Hur viktigt är rättvisa mellan syskon?

Fråga:

Jag är mamma till två tjejer, 3,5 respektive 7 år gamla. Sjuåringen tillhör den något lugnare sorten, medan lillasyster är mer vild och busig. Båda två är dock temperamentsfulla och kan byta känsloläge ganska kvickt. De har en stark inbördes gemenskap, de kramas och söker trygghet hos varandra och sover gärna i samma säng. Numer har de även börjat leka med varandra då och då. De leker rollekar, dansar eller busar.

Men lika ofta som de är sams så bråkar de. De slåss, skriker och kastar grejer på varandra. Det är som ett litet mayhem när de sätter igång.

En vanlig orsak till konflikterna är konkurrens och orättvisa. De bråkar om vem som ska sitta bredvid mig eller pappa i soffan, vem som ska få mest utrymme på vardagsrumsgolvet när de dansar eller vem som ska ha den ena eller andra leksaken. At de delar rum är också en källa till ständiga bråk.

Jag fattar ju att det är helt normalt att syskon bråkar, och att mina barn förmodligen inte är värre än några andra. Men jag känner att jag har så svårt att förhålla mig till de här konflikterna. Ofta slutar de med med att den äldsta tjejen rusar i väg och säger saker som att ”hon (lillasystern) kan ta alla mina saker, hon kan ta min plats i soffan, jag kan lika gärna flytta här ifrån” på klassiskt martyrmaner. Till saken hör att varken jag eller min man kör med den sortens känslomässig utpressning (inte som vi är medvetna om i alla fall).

Jag känner ofta oro för att någon av tjejerna ska känna sig orättvist behandlad. Min egen inställning till rättvisa är ganska pragmatiskt. Jag upplever sällan orättfärdigheter och jag tycker att man får tugga i sig att saker är som de är. Den inställningen försöker jag med jämna mellanrum förmedla till barnen, men det köper de absolut inte. Eller snarare, de tycks inte förstå innebörden i att allt livet är fullt av orättvisor.

Jag behöver tips och råd kring hur man kan tänka när det handlar om konflikter och konkurrens mellan syskon. Hur viktigt är rättvisa? Är det helt orimligt att de ska fortsätta dela rum? Hur mycket ska man som förälder lägga sig i konflikterna? Och hur gör man för att syskonen ska lära sig att lösa sina konflikter på egen hand?

Linda

Svar:

Hej Linda,

Precis som du skriver är det vanligt med syskonbråk, vilket jag tog upp i förra veckans svar som handlade om konflikter mellan äldre syskon. En slutsats i det svaret var att konflikter inte behöver vara skadliga för relationen så länge de balanseras av gemenskap mellan syskonen. Det är i längden ett större problem med ett konfliktfritt förhållande där syskonen väljer bort att umgås med varandra. Flera forskare betonar också att normala syskonbråk faktiskt förbereder och tränar barnen på de sociala utmaningar som livet innebär. Din beskrivning av hur syskonens bråk brukar arta sig stämmer också väl överens med det normala mönstret. Det vanligaste temat för bråk är strid om saker och tillhörigheter. Fyra av fem konflikter slutar med att ett av barnen ”vinner” på ett okonstruktivt sätt, eller att ett av barnen helt enkelt ger sig.

Det jag skriver här bekräftar din bild av att systrarnas bråk är normala, men du undrar ändå hur du ska hantera dem. För även om målet inte är att bråken ska upphöra, så har det förstås betydelse hur man agerar som förälder. Jag kommer att ge flera olika råd om detta och hoppas att något kan vara användbart för dig.

Du tar upp en intressant fråga om rättvisa mellan syskon. Jag tror att du är inne på helt rätt spår, eftersom forskning visar att (mindre) orättvisa inte är ett problem i sig. Det är den upplevda orättvisan som kan påverka syskonrelationen, föräldrarelationen och de enskilda barnen. Eftersom just upplevelsen har betydelse, så är en vanlig rekommendation att göra precis det du gör: Att prata med barnen om vad rättvisa innebär. Jag tror alltså att det är en bra idé att fortsätta med det och när barnen är äldre ökar chansen att de förstår detta. Jag vet inte hur era samtal brukar vara, men det är förstås bra om det kan bli konkret för barnen. Vilka saker/aktiviteter/förmåner kan inte alltid fördelas rättvist? Vilka kan det? Är barnens upplevelser av orättvisa grundade på fakta? Eller finns det missförstånd som måste klaras ut? Var angelägen om att verkligen försöka förstå vad barnen upplever som rättvist och orättvist. Jag tror på din idé om att förmedla att världen inte kan vara helt rättvis, men var också öppen för att gå barnen till mötes om det är möjligt. Hur skulle de vilja att ni gjorde saker mer rättvisa? Ni kanske kan hitta överenskommelser som förebygger framtida bråk. Det kan ju också framkomma att något av barnen är särskilt känsligt för vissa typer av händelse, som du då kanske kan hantera på något annat sätt.

Mindre än fem procent av konflikter mellan syskon i dina barns ålder brukar leda till att syskonen tröstar eller förlåter varandra. Det är alltså sällsynt att barn spontant använder sig av konstruktiv konfliktlösning, men de få gånger som det händer är ändå betydelsefulla för relationen. Därför är det värt att aktivt försöka lära barnen det. Generellt har man sett att det ofta är bra om man kan låta syskonen försöka lösa mindre bråk själva, utan att föräldrar ingriper. Så fort en vuxen kommer in i spelet, så ökar risken för att något barn känner sig orättvist behandlat. Om vuxna ofta ingriper kan barnen börja ropa på hjälp vid minsta konflikt och vara mer angelägna om att framstå som offer än om att hitta lösningar.

När man väl måste ingripa i en konflikt så är det därför viktigt att inte själv genast ge en lösning. Istället kan man passa på att lära barnen konfliktlösning. Ofta är det bra att strunta i vem som började och istället hjälpa barnen att uttrycka vad var och en vill i situationen. Be dem komma med egna förslag på hur konflikten kan lösas. Hjälp dem också att uttrycka vad de känner. I studier har man sett att just förmågan att sätta ord på sina känslor har betydelse för konfliktlösning mellan barn. Utgå från känslorna när ni diskuterar konflikten: ”När du tar Agnes saker blir hon ledsen och när Agnes slår dig blir du också ledsen. Hur ska vi göra istället?”. Om barnen är väldigt upprörda kan det förstås vara nödvändigt att skilja på dem en stund innan man kan föra den här typen av samtal.

Du skriver att dina döttrar har hett temperament och då kan det vara en idé att försöka lära dem att hantera ilskan. Det är något som har lyfts fram i studier där man har hjälpt syskon att få en bättre relation. Barnen får lära sig att känna igen situationer och tecken som leder till ilska och pröva alternativa sätt att uttrycka eller hantera sina känslor. Det kan handla om att gå iväg en stund, att sätta ord på känslor, att ta en tankepaus eller att tydligt uttrycka vad man vill.

Ett standardråd om syskonbråk är att föräldrar inte bara ska uppmärksamma barnen när de bråkar, utan istället ge dem uppmärksamhet när de umgås på ett bra sätt. Det har också prövats i studier. Bäst resultat blir det om föräldrarna aktivt och ofta uppmuntrar olika initiativ till positivt samspel. Med uppmuntran menar jag att du kan notera och sätta ord på vad syskonen gör: ”Jaha – du fick dockan av Agnes.” Det behöver inte vara mer än så.

Jag vill särskilt lyfta fram att du nämner att dina barn leker rollekar, eftersom det har visat sig ha en betydelse just för syskonrelationer och konflikter. I rollekar och låtsaslekar lär sig barnen att byta perspektiv och utveckla empati, vilket är en grund för att kunna hantera konflikter. Din beskrivning av systrarnas gemenskap är så fin och borgar som sagt för en fortsatt stark relation. Så håll ut!

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Jag har en tvillingsyster och en två år yngre syster och vi tre höll jämt och ständigt på som frågeställaren beskriver - och drev ofta vår mor till vansinne. Hon gjorde sitt bästa för att vara rättvis, men millimeterrättvisa går naturligtvis inte att uppnå och det förklarade hon också för oss många gånger - till sist började det sjunka in. Än idag kan hon vara orolig för att inte vara rättvis gentemot sina barn, men vi syskon har en jättefin relation som vuxna, står varandra väldigt nära och ställer alltid upp för varann. Det jag vill säga med det här är att frågeställaren säkert gör precis rätt, och att de där rättvisebråken nog tyvärr bara är en fas man ska igenom. Stor kram och håll ut!

