Den vuxne sonen isolerar sig med datorspel

Fråga:

Min son är 20 år och flyttade hemifrån förra sommaren. Vi har daglig kontakt per telefon och ses korta stunder flera gånger i veckan. Mest gäller det praktiska saker som vi båda behöver hjälp med, inte några längre samtal. Han yppar sällan något om sina innersta tankar och tycker pratsamma människor är jobbiga.

Han arbetar deltid, men snålar med pengarna, betalar bara det nödvändigaste såsom hyra och bredband. Han blev erbjuden att gå upp i arbetstid, men tackade nej. Han köper inga kläder, har inga utgifter för nöjesliv och lägger minimalt med pengar på matinköp. Det sistnämnda oroar mig, eftersom han kan svälta sig flera dagar i sträck. Han äter ingen frukost, ingen lunch och ibland bara smörgås på kvällen. Jag försöker bjuda honom på middag när våra arbetstider stämmer, men oftast avböjer han. Han har bråttom hem till sin lägenhet för där finns hans dator. Han tillbringar all sin fritid framför datorn. Mestadels spelar han krigsspel, ensam eller uppkopplad med andra spelare. När han är ledig kan han spela 16 timmar om dygnet. Andra dagar blir det 8-10 timmar. Det var fyra år sedan jag fick med honom på en semesterresa. Han har inget intresse av att träffa släktingar som vi gjorde när han var yngre. De senaste somrarna har han tillbringat framför datorn och det kommer han även att göra under den kommande semestern.

Jag har sett det här databeroendet eskalera mer och mer under årens lopp. När han bodde hemma hade jag en viss kontroll över när han stängde av datorn på kvällarna, men nu kan han sitta uppe halva nätterna för att i bästa fall sova några timmar innan han går till jobbet. Han umgås inte med några kamrater, och har inga planer inför framtiden. När jag tidigare frågade varför han inte umgicks med sina klasskamrater på fritiden svarade han att det räckte med att träffa dem i skolan. Han har lätt att smälta in i nya grupper men har aldrig haft någon bästis. Han träffar alla sina kompisar på nätet, säger han. Han slutade gymnasiet med ofullständiga betyg eftersom han skolkade från de flesta lektionerna under de sista två åren. Jag fick ingen rapport från skolan med hänvisning till att han var myndig.

Jag har under hans tonårstid sökt hjälp på barnpsyk, socialtjänsten och hos skolkurator. Men jag fick inget gehör för min oro angående hans dataspelande. ”Alla tonåringar sitter framför datorn” blev svaret jag fick. Det verkade inte som de trodde mig när jag berättade att det var det enda han gjorde. Under hela hans uppväxt har jag uppmuntrat honom till olika aktiviteter och fritidsintressen. Han har provat på ett stort antal aktiviteter, men tröttnat ganska snabbt. Nu var det flera år sedan han lade ner sin senaste aktivitet. Instrumentet han tidigare spelade står orört i hans lägenhet och det sällsynta bokläsandet har helt upphört.

Min son har aldrig varit intresserad av att samtala med någon utomstående om sin situation. Han ser det inte som något problem att vara databeroende. Nu när han är vuxen kan jag inte påtvinga honom någon hjälp utifrån, så länge han inte själv inser att han har ett beroende som kan leda till allvarliga konsekvenser. Nyare forskning visar att hjärnan inte utvecklas maximalt vid långvarigt dataspelande och att stillasittande är negativt för hälsan är ju känt sedan länge.

Jag är givetvis orolig och undrar varför det har blivit så här. Vad har jag gjort för fel som inte har lärt honom uppskatta sociala kontakter? Jag har skuldkänslor och tycker att jag har misslyckats som förälder. Hans håglöshet och passiva livshållning är inte något jag känner igen hos mig själv. Hur kan jag hjälpa honom att komma ut ur sitt sovrum där persiennerna ständigt är nerdragna och datavärlden lockar mer än vårsolen utanför i den verkliga världen?

”Ensamstående mamma”

Svar:

Hej!

Jag brukar ofta inleda mina svar med något om att många säkert känner igen problemet. Även om jag vill variera mig, så kan jag inte göra det denna gång. Risker med datorspelande är verkligen något som många föräldrar funderar på. Forskningen på området pekar åt lite olika håll, vilket bidrar till att riskerna ibland överdrivs och ibland negligeras. Jag förstår emellertid verkligen din oro, eftersom din sons tillvaro verkar domineras totalt av datorspel.

Datorspelsberoende är inte en diagnos eller sjukdom på samma sätt som annat beroende. Det förekommer diskussioner om det bör vara det, men än så länge saknas tillräckligt underlag. Därmed inte sagt att problemet ”inte finns”, det betyder bara att personer som spelar mycket är en blandad grupp som kan ha olika slags problem. Det är också viktigt att notera att omfattande datorspel inte behöver innebära problem alls för vissa personer. I en aktuell forskningsöversikt drogs just slutsatsen att omfattningen av spelande inte är avgörande. Det är först när spelandet börjar inverka på det övriga livet som problemet ska tas på allvar, vilket verkar vara fallet för din son.

Du beskriver hur sonens liv har blivit begränsat på olika sätt. Vad är hönan och ägget? Tror du att din sons datorspelande orsakar isoleringen? Eller tvärtom har han dragit sig undan av andra skäl och använder datorn som ett tidsfördriv? Vissa forskare menar att överdrivet datorspelande i princip alltid kan betraktas som ett symtom på andra problem, som till exempel svårigheter med socialt samspel, ångest eller depression. I så fall bör dessa problem vara utgångspunkten för stöd och behandling. På senare år har det dock kommit studier som tyder på att ett överdrivet spelande kan leva ett eget liv och bidra till andra problem hos unga. I sådana fall kan spelandet liknas vid andra typer av beroenden och hjälpen påminner om missbruksbehandling. Om du tror att spelandet är ett symtom på andra problem, så kan du få vidare råd hos t ex ungdomsmottagningar, husläkare eller inom psykiatrin. Det finns ju bra behandlingar för till exempel både ångest och nedstämdhet. Om du däremot tror att själva spelandet är boven i dramat kan du till exempel söka mer information på www.spelberoende.se. Även om forskningen på behandling av just datorspelsberoende är i sin linda, så pågår mycket utveckling. På hemsidan jag nämnde finns också länkar till lokala stödföreningar för anhöriga i din situation.

