Hur viktigt är rättvisa mellan syskon?

Fråga:

Jag är mamma till två tjejer, 3,5 respektive 7 år gamla. Sjuåringen tillhör den något lugnare sorten, medan lillasyster är mer vild och busig. Båda två är dock temperamentsfulla och kan byta känsloläge ganska kvickt. De har en stark inbördes gemenskap, de kramas och söker trygghet hos varandra och sover gärna i samma säng. Numer har de även börjat leka med varandra då och då. De leker rollekar, dansar eller busar.

Annons:

Men lika ofta som de är sams så bråkar de. De slåss, skriker och kastar grejer på varandra. Det är som ett litet mayhem när de sätter igång.

En vanlig orsak till konflikterna är konkurrens och orättvisa. De bråkar om vem som ska sitta bredvid mig eller pappa i soffan, vem som ska få mest utrymme på vardagsrumsgolvet när de dansar eller vem som ska ha den ena eller andra leksaken. At de delar rum är också en källa till ständiga bråk.

Jag fattar ju att det är helt normalt att syskon bråkar, och att mina barn förmodligen inte är värre än några andra. Men jag känner att jag har så svårt att förhålla mig till de här konflikterna. Ofta slutar de med med att den äldsta tjejen rusar i väg och säger saker som att ”hon (lillasystern) kan ta alla mina saker, hon kan ta min plats i soffan, jag kan lika gärna flytta här ifrån” på klassiskt martyrmaner. Till saken hör att varken jag eller min man kör med den sortens känslomässig utpressning (inte som vi är medvetna om i alla fall).

Jag känner ofta oro för att någon av tjejerna ska känna sig orättvist behandlad. Min egen inställning till rättvisa är ganska pragmatiskt. Jag upplever sällan orättfärdigheter och jag tycker att man får tugga i sig att saker är som de är. Den inställningen försöker jag med jämna mellanrum förmedla till barnen, men det köper de absolut inte. Eller snarare, de tycks inte förstå innebörden i att allt livet är fullt av orättvisor.

Jag behöver tips och råd kring hur man kan tänka när det handlar om konflikter och konkurrens mellan syskon. Hur viktigt är rättvisa? Är det helt orimligt att de ska fortsätta dela rum? Hur mycket ska man som förälder lägga sig i konflikterna? Och hur gör man för att syskonen ska lära sig att lösa sina konflikter på egen hand?

Linda

Svar:

Hej Linda,

Precis som du skriver är det vanligt med syskonbråk, vilket jag tog upp i förra veckans svar som handlade om konflikter mellan äldre syskon. En slutsats i det svaret var att konflikter inte behöver vara skadliga för relationen så länge de balanseras av gemenskap mellan syskonen. Det är i längden ett större problem med ett konfliktfritt förhållande där syskonen väljer bort att umgås med varandra. Flera forskare betonar också att normala syskonbråk faktiskt förbereder och tränar barnen på de sociala utmaningar som livet innebär. Din beskrivning av hur syskonens bråk brukar arta sig stämmer också väl överens med det normala mönstret. Det vanligaste temat för bråk är strid om saker och tillhörigheter. Fyra av fem konflikter slutar med att ett av barnen ”vinner” på ett okonstruktivt sätt, eller att ett av barnen helt enkelt ger sig.

Det jag skriver här bekräftar din bild av att systrarnas bråk är normala, men du undrar ändå hur du ska hantera dem. För även om målet inte är att bråken ska upphöra, så har det förstås betydelse hur man agerar som förälder. Jag kommer att ge flera olika råd om detta och hoppas att något kan vara användbart för dig.