Anna, 16:04, 4 april 2012. Anmäl

Jag tycker rättvist är när var och en får det den behöver och det är inte nödvändigtvis lika mycket eller samma sak.

e, 11:12, 4 april 2012. Anmäl

Jag tycker det är bra att du tar det här på allvar, men jag håller också med om väldigt mycket som Martin säger. Min far sa alltid när jag klagade på orättvisor att 'världen är inte rättvis'. Och sen var det nog med det. Det var självklart inte vad jag ville höra, och jag kan inte påstå att det just då kände som om det hjälpte, men Martin pekar också på vikten av att kunna sätta ord på sina känslor och jag tror att det hjälper här. Att komma med ett argument som 'det är inte rättvist' är sällan rätt. Det är ungefär lika intetsägande som att säga 'jag är kränkt'. Det är viktigt att kunna uttrycka varför man tycker att någonting är orättvist eller varför man känner sig illa behandlad utan att för den sakens skull dra upp orättvisekortet (som barn ofta gör) eller kränkthetskortet (som vuxna slänger sig mer betydligt oftare än de borde). Sen är det ofta så att när ett barn klagar på orättvisa handlar det inte sällan om att de vill ha det bättre än sitt syskon, och det är inte rättvist heller (men världen är inte rättvis). Sen är det ju också så att när det är en åldersskillnad mellan syskonen så finns det vissa saker som det äldre syskonet får göra som det yngre inte är gammalt nog att göra än. Det upplevs också som orättvist, både från det yngre som inte får göra något, eller från det äldre om det yngre får göra något roligt som det äldre inte fick i den åldern. Men livet är inte rättvist. Hur som helst. Stå på dig. Jag tror och hoppas att dina barn kommer att utvecklas till fullt normala människor med alla fel och förträffligheter som det innebär.

Jesper, 10:05, 30 mars 2012. Anmäl

Carola Bashiri, kan du utveckla vad du menar att det är viktigt att lära ut vikten av rättvisa? Tycker du det är viktigt att stå på sig och protestera om man känner sig förfördelad, och i såfall i vilka situationer, dvs när bör man ta fajten och när bör man inte göra det?

kenneth selin, 08:38, 30 mars 2012. Anmäl

Man bör också ge barnen incitament för att själva reda ut konflikter och orättvisor. Kan dom inte komma överrens om vem som skall sitta bredvid pappa i soffan får ingen göra det istället. Den tappade glassen resulterar kanske inte omedelbart i en ny från mamma utan barnen får själva lösa det genom att lära sig att dela med sig. Osv. Detta stärker syskonens gemenskap gentemot en inte alltid rättvis omvärld, och dom lär sig att det lönar sig att istället för att bråka istället samarbeta mot denna omvärld. Givetvis får man gripa in om det går överstyr, men ständiga ingipanden på individnivå kommer bara lära ett barn att det alltid finns nån annan instans i livet som är till för att lösa alla upplevda orättvisor. En enorm björntjänst.

lalle (Webbsida), 07:56, 30 mars 2012. Anmäl

Anser att rättvisa är en oerhört viktig del av uppfostran och man måste jobba hårt för att se till att man lär ut det till barn så att de också förstår vikten av rättvisa. /Carola Bashiri

Carola Bashiri (Webbsida), 07:20, 30 mars 2012. Anmäl

”Min vuxna dotter ser inte sina egna problem”

Fråga:

Hej Liria, jag bär på en mycket stor oro som rör min äldsta dotter, nu i ung medelålder. Hon var ett riktigt älskat ”praktbarn” från födseln och uppåt. När hon  började skolan lämnade min man oss för en annan kvinna. Efter ett par år träffade jag en man som ganska snart flyttade in hos mig och barnen. Han visade sig ha alkoholproblem. Jag utvecklade under de åren ett medberoende, dock inte så att jag själv drack, men där jag ägnade mycket kraft åt att hantera situationen. Först efter fyra år bröt jag med mannen. Min dotter var då i tidiga tonår och hade en tid signalerat hur illa hon tyckte om honom. Nästan omgående blev jag våldsamt förälskad i en annan man. Trots att min dotter, om än vagt, signalerade sin ovilja flyttade vi ihop. Vi gifte oss, och är  fortfarande lyckligt gifta.

Min dotters kontakt med sin pappa blev med tiden allt sämre. De problem jag nu vill beskriva började i allt detta. Idag kan jag se att det var början till det som sedan övergick i oresonliga vredesutbrott mot mig när vi var ensamma. Hon flyttade hemifrån, utbildade sig på olika håll, och jag hälsade på henne och ville upprätthålla kontakten, visa hur mycket jag brydde mig om henne. Hon uppskattade det, men vredesutbrotten kom utan förvarning och utan hänsyn till omgivningen. Jag kunde bli utskälld när och var som helst.
Vi har genom åren haft mycket kontakt, men det har också funnits längre avbrott som hon tagit till som ”straff” efter situationer där jag gått emot henne. Ibland, men inte ofta, har mitt tålamod brustit och jag har reagerat. Hon har då svarat med att hota med att klippa kontakten.
Idag är hon ensam mamma till ett barn i lågstadieåldern.

För några år sedan märkte jag att hennes mående övergick i ett allvarligare stadium. Jag kände att hon plötsligt inte gick att nå. Jag övervägde att kontakta socialtjänsten utifrån oro för mitt barnbarn, men valde att avvakta. Jag litade på att daghemspersonalen skulle märka om barnbarnet betedde sig konstigt.

I dag fortsätter allt på detta sätt. Hon är ibland vid gott mod och jag besöker henne och mitt älskade barnbarn så ofta jag kan. Hon vill däremot inte komma och besöka vårt hem. När vi ses kan hon vara varm och glad, men plötsligt, utan att jag förstått varför, kan hennes humör skifta och hon anklagar mig, hotar med att klippa kontakten, och kan säga förfärliga saker till mig. Jag har lärt mig att låta det passera för att invänta en annan sinnestämning, som sedan infinner sig.

Hela tiden finns oron för hur barnbarnet har det. Jag ser att hon är en kärleksfull mor, men hennes utbrott kan komma även när barnet är närvarande. Mitt problem är att jag känner mig så ensam i detta. Min man menar att jag ska släppa oron, eller göra en orosanmälan till socialtjänsten. Men jag törs inte göra det. Hon skulle klippa all kontakt och inte låta mig träffa mitt barnbarn. Hennes syskon ser allvaret i hennes beteende, men väljer att inte ha så mycket kontakt.

Min fråga till dig är hur jag ska fortsätta att hantera detta. Jag älskar henne, allt som är hennes fina sidor, men känner förtvivlan över hur det har blivit. Jag vet varken ut eller in. Bästa Liria, jag undrar om du kan vägleda mig i hur jag ska hantera vår relation. Särskilt med tanke på barnbarnet, som jag betyder mycket för, och vice versa.

Jag tänker att min dotter behöver hjälp, men hon vill inte se att hon har ett problem.

Varma hälsningar Margareta

Svar:

Hej bästa Margareta!

Tack för ditt brev. Du är en mycket bekymrad och engagerad mamma och mormor. Du oroar dig för din dotters psykiska hälsa, hur hon mår, och för hur hon fungerar som mamma, och vad det innebär för ditt  barnbarns trygghet och uppväxt.

Låt oss börja resonera om den första frågan du ställer, om hur din dotter mår, och vad du kanske kan göra för att hjälpa henne. Du skriver att hon själv inte anser att hon har något problem. Jag tolkar din formulering som att din dotter anser att du har fel om detta. Varför är det så svårt att få henne att lyssna? frågar du dig förmodligen. Kanske handlar det till del om den glesa och sköra kontakt som ni har, men det finns också något allmängiltigt i din svårighet med detta. Att acceptera att man har ett problem och att man ska göra något åt det måste komma inifrån. Påtryckningar utifrån skapar ofta motstånd hos den som har ett problem. En anhörigs försök att påverka, eller kontrollera, leder ofta till en maktkamp, trots och låsta positioner. Bråk, anklagelser och osämja är det som allt oftare kommer att prägla försöken att göra något. Jag tror att det klokaste du kan göra är att respektera din dotters autonomi som det vuxna barn hon är nu. Hon har ett annat sätt att se på saken.
Vi kan älska våra barn, våra föräldrar eller våra syskon och på alla sätt försöka hjälpa dem. Vi kan sörja för deras skull, men vi kan inte ta ansvar för deras handlingar eller kontrollera deras liv. Det är nog som svårast att acceptera när det gäller ett barn, även om barnet är vuxet. Men tillvaron är nu en gång sådan att föräldrar och barn ska separera. Även om de känslomässiga banden är starka ska barn bli vuxna och lära sig stå på egna ben, med eget ansvar för sina liv. Insikten om att det är så är smärtsam, men den kan också minska skuldkänslor och göra det lättare att träffas och umgås.

Vad kan du då som mamma ändå göra? Skriv ett brev till din dotter där du berättar att du vill att ni hittar ett bättre sätt att kommunicera och umgås. Säg som det är, att du vill ha en bättre kontakt men vet inte hur du ska göra. Föreslå att ni tillsammans går till en familjerådgivare för att försöka reparera er relation.