Oavsett vilket av dessa spår som skulle vara mest aktuellt för din son, så är väl din största utmaning just nu att han inte vill ha någon hjälp alls. Det finns förstås en möjlighet att det framförallt är du som upplever detta problem. Din son kanske trivs genuint med sitt liv och då ska ingen annan sätta sig till doms över det. Jag förutsätter dock i mitt svar att han innerst inne inte mår så bra, även om han inte säger det till dig. Ska man vara pessimist, så kanske din son måste börja må ännu sämre för att få motivation till förändring. Det är kanske först då han är beredd att ta emot hjälp eller råd från någon. Samtidigt behöver det inte vara en alltför pessimistisk syn. Din son verkar ju inte lida svårt just nu och din största (eller kanske enda) chans att motivera honom tror jag är om han tar första steget. Så länge han inte visar antydan till att söka förändring, så finns risken att du snarast förstärker hans motstånd om du försöker påverka honom. Om du känner att din son spjärnar emot när du försöker hjälpa, så är det nog bra om du helt släpper frågan en period. Försök att visa att du accepterar hans livsval, även om han förstås vet att du inte tycker att det är det bästa. Var ett stöd utan att uttrycka för mycket oro eller ambition att påverka. Eller som Kirkegaard skriver ”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där”. På Folkhälsoinstitutets hemsida finns det också bra information om motiverande samtal som jag tror att du kan ha nytta av.

Du skriver att du inte känner igen dig själv i sonen och undrar vad du har gjort för fel. Jag vet förstås inte vad du har gjort eller inte gjort under hans uppväxt, men generellt har gener stor betydelse för många slags problem, till exempel beroenden av olika slag. Du skriver inte något om pappan, som kanske är mer lik sonen? Sedan vittnar ditt brev om att du har gjort många bra saker som mamma. Du verkar engagerad och har uppenbarligen gett din son många valmöjligheter under uppväxten, med tanke på alla aktiviteter han har prövat på. Att servera många möjligheter är kanske det bästa man kan göra som förälder – i slutändan är det barnet självt som väljer. Du skriver också att din son har lätt att smälta in i nya grupper, att han har blivit erbjuden att gå upp i arbetstid och att han har vänner på nätet. Det tyder på att han har förmåga till ett mer aktivt och socialt liv om han skulle vilja. Jag hoppas att din son kommer att välja en väg han mår bra av och att du kan hitta sätt att stödja honom i det.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (50)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 50

Varför måste socialtrivialt trams alltid ses som ett måste. Jag har spelat dator spel i 30 år. Jag uppskattar inte sociala futiliteter. Antigen jobbar jag med en internationell karriär. När jag inte gör det så fyller jag upp resten av tiden med att spela för att hålla hjärnan stimulerad. Allt, strategi, FPS, RGP, TD m.m. Att älta vem som gjort vad med vem är bara korkat slöseri med tid. Så tycker jag. Inget behov av allmänt medhåll. Grabben är en känslig ålder och söker sig till ett manlig fält som går ut på att för grepp om en del av tillvaron och att besegra sina fiender, vilket är manlighetens kärna, då vardagen antagligen är bestruken av kvinnligt relations kaos. Har själv haft tidigare perioder med oerhört omfattande spelande. Låt honom vara. Om han spelar 16 timmar så är det för att det är givande. Det är även en stor bedrift att hålla koncentrationen uppe så länge och fatta många och rätta beslut. Det hade var mycket större skäl till oro om han suttit 16 timmar per dag med avstäng hjärna. Tids nog så finner han sin väg.

A.I, 11:50, 15 juni 2012. Anmäl

Många dataspelsentusiaster som kommenterar ser jag. Som att frågan handlar om en son som bara spelar lite för mycket dataspel -men mamman beskriver honom som håglös och är orolig. Kom igen! Sexton timmar om dagen, ingen mat, aldrig vara ute och inget socialt umgänge är inte normalt och inte hälsosamt mina herrar! "Ensamstående mamma", jag hoppas det ordnar upp sig med din son, och att ni kan prata om saken med varandra.

Stina, 10:12, 12 juni 2012. Anmäl

Jag har vart i en liknande situation, där jag hoppade av gymnasiet med mera. I mitt fall var datoranvändadet en verklighetsflykt för att jag kände att jag var för stressad. Det kan vara samma sak med honom. Ge honom tid. Det borde släppa.

Urban, 11:55, 2 juni 2012. Anmäl

Martin: verklighetsflykt är ibland bra och roligt. Jag gillar själv en del sci-fi och andra fiktionella filmer men det var inte det jag menade. När man ägnar 10 timmar per dag åt spel och dessutom inte vill jobba heltid utan bara går hem till datorn för att leva livet i en fantasivärld så stänger man av verkligheten utanför och därmed försummar den. Det kommer att komma ifatt när man är äldre. Jag menade också att spelandet är rent fysiskt passivt. Kroppen måste röra på sig och man mår bra av att vara utomhus. Det fungerar när man är 20 år men vill man undvika ryggskador, nackont och dåliga höfter när man är äldre så måste man motionera i ung ålder för att bygga musklerna.

Fredrik, 15:20, 1 juni 2012. Anmäl

@Fredrik ”Problemet med dataspel är just passiviteten och verklighetsflykten.” Verklighetsflykten kan jag hålla med om, men hur vanligt är det inte med det i vårt samhälle? Fiktiva böcker, filmer och TV-serier etc. är väl också en sorts verklighetsflykt många gånger? Att dataspel är en passiv företeelse håller jag inte med om alls. Det är just det jag själv gillar med det – att man själv är med och ”styr”. Det är interaktivt. Jag är också 33 och uppskattar fortfarande datorspel (framförallt tillsammans med vänner). Men aldrig att jag skulle låta det bli huvudingrediensen i mitt liv. Det finns så mycket annat som är intressant. :)

en Martin, 01:16, 1 juni 2012. Anmäl

Har själv spelat galet mycket och känt av konsekvenser av det, en del är bestående också :( Det som oroar mig mest är att killen om nu mamman har koll nog, inte äter så mycket. Sitta och spela ca: 10 timmar varje dag är inte sunt för kroppen. Får den dålig med näring, ännu sämre. Till slut så kommer det slå tilbaka. Det är min egna bittra erfarenhet. Jag vägrade inse mitt problem och avböjde alla inviter på hjälp tilsl en dag då jag står på ett tåg på väg till jobbet och får ett panikångest anfall. Då förstod jag att jag hade problem. Pluggar spelutveckling på universitetet och spelar ca:2 timmar varje dag i snitt. Man behöver inte lägga ner det, bara hitta en balans ;)

Kenta, 20:25, 31 maj 2012. Anmäl

Som vanligt lata föräldrar. Men iom att Martin inte heller spelar dataspel så klara han inte av att ge rätt råd. Spelade själv sjukt mycket men är över 30 nu. Det enda rätta är att du precis som alla andra blir intresserad av dina barns intressen. Alltså du ska börja spela. Ni kommer ha något att snacka om och vem vet du kommer säkert lära känna dina son väldigt bra. Men som sagt det kommer ta upp din tid.

