Skuld över beteende mot lillasyster

Fråga:

Hej! Jag är en kvinna i tidiga tjugoårsåldern som har en stabil tillvaro med studier, sambo och träning. Jag har haft en fin barndom med mina samboende föräldrar som alltid har älskat mig och mina två yngre syskon.

Jag är alltså äldst och tre år efter mig föddes min lillasyster, medan vår bror är fem år yngre än jag. Jag flyttade ifrån mitt föräldrahem för snart 1,5 år sedan men har fortfarande bra relationer till min familj. Så bra som de någonsin har varit.

Problemet som jag har, är svårt att sätta ord på då jag känner stor skuld och får ångest när jag tänker på det. Min syster och jag har aldrig riktigt haft en bra relation. Under barndomen

bråkade och retade vi varandra mest hela tiden. Minnen av att vi lekte eller umgicks på ett trivsamt sätt är få. Häromdagen påpekade hon att jag aldrig ville leka med henne när vi var barn, och det stämmer. Vi har väldigt olika personligheter och intressen och jag har alltid fått höra att jag är väldigt mogen medan hon alltid har varit väldigt barnslig (enligt mig och andra). Hon har alltid haft otroligt många vänner och är en social och färgstark person. Jag har varit mindre intresserad av många vänner och haft ett fåtal nära och lagt mycket energi på mitt idrottande under uppväxten.

Jag har alltid fått höra att jag inte brydde mig om något av mina syskon när de föddes. Var det kanske någon typ av syskonavund? Och det jag har mest ångest över är just att jag inte har brytt mig om henne. Jag kan se minnesbilden av henne framför mig när hon var liten och hur mycket hon älskade och längtade efter mig, men jag ville inte ha med henne att göra. Jag ville bara att hon skulle försvinna. Nu på senare tid så har hon också slutat skolan och börjat jobba och blivit tvungen att ta mer ansvar, hon har mognat och vi har hittat sätt att umgås på. Men det är stelt och svårt och jag har sådan ångest. Vi har pratat om det flera gånger, och hon har

sagt att hon förlåter mig och att det inte är något att bry sig om, men jag kan ändå inte släppa det.

Jag och min bror har en väldigt varm och öppen relation och vi kan prata om mycket och detsamma gäller för mig och mina föräldrar. Hur ska jag göra för att släppa skulden jag känner över hur jag har behandlat min syster?

Varma hälsningar/E

Svar:

Hej E och tack för ditt brev! Du vill veta hur du ska kunna ”släppa skulden” som du har till din lillasyster för hur du behandlade henne när ni var barn. Det är mycket vanligt att vi som vuxna har skuldkänslor för saker som vi gjorde som barn eller unga. Det är ett tecken på vår ökade känslomässiga mognad. Som vuxen är vår empatiska inlevelseförmåga större. Hur det vi gjorde drabbade andra blir tydligare för oss och berör oss mera, men nu är vi också mer kapabla att kunna resonera om och hantera det som hände.

Du berättar och frågar om något som berör många av oss, våra syskonrelationer, både som de var som barn och hur de är som vuxna. Relationer är sällan så starka som de mellan syskon. De kan vara till glädje och stor trygghet. Relationerna till våra syskon är också oftast de längsta som vi har i livet. Våra föräldrar dör normalt före oss, och våra partner och barn kommer in senare i våra liv. Men relationerna till våra syskon är också komplicerade som alla nära relationer och ibland fyllda av motstridiga känslor. De liknar egentligen inga andra relationer. Låt mig börja med att resonera med dig om hur våra erfarenheter som syskon i en familj kan påverka oss, och vilka sätt som kan finnas att förhålla oss till det. Det är normalt att känna ambivalenta känslor inför sina syskon. Rivalitet kan vara en del av syskons sätt att förhålla sig till varandra som barn, och denna tidiga rivalitet kan följa oss livet ut. På ett djupare plan handlar det nästa alltid om hur vi längtat efter och konkurrerat om våra föräldrars uppmärksamhet och kärlek.