För egen del kan du återknyta till dig själv, och dina egna behov. Att flytta fokus från din dotter till dig själv kan kännas svårt, men är kanske ändå möjligt. Vad innebär det? Du kan börja ställa frågor till dig själv: Vad vill jag med livet? Var det detta jag hade tänkt mig? Vilka fördelar och nackdelar finns det med att ha det så här för mig? Behöver jag kanske rådgöra med någon utomstående för att se klarare? Vänner och släktingar kan vara stödjande och det finns annan hjälp att få. Du kan välja att gå i familjerådgivning för att få hjälp att svara på de här frågorna. Där ges ofta möjligheten även till individuella samtal. Andra alternativ är att samtala med en psykolog eller en psykoterapeut.
Låt oss nu övergå till din andra fråga, om hur du ska hantera din oro för hur din dotter fungerar som mamma och om ditt barnbarn far illa. Ditt brev är på den punkten något vagt. Du skriver att din dotter får utbrott i barnets närvaro, även om utbrotten som det framstår i ditt brev inte riktar sig mot barnet. Någon annan särskild händelse som tyder på att ditt barnbarn är utsatt för risk eller farit illa nämner du inte. Din oro framstår samtidigt som rimlig. En vuxen som har ett instabilt sätt att fungera med tvära kast i sitt humör i möten kan ha detta sätt att fungera även i rollen som förälder, och det kan vara stressfyllt och otryggt för ett barn. Mitt råd är att du tar reda på mer så diskret och respektfullt som du kan om hur din dotter är som mamma och hur ditt barnbarn mår. Kanske släktingar till er vet mer. Lyssna på ett genuint sätt. Var inte fast i dina uppfattningar om hur det är. Var beredd att du kan få höra saker som överraskar dig till det bättre.

Bekräftas att du har skäl till oro, så ska du anmäla. Det kan du göra anonymt och enbart utifrån misstanke om att ditt barnbarn far illa. Det är socialtjänsten som i nästa steg utreder om misstankarna stämmer eller inte.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Jag tycker att tanten kan föregå med gott exempel, gå i terapi, fundera på vad hennes karlar utsatt dottern för, se klart och tydligt framför sig alla de saker hon inte gett dottern i brist på gott föräldraskap, sluta lägga över problemen på sin dotter och svälja din stolthet. Det här låter som en kvinna som är egocentrisk och manipulativ. Självklart är det viktigt att barnbarnet har en trygg hemmamiljö men att dottern visar sin ilska är naturligt och bygger trygghet, jag hade varit skitförbannad om jag inte fått upprättelse för den uppväxten. Det är lätt att vilda ändra på omvärlden istället för att ta itu med våra egna problem. Mormodern tog avstånd från sina karlar, och dottern har tagit avstånd från sin egocentriska mamma.

sara, 10:20, 17 april 2012. Anmäl

Jag tycker också att "experten" ignorerar mammans berättelse om hennes egna svek mot dottern under hennes barndom fullkomlig. Varför skulle *inte* dottern vara fruktansvärt arg på sin mor? Så vitt jag kan se det finns det inte heller några tecken i brevet som egentligen pekar på att barnbarnet far illa, bara att mormor känner sig illa behandlad.

Camilla, 13:00, 4 april 2012. Anmäl

Fullständig idioti i svaret från "experten".

jalle, 12:46, 4 april 2012. Anmäl

Vilket märkligt svar av experten, inte en tillstymmelse till att ens föra på tal det verkliga problemet. Det är inget fel på dottern mer än att hon är väldigt besviken på sin mamma och med all rätt! Istället för att sjukförklara dottern och försynt fråga om en anmälan till soc kan vara på sin plats borde mamman be om ursäkt. Hon har uppenbarligen gett sin dotter en vidrig uppväxt, helt oansvarigt bjudit in nya karlar i familjens liv utan minsta tanke på barnens bästa. Resultatet blev därefter. Din dotter bär på en massa ilska, helt naturligt. Hon känner sig sviken av sin egen mor. Kanske inte konstruktivt i längden att få dessa utbrott men mamman måste ta ansvar, om än många år för sent och sätta sig ner med dottern och be om ursäkt, förklara sig, öppna upp kring sina egna tillkortakommanden som förälder.

Sofia, 12:00, 3 april 2012. Anmäl

Jag tycker att Sandras inlägg var mycket bra. Din dotter blev övergiven av sin far när hon var i sjuårsåldern och sedan blev hennes liv kaos enligt vad som skrivs. Hur kan Margareta inte förstå att dottern inte kan förlåta henne för att hon fick en rutten uppväxt? Nu kan hon välja själv och hon väljer bort sin mor. Det är inte svårare än så. Nu är det mors tur att må dåligt. Lämna dottern ifred tills hon själv knackar på. Det kan ta flera år eller aldrig. Man får bara tillbaka det man ger och jag tror dottern fick mycket lite.

Lydia, 07:22, 30 mars 2012. Anmäl

Det här kunde lika gärna ha handlat om mig och min mamma om det inte vore för att jag har problem med att uttrycka mina känslor och exploderar inåt istället för utåt. För att hon inte ser sina brister, för att hon prioriterade sin alkoholiserade partners istället för sina barn och blundade för all skada de åsamkade oss barn. För att ingenting någonsin reds ut, just eftersom hon är relativt blind för sina egna brister och misstag. Hon kan erkänna att "det blev fel" i valet av karl men ungefär där går gränsen. Vi barn har aldrig fått något förlåt, aldrig fått upprättelse och vi får aldrig ens känslan av att hon förstått vad vi gått genom. Jag har spenderat åratal i terapi, betydligt mer omfattande än min mamma vet om, och tagit itu med mina problem så gott det går. Nu är jag själv mamma till ett helt fantastiskt barn. Men jag drar mig för att ha kontakt med min mamma (som saknar sitt barnbarn och mig) eftersom jag mår dåligt när vi ses. Hon säger och gör saker som påminner mig om all sorg, ilska och smärta. Hennes val att ignorera det förflutna och låtsas som att vår relation är helt oskadd gör henne mer främmande för mig och gör mig arg och stressad. Vi har enorma rosa elefanter i rummet som hon inte låtsas om. Skillnaden mellan mig och dottern i insändaren är som sagt att jag lyckas hålla det inombords på gott och ont. Jag försöker vara snäll och trevlig men i verkligheten har jag lust att vråla högt, anklaga henne och kasta saker på henne. Så ... kanske mormodern skulle börja med att se över sina egna problem och fundera över hur mycket sorg, smärta och ilska hennes val åsamkat hennes barn. Speciellt när hon dottern lämnats ensam med den opålitlige och alkoholiserade partnern. För det har garanterat hänt.

Sandra, 12:52, 29 mars 2012. Anmäl

Dottern är inte alls oresonligt arg. Dottern beter sig fullständigt logiskt. Du ska vara glad att hon vill ha kontakt alls...

Elin, 09:35, 29 mars 2012. Anmäl

Dottern agerar rationellt som skyddar sitt barn från mormor utifrån den information jag läser ovan. Är själv också en "dotter" till en liknande person som Margareta och har utsatts för en liknande uppväxt, där min mor alltid sätter sig själv främst och saknar empati och självinsikt vilket resulterat att hon psykisk misshandlat och delvis fysisk också. Det kunde vara min mor som skrivit brevet och då skulle det också låta att jag hade "oresonliga" utbrott, då min mor är felfri. Jag drar mig tom för att skaffa barn pga detta - för min mor skulle reagera på samma sätt: kräva att träffa barnbarn, kritisera mig som förälder och kontakta socialen utan någon grund för utom att känslan av att den som kritiserar en narcissist-mormor måste det vara fel på. Margaretas dotter gör bäst i att bryta kontakten.

ABC, 11:18, 28 mars 2012. Anmäl

Margareta visar redan i början av sin fråga stor självinsikt. Hon har svikit sin dotter gång på gång under uppväxten, och dotterns barndom var uppenbarligen otrygg och utsatt. Först blev du och dottern övergivna av pappan och därefter fick hon uppleva hur hennes mamma satte sina egna intressen - och alkoholiserade älskare- före dotterns rätt till en trygg uppväxt. Margareta säger inledningsvis att hon ser hur dotterns ilska föddes där. Så varför fråga en utomstående expert, Margareta? Du har ju redan insikt. Du behöver prata ut med din dotter och be om utsäkt för din del i bägge föräldrarnas svek mot henne. Hon behöver sannolikt gå i terapi, men det sköter hon nog själv så småningom. Och de enda indikationer du har på att barnbarnet far illa är att du saknar insyn i dotterns familj, men det är ju ingen grund för oro, snarare tvärtom, att din dotter vill skydda sitt barn från den person som skadat henne själv. Margareta, du har själv svaret, och du vet sannolikt också vad du behöver göra. Att be om ursäkt räcker naturligtvis inte men det lättar din dotters plågor lite. Att tala ut kan hjälpa henne att bearbeta också det svek som hennes pappa står för pch som du möjligen också får klä skott för. Sådana smällar under uppväxten som din dotter utsatts för - och kanske syskonen med? - skapar effekter för resten av livet. Till och med i en syskonkull kan detcta sig olika uttryck. I din dotters fall handlar det om oberäkneliga vredesutbrott. Andra syskon har kanske valt andra former att hantera smärtan. För en smärta är det hon ger uttryck för, det är övertydligt.

Vanlig medmänniska, 12:00, 27 mars 2012. Anmäl

Ja det första man bör beakta är användandet av alkohol och droger.