Lasse, 14:15, 30 maj 2012. Anmäl

Håller med andra röster här: låt honom spela. Att han inte får i sig tillräckligt med mat verkar visserligen vara ett problem, men att relatera allt till hans datorspelande är förmodligen en grov förenkling av det. När en förälder säger åt sitt vuxna barn att inte göra något så kan de ge sig fasen på att det är precis det de gör - ingen vill bli tillsagd vad de ska göra när de är myndiga, allra minst av sina föräldrar. Det blir troligtvis bara värre av att föräldrar lägger sig i för mycket. Med det sagt behöver man ju inte sluta bry sig och ömma för sina barn, men att peka fingret är bara onödigt.

Anonym, 23:13, 29 maj 2012. Anmäl

Köp gärna D-vitamin till honom också från hälsokosten (på Apoteket är doserna för låga). Han får ju ingen sol så han har säkert d-vitaminbrist.

Theresia (Webbsida), 15:50, 28 maj 2012. Anmäl

Med viss egen erfarenhet av dataspelsberoende säger jag så här: Det funkar inte att få en beroende person att ändra sitt beteende om han/hon inte är motiverad själv. Alla andra aktiviteter än själva dataspelandet blir stressande och jobbigt eftersom man har dataspel i huvudet och bara vill hem för att spela. Det finns goda chanser att den här killen kommer inse till slut att det finns andra saker i livet värda att kämpa för och att dataspelet förstör hans liv, men jag tror att den enda vägen till den insikten är att han får hålla på och se vart det leder honom. Jag tror att det enda anhöriga kan göra är att försöka vara en så positiv och uppmuntrande del av hans liv som möjligt. Var inte jobbiga och anklagande. Prata inte om dataspelet i onödan. Gör roliga saker, säg snälla saker. Visa på ett konkret sätt att den "verklighet" ni lever i faktiskt är kul och lockande. Men försök inte tvinga in honom i den men låt honom vara välkommen när han vill. Och, jag tror absolut inte att killen är osocial. Han är ju social med folk genom datorn och just nu slukar hans fokus på det upp allt annat socialt liv, men när dataspelet tar mindre del av hans liv så kommer andra sociala kontakter komma in istället.

Theresia (Webbsida), 15:45, 28 maj 2012. Anmäl

Fyraåringen får vredesutbrott och slåss

Foto: David Lee/Alamy

Fråga:

Hej Martin!

Vi är ett par som har bekymmer med vår 4-årige son. Vi undrar över hans vredesutbrott, om de är uttryck för att han har någon diagnos eller om de bara är en del av hans karaktär. Vi undrar också hur vi kan hjälpa honom på bästa sätt för vi tror att det är lika jobbigt för honom som för oss.

Vår son är väldigt verbal, känslig och smart på många sätt. Han är väldigt social och tar alltid kontakt på ett positivt sätt med andra barn när vi är på någon sammankomst. Han har kompisar på dagis och verkar trivas där. När hans mormor tar hand om honom en eftermiddag i veckan kan de prata om saker som är lite problematiska t ex om han blir arg när jag (mamman) kommer hem. Han förstår allt och han och mormor kan komma överens. Så det verkar inte på något sätt ha att göra med att han inte skulle förstå t ex att man inte får skrika och slåss.

Men med oss får han ofta, nästan varje dag vredesutbrott som vi inte vet hur vi ska hantera. Han är för det allra mesta jättegullig och rolig att vara med och snäll med oss föräldrar och pratar och skrattar och är glad. Då kan han också säga förlåt att jag blev arg förut. När han t ex ska lägga sig försöker vi göra det lite lättare genom att leka en liten stund först och sen borsta tänderna, läsa saga och sen ligger någon av oss hos honom i sängen tills han somnar.

Det kan vara jättemysigt och allt går som en dans, eller så kan han börja prata om kiss och bajs och skratta och vägra göra som man säger. När någon av oss då sätter en gräns att nu ska du sova blir han plötsligt jättearg och gör grimaser som ett djur. Han slåss, skriker och sparkar. Vi säger till honom att han absolut inte får slå och när han gör det ändå har vi ibland hållit fast honom. Men då skriker han att det gör ont. Han skriker fruktansvärt högt och öronen (både hans och våra antar jag) känns som om de skadas.

Detta kan pågå i en timme. Ibland har någon av oss gått ut och sagt att han får stanna i sitt rum tills han har bestämt sig för att inte slå eller skrika mer. Så han någon av oss stått utanför dörren och hållit i den och då och då frågat ”Har du bestämt dig?” Det har blivit en dragkamp och så har vi gått in i rummet och försökt prata med honom i omgångar, men det har ofta bara blivit fortsatta slag och sparkar.

Vi har blivit arga och skrikit till honom att ”nu måste du lägga dig” och även lagt honom i sängen med kraft, men det är som om han bara blir ännu argare när vi blir arga. Han ger sig aldrig. Det känns hemskt att stänga in honom, jag tror att det är helt fel, men jag kan inte vara med honom när han slår och sparkar och skriker. Någon gång har jag också slagit tillbaka med ett slag på armen på samma sätt som han just gjort och sagt att ”så här ont gör det”, men han har inte verkat märka det alls. I stunden verkar det inte som om han förstår att han gör oss illa och det känns som om man inte kan få kontakt med honom. Han är bara arg och kan inte ta sig ur det. Ibland spänner han hela kroppen och bara är arg och slår på kuddar eller saker.

Det här med läggningen är bara ett exempel, det kan hända när som helst under dagen när någon av oss föräldrar sätter en gräns. Han har haft liknande mindre utbrott alltid. Även när han var bebis var han hysteriskt ledsen en gång om dagen. Vi har alltid tagit hand om honom då. Nu försöker vi säga att det är ju roligare om vi kan ha en mysig läggstund tillsammans än att vi bara bråkar i timmar och jag är säker på att han förstår, men jag förstår inte varför han fastnar i den här totala aggressiviteten vid vissa tillfällen. Den har ingen proportion till det som utlöser den för nästa dag kan det hända precis samma sak och han är lugn och snäll som ett lamm.

