Min pappa förstör mina kärleksrelationer

Fråga:

Hej, jag är en 19-årig kvinna och har växt upp med en pappa som slagits med såväl händer som ord. Han har en psykopatpersonlighet och hela mitt liv har gått ut på att lära mig hans dolda signaler och rätta mig efter hans humör. Sedan 12-årsåldern har jag gått i terapi och har kämpat för att bli hel, varje dag sedan första dagen hos skolsköterskan. När ett ”hela-själen”-projekt varit avslutat har ett annat tagit vid, då nya situationer i livet ständigt tar en till ytterligare någonting oprocessat inuti som måste redas ut. Jag mår idag väldigt bra, och brukar jämföra relationen jag har till min pappa som ett sovande troll i min bröstkorg: jag accepterar att det alltid kommer att sova där, men jag väcker det inte i onödan, då det inte kommer att förändra någonting som hänt längre bak i min historia med honom.

Men även om min pappa och relationen till honom, för det mesta bara ”sover” i min bröstkorg, så vaknar han ständigt upp och går bärsärkagång, precis som när han hade sina vredesutbrott under min uppväxt, när det kommer till mig och mina relationer med män.

Jag kan inte lita på att någon man genuint kan tycka om mig. Jag väntar på minsta tecken för att få detta bekräftat för mig – en puss mindre, ett försenat mejl eller ett kort svar under dagar när aktuell kille är för trött. Detta är petitesser, småstrunt men jag reagerar lika starkt varje

gång med magont och ångest över att jag ”trodde att han tyckte om mig och att jag igen missuppfattat allt”. Jag har varit ordentligt kär två gånger i mitt liv och båda de männen pulvriserade redan ett grusat förtroende. Min pappa har förnekat mig och brutit alla löften han någonsin givit mig – såväl emotionella som praktiska. Detta har gjort mig totalt desillusionerad i mina förhållanden till män, och jag mår dåligt varje gång jag börjar träffa någon ny, då jag tror att detta inte är någonting jag förtjänar eller bara är ett sätt att vilseleda mig.

Jag vänder mig till dig då jag äntligen fått ord på detta och undrar hur jag ska våga lita på att en man faktiskt tycker om mig. Hur börjar jag våga? Vad finns det för verktyg, vad kan jag berätta för aktuelle man?

Skulle bli så tacksam för ett råd, ett par kloka ord, eller bara någonting som kan hjälpa mig att våga bygga upp förtroendet för mäns godhet igen. Hur vågar jag lita på män igen och att de faktiskt vill vara med mig?

Tack!

Svar:

Hej! Du har verkligen kämpat för att bli hel, och din kamp pågår fortfarande. Du är uthållig och du måste ha en stor kraft inom dig. Du vill få ett bra liv, och ”hela din själ” för att uppnå detta, trots din traumatiska uppväxt med en pappa som misshandlade dig. Du har hittat ett mycket klokt förhållningssätt till din uppväxt med din våldsamma pappa. I psykoterapi har du kunnat acceptera ditt svåra förflutna, som ju inte går att förändra, och du härbärgerar det nu som ”ett sovande troll” i din bröstkorg.

Jag ska resonera med dig om hur du kanske kan våga lita på en mans godhet, och tro att han vill vara med dig, men först vill jag berätta något som jag tror kan bidra till att du kan lyckas med det.

Du skriver: ” När ett ’hela-själen’-projekt varit avslutat har ett annat tagit vid, då nya situationer i livet ständigt tar en till ytterligare någonting oprocessat inuti som måste redas ut.”

Det framstår när jag läser detta som att du ständigt vill reda ut saker som har hänt dig. Det är en vanlig uppfattning att vi ska göra det, och att det bidrar till psykisk hälsa. Jag vill betona att det inte är antingen eller, men min erfarenhet är att det sättet ibland kan ha en motsatt effekt. Så här menar jag. Vi kan komma till punkt då frågan vi ska ställa oss är om det förhållningssättet fortfarande är hjälpsamt eller inte. Ibland kan det vara bättre för oss att acceptera att vi har nått en nivå i vår personliga utveckling som får vara tillräckligt bra.

