trygghet med mer än en person,

Fyrabarnsmorsa, 11:21, 25 februari 2012. Anmäl

Om vi hade kvoterad föräldraförsäkring skulle sådana här situationer inte uppstå. Pappan måste tidigt få eget ansvar för barnet vid tillfällen då mamman inte är närvarande, på så sätt blir barnet lika tryggt med båda föräldrarna.

Misan, 00:19, 25 februari 2012. Anmäl

Det låter som om mamman trots allt försöker knyta barnet lite väl tajt till sig: "Hon ammade länge (ca 2,5 år) och kan fortfarande inte somna utan bröstet som alltid har varit trösten vid gråt och trötthet." Visst är det bra att amma länge, men att använda bröstet som tröst till en tvååring känns inte helt rätt.

Hannah, 10:57, 24 februari 2012. Anmäl

Jag har haft liknande problem, vi har tvillingdöttrar på 4 år och det har varit mycket "Jag tycker inte om dig", "jag vill ha mamma", osv. Men jag har haft tur i att min fru håller ihop med mig istället för att stjälpa. Hon kommer in och säger "så får du inte prata till din far" och går sedan. Hon inser också att anledningen till att många män inte hjälper till med barnen är att mammorna ofta inte tillåter det. De släpper inte ifrån sig barnen och kommer springades så fort barnen gråter eller pappan gör något "fel". Istället kan hon gå ut på kvällen ibland eller låter mig ta barnen för mig själv på en helgdag till parken. Då finns inte mamma där utan de vänder sig till mig. Jag har också fått lägga dem (trots skrik och bråk) i nästan varje kväll de senaste åren. Så nu har det börjat bli lättare, de accepterar och gillar att pappa läser en bok på kvällen eller går med dem för att leka. Det händer fortfarande att de gråter efter mamma på kvällen när de är trötta, men jag säger att mamma har gått till affären, eller hon städar, eller läser, eller vilar. Jag säger att det är ok om de inte vill ha mig, men då får de lägga sig själva. Detta har fungerat bra, de älskar givetvis fortfarande mamma mera men det tror jag är naturligt för ett barn i den här åldern. Föräldrarna måste arbeta tillsammans och din fru måste låta dig ta hand om barnet själv ibland. Om du inte får din fru att gå med på det kommer det att vara svårt. Och även om du får henne att gå med på det behövs det tålamod eftersom barnet kommer att föredra mamma ännu en tid. Men om du inte ger upp så kommer du att få ett fint umgänge till din dotter där ni har något speciellt mellan er.

M, 01:46, 23 februari 2012. Anmäl

Jag var själv ett "mammigt" barn när jag var liten, men blev mer och mer "pappas flicka" när jag växte upp. Min pappa har varit oerhört viktig för mig på ett sätt som han säkert inte skulle ha kunnat föreställa sig när jag var tre år. Jag har alltid kännt att det varit han som hjälpt mig att släppa taget om mamma och ”våga” ge mig ut i världen. Idag skulle jag säga att han stått mig lika nära eller kanske närmare än vad min mamma gjort, även om jag tyckte att det var hon som tröstade mig bäst som liten. Ge inte upp, ta en diskussion med mamman förklara hur du känner men försök så långt det går att hitta lösningar tillsammans. Att pressa mamma och barn för hårt kan vara frustrerande för alla, om hon knyter an så hårt till barnet så beror det säkert på egna rädslor som hon går och bär på. Det viktiga är att er dotter känner att hon har föräldrar som bryr sig. I mitt fall kom jag till en punkt när min relation med mamma kändes hämmande (när det blev dags att lära sig att umgås med andra... ), och då knöt jag mer och mer an till min pappa som som tur var fanns där för mig. Med tiden kommer er relationen att utvecklas, under tiden låt henne veta att du finns där.

Ann, 13:00, 22 februari 2012. Anmäl

Jag tycker att barnets mamma verkar monopolisera ert barn. Du måste prata med henne. Hur är hennes egen självkänska och upplevelse av värde utanför föräldrarollen? Det låter som att hon tankar självförtroende i dotterns beroende på ett sätt som utesluter dig, och det tycker jag inte att du ska behöva acceptera. Du måste få ta mer plats i omsorgen om er dotter. Jag tycker att mamman borde resa bort i minst en vecka, och låta er två få en chans att utveckla en närmre relation. Även om mamman inte går med på att resa bort så hoppas jag verkligen att du inte slutar kämpa. Barn är värda båda sina föräldrar. Och - de mår dessutom bra av att ha andra vuxna som de känner sig trygga tillsammans med och som de kan ha en nära relation till. Kanske dags att fundera ut en barnvakt, som både dottern och ni känner er trygga med, som ni kan börja fasa in i dotterns liv? Jag tror att det är ni själva som genom ert agerande skapat beroendet av mamma hos dottern, och då borde det gå att ändra också, även om det kan ta lite tid. Lycka till!

Sara, 15:37, 21 februari 2012. Anmäl

Jag har ammat 3 barn, vardera cirka 8 månader och är en förespråkare för amning - men att jag inte ammade längre berodde på att jag läste att om man fortsätter längre än 10 månader ett år är det stor risk att det är svårt för barnet att sluta. Det verkar ju här som om barnet har en överdriven bindning till mamman - nog för det är bra att knyta an, men när det "bara" är mamma hela tiden, blir ju barnet samtidigt mer sårbart, för försvinner mamma, försvinner ju hela barnets trygghet! I det här fallet borde även mamman inse att hon knytit barnet alldeles för hårt till sig, och att hon för barnets bästa borde jobba på att till sammans med pappan bygga upp starka relationer, inte bara till pappa utan kanske också till andra närstående, så barnet inte är så utlämnat. Våra barns kusin miste sin pappa (dog) i barnaåren, och regredierade i beteende, fick sömnsvårigheter mm, och detta på grund av att han insåg att om mamma dör har jag ingen! I detta fall fanns bara en dement mormor, morfar, farmor och farfar är döda. Mamman måste nog träda tillbaka lite, våga gå hemifrån em kväll och låta pappa natta osv, och sluta att ta fram bröstet till tröst - för näringsmässigt är det ju definitivt inte behövligt nu längre.

Anonym, 09:44, 21 februari 2012. Anmäl