Det är tärande med aggressiviteten och det är väldigt svårt att återknyta efter att han slagits. Det sitter liksom i kroppen på mig. Ibland lyckas jag till slut lugna honom vid läggningen t ex och sen vill han gosa jättemycket, men då kan jag inget annat än att ligga bredvid för det känns hemskt att ha fått dessa slag. Det är klart att man skyddar sig men eftersom jag inte vill stänga in honom i rummet så får jag en del slag på mig i alla fall. När jag inte kan gosa med honom direkt efteråt blir han arg och aggressiv igen. Även om jag förklarar att jag tycker om honom.

Vi undrar hur vi ska hantera detta. Vi har inte fått komma till BUP för att få hjälp. Vi vill veta vad det här beteendet står för, hur vi ska tolka det och hur vi ska göra när han blir aggressiv. Han är väldigt stark och det känns inte alls bra om det ska bli en kamp om vem som är starkast. Vi vill nå ett samförstånd, att vi tillsammans kan ha det mysigt och bra och blir en familj där alla respekterar varandra.

En mamma

Svar:

Hej!

Tack för ditt långa och gripande brev. Det är tydligt att ni har vänt och vridit på detta problem flera varv. Jag vill börja med din fråga om diagnoser. Jag förstår att ni kan undra över det, men av flera skäl tror jag ni har större nytta av att släppa frågan. För det första är er son bara fyra år. Barn går igenom många olika faser under förskoleåren och det finns en väldigt stor variation i hur fort barn mognar inom olika områden. Därför brukar det vara svårt att ställa säkra diagnoser på så små barn. Din sons beteende i dag behöver inte säga så mycket om hur han kommer att vara om ett eller två år. Även om han alltid har haft ett häftigt humör, så kan han lära sig att uttrycka det på bättre sätt med åldern. För det andra skriver du att problemen framförallt förekommer tillsammans med er föräldrar. Han verkar ju till exempel inte ha problem med kamrater på förskolan. Om man ska börja prata om diagnoser hos barn, så ska det generellt märkas i flera sammanhang.

För det tredje så brukar lösningar och hjälp vara likartad för barn som beter sig aggressivt, oavsett om de har en diagnos eller inte. Det handlar till exempel ofta om hur föräldrar kan samspela tillsammans med barnet. Eftersom det är där problemen uppstår i ert fall, så misstänker jag att orsakerna och lösningarna också handlar om det. Till sist har forskning visat att problem brukar växa när föräldrar flyttar fokus från samspelet med barnet, till funderingar på barnets egna problem. Jag vill därför uppmuntra dig till att fortsätta att försöka jobba med ert sätt att kommunicera och agera, som du beskriver på flera ställen i brevet.

Även om jag avråder från att fokusera på diagnoser, så vill jag inte på något sätt förringa era problem. Tvärtom talar flera saker du skriver för att problemen är allvarliga. Du skriver om upptrappade och utdragna bråk, där det finns risk för urspårningar, som när du slog tillbaka vid något tillfälle eller när ni håller för dörren. Du skriver också hur svårt det är att återknyta efter konflikter. Det är viktigt att bryta dessa mönster och det förvånar mig att ni inte har fått komma till BUP. Mitt första råd är därför att försöka igen. Den typen av onda cirklar som du beskriver brukar ofta vara svåra att bryta på egen hand. Därför är det angeläget att ni får hjälp av någon utomstående som kan vägleda er i samspelet med sonen. Ibland kan även socialtjänsten erbjuda sådan hjälp till föräldrar.

Jag ska också ge några råd om hur ni kan försöka förbättra läget på egen hand. Ett första steg är att ta reda på mer om konflikternas orsaker genom att leta efter mönster. När går det bättre och när går det sämre? Vad präglar dagar med konflikter jämfört med konfliktfria dagar? Du skriver att det kan vara svårt att förstå och att till exempel läggningen ibland går som en dans, men ibland spårar ur. Samtidigt kan det finnas mönster som man själv är blind för. Varför är det färre konflikter med mormor? Det kan ju vara för att hon inte träffar er son lika ofta som ni, men det skulle också kunna handlar om hennes förhållningsätt. Ni har säkert pratat med henne, men gör det igen och be henne vara med någon gång för att få hennes blick på situationerna. Jag vill poängtera att det inte bara handlar om hur man kommunicerar just i samband med konfliktsituationer. Andra mönster kan vara lika viktiga, som till exempel hur mycket tid man har tillbringat tillsammans senaste dagen eller veckan, eller hur bra barnet har sovit.

Ett mönster som du tar upp i brevet är att konflikterna brukar uppstå när ni sätter gränser. Hur ofta och på vilket sätt föräldrar sätter gränser har stor betydelse för den här typen av problem. Jag vet för lite för att kunna säga exakt vad som är viktigt i just ert fall, men jag ska räkna upp några vanliga fällor som föräldrar kan trilla i. Om ni vill läsa mer om detta kan jag rekommendera boken ”Explosiva barn” av Ross Greene, som många föräldrar uppskattar.

En fälla är att föräldrar inte i tillräcklig utsträckning väljer sina strider. Det gäller särskilt om små konflikter ofta utvecklas till maktkamper. Då finns det mycket att vinna på att helt försöka släppa saker som man brukar tjata om. Ibland kanske det till exempel är värt att skippa tandborstningen (förlåt Folktandvården), om man märker att barnets humör är på väg åt fel håll. Givetvis går det inte att släppa alla situationer, men om man tar varje strid, så kommer varken barnets eller förälderns tålamod att räcka när det verkligen gäller något viktigt. En annan fälla är att fastna i själva maktkampen: ”Du ska lägga dig nu” ”Nej” ”Jo” och så vidare. Ett av de vanligaste tipsen är att försöka avleda barnet (och sig själv). Börja prata om något annat i situationen (Var är nallen?). Det handlar om att lirka och varsamt lotsa barnet framåt. Du verkar redan göra det, men för de flesta föräldrar finns det utrymme att utveckla denna färdighet.

När maktkamperna helt har spårat ur med sparkar, slag och stängda dörrar, så brukar det vara svårt att prata sig ur dem. Mitt råd är att ni ska försöka att säga så lite som möjligt då – framförallt inte förklara, förmana eller övertala. Du verkar ha insikt i det, eftersom du skriver att bråken bara blir värre när ni hamnar där. Kanske går det att förändra något ytterligare i de situationerna. Du beskriver hur ni har försökt att hålla ner sonen i sängen eller hålla för dörren. Vad händer om ni bara släpper kampen? Ni har säkert försökt göra det och sonen har sannolikt fortsatt att leva om då. Försök då att vara uthållig. Låt dörren vara öppen, låt sonen skrika och gorma, gå undan om han slåss, säg inte emot, höj inte rösten, försök bara att lugna honom. Jag vet att det är lättare sagt än gjort att hålla sitt eget humör, särskilt om det blir våldsamt, men försök. Detta innebär inte att du ska släppa alla krav eller gränser. Det betyder bara att du ska försöka rida ut stormen. Kanske kommer sonen fortare i säng på det sättet, än när du håller emot i dragkampen.