Du tar upp en intressant fråga om rättvisa mellan syskon. Jag tror att du är inne på helt rätt spår, eftersom forskning visar att (mindre) orättvisa inte är ett problem i sig. Det är den upplevda orättvisan som kan påverka syskonrelationen, föräldrarelationen och de enskilda barnen. Eftersom just upplevelsen har betydelse, så är en vanlig rekommendation att göra precis det du gör: Att prata med barnen om vad rättvisa innebär. Jag tror alltså att det är en bra idé att fortsätta med det och när barnen är äldre ökar chansen att de förstår detta. Jag vet inte hur era samtal brukar vara, men det är förstås bra om det kan bli konkret för barnen. Vilka saker/aktiviteter/förmåner kan inte alltid fördelas rättvist? Vilka kan det? Är barnens upplevelser av orättvisa grundade på fakta? Eller finns det missförstånd som måste klaras ut? Var angelägen om att verkligen försöka förstå vad barnen upplever som rättvist och orättvist. Jag tror på din idé om att förmedla att världen inte kan vara helt rättvis, men var också öppen för att gå barnen till mötes om det är möjligt. Hur skulle de vilja att ni gjorde saker mer rättvisa? Ni kanske kan hitta överenskommelser som förebygger framtida bråk. Det kan ju också framkomma att något av barnen är särskilt känsligt för vissa typer av händelse, som du då kanske kan hantera på något annat sätt.

Mindre än fem procent av konflikter mellan syskon i dina barns ålder brukar leda till att syskonen tröstar eller förlåter varandra. Det är alltså sällsynt att barn spontant använder sig av konstruktiv konfliktlösning, men de få gånger som det händer är ändå betydelsefulla för relationen. Därför är det värt att aktivt försöka lära barnen det. Generellt har man sett att det ofta är bra om man kan låta syskonen försöka lösa mindre bråk själva, utan att föräldrar ingriper. Så fort en vuxen kommer in i spelet, så ökar risken för att något barn känner sig orättvist behandlat. Om vuxna ofta ingriper kan barnen börja ropa på hjälp vid minsta konflikt och vara mer angelägna om att framstå som offer än om att hitta lösningar.

När man väl måste ingripa i en konflikt så är det därför viktigt att inte själv genast ge en lösning. Istället kan man passa på att lära barnen konfliktlösning. Ofta är det bra att strunta i vem som började och istället hjälpa barnen att uttrycka vad var och en vill i situationen. Be dem komma med egna förslag på hur konflikten kan lösas. Hjälp dem också att uttrycka vad de känner. I studier har man sett att just förmågan att sätta ord på sina känslor har betydelse för konfliktlösning mellan barn. Utgå från känslorna när ni diskuterar konflikten: ”När du tar Agnes saker blir hon ledsen och när Agnes slår dig blir du också ledsen. Hur ska vi göra istället?”. Om barnen är väldigt upprörda kan det förstås vara nödvändigt att skilja på dem en stund innan man kan föra den här typen av samtal.

Du skriver att dina döttrar har hett temperament och då kan det vara en idé att försöka lära dem att hantera ilskan. Det är något som har lyfts fram i studier där man har hjälpt syskon att få en bättre relation. Barnen får lära sig att känna igen situationer och tecken som leder till ilska och pröva alternativa sätt att uttrycka eller hantera sina känslor. Det kan handla om att gå iväg en stund, att sätta ord på känslor, att ta en tankepaus eller att tydligt uttrycka vad man vill.

Ett standardråd om syskonbråk är att föräldrar inte bara ska uppmärksamma barnen när de bråkar, utan istället ge dem uppmärksamhet när de umgås på ett bra sätt. Det har också prövats i studier. Bäst resultat blir det om föräldrarna aktivt och ofta uppmuntrar olika initiativ till positivt samspel. Med uppmuntran menar jag att du kan notera och sätta ord på vad syskonen gör: ”Jaha – du fick dockan av Agnes.” Det behöver inte vara mer än så.

Jag vill särskilt lyfta fram att du nämner att dina barn leker rollekar, eftersom det har visat sig ha en betydelse just för syskonrelationer och konflikter. I rollekar och låtsaslekar lär sig barnen att byta perspektiv och utveckla empati, vilket är en grund för att kunna hantera konflikter. Din beskrivning av systrarnas gemenskap är så fin och borgar som sagt för en fortsatt stark relation. Så håll ut!