Realist, 11:36, 25 mars 2012. Anmäl

Hans sätt att vara inkräktar på hennes liv

Fråga:

Jag har två barn i mitten av tonåren som inte alls går ihop. Det är bara ett och ett halvt år emellan dem, men de är väldigt olika. Min dotter, som är äldre, är relativt tillbakadragen och blyg, duktig i skolan och hemma mycket på kvällarna. Sonen är mer utåtriktad och ganska ”busig”, har svårare med skolarbetet och umgås mycket med kompisar på kvällarna. De har alltid bråkat ganska mycket, men när de var mindre kunde de också ha mysiga stunder tillsammans. Nu har det kraschat helt mellan dem. Det känns som om storasyster ändå tidigare hade ett slags ”ledarroll” som äldre, men att lillebror nu har ”revolterat” och på något sätt ”gått om” sin syster genom sitt mer utåtriktade liv. Det skulle kanske inte behöva göra så mycket, men jag märker att min dotter inte mår bra av situationen. Hennes bror kan vara ganska skoningslös i deras bråk och han ”vinner” alltid medan hon mest blir ledsen. Jag vet också att det är jobbigt för henne när hans kompisar är här hemma, vilket de är ofta, de är högljudda och lite tuffa, hon känner sig obekväm och håller sig undan. Över huvud taget känns det som om hon fått en mer ”undanskymd” roll. På något vis inkräktar hans sätt att vara på hennes liv.

Jag vet inte hur jag ska göra med detta. Jag älskar förstås båda mina barn och jag vill uppmuntra och stötta båda. Det känns inte som om någon av dem har problem på så sätt att de skulle behöva professionell hjälp, de är nog ganska ”vanliga” – men så olika. Jag vill inte ”trycka ner” min son och till exempel säga att han inte ska ta hem kompisar, jag är ju glad att han vill göra det.

Eva

Svar:

Hej Eva,

Tack för ditt brev. Jag tror också att dina barn är ganska ”vanliga” i den meningen att det är normalt med mycket konflikter mellan syskon. Syskon i de lägre åldrarna har ungefär 8 konflikter per timme och en övervägande majoritet av dem slutar med att något syskon (oftast det yngre) drar sig undan. Även om många föräldrar upplever detta som mycket jobbigt, så har mängden konflikter inte så stor betydelse, så länge de varvas med stunder av positivt samspel. Forskare har visat att det är just den balansen som har betydelse för syskonens fortsatta relation. Exempelvis har man sett att andelen tid som ägnas åt positivt samspel i fyraårsåldern, i hög grad förutsäger hur relationen kommer att se ut när syskonen är i tidiga tonåren. En slutsats är att föräldrar generellt bör vara mer fokuserade på att skapa förutsättningar för gemenskap och lek, än att försöka minimera konflikter. Det är därför hoppfullt att du skriver att dina barn kunde ha mysiga stunder tillsammans när de var små.

Med tanke på ovanstående – och på annan forskning som visar att just bröder och systrar brukar ha en relationssvacka i tidiga tonåren – så skulle man kunna se problemen som ett tillfälligt bakslag. Båda är dessutom i puberteten med allt vad det innebär och det finns en chans att deras relation repar sig när de blir lite äldre. Jag förstår samtidigt om du vill ha mer handfasta råd än att bara se tiden an. Jag ska därför gå igenom några möjliga vägar till lösning som du kan pröva.

Det framgår inte direkt i ditt brev vad konflikterna handlar om, men det verkar som om din son är den mest drivande och du skriver att du samtidigt inte vill trycka ner honom. Frågan är om du kan få honom att förändra sig utan att trycka ner honom? En förändring behöver ju inte nödvändigtvis innebära att hans frihet begränsas. Går det till exempel att hitta en lösning där han fortsätter att ta hem kompisar, men agerar på ett sätt som inte provocerar din dotter? Jag gissar att ni redan har pratat om det, men ni kanske inte har gjort det i lugn och ro på tu man hand? Att välja rätt tid och plats för sådana samtal kan ha stor betydelse. Betona att du inte agerar på dotterns uppdrag (”Hon vet inte om det här”). Förklara istället att du är orolig, eftersom du ser att hon mår dåligt av hans sätt att bete sig. Det brukar vara bra att försöka vädja till empati och förståelse för den andre och samtidigt undvika skuldbeläggande. Det kan till exempel ske genom att du beskriver konflikterna som en följd av att de är så olika som personer – det är alltså inte hans ”fel” att dottern mår dåligt. Däremot har han större möjlighet (och därmed ansvar) att göra något åt konflikterna.

En brist med ovanstående förslag är att det är en ensidig lösning. Det är ju sällan den enes fel när två träter och så vidare. Ett annan möjlig risk är att dotterns roll som den svagare understryks, då du träder in i hennes ställe och ber om sonens hjälp. Jag kan inte säga hur aktuella dessa invändningar är för er, eftersom jag vet för lite om situationen. Ett alternativ är förstås att prata med båda barnen, ungefär som ett familjeråd. Det har ni säkert också redan gjort, men återigen så finns det kanske anledning att göra det igen på ett nytt sätt. När trätande parter diskuterar problem, så hamnar man lätt i låsta positioner runt sakfrågor, till exempel ”Jag vill kunna ta hem kompisar” mot ”Jag vill inte att du gör det, eftersom ni är så jobbiga”. En framkomlig väg kan vara att gräva lite djupare och försöka få fram motiven bakom ståndpunkterna. Varför vill sonen ta hem kompisar? Låt oss säga att det framförallt handlar om att de vill kunna spela dataspel tillsammans. Varför motsätter sig dottern det? Vad är det hon tycker är jobbigt? Låt oss säga att det är att sonen och hans kompisar är för högljudda. När dessa motiv kommer fram kan det vara lättare att hitta en lösning som båda kan acceptera – till exempel att det är ok att ta hem kompisar, men att de kan flytta tv-n till källaren. Exemplet är banalt, men principen har visat sig vara viktig i konfliktlösning.

Det är också viktigt för föräldrar att tänka på hur de agerar just när konflikter uppstår mellan syskon. Exempelvis lät man i en studie föräldrar träna i drygt en timme på att medla i konflikter, ungefär enligt principerna ovan. När konflikter uppstod skulle de hålla sig opartiska och framförallt hjälpa barnen att själva uttrycka sina känslor och viljor. Därefter skulle de uppmuntra barnens egna förslag till lösningar. Forskarna kunde sedan observera att barnen började ta efter föräldrarnas sätt att lösa konflikter på ett konstruktivt sätt. Jag vet inte hur du brukar agera när dina barn hamnar i konflikt, men kanske kan du inspireras av studien jag beskrev.

De lösningar jag har diskuterat hittills har handlat om att hantera konflikter. Det kan förstås vara viktigt, men jag vill påminna om att relationer mellan syskon i längden är beroende av att det samtidigt finns stunder av positivt samspel. Ibland kan det till och med vara en förutsättning för att kunna lösa konflikter över huvud taget. Därför skulle jag vilja upprepa det jag skrev inledningsvis, att fokus ofta bör ligga på att skapa förutsättningar för någon slags gemenskap mellan syskonen. Finns det några aktiviteter eller intressen som de eller hela familjen skulle kunna förenas i? Jag förstår om det känns som ett långt steg att ta just nu. Du skriver att de för tillfället inte alls har några positiva stunder tillsammans och att de är väldigt olika som personer. Det sistnämnda kan vara viktigt att fundera på. Man har just sett att relationer mellan syskon som är olika ändå kan fungera, så länge de respekterar varandras olikheter. Det är förstås inte lätt att uppnå det, men det kan vara ett viktigt fokus i dina samtal med barnen. Exempelvis har man sett att parterapi fungerar bättre om man inledningsvis lägger tid på att få parterna att acceptera att de inte kan förändra varandras grundläggande personligheter.

Ett mer aktivt sätt att försöka skapa positivt sampel är att göra konkreta överenskommelser med barnen. En variant på det är att prata med vart och ett av barnen och be dem gissa vad syskonet uppskattar – ”Vad kan du göra som din syster/bror blir glad för?”. De får göra varsin hemlig lista med ”goda handlingar” som de sedan får välja att utföra om de har lust. Det finns en särskild poäng med att de får gissa vad syskonet gillar, istället för att fråga. Dels minskar det risken för att goda handlingar uppfattas som ögontjäneri eller en beställning. Dels vädjar det just till empati och försök att förstå vad den andre har för behov och önskningar. Den här lösningen kräver förstås att båda barnen i någon grad är med på att försöka förbättra relationen.

Även om mina råd inte skulle passa eller fungera för er, så hoppas jag att syskonen med tiden kan få en bättre relation. Om inte annat så brukar livshändelser, som att flytta hemifrån, träffa en partner eller att få barn, innebära förutsättningar för syskon att mötas på nytt.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (35)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 35

Verkligen ett dåligt svar från "experten". Att ta föräldraansvar är inte att trycka ner. Varför mesa med familjeråd osv. Var tydlig. I den här familjen gäller följande... och ta upp sånt som antal kompisar, hur många kvällar i veckan, hur syskonen pratar med varandra (jag kallade min syster "idiot" en gång när jag var liten varpå pppa sa "Så säger vi inte till varandra i den här familjen"). STÖD din dotter för Guds skull!