Vissa barn föds som filbunkar och blir nästan aldrig provocerade eller tappar humöret. För er son verkar det vara tvärtom, vilket innebär en särskild utmaning för er. Samtidigt är det hoppfullt (om än jobbigt) att problemen främst uppstår tillsammans med er föräldrar. Det brukar innebära större möjligheter att finna lösningar, eftersom samspelet är något som går att förändra. Som sagt – försök att få hjälp av någon som kan vägleda er i det arbetet.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 7

Kommentarer (35)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 35

Du skriver att det inte känns bra om det ska bli en kamp om vem som är starkast. Men jag tror att det är precis det som behövs. Inte i form av slagsmål så klart, men i form av vem det är som bestämmer. För att detta inte ska behöva bli onödigt utdraget tycker jag faktiskt Time Out/Sitta på stolen är väldigt bra. När sonen slåss/skriker - säg "Du får inte slåss/skrika. Sluta, annars får du sitta på stolen" (Det är viktigt att man först ger en varning) Om han fortsätter. Sätt honom på en stol på en lite öppen yta (han ska inte kunna hålla på med något annat samtidigt än att sitta på stolen). Säg "Nu får du sitta här i fyra minuter (1 minut för varje av barnets år) för att du skrek/slogs, sen får du säga förlåt." Gå därifrån. Om han går ifrån stolen, sätt honom tillbaka säg kort "nu får du sitta i fyra minuter". Upprepa tills han stannar. När han suttit i fyra minuter, gå dit och säg vänligt men tydligt "Du har suttit här för att du skrek/slogs. Det får man inte göra. Kan du säga förlåt?" Förhoppningsvis och troligtvis säger han förlåt och då kan ni försonas. Om han inte säger förlåt, säg "Då får du sitta en stund till". Förlåtet kommer troligen snart. Om han efter detta börjar skrika/slåss igen får ni varna och ev. köra stolen igen. Barn behöver verkligen veta att deras föräldrar är starkare och bestämmer mer än vad de själva gör. De behöver veta var gränsen går. Vi gör detta på vår dotter men det har bara behövts max 10 gånger. Det blir alltid väldigt goda resultat och hon blir mysig och go efteråt. Jag tror att den största fördelen är att stolen hjälper dem att bryta sitt beteende, lugna ner sig och börja på en ny bana. Det kan vara väldigt svårt att göra det för ett barn annars som liksom har kört in i sitt skrikande eller vad det nu är. Jag uppmuntrar er verkligen att testa. Vissa tycker det låter hårt, men jag tror att den här grejen förkortar er konflikt och det kommer er son må bra av. Han kommer också må bra av att märka att ni som föräldrar förmår ta kontroll över situationen och inte står maktlösa inför hans agerande. Barn behöver känna att deras föräldrar kan reda ut situationen. Stolen är så bra för det tvingar fram en beteendeförändring utan att innehålla våld eller tjafs. Man ska vara väldigt kort och koncis i sin kommunikation när man kör metoden.

Theresia (Webbsida), 16:18, 28 maj 2012. Anmäl

En del kommentarer är roliga. Mupp du beskriver en totalt vanlig 60-tals vardag. Barn skulle synas och fick höras lite men alltid maka på sig. Eftersom alla andra kompisar blev behandlade likadant så funderade ingen på att man fick ge upp sin säng till en gäst eller att Far alltid visste bäst. Det som inte roar mig är FS medgivande om att hon slår sin son. Det har förmodligen hänt mer en gång och kanske fortsätter. Våld har alltid fött våld som ett brev på posten. På 60 talet fick inte barn utbrott för fyraåringar inte ficklördagsgodis, det var uppfunnet men en fyraåring ansågs för liten för det, utan maten var proteinrik och inte så kolhydratrik. Frukt var lika med helg och fest. Lemonad fick man till söndagsmiddagen, i övrigt mjölk eller vatten. Det kan ligga något skarpt i sockerteorin. Många föräldrar uppfattar att deras barn inte äter söttsaker alls, men det är ofta en missuppfattning. En glass om dagen under sommaren är ganska vanligt. Glass är jättesött. Sluta slå pojken och lämna honom i fred när han är arg. Grabben är mycket liten och har inget ansvar för situationen.

OjOjOj, 11:36, 25 maj 2012. Anmäl

jag ser att föräldrar hämtar barnet till BUP sean de kontaktar socialtjönsterna, kommunanställda börjar trakassera familj,barn börjar fara illa och tvångsomhändertas av poiliserna med socialen, mot barnets och mot föräldrarnas viljan. De ska få sen också masor av vittnesmål från grannar som ska förvrängas till den rad av socialen att de ska säga att föräldrar itne förmogna ta hand om abrnet och misshandlar barnet psykologiskt samt fysiskt. Det är så där att det går till när man tar tjänstemannens hjälp.-Då får man sådant sossarnas hjälp till 100proc.,men sen kanske man får aldrig träffa sitt abrn igen. Sådana tvångsomhändertagna barn av staten far oftast illa och avslutar aldrig skolan. Sen jättemånga blir riktigt psyk.sjuka eller begår självmord. Nästan alla fyraåriga pojkar får vredesutbrott,om de inte väl upfostrade utan bortskämda. Det kallas vara bortskämd.Ge för barnet nåt mer fysisk aktivitet att göra. Dagisfröken kanske skriker mkt. på dagis, så det kan bli dåliga förebilder. Barnen tänker att om de vuxna får skrika och vråla och bestämma, då ska jag göra samma sak. Oftast det är kombination av fel på omgivning med dåliga skrikiga förebilder och sen för lite fysisk aktivitet, för lite uppmätksamhet från föräldrar eftersom staten tvingar ju alla föräldrar lämna sina barn till tanterna alla dagar och sen barnen är u bortskämda, så att de har inga plikter och inget annat att göra, än att skrika. Han skulle gå dammsuga huset i stället eller ge bollen-lek nån timme med barnet inanna l'äggdags, gå jogga.Det räcker inte att läsa. Det är inget problem och ingen sjukdom.Ni måste veta att de flesta oupfostrade och uttråkade samt negativt på dagisar stressade små barn är så.Man ska vara hårdare,men inte skrika,utan använda bestämd sträng röst,inte vänligt alls,när de börjar sparka sådär.De måste veta,att det är straffbart att sparka på sina föräldrar och man kan skämma ut barnet genom att säga att det här ser dumt ut, man kan filma på händelse och uppvisa för han,sen förklara vad blir om vuxna sparkar eller slår på andra, vad det blir för konsekvens.Eller Om han skulle slå på dagisfröken, skulle få utskällning och hamna till rektor.