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Jag har en tvillingsyster och en två år yngre syster och vi tre höll jämt och ständigt på som frågeställaren beskriver - och drev ofta vår mor till vansinne. Hon gjorde sitt bästa för att vara rättvis, men millimeterrättvisa går naturligtvis inte att uppnå och det förklarade hon också för oss många gånger - till sist började det sjunka in. Än idag kan hon vara orolig för att inte vara rättvis gentemot sina barn, men vi syskon har en jättefin relation som vuxna, står varandra väldigt nära och ställer alltid upp för varann. Det jag vill säga med det här är att frågeställaren säkert gör precis rätt, och att de där rättvisebråken nog tyvärr bara är en fas man ska igenom. Stor kram och håll ut!

Anna, 16:04, 4 april 2012. Anmäl

Jag tycker rättvist är när var och en får det den behöver och det är inte nödvändigtvis lika mycket eller samma sak.

e, 11:12, 4 april 2012. Anmäl

Jag tycker det är bra att du tar det här på allvar, men jag håller också med om väldigt mycket som Martin säger. Min far sa alltid när jag klagade på orättvisor att 'världen är inte rättvis'. Och sen var det nog med det. Det var självklart inte vad jag ville höra, och jag kan inte påstå att det just då kände som om det hjälpte, men Martin pekar också på vikten av att kunna sätta ord på sina känslor och jag tror att det hjälper här. Att komma med ett argument som 'det är inte rättvist' är sällan rätt. Det är ungefär lika intetsägande som att säga 'jag är kränkt'. Det är viktigt att kunna uttrycka varför man tycker att någonting är orättvist eller varför man känner sig illa behandlad utan att för den sakens skull dra upp orättvisekortet (som barn ofta gör) eller kränkthetskortet (som vuxna slänger sig mer betydligt oftare än de borde). Sen är det ofta så att när ett barn klagar på orättvisa handlar det inte sällan om att de vill ha det bättre än sitt syskon, och det är inte rättvist heller (men världen är inte rättvis). Sen är det ju också så att när det är en åldersskillnad mellan syskonen så finns det vissa saker som det äldre syskonet får göra som det yngre inte är gammalt nog att göra än. Det upplevs också som orättvist, både från det yngre som inte får göra något, eller från det äldre om det yngre får göra något roligt som det äldre inte fick i den åldern. Men livet är inte rättvist. Hur som helst. Stå på dig. Jag tror och hoppas att dina barn kommer att utvecklas till fullt normala människor med alla fel och förträffligheter som det innebär.

Jesper, 10:05, 30 mars 2012. Anmäl

Carola Bashiri, kan du utveckla vad du menar att det är viktigt att lära ut vikten av rättvisa? Tycker du det är viktigt att stå på sig och protestera om man känner sig förfördelad, och i såfall i vilka situationer, dvs när bör man ta fajten och när bör man inte göra det?

kenneth selin, 08:38, 30 mars 2012. Anmäl

Man bör också ge barnen incitament för att själva reda ut konflikter och orättvisor. Kan dom inte komma överrens om vem som skall sitta bredvid pappa i soffan får ingen göra det istället. Den tappade glassen resulterar kanske inte omedelbart i en ny från mamma utan barnen får själva lösa det genom att lära sig att dela med sig. Osv. Detta stärker syskonens gemenskap gentemot en inte alltid rättvis omvärld, och dom lär sig att det lönar sig att istället för att bråka istället samarbeta mot denna omvärld. Givetvis får man gripa in om det går överstyr, men ständiga ingipanden på individnivå kommer bara lära ett barn att det alltid finns nån annan instans i livet som är till för att lösa alla upplevda orättvisor. En enorm björntjänst.

lalle (Webbsida), 07:56, 30 mars 2012. Anmäl

Anser att rättvisa är en oerhört viktig del av uppfostran och man måste jobba hårt för att se till att man lär ut det till barn så att de också förstår vikten av rättvisa. /Carola Bashiri

Carola Bashiri (Webbsida), 07:20, 30 mars 2012. Anmäl