Paulina, 12:09, 4 april 2012. Anmäl

Oj så jag känner igen mig. Jag har alltid känt att min mamma daltar med mitt fyra år yngre syskon och att det är negativt för oss båda. Hon har skyddat syskonet (från mig) och direkt kommit springande för att säga till mig så snart det hörts höga röster där vi lekte (oavsett vems röst). Jag har försökt uppmärksamma min mamma på det här så många gånger, efter att vi blivit vuxna men hon ser det inte utan säger att problemet ligger hos mig och samma inställning har mitt syskon. Mitt syskon kan inte ens se att mamma behandlat oss olika. Det speglar också mitt syskons funktion i samhället idag, där mitt syskon inte har någon som helst insikt i hur människor fungerar och snarare behöver mammas hjälp i allt möjligt. Jag var mobbad i skolan men har ändå alltid haft en stark vilja och är egentligen utåtriktad. Samtidigt hade och har jag dåligt samvete över att jag på ytan var den som bestämde i min och mitt syskons relation. Det har lett till att jag både då och idag inte vågar säga vad jag tycker till andra, eftersom jag fått lära mig att det är fel av mig att vilja bestämma. Jag kan nog upplevas som mycket obalanserad då jag har stark vilja av naturen men samtigt har dåligt samvete för just det i relationer med andra därför försöker ta en mycket svagare roll. Jag känner mig även som 30-åring förvirrad och har först nu börjat tänka att det kan bero på hur min barndom såg ut. Låt naturen ha sin gång (under ordnade former). Uppfosta barnen till korrekt uppträdande men låt syskon bygga sin egen relation! Föräldraskap handlar inte om att barnen att må gott hela tiden och ha det mysigt. Barn måste ju också få bråka och öva dig inför framtiden genom att testa gränser och sätta egna gränser efter sina personligheter!

Sophia, 09:58, 26 mars 2012. Anmäl

Jag hoppas att mamman fått en rejäl tankeställare när hon delgivits så många erfarenheter av människor som blev så illa behandlade av sina syskon som barn att de inte vill ha kontakt när de blivit vuxna, vare sig med syskonen eller med föräldrarna som inte tog ansvar.

Kalle, 09:08, 21 mars 2012. Anmäl

Anonym, 10:03, 16 mars 2012: Det du skriver är verkligen upprörande! Varför skulle det vara värre när ett äldre syskon terrroriseras av ett yngre än tvärtom?! Min äldre syster har terroriserat mig periodvis hela mitt liv. Bl.a. samlade hon de andra barnen för att mobba mig. Detta beteende har inte avtagit i vuxen ålder. Jag vill inte ha någon kontakt med henne, men hon har mycket svårt att acceptera det och periodvis nästan stalkar hon mig. Det hela är av den graden att jag själv, flera av mina vänner och ett par psykologer som jag talat med misstänker att hon har någon form av personlighetsstörning. I barndomen är det ju dessutom så, att den äldre har ett fysiskt övertag, eftersom den äldre är starkare. Det var verkligen osakligt att påstå att yngre syskon skulle vara värre än äldre!

Lillasyster, 19:52, 20 mars 2012. Anmäl

Jag vill föreslå en annan synvinkel. Jag var en blyg och osäker tonåring för några år sedan som drog mig undan. Inte bara när min bror tog hem vänner, utan i många situationer. Nu i efterhand har jag förstått att det var en form av skam. Jag kände att jag inte hade upplev tillräckligt, inte kunde något, inte hade något "liv" och hade för få nära vänner. Min reaktion hemma på den skammen var att dra mig undan. Sedan i 17årsåldern hittade jag ett nytt kompisgäng, revolterade lite harmlöst genom att färga håret och dricka alkohol. När jag då kände att jag fått ett eget liv och identitet utanför familjen kunde jag slappna av hemma och komma närmre min bror och familj igen. Banalt och pinsamt men sant, och i efterhand kan jag bara tacka den röriga identitetssökande perioden för den fina relation jag har med min familj och mitt liv idag. Din dotter kanske är avundsjuk och skäms inför sin bror och hans vänner. Vilket inte hjälps av att de är högljudda och/eller hon är blyg. Mitt förslag är alltså att uppmuntra dottern att skaffa vänner. Börja på någon sport, lära sig spela något instrument, skaffa en utstickande klädstil. Släpp gärna lite på reglerna också, låt henne sova över hos en kompis och lita på att om hon gör något hon inte får, så har hon förstånd nog att hålla de rätta gränserna.

maggie, 14:36, 19 mars 2012. Anmäl

Tycker rejält synd om sonen, mamman gör honom en björntjänst. Han kommer inte klara sig i yrkeslivet eller i ett parförhållande med den attityden.

Sven, 09:57, 19 mars 2012. Anmäl

Tycker Stina ger en bra tankeställare. Mamman behöver tänka på att hon här ger dottern ett mönster för vad som är acceptabelt i en familj. Vill mamman att dottern ska ta en sådan roll när hon lever i ett parförhållande? Låta sig bli undanträngd och hunsad i sitt eget hem? Vill du att dottern blir behandlad såhär av sin man när hon blir vuxen? Om inte, varför tillåter du din son att göra systerns liv till ett helvete? Och hur tror du att din sons liv blir när du inte fostrar honom att behandla andra människor respektfull?

Eskil, 09:54, 19 mars 2012. Anmäl

Hej, 2 saker jag ville reagera på (inför andra): 1, BRA och insatt svar av Martin F. tycker jag! Det är en svår fråga men Martin F. tar upp många viktiga aspekter 2. Jag förvånas rejält av andras reaktioner här måste jag säga. Det verkar som många tycker att sonen har skuld i detta. Jag håller inte med alls. I syskon-relationer (av vad jag har upplevt hittills) är det alltid ngn som är dominant. Det förändras över tiden, men ngn brukar vara den dominanta. Jag skulle misstänka att jag själv var dominant mot min lillasyster när vi var unga. Idag är situationen den motsatta. Jag tror varken hon eller jag är upprörd över det som varit eller det som är. Jag kan tänka mig att "vattendelaren" för när det är ok eller inte går där den grundläggande respekten ändå finns (eller inte). Men detta kan man ju bara uttala sig om ifall man känner familjen på riktigt. Ang. sonens kompisar: Om sonens kompisar spenderar tid hos familjen och väsnas är väl en fråga av mer praktisk natur, där enkla förhållningsregler borde räcka.

Martin, 18:34, 18 mars 2012. Anmäl

Det ligger mycket i det som Stina skriver. Själv blev jag terroriserad av min äldre syster som var väldigt svartsjuk på mig. Våra föräldrar ingrep knappt, på sin höjd sade de"sluta bråka", riktat till oss båda. Som vuxna är vi goda vänner, men vi är båda ledsna över det som hände när vi var barn. Min syster skäms väldigt över saker som hon gjorde mot mig, så våra föräldrar borde ha ingripit också för hennes skull - det är inte roligt att leva med skulden heller.

lillasyster, 19:49, 17 mars 2012. Anmäl

@Stina - helt korrekt. Svagt av dina föräldrar att låta din lillebror terra dig. Och det handlar inte om att ta ställning för eller emot någon. Man terrar inte sin syrra. punkt! Då inte samhället skyddar dig mot din bror så är det föräldrarnas ansvar. Visst - kan vara jobbigt. Men det är så det är i alla fall.

Wunder, 15:14, 17 mars 2012. Anmäl

Håller jag på att tappa kontrollen över min sexualitet?

Fråga:

Hej, jag har ett problem som kan tyckas märkligt. Jag är trettiosex år, och en av många människor (har jag förstått) som levt i decennier utan att ha lyckats få orgasm. Inte ens när jag experimenterat ensam har jag lyckats med det. Men i höstas mötte jag en man som ordnade det åt mig på ett par försök!! Det var helt makalöst. Dessa upplevelser betyder mycket för mig – och jag håller också av mannen som ger mig dem väldigt mycket.

Till saken hör att vi båda är gifta – men inte med varandra. Vi skapade under hösten ett hemligt rum tillsammans, kan man säga. Jag vill inte gå in på de moraliska aspekterna av det i det här brevet – det är inte vad min fråga handlar om. Men efter tre månader berättade vi för våra respektive partners om vår relation. Min man var, efter inledande chock, beredd att

låta mig fortsätta relationen, och samtidigt bo kvar hemma. Hans rädsla är att jag ska välja att flytta. Jag älskar min man, men har inga sexuella känslor för honom. Min älskares fru reagerade helt annorlunda. Hon är mycket ledsen och sårad, och har mer eller mindre kastat ut sin man. Nu har han ingenstans att bo, han lever i tillfälliga lösningar, och hans önskan är att jag ska skilja mig, och i stället leva tillsammans med honom. Det vet jag inte om jag vill. Jag skulle behöva mycket mer tid för att kunna veta vad jag känner kring det.