con, 12:52, 22 maj 2012. Anmäl

Fler har varit inne på samma sak, men jag känner ändå att jag också vill poängtera det. :-) Det är alldeles för sällan vi pratar om maten i sådana här sammanhang. Barn är fysiskt känsliga och kan må väldigt olika beroende på kosthållning - fundera på blodsockret, eller balansen i övrigt i sonens kost. Det låter banalt, men faktum är att många inte tänker på hur mycket det påverkar barn att t ex få i sig mycket socker genom litervis av fruktjuice och liknande, eller som någon skrev nedan, att barnet får i sig för lite protein. Det är ju vanligt att barn idag har en väldigt kolkydratbaserad kost (barn som vägrar äta annat än mackor och pasta, till exempel). Fundera på det!

Johanna, 15:25, 18 maj 2012. Anmäl

Hej, på pricken likt vår dotter. Det visade sig att hon var extremt känslig för socker i alla former.(tom lite lite ketchup utlöser utbrotten-kan komma direkt eller efter ett tag). Det första jag tänkte var att tex mormor har givit honom bulle tex. Vår dotter fick denna känslighet vid fyra. Nu 5 år senare har hon samma symptom. Läkarkåren står helt ovetandes.Vi har försökt ta reda på orsaken utan lycka. Slå på boxboll är ofta vår bästa utväg och lära barnet varför och att det inte är barnets fel.Skapar skuldkänslor. Underbar lättnad för alla när vi till slut såg sambandet. Det kan vara väldigt svårt att få omgivningen/släkt/skola mm att förstå och acceptera. Stå på er om ni ser ett samband.

tatjana, 17:03, 16 maj 2012. Anmäl

Men alltså, vad signaler man genom, att som några här förespråkar, agera slagpåse? Jag kan inte se nåt annat än att man indirekt talar om att det är ok att slåss samt att barnet förlorar all respekt för en. Men det är klart, det kanske förkortar utbrottet...

vera, 16:16, 16 maj 2012. Anmäl

Vid NEJ! JO! NEJ! Prova att säga Nej du vill inte byta blöja/gå och lägga dig etc. Jag hör att du inte vill det. Och så börjar man samtidigt med just det. Funkar faktiskt förvånansvärt många gånger. När min son bara skriker och gråter ingen idé att säga något. Brukar fråga efter en stund om han vill ha en kram. Om inte frågar efter en stund igen.

Johanna, 11:15, 14 maj 2012. Anmäl

Vår son snart 3 får också raseriutbrott någon gång per dag. Jag brukar hålla mig undan så han inte kan slå mig. Efter en stund brukar jag fråga om han vill ha en kram, om nej så försöker jag efter en stund igen. Till slut brukar han vara klar för det. Vad gäller den här NEJ! JO! NEJ!-snurren brukar vi säga: jag hör att du inte vill gå och lägga dig/byta blöja osv. Nej du vill inte det. Funkar faktiskt förvånansvärt många gånger.

Johanna, 11:12, 14 maj 2012. Anmäl

Min explosiva son slutade slå under sina vredesutbrott efter att jag meddelade att om han inte slutar, ringer jag polisen. Han var då ungefär 6 år gammal. Han har fortfarande ett explosivt temperament, men blir allt bättre på att kanalisera sina utbrott.

Sicklan, 07:43, 14 maj 2012. Anmäl

Jag har läst artikeln först idag söndag och har med intresse tagit del även av alla kommentarer (låt vara med en och annan invärtes suck). Det finns ett "mönster" som jag har erfarenhet av och som ingen hittills tagit upp. Det gäller, och detta är faktiskt seriöst menat - alls inte ägnat att förarga någon, barns toalettvanor. Går pojken ifråga alls på toaletten, när han är på dagis? Förvånansvärt många barn undviker nämligen detta så långt det bara är möjligt. Det med framgång undanträngda behovet skapar ett obehag och med detta en stress som barnet har svårt att identifiera eller sätta ord på. Helt obegripligt små provokationer kan längre fram på dagen utlösa kraftiga aggressioner liksom både verbala och fysiska elakheter. Som sagt detta är helt seriöst menat och jag ber om ursäkt om någon tar illa upp.

Anne, 17:51, 13 maj 2012. Anmäl

Min pappa förstör mina kärleksrelationer

Fråga:

Hej, jag är en 19-årig kvinna och har växt upp med en pappa som slagits med såväl händer som ord. Han har en psykopatpersonlighet och hela mitt liv har gått ut på att lära mig hans dolda signaler och rätta mig efter hans humör. Sedan 12-årsåldern har jag gått i terapi och har kämpat för att bli hel, varje dag sedan första dagen hos skolsköterskan. När ett ”hela-själen”-projekt varit avslutat har ett annat tagit vid, då nya situationer i livet ständigt tar en till ytterligare någonting oprocessat inuti som måste redas ut. Jag mår idag väldigt bra, och brukar jämföra relationen jag har till min pappa som ett sovande troll i min bröstkorg: jag accepterar att det alltid kommer att sova där, men jag väcker det inte i onödan, då det inte kommer att förändra någonting som hänt längre bak i min historia med honom.

Men även om min pappa och relationen till honom, för det mesta bara ”sover” i min bröstkorg, så vaknar han ständigt upp och går bärsärkagång, precis som när han hade sina vredesutbrott under min uppväxt, när det kommer till mig och mina relationer med män.

Jag kan inte lita på att någon man genuint kan tycka om mig. Jag väntar på minsta tecken för att få detta bekräftat för mig – en puss mindre, ett försenat mejl eller ett kort svar under dagar när aktuell kille är för trött. Detta är petitesser, småstrunt men jag reagerar lika starkt varje

gång med magont och ångest över att jag ”trodde att han tyckte om mig och att jag igen missuppfattat allt”. Jag har varit ordentligt kär två gånger i mitt liv och båda de männen pulvriserade redan ett grusat förtroende. Min pappa har förnekat mig och brutit alla löften han någonsin givit mig – såväl emotionella som praktiska. Detta har gjort mig totalt desillusionerad i mina förhållanden till män, och jag mår dåligt varje gång jag börjar träffa någon ny, då jag tror att detta inte är någonting jag förtjänar eller bara är ett sätt att vilseleda mig.