Några av oss når dit, att vi blir fullt ut hela, ibland på egen hand, ibland med hjälp. Några andra av oss tvingas inse att vi inte nått ditt trots år av ansträngningar och god vilja. Då anser jag att det är rimligt att överväga att välja en annan väg att gå. Vilken kan då den vara? Jo, att acceptera att man är en trasig själ, att man är sårbar och känslig utifrån den livshistoria som man har. Att acceptera det innebär inte att man resignerar utan att man inser just det, att man är en sårbar person, och så kommer det nog att förbli. Det är förstås på ett sätt sorgligt och smärtsamt att behöva inse det, och att det sannolikt inte går att ändra på, men beslutet rymmer också ett andra steg, att hitta sätt som gör att man kan leva ett hyggligt och bra liv trots sin sårbarhet. Det handlar bland annat om att börja visa hänsyn till sig själv. Sluta att se sin sårbarhet som en brist som man närmast måste bekämpa utan se det som att så här är jag. Fråga dig själv: Hur kan jag ta hand om mig själv på bästa sätt?

Kräv till exempel inte av dig själv att du ska ha förtroende för män. Berätta istället när du träffar en man som du skulle vilja gå vidare med att du har svårigheter att lita på män på grund av din historia och att du därför vill gå långsam fram. Det innebär inte att du ska blotta dig och berätta hela din historia som det första du gör, utan säg det bara på detta korta och enkla sätt. Genom att berätta om din sårbarhet får du handlingsutrymme, och kan bli mer förstådd. Du blir också starkare genom din ärlighet och tydlighet.

Hitta också sätt att bekräfta dig själv ännu mer. Möt de känslor, som du har svårt att acceptera, med en kärleksfull acceptans. Säg till dig: ”På grund av min historia med min pappa får jag tankar om att jag inte kan lita på att någon man kan tycka om mig. De här tankar och känslor, får vara där. Jag accepterar att jag tänker och känner så utifrån min historia, men de är inte JAG, de är bara mina gamla tankar och känslor som kommer tillbaka. Vad är det som är viktigt för mig just nu? Jo, jag vill närma mig den här mannen och lära känna honom utan att bli styrd av mina gamla rädslor. Det är inte min pappa jag träffar utan NN. Nu ska jag lyssna på honom, och genuint vara nyfiken på vem har är!”

Skriv gärna också ner dina skrämmande tankar om män. Gör ännu tydligare för dig att de har sin förklaring i din historia. Du ska inte skämmas för dem. De har uppstått för att försvara dig från de rädslor och sorg som din far gav dig.  Problemet är att tankar av det här slaget är lite ”tröga”, de hänger sig kvar av gammal vana. De är överinlärda. Men vi kan lära om. Nu är du en kvinna som vill ta hand om sitt liv och dina relationer på ett annat sätt. Du vill kunna lita, bli älskad och älska en man utan att din far står i vägen.

När du får en puss mindre, ett försenat mejl eller ett kort svar som väcker dina tankar om att en man inte tycker om dig, så använd dig av det här sättet att förstå det som händer dig. Påminn dig att tankar av detta slag är en del av dig men att de inte är HELA DU utan bara dina tankar just då (och tankar är inte sanningar utan bara tolkningar, och är ofta missuppfattningar, bland annat utifrån vår historia).

Du frågar: ”Hur vågar jag lita på män igen och att de faktiskt vill vara med mig?”  Det kan du aldrig veta på förväg. Mitt förslag är att du ”parkerar” dina egna rädslor en stund och övar på att bli nyfiken på den man du träffar, och utforskar vem han är. Det verkar som du försvarar dig mot en risk för besvikelse längre fram genom att du säger dig att det som händer stämmer inte, det går inte att tro på. Mitt råd är att om en man säger att han vill vara med dig så träna dig att lita på det. Stanna i de varma tankar och känslor som kommer till dig när han säger att han tycker om dig. Vad är det värsta som kan hända om du vågar tro på att han tycker om dig? Jag skulle tro att det värsta har hänt redan och det var att din far inte hade förmågan att vårda och älska dig. De värsta känslorna har du redan upplevt. Våga lita på att du är vuxen nu, du har arbetat med dig själv, du vet vad du vill ha i en relation och att du som en klok och vuxen kvinna kan hitta den man som du kan lita och som älskar dig precis som du är.

En varm kram!
Liria