Nu till mitt huvudproblem: sedan vi i december berättade för våra partners om vårt förhållande, och hans liv exploderade, har jag märkt att hans sexuella lust har svalnat och den frustration hans sexuella svacka skapar hos mig är fruktansvärt plågsam. Jag vet inte var jag ska göra av mina nya sexuella känslor när jag inte får dela dem med honom, och det plågar mig. Kanske kan jag till och med överföra den nya kättjan på min man, har jag tänkt. Men så närmar jag mig honom, och han luktar inte som min älskare, känns inte som han, talar inte som han, och rör framförallt inte vid mig som han.

Jag tror att min älskare känner sig oerhört vilsen och förvirrad i dessa dagar, när hans praktiska tillvaro hänger i luften, plötsligt, efter över tjugo års äktenskap. Det känns som om han desperat vill bygga upp en ny, stabil tillvaro, till det yttre starkt påminnande om den han hade med sin fru, men tillsammans med mig.

Jag är galen i honom, i hans kropp och själ och allt han kan göra med mig. Hans röst, hans doft, hans sätt att använda sig själv när vi älskar… det har blivit som en drog för mig, kan jag nästan säga. Och när jag då möter honom, och han inte kan få stånd, eller inte har lust att ens göra något sexuellt med mig, blir jag förtvivlad. En natt grät jag i tre timmar, enbart för att han inte ville ha sex med mig. Det jag undrar är väl vad jag ska göra av alla mina starka sexuella känslor. Hur jag ska få honom att vilja älska med mig som förut – eller hur jag ska kanalisera mina känslor om han INTE vill det. Eller ska jag försöka släcka dem igen – så att säga bli som förut, nämligen ganska ointresserad av sex? Jag vore så tacksam för svar. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.

Anna

Svar:

Hej Anna!

Vad glädjande att du har lyckas hitta nycklarna till din sexualitet! Det du upplever är på många sätt normalt. Du är förälskad i den man som hjälpte dig med detta. Du har blivit närmast sexuellt besatt av honom. Det verkar finnas en övertygelse hos dig att det är bara med den här mannen som det är möjligt att få uppleva detta. Det är han som ”har nyckeln”. Rädslan för att förlora honom har blivit så intensiv att det känns omöjligt för dig att hantera situationen på ett ”vuxet” och förnuftigt sätt. Känslorna styr. Du känner dig förvirrad och plågad. Jag tror att många igenkänner sig i det du beskriver. Det är förälskelsens och den sexuella passionens dubbla sidor du upplever och beskriver så väl.

Forskning visar att hjärnan belöningssystem aktiveras starkt vid förälskelse. Pannloberna som står för vårt förnuftiga tänkande och förmågan att väga fördelar och nackdelar mot varandra, och fatta beslut som långsiktigt är bra för oss, har å andra sidan en minskad aktivitet. Man kan säga att förnuftet har hamnat i skuggan, och känslohjärnan styr. Vår hjärna är i ett tillstånd som påminner väldigt mycket om det som finns vid ett substansberoende. Abstinensliknande symtom uppstår även vid en kortvarig och tillfällig separation från personen som man är förälskad i. Man har personen ständigt i tankarna. Det finns ett sug efter honom eller henne. Att vara med personen prioriteras före annat som tidigare var viktigt.  Man är passionerad. När passionen eller förälskelsen avtar med tiden får man tillgång till sitt sunda förnuft igen, och börjar återigen kunna ge plats för annat. Om detta upplevs som bra eller dåligt beror på vilka vi är. Några blir beroende av det här tillståndet och jagar förälskelse. Andra upplever att det är skönt när förälskelsen blir mindre intensiv, och övergår till något stillsammare, men som ändå är något fortsatt kärleksfullt och spännande.

Du skriver att det inte är självklart för dig att lämna din man och inledda en långvarig relation med din älskare. Du är rädd för att han vill att du tar hans hustrus plats. För att få klarhet i detta fråga honom hur han ser på er framtid tillsammans, och hur han föreställer sig en vardag tillsammans med dig. Be honom att vara konkret när han berättar.

Berätta även hur du vill (och inte vill) att en eventuell långvarig relation med honom ska vara, men också att du just nu behöver mer tid innan du kan ta ett beslut. Ta inte för givet att han har förstått dig. Berätta tydligt hur du tänker. Be honom sammanfatta vad du sagt. Då får du möjlighet att höra om han har lyssnat på dig och förstått vad du vill säga.

Lyssna på dina varningssignaler när det gäller din älskare. Det är många som berättar att de blivit besvikna över att den som var en fantastisk älskare blir en tråkig äkta partner.  Grunderna i en relation etableras väldigt tidigt och det är var och ens ansvar att vara tydlig med vad man förväntar sig av den andre. Ibland går man in i en relation med outtalade förhoppningar att den andre ska förändras med tiden. Man har en dold agenda som ofta leder till konflikter då den andre inser detta och känner sig indragen i något som hon eller han inte fick ta ställning till före.

Det är förstås det vanliga att passionen gradvis förändras och blir mer stillsam. Några upplever den förändring av sexualiteten, som det kan innebära, som något som är frustrerande. Andra känner att andra känslor träder fram som kompenserar för det man har förlorat. Känslor som trygghet eller gemenskap är något som många nämner.

Du undrar hur ska du få honom att vilja älska med dig som förut? En hypotes om hans svårigheter med detta kan vara att han har drabbats av prestationsångest när han har insett hur betydelsefull han har blivit för din sexualitet, eller att det som han kunde tillåta sig som älskare känns förbjudet när relationen övergått till en annan fas. Hur som helst, ge honom tid. Han går igenom en separation och hans tillvaro har drastiskt förändras till det sämre. Han är utsatt för mycket stress och det brukar inte minst påverka den sexuella förmågan.

Hur ska du få utlopp för din nyfunna sexuella lust om han inte vill eller kan vara din älskare som förut? Anna, nu har du fått nyckeln till att kunna få orgasm, och lärt dig vad du behöver för att få det. Nu är det upp till dig vad du vill göra med den nyckeln. Försök i första hand med din älskare om du vill och kan, men om det inte är möjligt, gå vidare på egen hand. Du undrar om du ska försöka ”släcka dina känslor igen, och bli ganska ointresserad av sex”. Mitt råd är att du inte väljer den vägen. En tillfredställande sexualitet är något som för de flesta är en viktig del av en bra livskvalitet.

Varma hälsningar och lycka till.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (33)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 33

Orkar inte läsa alla kommentarer, men NÅGON måste väl ha uppfattat tonen av skrivkursexperiment i FS brev, eller? Det här är ju en sport; att hitta på en fiktiv situation och sedan få den publicerad i en tidning. Ett exempel: "Jag tror att min älskare känner sig oerhört vilsen och förvirrad i dessa dagar, när hans praktiska tillvaro hänger i luften". VEM, utanför Dramatens elevskola, utttrycker sig så här offentligt? Trolleritrollera, haha!

KL, 09:45, 23 mars 2012. Anmäl

Det första som Anna ska göra är faktiskt att ta ansvar för sin egen sexualitet. Ingen normal man orkar väl i längden "ge" orgasmer i parti i minut. Nä, en egen kurs i autoerotik där Anna lär känna sin egen sexualitet och orgasmförmåga måste till. Sen kommer det svåra, hur ska hon sluta skada de båda männen. Maken, som med stor sannolikhet är svårt undertryckt, han behöver resa sig och gå. Skaffa ett eget liv, kanske tom gå i terapi och försöka bearbeta detta svåra, han är ju ratad! Älskaren behöver också återta sin självständighet, skaffa en egen bostad och allvarligt fundera över vad som händer när passionen smulas sönder, för det gör den, kanske redan skett? Kan passionen ledda till äkta kärlek utan alltför mycket gamla projektioner? Även älskaren bör nog reda ut situationen via terapi, stackars män, jag säger bara det. Anna, borde verkligen bo ensam för sig själv ett långt tag, under tiden kan hon lär känna både sig själv och sin egen kropp (orgasmer), det ansvaret ska inte vältras över på någon annan.

UnderPressure, 02:57, 17 mars 2012. Anmäl

Mrmister: Det som hela kommentatorspalten försöker påvisa här, är att Anna gömt en del av sanningen i sin bristfälliga information om omständigheterna. Här kommer ett snabbt urval av absoluta sanningar som har kunnat utläsas: 1. Hon är gift med en vek person som inte kan föra sin egen talan i sammanhanget, då han är patetiskt inkompetent i sammanhanget = hon låter en människa som hon påstår sig älska, slita sin själ itu för hennes sexuella tillfredsställelse. Så Ja - hon lever i oärlig monogami, det enda som är värre än vanlig monogami. 2. Hennes älskare är inte kåt på henne, och kommer förmodligen (enligt all logik) aldrig bli det igen heller. Så, där har du verkligheten. Varsågod och säg något smart.

Kasper, 16:21, 15 mars 2012. Anmäl

forts. ifall hon fortsätter träffa den nye så måste maken förstås få veta det och det även om hon träffar den nye utan att ha någon form av sex med honom. Ett tips till Anna är att ta kontakt med en bra kbt psykolog eler psykoterapeut som är kunnig inom mindfulness och meditationsmetoder för att träna i att vara i känslorna, acceptera känslorna, låta känslorna vara där utan att man behöver leva ut dem, alltså till viss del "stå ut" med känslorna. Våga uppleva det som finns och bara träna på att vara i det och observera det. Det är en fantastisk skatt för att klara av att leva med sina känslor utan att bli slav under sina impulser.