Jag vänder mig till dig då jag äntligen fått ord på detta och undrar hur jag ska våga lita på att en man faktiskt tycker om mig. Hur börjar jag våga? Vad finns det för verktyg, vad kan jag berätta för aktuelle man?

Skulle bli så tacksam för ett råd, ett par kloka ord, eller bara någonting som kan hjälpa mig att våga bygga upp förtroendet för mäns godhet igen. Hur vågar jag lita på män igen och att de faktiskt vill vara med mig?

Tack!

Svar:

Hej! Du har verkligen kämpat för att bli hel, och din kamp pågår fortfarande. Du är uthållig och du måste ha en stor kraft inom dig. Du vill få ett bra liv, och ”hela din själ” för att uppnå detta, trots din traumatiska uppväxt med en pappa som misshandlade dig. Du har hittat ett mycket klokt förhållningssätt till din uppväxt med din våldsamma pappa. I psykoterapi har du kunnat acceptera ditt svåra förflutna, som ju inte går att förändra, och du härbärgerar det nu som ”ett sovande troll” i din bröstkorg.

Jag ska resonera med dig om hur du kanske kan våga lita på en mans godhet, och tro att han vill vara med dig, men först vill jag berätta något som jag tror kan bidra till att du kan lyckas med det.

Du skriver: ” När ett ’hela-själen’-projekt varit avslutat har ett annat tagit vid, då nya situationer i livet ständigt tar en till ytterligare någonting oprocessat inuti som måste redas ut.”

Det framstår när jag läser detta som att du ständigt vill reda ut saker som har hänt dig. Det är en vanlig uppfattning att vi ska göra det, och att det bidrar till psykisk hälsa. Jag vill betona att det inte är antingen eller, men min erfarenhet är att det sättet ibland kan ha en motsatt effekt. Så här menar jag. Vi kan komma till punkt då frågan vi ska ställa oss är om det förhållningssättet fortfarande är hjälpsamt eller inte. Ibland kan det vara bättre för oss att acceptera att vi har nått en nivå i vår personliga utveckling som får vara tillräckligt bra.

Några av oss når dit, att vi blir fullt ut hela, ibland på egen hand, ibland med hjälp. Några andra av oss tvingas inse att vi inte nått ditt trots år av ansträngningar och god vilja. Då anser jag att det är rimligt att överväga att välja en annan väg att gå. Vilken kan då den vara? Jo, att acceptera att man är en trasig själ, att man är sårbar och känslig utifrån den livshistoria som man har. Att acceptera det innebär inte att man resignerar utan att man inser just det, att man är en sårbar person, och så kommer det nog att förbli. Det är förstås på ett sätt sorgligt och smärtsamt att behöva inse det, och att det sannolikt inte går att ändra på, men beslutet rymmer också ett andra steg, att hitta sätt som gör att man kan leva ett hyggligt och bra liv trots sin sårbarhet. Det handlar bland annat om att börja visa hänsyn till sig själv. Sluta att se sin sårbarhet som en brist som man närmast måste bekämpa utan se det som att så här är jag. Fråga dig själv: Hur kan jag ta hand om mig själv på bästa sätt?

Kräv till exempel inte av dig själv att du ska ha förtroende för män. Berätta istället när du träffar en man som du skulle vilja gå vidare med att du har svårigheter att lita på män på grund av din historia och att du därför vill gå långsam fram. Det innebär inte att du ska blotta dig och berätta hela din historia som det första du gör, utan säg det bara på detta korta och enkla sätt. Genom att berätta om din sårbarhet får du handlingsutrymme, och kan bli mer förstådd. Du blir också starkare genom din ärlighet och tydlighet.

Hitta också sätt att bekräfta dig själv ännu mer. Möt de känslor, som du har svårt att acceptera, med en kärleksfull acceptans. Säg till dig: ”På grund av min historia med min pappa får jag tankar om att jag inte kan lita på att någon man kan tycka om mig. De här tankar och känslor, får vara där. Jag accepterar att jag tänker och känner så utifrån min historia, men de är inte JAG, de är bara mina gamla tankar och känslor som kommer tillbaka. Vad är det som är viktigt för mig just nu? Jo, jag vill närma mig den här mannen och lära känna honom utan att bli styrd av mina gamla rädslor. Det är inte min pappa jag träffar utan NN. Nu ska jag lyssna på honom, och genuint vara nyfiken på vem har är!”

Skriv gärna också ner dina skrämmande tankar om män. Gör ännu tydligare för dig att de har sin förklaring i din historia. Du ska inte skämmas för dem. De har uppstått för att försvara dig från de rädslor och sorg som din far gav dig.  Problemet är att tankar av det här slaget är lite ”tröga”, de hänger sig kvar av gammal vana. De är överinlärda. Men vi kan lära om. Nu är du en kvinna som vill ta hand om sitt liv och dina relationer på ett annat sätt. Du vill kunna lita, bli älskad och älska en man utan att din far står i vägen.

När du får en puss mindre, ett försenat mejl eller ett kort svar som väcker dina tankar om att en man inte tycker om dig, så använd dig av det här sättet att förstå det som händer dig. Påminn dig att tankar av detta slag är en del av dig men att de inte är HELA DU utan bara dina tankar just då (och tankar är inte sanningar utan bara tolkningar, och är ofta missuppfattningar, bland annat utifrån vår historia).

Du frågar: ”Hur vågar jag lita på män igen och att de faktiskt vill vara med mig?”  Det kan du aldrig veta på förväg. Mitt förslag är att du ”parkerar” dina egna rädslor en stund och övar på att bli nyfiken på den man du träffar, och utforskar vem han är. Det verkar som du försvarar dig mot en risk för besvikelse längre fram genom att du säger dig att det som händer stämmer inte, det går inte att tro på. Mitt råd är att om en man säger att han vill vara med dig så träna dig att lita på det. Stanna i de varma tankar och känslor som kommer till dig när han säger att han tycker om dig. Vad är det värsta som kan hända om du vågar tro på att han tycker om dig? Jag skulle tro att det värsta har hänt redan och det var att din far inte hade förmågan att vårda och älska dig. De värsta känslorna har du redan upplevt. Våga lita på att du är vuxen nu, du har arbetat med dig själv, du vet vad du vill ha i en relation och att du som en klok och vuxen kvinna kan hitta den man som du kan lita och som älskar dig precis som du är.

En varm kram!
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Har vuxit upp med en preciiiiiiis likadan psykopatpappa...! Dina ord kunde varit mina. Stå på dig! Jag är äldre än du och har själv ett bra liv nu med en snäll, underbar kille som aldrig brusar upp. Mitt tips är att om du blir trygg i dig själv och slutar oroa dig för ifall folk tycker om dig - så kommer folk ironiskt nog dras till dig och tycka om dig! Det är knäppt men så har det varit för mig. Stressa inte i relationer utan tänk att den viktigaste relationen alltid är den du har med dig själv, inte med en man.