Din hypotes att du var avundsjuk på din syster verkar mycket rimlig och möjligen bidrog den till att du hade svårt att knyta an till henne. Men kanske inte bara det. Ni var ju dessutom så olika som personer. Kanske ett första steg för att kunna ”släppa skulden” till henne kan vara att du ser detta tydligt och att det var ett hinder för en nära relation er emellan som barn. Påminn dig också att ni var barn när det inträffade, som du nu minns som vuxen och besväras av. Kanske det hade gått att göra något om det funnits någon vuxen i närheten som hade hjälpt till, men som barn hade ni förstås mycket svårare att klara detta på egen hand. Vad säger du, kan detta stämma på er, och har det kanske betydelse för den avund som du talar om i förhållande till din lillasyster?

Du var äldst bland dina syskon, och vår syskonposition kan ha betydelse för hur vi formas som personer. Som äldst syskon får man ofta bekräftelse genom att vara duktig och tidigt bli ett vuxet och ansvartagande barn. Det har visat sig att äldsta syskon som vuxna gärna har samma livsstil som föräldrarna. Yngre syskon däremot kan ha en friare relation till föräldrarna, bli självständigare, och få en ”lekfullare” inställning till livet. Ofta utifrån en upplevelse av att ha uppskattats som de var.

Vad kan du då göra nu som vuxen storasyster? Det som hedrar dig är det du redan har gjort och gör. Du har tagit initiativ till samtal om det som hände. Du har också bett om förlåtelse och du anstränger dig aktivt för att få en bra relation med din lillasyster. Det är både generöst och modigt av dig att göra detta som är så svårt för dig. Du gör det som är klokt när vi vill ändra på våra relationer till andra. Vi börjar med att ändra oss själva!

Som jag ser det så kan du välja att ännu mer försöka att få en nära relation med din syster eller du kan acceptera att ni inte blir så nära varandra, åtminstone inte nu. Även om saker och ting som händer längre fram i era liv förstås kan ändra på detta. Om du väljer den första vägen kan du säga till dig själv: ”Jag brydde mig inte om min syster som barn, jag var avundsjuk på henne. Men nu vill jag lära känna min syster och bli vän med henne.” Fortsätt om du väljer den vägen att vara nyfiken på hur hon är som person och leta efter gemensamma intressen, och ge er tid att lära känna varandra.

Samtidigt föreslår jag att du funderar på några saker som nog kan spela roll för hur fortsättningen kan bli för dig och din lillasyster. Var observant på det som fortfarande verkar vara ett hinder för er. Du skriver att kontakten er emellan fortfarande är stel, trots att din syster säger att hon förlåtit dig. Men är det kanske så att du inte tycker att du förtjänar hennes förlåtelse? Om du tänker så kan lösningen vara att du försöker att acceptera det som hände utifrån att ni var barn, och att det inte är rimligt kräva att du ska behöva ta ett ensamt ansvar för det som hände då? Att ta saker för vad de var kan vara ett sätt att komma vidare i livet, och kunna fokusera mer på det som är viktigt här och nu.

Den andra vägen är att du accepterar att du och din syster kanske inte kommer varandra helt nära. Ni är för olika varandra. Det kan vara så att du kan få en hygglig kontakt med din lillasyster men det blir inte en nära och tät relation. Den varma relation som du har till din bror ska du se som något unikt, men för dig och din syster är förutsättningarna helt enkelt annorlunda.

Ibland får man nöja sig med att ha relationer, även i en familj, som bara är tillräckligt bra, och ibland får man acceptera att det inte går att ha en relation alls. Min utgångspunkt är att man inte ska göra våld på sig själv på grund av de konventioner som säger att man MÅSTE ha en nära relation till alla i sin familj. Det finns ingenting som är självklart i nära relationer. Man får göra så gott man kan!

En kram. Liria