Anders, 16:19, 15 mars 2012. Anmäl

När man tänker på det så är det ett jävligt märkligt råd Liria ger. Fortsätt knulla med älskaren och fortsätt därmed att skända och kränka och plåga din man. Det fattar väl vilken idiot som helst att han inte vill det här egentligen. Det finns säkert en liten del, 1-10%, av befolkningen som trivs bra med "fria" relationer men det är väl helt uppenbart att den här snubben inte gör det. Nu får hon ta och bestämma sig. Det måste självklart få ta tid men ska hon ha sex med någon under tiden, så länge som hon fortfarande är ihop med sin man, så är det med hennes man eller för egen hand. Och ska hon träffa den andra snubben under tiden för att lära känna honom så kan det väl också vara klokt att ej ha sex även utifrån det skälet att hon nu måste ta reda på om de kan funka ihop i övrigt och inte bara i sängen.

Anders, 16:14, 15 mars 2012. Anmäl

Liria bör ha med den moraliska aspekten. Anna bör säga till sin man att hon nu kommer att börja planera för och reflektera över om hon vill ha den andre. Har hon sagt det till sin man så att han kan få möjlighet att välja om han fortfarande vill vara kvar. Jag kan förstå att hon valde i det här fallet att vara otrogen men hon borde stannat upp tidigare, kanske efter en månad och börjat fundera vad hon vill antingen lämna eller fortsätta med maken. Hon borde fatta att hon gör honom mycket illa. Jag håller med övriga att hon när det gäller detta låter både naiv och väldigt egoistisk. Det låter förstås som hon måste lämna honom. Det låter inte som att hon kan få igång sexet med maken. Sedan måset man ju inte alltid säga till sin partner att man varit otrogen. Men man ska fan inte fortsätta vara det, då ska man antingen göra slut eller ge sin relation en chans igen.

Anders, 14:24, 15 mars 2012. Anmäl

Och jag undrar faktiskt: Om det varit en man som skrivit att han var svinaktig mot sina två kvinnor, hur hade svaret blivit då?

>., 13:05, 15 mars 2012. Anmäl

Den totala avsaknaden av förmåga att känna empati och förståelse för någon annan än sig själv skakar mig när jag läser artikeln. Jag frågar mig hur det är möjligt att "älska sin man" och ändå behandla honom så. Oförmågan av att över huvudtaget tänka sig in i älskarens eller dennes frus perspektiv chockar mig. Att rådgivningen sedan inte ens snuddar något annat än Annas egenintresse är skrämmande. Var är Sverige på väg? Ensam är inte stark. Jag menar inte att man ska bortse från sig själv, men att älska sin nästa SOM sig själv. Anna, gå tillbaka till din man om han fortfarande vill ha dig, och hjälp honom att tillfredställa dig.

S, 08:01, 15 mars 2012. Anmäl

Ett mer monumentalt exempel på egocentrism och själviskhet än detta får man leta efter. Anna, det finns andra människor än du här i världen!

Sprängar-Jim, 07:28, 15 mars 2012. Anmäl

Nog för att jag vill vara modern och fördomsfri, men är det inte lite underligt att svaret inte alls berör de moraliska betänkligheterna gentemot den äkta mannen? Där kanske vi har nyckeln till älskarens olust...

Misan, 21:54, 14 mars 2012. Anmäl

”Min dotter sitter bara hemma”

Dottern har hoppat av gymnasiet flera gånger. Nu är hon bara hemma, gör ingenting och vill inte träffa någon, skriver en orolig mamma. Insidans psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga: Hej! Jag har en 18-åring, som är i kris. Hon kom in på drömgymnasiet men hoppade genast av, var hemma ett halvår och började sen på ett annat gymnasium som hon trivdes på. Men i höstas hoppade hon av igen, och nu gör hon ingenting. Mycket dator och foto, målet var tidigare att bli fotograf, men nu har hon tappat självförtroendet.

Hon umgås också enbart med kompisar via internet. Hon skriver mycket om känslor och problem med sina kompisar. Det är ju bra, men hon vill inte träffa någon. Hon har liksom fastnat och kommer ingen vart.

Ska jag ge henne en paus eller ska jag driva på och sätta gränser? Hon vill inte gå till läkare eller söka någon annan hjälp.

Tacksam för ett råd.

Svar: Du skriver inte rakt ut att din dotter mår dåligt av sin situation, men jag tolkar ändå ditt brev så. Det är tufft att vara ung. Det har det säkert alltid varit, men på vissa sätt har det faktiskt blivit tuffare under de senaste årtiondena, särskilt för unga tjejer.
Fram till början på 90-talet var det runt 10 procent av flickor i gymnasieåldern som uppgav att de hade problem med nedstämdhet och oro. Därefter har flera olika undersökningar visat att andelen har ökat år för år. I dag är det 30–40 procent som uppger att de lider av sådana problem. Det verkar alltså inte bättre än att din dotters situation är relativt ”normal”. Du tar upp ett av våra största folkhälsoproblem och viktigaste utmaningar inför framtiden. Hur kan den olycksbådande utvecklingen av psykisk ohälsa hos unga brytas? Och hur kan du hjälpa din dotter?

Den förklaring till ökningen av psykisk ohälsa som oftast lyfts fram, är den radikalt försämrade arbetsmarknaden för ungdomar. På 80-talet kunde någon som enbart gått ut grundskolan få ett jobb, vilket i princip är omöjligt i dag. Situationen för svenska ungdomar verkar dessutom vara sämre än för ungdomar i andra jämförbara länder. I en studie visade man till exempel att andelen passiva unga, som varken studerar, jobbar eller söker jobb, var störst just i Sverige. Det var också bland kvinnor i just den gruppen som problemen med oro och nedstämdhet var vanligast.

Det har även blivit allt vanligare att unga vuxna bor kvar hemma hos sina föräldrar, som följd av arbetslöshet och bostadsbrist.
En annan trolig förklaring är att utbildningen för unga har förändrats. Precis som med utvecklingen av nedstämdhet och oro, så uppger också allt fler ungdomar att de känner sig pressade av skolarbetet. Alla måste i dag i princip gå i gymnasiet och utbildningarna är tre år. Efter gymnasiet förväntas man plugga vidare om man ska ha chans att få jobb. Dessa förändringar sammanfaller med att allt fler elever hoppar av gymnasiet utan fullständiga betyg, vilket gäller ca 30 procent av alla elever som påbörjar gymnasiet. Återigen är din dotter alltså inte ensam om sin situation.

En annan förändring är att elever i dag kan välja mellan en uppsjö av olika program och att deras eget ansvar för att utforma innehållet i sin utbildning har ökat. Det är förvisso bra med valfrihet och individualisering, men det finns baksidor med den utvecklingen. Möjligheten att utforma sin egen utbildning efter olika intresseriktningar, i kombination med en omfattande marknadsföring från skolor, leder till att elever i dag har höga förväntningar på tiden efter skolan. Fallet blir därmed högre för unga som inte lyckas få jobb eller studera vidare efter grundskola eller gymnasium.

Denna bakgrund är viktig som en allmän förklaring till att ungdomar i din dotters situation mår dåligt, men det är förstås inte till någon tröst i dagsläget. I resten av svaret ska jag försöka ge råd om vad du kan göra här och nu.
Först tycker jag det är viktigt att du försöker ta reda på mer om varför din dotter varken vill studera eller träffa vänner. Även om ni redan har pratat om det, så kan det finnas viktiga skäl till problemen som hon inte har berättat för dig. Jag tycker det är särskilt intressant att hon hoppade av sin senaste utbildning trots att hon först trivdes. Vad var det som hände då?

En annan viktig fråga är om avhoppen från utbildningarna hänger samman med att hon inte träffar vänner. Eller är det två separata problem? Du skriver att hon har kontakter på nätet. Är det gamla kompisar eller nya bekantskaper? Hon skriver om känslor och problem – är det konstruktivt eller riskerar det att förstärka hennes identitet som passiv och nedstämd?

När du har dessa samtal med din dotter är mitt råd att du bara försöker lyssna utan att försöka påverka henne på något sätt. Ställ öppna frågor och respektera om hon inte vill prata om vissa saker. Säg gärna att ditt mål med samtalen bara är att förstå och vara ett stöd om hon vill.
Du undrar om du ska ge dottern en paus eller driva på och sätta gränser. Jag tror att väldigt många föräldrar känner igen sig i den frågan. Ibland kan det vara bra eller till och med nödvändigt att ställa krav för att hjälpa någon ur passivitet, men ibland kan det leda helt fel. Jag vill därför avråda från det innan du har tillräcklig information om vad hennes problem handlar om. Som sagt, börja med att bara lyssna och söka mer information.