Tess, 11:15, 11 maj 2012. Anmäl

Även om nivåer på övergivenhet och ohälsosam relation inte går att jämföra, så tror jag att det är många som känner igen sig i FS situation. Vi är alla "trasiga" i någon mån, även de som upplever sig ha levt hela livet på solsidan. För som Jenny skriver så finns det många fördelar med att vara känslig och ifrågasätta sig själv (och andra därigenom). Jag tror att en får en större känslomässig spännvid och fler register att spela på, för att använda en musikmetafor! Ta hand om er alla.

KL, 08:39, 10 maj 2012. Anmäl

Vilket fint och bra svar på en jättesvår fråga. Tack för det, Liria. Vi är nog många som tar till oss.

Therese Danielsen, 11:51, 3 maj 2012. Anmäl

Har precis samma problem som frågeställaren och jag fick en så skön känsla av hopp när jag läste svaret. Jag har länge känt mig deprimerad över just faktumet att jag gått länge i terapi (i två olika perioder och under olika skeden av mitt liv), jobbat med mig själv och kommit till insikter. Varje terapi, särskilt första gången, har varit framgångsrik och gett mig de verktyg jag varit i behov av. Men likt brevskrivaren så dyker det upp nya situationer i livet som gör att allt hårt arbete känns nästintill raderat. Nu har traumatiska minnen aktualiserats i och med att jag blivit mamma och jag känner mig så trött på att ha hamnat tillbaka på ruta ett igen. Jag känner att jag förmodligen borde gå i terapi igen men samtidigt tänker jag "ska det alltid vara såhär? ska jag vara beroende av terapi livet ut och aldrig kunna bli bra?". Men när jag läste svaret så känner jag att det finns en ny möjlig väg för mig att gå, nämligen att själv arbeta med att acceptans. Jag ska absolut prova och känner mig som sagt hoppfull. Jag önskar frågeställaren och alla andra som känner igen sig i denna situation stort lycka till!

Sofia, 10:39, 3 maj 2012. Anmäl

Hej, jag kände igen mig i din berättelse. Jag har ett behov av att känna mig älskad. Men jag har insett att jag inte kan förvänta mig att min man eller mina barn skulle uppfylla detta behov för dessa är också bara människor med sina brister. Utan sök någon som är den samma igår, idag och imorgon. Någon som lovat alltid vara där för dig. Någon som älskade dig över allt annat. Jes. 41:10

lRA, 10:32, 3 maj 2012. Anmäl

Min första och starka tanke när jag läser detta är att det faktiskt bör vara möjligt att inte dela människor du möter i de två stora grupperna män och kvinnor. Försök tänka på individer och då ser man tydligt att personligheter (och ibland även kroppar) liknar eller inte liknar varnadra på ett icke könsbundet sätt. Kan du särskilja din pappas värsta egenskaper från honom som man, och sätta dem på honom som person, kan du förhoppningsvis så småningom tänka bort dem från just gruppen "män" även om du ibland plockar upp varningssignaler från specifika individer. Likaväl som kvinnor kan tycka om dig eller inte kan män göra det också, det är inte två homogena grupper. Lycka till!

Erika, 10:05, 3 maj 2012. Anmäl

Jenny! Vilken fin kommentar. Så medkännande och hoppfull. Kände att jag ville skriva det, det du skrev grep mig.

ioli, 10:03, 3 maj 2012. Anmäl

Jag tror grundproblemet du som skriver har, är att du har ett så starkt behov att känna sig älskad och bekräftad. Det är jobbigt för din omgivning om du letar efter och misstolkar varenda tecken som att de har något personligt mot dig. Det bästa tror jag är om du kan bygga upp ett självförtroende och känna att du är självständig och har kontroll över ditt liv utan att vara beroende av andra. Se till att skaffa dig en utbildning till ett yrke du gillar och spara slantar så du känner ekonomisk frihet. Var nöjd med dig själv och känn att det inte är så jätteviktigt vad människor omkring dig tycker om dig. Livspartner och familj hinner du skaffa dig tids nog. När man är ung så överskattar man för övrigt den amorösa kärlekens betydelse och särskilt utseendets betydelse. Det viktigaste som gift är att man kan lita på varandra och samarbeta väl. När du fått barn så blir också normalt kärleken mot dem större än den mot din livspartner. Lycka till!

Dicke, 09:55, 3 maj 2012. Anmäl

Snälla svenska män, väx upp och gör något för henne..

J, 09:47, 3 maj 2012. Anmäl

Kära 19-åriga kvinna! Med en liknande bakgrund känner jag igen mig i mycket av din berättelse. Känsligheten, besvikelserna över vad jag trodde var ointresse, känslan av att vara oviktig. Vanan att alltid sätta mina egna känslor sist på skalan av vad som är viktigt har verkligen gjort livet arbetssamt, även i goda relationer. Det fina med dig är att du redan innan du fyllt tjugo kan sätta ord på så mycket. Det finns något mycket starkt i dig. Lita på det. Var också medveten om att livet ger erfarenheter och mognad, som sätter dina tidiga upplevelser i perspektiv. Nu när jag närmar mig fyrtio kan jag inse att den plågsamma känsligheten också ger mig fördelar. Den gör mig till en bra lyssnare, ger mig en fördel i mitt yrke och till en bättre mamma än vad jag skulle varit annars. Terapi har gett mig möjligheten att sörja det mina föräldrar inte gav mig, inte förlåta allt men acceptera och sluta vänta på något de aldrig kan ge. Slutat leta efter det i nya relationer, både kärleks-, arbets och vänskapsrelationer. Jag fick hjälp att förhindra sammanblandningen av barndomens känslokaos från det som hände i mitt äktenskap, som triggade alla känslor av ovärdighet. Liria uttrycker mycket av det som jag tagit över trettio år att inse. Jag kan bara tillägga att det faktiskt går att leva väldigt väl även med en tuff start, även om det inte försvinner eller slutar göra ont ibland. Det har präglat mig som människa, men det är ok. Jag lever och mår bra. Min man får jobba med sig själv också, genom mig och mina upplevelser. Det har han mått bra av. Det är inte lätt att ha tålamod när man är nitton, men kräv inte av dig själv att du redan nu ska ha knäckt den här nöten. Ta hand om dig själv! Kramar från mig.

Jenny, 09:36, 3 maj 2012. Anmäl