Om du kommer fram till att hennes passivitet beror på att hon blivit bekväm och är allmänt omotiverad, så kan du ställa mer krav. Jag vet inte hur du och dottern brukar kommunicera, men krav och gränser kan ju uttryckas på många olika sätt.
Eftersom din dotter är 18 år, så är det en bra utgångspunkt att försöka föra samtal och nå överenskommelser som mellan två vuxna. Ni har ett gemensamt problem där båda måste bidra till en lösning. Det betyder inte att du tar avstånd eller slutar bry dig om henne. Att ge henne utrymme att växa är i högsta grad att bry sig om. ”Tuff kärlek” kan vara en bra minnesregel. Du kanske redan tänker så, men ofta tar det tid för föräldrar innan de börjar behandla sina vuxna barn som vuxna.

Du skriver att din dotter inte vill gå och prata med någon annan, vilket antyder att du tycker att hon behöver professionell hjälp. I så fall tycker jag att ditt främsta fokus bör vara att motivera henne till att ta en sådan kontakt och samtidigt släppa på andra krav.

Utifrån ditt korta brev kan jag inte bedöma hur allvarliga din dotters problem är. Rent allmänt kan jag däremot påstå att passivitet och isolering kan vara tecken på psykisk ohälsa som kräver behandling. Det skulle till exempel kunna handla om depression eller social fobi, som ofta förekommer tillsammans. Det är inte sällsynt att social fobi leder till isolering, vilket i sin tur leder till depression och ytterligare isolering. Är det på grund av social ångest som hon inte vill träffa kompisar? Var det därför hon hoppade av sina utbildningar? Anledningen till att jag tar upp just social fobi och depression är att de problemen är mycket vanliga och därför kan vara värda att ha i åtanke.

Misstänker du att din dotter lider av till exempel depression eller social fobi, så kan du läsa på mer, men helst ska förstås en läkare eller psykolog göra en bedömning. Hur kan du motivera din dotter till det, när hon säger att hon inte vill? Och dessutom är myndig?
Jag har skrivit tidigare på den här sidan om en samtalsmetod som kallas för motiverande samtal, som går ut på att försöka hjälpa någon att finna egen motivation till förändring. I korthet går den ut på att lyssna och ställa frågor i stället för att övertala eller argumentera. Om du vill läsa mer om den metoden, så kan du ladda ner en kostnadsfri guide som heter ”Introduktion till motiverande samtal” från Folkhälsoinstitutets hemsida.

Var öppen för olika slags lösningar i samtalen med dottern. Det kanske inte alls är läkare eller psykolog som är rätt väg. Det finns många andra kontakter som kan vara värdefulla i hennes situation, som till exempel syokonsulent, arbetsförmedlingen eller en ungdomsmottagning. Eller så kan det vara en lösning som inte alls handlar om att prata med någon professionell. Själv är bäste dräng ibland.

/Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Vill bara säga att ni inte ska ge upp. Jag har varit i samma situation som er dotter och jag mår bra nu. Det kommer ordna sig.

Anonym, 18:02, 11 mars 2012. Anmäl

En viktig fråga är väl försörjningen. Vad lever flickan av nu? Jag har gjort klart för mina ungdomar att man antingen måste gå i skolan (och få studiebidrag) eller skaffa sig ett jobb. Man kan inte välja att "göra ingenting". Är man verkligen sjuk kommer ju saken i ett annat läge, men i så fall måste man ju träffa en läkare för att konstatera att så verkligen är fallet. Det kravet måste man få ställa. För många ungdomar som tycker att vuxentillvaron verkar övermäktig kan det te sig som ett lockande alternativ att stanna hemma och "göra ingenting". Snart nog glider man in i en passivitet som gör att man på riktigt inte orkar någonting.

Misan, 21:01, 5 mars 2012. Anmäl

Ann-Christine Eek; jag är helt säker på att flickan inte har vare sig ME eller Fibromyalgi eller någonting sådant. Hon är just bara 18 år och kanske lite deprimerad. Hon är ju i kontakt med sina vänner och det är bra. Ibland vill människor bli lämnade ifred. Alla går inte in i alla mallar.

Lyda, 10:09, 5 mars 2012. Anmäl

Prata med dottern men boka sedan tid hos en läkare för att se om hon är klinisk deprimerad. En del psykiska sjukdomar, såsom bipolär sjukdom, kan debutera i den åldern. Jag har själv bipolär sjukdom och min sjukdom debuterade i just den åldern. Någon egentlig hjälp - och diagnos - dröjde i 15 år. Det finns olika varianter av sjukdomen där en innebär att man främst är deprimerad. Kan man utesluta behandlingsbara tillstånd så tar man det därifrån. Det är så onödigt att gå omkring och må dåligt om tillståndet är, t ex, en klinisk depression som kan behandlas. Detta sagt, det kan vara något helt annat som gör att din dotter inte kommer sig för något men jag känner igen tecken på depression. Mycket händer i den åldern, krav börjar tydliggöras och det kan helt enkelt bli en övermäktigt. Lycka till!

Jessika, 03:35, 3 mars 2012. Anmäl

När jag läste din artikel slog det mig genast, kanske din dotter har ME (Myalgisk Encefalopati), också kallat kronisk utmattningssyndrom? Jag bor i Norge sedan 32 år, och det verkar som om detta fenomen är betydligt mer känt, och erkänt, här i Norge. De sista veckorna av 10e klass fick min dotter mononucleose (en virussjukdom), och trots att hon, som den enda från sin skola, blev antagen på det gymnasium som betraktas som det bästa i Oslo, blev hon tvungen att hoppa av efter några månader, därför att hon inte orkade, rent fysiskt. Året därefter blev min dotter antagen till en annan gymnasieskola, men inte heller där klarade hon av att fortsätta. Efter det tog det några år innan hon till slut fick en diagnos som slog fast att hon har ME. Många blir bättre efter några år, men efter snart nio år har min dotter fortfarande stora problem. Hon ser helt normal och frisk ut, men klarar inte av at anstänga sig det minsta, har problem med att koncentrera sig om att läsa, till och med att se på film, trots att hon ger inntryck av att fungera helt utmärkt. Därför vill jag föreslå du begär att din dotter får remiss til utredning om ME så snart som möjligt, misstänker att det hur som helst tar lång tid. Mer information finns här: www.me-foreningen.no

Ann Christine Eek, 23:14, 2 mars 2012. Anmäl

Tappa inte modet! Det är mycket svårt att vara ungdom i dagens samhälle och man måste vara väldigt stark. Jag tycker att många gånger, speciellt inom primärvården, sätts in medicin mot depression alldeles för tidigt utan att ta reda på den verkliga orsaken till symtomen. Idag pratas mycket om ADHD/ADD-problematik som inte alltid innebär något negativt. Att man isolerar sig, vill inte träffa kompisar kan inte alltid innebära att man har en depression eller social fobi. Dessa symtom kan man också ha om man har en ADHD/ADD. Idag finns ganska enkla frågeformulär som man fyller i hos pykiater (ASRS-formulär) för att se om det är relevant att gå vidare med en neuropsykologisk utredning. Många ungdomar har fått denna diagnos och sedan med adekvat behandling förändrat deras liv totalt i positiv riktning,

Agneta, 20:43, 2 mars 2012. Anmäl

Prata med din dotter. Fråga vad som har hänt som gjort att hon blivit såhär. Vad fick henne att tappa självförtroendet? Var det en händelse eller en person? Något verkar ju ha hänt, eftersom hon trivdes, men sen hoppade av igen. Lyssna till vad hon säger och vad hon visar med sitt kroppsspråk

E, 18:46, 2 mars 2012. Anmäl

Mår man dåligt, kan internet också vara väldigt viktigt och posetivt. En social livlina. Mår man för dåligt för att orka träffa folk i person, men ändå har vänner man varje dag småpratar med över nätet, så är man inte totalt isolerad. Se nätet som en hjälp, även om det inte ska vara den enda hjälpen. För mig i den åldern, när jag mådde dåligt och hade isolerat mig betydde det mycket för mina föräldrar insåg det och stödde det, även när de drog gränser när internetbeteenden bliv destuktivt. (Jag var uppe för länge på nätterna för ofta.) Det betydde också mycket att jag också hade deras stöd när jag elle rfara och besöka eller ville fara på eveangeman med mina vänner från internet, besöka och få besök av dom. Tots att de många gånger var killar och jag var fjortonårig tjej. Även om det förtrondet byggdes upp gradvis. Fara på samma evangeman och träffa dom på neutrala platser som eveangeman först, kom före de kom och besökte mig, eller jag for och bodde hos dom. Men då var jag 4 år yngre än din dotter. Men ett sätt att bryta idolation kan vara stt stödje henne och ge henne möjligheten att träffa de folk hon lärt känna online.

Elin, 17:31, 2 mars 2012. Anmäl

Johan, det är ingen som har påstått att det är svårare att få jobb i Sverige än någon annanstans. Ämnet handlar inte om det heller.

Carina Johansson, 17:22, 2 mars 2012. Anmäl

Det är inte svårare i Sverige att få jobb som ung, pratade igår med en av mina anställda som flyttat hit från Italien, där han bodde hemma hos föräldrarna, och de enda jobben som går att få (även efter universitetsutbildning) betalar runt 800 euro i månaden. Sådana jobb får man ha i ett par år innan man kan börja tjäna mer och klara sig själv.

Johan L (Webbsida), 16:11, 2 mars 2012. Anmäl